Landrapport, Sudan
Promemoria 2015-10-11 Khartoum Fambs Magnus Collett Fambs Anna Guittet Landrapport Sudan Basfakta Flagga: Statsvapen: Officiellt namn: Republiken Sudan )(جمهورية السودان Valspråk: ”Segern är vår” ()النصر لنا Nationalsång: ”Vi är Guds och vårt lands armé” )(نحن جند هللا جند الوطن Huvudstad: Khartoum Officiellt språk: arabiska Statsskick: republik President: fältmarskalk Omar Hassan al-Bashir Självständighet: 1 januari 1956 från Storbritannien och Egypten Landarea: 1 886 068 km2 Befolkningsmängd: ca 37 miljoner (juli, 2015) Valuta: sudanesiska pund (SDG) BNP: 73,8 mdr USD (2014) BNP/capita: 1876 USD (2014) Inflation: 29,9 % (2014) Handelsbalans: -2,8 mdr USD (2013) Bytesbalans: -5,2 mdr USD (-8,2 procent av BNP, 2013) Utlandsskuld: 45,1 mdr USD (2014) Tidszon: UTC +3 Sveriges Ambassad Khartoum Promemoria 2015-10-11 Politisk historia Sudan, ”de svartas land”, är ett land som är tydligt märkt av sin koloniala historia med utländsk ockupation och våldsamma maktövertaganden. Landet vann sin nuvarande självständighet år 1956 och hade då lytt under Brittiskt/egyptiskt styre sedan år 1899, och dessförinnan under turko/egyptiskt styre mellan åren 1821-1885. Självständigheten 1956 följdes av en orolig politisk tid med instabila politiska koalitioner, ett blodigt inbördeskrig i södra Sudan år 1955-72 (med ca 500 000 döda), och inte mindre än elva olika militärkupper och kuppförsök i Khartoum mellan åren 1958-1989. Efter en kort demokratisk period år 1986-1989 tog islamisten Hassan alTurabi makten genom en militärkupp ledd av överste Omar al-Bashir (senare ”fältmarsalk”). Som ledare för Nationella Islamska Fronten (NIF) argumenterade Turabi för att det självständiga Sudans volatila politiska historia måste få ett slut (medelst ytterligare ett odemokratiskt maktövertagande), att det andra inbördeskriget i södra Sudan (1983-2005) krävde hårdare tag, samt att Västvärlden, det sekulariserade Egypten och de länder som stödde rebellerna i söder (bl.a. Uganda, Etiopien och Israel) aldrig skulle acceptera en demokratiskt vald islamistisk regering i Khartoum. Bashir installerades som president och de 15 militärer som ledde statskuppen svor en trohetsed till Turabi. Turabi/Bashir etablerade en hårdför islamistisk regim med en utbredd säkerhetsapparat, strikt implementering av Sharia-lagarna (infördes 1983), förföljelse och tortyr av oppositionella, medveten förstörelse av landets intellektuella och professionella kapacitet, samt massiv upptrappning av stridigheterna i södra Sudan (kriget deklarerades som Jihad år 1992), inklusive etnisk rensning och utbredd slavhandel med kristna sydsudaneser. Som en direkt reaktion mot Irak-kriget år 1990 började Turabi också organisera internationella islamistiska konferenser i Khartoum under namnet Popular Arab and Islamic Congress (PAIC), vilka kom att kallas ”Davos för terrorister” och som bl.a. inkluderade Usama bin Laden, ”Carlos schakalen”, mujahedin-krigare från Afghanistan, Somalia och Jemen, PLO och Yassir Arafat, Hizbollah m.fl. Bin Laden flyttade till Sudan år 1991 för att under fem år använda Sudan som verksamhetsbas för al-Qaeda. Terrorister i Sudan kopplades ihop med attacken mot amerikanska stridshelikoptrar under interventionen i Somalia år 1992, bombattackerna mot World Trade Center år 1993, mordförsöket på Hosni Mubarak år 1995, islamistiska gerillaattacker i Eritrea och Etiopien, samt ambassadattackerna i Nairobi och Dar es Salaam år 1998. Följaktligen listade USA Sudan som en statssponsor av terrorism år 1993, Egypten drev på för