Landrapport, Sudan

Promemoria
2015-10-11
Khartoum
Fambs
Magnus Collett
Fambs
Anna Guittet
Landrapport Sudan
Basfakta
Flagga:
Statsvapen:
Officiellt namn: Republiken Sudan )‫(جمهورية السودان‬
Valspråk: ”Segern är vår” (‫)النصر لنا‬
Nationalsång: ”Vi är Guds och vårt lands armé” )‫(نحن جند هللا جند الوطن‬
Huvudstad: Khartoum
Officiellt språk: arabiska
Statsskick: republik
President: fältmarskalk Omar Hassan al-Bashir
Självständighet: 1 januari 1956 från Storbritannien och Egypten
Landarea: 1 886 068 km2
Befolkningsmängd: ca 37 miljoner (juli, 2015)
Valuta: sudanesiska pund (SDG)
BNP: 73,8 mdr USD (2014)
BNP/capita: 1876 USD (2014)
Inflation: 29,9 % (2014)
Handelsbalans: -2,8 mdr USD (2013)
Bytesbalans: -5,2 mdr USD (-8,2 procent av BNP, 2013)
Utlandsskuld: 45,1 mdr USD (2014)
Tidszon: UTC +3
Sveriges Ambassad
Khartoum
Promemoria
2015-10-11
Politisk historia
Sudan, ”de svartas land”, är ett land som är tydligt märkt av sin koloniala
historia med utländsk ockupation och våldsamma maktövertaganden.
Landet vann sin nuvarande självständighet år 1956 och hade då lytt under
Brittiskt/egyptiskt styre sedan år 1899, och dessförinnan under
turko/egyptiskt styre mellan åren 1821-1885. Självständigheten 1956
följdes av en orolig politisk tid med instabila politiska koalitioner, ett
blodigt inbördeskrig i södra Sudan år 1955-72 (med ca 500 000 döda), och
inte mindre än elva olika militärkupper och kuppförsök i Khartoum mellan
åren 1958-1989.
Efter en kort demokratisk period år 1986-1989 tog islamisten Hassan alTurabi makten genom en militärkupp ledd av överste Omar al-Bashir
(senare ”fältmarsalk”). Som ledare för Nationella Islamska Fronten (NIF)
argumenterade Turabi för att det självständiga Sudans volatila politiska
historia måste få ett slut (medelst ytterligare ett odemokratiskt
maktövertagande), att det andra inbördeskriget i södra Sudan (1983-2005)
krävde hårdare tag, samt att Västvärlden, det sekulariserade Egypten och
de länder som stödde rebellerna i söder (bl.a. Uganda, Etiopien och Israel)
aldrig skulle acceptera en demokratiskt vald islamistisk regering i
Khartoum. Bashir installerades som president och de 15 militärer som
ledde statskuppen svor en trohetsed till Turabi.
Turabi/Bashir etablerade en hårdför islamistisk regim med en utbredd
säkerhetsapparat, strikt implementering av Sharia-lagarna (infördes 1983),
förföljelse och tortyr av oppositionella, medveten förstörelse av landets
intellektuella och professionella kapacitet, samt massiv upptrappning av
stridigheterna i södra Sudan (kriget deklarerades som Jihad år 1992),
inklusive etnisk rensning och utbredd slavhandel med kristna sydsudaneser.
Som en direkt reaktion mot Irak-kriget år 1990 började Turabi också
organisera internationella islamistiska konferenser i Khartoum under
namnet Popular Arab and Islamic Congress (PAIC), vilka kom att kallas
”Davos för terrorister” och som bl.a. inkluderade Usama bin Laden,
”Carlos schakalen”, mujahedin-krigare från Afghanistan, Somalia och
Jemen, PLO och Yassir Arafat, Hizbollah m.fl.
Bin Laden flyttade till Sudan år 1991 för att under fem år använda Sudan
som verksamhetsbas för al-Qaeda. Terrorister i Sudan kopplades ihop med
attacken mot amerikanska stridshelikoptrar under interventionen i Somalia
år 1992, bombattackerna mot World Trade Center år 1993, mordförsöket
på Hosni Mubarak år 1995, islamistiska gerillaattacker i Eritrea och
Etiopien, samt ambassadattackerna i Nairobi och Dar es Salaam år 1998.
