1. No category

Sígge berättar
Sigge berättar
Tio år av mitt liv, 1939–49
INNEHÅLL
MIN BARNDOMS HEMBYGD
K R I G S U T B ROT T
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 0
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 6
KÄRT BESÖK FRÅN BERLIN
S KO LG Å N G I D A N Z I G
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 8
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22
H O S FA M I L J E N P O RT É
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25
S KO L L Ä G E R I H A B I C H TS B E RG
S I S TA G Å N G E N H E M M A
F LY K T E N M O T V Ä S T
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3 4
SLOT TET PREPEREDE
..........................................................4 2
HOS BONDEN OSTERLOH
RY S S E N H A R KO M M I T
HEM MOT DANZIG
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 7
....................................................4 7
......................................................... 49
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5 6
EN GLÄDJENS DAG
TYFUSBARACKERNA
..............................................................
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 8
GODA NYHETER FRÅN BERLIN
R E S A N T I L L S Y S T E R E VA
............................................ 72
....................................................
LÄRLING HOS PHÜLLER OCH STRAUSS
ETT LIVSTECKEN FRÅN KURT
BAD RIPPOLSAU
Eget förlag
© Siegfried Schröder, 2006
Grafisk form: Christel Schröder
Tryck: Books on Demand
Typsnitt: Indigo
TILL SVERIGE
EPILOG
76
..............................82
.............................................
86
................................................
89
...................................................................
92
.................................................................
96
FA RG L I G G R Ä N S Ö V E RG Å N G
BYN FREILINGE
65
...................................................................... 98
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 0 0
M I N FA R S B I L D H U G G E R I A R B E T E N I D A N M A R K
. . . . . . . . . . . . . . . . . 1 0 4
Tillägnas min fru Gull-Britt och mina barn Lars, Pär och Christel, mina
barnbarn, mina föräldrar och syskon.
Händelserna utspelades under åren 1939–49, år som i fråga om dramatik
blev de mest händelserika i mitt liv.
Fyra decennier har förflutit sedan dess och även om de smärtsamma
minnena börjat blekna, så kommer de aldrig helt att utplånas.
Behovet av att skriva ner mina upplevelser från denna kaotiska tid
hade efterhand växt sig allt starkare, nu är det gjort och det känns som
en inre befrielse.
December 1986, Siegfried Schröder
F R I S TAT D A N Z I G .
FRISTATEN DANZIGS GRÄNS UNDER ÅREN 1918– 1939.
MIN BARNDOMS HEMBYGD
Omgiven av grönskande kullar, björkdungar och böljande sädesfält, låg
vårt lilla samhälle 28 kilometer sydväst från fristaden Danzig. Invånarna,
mest bönder och hantverkare, bestod av protestanter och katoliker men
ändå tycktes människorna här leva i god sämja med varandra. Fler­talet
talade tyska, några polska, men alla var vi fristatsmedborgare. ”Så
bestämde segerherrarna i Verailles” fick vi barn ofta höra och när det
klagades över brist på varor och höga priser trodde många att allt skulle
bli betydligt bättre om vi tillhörde Tyskland.
Sommaren 1939 var ovanligt varmt vill jag minnas. Då och då svalkades luften ner av kortvariga åskregn för att sedan åter bli varm och
behaglig. Men även om himmeln för de mesta tycktes molmfri, så anade
många vid denna tid de annalkande orosmolnen bakom horisonten.
Vad var det de vuxna jämt och ständigt pratade om, skulle det bli krig
för Danzigs skull? Jag var knappt åtta år och bekymrade mig inte så
mycket om kriget som kanske skulle komma, visste inte vad ett krig
skulle innebära.
Mina barndomsår där hemma, tillsammans med mor och far och
fem äldre syskon, var en lycklig men tyvärr alltför kort tid av mitt liv.
Lekkamrater saknades aldrig och spännande lekplatser fanns det gott
om. Min far ägde ett sågverk och ett snickeri som låg någon kilometer
från vårt hus och där tillbringade vi barn en stor del av vår tid. Att leka
bland stockar, brädhögar och den jättestore sågspånshögen var det bästa
jag visste. Fortfarande älskar jag lukten av nysågat trä, en lukt som hos
mig väcker minnen från en svunnen tid.
Ofta var Hildegard (Hilla), min yngsta syster, med i grabbarnas vilda
lekar. Hon klättrade i träd och slogs minst lika bra som vi andra. Detta
gjorde att jag betraktade henne med stor respekt. En gång kom hon i
dispyt med en av sina flickkamrater med slagsmål som följd. I stridens
hetta fick hon ett stadigt grepp i motståndarens hårsvall. Den andra
sparkade och slet, hotade och skrek, men Hilla ville inte släppa greppet.
När de till slut skildes åt, tågade Hilla iväg medförande en segertrofe i
form av en näve ljusblont hår.
10
M E I S T E R S WA L D E
U TS I K T Ö V E R L I L L A T J Ä R N E N . V Å RT H U S I B A KG RU N D E N .
FA M I L J E N F R A M F Ö R H U S E T. ( C H R I S T E L O C H EVA S A K N A S )
11
AVKOPPLING I TRÄDGÅRDEN. JAG ÄLSKADE MIT T DRAGSPE L !
S Å G V E R K E T O C H S N I C K E R I E T.
E N B O N D E H Ä M TA R N Y S Å G A D E
B R Ä D O R M E D OX VAG N .
M O R O C H FA R V I D S Å G V E R K E T.
ALL A SYSKONEN SCHRÖDER.
12
13
Denna sommar gjorde vi syskon ofta badutflykter till ”Lillsjön” tre
kilometer längre bort. I vår insjöfattiga landsända var denna sjö med
sin lilla gräsbevuxna strandremsa, den enda badplatsen på flera mils
avstånd. När middagsdisken var avklarad och fikakorgen packad bar
det iväg. ”Vägen” dit utgjordes av en uttrampad stig som endast kunde
användas av fotgångare och i bästa fall av någon våghalsig cyklist. Den
löpte tvärs igenom åkrar och sädesfält och ägaren till dessa marker hade
gång på gång försökt att så igen stigen. Envisa sjöbesökare hade dock
trampat ut den igen, år efter år, till slut hade bonden resignerat. Nu på
sensommaren var allting särskilt vackert. Solen värmde alltjämnt och
säden på båda sidor om stigen hade färgats gul de senaste dagarna. Den
stod nu i full mognad, uppblandad med tusental blåklint och vallmo.
Sensommaren led mot sitt slut och redan syntes tecken att hösten
var i antågande. Bladen på vårt stora lönnträd på gården började skifta
i ljusgula färger och från träden utanför värdshuset Lenser, vår granne,
ramlade övermogna kastanjer. Det talades nu allt oftare om Danzigs före­
stående anslutning till Tyskland, vilda rykten spreds och dementerades.
Varför var alla så nervösa och rastlösa, var det glädje eller fruktan som
fanns att läsa i deras ögon? Någonting viktigt höll på att hända, men
vad? Mitt envisa frågande avfärdades ideligen med samma svar: ”Du är
för liten för att kunna förstå, vänta tills du blir större”.
PÅ VÄG TILL LILLSJÖN, VÅR ÄLSKADE BADPL ATS.
14
15
KRIGSUTBROT T
Söndagsmorgonen den 1:a september började dramatiskt. Först en knackning på fönstret och sedan fars rop nerifrån: ”Vem där”? ”Det är Horst”
svarade en upphetsad igenkännande röst, öppna jag kommer med stora
nyheter! Horst var son till ortens brevbärare och skolkamrat med min
bror Kurt. Jag hörde hur far öppnade dörren och därefter åter Horsts
målbrottsstämma: ”Ni måste flagga herr Schröder, från och med idag
har Danzig införlivats med Tyskland. ”När jag en stund senare tassar
nerför trappan står alla i köket, ivrigt diskuterande vad som hänt. Från vår gamla radio i vardagsrummet hördes skrällande marsch­musik
som gång efter annan avbröts av kommentatorns upphetsande röst, achtung achtung, här kommer senaste nytt om händelserna i Danzig!
Ute i byn vajade många hakkorsflaggor och flertalet invånare tycktes
faktiskt vara glada. Det verkade som om dom uppnått något dom länge
väntat på. ”Äntligen hem till riket” var en vanlig kommentar. För mig
innebar det inget nytt, jag hade känt mig hemma hela tiden.
Drygt en vecka senare besökte Hitler Danzig och vi och många andra
satt den dagen vid radion och lyssnade på hans triumfartade intåg i den
forna fristaden. Det hela verkade fantastiskt, nästan overkligt. Trots att
jag var så ung, smittades jag av de vuxnas entusiasm. När jag blir stor
skall jag också vara med tänkte jag, lyckligt ovetende om att Danzig var
gnistan som hade tänt ett nytt värdskrig.
Några dagar efter krigsutbrottet rådde stor förvirring. Människor
bosatta intill polska gränsen flydde undan de polska trupperna och
passerade vårt samhälle. I takt med att de spred rykten om soldaternas
grymhet mot befolkningen, greps invånarna här av panik.
Jag minns att min mor stod vid linneskåpet iförd med att packa en
väska. ”Måste vi också fly” undrade jag skrämt och till min lättnad fick jag
veta att flertalet ändå hoppades att detta inte skulle blir nödvändigt.
Tre veckor senare var kriget mot Polen slut och flyktingarna från
gränstrakten kunde återvända hem. Flertalet tyska soldater återvände
från fronten och många förband passerade i triumf vår by. Överallt där
deras fordon rullade fram kantades vägen av glada och vinkande människor och soldaterna tycktes trivas i rollen som firade hjältar. Jag stod
16
vid vägkanten tillsammans med andra barn och återigen tänkte jag:
Om jag ändå vore äldre för att kunna förstå deras glädje och den rätta
innebörden av dessa dramatiska händelser!
Misstänkligheten och angiveriet mot vissa av byns invånare ökade nu
när Hitler tagit över. Den som kanske tidigare varit en god granne kunde
helt plötsligt betraktas som fiende. Flera personer av polsk härkomst
hämtades och transporterades bort, men vart? Till något arbetsläger
fick man ryktesvis höra långt senare och förmodligen kom många av
dem aldrig tillbaka.
Vi bodde bredvid Liljentahls, en judisk familj som ägde byns största
och mest välsorterade detaljhandelsaffär. Familjen var respekterad och
omtyckt av alla och för oss dessutom en god och hjälpsam granne. I ett
upprop uppmanades nu invånarna att inte längre handla hos JUDEN.
Några blev skrämda medan andra tog det som ett skämt och fortsatte
som vanligt. Några veckor senare skärptes förföljelsen och nu blev det
blodigt allvar. På värdshuset ”Lenser”, mittemot vårt hus, satt nu en
nitisk fotograf med uppgift att fotografera alla som vågade trotsa uppmaningen. Under rubriken ”Dessa handlar hos juden” satt bilderna sedan
prydligt uppsatta till allmän beskådning i centrum av byns anslagstavla.
Från och med nu var det farligt att handla hos Liljentahls och hädanefter
smög vi därför in bakvägen när något skulle köpas eller diskuteras. Kort
tid därpå flyttade familjen från byn, till Palestina sa dom hoppfullt till
min mor.
17
KÄRT BESÖK FRÅN BERLIN
Det var sommaren 1941 och trots att kriget pågått i snart två år flöt livet
här i stort sett som vanligt. Sommarlovet blev det året speciellt roligt
eftersom vi fick besök av släktingar från Berlin, en kusin till far med
tre barn i vår ålder. Det blev en händelserik sommar med bad och lekar
samt många spännande utflykter till några av min mors släktingar som
alla hade bondgårdar. Ett av dom roligaste utflyktsmålen var till populära moster Ella, som med man och fyra barn residerade på en präktig
gård fem kilometer från vår hemby. Att rida på en bastant, förtroendein­
givande arbetshäst, att hämta hem korna för mjölkning eller att hoppa
i väldoftande hö, har för alltid etsad sig fast som ett kärt minne från en
obekymrad barndomstid.
En lek som vi barn aldrig tycktes tröttna på var att gömma sig för
varandra, men trots stor uppfinningsrikedom fanns snart ingen vrå
utanför vårt hus som kunde betraktas som säkert. Men det fanns ett
gömställe som inte alla kände till. På gårdens stora lönnträd väl gömnd av
grenverkets täta paraply av stora blad, fanns ett litet ”högsäte” som min
bror spikat mellan två grenar. Jag hade klättrat upp dit många gånger,
visste precis vilka steg som skulle tas för att komma upp snabbaste vägen.
Ändå gick det galet en dag. Jag var på väg ner då en av grenarna brast
och jag hamnade pladask på andra sidan staketet, mitt i en flock skrämda
och vilt flaxande gäss. Jag minns att jag blev mest rädd för de aggresiva
gässen och kom därför snabbt på benen, trots värk i höften och många
skrubbsår. Min far såg fallet från köksfönstret och var genast på plats,
ingen hade hittills sett honom springa så fort.
Sommarens upplevelser och upptåg föll snart i glömska. Skolarbetet
hade åter kommit igång och därmed allvaret. Jag gick i fjärde klass i vår
lilla byskola, en röd tegelbyggnad som förutom lärarbostäder endast
bestod av två klassrum för samtliga åtta årskurserna. Några av lärarna
från närliggande orter blev inkallade till militärtjänst. Som en följd av
detta inskränktes undervisningen även hos oss till endast tre dagar i
veckan, något som vi barn förstås var glada för.
Det blev bestämt att Hilla och jag skulle börja på realskolan i Danzig
påföjande vår. Det var hittells bara ett fåtal barn från vår by som fått
18
C I R K U S O R K E S T E R N V I D S Å G V E R K E T.
TAC K S A M P U B L I K .
19
denna möjlighet och jag såg med spänning men också med vissa farhågor
fram mot att åka till staden. Hur skulle jag klara mig rent kunskaps­
mässigt med den bristfälliga undervisning vi fått under senare tid?
I oktober det året fyllde jag tio år och liksom alla ungar i den åldern
enrollerades jag nu automatisk i ”Hitler-jugend”. Jag minns att jag kände
mig oerhört stolt när jag travade iväg till vårt första möte, iklädd den
obligatoriska uniformen. En gång i veckan träffades vår lilla grupp i
skolan för tjänstgöring som i allmänhet innebar träning av aktuella
kampsånger och exercis. Att lyda order och marschera i takt ansågs särskilt viktigt, men det fanns också roliga inslag som t.ex. lekar, utflykter
och lägerliv, som i stort sett påminde om våra dagars scouter.
Vintern kom tidigt med is och snö. Några meter från vårt hus fanns
en liten tjärn, flitigt använd av ortens skridskoåkande ungar så fort isen
lagt sig. Ett annat kärt nöje var kälkåkning i backen strax bakom smedjan
eller skidåkning på en kulle inte långt från vårt sågverk. Jag hade fått ärva
ett par hemmagjorda skidor från någon av mina äldre syskon och trots
vissa svårigheter med den allt för stora bindningen, gjorde jag framsteg.
Roligast var ändå när någon av barnen, vars föräldrar hade gård, fick
låna en häst och anordna kälkutflykt. En lång rad av kälkar bands ihop
och under ackopanjemang av bjälleklang drogs hela karavanen genom
det snötäckta landsskapet.
Under våren 1942 insåg många att kriget, trots framgångarna i början,
inte skulle bli den snabba affär Hitler hade tänkt sig. Här i byn gick dock
livet fortfarande sin gilla gång, på något vis tycktes människorna vant sig
vid kriget. Med undantag av ständigt återkommande kommunikeer, nya
förordningar och hjälpinsamlingar, hade vi fort­farande inte stor känning
av händelserna ute i världen. Kriget var ännu så länge långt borta. Men
tidningarna rapporterade dagligen om stora slag borta i Ryssland under
den gångna vintern, för övrigt den kallaste i mannaminne, och om nya
offensiver under våren. Under rubriken ”Stupade för ledaren, folket och
fosterlandet” kunde vi läsa namnen på de unga män från vårt distrikt
som dött s.k. hjältedöden. Sidorna med svartkantade dödsannonser blev
allt fler och numera fanns det många familjer här i samhället som missat
någon kär anförvant.
20
BESÖK HOS MOSTER ELLA TILLSAMMANS MED SLÄKTEN FRÅN BERLIN.
PI N G S T U T F LY K T M E D FA M I L J O C H S L Ä K T F R Å N B E R L I N .
21
L ANGE BRÜCKE MED KRANTOR VID FLODEN MOT TL AU.
SKOLGÅNG I DANZIG
Efter påsk började Hilla och jag vår skolgång i Danzig. Även om det
kändes spännande i början så innebar det ändå stora förändringar för oss
båda. Det var nu slut på den bekymmersfria tid vi vant oss vid. Långa
bussresor från och till staden och dessutom läxläsning till sent på kvällarna blev dagsrutin. Undervisningen här bedrevs i mycket högre takt
än jag var van vid, men framför allt saknade jag de baskunskaper som
var nödvändiga för att hänga med. Resultatet blev att jag redan från
början halkade efter och det blev nödvändigt med privat stödundervisning i matematik. ”Pedagogen”, en storvuxen man med det missvisande
namnet Klein, besökte jag darrande av rädsla två gånger i veckan. Han
använde en alldeles speciell undervisningsmetodik som gick ut på att
”slå in” kunskaper i okunniga barn.
22
I slutet av varje lektion summerades alla fel man gjort och bestraffningen
verställdes omedelbart, ett slag med käppen på den bakre delen för varje
fel man begått.
I kombination med flitig läxläsning gav ”behandlingen” faktiskt resultat och jag kom snabbt ifatt mina kamrater. Aldrig tidigare hade jag
sett fram emot sommarlovet så intensivt som de året och när det kom,
kändes det som en inre befrielse. Äntligen sova ut på morgnarna och
fri från läxläsning!
Jag skulle fortsätta en tid framöver med stödundervisning hos den store
pedagogen Klein efter uppehållet och det var därför med stor ovilja jag
återvände till staden. Jag hade nu ingen möjlighet att hinna hem med
bussen. Därför bestämdes att jag fram till jul skulle bo i hans familj, en
tid jag helst vill glömma. Hårda förhållningsregler, mager kost samt
daglig bestraffning, hörde till dagsrutinerna.
I Danzig syntes denna höst allt fler propagandistiska inslag som påminde invånarna om kriget. Staden var nu översållad med banderoller
och affischer av olika slag. I en del fall uppmanades befolkningen till
ännu större ansträngningar och uppoffringar för den slutliga segern,
medan andra vädjade om yttersta sparsamhet med bränslet inför kommande vinter eller varnade med parollen ”Fienden hör dig” för eventuella
spioner i folkets närhet.
Glad i hågen att äntligen slippa min plågoande herr Klein, åkte jag
hem för att fira jul. Trots spänningen inför julafton sov jag länge när
den efterlängtade dagen kom. Först när min bror Kurt klev in i rummet med orden ”det har snöat ute” for jag upp och sprang till fönstret.
För ovanlighetens skull hade han inte lurat mig, marken var täckt av ett
sammanhängande snötäcke och stora snöflingor virvlade alltjämt genom
luften. Som alltid när jag såg vinterns första snö blev jag oerhört glad.
Sedan kom jag att tänka på julklappen jag önskat mig, ”hoppas jag får
nya skidor” sade jag högt i förhoppning att Kurt kanske skulle skvallra
för mig. I Danzig hade jag köpt en liten askkopp till far, återstod att
införskaffa en present till mor. Men vad köpa när man äger bara några
futtiga pfennig? Mitt hopp stod vid gubben Heim, vår nya granne, som
övertagit diversehandeln efter juden Liljenthal. Förr var affären välförsedd med varor men nu möttes kunderna för det mesta av tomma hyllor
så långt ögat nådde. Efter tredje besöket för dagen hittar jag slutligen en
23
julklapp till mor, passande min skrala kassa: Det blev en skurborste!
Otåligt väntade jag på att det skulle bli kväll, men innan dess skulle
tusen och en saker ordnas. Bland annat skulle hela familjen bada. Efter­
som vattnet skulle värmas, föll det på min lott att hämta in ved med
jämna mellanrum. Den stora kitteln med vatten skulle hållas kokande
hela eftermiddagen.
Först sedan vi ätit kvällsmat och dörren till vardagsrummet hållits
stängd för oss barn under en drygt timme, fick vi äntligen komma in.
Jag var yngst och hade därför förmånen att få komma in först och min
blick vandrade omedelbart till julgranen. Smyckad med blänkande lametta, änglahår och färgglade kulor samt med tända levande ljus, intog
den en dominerande plats i rummets högra hörn. Mest intresserad var
jag emellertid för det långa paketet som stod lutad mot väggen bakom
granen. På matbordet fanns också levande ljus. men framför allt välfyllda
godistallrikar, en för varje familjemedlem och för säkerhets skull märkta
med namnskyltar. Trots kriget, och därmed brist på de flesta sötsaker,
hade mor som vanligt lyckats trolla fram många läckerheter.
Vi var en musikälskande familj och före julklappsutdelningen bjöd
traditionen att vi skulle spela och sjunga. Christel, min näst-äldsta syster,
hade intagit sin plats vid pianot, far hade fått violsträngarna att stömma
och snart fylldes hela huset av tonerna till välkända julsånger. Äntligen
var vi framme vid kvällens största begivenhet: Julklappsutdelningen.
Utan entusiasm hade jag tagit emot
två mjuka paket vars innehåll var
lätt att gissa sig till. Hemstickade
strumpor och vantar, egenhändigt
tillverkade av min kära mormor,
räknades sen många år som säkra
julklappar. Men så till sist, hade
nästan börjat misströsta, kom det
långa paketet fram. Jag fick mina
efterlängtade skidor!
CHRISTEL VID
PIANOT.
24
H O S FA M I L J E N P O R T É
De dagliga bussresorna från och till Danzig blev jobbiga i längden.
Dessutom ryktades det om att turerna på grund av bränslebrist snart
skulle begränsas. Efter julhelgen flyttade därför Hilla och jag till Danzig. Vi fick bo hos familjen Porte som var vänner till far och mor. Till
en början föreföll det spännande att få flytta till den stora staden men
eftersom det var första gången jag bodde hemifrån, kände jag snart en
fruktansvärt hemlängtan. Hemma var vi vana vid vilda lekar på stora
ytor, här förväntades att vi skulle hålla oss lugna på vårt rum, instängda
som små burfåglar. Till våra hyresvärdars stora förtrytelse glömde vi
oftast bort de stränga förhållningsreglerna och rummet blev många
gånger tumme­lplats för vilda duster.