FN-sanktioner år 1996, året därpå införde USA omfattande ekonomiska sanktioner mot Sudan, och 1998 sköt USA 13 2(11) Sveriges Ambassad Khartoum Promemoria 2015-10-11 kryssningsmissiler mot en påstådd kemvapenfabrik i Khartoum (byggnaden visade sig senare vara tom). I december 1999 hade Turabi och hans hårdföra islamism blivit en sådan belastning för Sudan både politiskt, ekonomiskt och religiöst att Bashir beslutade att avsätta honom. Efter Turabis fall intog Sudan en mer pragmatisk politisk linje såväl inrikes- som utrikespolitiskt, och samtidigt som exempelvis kvinnors rättigheter förbättrades något, det politiska utrymmet ökade och Turabis islamism tonades ned inleddes en gradvis normalisering av Sudans relationer med omvärlden. Framförallt bröts den internationella isoleringen genom ett utbyte av underrättelseinformation till USA och Storbritannien (särskilt efter 9/11) samt fredsförhandlingar om södra Sudan, mot löften om ökat bistånd, slopade sanktioner och avlistning som terroriststat. Under samma tid började inrikespolitiska strider blossa upp i Darfur, där traditionella motsättningar och strider om naturresurser mellan arabiska nomader och afrikanska pastoralister hade förstärkts av kraftiga befolkningsökningar (från 1,1 miljoner invånare år 1955 till 6,5 år 2002) och flera svåra torkor (17 stycken mellan åren 1972-2004). Regionen hade varit politiskt och ekonomiskt marginaliserad ända sedan kolonialtiden, vilket förstärktes från 70-talet och framåt då centralregeringen aktivt började demontera de traditionella klanstrukturerna i Darfur. Libyen och Gaddafis planer på en transnationell arabisk stat genom Sahel och Sahara bidrog till arabiseringen av Darfur, och under 90-talet beväpnades de arabiska stammarna i Darfur av centralregeringen i Khartoum med ett carte blanche att i islamiseringens namn röva och attackera afrikanska byar och stammar i jakt på naturresurser. I april 2003 hade de afrikanska självförsvarsgardena organiserat sig i en rebellorganisation som utförde en attack mot en militärbas i El Fasher. Centralregeringen svarade med en kraftfull upprorsbekämpningskampanj, och kriget i Darfur var ett faktum. Till en början accepterades regimens svarsåtgärder som antiterroristbekämpning av USA och andra som prioriterade fredsavtalet om södra Sudan och samtidigt fick värdefull underrättelseinformation i utbyte. Den huvudsakliga rebellgruppen JEM kopplades också ihop med den avsatte islamisten Turabi och Muslimska Brödraskapet, som ansågs politisera Darfur i syfte att ta hämnd på Bashir och sabotera Sudans rapprochement med Västvärlden samt fredsförhandlingarna om södra Sudan. JEM hade även starkt stöd från Tchad och Idriss Déby, som såg de arabiska stammarnas framfart i Darfur som ett hot också mot tchadiskt territorium. Khartoumregimens och framförallt arméns svar på rebellupproret gick dock snabbt överstyr. Med trubbiga flygvapenangrepp med ryska och kinesiska vapen samt regimtrogna arabiska milisgrupper på marken, janjaweed, steg dödstalen och antalet internflyktingar snabbt. Kampanjen 3(11) Sveriges Ambassad Khartoum Promemoria 2015-10-11 blev allt annat än en snabb och klinisk anti-terrorismoperation. USA, Storbritannien, UN-DPKO och senare även Ryssland och Kina spelade dock till en början ner rapporter om grova MR-övergrepp och etnisk rensning i Darfur. Det var först på våren/sommaren 2004 som frågan fick internationell uppmärksamhet, men då var den mest intensiva delen av kriget redan över och de systematiska attackerna från den sudanesiska armén och janjaweed