HUMANIST DAGARNA

HUMANIST
DAGARNA
199 4
UPP ALA UNIVERSITET
Bo Isaksson:
Andalusien Islam i Europa
under 700 år
Den 2 januari 1492 intågade de båda katolska majestäterna Ferdinand Il av Aragonien och Isabella av Kastilien efter 10 års strid i Granada, det enda kvarvara nde fästet
för muslimerna på den iberiska halvön. Erövringen av Granada satte punkt för en mer
än 700-årig islamisk närvaro i Spanien, och innebar slutet på en av de konstnärligt
och litterärt mest glänsa nde epokerna i Europas medeltida historia .
Andalusien
Den arabiska beteckningen al- 'Andalus förekommer så tidigt som 716 på ett tvåspråkigt mynt, en dinar. Det andra språket på myntet är latin och den latinska motsva righeten till al-'Andalus är Spania, som ha r en latinsk parallellform, Hispani a. Hos
de tidigaste spansk-latinska krönikörerna betecknar Spania inte endast nuvara nde
Spa nien utan också Portugal och således hela den iberiska halvön. Den arabiska termen al- 'Andalus betecknar dock hos arabiska samtida författa re endast det muslimska Spanien, dvs. den del av den iberiska halvön som stod under muslimsk kontroll.
Beroende på den ständigt skiftande ma ktbalansen mella n kristna och muslim ska
stats bildninga r på halvön kunde alltså termen Andalusien stå för hela iberi ska ha lvön
eller bara mindre dela r därav. I fråga om denna tid , dvs. mitten av 700-talet till slutet
av 1400-talet, talar man dä rför om de två Spanien, det kristna och det mu slimska.
Mot slutet av 1400-talet, när den kristna återerövringen av Spanien, den s.k. reconquista, var nära sin fullborda n bestod al-'Andalus, dvs . det muslimska Spanien, av
endast G ranada med omgivande område i södra Spanien. Som ett arv från detta sista
skede i det muslimska Spaniens historia kallas ä nnu det syd liga landskapet i Spanien
från Almerfa i öster till Huelva med centralorterna Granada och Sevill a, för Andalucla. Andalusien, är det inte som om själva namnet talar till oss om poesi och
mystik, sägenomspunnen makt och prakt, och österländsk visdom med fi losofers
lärda tal!
Andalusiens politiska historia
Den muslimska erövringen
Hur kunde islam få fotfäste i denna sydvästliga del av Europa ? Isla m föddes under
första hälften av 600-talet i österlandet, eller för att va ra mer p recis, islams kärnområde var frå n början Arabiska ha lvön i nuvarande Saudi-Arabien, i området kring
de två städerna Mekka och Medina.
I början av 700-talet behärskades den sydvästligaste delen av Europa av den västgotiska monarkin som var svag samtidigt som dess förtrycks- och utsugningspolitik
hade gett upphov till apati hos den spansk-romanska befolkningen. Detta måste ha
varit ett av skälen till varför en så stor del av den inhemska befolkningen konverterade
till islam och snabbt assimilerades i det muslimska samhällssk icket. M å nga var villiga
Isaksson. H umanistdagarna 1994
81
att samarbeta med de muslimska erövrarna för att bli av med de västgotiska förtryckarna. Det var också ett skäl till att det nuvarande Spanien och Portugal var ett
frestande erövringsobjekt för de muslimska trupperna i Nordafrika. Den svage erbjuder alltid en frestelse för den starke. I modern tid ser vi det i f.d. Jugosla vi en och vi kan
även se det i 700-talets Spanien.
Den muslimska erövringen gick närmast ofattbart snabbt. Den muslimske generalen Musa ibn Nu~ayr hade just erövrat nordvästra Afrika och säkrat norra Marocko
för den muslimska saken. Han hade därmed tillförsäkrat sig posten som ståthållare
över Tfrlqiya och Magrih, tillsammans motsvarande de nordafrikanska kustländerna
utom Egypten. Han såg nu fram emot nya erövringar för att utbreda islam. Tillsammans med sin officer eller mciwla 1 Tariq ibn Ziyad började han erövringen av Spanien.
Det var Musa ibn Nu~ayr som år 710 e.Kr. tog beslutet att gå över Gibraltar sund med
trupper för att ockupera nytt territorium på andra sidan. Han gjorde detta utan att ha
konsulterat kalifen i Damaskus som vid denna tid ca 80 år efter profeten Muhammeds
död hette al-Walld I. Musa skulle så småningom när erövringen av Andalusien var så
gott som avslutad bli kallad till denne kalif för att redogöra för sina härtåg, men i
detta ögonblick handlade han på egen hand. Han hade nämligen fått försäkringar om
stöd från exarken 2 , dvs. ståthållaren i Ceuta på Marockos nordligaste udde mitt emot
Gibraltar. Trots att Kartago fallit för de muslimska styrkorna hade nämligen Ceuta
förblivit ett bysantinskt fäste i västligaste Nordafrika.
Det första anfallet gjordes i juli 710 och var bara en kort räd mot en ö, ledd av
berberofficeren Tarlf, men denne blev så framgångsrik att Tariq, Musas officer, beslöt
att försöka etablera ett brohuvud på spanska fastlandet genom ett anfall med 7000
man. Med hjälp av en flottilj från Ceuta kom Tariq över och erövrade ett område nära
nuvarande Gibraltar i april-maj 711. Gibraltar har för övrigt sitt namn efter denne
Tariq, ty det arabiska Gahal Täriq som har gett dess namn, betyder "Tariqs berg". Det
avgörande slaget med den västgotiske kungen Roderick inträffade bara ett par månader senare, den 19 juli 711, och slutade med att västgoterna måste fly hals över huvud.
