Eva Borgströms Kärlekshistoria. Begär mellan kvinnor i
RECENsION Eva Borgström Kärlekshistoria. Begär mellan kvinnor i 1800-talets litteratur. Kabusa Böcker 2008 6 Eva Borgströms Kärlekshistoria. Begär mellan kvinnor i 1800-talets litteratur är spännande och innehållsrik läsning om hur motivet kärlek mellan kvinnor har behandlats hos olika författare under 1800-talet. Boken är strukturerad i tre avsnitt. Först har vi den äldre tiden som fokuserar Fredrika Bremer och Carl Jonas Love Almqvist, därefter följer de två pionjärerna Mathilda Roos och Vilhelmine Zahle och sist kommer den nya tiden med August Strindberg och Ellen Key. Vilhelmine Zahle var danska men får vara med eftersom hon skrivit det som kallats Nordens första lesbiska roman. Som Borgström påpekar i inledningen, har många historiska källor handlat om män och konflikter mellan män, medan ömsesidiga relationer mellan kvinnor lämnat få eller inga spår efter sig. Eftersom alltför öppet visad kärlek mellan kvinnor kunde ses som otillåten, är det självklart att de inblandade inte gärna ville ge offentlighet åt sina känslor. Under 1800-talet kunde länge varma känslor mellan kvinnor härbärgeras i det vida begreppet romantisk vänskap, men denna kom under seklets lopp att bli alltmer ifrågasatt. Det är denna omvandlingsperiod Borgström analyserat. De sex författarna har valts ut eftersom de alla sett könsfrågan som central, och 154 Tidskrift för genusvetenskap nr 2–3 2009 på grund av det också kunde tänkas ha något att säga om samkönat begär. Motiv, bildspråk, berättelser, komposition och tendenser analyseras utifrån den övergripande frågan. Borgström har medvetet undvikit vår tids termer som homosexuell, lesbisk, queer med flera, vilket jag tycker är klokt. Istället följer hon bruket i de analyserade texterna, eller använder de mer övergripande benämningarna kärlek och sexualitet, begrepp som inte inbegriper kön, identiteter och annat. Varje tid har sina benämningar, och med en terminologi från vår tid riskerar vi att skymma dåtidens tänkesätt och i stället applicera våra föreställningar på det förflutna. Många har sett Fredrika Bremer som en pryd, sexualfientlig nucka, eftersom hon uppenbarligen aldrig hade en ”fullbordad” kärleksrelation med en man. En uppfattning som säger mycket om ett heteronormativt samhälle. Borgström visar i sin analys att Bremer hade mycket att säga om varma känslor mellan kvinnor, och att flera av relationerna i hennes böcker tycks ha inspirerats av Bremers egna kärleksfulla förhållanden med andra kvinnor. Hedda Wrangel kallade Fredrika Bremer för ”sin innerligt älskade”, och grevinnan Stina Sommerhielm levde Bremer tillsammans med i flera år, i äktenskapsliknande former. Allt tyder på att senare tiders heteronormativa kultur inte sett eller velat se de relationerna som viktiga. Kapitlet om Almqvist undersöker Drottningens juvelsmycke och Tintomaragestalt en. Tintomara uppfattades som bekant både som kvinna och man, och öppnar därför direkt upp för frågan om samkönad kärlek. recension Borgström diskuterar skickligt motiv och betydelseförskjutningar, och textens anknytning till andra texter. Platons Symposion är en uppenbar intertext till verket, liksom Shakespeares dramatik. En tydlig influens märks också från operans värld, med identitetsbyten och förväxlingar. Almqvist testade gärna gränser, och Tintomara brukar ses som en gränsöverskridare, vilket uppslagsrikt analyseras i Borgströms text. Mathilda Roos och Vilhelmine Zahle är inga kända namn idag. De är emellertid klart intressanta författare. Roos skrev gärna om kvinnors relationer, och blev tillrättavisad av Sophie Adlersparre i tidskriften Dagny för att hon i romanen Hårdt mot Hårdt från 1886 alltför tydligt lyfte fram kärlek mellan kvinnor. Där möter romanens huvudperson olika kvinnor som hon dras till. Det var en grannlaga uppgift att kritisera Roos, eftersom många av Dagnys läsare var yrkeskvinnor som levde tillsammans med andra kvinnor. Adlersparre ville förhindra att den romantiska vänskapen skulle erotiseras, och opponerade sig mot bokens framställning av fenomenet, som hade en tydlig erotisk färgning. Men det intressanta är att Aldersparre inte direkt kunde nämna det som oroade henne, utan det sker i omskrivande termer, som att en del inslag var ”olämpliga”. ”Nordens första lesbiska roman”, Zahles Också en kärlekshistoria är från 1890. Här poängteras att romanens huvudperson, Martha, kände en djup passion för en annan kvinna, en kärlek som klart framställs som något annat än den heterosexuella. Här finns inga direkta litterära förlagor. Det är sorglig läsning. Martha älskar djupt och innerligt, men hennes kärlek tas inte på allvar, eftersom den inte passar in i det etablerade mönstret. Därför tigs den ihjäl, och det är berättelsens tragik. Att tillhöra en sort som egentligen inte finns. Det framgår att Zahle i fiktionens form berättat om sin egen ungdomskärlek. Borgströms val av författare för den nya tiden, Strindberg och Key, har i regel förknippats med heterosexuell kärlek. Men just därför, har de också positionerat sig gentemot samkönad kärlek. Strindberg hade en negativ inställning, särskilt till kärlek mellan kvinnor. Den bedöms som ett hot mot hela samhället och kulturen. Personligen, tyckte jag det var påfrestande att läsa igenom Borgströms redovisning av hans oerhört aggressiva utfall mot kvinnor. Key lyfte fram den heterosexuella kärleken och misstrodde de emanciperade yrkeskvinnorna, som hon menade var ute på fel väg. Hennes misstänksamhet mot dem och mot deras inbördes relationer, pekar på en stor oro. Liksom Strindberg såg hon dem som ett hot mot hela mänsklighetens framtid. Eva Borgström har i Kärlekshistoria. Begär mellan kvinnor i 1800-talets litteratur visat på de problem författare haft att återge samkönad kärlek, och på möjligheter att göra det. Det är en fascinerande, kunskapsrik och engagerande bok. Eva Helen Ulvros Professor Historiska institutionen Lunds universitet Tidskrift för genusvetenskap nr 2–3 2009 155
© Copyright 2024