hade övergått till ett mer lågintensivt gerillakrig. Under påtryckning från den kristna Darfur-lobbyn ”Save Darfur Coalition” kom USA att klassificera händelserna som folkmord, men den FNkommission som utredde övergreppen i januari 2005 drog inte samma slutsats, främst med hänvisning till bristande uppsåt från Khartoumregimens sida. Inte heller AU, Amnesty International, Läkare utan gränser och andra bedömare klassificerade Darfur som folkmord, men icke desto mindre kom de sammanlagda dödstalen att uppskattas till över 300 000 och antalet internflyktingar att uppgå till över två miljoner. I mars 2005 hänförde FN:s säkerhetsråd situationen i Darfur till Internationella brottmålsdomstolen ICC, vilken senare kom att åtala tre rebelledare och fyra regimföreträdare, inklusive president Bashir. Bashir åtalades också för folkmord. I juli 2004 deployerade AU de första AMIS-styrkorna för att övervaka ett bräckligt vapenstilleståndsavtal, och ett år senare ökades styrkan till 7 000 man. I januari 2005 undertecknades fredsavtalet CPA om södra Sudan, men implementeringen av avtalet hamnade i skymundan av situationen i Darfur. I maj 2006 undertecknades det första av många fredsavtal och vapenstillestånd om Darfur, och i augusti samma år beslutade FN att skicka en fredsbevarande styrka till området. Sudan motsatte sig beslutet och på marken fortsatte stridigheterna. Det var först i juli 2007 som FN/AUhybridmissionen UNAMID formellt etablerades för att ersätta AMIS, och de första FN-trupperna anlände i oktober samma år. Olika fredsförhandlingar fortsatte och i maj 2007 slöts ett fredsavtal mellan Sudan och Tchad. I maj 2008 lyckades rebellgrupper från Darfur dock attackera militära och polisiära installationer ända inne i huvudstaden Khartoums västliga förorter, och stridigheterna fortsatte. I juni 2011 undertecknades ”Doha Document for Peace in Darfur”, vilket senare år 2013 också byggdes på med en utvecklingsstrategi kallad ”Darfur Development Strategy” om sammanlagt sju miljarder dollar. Idag är säkerhetssituationen på marken fortsatt svår och UNAMID har blivit den näst dödligaste fredsmissionen i FN:s historia (efter Libanon). Stridigheterna fortsätter och de stora rebellgrupperna står fortfarande utanför fredsavtalet. Delvis på grund av Darfur-kriget hamnade implementeringen av CPAavtalet med södra Sudan i skymundan, och Khartoumregeringen lyckades inte övertyga sydsudaneserna om fördelarna med en enstatslösning. I den 4(11) Sveriges Ambassad Khartoum Promemoria 2015-10-11 självständighetsomröstning i södra Sudan som stipulerades av CPA-avtalet och som genomfördes i januari 2011, röstade 98,83 procent av sydsudaneserna enligt officiella siffror för ett självständigt Sydsudan. Den 9 juli 2011 delades således Afrikas största land i två delar, och Sydsudan blev världens yngsta nation. Den nya gränsen är dock fortsatt porös och omstridd på flera ställen, och exempelvis Abyei-regionen väntar fortfarande på att få genomföra en folkomröstning om sin statstillhörighet. Flera av oljekällorna i gränsområdet har också varit omtvistade, och oenigheter kring fördelningen av oljeintäkterna ledde till ett fullskaligt oljestopp från Sydsudan under nästan ett år. I september 2012 undertecknade Sudan och Sydsudan en bred uppgörelse om samarbete på en rad olika områden från gränskontroller, till ekonomiskt samarbete och skuldavskrivningar, men implementeringen av dessa sammanlagt nio avtal har haltat, inte minst sedan Sydsudan föll ner i en stor intern konflikt i december 2013. I Sudan har det politiska