2015-05-05 PM Tydliga krav på råvattenkontroll Den vanligaste och mest spridda hälsorisken associerad med dricksvatten är mikrobiologiska föroreningar1 . I samband med att Sverige undertecknade EES-avtalet införlivades ytvattendirektivet2 i dricksvattenkungörelsen, SLVFS 1989:30. Kungörelsen byggde på direktivet från 19803. När sedan ett nytt dricksvattendirektiv beslutades 1998 4 upphävdes det tidigare dricksvattendirektivet från 1980. När Livsmedelsverket införlivade det nya dricksvattendirektivet i svensk lagstiftning valde de tyvärr att slopa kraven på råvatten från ytvattendirektivet. I nu gällande Dricksvattenföreskrifter, SLVFS 2001:30, står i §3 endast att ”Särskild hänsyn ska tas till beskaffenheten av det vatten som är avsett att efter beredning användas som dricksvatten”. Denna vaga skrivning är olycklig och leder ofta till att dricksvattenproducenterna inte tar tillräckligt många prov. En bidragande orsak är att analyserna är dyra, så färre analyser sparar pengar. Det finns två viktiga motiv till krav på råvattenkontroll. Det ena är att det finns en övertro på att det egna råvattnet är så förträffligt att det skulle gå att dricka utan beredning och på den egna beredningens förmåga. Det andra är att utan riktvärden för råvattenkvalitet så är det svårt att i miljöprövningar och liknande driva på att föroreningar i första hand ska åtgärdas vid föroreningskällan. De föreskrivna dricksvattenanalyserna, där indikatorbakterier som E. coli är de enda analyser som direkt skulle kunna visa att råvattenkvaliteten är sämre än vad vattenverket klarar av, ger en falsk säkerhet. Analysrapport efter analysrapport utan att avföringsbakterier påvisas i dricksvattnet säger ingenting om barriärerna är tillräckliga med avseende på smittämnen som är mer tåliga mot beredningen. En desinfektionsdos med klor, ozon eller UV som effektivt avdödar bakterier kan ha mycket liten verkan mot virus och/eller parasitära protozoer. Många sjukdomsutbrott beror troligen på att man inte har tillräcklig kunskap om den sämsta råvattenkvalitet som beredningen kan behöva hantera. I en rapport5 visas att huvuddelen av utbrottshändelserna 1980 – 2009 orsakades av att beredningen inte räckte till för det vid tillfället aktuella råvattnet och att det var dessa händelser som utsatte flest dricksvattenkonsumenter för den ökade risken. Denna beskrivning av råvattnets betydelse förstärker ytterligare den bild som ges i Livsmedelsverkets rapporter 28-2005 och 6-2012 att förorenat råvatten som passarar vattenverkens beredning står för en majoritet av sjukdomsutbrotten i Sverige och jämförbara länder. Med tydliga krav på hur många prov som bör tas kan många av dessa händelser undvikas. Med tillräckligt många prov kan man fånga upp förändringar i råvattnet och en värdering av risken för kraftigare påverkan så att man kan anpassa beredningen i vattenverket så att inte föroreningar passerar. 1 Guidelines for Drinking-water quality, WHO 2004. Direktiv 75/440/EEG den 16 juni 1975 om den kvalitet som krävs på det ytvatten som är avsett för framställning av drickvatten i medlemstaterna. 3 Rådets direktiv 80/778/EEG den 15 juli 1980 om kvaliteten på vatten avsett att användas som dricksvatten. 4 Rådets direktiv 98/83/EG den 3 november 1998 om kvaliteten på dricksvatten. 5 Malm A., Petersson T., Bergstedt O.: Hälsomässiga kvalitetsstörningar i svenska vattenledningsnät. In Proceedings of the 7th Nordic Drinkning Water Conference, Köpenhamn 7-9 juni 2010. 2 Riktvärden för råvatten från ansvarig myndighet gör att verksamhetsutövare, myndigheter och domstolar får en förståelse för att det inte är rimligt att tillåta vilka utsläpp som helst i tron att de kan hanteras i vattenverken. Val av råvatten för dricksvattenproduktion är ofta starkt begränsat av naturgivna förutsättningar vilket medför att råvattenkvaliteten måste säkerställas. Krav på verksamheter som påverkar råvattnet bör sättas i relation till vattenverkets verifierade reduktionsförmåga. Ett principförslag på hur riktlinjer för råvatten skulle kunna formuleras presenteras i tabell 1. Tanken är att råvattenkvaliteten skall indikera hur mycket beredning som behövs i vattenverket. I stället för att bara prata om antal barriärer är det önskvärt att tala om barriärverkan då olika barriärer har vitt skilda funktioner. Till detta ska läggas krav på antal prover. Tabell 1: Principförslag för sambandet mellan riktlinjer för råvattenkvalitet och vattenverkets nödvändiga barriärhöjd. Råvattenkvalitet Vattenverk Riktlinjerna gäller varje enskilt prov under minst de tre senaste åren Samtliga villkor skall vara uppfyllda Annan påverkan Koliforma bakterier Escherichia coli Intestinala enterokocker Clostridium perfringens (st/100 ml) (st/100 ml) (st/100 ml) (st/100 ml) Summan av Giardia+ Cryptosporidium Riktlinjer för Barriärverkan b+v+p* (st/10 l) Inget avlopp** <1 <1 <1 <1 <1 3b +3v + 2p Inget avlopp** ≤10 <1 <1 <1 <1 4b + 3,5v + 3p ≤10 <3 <1 <1 <1 5b + 5v + 3,5p ≤100 ≤10 ≤3 ≤3 <1 5,5b +5,5v +4p ≤20 ≤6 ≤6 <10 6b + 6v + 4p ≤100 ≤6 ≤6 <10 6b + 6v + 4,5p <30 6b + 6v + 5p Inget avlopp** Inget avlopp** ≤500 >500 * log-reduktion för bakterier (b) + virus (v) + parasiter (p) ** Inget avloppsutsläpp till råvattenkällan 7b + 7v + 6p