Följaktligen listade USA Sudan som en statssponsor av terrorism år 1993,
Egypten drev på för FN-sanktioner år 1996, året därpå införde USA
omfattande ekonomiska sanktioner mot Sudan, och 1998 sköt USA 13
2(11)
Sveriges Ambassad
Khartoum
Promemoria
2015-10-11
kryssningsmissiler mot en påstådd kemvapenfabrik i Khartoum (byggnaden
visade sig senare vara tom). I december 1999 hade Turabi och hans
hårdföra islamism blivit en sådan belastning för Sudan både politiskt,
ekonomiskt och religiöst att Bashir beslutade att avsätta honom.
Efter Turabis fall intog Sudan en mer pragmatisk politisk linje såväl
inrikes- som utrikespolitiskt, och samtidigt som exempelvis kvinnors
rättigheter förbättrades något, det politiska utrymmet ökade och Turabis
islamism tonades ned inleddes en gradvis normalisering av Sudans
relationer med omvärlden. Framförallt bröts den internationella isoleringen
genom ett utbyte av underrättelseinformation till USA och Storbritannien
(särskilt efter 9/11) samt fredsförhandlingar om södra Sudan, mot löften
om ökat bistånd, slopade sanktioner och avlistning som terroriststat.
Under samma tid började inrikespolitiska strider blossa upp i Darfur, där
traditionella motsättningar och strider om naturresurser mellan arabiska
nomader och afrikanska pastoralister hade förstärkts av kraftiga
befolkningsökningar (från 1,1 miljoner invånare år 1955 till 6,5 år 2002)
och flera svåra torkor (17 stycken mellan åren 1972-2004). Regionen hade
varit politiskt och ekonomiskt marginaliserad ända sedan kolonialtiden,
vilket förstärktes från 70-talet och framåt då centralregeringen aktivt
började demontera de traditionella klanstrukturerna i Darfur. Libyen och
Gaddafis planer på en transnationell arabisk stat genom Sahel och Sahara
bidrog till arabiseringen av Darfur, och under 90-talet beväpnades de
arabiska stammarna i Darfur av centralregeringen i Khartoum med ett carte
blanche att i islamiseringens namn röva och attackera afrikanska byar och
stammar i jakt på naturresurser. I april 2003 hade de afrikanska
självförsvarsgardena organiserat sig i en rebellorganisation som utförde en
attack mot en militärbas i El Fasher. Centralregeringen svarade med en
kraftfull upprorsbekämpningskampanj, och kriget i Darfur var ett faktum.
Till en början accepterades regimens svarsåtgärder som antiterroristbekämpning av USA och andra som prioriterade fredsavtalet om
södra Sudan och samtidigt fick värdefull underrättelseinformation i utbyte.
Den huvudsakliga rebellgruppen JEM kopplades också ihop med den
avsatte islamisten Turabi och Muslimska Brödraskapet, som ansågs
politisera Darfur i syfte att ta hämnd på Bashir och sabotera Sudans
rapprochement med Västvärlden samt fredsförhandlingarna om södra
Sudan. JEM hade även starkt stöd från Tchad och Idriss Déby, som såg de
arabiska stammarnas framfart i Darfur som ett hot också mot tchadiskt
territorium.
Khartoumregimens och framförallt arméns svar på rebellupproret gick
dock snabbt överstyr. Med trubbiga flygvapenangrepp med ryska och
kinesiska vapen samt regimtrogna arabiska milisgrupper på marken,
janjaweed, steg dödstalen och antalet internflyktingar snabbt. Kampanjen
3(11)
Sveriges Ambassad
Khartoum
Promemoria
2015-10-11
blev allt annat än en snabb och klinisk anti-terrorismoperation. USA,
Storbritannien, UN-DPKO och senare även Ryssland och Kina spelade
dock till en början ner rapporter om grova MR-övergrepp och etnisk
rensning i Darfur. Det var först på våren/sommaren 2004 som frågan fick
internationell uppmärksamhet, men då var den mest intensiva delen av
kriget redan över och de systematiska attackerna från den sudanesiska
armén och janjaweed hade övergått till ett mer lågintensivt gerillakrig.