Framgången gjorde att Tariq beslöt avancera ytterligare, och det gotiska kungarikets
städer föll den ena efter den andra, Cordova i oktober 711 och Toledo måste ge sig
utan strid strax därefter.
Tariqs framgångar gjorde dock hans general Musa ibn Nu~ayr ivrig att ge sig över
sundet för att leda den vidare erövringen. Han ville minsann inte dela äran för Andalusiens erövring med någon annan. I juni 712 tog han sig till Andalusien med 18 000
man, huvudsakligen araber och erövrade i tur och ordning Sevilla och Merida i nuv.
västra Spanien, den senare i juni-juli 713. I Toledo förenade han sig med Tariq och
tågade sedan mot nordost tvärsöver iberiska halvön för att ockupera Zaragoza i
Aragonien. Det var i detta ögonblick som de båda erövrarna fick budet från den
umayyadiske kalifen i Damaskus, al-Walld, att återvända till Syrien för att redogöra
för sina handlingar. De lämnade Spanien, vars erövring då var i det närmaste fullbordad, för att aldrig mer återvända. 3
Ståthållarna under kalifen i Damaskus
Musa ibn Nu~ayrs avresa till Damaskus inleder en tid då ett tjugotal ståthållare eller
wulat (plur. av sing. wali) avlöser varandra i snabb följd mellan 713 och 756. De står
under befäl av kalifen i Damaskus eller under walln i den tunisisk-arabiska staden
al-Qayrawan (Cairuan). Under denna tid gjordes en del försök att utvidga det
muslimska väldet norrut in i Gallien (nuv. Frankrike). Men det lyckades inte. Sista
krigsexpeditionen norrut gjordes av walin 'Abd al-RaJ:iman al-Gafiql som besegrades
i det berömda slaget vid Poitiers i oktober 732 av frankernas hertig Charles Martell.
82
Isaksson. Humanistdagarna 1994
Amirernas tid i Andalusien (756-929)
Under tiden inträffade viktiga förändringar i öster. Det umayyadiska kalifatet föll samman 7 50 och efterträddes av kalifer tillhörande den abbasidiska dynastin. En umayyadättling 'Abd al-Ral)män lyckades dock komma undan och fick hjälp av umayyadanhängare att ta sig till Spanien och erövra makten där. H a n anlände till Andalusien
i a ugusti 755, och besegrade den under Bagdad stående wälln Yusuf ibn ' Abd alRal)män al-Fihrl nära Cordova och blev då erkänd i Cordovas moske som amlr över
hela Andalusien den 15 maj 756. H a n var en mycket kraftfull härskare. Han gjorde
Cordova till sitt säte. Trots fam iljens katastrof i öster behöll ha n en lojalitet mot
kalifen i Bagdad. Han vägrade att kalla sig kalif, utan behöll titeln amlr (ung. furste), 4
och tillät under sin regering att al-!Jutba (den muslimska fredagspredika n ) lästes i den
a bbasidiske kalifens namn.
Under de följande amirerna fram till 912 fortsatte försöken att föra det heliga kriget gihad mot Andalusiens gränsmakter, framför a llt mot de kristna rikena i norr,
franker och leonesa re. Under denna tid påbörjades även reconquista, de kristna försöken att återerövra Spanien. Detta va r en orolig tid med återkomma nde revoltförsök
även från muslimska grupperingar. Den a ndalusiska staten började nu organiseras
efter a bbasidisk modell och det kulturella inflytandet frå n Bagdad ökade, särskilt
under den kraftfulle amiren 'Abd al-Ral)män Il (822-852 ).
Under amiren Hisäm I (788-796 ) infördes en viktig religiös reform. En av de fy ra
ortodoxa sunni-islamiska rättsskolorna 5 förklarades normgivande, den mali kitiska
mad_hab, så kallad efter Mälik ibn Anas (715-795) en berömd muslimsk jurist och
teolog från Medina. I religiösa och rättsliga tolkningsfrågor betonar Malikismen
principen om 'igma'; de rättslärdas consensus, och likaså principen om 'isti;;lal), hänsynen till det allmänna bästa.
Höjdpunk ten: det andalusiska kalifatet (929-103 1)
I längden blev det ohållbart att bibehålla fiktionen om lydnad mot kaliferna i öster
som nu höll hov i Bagdad, och i och med den framstående amiren 'Abd al-Ral)män III
(912-961) blev brytningen fullständig. H a n va r den frä mste av de umayyad iska
furstarna, och gjorde under sin långa regering sitt la nd till det mest blo mstrande i hela
Europa . Endast Konstantinopel kunde tävla med ho nom. Kulmen nåddes 928 då ha n
antog kaliftiteln 'Amir al-mu 'm inin " de troendes furste ", och tog tillnamnet al-Na:;;ir
!i-Din A llah (Beskydda ren av G uds do m). I den umayyadiska sta tens hägn utvecklades nu den vetenskapliga kulturen: medicin, historiografi. 'Abd al-Ral)män efterträddes 961 av sin son al-Ijakam IT som i femton år fortsatte sin fars framgångsrika
regentskap. Residensstaden Cordova var nu en av vä rldens mest lysa nde städer. Det
rådde fred och al-l:lakarn älskade lärdomen, litteraturen och konsten. Han samlade
ett ytterst rikt bibliotek och förbättrade och utö kade den ojämförliga mosken i Cordova. Men al-I:Ia kams son Hisäm Il var vid trontillträdet 976 ba ra 11 år och ur
palatsintrigernas kaos framträdde en kraftfull m ajor domus, på arab. l)agib, 6 som blev
Andalusiens verklige härskare, fastän ba kom kulisserna . Han hette Mul)ammad ibn
Abl 'Ämir, även kallad al -Ma n~ur "den segerrike" . Han var en ytterst duglig styresman som för en tid lyckades tvinga tillbaka och pacificera de kristna fie ndestyrkorna,
ha n lyckades till och med intaga och förstöra den berömda kristna helgedomen i
Santiago de Compostela i Spaniens nordvästra hörn. Det var ett snilledrag av honom
att respektera de yttre dragen av det nominella kalifatet. På så sätt bevarade han lag
och ordning och ma ktens legitimitet utan att inre stridigheter om tronen behövde
Isaksson. 1-Jumanistdagarna 1994
83
blossa upp. När han dog 1002, blev ha ns bror 'Abd al-Malik 7 utnämnd av kalifen till
ny major domus.