Ett annat problem var maten. Trots bristen på vissa livsmedel hade vi
hittills kunnat äta oss mätta hemma. Hos Portes serverades minipor­tioner
med verklig finess och med iakttagande av gott bordskick. För första
gången fick jag här erfara hur det kändes att gå hungrig till sängs, en
känsla som skulle upprepas många gånger under de kommande åren.
Efter några dagar upplevde jag här mitt livs första flyganfall. Jag vaknade av sirenernas otäcka tjut och genast hördes fru Portes gälla röst från
andra sidan av dörren: ”På med kläderna, ta med filtar och gå genast
ner till källaren”. Rädslan gjorde att Hilla och jag genast kom på fötter.
Ögonblicket efter var vi på väg nerför den smala källartrappan där vi
trängdes med husets övriga innevånare. Källarutrymmet var trångt och
fuktigt. Diverse lådor och redskap samt husets förråd av stenkål vittnade
om att utrymmet endast tjänstgjorde som provisoriskt skyddsrum. Längs
de vitkalkade väggarna hade stolar placerats ut, som i första hand gav
plats åt gamla och mödrar med barn. Vi hittade en liten vrå i bortaste
hörnet, drog filtarna tätt intill oss och lyssnade spännt på ljudet av bombkrevader blandat med intensiv luftvärnseld. En äldre man tillhörande
civilförsvaret kom in, kollade att mörkläggningen var tillfredsställande
och försvann sedan lika fort som han kommit. Källarens enda belysning utgjordes av en liten lampa, effektiv avskärmad så att ljuskäglan
avtecknade en cirkel rakt nedenför. Några mödrar försökte trösta sina
gråtande barn men i övrigt satt människorna insvepta i sina filtar, tysta
25
likt skuggliknande figurer. Efter drygt en timme hödes signalen ”fara
över” och vi kunde så återvända till våra varma sängar. Flyganfall hörde
vid denna tid fortfarande till sällsyntheter i Danzig, men hädanefter
skulle de komma allt oftare. Invånarna fick snart vänja sig att uppsöka
skyddsrummen med jämna mellanrum.
Våren och sommaren 1943 kännetecknades av ständigt nya uppmaningar till befolkningen i Danzig om ännu större uppoffringar och
besparningar. Överhuvudtaget tycktes staden har ändrat karaktär. På
gatorna fanns nu mängder av soldater från olika vapenslag, men mest
marina enheter eftersom flera stora flottbaser låg i stadens närhet. Även
flygaktiviteten hade ökat markant. Den krigiska atmosfären, kombinerad
med allt mera knapphändig information om händelserna på östfronten,
bidrog till att öka nervositeten bland stadens invånare. En dag kom så
det första flyganfallet under dagtid. Ett litet antal ryska plan hade lyckats komma in över Danzigs luftrum och fällt några bomber i den gamla
stadsdelen. Till följd av denna händelse skyddades staden hedanefter av
ett antal spärrballonger som med sitt monstruösa utseende fördjupade
intrycket av en stad i krig.
En direkt följd av detta blev också att man på allvar började tala om en
evakuering av samtliga skolor i staden. Planerna tog fastare form under
lovet och slutligen bestämdes, att avresan skulle ske i början av september.
Min skola skulle evakueras till Habichtsberg, en liten rekreationsort vid
polska kusten, ca 150 kilometer norr om Danzig. Jag skulle haft möjlighet
att hoppa av realskolan och Återvända till vår lilla byskola där hemma.
Chansen att kunna fortsätta utbildningen och önskan att få behålla mina
klasskamrater, gjorde dock valet att följa med inte svårt.
26
SKOLLÄGER I HABICHTSBERG
Några dagar efter nyår var dagen för avfärd inne. Massor av skolbarn i
alla åldrar och från olika skolor, följd av bekymrade och nervösa föräldrar,
samlades framför järnvägsstationen i Danzig. Stationsbyggnaden pryddes
av en jättestor banderoll med texten ”Låt hjulen rullar för segern”.
Det blev så dags för förmaningar, kramar och tårar och slutligen
stuvades vi in i det extra insatta tåget. Det blev ännu en tids väntan,
sedan ett ryck och vi var på väg norrut medan vi vinkande tog en sista
avsked från våra föräldrar. Resan var inte lång, men det var mitt livs
första tågresa och det kändes verkligen spännande. På grund av kommande händelser skulle jag dock senare i livet komma att avsky att åka
tåg, jag fick ett visst hat mot alla järnvägsstationer. Men detta låg ännu
i framtiden. Just nu kändes det enbart roligt.
Vi passerade Zoppot, Gdynia, Putzig och ett antal mindre orter vars
mamn jag glömt. Slutligen kom vi fram till ett större stationssamhälle
som då kallades Grossendorf på tyska. Den sista milen åkte vi sedan
med bussar som fick göra flera vändor tills alla hundrafemtio grabbar
kommit fram till uppsamlingsplatsen i Habichtsberg. Föga anade vi då
att vi sexton månader senare på samma väg skulle starta vår flykt, undan
”Röda armén” och under de mest vidriga förhållanden.
På kvällen blev vi som tillhörde vår skola, inkvarterade i en stor
tyroler­husliknande byggnad vid namn ”Bergfried” och som före kriget
hade tjänstgjort som konvale­scenshem för sjuka. Vi fick bo åtta grabbar
på varje rum och jag hade turen att få bo tillsammans med två av mina
bästa klasskamrater.
Landsskapet här i Habichtsberg var säreget. Likt en jätteplatå, med
sanddyner och blomstrande ginstbuskar så långt ögat nådde, höjde sig
landet cirka tjugo meter över havsytan. När man korsade landsvägen
längre bort nådde man fram till den tvärbranta kusten. Här var vegetationen tät och utgjorde därför ett bra skydd för blåsten från havet som
låg långt nedanför. Här och där fanns en del stora byggnader som förr
användes som hotell. Numera tjänstgjorde de i likhet med vårt ”Bergfried” som läger åt evakuerade skolbarn från Danzig. Mer eller mindre
färdigbyggda sommarhus fanns utspridda över ett stort område. Av
27
storleken att döma måste de tillhört välbärgade prominenta polacker
men nu var de övergivna, ödsliga byggnader med inslagna fönsterrutor
och dörrar.
Dagsrutinerna i läger ”Bergfried” var noga inrutade. Redan efter några
dagar påminde vistelsen där snarare om ett väldiciplinerat militärläger
än en skola för barn. Klockan 7 på mornarna väcktes vi av tre ihärdiga
signaler av ordningsmannen för dagen. Genast rusning till de gemensamma tvättrummen, snabbt på med kläderna och bäddning av sängarna.
En halvtimme senare kontrollerades allting samvetsgrannt under dess
vi var uppställda i led för inspektion. Därefter följde frukost i matsalen
och sedan uppställning igen, men nu utanför lägret. Lägerchefen, som på
grund av sin haltande gång och sin kamliknande frisyr genast tilldelades
öknamnet ”Haltande tupp” (Tuppen), kom med nya förmaningar och
informerade om dagens program. Ceremonin avslutades med sång och
givaktställning medan flaggan gick i topp.
Undervisningen pågick i regel till klockan två på eftermiddagen. Förutom de vanliga skolämnerna upptogs en stor del av tiden för politisk
skolning. Än minns jag den stora europakartan på väggen där vi med
hjälp av röda knappnålar markerade den aktuella frontlinjen i Ryssland.
Jag minns också den oro vi kände när fronten alltmer närmade sig den
polska gränsen. Eftermiddagarna ägnades i regel åt exercis eller andra
militäriska lekar. Att lyda order betraktades som självklart. Minsta vägran
eller överträdelse av bestämmelser bestraffades i regel genom några timmars vistelse i buren, en liten vindsskrubb som hade iordningställts för
detta ändamål. I lägret hörde slagsmål och pennalism till vardagsrutiner,
ibland öppet utan att ledarna reagerade nämnvärt. Att vara feg stod inte
högt i kurs, vi skulle fostras att försvara oss själva i alla situationer.
Men det fanns också ljusare stunder. Närheten till Östersjön med
dess långa sandstränder gav trots kadaverdiciplinen många tillfällen för
bad och lek under sommaren. Endast ökad aktivitet av lågflygande plan
s.k. ”Stukas” och förbipasserande krigsfartyg längre ut på havet, gav en
påminnelse om att krigszonen flyttats närmare.
En händelse som etsat sig fast i minnet inträffade någon gång på
sensommaren. Vi blev komenderad uppställning och lägerchefen meddelade med gravallvarig min att två engelska flygare från ett närliggande fångläger hade rymt. ”Läger Bergfried har fått det hedersvärda
28
V I D S T R A N D E N I H A B I C H TS B E RG T I L L S A M M A N S
M E D H O R S T, A R N E O C H H A N S .
uppdraget att hjälpa till med att fånga in dessa rymlingar.” Det blev en
stunds häpen tystnad men snart var förberedelserna i full gång. Strategin lades upp, grupper om tio man delades in och gruppledare sågs ut.
Eftersom mörkret började falla, försågs varje grupp med en ficklampa.
Dessa skulle också användas för att ger ljussignaler när fångarna hittats
eller om någon behövde hjälp.
Slutligen kom vi iväg. Några grupper, däribland jag, fick i uppdrag att
finkamma de övergivna sommarhusen medan andra skulle patrullera av
terrängen. Det kändes onekligen kusligt att smyga omkring i de något
ödsliga husen, vi var alla rädda och spratt till för minsta ljud. Snart hade
vi kollat ett stort område utan att finna något. Finalen kom långt senare
när vi frysna och trötta hade slagit oss ner på några sanddynor. Tre ljussignaler manade till samling i lägret. När vi äntligen kom fram hade
”fångarna” redan förts in i hallen. Iklädda slitna engelska uniformer,
mösorna djupt nerdragna och ansikten nerkletade med smörjolja, stod de
nu utmattade och bakbundna i centrum för våra blickar. En av lärarna
gick fram, lossade repen om deras händer och tog sakta av deras mössor.
Ett brett flin syntes i rymlingarnas ansikten och vi andra instämde med
befriande lättnad i deras munterhet när bluffen avslöjades. ”Fångarna”
visade sig vara två av våra ledare. De hade fått låna engelska uniformer
för att låta oss öva på denna krigiska lek.
29
Hösten 1944 kom och med den stormarna. Landsskapet, med dess
blomstrande ginst under sommartid, gjorde nu ett ödsligt och pinat
intryck. Detta, i kombination med allt fler oroande rapporter om ryssarnas snabba framryckning i öster, gjorde att stämmningen var på
nollpunkten. Även om jag och andra i min ålder fortfarande inte kunde
fatta hela vidden av alla dramatiska händelser vid denna tid, så började
vi ändå ana att kriget nu kommit in i ett avgörande skede. För första
gången fick vi också höra om en eventuell evakuering av samtliga skolor
från Habichtsberg och Helahalvön till säkrare områden längre västerut.
Men detta var än så länge rykten.
Jag kände stark hemlängtan och gladdes åt att få åka hem till jul. En ny
påminnelse om kriget kom när vi var på väg till Gdynia. I samma ögonblick som tåget gjorde en kraftig inbromsning hördes sirenernas ihärdiga
tjut och strax därefter konduktörens befallande röst: ”Samtliga passagerare lämnar omedelbart tåget och söker upp närmaste skyddsrum!”
Instinktivt följde vi människoströmmen runt några kvarter mot ett
överfyllt skyddsrum. Jag och några av mina kamrater stannade framför
nergången och iakttog facinerat strålkastarnas febrila sökande efter
fientliga flygplan. Där! Sökande gav resultat. En liten flygplanssiluett
syntes hjälplöst infångad på himlavalvet och var nu hårt ansatt av intensiv luftvärnseld.
”Här ute har ni inget att göra!” Den barska rösten kom från en storväxt civilförsvarare som abrupt avbröt våra spännande iaktagelser och
handgripligen föste ner oss i skyddsrummet.
30
S I S TA G Å N G E N H E M M A
Vi firade julen 1944, den sista där hemma skulle det visa sig, i en stämning
av djup oro. För första gången saknades två av familjemedlemmarna, min
äldsta syster som tjänstgjorde som sjuksköterska i staden Thorn och min
bror som blivit inkallad till militärtjänst under hösten. Vårt en gång så
fridfulla samhälle liknande nu ett soldatläger eftersom övningar pågick
i skogarna alldeles i närheten. Under julhelgen inkvarterades flertalet
av befälen hos ortens familjer, så också hos oss. Samtalen vid bordet
kretsade nästan uteslutande om krigstillståndet i öster. Röda arméns
anstormning tycktes svår att stoppa. Även om faran ännu så länge inte
var överhängande, så kretsade ändå mångas tankar kring möjligheten
att fly, tankar som dock ingen vågade uttala högt.
Hemma blev det familjeråd om huruvida Hilla, som sedan våren 1944
vistades i ett flickläger på Helahalvön, och jag skulle återvända till våra
skolläger eller stanna hemma. Beslutet var inte lätt att fatta, men vi
insisterade på att åka. I själva verket var avståndet inte så långt och vi
skulle säkert kunna återförenas med familjen om faran blev överhängande. Efter nyårshelgen var det alltså åter dags att ta farväl. Föga anade
vi då att det skulle dröja fem år innan vi åter skulle träffa våra föräldrar
och övriga syskon. Det skulle också ta drygt 34 år innan Hilla och jag
fick tillfälle att återse vår hembygd.
Men jag skall inte föregripa händelserna. Väl återkommen till Habichtsberg tog evakueringsplanerna fastare form. Det fanns tydligen
ingen tid att förlora, skulle skolorna evakueras under någorlunda ordnade
förhålålanden, så skulle det ske fortast möjligt. Vi informerades om nyheten under den obligatoriska morgonsamlingen. Efter den sedvanliga
ceremonin med hälsning och flagghissning dök lägerchefen upp. Med
ännu bistare uppsyns än eljest ställde han sig framför leden, lät likt en
general sin granskande blick svepa över oss, och förkunnade med hög
röst: ”Det har nu kommit order från högsta ort att samtliga skolläger
vid Östersjökusten skall evakueras snarast möjligt.”
Ett sus gick genom leden och trots den invanda diciplinen uppstod en
viss oro. ”Tuppen” harklade sig, höjde handen och äskade tystnad. ”Jag
vill betona att det inte är fråga om flykt utan en tillfällig evakuering och
31
det står var och en fritt att antingen följa med eller åka hem.”
Mera blev inte sagt vid detta tillfälle. Han haltade iväg medan vi
följde honom med stora oroande och frågande blickar. De kommande
dagarna surrade lägret av många rykten. Några hade hört att vi skulle
längre västerut, till Mecklenburg, eftersom ryssarnas framryckning gick
fortare än beräknat. Detta dementerades dock av andra och det tycktes
inte finnas någon som verkligen visste något bestämt om planerna. Först
en dryg vecka senare i mitten av januari, meddelades att vi sannoligt
skulle komma iväg i slutet av månaden-, vi skulle till öarna Usedom och
Wollin i Pommern.
I lägret började nu en febril verksamhet, det var bara två veckor kvar
och massor av förberedelser skulle göras. Samtliga rum och andra utrymmen skulle städas, skolböcker skulle sorteras och matförråden inventeras.
Det härskade en verklig uppbrottsstämning nu när det äntligen var klart
att vi skulle iväg. Två av mina rumskamrater hämtades i dessa dagar av
sina föräldrar men jag vill minnas, att det endast var ett fåtal som åkte
hem. Möjligheten att fly var ju trots allt större för oss skolbarn eftersom
flyktplanerna än så länge kunde göras upp utan att gripas av panik.
Allteftersom dagen för avfärden närmade sig blev vädret sämre. Även
om snön ännu lyste med sin frånvaro så var det flera grader kallt, men
värst kändes den iskalla vinden som svepte in från Östersjön. Vi undvek
att vistas ute på grund av kylan men även uppehållet i våra kalla rum
kändes som en plåga. Varje rum var försett med en kakelugn, men bränslet
började dessvärre ta slut och det var strängeligen förbjudet att elda mer
än en gång under dagen.
Alla skolor skulle resa med tåg från Grossendorf den 31 januari. Man
beräknade att resan i värsta fall kunde ta upp till två dagar och provianterade därefter. En optimistisk bedömning skulle det senare visa sig. Av
någon oförklarlig anledning anlände samtliga skolbarn från Helahalvön
till oss dagen innan avresan. Någon hade tydligen kläckt den befängda
idén att Habichtsberg skulle vara utgångspunkt för alla skolor, trots att
orten var utan järnvägsförbindelse och låg i motsatt riktning. Medan
blåsten tilltog och snön började falla, anlända min syster Hilla, tillsammans med ett hudratal andra flickor, hungriga och genomfrysna hos
oss. Snabbt fick vi fart på kakelugnen, veden var visserligen slut men
bräderna i från våra sängbottnar fick duga. Snart spred sig en behagfull
värme i rummet.
32
Det allt kraftigare snöfallet under dagen aktualiserade också en annan
fråga: Hur skulle vi kunna tar oss till järnvägsstationen en mil längre
bort i detta väder? Vi hade fått ett halvt löfte att få åka dit med vagnar
men på grund av snövädret tycktes allt gå i stöpet. Jag ägde en brunbetsad
resväska av trä, egenhändig tillverkad av min omtänksamme far. Med
sina bastanta gångjärn och lås gjorde den ett gediget intryck men kändes
oerhört tung redan innan den var packad. När jag stuvat ner mina skolböcker och andra tillhörigheter kändes den som bly. Jag insåg genast att
jag inte skulle orka bära den. Mina kamrater hade liknande problem och
inspirerad av det ihållande snöfallet kläckte vi idén att snickra kälkar av
de resterande sängbottenbräderna. Sagt och gjord, dom andra fick gärna
släpa på sina väskor, våra skulle dras på kälkar.Vi lade halmmadrasserna
på golvet och kröp sent på kvällen tätt intill varandra för några timmars
sömn före uppbrottet.
33
F LY K T E N M O T V Ä S T
Vi väcktes av en ihärdig ilsken signal klockan 7 påföljande morgon. Det
var den 31:a januari 1945 och flykten hade börjat. Vädret hade blivit sämre
under natten och för närvarande rådde snöstorm. Nyfikna gick vi fram
till fönstret och betraktade snödrivorna med förtjusta kommentarer men
vädret innebar i själva verket en katastrofal början på vår resa. Några
transportmedel var det inte längre tal om och extratåget väntade. Efter
en tidig frukost och knapphändiga instruktioner om samling i Grossendorf, skickades alltså 150 barn iväg i pinande snöstorm, släpande på
sin packning.
Tur att vi gjort kälkar tänkte jag, men dessvärre var det inte så mycket
bevänt med snickarkonsten. Jag hade knappt nått fram till huvudvägen
förrän ”ekipaget”säckade ihop. Snödrivorna gjorde att påfrestningen blev
för stor. Trots att fingrarna kändes stelfrysna, lyckades jag få väskan till
landsvägen. Överallt såg man barn som kämpade sig fram under oerhörda
strapatser. Jag fick en som jag trodde genialisk idé, sprang tillbaka till
min havrerade kälke och hämtade draglinan. Varför inte drar fördel av
att äga en väska av trä? Jag fäste linan på handtaget och drog väskan
efter mig. Säkert hade jag lyckats på en sjö med blankis, men att tillämpa
samma princip på en landsväg med snödrivor visade sig mindre lyckat.
Jag upptäckte att flera av mina kamrater redan övergivit sina väskor,
varför skulle jag släpa på min som tycktes tyngre än alla andra? Jag tog
resolut ut de få kläder jag ägde, pressade ner dom i min ryggsäck och
slängde väskan med skolböcker och andra små ägodelar i diket.
Plötsligt hördes tydligt bjälleklang bakom oss och allas blickar vändes
förväntansfullt i riktning mot ljudet. I snöyran kunde vi snart urskilja
konturerna av tre hästslädar som närmade sig med god fart. Vi andades
ut, ännu var det halva vägsträckan kvar och kanske skulle vi få skjuts
ändå. Men ack vad vi bedrog oss. Slädarna saktade bara in och i blåsten
hann vi bara uppfatta några uppmuntrande ord från vår nerpälsade läger­
chef och våra lärare. Vi svor ve och förbannelser, där satt dom och fick
åka varmt och bekvämt medan vi andra fick traska i drivor.
Trots alla strapatser anlände vi så småningom till järnvägsstationen
och konstigt nog så saknades ingen. Men vart fanns tåget? Vi greps nästan
34
av panik, äntligen hade vi kommit fram och längtade efter att komma
in i värmen. I stället satt vi nu trötta och genomfrysna på vår packning
utanför stationshuset och ingen tycktes veta varför. Fröken Krause, den
mest företagsamma av våra lärare, dök upp i sällskap med stinsen. ”Det
blir tyvärr ingen avresa idag” förkunnade hon.
”Vår polska lokförare har stuckit iväg men jag hoppas att allt kan
ordnas upp tills i morgon.”
Vi inkvarterades för natten i den närbelägna skolans gymnastiksal.
Även korridoren togs i anspråk men några sängplatser var inte att tänka
på. I stället kröp vi tätt ihop för att alla skulle få plats, liggande eller sittande på våra få ägodelar. Vi hade inte ätit sedan vi lämnade lägret, nu
var det kväll och hungern började gnaga. En del var alldeles för trötta
för att orka äta men flertalet tuggade glupskt på sina medhavda smörgåsar, lyckligt ovetande om att de skulle kommit bättre till pass under
kommande dagar.
Det blev inte mycket sömn den natten, knuffar och sparkar kom från
alla håll så att morgongryningen kom som befrielse. Vid åttatiden kom så
beskedet att både tåg och lokförare fanns på plats. Vi gnuggade tröttheten
ur ögonen, raffsade ihop väskor ryggsäckar och filtar, och kom iväg. Det
blev nästan kalabalik när vi lite senare äntrade tåget eftersom endast
tre vagnar var avsedda för oss. Resten var reserverat för flyktingar från
Danzig. Trots att vi trängdes tätt ihop på bänkarna blev minst hälften
av oss utan platser och irritationen växste alltmer. Fröken Krause, som
nu tagit kommandot fullt ut, räddade situationen så att allmänt slagsmål
kunde undvikas.
”De som inte fått platser får stå eller sätta sig på någons packning
i två timmar, sedan byter ni med dom som nu sitter” förklarade hon
myndigt.
Snart hade hon gjord ett sittschema för varje kupé och vi fogade oss
utan protester.
