RECENsION
Eva Borgström
Kärlekshistoria. Begär
mellan kvinnor i
1800-talets litteratur.
Kabusa Böcker 2008
6
Eva Borgströms Kärlekshistoria.
Begär mellan kvinnor i 1800-talets
litteratur är spännande och innehållsrik
läsning om hur motivet kärlek mellan
kvinnor har behandlats hos olika författare
under 1800-talet. Boken är strukturerad
i tre avsnitt. Först har vi den äldre tiden
som fokuserar Fredrika Bremer och Carl
Jonas Love Almqvist, därefter följer de två
pionjärerna Mathilda Roos och Vilhelmine
Zahle och sist kommer den nya tiden med
August Strindberg och Ellen Key. Vilhelmine Zahle var danska men får vara med
eftersom hon skrivit det som kallats Nordens första lesbiska roman.
Som Borgström påpekar i inledningen,
har många historiska källor handlat om män
och konflikter mellan män, medan ömsesidiga relationer mellan kvinnor lämnat få
eller inga spår efter sig. Eftersom alltför
öppet visad kärlek mellan kvinnor kunde
ses som otillåten, är det självklart att de
inblandade inte gärna ville ge offentlighet åt
sina känslor. Under 1800-talet kunde länge
varma känslor mellan kvinnor härbärgeras i
det vida begreppet romantisk vänskap, men
denna kom under seklets lopp att bli alltmer
ifrågasatt. Det är denna omvandlingsperiod
Borgström analyserat.
De sex författarna har valts ut eftersom
de alla sett könsfrågan som central, och
154 Tidskrift för genusvetenskap nr 2–3 2009
på grund av det också kunde tänkas ha
något att säga om samkönat begär. Motiv,
bildspråk, berättelser, komposition och tendenser analyseras utifrån den övergripande
frågan. Borgström har medvetet undvikit
vår tids termer som homosexuell, lesbisk,
queer med flera, vilket jag tycker är klokt.
Istället följer hon bruket i de analyserade
texterna, eller använder de mer övergripande benämningarna kärlek och sexualitet,
begrepp som inte inbegriper kön, identiteter
och annat. Varje tid har sina benämningar,
och med en terminologi från vår tid riskerar vi att skymma dåtidens tänkesätt och
i stället applicera våra föreställningar på
det förflutna.
Många har sett Fredrika Bremer som
en pryd, sexualfientlig nucka, eftersom
hon uppenbarligen aldrig hade en ”fullbordad” kärleksrelation med en man. En
uppfattning som säger mycket om ett heteronormativt samhälle. Borgström visar i
sin analys att Bremer hade mycket att säga
om varma känslor mellan kvinnor, och att
flera av relationerna i hennes böcker tycks
ha inspirerats av Bremers egna kärleksfulla
förhållanden med andra kvinnor. Hedda
Wrangel kallade Fredrika Bremer för ”sin
innerligt älskade”, och grevinnan Stina
Sommerhielm levde Bremer tillsammans
med i flera år, i äktenskapsliknande former. Allt tyder på att senare tiders heteronormativa kultur inte sett eller velat se de
relationerna som viktiga.
Kapitlet om Almqvist undersöker Drottningens juvelsmycke och Tintomaragestalt
en. Tintomara uppfattades som bekant både
som kvinna och man, och öppnar därför
direkt upp för frågan om samkönad kärlek.
recension
Borgström diskuterar skickligt motiv och
betydelseförskjutningar, och textens anknytning till andra texter. Platons Symposion är en uppenbar intertext till verket,
liksom Shakespeares dramatik. En tydlig
influens märks också från operans värld,
med identitetsbyten och förväxlingar. Almqvist testade gärna gränser, och Tintomara
brukar ses som en gränsöverskridare, vilket
uppslagsrikt analyseras i Borgströms text.
Mathilda Roos och Vilhelmine Zahle
är inga kända namn idag. De är emellertid
klart intressanta författare. Roos skrev gärna om kvinnors relationer, och blev tillrättavisad av Sophie Adlersparre i tidskriften
Dagny för att hon i romanen Hårdt mot
Hårdt från 1886 alltför tydligt lyfte fram
kärlek mellan kvinnor. Där möter romanens huvudperson olika kvinnor som hon
dras till. Det var en grannlaga uppgift att
kritisera Roos, eftersom många av Dagnys
läsare var yrkeskvinnor som levde tillsammans med andra kvinnor. Adlersparre ville
förhindra att den romantiska vänskapen
skulle erotiseras, och opponerade sig mot
bokens framställning av fenomenet, som
hade en tydlig erotisk färgning. Men det
intressanta är att Aldersparre inte direkt
kunde nämna det som oroade henne, utan
det sker i omskrivande termer, som att en
del inslag var ”olämpliga”.
”Nordens första lesbiska roman”, Zahles
Också en kärlekshistoria är från 1890. Här
poängteras att romanens huvudperson,
Martha, kände en djup passion för en annan kvinna, en kärlek som klart framställs
som något annat än den heterosexuella.
Här finns inga direkta litterära förlagor.
Det är sorglig läsning. Martha älskar djupt
och innerligt, men hennes kärlek tas inte
på allvar, eftersom den inte passar in i det
etablerade mönstret. Därför tigs den ihjäl,
och det är berättelsens tragik. Att tillhöra en
sort som egentligen inte finns. Det framgår
att Zahle i fiktionens form berättat om sin
egen ungdomskärlek.
Borgströms val av författare för den
nya tiden, Strindberg och Key, har i regel förknippats med heterosexuell kärlek.
Men just därför, har de också positionerat
sig gentemot samkönad kärlek. Strindberg
hade en negativ inställning, särskilt till
kärlek mellan kvinnor. Den bedöms som
ett hot mot hela samhället och kulturen.
Personligen, tyckte jag det var påfrestande
att läsa igenom Borgströms redovisning av
hans oerhört aggressiva utfall mot kvinnor.
Key lyfte fram den heterosexuella kärleken
och misstrodde de emanciperade yrkeskvinnorna, som hon menade var ute på fel väg.
Hennes misstänksamhet mot dem och mot
deras inbördes relationer, pekar på en stor
oro. Liksom Strindberg såg hon dem som
ett hot mot hela mänsklighetens framtid.
Eva Borgström har i Kärlekshistoria.
Begär mellan kvinnor i 1800-talets litteratur visat på de problem författare haft att
återge samkönad kärlek, och på möjligheter
att göra det. Det är en fascinerande, kunskapsrik och engagerande bok.
Eva Helen Ulvros
Professor
Historiska institutionen
Lunds universitet
Tidskrift för genusvetenskap nr 2–3 2009 155