Under påtryckning från den kristna Darfur-lobbyn ”Save Darfur Coalition”
kom USA att klassificera händelserna som folkmord, men den FNkommission som utredde övergreppen i januari 2005 drog inte samma
slutsats, främst med hänvisning till bristande uppsåt från
Khartoumregimens sida. Inte heller AU, Amnesty International, Läkare
utan gränser och andra bedömare klassificerade Darfur som folkmord, men
icke desto mindre kom de sammanlagda dödstalen att uppskattas till över
300 000 och antalet internflyktingar att uppgå till över två miljoner. I mars
2005 hänförde FN:s säkerhetsråd situationen i Darfur till Internationella
brottmålsdomstolen ICC, vilken senare kom att åtala tre rebelledare och
fyra regimföreträdare, inklusive president Bashir. Bashir åtalades också för
folkmord. I juli 2004 deployerade AU de första AMIS-styrkorna för att
övervaka ett bräckligt vapenstilleståndsavtal, och ett år senare ökades
styrkan till 7 000 man.
I januari 2005 undertecknades fredsavtalet CPA om södra Sudan, men
implementeringen av avtalet hamnade i skymundan av situationen i Darfur.
I maj 2006 undertecknades det första av många fredsavtal och
vapenstillestånd om Darfur, och i augusti samma år beslutade FN att skicka
en fredsbevarande styrka till området. Sudan motsatte sig beslutet och på
marken fortsatte stridigheterna. Det var först i juli 2007 som FN/AUhybridmissionen UNAMID formellt etablerades för att ersätta AMIS, och
de första FN-trupperna anlände i oktober samma år. Olika
fredsförhandlingar fortsatte och i maj 2007 slöts ett fredsavtal mellan
Sudan och Tchad. I maj 2008 lyckades rebellgrupper från Darfur dock
attackera militära och polisiära installationer ända inne i huvudstaden
Khartoums västliga förorter, och stridigheterna fortsatte. I juni 2011
undertecknades ”Doha Document for Peace in Darfur”, vilket senare år
2013 också byggdes på med en utvecklingsstrategi kallad ”Darfur
Development Strategy” om sammanlagt sju miljarder dollar. Idag är
säkerhetssituationen på marken fortsatt svår och UNAMID har blivit den
näst dödligaste fredsmissionen i FN:s historia (efter Libanon).
Stridigheterna fortsätter och de stora rebellgrupperna står fortfarande
utanför fredsavtalet.
Delvis på grund av Darfur-kriget hamnade implementeringen av CPAavtalet med södra Sudan i skymundan, och Khartoumregeringen lyckades
inte övertyga sydsudaneserna om fördelarna med en enstatslösning. I den
4(11)
Sveriges Ambassad
Khartoum
Promemoria
2015-10-11
självständighetsomröstning i södra Sudan som stipulerades av CPA-avtalet
och som genomfördes i januari 2011, röstade 98,83 procent av
sydsudaneserna enligt officiella siffror för ett självständigt Sydsudan. Den
9 juli 2011 delades således Afrikas största land i två delar, och Sydsudan
blev världens yngsta nation. Den nya gränsen är dock fortsatt porös och
omstridd på flera ställen, och exempelvis Abyei-regionen väntar
fortfarande på att få genomföra en folkomröstning om sin statstillhörighet.
Flera av oljekällorna i gränsområdet har också varit omtvistade, och
oenigheter kring fördelningen av oljeintäkterna ledde till ett fullskaligt
oljestopp från Sydsudan under nästan ett år. I september 2012
undertecknade Sudan och Sydsudan en bred uppgörelse om samarbete på
en rad olika områden från gränskontroller, till ekonomiskt samarbete och
skuldavskrivningar, men implementeringen av dessa sammanlagt nio avtal
har haltat, inte minst sedan Sydsudan föll ner i en stor intern konflikt i
december 2013.
