Upphittat:
ett mästerverk
En gång var han ett internationellt stjärnnamn. I dag går flera av
Bo Widerbergs filmer inte ens att få tag på. SvD:s Hynek Pallas
följer jakten på det bortglömda mästerverket ”Joe Hill” och anar
en renässans för den kompromisslöse regissören.
Text HYNEK PALLAS
W
ow, är det sant?”
Det är en kontinent mellan oss
och mobilmottagningen är usel
– men det går
inte att ta miste på den franske regissören Olivier Assayas ohöljda glädje.
Orsaken är måhända märklig: en bortglömd svensk 70-talsfilm ska äntligen
komma ut på dvd. Kanske.
Men jag jublar också. Jag började
skriva på den här artikeln förra våren,
när jag fått nys om att det svenska filmbolaget Studio S tillsammans med
Kungliga Biblioteket planerade att ge ut
en Bo Widerberg-box innehållande den
film som Olivier Assayas är så lycklig
över – ”Joe Hill” från 1971.
Att jag har ringt upp just honom beror på att fransmannen häromåret använde klipp ur ”Joe Hill” i sin film ”Efter
revolutionen”, en självbiografisk historia om livet efter 1968 i Paris. Men, berättar Olivier Assayas, när han inför inspelningen började leta efter material
ur ”Joe Hill” i godtagbar kvalitet visade
det sig omöjligt.
– Det enda jag hittade var en vhs-kopia på internet.
När dvd-utgivningen gång på annan
sköts upp, och med den min artikel, fick
jag reda på att filmbolaget Studio S och
Kungliga biblioteket råkat ut för samma
sak som Olivier Assayas. När ”Joe Hill”
skulle tas fram ur Svenska Filminstitutets arkiv upptäcktes att de 35 millimeters-kopior som fanns var slitna, eller
inkompletta. Saken försvårades av rättighetskrångel som kom sig av Bo Widerbergs vid den tiden unika situation
som internationell succéregissör.
Widerberg hade haft ett spektakulärt
1960-tal: Sedan debuten ”Barnvagnen”
1963 och den Oscarsnominerade uppföljaren ”Kvarteret Korpen” året därpå
hade hans aktier stigit i värde både i
Sverige och internationellt. I början på
70-talet var Bo Widerberg regissörsnamnet på allas läppar.
1969 fick ”Ådalen 31” jurypriset vid
filmfestivalen i Cannes. Två år tidigare
hade Pia Degermark, då 16 år, vunnit
skådespelarpriset för ”Elvira Madigan”.
Den filmen älskades världen över – Olivier Assayas beskriver det som att
”någon för första gången förde in impressionismen i filmen”.
Thommy Berggren – som då medverkat i nästan alla Widerbergs filmer – berättar i ett vackert kommentarspår till
den planerade utgåvan av ”Joe Hill” att
Hollywood slet i honom, Bo Widerberg
och fotografen Jörgen Persson. Den
amerikanska alternativkulturen var
också förtjust: Patti Smith och Sam She-
Thommy Berggren och Bo Widerberg, Gröndal, 1970. FOTO: PETER SCHILDT
08
SVD KULTUR SÖNDAG 22 FEBRUARI 2015
Började som
författare
Bo Widerberg (1930–1997)
är en av Sveriges mest hyllade filmregissörer genom
tiderna. Han inledde sin kreativa bana som författare på
50-talet med romaner som
”Hösttermin” och ”Erotikon”.
På 60-talet tog han steget
över till filmregi och långfilmsdebuterade 1963 med
”Barnvagnen”. Bland hans
mest kända filmer finns
”Elvira Madigan”, ”Kvarteret
Korpen”, ”Ådalen 31”,
”Mannen på taket” och
”Lust och fägring stor”.
pard sade till Thommy Berggren att de
haft en ”Elvira Madigan”-sommar.
Men i stället för att hoppa på någon
annans Amerikabåt bestämde sig Bo
Widerberg för att skapa ett eget USAäventyr. Uppslaget stal han av vännen
Roy Andersson, som hade berättat att
han ville göra film om fackföreningsaktivisten och sångaren Joel Hägglund.
Hägglund – senare Joseph Hillström
eller Joe Hill – emigrerade från Gävle
till Amerika 1902. Som kringresande
arbetare i det nya landet fick han en
oglamorös syn på migranternas villkor
och engagerade sig i arbetarrörelsen Industrial Workers of the World. Joe Hill
blev en känd agitator och protestsångare och det är inte för mycket sagt att han
är far till den politiska folkmusikfåra
som Woody Guthrie, Pete Seeger och en
tidig Bob Dylan representerar; Billy
Braggs version av Hills ”There is power
in a union” hördes nyligen i den brittiska filmen ”Pride”.
Joe Hills genidrag, som gav grund till
hans mest kända sång – ”The preacher
and the slave” med raden ”You’ll get pie
in the sky when you die” – var att sjunga
kamptexter till kända melodier från religiösa visor. Han avrättades efter grumliga mordanklagelser 1915, och blev en
av arbetarrörelsens största martyrer.