Så var vi då äntligen på väg, men vart? De i förväg bestämda res­målen
till öarna Usedom och Wollin var på grund av den snabba händelseutvecklingen vid fronten inte längre aktuella. Ryska infanteri- och
pansarförband passerade redan söder om Danzig i riktning mot floden
Oder. Man befarade samma kniptångsmanöver som i Ostpreussen, snart
skulle deras förband svänga i nordlig riktning och därmed skulle alla
flyktvägar till lands vara spärrade.
35
Nu blev det verkligen bråttom, evakueringen övergick i denna stund till
flykt. Ändå blev det ett flera timmar långt uppehåll i Gdynia och först
framåt eftermiddagen rullade tåget in vid centralstationen i Danzig
där flera vagnar skulle kopplas på. Stämningen här var kaotisk. Militär,
flyktingar, skolbarn och mängder av packningar så långt ögat nådde.
Så fort ett tåg närmade sig stationen möttes det av en förväntansfull
hop människor-, kunde det vara deras tur att komma iväg? Det blev nya
besvikelser och fortsatt väntan för dom flesta. Några syntes uppgivna
lyfta på händerna eller skaka resignerat på huvudet, andra gav mera
högdjuda uttryck för sitt missnöje. Ännu hade ordern om en allmän
evakuering av staden inte kommit, Ändå tycktes transportmedlen inte
räcka till. Det var brist på de mesta; Ånglok, kol och vagnar men även
lokförare saknades.
FLYKTINGSKAOS I DANZIG. (ARKIVBILD)
36
Några av mina och Hillas skolkamrater hämtades här av sina föräldrar
och vi andra iaktog deras lyckliga återförening med avundsvärda blickar.
Hemma hade man kommit fram till att det kunde vara bäst för oss två
att följa med skoltransporten. Men ändå, kanske de hade ändrat sig i sista
stund och visst kände jag just då en stor besvikelse. Kanske var detta
trots allt den bästa lösningen för oss, möjligheten att ta sig ut från den
snart inringade staden skulle bli svårare för varje dag. Dessutom var jag
trots allt ganska lyckligt lottad tyckte jag eftersom jag hade Hilla. Bara
vetskapen om att hon fanns endast två vagnar längre bort kändes som
en fläkt hemifrån och gav en känsla av samhöighet och trygghet. Först
sent på kvällen lämnade tåget Centralen i Danzig, tillbaka i riktning
Gdynia. Det blev min tur att få sitta de närmaste två timmarna och
snart satt jag inklämnd i ett litet hörn närmast fönstret. När tåget kom
i rörelse fylldes vagnarna av en behaglig värme och tröttheten infann sig
som på beställning. Med hjälp av knuffar, sparkar och vassa armbågar,
lyckades alla till slut finna en liten vrå till några timmars välbehövlig
sömn. Några satt eller halvlåg på sina packningar, medan de mest uppfinningsrika knöt sina medhavda militärfiltar till hängmattor mellan
bagagehyllorna och hjälpes mer än gärna upp av villiga armar till den
rätt osäkra slafen.
Jag vaknade från ljudet av tågets hastiga inbromsning. Någon stationsbyggnad eller annan bebyggelse syntes inte till, endast små skogsdungar
och ett i övrigt ödsligt vinterlandskap. ”Nu har det förbannade tåget
stannat igen” hördes en sömnig röst från hängmattan strax ovanför.
Det logiska konstaterandet kom från Arne, en av mina rumskamrater
från Habichtsberg. Föga anade vi då att hans och mitt öde snart skulle
sammanlänkas på ett alldeles speciellt sätt, nämligen i samband med
Röda Arméns intåg i Mecklenburg tre månader senare.
Just nu bekymrades vi av att resan gick i snigelfart. Det visade sig snart
att vi befann oss på ett sidospår strax utanför Stolp, en stad belägen tolv
mil väster om Gdynia. Sträckan Gdynia–Stolp hade tagit sex timmar
och vi började inse att resan med alla dessa uppehåll skulle bli oerhört
tröttsam. När tåget efter lång väntan äntligen släpptes fram till stationen, kunde vi glädjas över att bli utspisade med den första varma maten
på två dygn, grönsakssoppa tillagad genom Röda Korsets försorg. Våra
matförråd led redan vid denna tidpunkt mot sitt slut. I fortsättningen
37
blev vi därför i stort sätt beroende av den mat som eventuellt serverades
av någon hjälporganisation på vår flyktväg västerut.
Den 5:e februari befann vi oss någonstans mellan Stolp och Köslin i
Pommern och som vanligt stod vi stilla. Tröttheten och hungern hade
på något sätt suddad ut tidsbegreppen och irritationen växte i takt med
den utdragna resan. Vi hade nu vistats instängda i vagnarna i fem dygn
och luften kändes besvärande. Ändå kunde vädringen endast göras
under korta stunder för att hålla värmen uppe. Men varför stod tåget
för det mesta stilla? Från början var vi alla intresserade av orsaken till
dessa uppehåll men ingen tycktes kunna ge något svar på våra frågor.
Ryktesvis fick vi dock höra olika anledningar till detta, till exempel att
kolet tagit slut, att lokförare saknades eller att militära transporter skulle
släppas fram. Även om vi började resignera så kändes det ändå hopplöst
att aldrig veta när vi skulle fortsätta härnäst.
Våra magar skrek efter mat och därför beslöt Hans, Arne och jag, att
gå till närmaste by för att proviantera. Risken att tåget hade gått när vi
kom tillbaka var trots allt inte så stor, den fick vi ta. Vi hade verkligen
tur för redan vid infarten till byn såg vi folk som samlades vid brödbilen.
FLYKTINGKARAVAN FRÅN ÖST PÅ VÄG TILL VÄST. (ARKIVBI L D )
38
Det behövdes förutom pengar även brödkuponger, vi hade ingetdera. Vi
lyckades ändå tigga ihop tre limpor och visade vår tacksamhet genom att
stjäla en fjärde. Den tänkte vi generöst överlämna till flickorna i vagnen
längre bort. Med andan i halsen sprang vi tillbaka till tåget, glad att ha
hunnit i tid. Vi upptäckte en skymt av Hilla i ett halvöppet kupéfönster
och överlämnade stolt den begärliga gåvan.Väl framme vid vår vagn
mottogs vi av en ilsken fröken Krause som försökte att spärra vägen.
”Hur vågar ni lämna tåget utan att fråga” fräste hon. ”Detta måste
jag rapportera när vi kommer fram”
Vi hade fostrats till att aldrig ifrågasätta, bara att lyda order. I dessa
dagar blev dock allt fler av oss medvetna om att lärarnas maktposition
höll på att försvagas i takt med tredje rikets sönderfall. För första gången
vågade vi protestera.
”Är det meningen att vi skall svälta ihjäl” skrek Arne med andfådd
röst. ”Titta här” fortsatte han, drog fram brödkakan han klämt under
armen och satt den under näsan på vår häpna skolfröken.
Inför anblicken och lukten av nybakat bröd dämpades hennes vrede
och snart hade limporna delats upp så att alla i vår vagn fick en liten
bit av läckerheten. Från och med denna dag bildade Arne, Hans och jag
samt tre andra grabbar ”Gänget”, vars uppgift och nöje blev att jaga
något ätbart så fort tillfälle gavs. De ständiga uppehållen blev ej längre
så påfrestande, nu när de kunde kryddas med små äventyr i samband
med provianteringen.
På natten två dagar senare nådde vi staden Kolberg vid pommerska
Östersjökusten och förhållanden i vagnarna blev nu värre för varje dag.
Sju dygns instängdhet utan möjlighet att byta kläder och att sköta den
personliga hygienen, började sätta djupa spår. Osämjan och slagsmålen
låg ständigt i luften. Därtill kom hungern, men värst av allt tröttheten.
Det hade blivit min tur att få prova Arnes hängmatta och trots den
omöjliga ställningen fick jag några timmars välbehövlig sömn.
Omtöcknad av trötthet hörde jag framåt natten uppmaningen att
lämna kupén för hämtning av ärtsoppa från kokvagnen utanför. Att
komma ur slafen var svårare än jag trott, dessutom tog det tid att hitta
mina skor som någon ”vänlig själ” sparkat undan. När jag till slut lyckades komma ut, var soppan slut.
Resans kanske längsta uppehåll var utanför en liten by några mil öster
39
om Stettin. Var det två eller tre dagar vi blev stående här? Vid denna
tidpunkt hade vi slutat att fråga varför och många av oss hade börjat
förlora alla begrepp om tid och rum. Men hungerkänslan gav inte upp,
snart var vi åter på väg på tiggarstråk för att skaffa mat.
Vår systematiska dörrknackning gav gott resultat, man tyckte synd
om oss när vi talade om hur många dagar vi varit på flykt. Jag minns
särskilt väl ett äldre par som mötte oss i dörren till sitt enkla hem. När
vi berättade om vår situation skakade gumman medlidsamt på huvudet
och bad oss stiga in. En stor kastrull med mjölk sattes på spisen och under tiden rörde hon med flinka fingrar ihop mjölklimp som hon hällde
ner i den kokande mjölken. Medan vi satt till bords och glupskt slevade
i oss den varma soppan, bredde hon snabbt smör på en uppskuren limpa
och packade smörgåsarna omsorgsfullt ner i en påse. Med stinna magar
och glad i hågen återvände vi till tåget för att dela ut gåvorna från vår
tiggarrunda.
Den 10:e februari nådde vi Stettin. Oron för krigets förlopp och ryssskräcken tycktes ännu inte nått fram till denna stad. Livet här fungerade
fortfarande tämligen normalt. Även den värsta hungersperioden såg ut
att vara över och vi fick tillfälle att fylla upp brödförrådet från ett närliggande bageri. Villiga armar bar nygräddade franskbröd likt vedtravor
fram till tåget. Från och med nu blev det också bättre fart på resan och
framåt kvällen två dagar senare rullade vi in på järnvägsstationen i den
lilla mecklenburgska staden Gustrow, slutstationen för vår äventyrliga
tågresa.
Jag såg en skymt av Hilla och tänkte springa fram till henne, men
i den allmänna villervallan tappade jag henne ur sikte. Hur som helst
hoppades jag på en träff dagen efter, innan vi skulle transporteras vidare
till våra respektiva bestämmelseorter
”Alla från läger Bergfried samlas här” skrek Tuppen med myndig röst.
Ansatt av hunger och trötthet hade han förhållit sig anmärkningsvärt
lugn under hela resan, nu tycktes han åter beredd att överta kommandot
från fröken Krause. Vi beordrades uppställning för att kolla att alla var
närvarande. Trots vårt eländiga tillstånd föreföll det vara omöjligt att
göra avkall på disciplinen. Bärande på våra få ägodelar marscherade vi
i god ordning till en närliggande skola, vårt nattkvarter, och väl inne
möttes vi där av en inbjudande syn.
40
Två av salarna var täckta med fräsch halm och alla tycktes ha oerhört
bråttom att få lägga sig. Efter tolv nätter i halvvaket tillstånd och i övrigt
vidriga förhållanden, var det en en obeskrivlig känsla av välbehag att
få sträcka ut sin trötta kropp. Den kvällen behövdes inga förmaningar
för att hålla tyst.
I gryningen väcktes vi av skramlet från vagnar strax utanför. ”Upp
med er, rör på påkarna, om en halvtimme skall alla vara färdiga för
avfärd” röt Tuppen.
Jag hade legat vaken länge, undrat över vart Hilla tagit vägen. Nu
var jag snabbt på benen, höll ansiktet under rinnande kallt vatten och
sprang ut i förhoppning att hitta henne innan vi skulle iväg. Ett fåfängt
försök skulle det visa sig, ingen kunde upplysa om vart flickorna tagit
vägen. Förmodligen inkvarterades de i någon annan skola, men vilken?
Sorgsen och motvillig återvände jag till vår förläggning. Någon tid att
leta var det inte att tänka på eftersom flertalet av oss redan intaget sina
platser på vagnarna och otåligt väntade på de sista eftersläntarna. Jag
hann knappt klättra upp förrän det bar iväg i riktning godset Preperede
några mil längre bort, vår tillflyktsort under den närmaste tiden.
Den kalla februarivinden kändes frisk och behaglig där vi satt på flaket,
en skarp kontrast till två veckors instängdhet i trånga tågkupéer. Några
timmars ordentlig sömn och förvissningen om att snart vara framme,
bidrog till att stämningen var bättre än på länge. Själv satt jag ihopkurad
i ett hörn och tänkte på Hilla, det kändes som om jag förlorat min sista
länk med familjen hemifrån. Skulle jag överhuvudtaget får se henne igen
med allt kaos som rådde omkring oss i krigets slutskede?
Utan att jag märkte det hade vi lämnat huvudvägen, tagit av till en
krokig grusväg och passerat två små jordbruksbyar. En flock gäss vaggade över vägen framför vagnen och strax därpå befann vi oss mitt bland
vitmålade halmtäckta småkåkar, bosättningar åt godsets arbetare. Den
krokiga vägen utmynnade nu i en spikrak allé av uråldriga träd och
snart såg vi den pampiga fasaden av slottet i Preperede. Flykten var nu
äntligen slut, men för hur länge visste ingen.
41
SLOT TET PREPEREDE
Vi inkvarterades i slottets övre våning med ca sexton grabbar i varje
rum, nedre plan fick tjänstgöra som mat- och lektionssalar samt bostad
åt lärarna. Godsherrens familj, fru och två barn, hade tills vidare flyttat
in i förvaltarens hus. Redan två dagar efter vår ankomst var alla installerade, ordningen och diciplinen återställd och lektionerna hade börjat.
Men vår fritid blev från och med nu inte längre så inrutad och kontrollerad som i Habichtsberg och vi fick gott om tid att se oss omkring på
godset med dess omgivningar. Den första tiden i Preperede blev därför
för oss ett spännande äventyr med ständigt nya upptäckter. Stallarna,
hölador, spannmåls- och förrådsmagasinen, allt skulle utforskas. Vi gladdes också åt alla djuren, förutom flera hundra kor, fanns här ett välskött
stuteri med mängder av hästar av olika raser. Häststallarna blev snart
ett av våra käraste tillhåll.
SLOT TSBYGGNADEN I PREPEREDE. (BILDEN TAGEN VID ET T S E N A R E T I L L F Ä L L E )
42
Vi upptäckte att godset, med undantag av några gamla förmän, i praktiken sköttes av krigsfångar. Hela godset tycktes vara ett jättestort
fångläger där fångarna behandlades med hänsyn till deras nationalitet.
Medan engelsmän och fransmän såg förhållandevis välmående ut och
kunde röra sig tämligen fritt under arbetsdagen, fick ryssarna utföra
det tyngsta arbete under sträng bevakning. Jag minns särskilt en grupp
sjuka och sårade ryssar som satt inspärrade i en liten byggnad, omgärdad med högt taggtrådsstängsel, i närheten av parken. Så fort vårsolen
tittade fram hasade de, som ännu hade krafter kvar, ut till den trånga
yttergården där dom kunde sitta i timmar med likgiltiga apatiska blickar.
Bandagen på deras sår bar spår av blod och smuts, deras kroppar var
insjunkna av undernäring och deras ihåliga ögon uttryckte hopplöshet
och resignation. För dessa människorvrak var kriget slut för länge sedan,
de var dom verkliga förlorarna.
Trots vissa besvärligheter under vår skollägertid och speciellt under
flykten, så hade vi hittills levat ett rätt så skyddat liv. Konfrontationen
med de ryska fångarna och deras omänskliga behandling kom därför för
flertalet av oss som en chock. Vi greps av djupt medkänsla vid åsynen
av deras hopplösa belägenhet och hädanefter försökte vi smussla något
ätbart genom taggtrådsstänglet när tillfälle gavs och när vakterna tycktes
vara utom räckhåll.
Även om vi inte led någon direkt nöd, så var även vi för det mesta hungriga. Men här på godset fanns stora lager av spannmål, sockerbetssnitsel
och potatis. Sedan vi lokaliserat förrådet lärde vi oss snart att dryga ut
våra matransioner. Arne hade lyckats låna en gammal kaffekvarn av en
vänlig själ i byn med vilken vi på kvällarna malde de stulna sädeskornen
till grovt mjöl. Små degar rördes ihop, lades på en plåtbit och bakades
på glöden i spisen. Trots att vi saknade jäst och andra ingredienser blev
dessa ”delikatesser” ett välkommet tillskott för oss och våra ryska skyddslingar. Höjdpunkten var när Hans, med sin medfödda nyfikenhet och
på ständig jakt efter något ätbart, lyckades lokalisera slottets rökkammare. Den kvällen satt vi alla i våra sängar och njöt av nygräddat bröd,
täckt med tjocka skivor av rökt medvurst. Korvexpeditionen upprepades
några gånger med framgång men så småningom upptäcktes stölden och
vi inblandade bestraffades med två dagars rumsarrest.
År 1945 fortskred och marssolen steg allt högre och värmde genom
43
fönsterrutorna i skolsalen. Ointresserad och likgiltig inför fröken Krauses engelska glosor satt jag i bänken bredvid Arne och tänkte på mina
föräldrar och syskon där hemma i Danzig. Framför mig låg ett postkort,
daterat den 2:a mars, där min mor kort berättade att dom befann sig i
en källare till en fastighet i Ohra, en förort till Danzig. Hon skrev att
staden låg under ständig beskjutning och att lågflygande ryska plan
sköt på alla som vågade sig ut på gatan. Hade dom trots allt lyckats fly i
sista stund, eller satt dom fortfarande instängda i källaren och väntade
tillsammans på slutet?
Tuppen och de andra lärarna gjorde allt för att förtiga för oss att Tyskland vid denna tid var nära sammanbrottet. Ändå lyckades vi uppsnappa
en del nyheter från ortsbefolkningen i byn. Vi fick bl.a. veta att Röda
armén den 5:e mars intagit staden Köslin, en stad vi passerat på vår
flykt knappt en månad tidigare. Redan den 8:e mars intogs Stolpmunde
i Pommern och därmed var inringningen av Danzig fullbordad. Sedan
all landförbindelse var avskuren, återstod sjövägen som enda alternativ
att ta sig ut ur den belägrade staden. Tyvärr var detta en möjlighet som
bara ett fåtal civila invånare kunde räkna med, allt tillgängligt tonage
sattes in för att i första hand evakuera militär och utrustning från detta
område. Medan ringen kring staden drogs åt allt hårdare, fortsatte andra ryska pansarförband i riktning Stettin. Händelseutvecklingen vid
fronterna tycktes nu gå i en rasande fart. Det som ännu fanns kvar av
Tyskland trycktes obönhörligt ihop till en allt smalare remsa från både
öst och väst. Alla började nu inse att vårt uppehåll i det än så länge relativt skyddade Preperede led mot sitt slut.
Vid morgonuppställningen den 28:e mars 1945 kom så beskedet som
vi visste skulle komma, förr eller senare. När Tuppen linkade fram syntes det redan på hans dystra uppsyn att det var dåliga nyheter han kom
med. Han harklade sig flera gånger innan han lyckades stadga rösten,
men slutligen kom det fram:
”Det är med tungt hjärta jag nödgas meddela att vårt kära Danzig
igår intagits av bolsjevikerna.”
Det blev en lång paus och till vår häpnad såg vi att han, som under lång
tid varit vår plågoande, kämpade förtvivlat för att hålla tårarna tillbaka.
Slutligen återvann han självbehärskningen och fortsatte:
”Trots hjältemodigt motstånd från våra trupper har staden tvingats
44
kapitulera, jag återkommer med mera information så snart jag hört
något nytt.”
Han vände på klacken och haltade iväg. Medan flaggan framför
slottet hissades på halv stång som hyllning till vår fallna stad, stod vi
förstummade och rörda kvar i våra led och tänkte på våra anhöriga där
hemma.
I början av april försämrades läget drastiskt även för invånarna på
godset och själv minns jag dessa dagar som ett enda stort kaos. Preperede
och byarna här omkring hade hittills varit tillflyktsort för bara ett fåtal
flyktingsfamiljer från Pommern. Från och med nu kom en ständig ström
av vagnar med trötta och hungriga människor som flytt från ort till ort
med ryssarna hack i häl. Några familjer, tillhörande godsets förvaltning, lämnade under dessa dagar i panik byn och flydde med fullastade
vagnar mot väst. ”Hellre amerikan än ryss” tycktes man resonera. Men
för människor som flytt till Preperede var flykten slut-, vart skulle de
förresten ta vägen? Tacksamt flyttade de in i husen som nyss övergivits.
Under dessa hektiska och kaotiska dagar levde vi sida vid sida med flera
hundra flyktingar, tysk militär, krigsfångar av olika nationalitet och
tvångsarbetare från Polen. Trots olika bakgrund hade vi samma mål och
var besatta av samma tanke: Att överleva och att inte råka ut för någon
oförutsedd fara nu i krigets elfte timme.
Men allt skulle bli värre. Drygt en vecka senare drevs ändlösa kolonner ryska krigsfångar in på gården. Allt vi tidigare sett föbleknade
vid anblicken av dessa trasigt klädda människorvrak som likt en vilsen
boskapshjord brutalt föstes fram av beväpnade soldater. Aprilnätterna
var kalla men trots detta fick flertalet av fångarna kampa ute under bar
himmel. Detta i kombination med utmattning och undernäring gjorde
att deras antal decimerades dag för dag. Varje morgon fanns minst ett
tjugotal ryssar som för alltid lämnat detta jordiska helvete, kastades på
vagnar och forslades till groparna bakom stallarna. Fångarna livnärde
sig nästan uteslutande på potatis och andra rotfrukter som de kokade i
jättelika kittlar på öppna eldar på gårdsplanen. Vi blev rörda över den
goda kamratskap som rådde, trots deras hopplösa situation med hunger
och kyla till vansinne, portionerades maten rättvist ut till alla. Jag såg
när en av vakterna överlämnade en döende häst till fångarna. Det stackars djuret hade ännu inte dragit sin sista suck när det släpades över den
45
kullerstensbelagda gårdsplanen fram till ladan. Den slaktades, flåddes
och styckades i flygande fläng och hamnade i kittlarna. Man tog tillvara
allt, kvar blev praktisk taget bara skinnet.
Vi blev nu dagligen påminda om att fronten var nära. Flygaktiviteten i luftrummet tilltog och ibland hörde vi kanonmullret i fjärran.