I Sudan har det politiska utrymmet de senaste åren minskat ytterligare och
president Bashir har stärkt kontrollen över sina fyra huvudsakliga
maktbaser: militären, säkerhetstjänsten, partiet och den Islamistiska
rörelsen. En process för en nationell fredsdialog har inletts, men hittills har
framstegen varit begränsade. I april 2015 hölls presidentval, där Bashir
säkrade en mandatperiod som för honom mot ett 30-årsjubileum som
president för Sudan.
Ekonomi
Sudans ekonomiska utveckling har varierat kraftigt de senaste fyra
decennierna. Perioden efter självständigheten år 1956 präglades av relativ
ekonomisk och regionalpolitisk stabilitet, låg inflation och ett positivt
investeringsklimat. Den ekonomiska politiken var utåtriktad och stora
resurser satsades på landets bomullsindustri. Alla jordbruksprojekt var inte
lyckade, men trots det, varierande världsmarknadspriser och ett turbulent
inrikespolitiskt klimat under 50- och 60-talen med fyra statskupper och ett
17-årigt inbördeskrig så utvecklades landet ekonomiskt, och under
fredsperioden på 70-talet hade Sudan en årlig tillväxt på över tio procent.
Stora delar av denna industrialisering finansierades emellertid med
utlandslån till vanliga marknadsräntor, och med en expansiv finanspolitik
under 80-talet, stigande världsmarknadsräntor och en övervärderad valuta
så växte Sudans utlandsskuld dramatiskt. Under samma period blev den
sudanesiska regimen mer islamistisk och isolationistisk (ett rättsystem
byggt på sharia infördes 1983, islamisten Sadiq al-Mahdi blev
premiärminister 1986 och president Bashir tog makten 1989), och med ett
islamistiskt finanssystem, fallande råvarupriser, ekonomisk rovdrift och ett
nytt inbördeskrig (1983-2005) kastades landet in i recession. År 1993 hade
Sudan blivit världens största låntagare hos både IMF och Världsbanken,
vilket resulterade i lånestopp hos många internationella långivare.
5(11)
Sveriges Ambassad
Khartoum
Promemoria
2015-10-11
Genom kraftfulla reformprogram stabiliserades den ekonomiska
situationen under andra halvan av 90-talet, och både inflationen och
växelkursen kunde hållas stabila. Runt millennieskiftet inleddes
utvecklingen av Sudans oljeindustri, och mellan åren 1999-2009 ökade
landets oljeberoende från 1,5 till 15 procent av BNP. År 2005 avslutades
det andra inbördeskriget, och under 00-talet växte ekonomin med mellan 510 procent per år. Genom oljeutvinningen ökade statsintäkterna,
direktinvesteringarna och tillgången till hårdvaluta, och tack vare
investeringar och spill-over effekter så växte även andra delar av
ekonomin.
När Sydsudan blev självständigt år 2011 förlorade Sudan 75 procent av sin
olja och därmed hälften av statsintäkterna, 85 procent av hårdvalutainflödet
och 95 procent av exporten. I brist på ekonomisk diversifiering,
budgetdisciplin och ekonomiska reformer ledde detta till negativ tillväxt,
budgetunderskott, försämrad bytesbalans och galopperande inflation. Det
tidigare lånestoppet samt omfattande ekonomiska sanktioner (ett resultat av
långvariga MR-övergrepp, Darfur-kriget samt anklagelser om
statsfinansierad terrorism) försvårade handeln och tillgången till
hårdvaluta, varför budgetunderskottet istället finansierades penningpolitiskt
via centralbanken. Följaktligen steg inflationen till 32 procent under 2013
men de senaste åren har den dämpats något. Sedan delningen med
Sydsudan har Sudan under en interimsperiod på två år också fått ta över
hela den samlade statsskulden, vilken nu uppgår till 47 miljarder USD (37
procent Parisklubb, 36 procent icke-Parisklubb, 13 procent privata lån, 14
procent IFI) – nuvärdesberäknat motsvarande 166 procent av BNP eller
1 500 procent av det samlade exportvärdet.