I sin film följer Bo Widerberg troget
livsödet, från inledningen i New Yorks
Little Italy – några av de råaste och bästa femton minuter som gjorts i svensk
film – över diversearbetandet runtom
i landet, till aktivismen och döden.
Regissören arbetade med ett minimalt
team på sex–sju personer, något som
var häpnadsväckande för Hollywoodjätten Paramount som gick in med
pengar.
Det var hos Paramount som jakten
på en fungerande kopia togs upp i fjol.
Där fanns ett originalnegativ som hade
lånats på 1970-talet och aldrig skickats
tillbaka. När jag når Svenska Filminstitutets arkivchef Jon Wengström berättar han att en första kontakt med Paramount togs redan 2004, men att deras
arkivarie varit bakbunden av jurister
och ett oklart rättighetsläge.
Situationen får Stefan Nylén, producent på filmbolaget Studio S, att sucka.
– Gör tankeexperimentet att en känd
svensk konstnär lånar ut en tavla till
MoMA. Som de sedan glömmer att
skicka tillbaka … i 45 år!
Om amerikanerna i början på 70-talet var nyfikna på Widerberg så var han
en gigant i Frankrike. Efter jurypriset i
Cannes gick ”Joe Hill” upp på femton
biografer i Paris.
– Ni svenskar har producerat många
extraordinära regissörer, som Bergman, Sjöström och Stiller, men Wider-
Bo Widerberg i New York 1966 under klippningen av ”Elvira Madigan”. FOTO: JAN DELDEN/TT
SVD KULTUR SÖNDAG 22 FEBRUARI 2015
09
New York, 1969. FOTO: HASSE PERSSON
berg var unik. Hans sensualitet gjorde
att Frankrike verkligen älskade honom,
tillägger Olivier Assayas, vars biografaktuella film ”Moln över Sils Maria”
bär en omisskännlig doft av Ingmar
Bergman.
Det sensuella är en sida av Bo Widerberg som sällan lyfts fram i Sverige.
– Man talar mycket om Bo som arbetarklassens skildrare. Personligen
tycker jag att det verkligt säregna med
honom är hans vilja att uppmana oss
alla att njuta, av mat, konst, musik, sex
– att leva. Det var något Bo tyckte att
svenskar var rätt dåliga på. Jag älskar
Keve Hjelms monolog i ”Kvarteret Korpen”, där han, försupen före detta handelsresande, minns forna luncher och
konjakskupor. Mitt i allt elände finns
i den scenen en beundran för hans
förmåga till sinnlig njutning, säger
Dagens Nyheters filmkritiker Mårten
Blomkvist, som 2011 publicerade
Widerberg-biografin ”Höggradigt jävla
excentrisk”.
En måltidsscen på lyxkrog i ”Joe Hill”
fångar precis dessa nyanser. Men i det
politiskt omskakade Frankrike fanns
också andra orsaker att gilla ”Joe Hill”.
Filmen gjorde djupt intryck på den tonårige Olivier Assayas eftersom den
”perfekt speglade den politiska känslan
vi hade då”.
Fransmannen förklarar inte huruvida speglingen gällde den optimistiska
glöden hos Hill eller hans våldsamma
slut. Bo Widerberg hade fingret i decennieskarvens europeiska hetluft, och det
känns i ”Joe Hill”: 68-glöden och början
på det dogmatiska 70-tal som skulle
10
SVD KULTUR SÖNDAG 22 FEBRUARI 2015
Under inspelningen av ”Joe Hill”. FOTO: PETER SCHILDT
präglas av vänsterextremt våld. Thommy Berggren är inne på liknande tankegångar när han i kommentarspåret berättar hur Widerbergs poetiska språk
skar sig mot Fria Proteatern och dåtidens ”torra” vänsterkonst.
Det finns annat i ”Joe Hill” som har
inspirerat: Lars von Trier studerade filmen inför ”Dancer in the dark”, som
har en liknande intrig. Peter Birro, som
håller i samtalet med Thommy Berggren på kommentarspåret, noterar att
de råa Little Italy-miljöerna förebådar
både ”Gudfadern” och ”Once upon a
time in America”. Berggren påpekar,
med rätta, hur lik Robert De Niro är
honom i Sergio Leones film.
”Joe Hill” och Bo Widerberg försvann
från cinefilkartan långt före regissörens
död 1997. I Sverige har han – tack vare
Sjöwall-Wahlöö-filmatiseringen ”Mannen på taket” och framförallt ”Kvarteret
Korpen” – åtminstone inte tynat bort
helt. Den senare hamnar i topp varje
gång den bästa svenska filmen genom
historien röstas fram.
Ändå har större delen av Bo Widerbergs verk varit svåra att få tag i. 2012
fyllde en dvd-box från SF några hål.
I och med den kommande samlingen
från Studio S och KB kan folk äntligen
se inte bara ”Joe Hill”, utan också fotbollsfilmen ”Fimpen”, fiaskot ”Victoria”
och en tv-uppsättning av ”En handelsresandes död” som belyser Bo Widerberg som dramatiker.