Som en följd av detta bedrevs undervisningen nu endast sporadiskt och
en påtagligt nervositet märktes bland våra ledare som alltmer tycktes
tappa kontrollen över oss. Många av grabbarna gav sig helt enkelt iväg i
förhoppning att hitta någon anhörig. Några kom hungriga och utmattade tillbaka efter några dagar men flertalet av dom hörde vi aldrig mer
av. Slutligen bestämdes att hela skollägret skulle upplösas så fort som
möjligt och att vi skulle lämna Preperede. Ingen vågade nu längre att
ta ansvar för vår säkerhet.
46
HOS BONDEN OSTERLOH
Två dagar senare skickades vi alltså iväg till Jahmen, en by som låg cirka
en mil från godset. Bönderna där hade i förväg beordrats att tills vidare
upplåta sina hem åt oss, något som dom motvilligt tvingats att acceptera.
Vi var nu högst tjugofem killar kvar, spillrorna från läger Bergfried, och
när vi snart drog iväg iklädda våra urvuxna, slitna kläder och våra trasiga
skor, utgjorde vi en bedrövlig skara.
Oturligt nog fick jag inte bo ihop med Arne, utan hamnade ensamt
hos en elak bonde i byns utkant.Försiktigt knackade jag på ytterdörren
och en skäggig storväxt man öppnade med irriterad uppsyn.
”Vad är det fråga om” undrade han. Jag talade om mitt ärende och
visades in i köket. En kraftig kvinna tog emot, mönstrade mig från
topp till tå och utbrast förebrående: ”Inte kan DU göra rätt för maten!”
Tveksamt och med gråten i halsen tog jag likväl emot smörgåsen hon
strax därefter räckte fram. ”Ät” sa hon befallande, sedan skall jag visa
vart du kan sova. Med fotogenlampan i handen gick hon framför mig
uppför trappan till husets spannmålsmagasin som låg ovanför stallet. I ett
hörn på golvet intill ett litet takfönster, låg en välanvänd halmmadrass
och en filt. Min ”sängplats” visade det sig. Den natten låg jag vaken och
kände mig för första gången fruktansvärt ensam och övergiven. Spänd
lyssnade jag på mössens kraffsande läten och ljudet från djuren i stallet
nedanför.
Dessbättre blev min vistelse här inte långvarig. Killen som bodde ihop
med Arne hos bonden Osterloh, hade gett sig iväg. Jag såg min chans att
flytta dit. Sagt och gjort. Jag slängde mina få ägodelar i ryggsäcken och
formligen ”flydde” dit på vinst och förlust. I den allmänna villervallan
som rådde, upptäckte bonden Osterloh först två dagar senare att familjen
utökats med en ny medlem. Jag minns att jag räddades av gammalmormor i huset som avgjorde mitt öde med orden:
”Låt pojken stanna”.
I Jahmen och byarna där omkring rådde under de sista aprildagarna
stort kaos. Huvudvägen mellan städerna Gustrow och Laage var i det
närmaste igenkorkad av motoriserade tyska enheter som retirerade mot
väst. I stark kontrast till militärens panikartade reträtt, drog flyktings­
47
karavanen fram i maklig takt. Deras överlastade vagnar drogs av pinnmagra hästar som med stapplande steg stretade vidare mot okända mål.
En gammal man med dragkärra, lastad med en madrass, en gammal
järnsäng och diverse kraffs inslagen i en filt, anlände till bonden Osterloh. Han var en i raden av flyktingar som nu dag för dag vällde in till
byn i jakt på natthärbärge. Alla upptänkliga utrymmen som gick att få
tag på fick tjänstgöra som provisoriska bostäder åt de hemlösa. Snart
slutade man fråga varifrån de kom och hur länge de tänkte stanna. De
bara kom, tog en vrå i besittning och stannade.
Några grabbar, bl.a. Hans, Arne och jag, hade kommit överens att
fly tillsammans innan ryssarna kom. Hur vi skulle färdas eller vart vi
skulle ta vägen visste vi inte, tillfälligheter och ödet fick avgöra. Kanske
kunde vi få lift med några retirerande militärfordon eller hänga på en
flyktingskaravan mot väst. Ryggsäckarna var packade, men än väntade
vi och hoppades att ryssen kunde hejdas.
48
RYSSEN HAR KOMMIT
På kvällen den 30. april hördes ihållande kanonader från ganska nära
håll. Några trodde att staden Gustrow tre mil från vår by, låg under beskjutning. Nu blev det bråttom att ge sig av och i gryningen dagen därpå
bar det iväg. Vi tog genvägar genom åkrar och sädesfält, passerade en
liten tjärn och närmade oss snabbt huvudvägen. Än hade vi några hundra
meter kvar när vi så gott som samtidigt stannade upp och lyssnade spänt
på ett för oss ovanligt högt ljud från rasslande kedjor. Som paralyserade
tittade vi mot vägen. Ljudet blev allt högre, nästan öronbedövande, och
så plötsligt dök den första stridsvagnen upp, följd av allt fler. I maklig
fart, liksom spejande åt alla håll, vällde de fram en efter en.
”Gode Gud ropade Hans, RYSSEN HAR KOMMIT!!”
Vi slängde oss ner i skydd bakom några buskar och tittade ängsliga
på dessa enorma stålmonster med sina skräckinjagande kanoner.Det
fanns ingen tvivel om vilka de var. Vår flykt hade tagit slut fortare än
vi kunde ana. Några skottsalvor hördes från en gård bara några hundra
meter åt höger. Var det måhända någon tokig människa som försökte
hejda stridsvagnar med gevär?
Tornet på den främsta vagnen snodde runt ett halvt varv, i riktning
varifrån skotten kommit. Två salvor avfyrades i tät följd. Det blev en
fullträff, ögonblicket efter stod gården i lågor.
”Hur fasen skall vi komma härifrån”undrade någon när vi tryckte nere
på marken. Vid detta laget hade vi räknat upp till ett trettiotal stridsvagnar, men hur många skulle komma efter? Just nu tycktes kolonnen
oändlig och vårt gömställe var inte det bästa.
”Vi tar oss tillbaka till tjärnen” föreslog Arne och pekade mot en av vegetation skyddad plats hundra meter bakom oss. Sagt och gjort. Krypande
och halvspringande dök vi en efter en bakom den branta slänten och kände
oss för ögonblicket säker. Först långt senare, när den sista stridsvagnen
passerad och skymningen fallit, vågade vi oss tillbaka till byn.
Av flyktingarnas berättelser visste vi att ryssarnas s.k. rensnings­
aktioner inne i byarna brukade inledas dagen efter att deras pansarförband ryckt fram. Denna kväll fanns det således ännu inget att frukta.
Några av byns invånare, däribland även bonden Osterloh, tog dock det
säkra före det osäkra. Sedan korna mjölkats och alla djur fodrats ut,
49
samlade de familjen och flydde med häst och vagn till skogs. Men flertalet flyktingar försökte att hitta ett gömställe i gårdarnas närhet eller
stannade helt enkelt kvar i husen.
I likhet med de flesta gårdarna i byn var Osterlohs hus byggd så, att
ladugården utgjordes av en vinkelbyggnad i direkt anslutning till bostads­
huset. En trappa förde till övervåningen och utmynnade i ett mindre
vindsutrymme som nu fick tjänstgöra som bostad åt en familj från
Pommern. Vidare fanns det tre mindre rum strax till höger om trappan.
Ett av dessa hade upplåtits till fru Kessler, en ung fru från Ostpreussen
och hennes två minderåriga barn. Det största av rummen var sovrum
för bondens äldsta dotter, hon var havande och väntade sitt barn vilken
dag som helst. Det tredje rummet slutligen, en smal vindsskrubb, delade
jag med bondens gamle, åderförkalkade far. En halmmadrass på golvet
mittemot gubbens säng var min sovplats, medan Arne kampade tillsammans med gammalmormor på nedre plan. Rakt fram intill skorstenen
låg gårdens rökkammare och utrymmet till vänster, ovanför stallet,
användes som spannmålsmagasin. De välfyllda säckar av säd och mjöl,
utrangerade möbler, korgar och redskap, erbjöd välkomna gömställen
för kommande nätter.
Tillsammans med de andra flyktingar satt Arne och jag på vinden.
Gång på gång spejade vi genom det lilla takfönstret ner på den ödsliga
bygatan och lyssnade på varje ljud utifrån. Men ingenting hände denna
natt. Först på kvällen dagen därpå, den 2:a maj, bröt helvetet lös.
Det började med att fem eller sex jeepar, fullastade med tungt beväpnade
ryska soldater, i hög fart körde fram längs bygatan. Inga andra människor
syntes till. Medveten om att ryssen skulle komma hade man vidtagit
vissa mått och steg. Osterlohs och flera andra hade före mörkrets inbrott
återvänt till skogs, medan våra flyktingar förskansat sig i gårdens hölada,
ett stenkast från bostadshuset. Med undantag av de två gamlingarna
var Arne och jag ensamma i huset. Genom fönstret såg vi att ryssarna
parkerat sina bilar utanför Mählers, byns största gård. Kommandorop
hördes och ögonblicket efter stormade ett antal soldater, med vapen i
högsta hugg, gården. Resten av truppen började sprida sig till de närmast
liggande husen och för mig och Arne blev det nu bråttom att gömma
sig och att hålla tyst. Vi kröp bakom några spannmålssäckar längst in i
hörnet och lade oss platt på golvet. Tur att det saknas elektricitet tänkte
50
jag, säkert en missräkning för ryssen men välkommen för oss i denna
stund. Det skulle visa sig att mörkret i själva verket blev en kär bundsförvant för oss och många andra.
Plötsligt hördes skottlossning från Mählers gård, följd av ett hjärtskärande ihållande skrik av en kvinna.
”Tro du de skjutet någon” undrade jag skrämt. Redan på morgonen
dagen därpå bekräftades våra farhågor. Bonden Mähler avrättades med
ett nackskott, han hade försökt att undsätta sin fru som släpats ut och
våldtagits av flera ryssar.
Främmande röster hördes utanför, några lät som ryska, andra som
polska. Förmodligen tvångsarbetare från Polen som nu, sedan de befriats
av ryssarna, var beredda att ”göra upp” med sina forna herrar.
”Nu kommer dom” viskade Arne medan vi instinktivt kröp ännu
tätare intill varandra. Utifrån hördes ett ihärdigt bankande på ytter­
dörren, sedan ljudet av krossat glas. Men det var ladugårdsdörren som
först gav vika för deras anstormning. Sedan vällde de in, ackompanjerade
av rånande kor och skrikande grisar.
Deras steg hördes allt närmare och strax därefter slets dörren till
vindsvåningen upp. Vi följde med spänning deras högljudda klampande
uppför trappan, Gud så rädda vi var, vi vågade knappt andas. Några
tändstickor tändes, någon lät ficklampans ljuskägla svepa över vinden.
Tänk om våra skuggor avtecknades på väggen eller än värre, om någon
av oss skulle hosta till. Alla rum undersöktes och befanns tomma, utan
gubbens. Lyckligt ovetande om all uppståndelse hade han lagt sig precis
som vanligt och snarkade vidare som om ingenting hänt. Slutligen slets
dörren till rökkammaren upp. Några utrop av uppskattning hödes och
ögonblicket efter gick man ivrigt till verket att tömma husets köttförråd. Rökt fläsk, skinkor och korvar, allt i en salig röra, dunsade nerför
trappan medan villiga armar i hast bar ut de begärliga varorna.
Den sista bilen hade med en rivstart lämnat byn, ändå fortsatte vi
att ligga kvar på vårt gömstölle och undvek att prata. När morgonen
började gry och det blivit alldeles tyst utanför släppte spänningen och vi
somnade av utmattning där vi låg. Vi vaknade av röster nerifrån stallet
och i vårt yrvakna tillstånd undrade vi först om ryssen kommit tillbaka.
Snart förstod vi emellertid att Osterlohs under morgonen återvänt från
skogen och nu var i färd med att sköta om djuren. Så småningom tycktes
51
så hela byn har vaknat till liv. Ängsliga smög invånarna fram ur sina
gömställen, samlades i klungor på bygatan och diskuterade nattens dramatiska händelser. Bonden Mählers plötsliga död gjorde djupt intryck
och dessutom rapporterades om flera våldtäckter under natten. Följden
blev, att många tonårsflickor lät lockarna falla och klädde sig i bastanta
pojkkläder. Bönderna i sin tur beväpnade sig med diverse tillhyggen för
att kunna försvara de sina.
Nästa dag kom de tidigare än någon hade räknat med. Redan vid 3tiden på eftermiddagen körde två flaggprydda jeeper med ryska officerare
och några lastbilar med soldater in i byn. Deras sånger och högljudda
röster tydde på att många var berusade och att stämmningen var på topp.
Kriget var nästan slut, nu stundade segrarnas belöning.
Sedan ryssarna tagit Mählers herrgårdsliknande hus i besittning spred
de sig som en farsot över byn, på jakt efter mat, sprit och framför allt
kvinnor. Byborna flydde in i sina hus, stängde fönsterluckor eller drog
för gardinerna och låste sina dörrar.
Arne och jag hade sprungit bakom hönshuset. Någon tid att i hast
hitta ett bättre gömställe fanns inte eftersom tre ryssar med skjutklara
k-pistar snabbt närmade sig gården. Deras steg hördes allt närmare och
därför pressade vi oss så nära väggen vi kunde. Men ingenting hjälpte.
Stunden efter riktades deras vapen emot oss och skräckslagna sträckte vi
armarna till väders. De stirrade på våra utslitna skoluniformer med dess
blanka knappar och drog genast sina slutsatser. ”Aha, unge SS-soldat”
var det enda vi begrep. Som tur var talade någon av dem lite tyska. Med
gester och ord försökte vi förklara att vi bara var tretton år och absolut
inga soldater, utan skolbarn. Medan syssarna konfererade med varandra, riktades deras intresse mot huset. Förmodligen såg vi inte så värst
farliga ut där vi stod darrande av rädsla. Hur som helst så lämnade de
oss i fred och gav sig iväg. Vi andades ut, sprang snabbt iväg till höladan
och gömde oss där.
Timmarna gick och mörkret började falla. Vi undrade just om vi skulle
våga att ta oss in i huset när vi hörde otäcka skrik och gråt från bonden
Barzells gård, vår närmaste granne. Sedan upphetsade röster, kommandorop och så två skott i snabb följd. Uppskärrade låg vi kvar, lyssnande
på kvinnornas högljudda gråt och undrade vad som hänt. Förklaringen
fick vi långt senare på kvällen när vi i skydd av mörkret smög tillbaka till
52
huset. Trots kortklippt hår och pojkkläder hade två ryska soldater lyckats
”upptäcka” bondens 15-åriga dotter. Skrikande sprang den vettskrämda
flickan ut från huset men infångades snabbt av sina plågoandar.
Medan en av dem pressade flickan till marken, försökte den andre att
våldföra sig på henne. Bonden Barzell, en grovhuggen 50-åring, tappade
besinningen, fick tag på en yxa och riktade ett ohygglig slag mot en av
antagonisterna. Varslade av skriken anlände flera ryssar till gården, såg
sin massakerade kamrat och avrättade bonden på stående fot.
Efter denna händelse fasade alla inför den kommande natten. Visser­
ligen hade ryssarna för tillfället dragit sig tillbaka till Mählers gård men
deras skratt och vrål skvallrade om att firandet pågick för fullt. Vad skulle
hända när de senare under natten druckna gav sig ut i byn? Vi visste att
de skulle komma, och de kom.
Redan på förmiddagen hade Arne och jag spejat in det trånga utrymme
under husets tak, ovanför det största av vindsrummen, som ett tänkbart
gömställe. Nu, då ryssarna ännu tycktes fullt upptagna med att festa
om, klättrade vi upp och rekognoserade vårt nattkvarter. Fru Kessler,
som tillsammans med sina barn genomlidit en kall och kvalfull natt i
höladan, bad enträget att få tillbringa natten tillsammans med oss. Men
vi hade våra betänkligheter. Efter det gångna dygnets alla upplevelser
och ständiga skräck för våldtäckter, tycktes hon nära ett nervsammanbrott. Vi tänkte också på hennes barn, två flickor fyra och åtta år gamla.
Kunde de förhålla sig lugna så uppskrämda de var av alla hemskheter
och de vuxnas oro? Hur som helst så ville vi vara till hjälp och med viss
möda lyckades vi dra upp alla till vår trånga takskrubb. Flickorna bäddades snabbt ner med filtar längst in i hörnet och utmattade som de var
somnade de tack och lov rätt snart. Vi andra satt tätt intill varandra,
försökte hålla oss vakna och väntade.
Vi upptäckte snart att vi inte var ensamma på vinden eftersom ett stönande och jämrande ljud hördes från rummet under oss. ”Tänk om hon
ligger ensam och skall föda i natt” viskade fru Kessler skräckslagen. Hon
hänsyftade till bondens dotter som när som helst väntade sitt barn. Snart
hörde vi dock att det pratades där nere och till vår lättnad tycktes vi känna
igen gammelmormors trygga röst. Men var fanns den övriga familjen,
hade de verkligen gömt sig undan och lämnat sin dotter i sticket?
Medan vi satt med dessa funderingar drog skränande ryssar fram längs
53
bygatan och en grupp av dem närmade sig vårt hus. Fru Kessler, vars
nerver hela tiden varit på bristningsgränsen, blev nu nästan hysterisk
och hotade att ta livet av sig och sina barn. ”Lika bra att göra slut på
alltsammans” snyftade hon mellan gråtattackerna. Arne och jag satt i
början handfallna och visste inte vad vi skulle ta oss till. Med hot och
böner lyckades vi slutligen övertyga henne om att hon med sitt beteende
skrämde barnen men också att hon hotade att avslöja oss alla.
De kom samma väg som kvällen innan. Medan några av dem hördes
genomsöka husets nedre plan, tog sig andra upp för trappan. Vi satt i
andlös tystnad med den darrande fru Kessler emellan oss och hörde hur
de klev in i rummet där bondens dotter låg i födslovåndor. Trots att vi
inte begrep deras språk kunde vi ana oss till deras besvikelse. I stället
för nya offer att våldta så hittade de en vettskrämd gumma och en av
värk pinad kvinna, beredd att föda när som helst. Paradoxalt nog blev
anblicken av dessa två kvinnor förmodligen orsaken till att vi klarade
oss undan denna natt med bara förskräckelsen, ryssarna stannade upp av
förvåning och tycktes plötsligt nyktrat till. ”Mamatschi inte vara rädd”
hörde vi en röst på bruten tyska innan de lämnade rummet.
Ljuskäglan från deras ficklampa svepte en sista gång över vinden, allt
verkade tyst. Vi bad en stilla bön att barnen skulle hålla sig lugna, lillflickan sov fortfarande men åttaåringen låg klarvaken och tyst intill sin
mamma, fullt medveten om faran som hotade. Ögonblicket därefter var
ryssarna på väg nerför trappan och nu vågade vi äntligen andas ut. Framåt
6-tiden på morgonen, når majsolens första ljusstrålar föll in genom det
lilla takfönstret, hördes barnskrik nerifrån. En liten pojke var född och
trots alla besvärligheter under natten hade allt gått väl.
De följande dagarna blev något lugnare. Sedan ryska officerare och
manskap upprättat ett permanent högkvarter på Mählers gård, uppträdde
de efter detta mera disciplinerade. Visserligen förekom fortfarande våldtäckter men nu endast i enstaka fall. Byns något äldre kvinnor, som i
likhet med de yngre hittills gömt sig både dag och natt, vågade nu i allt
större utsträckning delta i gårdarnas skötsel. I stället ökade nu en systematiska plundringen. Med segrarnas rätt tog ryssarna allt de ville ha
och ingen hade makt att trotsa deras vilja. Så gott som alla hästar stals
och grisarna slaktades på äkta soldatmanér. Sedan de uppskrämda djuren
likt ett villebråd skjutits ner, skars deras huvuden av. Dessa lämnades i
54
regel kvar som souvenirer i sina kättar medan kropparna i ilfart lastades
på jeepar och forslades bort.
Förutom en gammal märr, som redan försvann under de första dagarna, ägde Osterlohs en nästan vit 3-årig vallack. Vi förstod att hästen
var bondens ögonsten och rördes av hans ihärdiga ansträngningar att dag
efter dag gömma den i den närliggande skogen. Men ingenting hjälpte.
Efter några dagar överraskades han av några ryssar ute på gårdsplanen
och trots högljudda protester togs hästen i beslag.
Man var också på jakt efter diverse prylar. En del unga soldater hade
t.ex. lyckats erövra några cyklar. Utskrattade av sina kamrater efter alla
vurpor bad de oss att ställa upp som ”instruktörer”. De lärde med stor
iver, redan efter de första halsbrytande turerna började det gå allt bättre
och snart vinglade de under glada skratt och höga rop längs bygatan.
Andra ryssar samlade på armbandsur. Vi såg soldater som bar fyra
till fem klockor på varje arm, pekade stolt på sina klenoder och frågade
på stapplande tyska efter flera ”Urr..” Förslag om att lämna en stulen
häst i utbyte mot en klocka, ett par läderstövlar eller någon annan begärlig vara, hörde till vanligheter. Men vem ville ta emot en häst som
förmodligen tillhört en bonde i grannskapet och som ryssen dessutom
på nytt kunde lägga beslag på?
Det hände alltid något nytt och oföutsett vid denna tid. Sedan rädslan
efter de första dagarnas skräckupplevelser släppt vågade åtminstone vi
småkillar oss ut på bygatan, något som upplevdes riskfyllt men också som
ett spännande äventyr. Dagen för Tysklands kapitulation, den 8:e maj,
passerade lika obemärkt som nyheten om Hitlers död drygt två veckor
tidigare. För invånarna i vår by tog kriget slut i samma ögonblick som
ryssarna hade kommit. Nu, då den första chocken lagt sig försökte man
hörsamma ockupanternas uppmaning till alla att återgå till sina arbeten
fortast möjligt. Även Arne och jag ville göra rätt för maten och vi började i
allt större utsträckning hjälpa till med gårdens skötsel. Att skära rover till
kreaturen, köra ut dynga eller rensa griskättar, blev snart till dagsrutin.
Kummunistiska agitatorer, rekryterade bland flyktingar från öst, dök
upp som på beställning. Redan nu, bara några dagar efter krigsslut,
talade de med stor iver om det Nya Tyskland, ett kommunistisk land
som de hoppades skulle växa fram ur ruinerna och där alla skulle leva i
harmoni med varandra.