Frestelsen att bemäktiga sig även den formella makten blev dock för stor för den
därnäst följande brodern, 'Abd al-Rai)min som tillträdde 1008 och det ledde efter
bara några månader till en lång tid av kaos och inbördesstrider i Andalusien, vars
detaljer bara är tröttsamma att upprepa. 'Abd al-Rai)mins krav på att få även den
formella kaliftiteln väckte oerhört motstånd i residensstaden Cordova. Tronpretendenten 'Abd al-Rai)min togs till fånga och mördades.
Denna inre oordning inledde det muslimska Andalusiens nedgångsperiod och förebådade dess slutliga fall flera århundraden senare. Här besannades på nytt att det rike
som inte kan bevara sin inre enhet bereder sin egen undergång. Det omedelbara resultatet av inbördeskriget blev att det stolta spanska kalifatet efter att ha varat i knappt
hundra år störtades och den period som brukar kallas al-fitna 8 = "det andalusiska
inbördeskriget", inleddes. En maktfaktor i dessa strider var legosoldater, dels av
berberursprung från Nordafrika, dels av slaviskt ursprung från Nord- och Östeuropa
som importerats för att svara för kalifens och statens stabilitet. Dessa gjorde nu uppror och försökte insätta sin egen pretendent som kalif. Andra grupperingar som var
berberfientliga stred för sina kandidater. Kalifer insattes och avsattes på löpande
band.
Smårikenas tid (1031-1086)
Andalusien splittrades på tiohundratalet i ett antal småriken med sina egna härskardynastier: 'abbadiderna i Sevilla, 'aftasiderna i Badajoz vid gränsen mot nuv. Portugal, Zlriderna i Granada, Qu 'l-Niiniderna i Toledo, och Hudiderna i Zaragoza i
nordost. Följden av den interna rivaliteten mellan dessa riken blev att reconquista, det
kristna återerövringsprojektet, fick ny kraft. Kastiliens kung Alfonso VI framträdde
nu och blev en maktfaktor som de små rikena tvingades räkna med. Han intog Valencia 1075, Toledo gav sig fredligt till honom 1085 och genom kraftfull diplomati
tvingades flera av de övriga småstaterna betala höga skatter till honom.
Trots sin begränsade makt försökte de muslimska småkungarna, på arabiska
muluk at-tawa'if, så gott det gick imitera kalifatets pomp och ståt, och inom de små
hoven blomstrade ändå konst och kultur. Här rådde en inte föraktlig intellektuell frihet och kungarna ägnade sig själva åt vetenskapliga och religiösa studier. Filosofi,
matematik och naturvetenskap, ofta i arabiska översättningar av klassiska grekiska
verk studerades flitigt. Som kulturbärare och länk mellan det klassiska Grekland och
det medeltida Europa kan denna verksamhet knappast överskattas, ty genom latinska
översättningar av dessa arabiska versioner blev den grekiska antikens förnämsta
författare och tänkare, inte minst Aristoteles, kända för Europas lärde, ofta genom
klostrens försorg.
Under denna tid möter vi också två av de största kulturpersonligheter som det
andalusiska Spanien känner, nämligen författaren och krönikören Ibn l:layyin (987107 5) och litteratören och filosofen Ibn I:Iazm. Den senares berömda skrift om kärlekens natur, Tawq al-bamama "Duvans halsband", är läsvärd än idag och studeras f.n .
av en specialist från vårt eget universitet, docenten Eva Riad. 9
Almoravider och almohader (1088-1232)
Till slut tvingades de muslimska smårikena söka stöd hos den muslimska härskardynastin i Nordafrika, almoraviderna, och därmed var deras egen självständighet
snart slut. Andalusien kom att lyda under afrikansk-arabiska dynastier och det var i
84
Isaksson. Hum anistdaga rna 199 4
praktiken dessa som möjliggjorde att den muslimska närvaron i Andalusien kunde
fortsätta i ytterligare nästan fyra hundra år. Men priset var att det muslimska Spanien
förblev en vasallstat under det arabiska Nordafrika (Maghrib). Här och var kunde
fortfarande ett visst välstånd råda i Andalusien under 1 lOO-talet, i synnerhet när de
almoravidiska styrkorna hade framgång mot de kristna . Men reconquista vann sakta
men säkert terräng. Toledo var redan i de kristnas händer och Zaragoza föll 1118 för
Alfonso "Krigaren" av Kastilien. Detta ändrades knappast av att den almoravidiska
dynastin i Nordafrika föll och ersattes av den almohadiska . Almohaderna behöll från
mitten av 1100-talet och ett århundrade framåt makten i Andalusien, men kunde inte
hindra reconquista att tränga fram ytterligare på muslimernas bekostnad. Huvudarkitekten bakom den kristna återerövringen var Kastiliens kung Alfonso VIII (1158 -1214)
som fick till stånd en koalition mellan fyra kristna stater, Kastilien, Leon, Navarra och
Aragonien. De förenade kristna styrkorna åsamkade den muslimska almohadiska
armen ett förkrossande nederlag vid Las Navas de Tolosa den 17 juli 1212 och 25 år
senare lyckades man med det oerhörda att inta högborgen Cordova. Därefter föll i en
följd Valencia 1238 och Sevilla 1248.