utrymmet de senaste åren minskat ytterligare och president Bashir har stärkt kontrollen över sina fyra huvudsakliga maktbaser: militären, säkerhetstjänsten, partiet och den Islamistiska rörelsen. En process för en nationell fredsdialog har inletts, men hittills har framstegen varit begränsade. I april 2015 hölls presidentval, där Bashir säkrade en mandatperiod som för honom mot ett 30-årsjubileum som president för Sudan. Ekonomi Sudans ekonomiska utveckling har varierat kraftigt de senaste fyra decennierna. Perioden efter självständigheten år 1956 präglades av relativ ekonomisk och regionalpolitisk stabilitet, låg inflation och ett positivt investeringsklimat. Den ekonomiska politiken var utåtriktad och stora resurser satsades på landets bomullsindustri. Alla jordbruksprojekt var inte lyckade, men trots det, varierande världsmarknadspriser och ett turbulent inrikespolitiskt klimat under 50- och 60-talen med fyra statskupper och ett 17-årigt inbördeskrig så utvecklades landet ekonomiskt, och under fredsperioden på 70-talet hade Sudan en årlig tillväxt på över tio procent. Stora delar av denna industrialisering finansierades emellertid med utlandslån till vanliga marknadsräntor, och med en expansiv finanspolitik under 80-talet, stigande världsmarknadsräntor och en övervärderad valuta så växte Sudans utlandsskuld dramatiskt. Under samma period blev den sudanesiska regimen mer islamistisk och isolationistisk (ett rättsystem byggt på sharia infördes 1983, islamisten Sadiq al-Mahdi blev premiärminister 1986 och president Bashir tog makten 1989), och med ett islamistiskt finanssystem, fallande råvarupriser, ekonomisk rovdrift och ett nytt inbördeskrig (1983-2005) kastades landet in i recession. År 1993 hade Sudan blivit världens största låntagare hos både IMF och Världsbanken, vilket resulterade i lånestopp hos många internationella långivare. 5(11) Sveriges Ambassad Khartoum Promemoria 2015-10-11 Genom kraftfulla reformprogram stabiliserades den ekonomiska situationen under andra halvan av 90-talet, och både inflationen och växelkursen kunde hållas stabila. Runt millennieskiftet inleddes utvecklingen av Sudans oljeindustri, och mellan åren 1999-2009 ökade landets oljeberoende från 1,5 till 15 procent av BNP. År 2005 avslutades det andra inbördeskriget, och under 00-talet växte ekonomin med mellan 510 procent per år. Genom oljeutvinningen ökade statsintäkterna, direktinvesteringarna och tillgången till hårdvaluta, och tack vare investeringar och spill-over effekter så växte även andra delar av ekonomin. När Sydsudan blev självständigt år 2011 förlorade Sudan 75 procent av sin olja och därmed hälften av statsintäkterna, 85 procent av hårdvalutainflödet och 95 procent av exporten. I brist på ekonomisk diversifiering, budgetdisciplin och ekonomiska reformer ledde detta till negativ tillväxt, budgetunderskott, försämrad bytesbalans och galopperande inflation. Det tidigare lånestoppet samt omfattande ekonomiska sanktioner (ett resultat av långvariga MR-övergrepp, Darfur-kriget samt anklagelser om statsfinansierad terrorism) försvårade handeln och tillgången till hårdvaluta, varför budgetunderskottet istället finansierades penningpolitiskt via centralbanken. Följaktligen steg inflationen till 32 procent under 2013 men de senaste åren har den dämpats något. Sedan delningen med Sydsudan har Sudan under en interimsperiod på två år också fått ta över hela den samlade statsskulden, vilken nu uppgår till 47 miljarder USD (37 procent Parisklubb, 36 procent icke-Parisklubb, 13 procent privata lån, 14 procent IFI) – nuvärdesberäknat motsvarande 166 procent av BNP eller 1 500 procent av det samlade exportvärdet. Efter delningen med Sydsudan saknas förutsättningar för en helt råvarubaserad ekonomi. De mindre oljekällor som blev kvar i Sudan har redan nått sina produktionstoppar, och mycket av de nyvunna (relativt små) guldintäkterna reduceras pga. konflikter, vanskötsel och korruption (Sudan #174/177 på TI:s korruptionsindex). 