55
HEM MOT DANZIG
Vi killar, som vid ryssarnas intåg var med om det misslyckade flyktförsöket till väst, planerade nu på allvar att återvända till Danzig. Utan
tvivel en vansinnig idé, eftersom samtliga civila kommunikationsmedel
ännu så länge var lamslagna. Vårt enda hopp att ta oss fram stod vid de
ryska militärtransporter. Enligt vad vi hört gick varje dag godsvagnar
och lastbilar, fullastade med erövrat krigsbyte och soldater, i en ändlös
ström mot öst. Kanske vi kunde följa med någon av dessa transporter,
antingen med ryssarnas samtycke eller genom att smyga oss osedda på
någon godsvagn. Vi avråddes av alla. Riskerna att ge sig ut i det krigshärjade Europa var allt för stora menade man. Men ovissheten om våra
föräldrars öden drev oss till att trotsa alla varningar, vi var fast beslutna
att åka hem.
Tidigt på morgonen den 4:e juni startade vi vår äventyrliga resa. Utrustade med var sin ryggsäck och filt samt lite proviant, som vi lyckats
smussla undan från böndernas matförråd, bar det iväg. Vår plan var att
gå den tre mil långa vägen till staden Gustrow där den närmaste järnvägsstationen låg. Väl framme vid huvudvägen möttes vi av den första
chocken. Långa sträckor av asfaltsbeläggningen hade genom de tunga
stridsvagnarnas framfart formligen skalats av. Den senaste veckans regn
hade i sin tur bidraget till att förvandla stora delar av vägen till gyttja.
Men värst var anblicken av allt som låg utspritt längs dikeskanterna.
Kullvräkta lastbilar och vagnar, havrerade motorcyklar och jeepar, soldatlik och uppsvullna hästkadaver, allt detta vittnade om de retirerande
tyska enheters paniska flykt undan Röda armén.
Det hade klarnat upp och nu sken solen från en molmfri himmel.
Trots vårt lätta bagage kändes det varmt och jobbigt att gå den långa
sträckan. Dessutom var vi tvungna att traska efter varandra och tätt
intill vägkanten för att undvika bli påkörda av ryssarna. Obekymrad av
vägens eländiga tillstånd tycktes de köra med gasen i botten. ”Skall vi
försöka att få lift” föreslog någon. Tanken verkade absurd, inte kunde vi
räkna med att ryssen skulle stanna och göra sig besvär med att plocka
upp sex smågrabbar. Senare, när vi gått ytterligare några kilometrar och
fötterna kändes som bly, enades vi i alla fall om att pröva vår lycka. Efter
56
flera resultatslösa försök stannade till vår förvåning en lastbil och snabbt
lyftes vi av starka armar upp på flaket och hamnade en aning tysta och
tafatta bland ett tjugotal ryska soldater.
”Vart är ni på väg” undrade en av dem på nästan felfri tyska. Mannen
var ung och tittade med vänliga ögon frågande på oss. Av uniformen att
döma tycktes han tillhöra befälet för denna grupp. Vi berättade om vår
avsikt att återvända till våra föräldrar i Danzig och att vi hoppades kunna
följa med någon trupptransport dit. Ryssen skakade medlidsamt på huvudet och pekade på sig själv med orden: ”Jag varit i Danzig, Danzig allt
kaputt !” Visst kände vi oss en aning nedslagna efter denna upplysning,
men ingen av oss hade en tanke på vända om. Snarare förstärktes vår
vilja än mera att fortsätta, vi ville har visshet om våra anhörigas öden.
Allt tycktes också gå bra i början. Väl framme vid järnvägsstationen
fick vi veta att ett godståg, lastad med trupper och förnödenheter, under
natten skulle avgå i riktning Stralsund. Det var vår nyförvärvade ryska
vän som kom med denna goda nyhet. Under bilresan till Gustrow hade
vi på hans uppmaning hunnit tala om en hel del om våra upplevelser
under de gångna månaderna. Han tycktes gripen av våra berättelser och
lovade att hjälpa oss i den mån han kunde.
”Vi ses där vid 10-tiden ikväll” sa ryssen innan han lämnade oss och
pekade på en lång rad slutna vagnar vid ett av sidospåren.
Under tiden satt vi i stationsbyggnaden och åt av limpa vi tagit med
oss. Två brödskivor och en bit korv till var och en fick räcka tills vidare.
Ingen visste hur länge vår tripp skulle vara, därför gällde det redan nu
från början att hushålla med den lilla proviant vi hade.
I god tid före den överenskomna tiden stod vi vid tåget och väntade
på vår beskyddare, men ännu syntes han inte till. Soldater, bärande på
sin packning, samlades i stora klungor. Klädda i utslitna kortbyxor och
skjortor samt trasiga skor, utgjorde vi en bedrövlig och iögonfallande
liten skara bland alla uniformsklädda ryssar. Många tittade och pekade
på oss, undrade förstås vad det var frågan om. ”Vad farao gör grabbarna
här” tycktes deras blickar säga. Det blev mera liv och rörelse omkring
oss. Kommandorop hördes, diverse utrustning och förråd bars fram
och stuvades snappt in i vagnarna. Vi började nästan misströsta när vi
fick syn på vår ryss, nästan huvudet högre än de flesta var han lätt att
känna igen. Han vinkade till oss att följa med och styrde stegen direkt
57
till en bredaxlad officer som tycktes ha ansvaret för transporten. Några
förklarande ord, sedan var saken klar, vi skulle få följa med till staden
Stralsund. Vi tackade ryssen, fick några uppmuntrande ord till avsked och
ett lycka till, sedan var han borta. Detta var den förste i raden av ryssar
vi träffade som trots bitterhet över kriget visade mänskligt värme och
omtanke om andra. Genom ensidig propaganda hade vi under många år
fått en förljugen bild av detta folk, nu lärde jag mig att uppskatta människor efter deras handling och inte efter nationalitet. För mig blev detta
en ny och nyttig erfarenhet som jag burit med mig under livet.
Tillsammans med ett tjugotal ryska soldater klev vi snart därefter
ombord på vår ”sovvagn”, en godsvagn som normalt var avsedd till
djurtransporter. Till vår förvåning upptäckte vi, att vagnarna framför
och bakom oss mycket riktigt användes till dessa ändamål. Ljudet från
råmande kalvar eller kor och gnäggande hästar hördes långt in på natten
och lukten påminde oss starkt om våra fyrbenta vänners närhet. Men
i övrigt trivdes vi ganska bra där vi låg sida vid sida på ett tjockt lager
halm och med filterna uppdragna till hakan. En del av ryssarna föreföll
likgiltiga inför vår närvaro, andra försökte kommunicera på stapplande
tyska, bjöd på något ätbart och gjorde allt för att vi skulle trivas. När
tåget sent omsider kom iväg somnade vi ganska snart, belåten över att
allt hade gått bra hittills.
Först vid middagstiden dagen därpå kom vi fram till Stralsund och när
vagnens tunga dörrar sköts upp, möttes vi av strålande solsken. Sedan
vi delat upp vår sista brödbit satt vi på perrongen och begrundade våra
möjligheter att komma vidare. Vi hade hört att den polska gränsen flyttats fram till floden Oder. Om vi bara kunde passera denna gräns och ta
oss utan att upptäckas till staden Stettin, så skulle chansen att nå Danzig
ligga inom räckhåll. Men hur? Visserligen avgick dagligen transporter
med erövrat krigsbyte i riktning Sovjet, men frågan var vilken väg de
tog och i vilka städer de gjorde uppehåll. Tänk om tåget körde non-stopp
hela sträckan och vi hamnade i Ryssland!
Under tiden som några av grabbarna fick vakta våra ryggsäckar, gjorde
vi andra en rekognoseringsronda på bangården. Vid ett av spåren stod en
lång rad vagnar och en grupp järnvägsarbetare, assisterade av ett antal
ryssar, höll de som bäst på med lastning av demonterade maskiner. Vart
de skulle fraktas behövde vi inte tvivla på. Genom en av järnvägskillarna
58
lyckades vi lista ut att transporten förmodligen skulle avgå framåt natten
och att den skulle gå via Stettin. Om ett eventuellt uppehåll där visste
han däremot inget, det fick bli en chansning för oss. Vi insåg att det
skulle bli svårt att färdas på de öppna godsvagnarna, risken för upptäckt
eller att ”blåsa av”under resan var allt för stor.
Vårt hopp stod vid några slutna vagnar i mitten av tåglängan. Tyvärr
visade det sig att alla skjutbara dörrar var blomberade och dessutom försedda med kraftiga hänglås. Återstod ett litet bromhus på bakre kortsidan
vid en av dessa vagnar, ett kanske hundrafemtio centimeter långt men
mycket smalt utrymme. Vi beslöt att detta lilla krypin fick bli lösningen
på vårt problem att osedda passera den polska gränsen.
Vi bestämde att smyga på tåget när det blivit tillräckligt mörkt ute.
Under tiden var vi på jakt efter något att äta. Med undantag av lite potatis
var det slut på vår proviant och vi längtade efter något varmt i magen.
Alldeles i närheten av bangården kampade några familjer från Pommern
under bar himmel. I väntan på transport till något uppsamlingsläger för
flyktingar, hade alla installerat sig efter bästa förmåga. Alla sov i skydd
av några cykelskjul och lagade sin mat i kasserade konservburkar på små
eldar, skyddade av några tegelsten, direkt på marken. Vi fick låna ett av
deras ”kök” och sedan potatisen skurits i bitar och blandats med vatten,
förvandlades de snart till en mager men välsmakande soppa.
F LY K T I N G FA M I L J
L AG A R M AT P Å J Ä R N V Ä G S S TAT I O N E N ,
VÄSTER OM POLSKA
GRÄNSEN. (ARKIVBILD)
59
Turen höll i sig. Sent på kvällen kunde vi osedda ta oss fram till tåget,
sedan försökte vi en efter en äntra vårt minimala gömställe. Men det var
lättare sagt än gjort. Den smala brädan ovanför bromsanordningen gav
endast plats till fyra av oss, två fick sitta framför på de andras knän. Till
följd av detta kunde de två dörrhalvorna inte stängas helt men hölls på
plats med ett snöre från en av våra ryggsäckar. En springa på tjugo centimeter kunde betyda att vi riskerade bli upptäckta, men samtidigt gav den
möjlighet att uthärda i vår trånga bur.
Efter en timmes plågsam väntan verkade det som om vi skulle komma
iväg. Ångloket var på plats och hade nu startat. Utanför hördes många
röster och vid flera tillfällen strök folk tätt förbi vårt gömma utan att vi
blev upptäckta. När tåget slutligen ryckte till och i maklig fart lämnade
bangården, kunde vi andas ut... Vi hade klarat ännu ett hinder och var
på väg i rätt riktning.
I drygt två timmar åkte vi på detta vis som fripassagerare genom det
nattliga landskapet, först när morgonen började gry saktades farten.
Spejande genom springan upptäckte vi till vår glädje att tåget passerade
en provisorisk byggd järnvägsbro över floden Oder, den polska gränsen.
Snart ljudet från gnisslande bromsar, sedan några ryck och vi stannade.
Vi befann oss på järnvägsstationen i Altdamm, en förort till Stettin.
Men vad skulle hända nu? Även om vi intensivt längtade efter att få
lämna vårt trånga utrymme och sträcka ut våra stelnade kroppar, var
det för tillfället säkrast att stanna kvar. Å andra sidan kunde vi inte
veta om och när tåget skulle fortsätta och vart det skulle gå. Problemet
löstes stunden efter, men knappast som vi hade önskat. Utanför hördes
röster från nära håll. En polsk soldat, med sin karakteristiska trekantiga
mössa, tittade för ett ögonblick genom dörrspringan och försvann sedan
utan att säga ett ord. Men strax därpå var han tillbaka, men nu i sällskap med andra soldater och dörrarna slets upp. Som paralyserade satt
vi kvar och stirrade skräckslagna på deras gevär med vilka de stunden
efter föste ner oss på banvallen. Resan som vi två dagar tidigare startat
med stor optimism hade fått ett tvärt slut, nu återstod den plågsamma
vägen tillbaka.
Här i Altdamm förenades vi med flera flyktingsfamiljer, människor
som nu då den tyska gränsen hade flyttats västerut, tvångsförflyttats från
sin hembyggd. Tillsammans med dem anträdde vi nu den mödosamma
60
marschen till uppsamlingsplatsen i Scheune, ett mindre stationssamhälle
cirka två mil från den polska gränsen. Bevakade av ett tiotal soldater,
beväpnade med ålderdomliga gevär och påsatta bajonetter, närmade vi
oss vid tolv-tiden floden Oder. Formodligen var detta årets varmaste dag,
åtminstone kändes det så. Solen gassade från en klarblå himmel, luften
stod nästan stilla och hettan var odräglig. Vi hade inte ätit sen dagen
innan och kände oss knäsvaga, men värst av allt var törsten. Ett slag funderade vi på att dricka av det nersmutsade flodvattnet, sedan upptäckte
vi ett människolik intill stranden och kom strax på bättre tankar.
Infarten till bron flankerades av två enorma attrappliknande segermonument med inskription på ryska och jättelika porträtt av Stalin.
Det hela avslutades med två stora sovjetstjärnor i prunkande rött högst
på topp. Vid brofästet överlämnades bevakningen av oss flyktingar till
ryska soldater. Pådrivna med orden ”Dawej, Dawej” (fortsätt) så fort
någon sackade efter, passerade vi bron för andra gången samma dag,
men nu i motsatt riktning.
Marschen till uppsamlingslägret blev för oss alla varm och plågsam.
Endast vid ett tillfälle tilläts vi rasta för att dricka vatten vid en pump i
närheten av en gård vi passerat. När vi sent på eftermiddagen äntligen
kom fram till stationsområdet i Scheune, möttes vi av samma syn som
bland flyktingar i Stralsund. Gamlingar, mödrar och barn, levde i stor
misär och under vidriga förhållanden. Ändå pulserade livet. Med kvistar, som hämtats från träd och buskar i närheten, höll man liv i de små
eldarna, lagade sin magra kost och höll hoppet uppe. Några hade vistats
där i drygt en vecka, efterhand hade det kommit allt fler och alla väntade
på att få transport till ett läger i den ryskockuperade zonen.
”Vart kommer ni ifrån?” undrade en medelålders kvinna sedan vi
ställt oss alldeles i närheten av hennes revir där hon kampade tillsammans med ett äldre par samt två flickor i vår ålder. Medan vi berättade
om vårt misslyckade försök att ta oss till Danzig, kastade vi länktansfulla
blickar på någon soppa som livligt kokade i kastrullen. Säkert såg hon
hur utsvultna vi var, för strax efter hällde hon resolut upp var sin kopp
rykande varm buljong som vi ivrigt slängde i oss. Föga anade vi då att
bekantskapet med denna vänliga fru bara stunden efter skulle rädda Arne
och mig undan tvångskommendering som kreatursfösare åt ryssarna.
Styrkt av den varma drycken hade vi nämligen genast börjat fundera
61
över hur vi bäst och snabbast kunde komma ifrån denna håla. Kanske
med någon lastbilskonvoj tillbaka till Stralsund eller någon annan stad
i västlig riktning? Under tiden som fyra av oss gav sig iväg in i samhället för att skaffa något ätbart, passade Arne och jag på att rekognosera
kring landsvägen. Några lastbilar syntes inte till, i stället såg vi ett stort
dammolm och uppfattade tydligt djudet från hundratals trampande
klöver. Snart kunde vi urskilja den jätteliga hjorden av kor, kalvar och får
som likt en ångvält drog fram längs vägen, medan några beridna ryssar
gjorda fåfänga försök att hålla ihop den stora flocken.
En av ryssarna fick syn på oss, vände på hästen och red mot oss.”Ni
följer med” hojtade han på tyska långt innan han hunnet fram. Arne
och jag förstod att det gällde allvar, skakade energiskt på huvudet och
sprang allt vad vi orkade mot stationen. Med andan i halsen hade vi
precis hunnit fram när den ryska cowboyn red in bland flyktingarna på
bangården. Ivrigt spejande från sin plats i sadeln lät han blicken svepa åt
alla håll tills han upptäckte några lämpliga offer. Män i arbetsför ålder
fanns inte, alltså fick det duga med två gubbar som trots sin höga ålder
beordrades att följa med. Men ryssen behövde fler och med fasa såg vi
hur han korsande mellan kastruller, packningar och diverse bråte, red
fram till oss. Vi kröp tätt intill vår nyförvärvade beskyddarinna och
försökte göra oss så små som möjligt.
”Det är mina pojkar” skrek hon nästan hysteriskt när ryssen befallde
oss att stiga fram. En häftig ordväxling följde, med tårar i ögonen lyckades hon slutligen övertyga honom att vi var hennes enda barn och allför
små att följa med på egen hand.
Hur vårt öde hade gestaltat sig ifall vi tvingats iväg den gången vågar
jag inte tänka på. Många föräldrarlösa pojkar i vår ålder tvångsrekryterades just för sådana uppgifter som att hjälpa till vid bevakningen av
tusentals beslagtagna kreatur som dagligen drevs mot öst. Säkert stupade
många av utmattning på den långa marschen mot Ryssland.
Trots allt hade vi tur. Någonting var i görningen och det såg ut som om
våra bekymmer att komma bort från denna deprimerande plats, skulle
lösas fortare än vi vågat hoppas. Några godsvagnar, som var uppställda
vid ett av stickspåren längre bort, försågs i all hast med ånglok och kördes
fram. Bara två timmar senare var stationsområdet i Scheune rensat från
samtliga flyktingar och själv satt vi tätt packade med ett trettiotal av
62
dem i en av vagnarna. När tåget sent på natten satte sig i rörelse visste
ingen med bestämdhet vart vi skulle, ändå gladdes vi alla att få komma
iväg. Hellre en färd i det ovissa än en ständig väntan.
Tåget hade stannat, dörarna sköts upp och bländad av solen klev
vi undrande ner på perrongen. Inom loppet av fyra dygn hade vi åter
hamnat i Stralsund. Tre av grabbarna beslöt genast att ”hoppa av”. De
ville försöka att ta sig vidare till väst där de hoppades att hitta några
släktingar som var bosatta i närheten av Hamburg eller Lübeck. Tyvärr
hörde vi aldrig mera om deras fortsatta öden. För Arne, Hans och mig
fanns det inget val, vi hade ingenstans att ta vägen. Motvilligt beslöt vi
därför att ta oss tillbaka till bönderna i Jamen.
Flertalet flyktingar skulle transporteras vidare med lastbilar till ett
läger i närheten av staden Demmin. Då vi skulle åt samma håll bestämde
vi oss därför att följa med. Sedan traskade vi åter längs landsvägen, fick
så småningom skjuts av en hjälpsam bonde med oxspann och hamnade
slutligen i Laage, vår närmaste stad. Utmattat till bristningsgränsen stöp
vi sent på kvällen ner i en höstack inte långt från vår by och somnade
tvärt.
Skamsen över att behöva återvända dök Arne och jag upp hos Osterlohs frampå förmiddagen dagen därpå. Framför ladugårdsdörren togs
vi emot av bonden.
”Jaså, ni har kommit tillbaka, trodde att ni skulle åka hem” blev hans
något syrliga välkomsthälsning.
Men redan en vecka senare blev det andra tongångar. Bonden hade
känt sig sjuk en längre tid, nu fick han vatten i lederna och blev sängliggande. Från och med den dagen blev det i praktiken Arne och jag som
fick utföra det tyngsta arbete på gården och blev bönder på heltid.
Det blev bråda dagar. Tillsammans med gårdens kvinnor drog vi iväg
till åkrarna så fort det blev ljust ute och arbetet i ladugården hade stökats
undan. Under den första kaotiska tiden efter ryssarnas intåg hade så gott
som allt arbete ute på fälten stannat av, nu följde allt slag i slag. En stor
odling av ärtor skulle rensas från ogräs, sockerbetorna skulle gallras och
höet bärgas. Det blev en liten paus strax före spannmålsskörden, men
sedan skulle de stubbade fälten plöjas och harvas innan det var dags för
potatisen. Arbetet tycktes aldrig ta slut .
Jag tyckte särskilt illa om betgallringen. Från början gick vi alla med
63
böjda ryggar och drog den lilla hackan runt den kraftigaste plantan och
ryckte bort det som växte för tätt. Senare på dagen kröp vi på knä och
i en bred rad arbetade vi oss genom fältet medan tempot bestämdes av
den snabbaste. Knäna blev svarta genom byxorna och ryggen värkte på
kvällen. Jag avskydde sockerbetor.
64
EN GLÄDJENS DAG !
Den 15:e augusti blev för mig en glädjens
dag, jag fick ett livstecken från Hilla.
Postgången fungerade vid denna tid högst
sporadiskt, men sedan hon lyckats spåra upp
vart jag hamnat efter vi skiljdes i Güstrow,
kom hennes hälsning så småningom fram
till skollägret i Preperede. Därefter skickades postkortet av någon vänlig själ till mig i
Jamen. Jag blev otroligt glad och läste kortet
gång på gång, äntligen hade jag fått kontakt
med någon av mina syskon.
Hilla bodde hos en fru Brodesen och hennes två små flickor i Rostock. Trots att vi var överhopade med arbete på
gården, lyckades jag tigga till mig två dagars ledighet och lite respengar
för att kunna besöka henne kommande helg. Mitt stora problem just då
var kläder och skor, allt var utslitet och ingenting fanns att köpa. Nog
dög mina trasor till arbetet ute på åkrarna, men att i detta tillstånd resa
till Rostock kändes både pinsamt och förnedrande. Värst var det ändå
med skor och strumpor. Mina kängor var för trånga och hade brustit i
flera sömmar medan mitt sista par strumpor liknade ett såll. Jag minns
att jag löste strumppro­blemet genom att klippa av den trasiga nedre delen och sedan vek jag den återstående delen som ett slags låtsasstrumpor
över kängorna.
Medhavande några skinksmörgåsar som färdkost gav jag mig tidigt på
lördags morgon iväg på den nio kilometer långa promenaden till järnvägsstationen i Laage. Eftersom stora delar av järnvägsnätet var lamslagen
visste man aldrig exakt om och när ett tåg skulle gå. Trängseln i de få
och ofta halvdemolerade vagnarna var obeskrivlig, överallt klängde folk
som druvor. Det behövdes mod och vassa armbågar för att få chansen att
följa med. Därtill kom att ryssarna titt som tätt införde tillståndstvång
för resenärer, ett intyg från hemortens kommendant som bevis att man
hade orsak att resa. Just vid denna tidpunkt hade tvånget slopats, men
vilka bestämmelser gällde när jag skulle tillbaka?