Efter delningen med Sydsudan saknas förutsättningar för en helt
råvarubaserad ekonomi. De mindre oljekällor som blev kvar i Sudan har
redan nått sina produktionstoppar, och mycket av de nyvunna (relativt små)
guldintäkterna reduceras pga. konflikter, vanskötsel och korruption (Sudan
#174/177 på TI:s korruptionsindex). 40 år av krig har också tagit ut sin rätt
på ekonomin, och fortfarande går stora delar av statsbudgeten till försvarsoch säkerhetsutgifter. En svällande statsapparat tränger ut den privata
sektorn, säkerhetstjänsten kontrollerar och infiltrerar många företag, och
privata investeringar och affärsutveckling hämmas av korruption,
ekonomisk osäkerhet, politisk instabilitet, bristande infrastruktur, negativ
skattepolitik, ekonomiska sanktioner samt ett bristande finansiellt system
(Sudan #149/189 i VB:s Doing Business Survey). Den öppna
arbetslösheten är 19 procent och stigande.
Trots alla problem väntas positiva, om än för ett utvecklingsland modesta,
tillväxttal på 3-5 procent per år för perioden 2013-2018. Jordbrukssektorn
går fortsatt starkt (35-40 procent av BNP) och fredsuppgörelsen och
6(11)
Sveriges Ambassad
Khartoum
Promemoria
2015-10-11
oljeavtalen med Sydsudan är åter på fötter. Även ett visst reformarbete har
inletts för harmonisering av växelkurserna (den inofficiella kursen f.n. 60
procent högre än den officiella), ökade skatteintäkter (utgör idag endast 11
procent av BNP), stärkt budgetkontroll, finanspolitisk transparens,
tullreformer, förbättrad hantering av oljeintäkterna, finanssektorreform
samt privatsektorutveckling. Tillväxten och välfärden i landet fördelas
emellertid mycket ojämnt och halva befolkningen (15 milj.) lever i
fattigdom (#171/186 i UNDP:s HDI). Den omfattande korruptionen
upprätthåller den djupa statens stabilitet, men leder samtidigt till ytterligare
snedfördelningar, underutveckling samt spänningar mellan centrum och
periferi. De stora försvarsutgifterna begränsar reformutrymmet, och
tidigare reformförsök har visat att den politiska viljan för verklig
strukturomvandling är låg (#48/54 i AfDB:s Country Policy and
Institutional Assessment).
På lång sikt har Sudan stor ekonomisk potential. Med Afrikas fjärde största
ekonomi söder om Sahara, 147 miljoner hektar brukbar jord (varav 1,68
miljoner hektar bevattnad), drygt 100 miljoner betesdjur, sitt geografiska
läge längs Nilen och vid Röda havet, ett kulturellt och historiskt arv mellan
Arabvärlden och Afrika, en relativt välutbildad befolkning samt
råvarutillgångar, skulle Sudan utan tvekan kunna ha dubbelsiffrig tillväxt
under lång tid framöver. I dagsläget har landet dock långt kvar för att
realisera denna potential. Krigen i Darfur och Nubabergen fortsätter och
säkerhetsläget sedan CPA-tiden (2005-2011) har förvärrats. De humanitära
behoven ökar och många utvecklingsfaktorer pekar åt fel håll. Fredsavtalen
med Sydsudan är sköra och instabiliteten tycks öka i flera grannländer. Den
internationella isoleringen fortsätter och de ekonomiska sanktionerna
förlängs. Krigen, MR-läget och ICC-åtalen försvårar möjligheten till
skuldavskrivningar. Genomgripande politiska och ekonomiska reformer
uteblir och det auktoritära styret fortsätter. Kvinnor utgör endast 23 procent
av den officiella ekonomin, och de ekonomiska skillnaderna mellan stad
och landsbygd upprätthålls och utgör en källa till fortsatta konflikter. Till
detta kommer befolkningsökningar, ökenutbredning, urbanisering och en
ökad kamp om naturresurser.