40 år av krig har också tagit ut sin rätt på ekonomin, och fortfarande går stora delar av statsbudgeten till försvarsoch säkerhetsutgifter. En svällande statsapparat tränger ut den privata sektorn, säkerhetstjänsten kontrollerar och infiltrerar många företag, och privata investeringar och affärsutveckling hämmas av korruption, ekonomisk osäkerhet, politisk instabilitet, bristande infrastruktur, negativ skattepolitik, ekonomiska sanktioner samt ett bristande finansiellt system (Sudan #149/189 i VB:s Doing Business Survey). Den öppna arbetslösheten är 19 procent och stigande. Trots alla problem väntas positiva, om än för ett utvecklingsland modesta, tillväxttal på 3-5 procent per år för perioden 2013-2018. Jordbrukssektorn går fortsatt starkt (35-40 procent av BNP) och fredsuppgörelsen och 6(11) Sveriges Ambassad Khartoum Promemoria 2015-10-11 oljeavtalen med Sydsudan är åter på fötter. Även ett visst reformarbete har inletts för harmonisering av växelkurserna (den inofficiella kursen f.n. 60 procent högre än den officiella), ökade skatteintäkter (utgör idag endast 11 procent av BNP), stärkt budgetkontroll, finanspolitisk transparens, tullreformer, förbättrad hantering av oljeintäkterna, finanssektorreform samt privatsektorutveckling. Tillväxten och välfärden i landet fördelas emellertid mycket ojämnt och halva befolkningen (15 milj.) lever i fattigdom (#171/186 i UNDP:s HDI). Den omfattande korruptionen upprätthåller den djupa statens stabilitet, men leder samtidigt till ytterligare snedfördelningar, underutveckling samt spänningar mellan centrum och periferi. De stora försvarsutgifterna begränsar reformutrymmet, och tidigare reformförsök har visat att den politiska viljan för verklig strukturomvandling är låg (#48/54 i AfDB:s Country Policy and Institutional Assessment). På lång sikt har Sudan stor ekonomisk potential. Med Afrikas fjärde största ekonomi söder om Sahara, 147 miljoner hektar brukbar jord (varav 1,68 miljoner hektar bevattnad), drygt 100 miljoner betesdjur, sitt geografiska läge längs Nilen och vid Röda havet, ett kulturellt och historiskt arv mellan Arabvärlden och Afrika, en relativt välutbildad befolkning samt råvarutillgångar, skulle Sudan utan tvekan kunna ha dubbelsiffrig tillväxt under lång tid framöver. I dagsläget har landet dock långt kvar för att realisera denna potential. Krigen i Darfur och Nubabergen fortsätter och säkerhetsläget sedan CPA-tiden (2005-2011) har förvärrats. De humanitära behoven ökar och många utvecklingsfaktorer pekar åt fel håll. Fredsavtalen med Sydsudan är sköra och instabiliteten tycks öka i flera grannländer. Den internationella isoleringen fortsätter och de ekonomiska sanktionerna förlängs. Krigen, MR-läget och ICC-åtalen försvårar möjligheten till skuldavskrivningar. Genomgripande politiska och ekonomiska reformer uteblir och det auktoritära styret fortsätter. Kvinnor utgör endast 23 procent av den officiella ekonomin, och de ekonomiska skillnaderna mellan stad och landsbygd upprätthålls och utgör en källa till fortsatta konflikter. Till detta kommer befolkningsökningar, ökenutbredning, urbanisering och en ökad