Mårten Blomkvist skräder dock inte
orden när jag frågar om tillgängligheten.
– Det är en skandal. Widerberg är
Tilldelades
juryns pris
i Cannes
”Joe Hill” bygger på den
sanna historien om den
svensk-amerikanske fackföreningskämpen Joel ”Joe Hill”
Hägglund. Bo Widerberg
skrev manus och regisserade.
I rollerna syns bland andra
Thommy Berggren, Anja
Schmidt och Hasse Persson.
Filmen hade premiär 1971
och tilldelades samma år
juryns pris vid filmfestivalen
i Cannes.
inte bara en av våra största regissörer,
han är en av de största europeiska
regissörerna i 60-talsvågen. Gällde det
litteratur skulle vi inte slumpa bort ett
världsnamn på samma sätt.
Bo Widerbergs otillgänglighet de
senaste decennierna tycks samtidigt ha
fyllt samma funktion som Velvet Undergrounds första skiva enligt myten hade:
alla som hörde den startade ett band.
Har någon ung regissör sett en Widerberg så känns det. Kombination av realism, egensinnig klippning och poetiska
bilder finns till exempel i Daniel Espinosas ”Snabba cash”. Babak Najafi, som
nämnt honom i otaliga intervjuer, ligger i samma arbetarklasslandskap med
sin film ”Sebbe”. Och allra tydligast
märks arvet i Gabriela Pichlers mästerverk ”Äta sova dö”.
– Jag såg ”Kvarteret Korpen” på en
extremt svajig vhs och det sa bara
”bam!”. Helt plötsligt fanns det en film
om mig! säger hon.
Gabriela Pichler kopplar ihop dagens
vurm för Bo Widerberg med att hans
estetik ligger i tiden.
– Jag tror att det beror på den våg av
realism och autenticitetssträvan som
pågått de senaste tio åren. Inte bara
i Sverige utan också internationellt.
Filmstilar och trender går i vågar.
Denna är en motreaktion mot berättarsätt man uppfattar som ytliga eller
oärliga.
Det finns många anekdoter om hur
långt Bo Widerberg var beredd att gå i
just sin autenticitetssträvan. Thommy
Berggren kommenterar en scen där Joe
Hill ligger under ett tåg som kör över en
uppenbart ranglig bro, med att regissören inte drog sig för att riskera liv – andras. Om någon protesterade visade
han föga förståelse.
– Bo hade en åkomma jag aldrig förstod mig på, säger skådespelaren med
en plötsligt låg röst.
”Åkomman” var enligt Mårten Blomkvist sannolikt bipolaritet. Biografin beskriver hur vissa mönster återkom: en
man som trivs i kaos, som blir manisk
på inspelningar och sedan sjunker ner
i hål av självtvivel. Ett privatliv med
yngre och yngre fruar, många älskarinnor, snart också personliga ruiner.
Har det satt spår också i regissörens
eftermäle? Medan jag under hösten
2014 får höra hur jakten efter ”Joe Hill”
pågår i världens arkiv – där kopiorna är
dåliga eller har inbränd textning – och
prövar min redaktörs tålamod med att
ständigt skjuta upp texten, undrar jag
om filmen dabbats av en widerbergsk
demon.
För när Paramount slutligen går
med på att låna ut materialet, efter vad
producenten Stefan Nylén beskriver
som ”pappersexercis och oceaner av
tålamod”, är situationen fortfarande
oviss: de vill inte deponera filmen i
Sverige utan hos ett annat amerikanskt arkiv, och den måste granskas
fysiskt. Jon Wengström förklarar för
mig att så kallade ”cri-neg”, som används för att ta fram kopior, åldras och
bleks fort.
– Vi vet att detta exemplar har förvarats bra de senaste 20 åren, men inget
om hur bevarandeförhållandena var de
20 första åren.
Man undrar hur en sådan här situation är möjlig. Och om det händer en
film som var ett omsusat internationellt
mästerverk, hur ska det bli med det
som inte hyllades då men kanske omvärderas i dag? Stefan Nylén på Studio
S, som gett ut många obskyra filmer,
har åtminstone en önskedröm.
– Jag satt i en paneldebatt i våras när
en man i publiken ställde film jämte litteratur och tyckte att hela filmhistorien,
finansierad av riksdagen, skulle finnas
att låna på bibliotek. En utopi, men visst
vore det härligt.
I början av 2015 pingar det i inkorgen. Jon Wengström skriver: ”Kopian
anlände Sverige den 7 januari. Den ligger fast hos tullen, väntar på att tullavgiften registrerats”.
En vecka senare får jag ett sms från
KB: ”Negativet ser välbevarat ut för att
vara 45 år gammalt. ’Joe Hill’ kommer
bli skön att skåda!”
Hynek Pallas
[email protected]
Thommy Berggren, New York, 1969. FOTO: PETER SCHILDT
SVD KULTUR SÖNDAG 22 FEBRUARI 2015
11