65
Hur som helst kom jag till Rostock och knappt två timmar senare hade
jag letat mig fram till adressen där Hilla bodde. Trots att det var mitt på
dagen så var den stora ytterdörren låst, först efter åtskilliga bankningar
upptäckte jag för ett ögonblick en skymt av ett skrämt kvinnoansikte
i fönstret intill. Jag undrade just varför ingen ville öppna när hon åter
syntes i fönstret, men nu i sällskap med en söt ung flicka med kortklippt
mörkt hår. Kunde det vara Hilla? Bekräftelsen kom strax därefter när
ytterdörren flög upp och vi gråtande flög i varandras armar.
Länge satt vi och berättade om våra upplevelser sedan vi skilts åt i
Güstrow sex månader tidigare. Hilla och fru Brodesen hade tillsammans
med skräck upplevt ryssarnas intåg i en liten by i närheten av Plauen.
De hade gömt sig både dag och natt, varit vettskrämda för våldtäckter
och svultit i långa tider. Sammanlänkade genom deras gemensamma
upplevelser hade de blivit goda vänner. När stormen lagt sig kändes det
därför naturligt att de följdes åt till Rostock där fru Brodesen ägde sin
lägenhet. Där i staden förde de sedan dess en ständig kamp mot svälten,
ingen mat fanns att köpa och all tid och energi tycktes gå åt för att skaffa
något ätbart till sig och barnen. För det mesta levde de på kokt potatis
och salt. Potatis var det dessvärre också ont om men eftersom stora
mängder dagligen lastades om vid bangården för vidare transport till
Ryssland, gjorde Hilla med jämna mellanrum äventyrliga raider dit. Det
blev rusning så fort några potatisar råkade falla vid sidan om, men trots
hård konkurrans av tjocktals hungriga medtävlare, lyckades min tuffa
syster oftast utgå som segrare i kampen om den begärliga varan.
Denna kväll bidrog rökt skinka på mina smörgåsar till att potatisen
kunde stekas, ett välkommit avbrott till den enahanda kosten.
Timmarna i Rostock gick tyvärr alldeles för fort, redan på söndags
förmiddag var det dags att åka hem. Ändå var vi glada över att vi nu
funnit varandra och bestämde genast att Hilla skulle hälsa på i Jamen
i början av oktober. Vi hoppades också att hon skulle lyckas få ta hem
något ätbart efter besöket hos bonden Osterloh.
Väl framme vid järnvägsstationen fick vi åter belägg på ryssarnas nyckfullhet. Intygstvånget för resor hade, precis som jag befarat, återinförts
under helgen. Men hur i herrans namn skaffa jag i all hast ett intyg från
hemorten när jag befinner mig i Rostock? Goda råd tycktes vara dyra,
men Hilla kom på lösningen. Stor trängsel och långa köer syntes framför
66
den ena biljettluckan medan en bredaxlad rysk officer stod ensam vid
luckan med den iögonfallande påskriften: Endast för rysk militär.
”Be honom om en biljett” föreslog Hilla samtidigt som hon beslutsamt
knuffade mig fram till ryssen när jag började tveka. Knappt hade jag
stammat fram min begäran förrrän han utan ett ord tryckte biljetten i
min hand och vinkade åt mig att följa med till den för ryska officerare
reserverade vagnen. Glad vinkande till Hilla och följd av köande resenärers avundssjuka blickar satt jag snart i ryssarnas varma kupé och var
på väg hem.
67
TYFUSBARACKERNA
Epidemier som difteri och tyfus följde i kriget fotspår och från någon
grannby rapporterades t.o.m. några fall av fläcktyfus, en av de mest
fruktade sjukdomar vid denna tid. Som väntat skördades de första offren bland flyktingar i byn. Oftast levde de trångt och under primitiva
förhållanden, helt utan möjlighet att sköta den personliga hygienen på
ett tillfredsställande sätt. Detta, i kombination med den näringsfattiga
kosten, gjorde att de blev den mest utsatta gruppen. Någon organiserad
sjukvård eller tillgång till mediciner fanns inte, allt som oftast fick de
sjuka trots smittorisken ligga kvar i sina hem. Resultatet lät inte vänta
på sig. Epidemierna spred sig i rasande fart till allt fler och frågan var,
vem som skulle drabbas härnäst.
Jag fick känning av de första symtomen någon gång efter potatisskörden i slutet av september. Magkrämpor, ihållande diarré och feber,
var säkra tecken på att någonting var på tok. Några dagar senare låg jag
utslagen på min halmmadrass på golvet i vindsskrubben. Med undantag
av bondens 92-åriga far, som sov i bortesta hörnet av rummet, vågade
ingen komma in till mig. Jo, det fanns ett undantag. Gammalmormor
öppnade försiktigt dörren en gång per dag och ställde in något ätbart
och något att dricka. Maten rörde jag knappt men febern gjorde att jag
kunde dricka hur mycket som helst och jag var därför tacksamt för hennes omtanke. Så småningom skulle febern stiga allt högre, men ännu
så länge hade sjukdomen inte nått sin kulmen och jag kunde vid denna
tidpunkt fortfarande tänka klart. Skräcken att dö i denna gudsförgätna
håla innan jag återfunnit mina föräldrar fanns ständigt innom mig.
Sedan kom febertoppen och jag förlorade känslan för både tid och
rum. I dvalan förnam jag svagt när gammelmormor tittade in till mig
under dagarna. Senare berättade hon för mig att jag i mitt omtöcknade
tillstånd dagligen fantiserade om mina kära där hemma.
Någon ropade mitt namn upprepande gånger och med stor kraftansträngning lyckades jag känna igen Hilla. Var det ödet som gjorde att
hon kom just nu? Hur som helst innebar hennes ankomst en vändpunkt.
Hon rev upp himmel och jord och redan samma dag transporterades jag,
nerbäddad i bondens fjädervagn, till epidemibarackerna strax utanför
68
Laage. Vem vet, kanske hon genom sitt resoluta ingripande räddade
mitt liv.
De första dagarna efter min ankomst dit minns jag inte så mycket av.
Jag låg i 41-graders feber och var endast vagt medveten om människorna
omkring mig. Efter drygt en vecka såg det ut som om jag hade klarat
krisen, febern släppte något och för första gången sedan jag kom dit
orkade jag intessera mig för min omgivning.
”Sjukhuset” som, förutom personalbostäder och kök, bestod av fyra
baracklängder, hade fram till krigsslutet används som fångläger. Nu
inhystes såväl difteri- som tyfussmittade patienter av båda könen och
själv låg jag, tillsammans med ett fyrtiotal killar i olika åldrar, i en av
tyfusbarackarna. Någon egentlig sjukvård var det inte fråga om eftersom det saknades praktisk taget allt, varken sjukhusutrustning eller
mediciner syntes till. Avsikten var tydligen att i första hand isolera de
nersmittade för att få bukt med epidemiernas spridning. Först nu blev
jag varsle stanken från avträdet som fanns i salen, endast avskärmad
med tunna väggar som skydd för insyn. Förmodligen blev de patienter,
som anlände som bara misstänkta tyfusfall, definitivt nersmittade när
de väl kommit dit.
”Dödspatrullen” kallade vi två killar i 20-årsåldern som efter sjuk­
domen stannat kvar som vårdare. Varje morgon kom de in för att kolla
om någon hade dött under natten och oftast hittade de en stelnad kropp
i någon säng. Insvepta i gråa militärfiltar bars de döda ut från salen och
sänktes med hjälp av rep, anonymt och utan ceremonier, ner i skyttegravsliknande gravar.
Är det någon som fortfarande saknar en kär anhörig som spårlöst
försvann vid krigsslutet? Vem vet, kanske han eller hon ligger nergrävt
i trädgården bakom barackerna utanför Laage.
Till vänster om mig låg en 16-årig kille med högra benet amputerat. I
sina ansträngningar att skaffa något ätbart hade han på väg till en potatis­
åker trampat på en mina. Trots sitt handikapp var han oftast på gott
humör och fylld av vilda upptåg. Det fanns inte många unga patienter på
avdelningen och vi blev snart goda vänner. På min högra sida hade jag
en medelålders man som låg i hög feber. Fäktande med sina armar hade
han fantiserat högt i flera dygn och förstört nattsömnen för oss som låg
närmast. Så en dag, fram på morgontimmarna, blev det oroväckande
69
tyst. Först trodde jag att han somnat, men när den orörliga kroppen så
småningom bars ut, blev jag verkligen chockad. Visserligen hade jag sett
döda människor förr, men aldrig hade jag legat sida vid sida med en död
i flera timmar.
I dödspatrullens övriga uppgifter ingick även tvångsklippning av alla
de som fått löss, en ”smitta” som så gott som alla drabbades av när de väl
hamnat i baracken. Klippningen utfördes på rekordtid med endast sax
och kamm och resultatet blev rent groteskt. Själv drabbades jag av ohyran
först mot slutet av min vistelse där och jag gjorde allt för att slippa den i
mitt tycke förnedrande behandling. Tanken att behöva återvända med
näst intill skalperad skalle till killarna och tjejerna i Jahmen, kändes inget
vidare. Jag minns att jag sparkade vilt omkring mig och hotade att ge mig
av direkt när håret skulle kapas. Till slut enades vi om att endast håret i
nacken skulle klippas och för säkerhets skull pressade jag båda händer hårt
kring huvudet, rädd att saxen skulle slinta allt för högt. Lössproblemet
löstes för mitt vidkommande effektivt när jag kom hem och håret sedan
tvättades i gammalmormors fotogenliknande blandning.
Den 27:e oktober fyllde jag 14 år och för första gången i mitt liv passerade dagen helt obemärkt. Ändå hade jag anledning att vara glad, jag
hade klarat mig igenom sjukdomen och skulle snart komma ut från
isoleringen. Jag var fortfarande svag och hade lättat åtskilliga kilon, men
med hjälp av käpp kunde jag nu göra dagliga promenader runt kvarteren.
Två dagar efter födelsedagen var det dags att åka hem, men att ta sig
till Jahmen var lättare sagt än gjort. Enda möjligheten var med någon
mjölkvagn till mejeriet i Laage och därifrån vidare med hästvagn till vår
by. Med sängkläderna ordentligt ihopvirade och hängande över axeln,
gav jag mig tidigt på morgonen iväg till landvägen i förhoppning att få
skjuts till staden. Vagn efter vagn, fullastade med mjölkkannor och andra
förnödenheter, passerade utan att ta notis av mig. Epidemibarackerna var
välkända och fruktade i byarna här omkring och de intagna betraktades
mer eller mindre som ”pestsmittade”. Till slut gömde jag mitt avslöjande
bylte med sängkläderna i diket och genast hade jag bättre tur. En bonde
stannade och utan att möta min blick, gav han tecken åt mig att hoppa
på flaket. Vi hade gott och väl hunnit halvvägs när han skräckslagen
upptäckte varifrån jag kom. ”Håll dig för Guds skull längst bort på
vagnen om du vill följa med” hojtade han ilsket åt mig.
70
Hur som helst hamnade jag på mejeriet i Laage och hade turen att
därifrån få fortsatt lift hem till byn. Mager om bena och försvagad av
sjukdomen, kunde jag inte genast sättas i arbete. Jag mottogs därför
inte precis med översvallande ovationer hos Osterlohs. Men det fanns
undantag, gammalmormor och Arne var glada att jag klarat krisen och
återvänt till livet.
71
GLADA NYHETER FRÅN BERLIN
Efter regn följer solsken brukar man säga och för mitt vidkommande
sken solen redan några dagar efter min hemkomst. I slutet av augusti
1945 hade Hilla skrivit till Zietlows, släktingar som bodde i en förort
till Berlin och vars adress vi kunde utantill. Först nu, drygt två månader
senare och när vi redan givet upp hoppet, kom ett glädjande svar med ett
livstecken från vår äldsta syster Eva. Hon arbetade som sjuksköterska på
lasarettet i Freital, en förstad till Dresden. Tack vare att Zietlows bodde
på samma adress som förr, blev de för oss en välkommen kontaktpunkt
i våra ansträngningar att hitta den övriga familjen.
Några veckor senare fick jag veta att mina föräldrar och två av mina
systrar, Christel och Friedel, fanns i ett flyktingsläger i Danmark. I ett av
ryssarna hårt attackerat Danzig hade de genomlidit flera dagar i skräck
och på grund av beskjutningen inte vågat sig ut på gatorna. Som genom
ett under hade de sedan haft turen att med lasarettbåt få lämna den
inringade staden i sista stund. Ackompanjerad av de sårades skrik och
i absolut mörker, startade de den farorfyllda seglasten över Östersjön i
riktning Danmark. Långt senare fick vi veta att flera båtar med samma
destination torpederats och aldrig kom fram.
Vintern kom tidigt det året och redan nu, i mitten av december, var
det kallt och marken täcktes av ett tunnt lager snö. På grund av det allmänna kaos som rådde under de gångna månader, upptäcktes först nu
att man ”glömt bort” att sörja för ved innan kylan satte in. Nu blev det
verkligen bråttom och därför beordrades byns samtliga killar i arbetsför
ålder till trädfällning i den närbelägna skogen.
Huttrande av kylan i våra tunna kläder och utrustade med en illa
medfaren bågsåg och var sin yxa, drog Arne och jag iväg till vårt livs
första dagsverke som skogshuggare. Tillsammans med en äldre man, en
flykting från Pommern, utgjorde vi ett av flera arbetslag som hade samlats. Ingen av oss hade någon som helst vana att fälla träd och alla skulle
vi hålla till på ett relativt begränsat område. Allt var således upplagt för
att en allvarlig olycka skulle inträffa, synd bara att just vi skulle vara
inblandade när den kom.
Med stor möda hade vi lyckats fälla vår första tall, nu var turen
72
kommen till nästa. ”Se upp” skrek vi flera gånger när trädet började
luta, samtidigt som vi noga såg efter att ingen fanns i närheten. Vad vi
inte såg var den gamle mannen som trots ropen obekymrad stod kvar
bakom några buskar och kastade vatten. När han upptäckte faran var
det tyvärr redan för sent. Som paralyserad av skräck tittade han upp
mot det fallande trädet och sprang åt fel håll. Slaget tog rakt äver hans
hjässa och han dog dagen därpå utan att ha återfått medvetandet. Ingen
gjorde oss ansvarig för olyckan, ändå kändes det väldigt obehagligt att
det var just vårt träd som var en av orsakerna till det inträffade. Bilden
av den döende mannen dröjde sig kvar på näthinnan och förföljde mig
lång tid framöver.
Julen 1945 blev en dyster helg för Arne och mig. Det var första gången
vi firade denna familjehögtid tillsammans med för oss nästan främmande
människor och dessutom långt hemifrån. Själv minns jag att längtan
att få träffa de mina kändes oerhört starkt just då. Med vemod tänkte
jag tillbaka på jularna där hemma och på mors förmåga att med flit och
uppfinningsrikedom skapa den rätta stämningen, trots krig och brist på
varor. Här satt vi på julaftons kväll runt köksbordet tillsammans med
bondens familj och i skenet från fotogenlampan åt vi vår måltid precis
som vanligt. Möjligen var maten något rikligare den kvällen och som
bekräftelse att det verkligen var jul fick Arne och jag 50 mark vardera,
betalningen för sex månaders slit på gården.
Egentligen hade vi ingen användning för pengar, mat fick vi hos bonden och allt det som vi verkligen hade behov av, t.ex. kläder och skor,
fanns inte att köpa. För min del skulle det emellertid snart visa sig att
pengarna skulle komma till användning fortare än jag vågat hoppas. Eva
hade skrivit att hon trodde att vi tre syskon kunde återförenas hos henne
i Freital kommande vår och att hon höll på att skaffa arbete och bostad
åt Hilla och mig. Hennes brev tände ett nytt hopp inom mig inför det
nya året och för första gången vågade jag tro att min tid som dräng hos
Osterlohs trots allt led mot sitt slut.
Strax efter nyår skulle jag besöka Hilla för andra gången och redan
tidigt på morgonen, långt innan det blev ljust ute, gav jag mig iväg. På
landsvägen till Laage slog jag följe med en flicka i övre tonåren som också
skulle till Rostock. Båda var vi glada att slippa gå ensamma i mörkret.
Ivrigt pratande med varandra hade vi traskat på några kilometrar när vi
73
upptäckte strålkastarljus och så motorljud av en annalkande bil bakom
oss. Antagligen ett rysk militärfordon tänkte jag, några andra bilar fanns
knappast vid denna tid.
”Vågar vi lifta” undrade tjejen bredvid mig, men innan jag hann svara
hade bilen, en privatregistrerad DKW, redan stannat.
”Skall ni till Rostock” frågade den välklädde korpulente mannen vid
ratten. När vi bekräftat att vi skulle dit, gav han med en nonchalant gest
tecken åt oss att hoppa in där bak.
Till en början var vi rädda och spända, vid tiden strax efter kriget
hörde det inte precis till vanligheten att få lift av någon privatbilist. Så
småningom slappnade vi av och jag vågade ta mig en närmare titt på
mannen som med vaksam blick iaktog oss genom backspegeln. Klädd i
distingerad grå kostym och bärande på elegant armbandsur och klackring, satt han bakom ratten och bolmade belåtet på en tjock cigarr. I
dessa onda tider, då flertalet människor kämpade en hård kamp för att
överleva, verkade hans uppenbarelse nästan overklig. Kanske en högt
uppsatt kommunistisk funktionär eller en medlem i den av ryssarna
tillsatta regeringen?
Han ville veta vilka vi var och varifrån vi kom. När jag avslutad min
berättelse med att tala om att Hilla och jag rätt snart hoppades att kunna
resa till vår äldsta syster i Sachsen, erbjöd han oss skjuts dit om drygt
en månad. Med orden ”Jag skall till Dresden och har plats för er båda”
satte han punkt för vårt samtal.
Innan vi skildes åt i Rostock bestämde vi den 22:a februari som
lämplig dag för resan. Vi skulle träffas klockan sju på morgonen strax
utanför Laage, på landsvägen till Güstrow. Glad i hågen tackade jag
honom för hans flotta erbjudande och skyndade iväg till Hilla för att
berätta nyheten.
Den återstående tiden hos Osterlohs blev som en nedräkning inför
starten till ett nytt liv. Först räknade jag veckorna, sedan dagarna och
till slut timmarna. Något meddelande från min äldsta syster Eva om att
hon hade lyckats skaffa arbete och bostad åt oss hade ännu inte kommit.
Ändå var vi fast beslutna att resa, nu när vi fick tillfälle att åka gratis.
Eftersom vi skulle träffa den ”mystiske mannen med bilen” (jag visste
inte ens hans namn) tidigt på morgonen, hade Hilla och jag enats om
att träffas i Laage redan dagen innan. Vi hade fått löfte att övernatta hos
74
släktingar till bonden, en gammal skomakare och hans hustru.
Mina slitna urvuxna kläder var nytvättade och nödtorftigt ihoplappade
inför resan. Sedan jag packat ner mina få ägodelar i ryggsäcken, fanns
det gott om plats för provianten jag skulle ha på vägen. Gammalmormor (vem annars?) hade kärleksfullt brett några smörgåsar åt mig och
strax innan jag skulle iväg överlämnade hon en nybakad limpa, rädd att
jag skulle svälta ifall resan varade länge. Hon och Arne var de enda på
gården som betytt något för mig och som jag visste att jag skulle komma
att sakna. Trots att jag var glad över att äntligen få lämna byn så minns
jag att jag var rörd till tårar när avskedets stund var inne.
75
R E S A N T I L L S Y S T E R E VA
Jag träffade Hilla utanför skomakarens hus i Laage på kvällen. Efter
några timmars orolig sömn gav vi oss i god tid av till den avtalade platsen
utanför staden för att vänta på vår okända gynnare.Vi var oerhört nervösa när klockan närmade sig sju, men tiden gick och ingenting hände.
Med undantag av enstaka militärfordon syntes inga andra bilar. Säkert
var han försenad och skulle dyka upp när som helst, han hade ju lovat
att komma! Huttrande av kyla i den isande februarivinden väntade vi
ytterligare en timme, sedan var vi tvungna att inse att vi blivit lurade.
”Vi struntar i honom och tar tåget istället” tröstade Hilla och jag var
inte sen att haka på hennes förslag. Tanken att behöva återvända till
bonden sedan jag sagt farväl kändes inget vidare. Sagt och gjort. Sedan
vi räknat våra pengar gav vi oss alltså genast iväg till järnvägsstationen.
Trots trängseln bland många väntande resenärer lyckades Hilla charma
till sig två biljetter till Dresden av killen bakom luckan. Vi skulle först
åka till Berlin och hade turen att man just då tillfälligt tagit bort tillståndstvånget för resor inom den av ryssar ockuperade zonen. Visserligen
var vi nästan helt utan pengar när resan var betald, men i övrigt tycktes
allting klappat och klart för att komma iväg.
När tåget så småningom kom in till stationen blev det en enorm rusning. Det fanns gott om resenärer men allt för få vagnar, därför gällde
det att vara kvick i vändningarna. Hilla och jag hade tack och lov bara
lite att bära vilket gjorde att vi kunde lägga beslag på två relativt bra
platser. Det var dragigt och kallt i vagnen och vi upptäckte att flera
fönster var krossade. Med provisoriskt uppsatta filtar samt plywood- och
pappskivor, försökte man stänga ut den värsta kylan. Någon gång tidigt
på eftermiddagen kom vi så iväg och nu, när tåget var i rörelse, blev det
genast lite varmare. Vi satt mittemot ett äldre par som av dialekten att
döma var från Berlin. Sedan vi bekantat oss med varandra visade det
sig att de bodde alldeles i närheten av onkel Paul, en kusin till min far,
som i motsats till familjen Zietlow bodde i de centrala delarna av staden.
Säkert skulle det bli fär sent att fortsätta vår resa när vi kom fram till
Berlin, hade vi tur så kanske huset hade klarat sig undan bombningarna
och vi kunde övernatta hos honom.
76
Wismar och Schwerin hade vi passerat och trots långa uppehåll på dessa
orter hade resan gått relativt fort. När skymningen började falla närmade
vi oss Berlin och redan nu, när vi kom förbi förorterna, såg vi resterna av
sönderbombade och sönderskjutna hus. På väg in till järnvägsstationen
blev förödelsen allt värre, flera kvarter hade förvandlats till ruinhögar
och mitt i denna röra kunde man se några enstaka hus som genom ett
under klarat anstormningen och förblivit helt oskadda. Aldrig i mitt liv
hade jag kommit i så nära kontakt med krigets vanvettiga förstörelse. Jag
hade sett några bombade hus under min skoltid i Danzig, men ingenting
av detta kunde jämföras med den ödeläggelse jag såg här. I detta kaos
av raserade hus, ockupation, svält och kyla, tycktes berlinarna hämtat
sig från den första chocken. Sedan förlamningen släppt hade de praktisk
tagit rest sig ur ruinerna och trots alla besvärligheter hade livet åter
börjat pulsera i deras stad.