D et
na~ridiska
kungadömet Granada och reconquistas slutpunkt (1238-1492 )
Kvar av det stolta muslimska Andalusien var nu bara kungariket Granada med dess
omliggande område. Det skulle komma att stå emot den kristna anstormningen i ytterligare två och ett halvt århundraden. Den politiska strategin i Granada var en balansakt mellan den kristna alliansen, främst Kastilien, och den marinidiska dynastin i
Marocko. Än betalade man tribut till kungen av Kastilien Ferdinand I och hans efterträdare Alfonso X, än bildade man allians med muslimerna i Marocko, men i längden
kunde varken Granada eller de afrikansk-muslimska styrkorna hålla stånd mot de
kristna angreppen. På fjortonhundratalet, i och med framträdandet av de två katolska
majestäterna Ferdinand av Aragonien och Isabella av Kastilien blev den kristna offensiven bättre koordinerad och efter Malagas och Almerfas fall vid Granadas sydkust
1487 tvingades Granada slutligen ge sig frivilligt under stor intern vånda den 3 januari 1492.
Befolkningen i Andalusien
Befolkningen på den iberiska halvön bestod under den västgotiska perioden alldeles
före den muslimska erövringen av ca 10 miljoner människor, och detta antal förblev
troligen relativt konstant under hela den muslimska perioden.
Den muslimska befolkningen kom att bestå av två huvudgrupper. Dels fanns här
de nyomvända muslimerna som tillhörde den spanska befolkningen, dels muslimer av
andra etniska grupper. Bland de senare fanns ett betydelsefullt element av berber som
var en viktig komponent i de muslimska militära ockupationsstyrkorna . Berberna var
nämligen en dominerande befolkningsgrupp i Nordafrika under denna tidiga epok,
medan de ara biska erövrarna av de nordafrika nska kustländerna främst fanns koncentrerade i vissa stadscentra, av vilka Cairua n i Tunisien och Fez i Marocko hörde till
de viktigaste.
En liten del av befolkningen bestod av negrer från Sudan och slaver från nuv. Tyskland och Östeuropa . Båda kategorierna kom till Andalusien som slavar och blandade
sig så småningom med stadsbefolkningen. Särskilt negerkvinnor var högt skattade.
Den muslimska aristokratin i Andalusien bestod av ara ber. Först under ett senare
Isaksson. Humanistdagarna 1994
85
skede av den muslimska epoken i Spanien, från slutet av 900-talet, blev inflödet av
berberstyrkor en så betydelsefull maktfaktor att de blev ett hot mot den arabiska hegemonin. Genom detta nordafrikanska element i befolkningen uppstod en fraktion,
eller {ä'ifa, som på den iberiska halvön kom att stå i opposition till den andalusiska
eller arabiska {ä'ifa.
Araberna i Andalusien var aldrig mer än en minoritet. De bestod under erövringens första år av några tusen personer. Gruppen som hävdade ett arabiskt ursprung
utökades sedan genom giftermål med inhemska kvinnor och genom en typ av klientskap som kallades walä'. Den arabiska befolkningsgruppen uppträdde som de erövrare de var. De ville inte själva ägna sig åt lantbruk men försåg sig samtidigt med de
bästa jordbruksarealerna och lät andra utföra arbetet mot en del av grödan i lön.
Den absoluta majoriteten av muslimer i Andalusien var dock neo-muslimer, dvs.
de grupper av den inhemska befolkningen som låtit omvända sig till islam. De kallades som grupp musälima "de fredliga'', eller muwalladun, ung. "de som är halvblod
och inte riktiga araber". Genom sin omvändelse till islam fick de en högre personlig
status än den övriga icke-muslimska befolkningen som kallades d_immi. Dimmi är den
arabiska beteckningen på en icke-muslimsk befolkningsgrupp som lever i det muslimska samhället och i gengäld för att de betal;r skatt å tnjuter frihet och beskydd. Det är
ett märkligt faktum att de nyomvända muwalladun, vare sig de konverterat av bekvämlighetsskäl eller av övertygelse, så snabbt och fullständigt kunde arabiseras och
islamiseras och bli en trofast och lojal grupp i det muslimska Andalusien. Det var
genom dessa nyomvända som det muslimska al- 'Andalus fick en maktbas som skulle
bestå i mer än sju hundra år. Den gradvisa sammansmältningen av ursprungliga muslimun och inhemska muwalladun underlättades också av den speciella andalusiska
tvåspråkigheten: i vardagslivet om än inte vid hovet eller i det lärda livet tilläts sida
vid sida både spanskarabiskan och den fornspanska som fick namnet al- 'agamiyya
"det barbariska, oarabiska språket".
I den muslimska befolkningen i Andalusien uppstod så småningom på 900-talet en
skiktning i socialklasser, av vilka överklassen, bii$$a, 10 bestod av adelsfamiljer med
tillgång till den högsta makten och med ärftlig rätt till sin ställning, samt av en slags
stadsbourgeoisie av köpmän och småjordägare utan garanti för sin position. Underklassen, 'amma, 11 var en för historikern svårgripbar massa av ett landsbygdsproletariat som vi i dag vet rätt lite om. De var så vitt man kan förstå bundna till den jord
de brukade.