kamp om naturresurser. IMF:s prognoser om ett köpkraftsjusterat BNP-mått på 2 600-2 900 USD per capita de närmaste fem åren vore förvisso inte dåligt med afrikanska mått mätt, även om det är delvis missvisande för en råvaruekonomi med stora fördelningsproblem. Om Sudan ska kunna realisera sin fulla potential och komma upp i tillväxttal för motsvarande utvecklingsländer krävs emellertid fred och reformer; jämnare resursfördelning och inkluderande tillväxt; maktdelning och minskad korruption; skuldavskrivning och bruten internationell isolering. Sudan behöver det – tillväxten skapar resurser för att hantera fördelningskonflikterna. 7(11) Sveriges Ambassad Khartoum Promemoria 2015-10-11 Bistånd Utvecklingssamarbetet i Sudan är fragmenterat och samverkan mellan såväl myndigheter och givare som mellan givare är begränsat. Strategiska ramverk kring utvecklingssamarbetet, såväl interim-PRSP som UNDAF är föga strategiska. Sudans regering utformade interim-PRSP:n under 2012. Dokumentet utformades snarast i syfte att utgöra en etapp i skuldavskrivningsprocessen, och är inte ett verktyg för att strategiskt hantera fattigdomsfrågor. Givarnas återkoppling har varit sporadisk och varierande. Världsbanken har under 2014, tillsammans med AfDB, initierat en dialog kring utformandet av en PRSP genom skapandet av en arbetsgrupp där regeringen och givarna deltar. Syftet med detta forum är att föra diskussion kring en genuin PRSP-process, oavhängig dialogen kring en skuldavskrivning. En första uppgift är att uppföra en statusrapport kring genomförandet av interim-PRSP. Rapportens kvalitet kommer troligen vara begränsad dels p.g. a. bristande resultatramverk, dels förväntat motstånd hos myndigheter att delge relevant data. Koordineringsmekanismerna är begränsade inom utvecklingssektorn, dock har ett övergripande Development Partners Forum startats upp under hösten 2015. Ett begynnande intresse för detta finns dock bland ett par givare, såsom UK. Sektoriella fora är begränsade. Inom utvecklingssektorn finns en aktiv grupp av aktörer, under ledarskap av UNICEF tillsammans med utbildningsministeriet. Givare utbyter erfarenheter inom den informella governance-gruppen, under ledarskap av USAID och EU. EU:s medlemsländer samverkar genom ett månatligt biståndschefsforum. I skrivande stund avser Arabförbundet etablera en koordineringsmekanism för utvecklings- och humanitär verksamhet, bedriven av arabiska och nationella organisationer. Den humanitära sektorn samlas kring den årliga humanitära behovsanalysen, Humanitarian Needs Overview, och Strategic Response Plan som gemensamt utgör den humanitära appellen för Sudan. Huvudfokus ligger på konfliktområden såsom Darfur, Blå Nilen, och Södra Kordofan. De prioriterade behoven har under 2014 varit matsäkerhet, nutrition och vatten. Den humanitära appellen har tidigare varit föga strategiska och prioriserande, men förväntningarna är höga på 2015 års plan. Det humanitära samfundet koordinerar verksamheten i sektorer under ledarskap av det humanitära landteamet, såväl i staterna som på nationell nivå. Kritik har framförts om avsaknad av ledarskap och strategiskt förhållningssätt hos det humanitära landteamet och den humanitäre koordinatorn, tillika ansvarig för koordinering inom utvecklingsområdet. Den humanitära planen för Sudan har de senaste fem åren varit bland de fem största humanitära appellerna i världen. 