IMF:s prognoser om ett köpkraftsjusterat BNP-mått på 2 600-2 900 USD
per capita de närmaste fem åren vore förvisso inte dåligt med afrikanska
mått mätt, även om det är delvis missvisande för en råvaruekonomi med
stora fördelningsproblem. Om Sudan ska kunna realisera sin fulla potential
och komma upp i tillväxttal för motsvarande utvecklingsländer krävs
emellertid fred och reformer; jämnare resursfördelning och inkluderande
tillväxt; maktdelning och minskad korruption; skuldavskrivning och bruten
internationell isolering. Sudan behöver det – tillväxten skapar resurser för
att hantera fördelningskonflikterna.
7(11)
Sveriges Ambassad
Khartoum
Promemoria
2015-10-11
Bistånd
Utvecklingssamarbetet i Sudan är fragmenterat och samverkan mellan
såväl myndigheter och givare som mellan givare är begränsat. Strategiska
ramverk kring utvecklingssamarbetet, såväl interim-PRSP som UNDAF är
föga strategiska. Sudans regering utformade interim-PRSP:n under 2012.
Dokumentet utformades snarast i syfte att utgöra en etapp i
skuldavskrivningsprocessen, och är inte ett verktyg för att strategiskt
hantera fattigdomsfrågor. Givarnas återkoppling har varit sporadisk och
varierande. Världsbanken har under 2014, tillsammans med AfDB, initierat
en dialog kring utformandet av en PRSP genom skapandet av en
arbetsgrupp där regeringen och givarna deltar. Syftet med detta forum är att
föra diskussion kring en genuin PRSP-process, oavhängig dialogen kring
en skuldavskrivning. En första uppgift är att uppföra en statusrapport kring
genomförandet av interim-PRSP. Rapportens kvalitet kommer troligen vara
begränsad dels p.g. a. bristande resultatramverk, dels förväntat motstånd
hos myndigheter att delge relevant data.
Koordineringsmekanismerna är begränsade inom utvecklingssektorn, dock
har ett övergripande Development Partners Forum startats upp under
hösten 2015. Ett begynnande intresse för detta finns dock bland ett par
givare, såsom UK. Sektoriella fora är begränsade. Inom utvecklingssektorn
finns en aktiv grupp av aktörer, under ledarskap av UNICEF tillsammans
med utbildningsministeriet. Givare utbyter erfarenheter inom den
informella governance-gruppen, under ledarskap av USAID och EU. EU:s
medlemsländer samverkar genom ett månatligt biståndschefsforum. I
skrivande stund avser Arabförbundet etablera en koordineringsmekanism
för utvecklings- och humanitär verksamhet, bedriven av arabiska och
nationella organisationer.
Den humanitära sektorn samlas kring den årliga humanitära
behovsanalysen, Humanitarian Needs Overview, och Strategic Response
Plan som gemensamt utgör den humanitära appellen för Sudan.
Huvudfokus ligger på konfliktområden såsom Darfur, Blå Nilen, och Södra
Kordofan. De prioriterade behoven har under 2014 varit matsäkerhet,
nutrition och vatten. Den humanitära appellen har tidigare varit föga
strategiska och prioriserande, men förväntningarna är höga på 2015 års
plan.
Det humanitära samfundet koordinerar verksamheten i sektorer under
ledarskap av det humanitära landteamet, såväl i staterna som på nationell
nivå. Kritik har framförts om avsaknad av ledarskap och strategiskt
förhållningssätt hos det humanitära landteamet och den humanitäre
koordinatorn, tillika ansvarig för koordinering inom utvecklingsområdet.
Den humanitära planen för Sudan har de senaste fem åren varit bland de
fem största humanitära appellerna i världen.