Här är det på sin plats att klara ut några av de beteckningar på befolkningskategorier som brukar användas i samband med Andalusien. Morer är en flytande
och ganska allmän beteckning som i det här sammanhanget anger de araber som kom
in i Spanien från Nordafrika under medeltiden. Det är nog korrekt om än oprecist att
säga att alla de muslimska erövrarna av Spanien samt även de senare (söderifrån)
inflyttad e var morer. Morisker var de morer som lät sig kristnas i samband med
reconquista, samt deras ättlingar. De var illa tålda och blev slutligen landsförvisade
från Spanien åren 1609-1611, varvid ca 150.000 utvandrade till Nordafrika.
De skattepliktiga, al-mu 'ähidun, 12 i det andalusiska samhället var kristna och judar. De kristna under muslimsk överhöghet var så anpassade till den rådande kulturen
i allt utom religion att de kallades mozaraber "oäkta araber" och tillhörde den del av
den ursprungliga spanska befolkningen som under den muslimska erövringen vägrade överge sin kristna tro. I de större städerna som Cordova, Sevilla och Toledo var
mozaraberna organiserade som egna samfälligheter under beskydd och kontroll av
den muslimska myndigheten. De leddes av en uppsyningsman, arabiska qumis, som
också hade det tvivelaktiga nöjet att samla in skatten bland de kristna. Fram till slutet
86
Isaks son. Humanistdagarna 1994
av tio hund ratalet fann s även den gamla västgotiska uppdelningen i tre kyrkodistrikt
kva r, med var sin ä rkebiskop och ett fl ertal bisko pa r under dem med egna sti ft.
Vi har tyvärr inte mycket information om den jud iska befolkningsgruppen i
Andalusien. Vi vet dock att det i varje andalusisk stad fanns ett iudiskt kvarter, madinat al-Yahud, och mycket tyder på att judarna under alla stadier a v reconquista
spelade en aktiv roll som rådgivare och diplomatiska sändebud i tjä nst hos både
kristna och muslimer. Judarna hade också en viktig kommersiell position eftersom de
kontrollerade ha ndeln mella n Anda lusien och den övriga europeiska ko ntinenten och
dessutom ha ndeln med det muslimska österla ndet.
Islam i Andalusien
Som redan nämnts dominerade totalt den ortodoxa riktning av islam som kallas ma likismen. Andra läroskolor av islam undertrycktes mer eller mindre kraftfullt. De existerade dock, men i skymundan. En såda n riktning var ?dh iri sko la n. f,dhir betyder
" utanför stående; uppenbar, evident ", och denna islam riktning betonar den uppenbara ordalydelsen i Koranen och i hadith-traditionen som enda källa för den gudomliga och mänskliga rätten. I motsats till malikismen tar ?dhirismen avstånd frå n
a nalogislut ur Kora nen och även frå n försöken att finn a fö rdolda underbetydelser i de
heliga texterna . Denna mera nyktra trosriktning hade en betydelsefull sympa tisör och
banerförare i den redan nämnde förfa ttaren och filosofen lbn l:lazm som därför tidvis
fick lida förfölj else för sin övertygelses skull.
Oavsett trosriktning hade islam i Andalu sien en odiskuta bel ställning. Det var den
självklara världsbilden för hög som låg och knappast någon utanför de kristna områdena i norr torde ha ifrågasatt Muhammeds uppenbarelser i Koranen eller de minutiöst inom islam bevarade traditionerna om honom som går under namnet J;adit.. N ä r
den islamiska ma kten mer och mer trängdes unda n genom reconquista är det ett intressant faktum att få muslimer var villiga att byta religion. De masskonverteringa r
till islam som skedde under erövringen på 700-talet motsvaras inte alls av motsvarande omvä ndelser till kristendomen under reconquistas segertåg. I stället pågick
under nedgångsperioden en massutvandring av muslimer till Nordafrika och särskilt
M arocko. Dessa andalusier i norra Afrika blev en viktig befolkningsgru pp i den fortsatta nordafrika nska utvecklingen. Den kulturella ni vå n i de kr istna rikena var fo rtfarande på många hå ll torftig jämfört med den muslimska världen. Men pendeln höll
lå ngsamt på att svänga . En ny tid randades i Europa som dock inte ska ll beha ndlas i
denna uppsats .
Andalusiens kultur
Andalusien var bundet till österlandet med dubbla band . Språ k och religion, isla m
och det ara biska språket förenade det m uslimska Sp anien med främre O r ienten. Detta
gjorde a tt konsten och litteraturen, arkitekt uren och filosofin hade sin a främsta
inflytelser och källor från öster. Den religiösa skyldigheten fö r en muslim att göra
minst en pilgrimsfärd till M ekka befäste ä n mer detta inflyta nde. Det västgotiska Spanien som föregick den muslimska erövringen ha r lä mnat få märken kva r av sin andliga kult ur, det muslimska Spanien däremot medförde en k ulturell blomstring som
irtte endast övertog något av det finaste i det österlä ndska kalifa tets utveckling utan
också förmådde sammansmälta till en egen särart konstnärliga imp ulser från Syrien,
Mesopotamien, Persien, Egypten och Nordafrika . Under en period a v 700 år skapades i Andalusien verk a v ojämförlig skönhet som väl tål en jämförelse med och ibland
Isaksson. Humanistdagarna 1994
87
överträffar samtidens allra finaste skapelser. Vi behöver bara nämna mosken i
Cordova som är unik för sin komplexa och sinnrika konstruktion, inte minst den
utsökta valvarkitekturen, liksom för rikedomen i dekorationerna. Den smäckra hästskoformade valvbågen är karaktäristisk för byggnadskonsten och brukar kallas morisk båge, även om själva formen ursprungligen är övertagen från västgoterna. De
dubbla över varandra byggda valven i Cordovas moske saknar motstycke bland världens moskeer. Denna moske började byggas redan av amiren 'Abd al-Ra]Jmän låren
784-786, endast 7 5 år efter den första islamiska landstigningen, och byggdes sedan på
i flera omgångar under de följande å rhundradena. En modern besökare minns också
för alltid palatset Alhambra i Granada dä r kombinationen av arkitektur, vattendammar och växter erbjuder en anblick utan motstycke. Det byggdes sent, under
1300-talet vid en tid då Granada var så gott som ensamt kvar som ett fäste mot den
kristna anstormningen. Den senandalusiska arkitekturen utmärks framför allt av de
icke avbildande dekorationernas fantastiska rikedom och ornamentala fantasi.