8(11) Sveriges Ambassad Khartoum Promemoria 2015-10-11 Under 2014 uppgår det humanitära biståndet till nära 490 miljoner dollar, drygt 49 procent av definierade behov. Siffror kring utvecklingsbistånd i Sudan är inte tillgängliga, men det är att förvänta att det kraftigt överstigs av det humanitära stödet. Det svenska utvecklingsbiståndet regleras av gällande utvecklingsstrategi för perioden 2014-2016. I enlighet med denna skall Sverige, genom stöd om högst 360 miljoner kronor, bidra till ökad fred och stabilitet i Darfur, ökad respekt för kvinnors och barns rättigheter, liksom ett stärkt civilt samhälle och ökade möjligheter för demokrati. På grund av ett fåtal resurser i genomförandet av strategin avser Sida handha ett begränsat antal insatser. Det svenska humanitära stödet varierar beroende på appellens storlek och de globala humanitära behoven. Under 2014 uppgår stödet till lite över 122 miljoner kronor. Huvuddelen kanaliseras genom den humanitära fonden, under ledarskap av UNDP och OCHA. Migration Sudan har 3,1 miljoner internflyktingar och ytterligare 370 000 asylsökande från Eritrea, Sydsudan, Etiopien, Centralafrikanska republiken och Tchad (UNHCR, september 2015). Vidare är Sudan det främsta transitlandet för eritreanska flyktingar, vilka ofta färdas från gränsområdena i östra Sudan via Khartoum vidare till norra Darfur, sedan till Libyen och slutligen med båt över medelhavet till Europa. I samarbete med UNHCR och IOM antog den sudanesiska regeringen i slutet på 2013 en ny strategi mot människosmuggling, och en tilläggsstrategi om förbättrad gränskontroll är under utarbetande. I oktober 2014 sjösattes en ny migrationsdialog i Khartoum mellan EU och länderna på Afrikas Horn, och Sudan är inbjudna att delta i Valetta-toppmötet i början av november 2015. För Sveriges del hanteras alla visumansökningar av den norska ambassaden i Khartoum, och på den svenska ambassadens handläggs framförallt kvotflyktingar (150-200 per år), familjeåterföreningsärenden (UAT) och främlingspass. År 2013 var antalet UAT-sökande knappt 900, en siffra som dubblats till 2015 när nästan 2000 UAT-sökanden intervjuats av ambassadens personal. MR Sudan har en mycket svår MR-situation och rankas ofta som ett av de värsta länderna i världen avseende respekten för de mänskliga rättigheterna. Den politiska makten i landet har varit koncentrerad till president Bashir och hans innersta krets de senaste 25 åren, och i praktiken är styrelseskicket att betrakta som en auktoritär militärdiktatur. Även efter delningen med Sydsudan fortsätter krigen i Darfur, Södra Kordofan och Blå Nilen, och MR-övergreppen i dessa områden är utbredda och mycket 9(11) Sveriges Ambassad Khartoum Promemoria 2015-10-11 allvarliga. Även utanför konfliktområdena är MR-situationen svår med regelbundna utomrättsliga avrättningar, dödsstraff, samt systematisk tortyr, misshandel, våldtäkter och inhumana bestraffningar från olika säkerhetsstyrkor och underrättelseorgan. Sharia-lagar gäller och förhållandena i fängelser och arrester är svåra och ofta livshotande. Andra rättsrelaterade övergrepp inkluderar godtyckliga arresteringar, långvarig isolering, politisk inblandning i rättsprocesser, bristande rättssäkerhet samt blockering av humanitär hjälp till arresterade och fängslade personer. Yttrandefrihet, pressfrihet, mötesfrihet, religionsfrihet, rörelsefrihet och föreningsfrihet är begränsade; internflyktingar trakasseras, våldtas och mördas; övervakningen av civila är utbredd och privatlivet begränsat; MRorganisationer hotas, trakasseras och stängs ned. Enligt Transparency Internationals ”Corruption Perception Index” rankas Sudan på plats 173 av 175 med fallande resultat (2014). Kvinnors rättigheter