FA S S A D R E S T E R AV A N H A LT E R J Ä R N V Ä G S S TAT I O N I B E R L I N . (ARKIVBILD)
77
Med hjälp av det äldre paret från tåget kom vi slutligen fram till gatan
där onkel Paul enligt adressen skulle bo. Vi blev förstås oerhört glada
att huset fanns kvar trots att flera andra i dess omedelbara närhet rasat
samman. Det visade sig att onkel Paul var hemma men vi fick ringa åtskilliga gånger innan han vågade öppna en aning. Försiktigt satte han
huvudet mot dörrspringan och tittade misstänksamt på oss. Först när
han fick klart för sig vilka vi var, lossade han säkerhetskedjan vid dörren
och bad oss stiga på. Det fanns mycket att berätta men redan från första
stund märkte vi hur besvärad han var över att vi hade kommit. Hans fru
och son var i säkerhet hos bekanta på landet och själv bodde han kvar
för sitt arbetes skull och för att bevaka bostaden. Inte att undra på att
människorna blev misstänksamma när inbrott, plundringar, razzior och
arresteringar hörde till deras vardag. Därtill kom bristen på mat och vi
förstod att det var av just den anledningen vi inte tagits emot med öppna
armar. Först när vi tog fram våra kvarvarande smörgåsar och inbjöd
honom till ”måltiden”, tinade han upp och blev på bättre humör.
Han skulle till jobbet tidigt morgonen därpå och lovade att se till
att även vi kom iväg i god tid. När vi väcktes var det kolsvart ute och
vi hoppades innerligt att han skulle följa oss till tåget. Tanken på att i
mörkret och i en för oss främmande storstad behöva leta sig fram till
stationen, kändes absurd när det fanns någon som kunde hjälpa oss.
Innan vi skulle iväg stod Hilla i köket och skar några skivor bröd till oss
tre när onkel Paul kom in. Hans blick formligen vidgades när han fick
syn på brödkakan. En nybakad limpa var vid denna tid guld värt och
måste känts som en hägring för en utsvulten Berlinare.
”Kan jag få resten” undrade han när han såg att jag var på väg att
lägga den resterande biten i ryggsäcken. Hilla och jag såg på varandra,
detta var vår sista färdkost och ingen visste när vi skulle vara framme i
Dresden. Samtidigt insåg vi att det var svårt att säga nej på hans direkta
fråga, vi hade ju trots allt fått sova där. Limpan lämnades således kvar på
bordet, den fick gälla som betalning för vår övernattning. Trots gåvan
krossades våra förhoppningar om hjälp att hitta till stationen. När vi stod
i snålblåsten utanför huset förklarade han i all hast hur vi skulle gå och
för oss verkade det krångligt värre. Sedan ett kort farväl och han ilade
iväg. Kvar stod Hilla och jag, ensamma, frysna och förbannade.
Från början gick vi åt rätt håll men snart blev det allt svårare att följa
78
den angivna vägen. Så här tidigt på morgonen fanns det inte så många
ute som vi kunde fråga och de som vi försökte stoppa, tycktes ha alltför
bråttom eller också vågade de inte stanna. Hur som helst kom vi så
småningom fram till stationen, men säkert hade vi gått flera kilometer
helt i onödan för att nå målet.
Tack vare att vi hade löst våra biljetter kom vi snabbt på tåget men
sedan följde en lång väntan innan vi slutligen kom iväg. Jag vill minnas
att vi var oerhört trötta men att vi på grund av spänningen inför mötet
med Eva inte kunde sova.Vi undrade förstås hur hon skulle reagera på
vår oväntade ankomst, skulle hon bli glad eller tycka att vi borde väntat
på ett klartecken från henne?
Anblicken av Dresden blev en chock. Allt vi sett av förstörelsen i Berlin
förbleknade i jämförelse med denna spökstad. Det var svårt att förstå hur
några människor överhuvudtaget kunnat överleva ett sådant inferno. Här
var det inte bara fråga om förstörda kvartér, utan hela stadsdelar låg i
ruiner. Senare fick vi höra att man fram till februari 1945 praktiskt taget
förskonats från bombangrepp, men sedan hade katastrofen kommit. Vid
ett fruktansvärt flygbombardemang under två skräckfyllda dagar, hade
stora delar av staden utplånats och cirka 300.000 invånare beräknades
hade omkommit. Ett år hade gått sedan dess och vid detta laget hade
man hunnit röja undan det värsta från gator och torg. Trots att många
tvingades bo i källare och andra kvarvarende delar av de raserade husen,
hade livet så sakteligen börjat återvända.
DRESEN EFTER FÖRSTÖRELSEN DEN
13 : e F E B RUA R I 1 9 45 .
(ARKIVBILD)
79
Efter att ha frågat oss fram fick vi tag på en spårvagn till Freital. Det
gällde verkligen att armbåga sig fram om man ville få chansen att följa
med. Folk klängde som druvor på alla upptänkliga ställen på de få vagnar
som fanns i trafik. Jag ville minnas att Hilla hade något slags flätad bag
som tillverkats av plastliknande strängar med den förargliga egenskap att
bli allt längre och tunnare när de utsattes för viss påfrestning. I trängseln
hade större delen av bagen hamnat utanför den stängda spårvagsdörren
medan Hilla höll ett stadigt grepp om resten. Vi fick oss ett gott skratt
när vi kom fram i Freital och dörren öppnades. Bagens något bulliga form
hade av lufttrycket förvandlats till en löjeväckande långsmal skapelse
och de båda handtagen hade blivit dubbelt så långa.
Vår kära syster Eva blev verkligen överrumplad när vi lite senare,
helt utan förvarning, dök upp på lasarettet där hon jobbade. Sedan vi
anmält vår ankomst i växeln stod vi kvar i den stora entréhallen i spänd
förväntan. Vi såg att hon hejdade sig ett ögonblick när hon kom nerför
trappan, verkade som om hon tvivlade att det verkligen var vi som hade
kommit. Med orden ”Jag tro jag drömmer” sprang hon nerför de sista
trappstegen och slöt oss i sina armar.
Vår plötsliga ankomst i Freital innebar självfallet en hel del bekymmer
och ett stort ansvar för Eva. Bara 22 år gammal skulle hon nu i all hast
skaffa både arbete och bostad till två yngre syskon, hon skulle dessutom
se till att vi fick mat på våra kommande arbetsplats. I en tid då flertalet
människor levde under svältgränsen, ansågs detta som den viktigaste
av förmånerna. Helst av allt hade jag nog velat fortsätta min avbrytna
skolgång i någon realskola, men dessa funderingar fick jag snabbt slå ur
hågen. Bara ett fåtal skolor hade kommi igång efter kriget och dessutom
skulle det inneburit en hel del kostnader för oss, något som vi absolut
inte hade råd med. Återstod att se vad storasyster hade i beredskap åt
Hilla och mig.
Med sedvanlig energi gick hon till verket för att hitta lämpliga inackorderingar åt oss-, och hon lyckades! Tack vare hennes goda kontakter
med f.d. patienter lyckades hon få den hjälp som hon så väl behövde.
Två dagar efter vår ankomst var det redan klappat och klart vart vi
skulle ta vägen. Hilla skulle arbeta hos ett äldre jordbrukarpar på en
liten gård strax utanför Freital och jag som lärling på Pfüllers bageri i
den centrala delen av staden. Att lära bageriyrket var långt ifrån något
80
jag drömt om men nöden har som bekant sin egen lag. Med tanke på
matbristen som rådde tycktes det för tillfället vara den bästa lösningen.
Eva såg måhända tveksamheten i mina ögon och med orden ”Du får i
alla fall äta dig mätt” försökte hon trösta mig när vi första dagen med
pick och pack var på väg dit.
S Y S T E R EVA U TA N F Ö R L A S A R E T T E T I F R E I TA L.
EVA ( T I L L H Ö G E R ) T I L L S A M M A N S M E D
A R B E TS K A M R AT E R N A .
81
L Ä R L I N G H O S P H Ü L L E R O C H S T R AU S S
Varken krig eller andra katastrofer kunda rubba hantverksskråens uråldriga lagar, där lärlingar av tradition stod lägst på den sociala ranglistan.
Genom ett s.k. lärlingskontrakt kunde arbetsgivaren fritt bestämma över
arbetstid, utbildning, betalning och ibland t.o.m. vad man gjorde under
sin fritid. Lärlingen blev praktiskt taget livegen under de tre åren som
utbildningen varade. Ändå hade jag inte precis någon anledning att klaga.
Jag behandlades hyggligt och trots många tråkiga arbetsuppgifter som
plåtskrapning, städning och handlangning åt de äldre, så var arbetstiden
här mera reglerad och arbetet mindre slitsamt än hos bonden Osterloh.
Dessutom fick jag för första gången i mitt liv lite egna fickpengar, visserligen bara fem mark i veckan, men ändå. Det fanns inte särskilt mycket
att köpa men bio fanns det och lönen räckte ganska precis till en plats
på de två främsta bänkraderna.
PHÜLLER BJUDER PÅ MOTORCYKELTUR.
82
FRA M F Ö R PH Ü L L E R S B AG E R I 1 9 4 6 .
Min vistelse hos Pfüller tog ett hastigt slut i mitten av november samma
år. Trots hård ransonering av nästan alla livsmedel hade han olagligt inlåtit
sig i vissa bytesaffärer med minskande mjöllager som följd. I början försökte han täcka förlusterna genom att blanda några skopor sågspån i varje
deg, men i längden blev situationen ohållbar. När ransoneringskupongerna slutligen skulle redovisas, sprack bubblan. Hans bageri stängdes med
omedelbar verkan och jag missade mitt jobb. Eva visste emellertid genast
råd. Genom hennes kontakter med familjen Strauss, släkt till bonden där
Hilla bodde, kunde hon snabbt ordna ett nytt arbete åt mig. De ägde ett
större bageri i en annan del av staden och eftersom de hade användning
för ytterligare en lärling, fick jag börja hos dom omedelbart.
Redan från första stund kände jag att livet hos familjen Strauss skulle
bli betydligt tuffare än på min förra plats. Arbetstiden blev längre och
minsta misstag eller försummelse resulterade i rejäla utskällningar. Svårt
invalidiserad hade sonen Helmuth återvänt från kriget och övertagit
faderns bageri. Trots sitt grava handikap, med högra benet amputerat
nästan upp till midjan och en av granatsplitter sargad kropp, deltog han
i det dagliga arbetet precis som alla andra. Det gnisslande ljudet av hans
illasittande benprotes skvallrade om för oss när Helmuth var i antågande
och vi återgick skyndsamt till vårt arbete.
På tal om benprotes så minns jag att jag en dag skickades med spårvagn
till ortopedverkstaden i Dresden för att hämta ett nytt ”ben” åt unge
Strauss. Bara femton år gammal kändes det förstås oerhört genant att
jag följdes av många nyfikna blickar när jag kom bärande på det jätteliga
paketet vars konturer tydligt avslöjade dess innehåll.
Vår värsta plågoande var Helmuths snart 70-årige far. Trots sin höga
ålder och svåra astmaattacker, envisasades han med att hjälpa till med de
dagliga göromålen i bageriet. Han hade synpunkter om allt och alla och
elakheten formligen lyste i ögonen på honom när han kunde sätta oss
lärlingar på plats. Som tur var jobbade jag där tillsammans med Joakim,
en kille i min ålder som jag trivdes bra ihop med och som gjorde det
lättare att uthärda alla trakasserier. Vi var rörande eniga när det gällde
vår avsky mot gubben Strauss och tillsammans gjorde vi vårt bästa att
lura honom när tillfälle gavs. Som till exempel när det bestämdes att vi
skulle lägga oss redan vid 9-tiden på kvällen för att ”orka med den långa
arbetsdagen”. Hittills hade vi haft var sin nyckel till husets ytterdörr som
83
av säkerhetsskäl låstes redan tidigt på kvällen. Nu tvingades vi lämna
ifrån oss nycklarna och varje kväll kontrollerade han noggrant om vi
lagt oss vid den föreskrivna tiden. Men vem vill rätta sig efter sådana
bestämmelser när man är ung och intresset för flickor hade vaknat?
Alltså skaffade vi av hjälpsamma hyresgäster dubbletter till våra indragna
nycklar, låtsades sova tills inspektionsronden var undanstökad, och smög
ur huset så fort gubben dragit igen dörren till sin lägenhet.
Julen 1946 firade Hilla och jag hos familje Küpper. Deras son Willi,
som hade sällskap med Eva, hade några månader tidigare återvänt från
rysk fångenskap. Sedan dess jobbade han som läkar-assistent på samma
lasarett som Eva. Trots bristen på praktiskt taget allt som tillhörde julen
under normala tider, så infann sig här hos Küppers något av den högtydliga stämning som vi var vana vid hemifrån. Bara känslan att vara
tillsammans med två av mina syskon efter allt jag hade upplevt sedan
krigsslutet, kändes som en stor gåva och uppvägde gott och väl avsaknaden av julmat och presenter. Höjdpunkten blev ändå när gamle Küpper
framåt kvällen högtydligt överlämnade ett par nästan nya skor. För mig,
som fortfarande traskade omkring med gamla och trasiga kängor från
tiden hos Osterlohs, kändes gåvan som en skänk från ovan. ”De är för
trånga för Willi och du behöver dom bäst av alla” sa han anspråkslöst
när han gav mig paketet.
För mig blev bekantskapet med Küppers efterhand allt viktigare. Jag var
i en känslig ålder och påverkades oerhört starkt av alla intryck omkring
mig. Deras vänlighet och omtanke gav mig den trygghet som jag behövde,
den kändes på något vis som en motvikt till den allmänna dekadens och
likgiltighet som rådde vid denna tid. De allt oftare återkommande söndags­
promenader i Freitals natursköna omgivningar, i sällskap med Willis far,
var stunder som jag än i dag kan minnas med stor glädje.
En makaber händelse inträffade någon gång under våren 1947. Alla
livsmedel var fortfarande ransonerade och trots de tilldelade kupongerna, räckte maten som fanns i affärerna långtifrån till alla. Svårast av
allt var det ändå att få tag på kött. I bästa fall kunde det köpas en gång
per månad efter att ha köat i timmar och då endast en ynklig liten bit
per person. För ett matvrak som unge Helmuth Strauss blev det därför
en påfrestande tid och han gjorde allt för att dryga ut matförrådet med
för oss andra ovanliga ”delikatesser”. Döm om vår förvåning när han så
84
en dag med tindrande ögon satt till bords, frossande på en stor köttbit.
Generöst erbjöd han oss att delta i festmåltiden men överraskade av
hans plötsliga givmildhet blev vi förstås misstänksamma och avböjde.
Så småningom kröp i alla fall sanningen fram. Någon i Helmuts bekant­
skapskrets ville låta avlida deras åldersstigna tax. Helmuth erbjöd sig
att göra detta och föll för frestelsen att äta upp det stackars djuret. Här
satt alltså denna samvetslöse barbar och knaprade helt oberört och med
god aptit på hundben medan jag med kväljningar i halsen sprang från
matbordet. Jag hade aldrig varit en speciellt stor vän av kött och blev
det än mindre efter denna hemska upplevelse.
Det enda bränslet som fanns tillgängligt för bagerierna var brunkol,
en brun träliknande massa. Det absolut tyngsta arbete under den gångna
vintern blev därför att ta hand om den jättestora högen som hade lossats
på gården. Stora sega bitar, blandat med snö och is, skulle krossas med
slägga och därefter i korgar bäras till ett trångt utrymme strax bakom
ugnen. Detta tunga arbete tillkom uteslutande oss lärlingar och efter en
hel dags slitande i brunkolshögen,var kroppen nerbultad och armarna
kändes som bly. Snart blev det emellertid också brist på denna vara och
till följd av detta stängdes framåt våren vårt och flera andra bagerier i
staden. Jag fick bo kvar hos familjen Strauss men lånades ut till en brödfabrik några kvarter längre bort. Lönen var inte stor men i gengäld fick
varje anställd en limpa bröd per vecka, något ytterst värdefullt som mer
än pengar dög som betalningsmedel för olika tjänster.
Sedan jag fått ett par skor från Küppers, var bristen på kläder mitt
största problem. Fortfarande fanns det absolut ingenting att köpa i den
vägen och jag tvingades därför att gå klädd i ett par lappade urvuxna
byxor och en en tvåfärgad kavaj som Eva låtit sy av en avlagd kappa.
Tillsammans med några kompisar hade jag under vårmånaderna, utan
storasystern vetskap, gått på en danskurs för nybörjare. Allteftersom
den planerade avslutningsbalen i maj ryckte närmare, våndades jag vid
tanken på min torftiga klädsel. Mitt hjärtas flicka var redan bjuden,
men hur skulle jag skaffa något att ta på mig vid den för mig så viktiga
festen? Lösningen blev min veckolimpa från fabriken. Hilla hade en
pojkvän som mot denna attraktiva betalning var villig att låna ut en
av sina avlagda kostymer, ett arrangemang som upprepades åtskilliga
gånger under kommande danskvällar resten av året.
85
ETT LIVSTECKEN FRÅN KURT
Frampå sensommaren 1947 nåddes vi av
ett glädjebud, vi fick nämligen ett första
livstecken från vår storebror Kurt. Alltsedan
strax före krigsslutet hade han vistats i ett
antal fångläger i olika delar av Ryssland utan
möjlighet att meddela sig med omvärlden.
Först nu, efter mer än två års ovisshet om
hans öde, kom ett illa medfaret censuerat
postkort med upplysning om var han fanns
och att hans hoppades att vi alla snart kunde
återförenas där hemma. Min stackars bror!
Föga anade han då att det skulle dröja ytterligare drygt två år innan han på grund
av sjukdom släpptes fri och att ett ”där hemma” inte längre fanns att
återvända till.
Alltefter som postgången med utlandet började fungera någorlunda
normalt, förbättrades också våra kontakter med mor och far i Danmark.
I breven vi fick berättade de om sin vardag från flyktingslägret på norra
Själland och om sina förhoppningar om en framtid i ett land där den
splittrade familjen kunde återförenas. Några månader senare blev också
deras drömmar om ett nytt hemland verklighet. Tack vare danska vänners
hjälp och stöd, kunde de lämna lägret och bosätta sig i Sverige.
Men för Hilla och mig, som fanns i Östtyskland, återstod ännu många
hinder att övervinna innan vi kunde åka dit. Vi hade hamnat på fel
sida av ”Järnridån”vilket starkt minskade våra möjligheter till en snar
förening med den övriga familjen. Våra planer att fly till väst tog därför
efterhand allt fastare form och kulminerade en söndagsmorgon i mars
1948, dagen då vi startade vår flykt.
Brev från Kurt.
H Ä L S N I N G F R Å N K U RT I RY S S L A N D .
MINA FÖRÄLDRAR OCH SYSTRAR CHRISTEL OCH ELFRIEDE I DANMARK.
86
87
FA R L I G G R Ä N S Ö V E RG Å N G
HILL A OCH JAG VID TIDEN I FREI TA L ( 1 9 4 7 ) .
88
Även om gränsen mellan de båda tyska staterna på den tiden inte bevakades lika hårt som i våra dagar, så innebar en flykt ändå stora risker och
fordrade därför en hel del förberedelser. Säkraste sättet att lyckas hitta
de minst befästa gränsövergångarna var att anlita någon av de professionella gränsförarna. Det var personer som mot lämplig betalning, företrädsvis cigaretter eller livsmedel, åtog sig att föra flyktingar i säkerhet.
Men det gällde att se upp. Tyvärr inträffade det ibland att några kunde
råka ut för samvetslösa skojare, i stället för den hägrande friheten i väst
kunde man därför med lite otur hamna mitt i en rysk postering. Något
som vi också fick tänka på var risken att vi skulle bli angivna. I syfte
att uppnå egna fördelar fanns det alltid folk som var beredda att avslöja
eventuella flyktplaner för myndigheterna. Skulle vi lyckas komma iväg
utan upptäckt var det säkrast att inte prata bredvid mun och bryta upp
i största hemlighet.
Redan två månader tidigare hade Eva tillsammans med Willi varit
över gränsen och därvid förvärvat värdefulla erfarenheter som nu skulle
komma väl till pass. Willi hade stannat i väst för att där fortsätta sina
studier, men Eva återvände genast till Freital för att ta itu med planeringen för Hillas och min flykt. Sin vana trogen så tänkte hon på allt. För
att inte väcka misstankar hos våra arbetsgivare, fick vi efterhand flytta
över vårt pick och pack till familjen Küpper. Flyktvägen var bestämd och
resdagen utsatt till en söndag eftersom vi då var lediga från våra arbeten
och ingen skulle sakna oss. Sedan vi väl passerat gränsen skulle vi först
till en släktträff i Hamburg, sedan vidare till Freilingen i Eifel där moster
Ella bodde. Tillsammans med sina barn och vår gamla mormor, hade hon
precis som vi fått lämna sin hemtrakt utanför Danzig och såsmåningom
hamnat i denna lilla by inte långt från belgiska gränsen. Trots att de
bodde i en liten lägenhet på bara ett rum och kök, så hörsammade de
genast vår vädjan om hjälp och lovade att upplåta sitt hem för Hilla och
mig tills vi kunde skaffa ett arbete och någonstans att bo.
Allt var således väl förberett för flykten och så en kallt morgon i mitten
av mars 1948, kunde vi äntligen ge oss iväg. Ett nytt men farligt äventyr
hade taget sin början och om allt gick väl, kunde vi smyga över gränsen
89
under natten och nå friheten i väst vid gryningen nästkommande dag.
Resan från Dresden över Leibzig och Halle, i riktning Halberstadt
vid gränsen, gick utan missöden men trängseln på tåget var stor. Det var
tydligen så att flertalet av resenärerna var ute i samma ärende som vi.
”Folkvandringen” från östtyskland pågick för fullt och man var allmänt
rädd för att gränsbevakningen snart skulle skärpas. Många flyktingar
som vid krigsslutet hamnat där hade någon anförvant i väst och de tog
därför chansen att lämna landet innan det var för sent.