Andalusiens språk - arabiska och romanska
Eftersom den islamiska erövringen gick så snabbt och genomfördes av ett relativt fåtal
arabisktalande kom språksituationen i Andalusien frå n 700-talet och flera århundraden framåt att präglas av tvåsprå kighet, även i muslimsk-kontrollerade områden.
Den romanska som är den moderna spanskans förstadium accepterades och levde
sida vid sida med spanskarabiskan som mer och mer fick sin egen karaktär i jämförelse med a ndra arabiska dialekter. Denna tvåsprå kighet fortlevde fra m till 1200talet. Då började den kristna motoffensiven på a llvar tränga undan muslimerna och
den islamiska kulturen. Och detta var inte bara en militärpolitisk offensiv utan också
en kulturell och språklig. Inga eftergifter gjordes frå n kristen sida mot de spanjorer
särskilt i söder som kommit att få arabiska som sitt talade språk. Detta aktiva motarbetande av arabiskan från den kristna frontens sida skapade en polarisering som
gjorde att de muslimska enklaverna, i slutskedet endast det na~ridiska Granada, kom
att bli ensprå kigt arabiska. För de muslimer som var kvar i Andalusien de sista 300
å ren var romanska på sin höjd ett inlärt språk. Spanskarabiskan var offici ellt språ k i
det muslimska Spanien. Den är därför den första arabiska dialekt vid sidan av den
klassiska standardarabiskan som få tt status av ett fullt accepterat medium för en folklig och nationell kultur. I övriga delar av arabvärlden har folkdialekterna motarbetats
till förmån för högstatusspråket klassisk arabiska. Det arabiska språket försvann frå n
den iberiska halvön i och med att den sista morisken kastades ut därifrån någon gång
i början av 1500-talet. Den övervägande delen av de muslimska emigranterna bosatte
sig i Nordafrika. Arabiskan hade då brukats inte bara av muslimer utan också av
kristna mozaraber och sefardisk-judiska lärde som skrev p å både arabiska och
hebreiska.
Spanskarabiskan är en dialektgrupp, inte en enda dialekt. Det fanns skillnader
mellan t.ex. dialekterna i Granada och Valencia. De påverkande faktorerna i den
smältdegel som skapade spanskarabiskan var de arabiska invandrarnas olika geografiska ursprung samt det eller de romanska dialekter som talades av den inhemska
befolkningen vid tiden för erövringen. Resulta tet av den språkliga sammansmältningsprocessen blev en arabisk dialekt som har kvar må nga drag från gammalarabiskan, bl.a. den interna passivbildningen i verbböjningen. Detta gör att
spanskarabiskan kommer mycket nära vad den kände orientalisten Joshua Blau har
kallat "Middle Arabic" - medelarabiska, men på grund av påverkan från romanskan
avviker syntaxen, och även ordförrådet rymmer ord som är specifika för denna dia-
88
Isaksson. Humanistdagarna 1994
lekt. Samtidigt tillhör spanskarabiskan som folkdialekt den huvudgrupp som talas i
Nordafrika idag. Denna grupps främsta karaktäristikum ä r prefixet i första person
sing. i imperfekt som är n- i spanskarabiska men ett lätt strupljud ( ' = hamza) i klassisk
arabiska. "Jag skriver" heter således i spanskarabiska naktub jämfört med 'aktubu i
standardarabiska.
Det bör dock påpekas att den diglossi som har funnits och ännu är ett faktum i alla
ara bländer även fanns i Andalusien. Med diglossi menas i detta fall att folkdialekt och
klassisk arabiska existerade sida vid sida, där den klassiska arabiskan hela tiden var
de lärdas språk. Den klassiska arabiskan importerades med entusiasm från öster som
en del av den islamiska kulturen och Koranens språk och flera av de arabiska grammatikernas främsta verk kom till i Andalusien. Här som överallt annars fanns alltså
möjligheten för den lärde att utmärka sig i sitt språk gentemot den olärda massan. Det
finns dock en viktig skillnad. I den övriga arabvärlden har folkspråket oftast föraktats
och de som bara talat dialekt har skämts över sitt "enkla" språ k, i Andalusien fanns
däremot en nationalstolthet över den egna varianten av folkspråket, vilket till och
med föredrogs framför den klassiska arabiskan i vissa sammanhang. Det är förmodligen orsaken till att så mycket folkpoesi och ordspråkssamlingar på spanskarabiska
kom till och blev bevarade under denna tid.