är ett stort problem och könsrelaterat våld är utbrett. Cirka 80 procent av alla flickor och kvinnor i Sudan bedöms vara könsstympade, det lagliga ålderskravet för flickor att ingå äktenskap är bara tio år, och mörkertalet för sexuellt våld i konflikter och i hemmet förmodas vara mycket stort. Barnmisshandel och rekrytering av barnsoldater är ett problem, liksom människohandel och människosmuggling. Etniska minoriteter diskrimineras, allmänt tvångsarbete och barnarbete förekommer, och militärtjänstgöring är obligatorisk, inklusive i konfliktområden. Den generella straffriheten för MR-övergrepp är utbredd, i synnerhet för militär personal och olika säkerhetsstyrkor. Det politiska systemet är monolitiskt, politisk pluralism tillåts inte och oppositionen är hårt kringskuren. Eventuella folkliga missnöjesyttringar och demonstrationer slås ned med våld, och i september 2013 sköt säkerhetsstyrkor ihjäl uppåt 200 demonstranter på öppen gata i Khartoum och andra städer där människor protesterade mot höjda bensinpriser. Sverige-Sudan Sverigebilden i Sudan är positiv men inte särskilt djupgående och mångfacetterad. Sudaneser känner ofta till Sverige som biståndsgivare, och som sådan är vi en omtyckt nation. Man uppskattar det man ser som vår neutrala – av kolonialismen obefläckade – inställning. Därtill har man respekt för det som brukar kallas den svenska modellen. Ambassadens plattform för offentlig diplomati har fått en bra start, Facebook-sidan gillas av ca 3000 personer och ca 800 användare följer ambassadens Twitterkonto. Handelsutbytet med Sudan är inte oansenligt, och från rekordåret 2011 när exporten till det enade Sudan nådde nästan 2 miljarder SEK, noterades 2013 en export till (nord)Sudan på 615 MSEK. År 2014 väntas exporten uppgå till ca 470 MSEK och det är fortsatt Ericssons försäljning av 10(11) Sveriges Ambassad Khartoum Promemoria 2015-10-11 telekomutrustning som dominerar (32 procent). Andra exportvaror är trävaror, medicinska produkter, lastbilar, elektriska maskiner och papper. Importen är begränsad (ca 10 MSEK 2014). Ericsson gör fortsatt bra affärer i Sudan och bolagets egna siffror för verksamheten är avsevärt större än den svenska statistiken. Scania har exporterat lastbilar och bussar till Sudan i 25 år, därtill finns en betydande parallellimport av begagnade fordon. Sedan ett par år tillbaka har verksamheten och fordonsparken i Sudan vuxit sig så stor att man nu har förhandlat ett s.k. distributörsavtal med Elnefeidi Group inklusive en nybyggd serviceverkstad. Avtalet ska undertecknas i december 2014 och Scania hoppas därigenom kunna öka sin export till ca 250 MSEK per år. Tidigare svenska exportörer till Sudan inkluderar TetraPak, De-Laval, Volvo Construction Equipment, Atlas Copco, Oriflame, Sandvik och Sweco. Det bilaterala kulturutbytet är mycket litet och det religiösa och traditionella regelverket i Sudan försvårar för västerländsk kultur i form av exempelvis musik och litteratur att få fotfäste. Det finns mycket få kulturinstitutioner. Ambassaden har initierat och deltar aktivt i den Europeiska filmfestivalen. Intresset för Sverige som studiedestination och studentutbytet är begränsat, men det finns några sudanesiska studenter i Sverige, främst doktorander. Traditionellt har många sudanesiska läkare fått sin utbildning i Sverige, och flera av dessa innehar nu viktiga positioner i Sudan. Ett fåtal sudaneser studerar svenska språket genom svensk-sudanesiska vänskapsföreningen som har säte i det så kallade ”Sweden House” i Khartoum. 11(11)
© Copyright 2024