Söder om Halberstadt, i en mindre ort vid namn Wernigerode lämnade
vi, tillsammans med flertalet passagerare, tåget. Vi befann oss drygt en
mil från gränsen och kände instinktivt att det var först nu den kritiska
delen av flykten skulle börja. Det var inte svårt för Eva att övertala en
person från trakten att mot skälig ersättning följa oss på vägen. Vi träffades något senare vid en avtalad mötesplats och vid mörkrets inbrott
var det så dags att starta vår långa riskfyllda marsch. Bärande på var sin
ryggsäck och med vår vägvisare i täten, lämnade vi bebyggelsen och slog
strax därefter in på en liten väg i ett närbeläget skogsområde.
Vi upptäckte ganska snart att vi inte var ensamma i skogarna kring
Wernigerode utan hade sällskap av flera flyktingsgrupper som tycktes
vara utspridda över ett relativt begränsat område. Trots att de talade
med varandra i dämpad ton, kunde vi urskilja djudet av deras röster
som med vinden fördes till oss. Själva var vi spända och tysta, höll tätt
efter varandra och traskade på, kilometer efter kilimeter. Hur länge vi
gick den natten kommer jag inte ihåg, men för mig verkade det vara en
evighet. Fötterna kändes som bly och packningen på ryggen, som kändes
lätt i början, blev tyngre för varje steg.
Så småningom kunde vi i alla fall skönja slutet på den långa skogs­
vandringen, träden började glesna och framför oss låg ett öppet något
kuperat landskap. I en dalgång några hundra meter till vänster om oss
såg vi en väl upplyst gård. Spända lyssnade vi på högljudda röster och
hundarnas skall som ekade genom nattmörkret. Mannen framför oss
höjde handen och gav tecken att stanna. ”Ingen fara, bara en rysk postering som festar om” förklarade han lugnande när han såg hur nervösa
vi var. Han själv skulle nu återvända hem, han hade utfört sitt uppdrag
och överlät därför åt oss att klara den sista biten till friheten. Bara en
kortfattad beskrivning om hur vi kunde hitta övergången vid bäck­ravinen
90
som utgjorde gränsen mellan öst och väst, sedan ett ”lycka till” och han
försvann ljudlöst i skogen vi nyss hade lämnat .
Vi gav oss genast iväg och följde en liten stig i nordlig riktning som
förde oss allt längre bort från den bevakade gården. Snart kunde vi höra
ett svagt brus från rinnande vatten och vi förstod att vi kommit rätt.
Dagen började gry och i halvmörkret kunde vi urskilja något som liknande en provisorisk ”bro”, två järnvägsskenor som av någon hjälpsam
själ lagts paralellt över ravinen. Jag minns att jag rös vid tanken på den
riskfyllda övergången och just då var rädslan för den starkare än att bli
haffad av ryssen.
Men tiden var knapp. Rop och hundskall från skogsbrynet tydde på
att någonting var i görningen, kanske hade någon flyktingsgrupp som
kommit efter oss råkat i knipa. Situationen krävde att vi lämnade vår
tveksamhet därhän och handlade snabbt. Eva och jag blev första paret
ut. Vi höll varandra hårt i handen och balanserade sedan sida vid sida på
var sin skena ut i det ovissa. I mörkret var det svårt att bedöma djupet av
ravinen och kanske var det tur för mig. På så vis hann jag aldrig bli rädd
och kunde helt koncentrera mig på varje steg jag tog. Ytterst sakta tog vi
oss bit för bit över den farliga passagen och nådde den säkra sidan utan
missöden. Men än var faran inte över. Hilla och en annan flicka, som
hade anslutet sig till vårt sällskap, hade just påbörjat övergången och vi
följde med nervösa blickar deras balansgång över ravinen. Först när vi såg
att allt gick bra kunde vi andas ut och tillsammans glädjas över skylten
som talade om att vi befann oss i väst. Flykten hade lyckats.
Det blev ett kärt återseende av mostrar, fastrar och kusiner. Alla hade
de flytt ifrån sina hemtrakter untanför Danzig och efter en tids strapatsfyllt kringflackande genom ett krigshärjat Tyskland till slut hamnat i
Altona utanför Hamburg. Eftersom en av våra kusiner skulle konfirmeras fanns också moster Ella på plats och i hennes trygga sällskap åkte
Hilla och jag några dagar senare till byn Freilingen där hon bodde. Eva
däremot återvände ännu en gång tillbaka över gränsen till Freital. Först
några månader senare, när hennes Willi lyckades skaffa en liten lägenhet
i Mülheim nära Duesburg, lämnade även hon Östtyskland för gott.
91
BYN FREILINGE
Under drygt två år hade vi vistats i en relativ stor stad och därför kändes
det i början lite ovant att komma till lilla Freilingen vid Eifelbergens
fot. Här fanns värdshus, landhandel och några hantverkare, men i övrigt
levde invånarna uteslutande av sina små jordbruk vars steniga jordar
endast gav en nödtorftig försörjning åt deras familjer. De var troende
katoliker, jobbade i sitt anletets svett på vardagar, besökte värdshuset på
lördagar och gick mangrannt till kyrkan på söndagar. Den vitkalkade
kyrkan var byns medelpunkt och byprästen den mest respekterade av
alla. De första dagarna efter vår ankomst bodde Hilla och jag i moster
Ellas trånga lägenhet och delade säng med våra kusiner, sedan fick vi
ge oss iväg till ett genomgångsläger för flyktingar strax utanför Köln.
Vi hade tagit oss illegalt över gränsen och för att få identitetshandlingar
och därmed rätten att vistas och arbeta i väst, var vi nu så illa tvungen
att genomlida tvådagars karantän på denna deprimerande plats. Ändå
hade vi ingen anledning att klaga. Vårt uppehåll skulle bli kortvarigt,
men flertalet av alla flyktingar som kom dit hade ingenstans att ta vägen
och de hade levt där i flera månader under vidriga förhållanden.
”Avlusningsanstalten” kallades lägret av folket i trakten och faktum
var, att man vid sidan av långvariga förhör och ifyllande av diverse
fråge­formulär, gav jakten på löss och loppor extra stor prioritet. Oavsett om det fanns behov eller inte, fick alla nyintagna genomgå samma
procedur. Vi fick klä av oss nakna och under tiden som håret sköljdes
med någon illaluktande vätska i lägrets duschrum, desinficerades våra
kläder i rummet intill. Först efter denna behandling blev vi accepterade
som fullvärdiga medborgare i väst, fick ut våra identitetskort och kunde
lämna lägret.
Stor arbetslöshet rådde vid denna tid och speciellt svårt var det att hitta
ett jobb i de mindre orterna. Men vi hade tur. Hilla fick rätt snart börja
som barnflicka hos en familj i Freilingen och jag lyckades några dagar
senare hitta ett arbete i ett nystartat bageri i grannbyn Lommersdorf.
Eftersom de vi sidan om också drev ett litet jordbruk blev mina arbetsdagar både långa och slitsamma. Oftast bakade vi bröd på nätterna och
slet på åkrarna på dag–arna.Trots detta vågade jag aldrig klaga, jag visste
92
att det fanns gott om folk bland flyktingarna som i utbyte mot mat och
husrum var villiga att jobba praktiskt taget dygnet runt. Mitt största
problem vid denna tid var tröttheten och jag minns att jag vid enstaka
tillfällen kunde slummra till i stående ställning mitt under arbetsdagen.
Intensivt längtade jag till söndagar, dagen då jag fick sova ut och samla
nya krafter inför kommande vecka.
Frånsett mitt slitsamma arbete så trivdes jag ändå bra bland dessa
glada människor här i trakten. De var utåtriktade till sin läggning och
hade en fantastisk förmåga att förgylla den gråa vardagens tristess med
allsköns fester under året. Snart fyllda sjutton år, många nya vänner och
oftast nyförälskad, allt detta har bidragit till att jag än idag med glädje
kan se tillbaka på denna tidsperiod av mitt liv.
F LY K T I N G PA S S E R H Å L L E N E F T E R V I S T E L S E P Å ” AV LU S N I N G S A N S TA LT E N ” .
93
År 1949 blev i många avseende ett händelserikt år. Den stora årliga festen
Kirmis skulle traditionsenligt firas i början av maj, men redan tidigt på
våren var förberedelserna i full gång och ”festdrottningen” skulle väljas
bland byns ogifta skönheter. Det gick så till att killarna samlades till
auktion på värdshuset och efterhand som namnen på flickorna lästes
upp, kom budgivningen igång. Flickan som betingade det högta priset
blev valt till festens drottning och killen som bjudit högst blev hennes
prins. Jag minns att jag offrade två veckolöner på Annie, en liten söt
halvfransyska som just då var min stora kärlek. Men tyvärr, i konkurrans
med mera penningstarka rivaler räckte mitt blygsamma bud inte till för
att få henne vald. När den efterlängtade festen äntligen var inne, varade
den i tre dagar och nätter och det kändes som om alla fördämmningar
hade brustit. Det åts, dracks, dansades och syndades som aldrig förr
under året. Flertalet var katoliker och när festen slutligen var över var
det dags att bikta sig för prästen, de fick syndernas förlåtelse och kunde
renade i själen återgå till de vardagliga bestyren.
Kontakten med våra föräldrar i Sverige blev nu också allt bättre sedan
vi flytt till väst. Själv hade de under våren lämnat Malmö och flyttat till
Fröseke, ett litet industrisamhälle i Småland. Far hade där ett fast arbete
och efterhand som deras situation förbättrades, fick de nu till vår stora
glädje råd att skicka några paket. Först senare på året, när den värdelösa
riksmarken ersatts med den nya D-marken, blev affärerna som genom ett
trollslag välfyllda och den som hade tillgång till den attraktiva valutan
kunde nu köpa praktiskt taget allt.
Ett glädjebud fick Hilla och jag någon gång under försommaren
1949 när det blev klart att vår kära mor fått visum för att besöka oss i
Tyskland. Under mer än fyra år hade vi nu varit skilda från varandra,
år under vilka jag till en början intensivt längtat och hoppats på en snar
återförening med familjen. Efterhand som åren gick utan att någonting
hände, hade hoppet så småningom förbytts i resignation och minnerna
från tiden där hemma hade börjat att blekna. I takt med att dagen för
mors ankomst kom närmare blev jag allt nervösare vid tanken på hur jag
skulle reagera vid vårt första möte efter alla dessa år. Allt gick emeller­
tid betydligt bättre än jag vågat hoppas när hon kom. Främlingsskapet
och osäkerheten jag kände i början förbyttes snabbt i stor glädje över
återseendet efter den långa skiljsmässan.
94
H I L L A , M O R O C H J AG .
95
B A D R I P P O L D S AU
Under sommaren åkte Hilla och jag för några dagar till vår näst äldsta
syster Christel som låg sjuk på ett sanatorium. Tillsammans med min
syster Friedel hade hon följt mor och far på flykten till Danmark, vistats
där på olika läger och sjukhus och slutligen förflyttats till Bad Rippoldsau
i Schwartzwald. Trots sin svåra sjukdom som efterhand försämrats, hade
hon bevarat en okuvlig livsglädje och sitt hopp för framtiden. Nu som
förr fann hon tröst och styrka i musiken och de stunder hon orkade vara
uppe, satt hon vid pianot och spelade alla de underbara melodier som
jag redan i barndomsåren älskade att lyssna på. Dagarna hos Christel
gick tyvärr alltför fort men de gav verkligen tid för eftertanke. Efter
besöket hos henne insåg jag till fullo att mina egna problem trots allt
inte var så stora.
Vår far hade under en längre tid korresponderat med olika myndigheter
i Sverige i syfte att få uppehållstillstånd för Hilla och mig, något som var
rätt svårt vid denna tid. I början av oktober 1949 kom så äntligen det
glada beskedet att hans enträgna ansträngningar givit resultat. Dagen
för återföreningen tycktes nu vara nära.
Mitt stora bekymmer nu som så många gånger förr var den totala
avsaknaden av varma kläder, ett problem som aktualiserades speciellt
nu inför resan till landet i norr. Visserligen fanns det efter införandet av
den nya valutan kläder att köpa, men priserna var sådana att de definitivt
inte passade min skrala kassa. Efter en del dividerande fram och tillbaka
kom Hilla på lösningen. En något skamfilad grå militärfilt som hon tagit
med sig vid flykten till väst, förvandlades under byskräddarens yrkesvana
händer till en visserligen alltför trång men ändock varm ytterrock.
Så var då den efterlängtade dagen för avresan till Sverige inne. Pass
och tågbiljetter hade kommit och den 30:e oktober, tre dagar efter att
jag fyllt arton år, var vi på väg. För mig, som hade flytt från plats till
plats och vistats hos främmande människor under så många år, kändes
det nästan ofattbart att jag denna gång inte var på flykt utan på väg till
mitt nya hemland.
MIN SYSTER CHRISTEL.
T I L L S T Å N D F R Å N S V E N S K A KO N S U L AT E T
FÖR RESA TILL SVERIGE.
96
97
TILL SVERIGE
En något pinsam händelse inträffade under vårt drygt timslånga uppehåll
på centralstationen i Köpenhamn. Upprinnelsen till detta var att vi vid
viseringen av våra pass på svenska konsulatet i Hamburg hade tilldelats
några kuponger med påskriften ”Breakfast or dinner”. Enfaldigt nog
trodde vi att dessa, förutom som ransoneringsmärken, även skulle gälla
som betalningsmedel för maten under resan. Följaktligen satt alltså Hilla
och jag på den flotta järnvägsrestaurangen i allsköns ro och smorde kråset
med de danska läckerheterna i förvissningen om att notan var fixad .
Men ack vad vi bedrog oss. Knappt hade vi lämnat våra platser förrän
en upprörd servitör, ropande och ivrigt gestikulerande med armarna,
sprang efter oss och begärde betalning. Hilla och jag tittade oförstående
på dansken vars rotvälska vi inte kunde förstå medan de övriga gästerna
slutade äta och med roat intresse följde händelseutvecklingen. Med hjälp
av en tysktalande hovmästare kunde vårt fatala misstag snart redas ut,
han fick våra sista slantar och den resterande summan skickade vi så fort
vi kommit till Sverige.
På vägen över sundet stod jag på färjans däck och spejade mot svenska
kusten. Ett för mig främmande land, ett annat språk och det förestående
möte med mor, far och syster, allt detta gjorde att nervositeten ökade
i takt med att vi närmade oss resans mål. Det enda jag kände till om
Sverige var, att det var ett av de få länder i Europa som hade förskonats
av andra världskrigets härjningar, i övrigt visste jag inte så värst mycket.
Men det skulle bli mitt nya hemland och jag åkte dit helt utan förbehåll
och med den bestämda avsikten att trivas. När färjan en stund senare
sakta gled in i Malmös hamn var jag full av tillförsikt och glad över att
mitt kringflackande nu äntligen led mot sitt slut. Jag kände intensivt och
med stor entusiasm att detta var början till ett nytt liv.
En kille från resebyrån mötte oss på stationen och såg till att vi kom
på rätt tåg till Alvesta. Mor hade lovat att möta oss där, sedan skulle
vi tillsammas med henne åka den sista biten hem till Fröseke. Iklädd
min trånga rock och med min skamfilade resväska tätt intill mig, satt
jag tyst bredvid Hilla och tittade i smyg och med viss avund på alla de
välmående och välklädda resenärer runt omkring mig. Ingen trängsel
98
på tåget, varma och rena vagnar och plyschklädda bänkar, allt detta
förstärkte intrycket av att vi kommit till ett rikt land.
Med konduktörens rop ”nästa Alvesta” rycktes jag ur mina funderingar och när tåget strax därpå kom in på stationen upptäckte vi mor
på perongen redan innan det hade stannat. Det blev många kramar och
glädjetårar när vi föll i varandras armar och mera blev det när vi senare
på kvällen med rälsbussen anlände till Fröseke, slutmålet för vår resa.
Aldrig skall jag glömma det känsloladdade ögonblicket då jag mötte
min far och syster och den obeskrivliga glädje jag kände över att äntligen
vara hemma. Det var den 1:a november 1949, en oförglömlig dag för
både Hilla och mig. Fem års otålig väntan var slut och drömmen om en
återförening med familjen hade blivit verklighet.
F R I E D E L , FA R O C H M O R .
99
EPILOG
Tillsammans med våra familjer och med min bror Kurt, åkte Hilla och
jag på en veckolång resa till Danzig. Tanken att någongång under mitt
liv få komma tillbaka till hembygden i Polen fanns inom mig under alla
år, men först på sommaren 1979 kunde planerna förverkligas.
Drygt trettiofyra år hade gått sedan flykten hemifrån, en tid under
vilket mycket borde förändrats till det bättre. Men där tycktes tiden stått
stilla och det var med blandade känslor av nostalgi, vemod och besvikelser
vi återsåg alla de platser som vi så väl mindes från barndomsåren.
I den gamla stadsdelen hade en del av de medeltida husen, som delvis
förstörts eller skadats strax före krigsslutet, visserligen återuppbyggts,
men i övrigt verkade vår en gång så charmfulla och livliga stad grå och
sliten och dess invånare allvarliga och liknöjda.
Nästintill öppen svartväxling av utländsk valuta på alla upptänkliga
ställen, skyltfönster utan varor samt långa köer framför livsmedelsaffärerna, var iögonfallande inslag i gatubilden som ytterligare förstärkte
intrycket av att vi kommit till ett land i ekonomisk kris.
På landsbygden var situationen än värre. När vi två dagar senare var på
väg till vår födelseby, frapperades vi av den enorma fattigdom som rådde
överallt där vi kom förbi. Många hus hade i brist på byggnadsmaterial fått
förfalla, staketen var trasiga eller saknades helt och flertalet trädgårdar
var igenvuxna av ogräs. Utvecklingen i dessa trakter hade inte bara stått
stilla, den hade till och med vridits tillbaka några årtionden.
Stämningen i bilen blev alltmer förtätad av spänning när vi närmade
oss byn och minnerna och känslorna formligen vällde över mig när vi en
stund senare kom fram. Jag var tillbaka på min barndoms gata, upplevde
i tankarna på nytt många av händelserna från förr i tiden och det kändes
som om alla de gångna åren plötsligt hade försvunnit.
Vår ankomst väckte en viss uppståndelse och under tiden som smågrabbarna med stort intresse studerade våra bilar, samlades en del bybor
i klungor och följde med misstänksamma blickar våra förehavanden.
Utländska turister lockades knappast till denna avkrok av några sevärdheter, kom de ändå var det förmodligen med skumma avsikter tycktes
de resonera. Bypolisen tillkallades och först när han kontrollerat våra
pass och vi med polska vänners hälp lyckats förklara avsikten med vårt
besök, gav han sig iväg.
100
Ett paket kaffe och ett par nylonstrumpor blev ”inträdesbiljett” till huset
vi tillbringat våra barndomsår och som vi hals över huvudet fått lämna
när ryssarna kom. På vår knackning öppnades dörren av en äldre kvinna
som tacksamt tog emot våra gåvor och bjöd oss komma in. Det kändes
nästan overkligt och också något skrämmande när jag tillsammans med
Hilla och Kurt spänd vandrade genom de spartanskt möblerade rummen.
Allt utstrålade fattigdom och misär och av vårt en gång så älskade och
ombonade hem gick inte så värst mycket att känna igen.
Jag minns att några av golven var målade med iögonfallande lila färg
vars grälla nyans lyste emot oss så fort vi kom innanför dörren. Förklaringen till deras i vårt tycke hemska färgval fick vi senare av våra polska
vänner, det fanns helt enkelt inga andra färger att köpa. Ryssarna höll
just då på att förbereda sina olympiska sommarspel och allt som i den
vägen producerades i Polen vid denna tid, gick raka spåret till Moskva.
Invånarna tycktes överhuvudtaget sakna det mesta av alla de varor
som vi i väst betraktar som självklara. Inte att undra påatt de med avund och misstänksamhet betraktade de få turister som hittade vägen
till deras by och vars relativa välmåga stod i starkt kontrast till deras
egen hopplöshet.
Längtan att få återse sin barndoms hembygd finns förmodligen hos
alla människor och hos mig hade den vuxit sig starkare för varje år som
gått. Ändå hade jag känt en odefinierbar oro och nervositet inför denna
resa som i fråga om känslor och minnen skulle bli så olik alla andra.
Förmodligen hade jag inte orkat att göra den på egen hand, men i sällskap med fru och dotter, bror, syster och svåger, kändes det på något vis
tryggt att återvända dit.
Trots glädjen över att jag fått återse många av platserna från min
barndomstid, blev besöket i Polen för mig en skakande upplevelse. Det
blev en lärorik vecka och av allt jag såg lärde jag mig att ännu mera
uppskatta förmånen att få bo i ett fritt land.
När vi på midsommarafton i strålande solsken lämnade Danzig så
var det inte i en stämning av vemod och saknad, utan i glädje över att
snart vara hemma i Sverige.
101
FRAMFÖR SKOLLÄGRET ”BERGFRIED” I HA B I C H TS B E RG .
M E D M I N D OT T E R C H R I S T E L V I D S T R A N D E N I H A B I C H TS B E RG Z .
MEISTERSWALDE HAR BLIVIT MIERZESYN .
102
103
M in fars bildhuggeriarbeten i D anmark
Känner ett starkt behov av att komplettera min egen berättelse med en
kort presentation av min käre far Emil Schröders fantastiska skaparglädje
under sin tid som flykting i Danmark.
Inspirerad av tanken att befrämja en snar återförening av familjen
skapade han med enkla verktyg ett flertal underbara träskulpturer.
Några gick till inflytelserika institutioner, andra blev gåvor till deras
danska vänner som tack för deras hjälp och vänskap i nödens stund.
P Å H E D E R S P L ATS H O S FA M I L J E N PE D E R S E N I H O R E , S J Ä L L A N D .
MIN FAR SOM BI LDHUGGARE
I DANMARK.
FAR OCH DOT TER I SAMRÅD.
S TO R A B O K E N ( S C H AT U L L ) . B I L D P Å M I N FA R S S J Ä LV P O RT R Ä T T O C H
O L I K A F LY K T I N G F Ö R L Ä G G N I N G A R I D A N M A R K .
104
105
GRÅTANDE KVINNA PÅ BÄNK MED INSKRIPTIONEN ”TACK F Ö R H J Ä L P I N Ö D E N ” .
GÅVA TILL MIN SYSTER CHRISTEL.
FLYKTINGSMOTIV MED INSKRIPTIONEN ”VART SKA VI GÅ? ” .
B Y S T AV K U N D K R I S T I A N X . P Å S O C K E L M E D F LY K T I N G S M OT I V
O C H M E D TAC K T I L L D A N M A R K . ( G Å VA T I L L D A N S K A R Ö D A KO R S E T ) .
106
107