Spanskarabiskan har lämnat spår i det spanska språket framför allt i ett antal
kulturbundna termer. Att det var muslimerna som i Spanien införde konstbevattningen i jordbruket visar sig i ett antal spanska ord av delvis arabiskt ursprung ofta
med prefixet al- som förråder den arabiska bestämda artikeln, acequia "bevattningskanal", alberca "cistern'', aljibe "reservoar för regnvatten", noria "vattenuppfordringsverk", arcaduz "vattenledning", almatriche "kanal", alcantarilla "avloppsledning", alcorque "vallgrav för vattenuppsamling". De anordningar som används i
Spanien för konstbevattning liknar också dem som används i Mellanöstern. Men
också i svenskan har vi denna väg fått in ord som stammar från den spanskarabiska
tiden: amiral från arab. amfr ar-ral)l "chefen för transportflottan'', alkohol av
al-kal)iil, kaffe av qahwa, divan av dTwan, magasin av arab. ma!Jazin, 13 mohair och
moire av arab. mu!Jayyar, samt många andra.
Islams inflytande på det medeltida Europa
Det kan synas relevant att jämföra den muslimska erövringen av Spanien med de erövringar och räder som germaner, magyarer, slaver och vandaler gjorde under den s.k.
folkvandringstiden. Kanske hade heller inte de araber och berber som ingick i
invasionsstyrkan en högre kulturell nivå än de som genomförde barbarinvasionerna.
Ändå finns det en viktig skillnad. Germaner och slaver tillhörde stamsamhällen och
hade aldrig gjort till sin den kulturella förfining som brukar vara resultatet av en
stadskultur. Araberna däremot var representanter för ett imperium som under de följande å rhundradena skulle hysa den högsta kultur som existerade mellan Atlanten
och Afganistan.
Det säger sig självt att denna österländska kultur som snabbt anammades i
Andalusien kom att få ett inflytande på det medeltida Europa. Araberna var handelsmän och exporterade konstprodukter till Europa mot betalning i råvaror och slavar.
Ett kolonialt mönster om vi så vill, men i motsatt riktning mot vad vi är vana vid:
Europa i kolonialt beroende köpte dyra kapitalvaror med sina råvaror som betalning.
Viktigast var dock det vetenskapliga inflytandet. Grekisk vetenskap och filosofi
hade studerats under lång tid i de länder som araberna erövrade i öster: Irak, Syrien,
Egypten. De grekiska verken översattes med en växande grad av precision till ara-
Isak sso n. Hum anistdaga rna 1994
89
biska, särskilt från och med den abbasidiske kalifen al-Ma'mun (813-833) som inrättade ett översättningscentrum (Bayt al-l)ikma) enbart för detta ändamål. I ett första
skede gjordes översättningarna ofta från fornsyriska översättningar, men senare direkt
från grekiska. Denna översättningsverksamhet och detta studium av de antika klassiska vetenskapliga verken pågick även i Andalusien. Vi vett.ex. att år 951 i Cordova
det pågick ett översättningsprojekt av Dioskurides medicinska arbeten direkt från
grekiska som involverade en kristen munk, en spansk jude och flera arabiska läkare.
Liknande studier bedrevs av grekisk astronomi och matematik och i något mindre
grad filosofi.
Andalusien och Sicilien var Europas port till den arabiska vetenskapen. Efter
reconquistas första större segrar, när Toledo intagits 1085, Sicilien 1091, och Jerusalem hade fallit för korsfararna år 1099, då började också Europas fruktan för
muhammedanerna vika och ett studium av den överlägsna arabiska intellektuella
kulturen kunde ta sin början. Det var på 1100-talet som Europas lärde på allvar började upptäcka och studera de arabiska arbetena och översättningarna, och ett översättningsarbete till latin påbörjades. Ett sådant centrum var Toledo. När det återerövrades av de kristna stannade många muslimer och arabisktalande judar kvar och
ärkebiskopen i Toledo, Raimundo, förstod vilken fruktbar möjlighet detta innebar
och uppmuntrade lärda män och forskare att resa dit. De latinska översättningarna
kom till genom översättarpar: den ene vara kunnig i arabiska och gjorde en råöversättning, den andre var lärd i latin och genomförde finputsningen av den latinska
texten.
Judarna hade en betydelsefull roll i denna kulturförmedling mellan öst och väst.
Judiska lärde samarbetade ofta med Europas intellektuella elit och samtidigt hade
judarna i Spanien såsom 'ahl ad.-d.imma, "skyddad minoritet", ett gott förhållande till
araberna. Om detta också hade en grund i att judarna hjälpte araberna vid Spaniens
erövring är dock omtvistat. Ett tidigt exempel är i alla fall juden I:Iisday ibn-Saprut
(ca 915-970) som blev hovläkare för den förnämste av de spansk-umayyadiska furstarna, 'Abd al-RaJ:imän III i Cordova, den förste kalifen. I:Iisday fungerade som
diplomatiskt sändebud åt kalifen och startade även ett spanskt centrum för talmudstudier. Från sådana studier utvecklades hebreiskan som lärt språk i Spanien samtidigt som arabiska och den romanska dialekten fortsatte att användas. Några judiska
lärde fortsatte att skriva på arabiska som lbn Gabirol (död 1058). Andra skrev direkt
på hebreiska eller översatte arabiska verk till hebreiska som Abraham Ibn Ezra (död
1167). De judiska lärde hade alltså en viktig kunskap i ara bi sk vetenskap och filosofi
att förmedla när de kom i kontakt med Västeuropas kristna lärde.