8(11)
Sveriges Ambassad
Khartoum
Promemoria
2015-10-11
Under 2014 uppgår det humanitära biståndet till nära 490 miljoner dollar,
drygt 49 procent av definierade behov. Siffror kring utvecklingsbistånd i
Sudan är inte tillgängliga, men det är att förvänta att det kraftigt överstigs
av det humanitära stödet.
Det svenska utvecklingsbiståndet regleras av gällande utvecklingsstrategi
för perioden 2014-2016. I enlighet med denna skall Sverige, genom stöd
om högst 360 miljoner kronor, bidra till ökad fred och stabilitet i Darfur,
ökad respekt för kvinnors och barns rättigheter, liksom ett stärkt civilt
samhälle och ökade möjligheter för demokrati. På grund av ett fåtal
resurser i genomförandet av strategin avser Sida handha ett begränsat antal
insatser. Det svenska humanitära stödet varierar beroende på appellens
storlek och de globala humanitära behoven. Under 2014 uppgår stödet till
lite över 122 miljoner kronor. Huvuddelen kanaliseras genom den
humanitära fonden, under ledarskap av UNDP och OCHA.
Migration
Sudan har 3,1 miljoner internflyktingar och ytterligare 370 000
asylsökande från Eritrea, Sydsudan, Etiopien, Centralafrikanska republiken
och Tchad (UNHCR, september 2015). Vidare är Sudan det främsta
transitlandet för eritreanska flyktingar, vilka ofta färdas från
gränsområdena i östra Sudan via Khartoum vidare till norra Darfur, sedan
till Libyen och slutligen med båt över medelhavet till Europa.
I samarbete med UNHCR och IOM antog den sudanesiska regeringen i
slutet på 2013 en ny strategi mot människosmuggling, och en
tilläggsstrategi om förbättrad gränskontroll är under utarbetande. I oktober
2014 sjösattes en ny migrationsdialog i Khartoum mellan EU och länderna
på Afrikas Horn, och Sudan är inbjudna att delta i Valetta-toppmötet i
början av november 2015.
För Sveriges del hanteras alla visumansökningar av den norska ambassaden
i Khartoum, och på den svenska ambassadens handläggs framförallt
kvotflyktingar (150-200 per år), familjeåterföreningsärenden (UAT) och
främlingspass. År 2013 var antalet UAT-sökande knappt 900, en siffra som
dubblats till 2015 när nästan 2000 UAT-sökanden intervjuats av
ambassadens personal.
MR
Sudan har en mycket svår MR-situation och rankas ofta som ett av de
värsta länderna i världen avseende respekten för de mänskliga
rättigheterna. Den politiska makten i landet har varit koncentrerad till
president Bashir och hans innersta krets de senaste 25 åren, och i praktiken
är styrelseskicket att betrakta som en auktoritär militärdiktatur. Även efter
delningen med Sydsudan fortsätter krigen i Darfur, Södra Kordofan och
Blå Nilen, och MR-övergreppen i dessa områden är utbredda och mycket
9(11)
Sveriges Ambassad
Khartoum
Promemoria
2015-10-11
allvarliga. Även utanför konfliktområdena är MR-situationen svår med
regelbundna utomrättsliga avrättningar, dödsstraff, samt systematisk tortyr,
misshandel, våldtäkter och inhumana bestraffningar från olika
säkerhetsstyrkor och underrättelseorgan. Sharia-lagar gäller och
förhållandena i fängelser och arrester är svåra och ofta livshotande. Andra
rättsrelaterade övergrepp inkluderar godtyckliga arresteringar, långvarig
isolering, politisk inblandning i rättsprocesser, bristande rättssäkerhet samt
blockering av humanitär hjälp till arresterade och fängslade personer.
