Folkbildningens idé och framtid - Folkbildningskrönikor
Från baksätet till förarsätet
Av Fazeela Selberg Zaib
För svenska muslimer har nog folkbildningens sfär aldrig betytt så mycket som den gör i dag.
Tittar man fyra decennier tillbaka har det civila samhället i Sverige genom diverse kulturella och religiösa
föreningar varit en plats för dåtidens invandrade arbetskraft eller flyktingar. De muslimska föreningarna,
som till en majoritet startats och drivits av invandrade män, har till största delen verkat lågmält och med
ett mer introvert perspektiv på livet som muslim i Sverige. Det har handlat om rent praktiska frågor som;
var ska vi begrava våra döda? Var ska vi be fredagsbön? Hur gör vi när vi vill gifta oss både religiöst och
statligt?
Ibland kan jag tycka att det där är enkla frågor som man skulle ha kunnat lösa i ett andetag. Men med
tanke på de frågor jag fått under min livstid så som ”duschar du med slöjan på?” eller ”har du valt din
man själv?” (absolut, och han fick i sin tur två kameler och en espressomaskin), kan jag förstå att Rom
behövde några decennier innan man ens fick bygglov!
Nåväl, dessa män gifte sig eventuellt och fick barn. Kvinnorna fortsatte sitta i baksätet, om de ens var
med i bilen, vad gäller ledarskap och utformning av verksamheten. I och med födseln av barn på sena
70- och 80-talen väcktes även frågor om hur man exempelvis skulle erbjuda koranundervisning och
manlig omskärelse. Det var också nu den generationen svenska muslimer började interagera med
majoritetssamhället utifrån ett nytt perspektiv; som föräldrar till barn på dagis, skolor och
fritidsklubbar. När barnen blev äldre blev det viktigt att se till att det fanns mötesplatser för dem i
ungdomsföreningar.
Genom föreningslivet kom även den naturliga kontakten med studieförbunden. En del studieförbund var
oerfarna i samarbetet med religiösa samfund, särskilt muslimska. De var vana vid samarbeten med
exempelvis islamkritiska politiska flyktingar från en del länder med muslimsk majoritet. Som tonåring
under 90-talets senare del märktes detta av i utbudet av diskussioner och i de paneler jag som ung tjej
blev inbjuden att delta i eller lyssna på. ”Kan man vara feminist och ha slöja samtidigt?” ”Är islam
förenligt med demokrati?” och den vanligaste av alla, ”Slöjan är ett kvinnoförtryck.”
Panelen bestod av samma klipp-och-klistra gäng. En eller två exil-iranier som svartmålade Sveriges ickeiranska muslimer för vad någon Mullah tyckte i Iran eller för att de tvingats bära slöja och en politiker på
riksdags- eller kommunal nivå som applåderade dessa rop på frihet (läs förbud). Ibland var jag inbjuden
att ge mitt perspektiv, men ofta var det en plats på läktaren som gällde.
Visst hade ett interreligiöst samtal pågått under en längre tid mellan främst kristna församlingar och de
första muslimska samfunden, men det som ändå var utmärkande i samtalen om islam och muslimer på
den tiden var att det sällan var muslimer som bjöd in eller fick sätta ton i diskursen.
Under samma tidsperiod började vi från den yngre generationen muslimer väcka nya frågor bortom de
praktiska kring religion och livsstil. Frågan om identitet och tillhörighet, om det finns en blå-gul islam och
vad den i så fall innebär? På olika muslimska ungdomskonferenser var temat allt mer riktat mot individ,
ansvar och framtid. Kvinnornas roll, mer framträdande än innan då de nu fanns med på styrelsenivå, var
ändå inte i närheten av ordförandeskap.
2000-talet blev en viktig brytpunkt av flera olika skäl. Det går knappt att skriva om islam och 2000-talet
utan att nämna elfte september. Ett datum då världen förändrades. Jag var 18 år när det hände och det
som följde var en tid av kollektiv misstänksamhet, anklagelser och mediedrev. Även här var det de
muslimska ungdomarnas frågor kring identitet, fred, terrorism och kvinnoförtryck som kom att väcka till
liv en folkrörelse utan dess like i Sverige.
Vid denna tid, några år in på 2000-talet, hade Sensus studieförbund och det nybildade muslimska
studieförbundet Ibn Rushd startat ett samarbete. Sensus med sin kristna bakgrund hade viljan och
kompetensen att förvalta ett sådant samarbete och tog Ibn Rushd under sina vingar under ett antal år
innan studieförbundet blev självständigt år 2008.
Tillsammans startade Sensus och Ibn Rushd projektet ”Att främja islamisk fredskultur” och 100
muslimska ungdomar från alla delar av Sverige utbildades till fredsagenter. Svenska Muslimer för Fred
och Rättvisa (SMFR) bildas 2008 och är i dag Sveriges snabbast växande fredsrörelse. Fredsrörelsens idé
och koncept har redan exporterats till Frankrike där SMFR hjälpt till att starta en avdelning. Fler länder i
Europa är på gång. Tack vare de verktyg som folkbildningen nu kunde erbjuda samhället, och muslimer i
synnerhet, kunde frustration förvandlas till folkrörelse och förändring.
Under samma decennium gick kvinnorna från baksätet till förarsätet och flertalet muslimska föreningar
och förbund fick sina första kvinnliga ordförande. Flera andra folkbildningsaktörer föddes så som Kista
Folkhögskola. Det som är utmärkande för de muslimska folkbildningsaktörerna i dag är skillnaden i
framtoning. Man vägrar att inta en offerroll och vill vara en initiativtagande och självständig del av
samhället.
Fazeela Selberg Zaib har under de senaste fyra åren arbetat som
internationell biståndsarbetare med utvecklingsprojekt för kvinnor i
bl.a. Mali och Bangladesh. Idag driver hon även företaget och bloggen
Inlänning och arbetar som konsult, skribent och föreläsare i frågor som
rör bistånd och utveckling, kvinnor och jämställdhet, identitet och
integration, organisationsutveckling och kommunikation, socialt
entreprenörskap och rättvisa. År 2010 mottog hon Ibn Rushd
Studieförbunds hederspris för sitt engagemang i samhällsdebatten
och inom olika organisationer i Sverige.