Denna intellektuella digestionsprocess i Europa av den arabiska lärdomen fick sin
kulmen under 1200-talet. Översättningsarbetet blev då fullbordat och den intellektuella utvecklingen i Europa kunde gå vidare från denna utgångspunkt. Mitt i denna
process stod Michael Scot, framstående översättare av arabiska och hebreiska verk till
latin. Man vet att han besökte Toledo 1217, men huvuddelen av hans arbete skedde
vid det sicilianska hovet för Fredrik Il av Hohenstaufen som var personligt intresserad
av arabisk vetenskap. Det var främst åt honom som Michael Scot gjorde översättningar av bl.a. Aristoteles, och av Averroes' Aristoteleskommentarer (se nedan). En
annan viktig sponsor för denna kulturöverföring var en av ledarna för reconquista
under sin tid, Alfonso X av Kastilien, kallad "den vise" (1252-84). Han igångsatte
många stora översättningsarbeten. Det var genom detta översättningsarbete från arabiska till latin på 1200-talet som arabisk vetenskap och filosofi kom att utöva sitt
stora inflytande på Västeuropas intellektuella liv. En hel generation europeiska lärde
kom att stå i djup tacksamhetsskuld till arabiska författare och vetenskapsmän. Man
90
Isa ksson. Humanistdagarna 1994
behöver bara nämna Thomas av Aquinas, som fick det mesta av sin kunskap om
Aristoteles genom arbeten av den spanskarabiske forskaren och filosofen Mul)ammad
ibn Al)med ibn Rusd (1126-1198) i västerlandet även kallad Averroes.
Noter
"Vän, kompanjon'', eg. " en som är nära ". Kan även betyda "beskyddare, herre".
Bysantinsk ståthållare.
3 Mlisäs återfärd med ett rikt krigsbyte genom Nordafrika och Egypten till Syrien påskyndades ivrigt
av den väntande kalifen som så när låg på sitt yttersta. Han hann fram före al-Wal!ds död 715, bara
för att i stället råka i onåd hos den följande kalifen Sulaymän, bror till al-Wal!d. Mlisa dog i Syrien
under oklara omständigheter, ca 716-717, och Sulaymän lät vid samma tid (716) lönnmörda hans
son, 'Abd al-'Azlz, den förste wälin i Andalusien . Allt sammantaget pekar på att kalifen Sulaymän
torde ha haft ett finger med också vid MGsäs död .
4 'amir-, pi. 'umarii'u "furste; befälhavare; titel på en prins i ett kungahus/en kaliffamilj ".
5 PI. mad.iihibu, sing. mad.hab.
6 "Skyddande; dörrvaktare; kammarherre".
7 Han tog sig tillnamnet al-Mu:(:affar "den segerrike".
8 "Anfäktelse; förtrollning; intrig, uppror" .
9 Eva Riad är även utgivare av en annan skrift av Ibn I:Iazm, nämligen Kitiib al-'a!Jliiq wa-s-siyar
(Uppsala, 1980).
10 "De speciella".
11 "Allmänheten".
12 " De som sluter förbund".
13 Pluralis. Sing.: ma!Jzan.
1
2
Referenser
Tilia, Abdulwahid Dhanun. The Muslim Conquest and Settlement of North Africa and Spain.
Exeter Arabic and lslamic Series. London & New York: Routledge, 1989.
Bums, Robert I., SJ. Moors and Crusaders in Mediterranean Spain. London: Variorum Reprints,
1978.
Bums, Robert I., SJ. Muslims, Christians, and ]ews in the Crusader Kingdom of Valencia. Societies
in Symbiosis. Cambridge Iberian and Latin American Studies. Cambridge: Cambridge University Press, 1984.
Collins, Roger. The Arab Conquest of Spain 710-797. A History of Spain . Oxford : Blackwell, 1989.
Harvey, L. P. Islamic Spain 12.50-1500. Chicago and London: University of Chicago Press, 1990.
Hillgarth, J. N. The Spanish Kingdoms 12.50-1516. Vol. 2, 1410-1516: Castilian Hegemony . Oxford: Clarendon Press, 1978.
lmamuddin, S. M . Muslim Spain 711-1492 A.D.: A Sociological Study. Medieval Iberian Peninsula
Texts and Studies, 2. Leiden: Brill, 1981.
Latham, J. D., E. Levi-Proveni;:al, L. Torres Balbas, and G. S. Colin. "al-Andalus." I The Encyclopaedia of Islam . Vol. I A-B. New Edition. Edited by H. A. R. Gibb, J. H. Kramers, E.
Schacht, J. Levi-Proveni;:al, B. Lewis, and C. Pellat. 486-503 . Leiden: Brill/Luzac & Co.,
1970.
Miranda, Ambroxio Huici. "The Iberian Peninsula and Sicily." I The Cambridge History of Islam .
Vol. 2, The Further Islamic Lands, Tslamic Society and Civilization. Edited by P. M. Holt,
Ann K. S. Lambton, and Bernhard Lewis. 406-439. Cambridge: Cambridge University Press,
1970.
Isaksson. Humanistdagarna 1994
91
Roth, Norman. "The Jews and the Muslim Conquest of Spain." ]ewish Social Studies 38 (1976):
145-158.
Wasserstein, David J. "Jews, Christians and Muslims in Medieval Spain." journal of ]ewish Studies
43 (1992): 175-186.
Watt, W. Montgomery. A History of Islamic Spain. Islamic Surveys, 4. Edinburgh: Edinburgh University Press, 1965.
Watt, W. Montgomery. The Influence of Islam on Medieval Europe. Islamic Surveys, 9. Edinbu'rgh:
Edinburgh University Press, 1972.
92
Isaksson. Humanistdagarna 1994