Yttrandefrihet, pressfrihet, mötesfrihet, religionsfrihet, rörelsefrihet och
föreningsfrihet är begränsade; internflyktingar trakasseras, våldtas och
mördas; övervakningen av civila är utbredd och privatlivet begränsat; MRorganisationer hotas, trakasseras och stängs ned. Enligt Transparency
Internationals ”Corruption Perception Index” rankas Sudan på plats 173 av
175 med fallande resultat (2014). Kvinnors rättigheter är ett stort problem
och könsrelaterat våld är utbrett. Cirka 80 procent av alla flickor och
kvinnor i Sudan bedöms vara könsstympade, det lagliga ålderskravet för
flickor att ingå äktenskap är bara tio år, och mörkertalet för sexuellt våld i
konflikter och i hemmet förmodas vara mycket stort. Barnmisshandel och
rekrytering av barnsoldater är ett problem, liksom människohandel och
människosmuggling. Etniska minoriteter diskrimineras, allmänt
tvångsarbete och barnarbete förekommer, och militärtjänstgöring är
obligatorisk, inklusive i konfliktområden. Den generella straffriheten för
MR-övergrepp är utbredd, i synnerhet för militär personal och olika
säkerhetsstyrkor.
Det politiska systemet är monolitiskt, politisk pluralism tillåts inte och
oppositionen är hårt kringskuren. Eventuella folkliga missnöjesyttringar
och demonstrationer slås ned med våld, och i september 2013 sköt
säkerhetsstyrkor ihjäl uppåt 200 demonstranter på öppen gata i Khartoum
och andra städer där människor protesterade mot höjda bensinpriser.
Sverige-Sudan
Sverigebilden i Sudan är positiv men inte särskilt djupgående och
mångfacetterad. Sudaneser känner ofta till Sverige som biståndsgivare, och
som sådan är vi en omtyckt nation. Man uppskattar det man ser som vår
neutrala – av kolonialismen obefläckade – inställning. Därtill har man
respekt för det som brukar kallas den svenska modellen. Ambassadens
plattform för offentlig diplomati har fått en bra start, Facebook-sidan gillas
av ca 3000 personer och ca 800 användare följer ambassadens Twitterkonto.
Handelsutbytet med Sudan är inte oansenligt, och från rekordåret 2011 när
exporten till det enade Sudan nådde nästan 2 miljarder SEK, noterades
2013 en export till (nord)Sudan på 615 MSEK. År 2014 väntas exporten
uppgå till ca 470 MSEK och det är fortsatt Ericssons försäljning av
10(11)
Sveriges Ambassad
Khartoum
Promemoria
2015-10-11
telekomutrustning som dominerar (32 procent). Andra exportvaror är
trävaror, medicinska produkter, lastbilar, elektriska maskiner och papper.
Importen är begränsad (ca 10 MSEK 2014).
Ericsson gör fortsatt bra affärer i Sudan och bolagets egna siffror för
verksamheten är avsevärt större än den svenska statistiken. Scania har
exporterat lastbilar och bussar till Sudan i 25 år, därtill finns en betydande
parallellimport av begagnade fordon. Sedan ett par år tillbaka har
verksamheten och fordonsparken i Sudan vuxit sig så stor att man nu har
förhandlat ett s.k. distributörsavtal med Elnefeidi Group inklusive en
nybyggd serviceverkstad. Avtalet ska undertecknas i december 2014 och
Scania hoppas därigenom kunna öka sin export till ca 250 MSEK per år.
Tidigare svenska exportörer till Sudan inkluderar TetraPak, De-Laval,
Volvo Construction Equipment, Atlas Copco, Oriflame, Sandvik och
Sweco.
Det bilaterala kulturutbytet är mycket litet och det religiösa och
traditionella regelverket i Sudan försvårar för västerländsk kultur i form av
exempelvis musik och litteratur att få fotfäste. Det finns mycket få
kulturinstitutioner. Ambassaden har initierat och deltar aktivt i den
Europeiska filmfestivalen. Intresset för Sverige som studiedestination och
studentutbytet är begränsat, men det finns några sudanesiska studenter i
Sverige, främst doktorander. Traditionellt har många sudanesiska läkare
fått sin utbildning i Sverige, och flera av dessa innehar nu viktiga
positioner i Sudan. Ett fåtal sudaneser studerar svenska språket genom
svensk-sudanesiska vänskapsföreningen som har säte i det så
kallade ”Sweden House” i Khartoum.
11(11)