Tusen känslor
– ett samspel två reumatiker emellan
Det sägs att kärlek kan göra människan både blind, döv och
näst intill galen. Men när kärleken slog ned som en bomb i
Solweig Agnas liv, blev hon hur klarsynt som helst. Mannen
som stod framför henne, skulle hon gifta sig med. Och det
ganska omgående. Barn skulle de också ha tillsammans. Allt
detta beslutade hon inom loppet av några skälvande
sekunder. Att beslutet hon fattade fick konsekvenser var hon
mycket medveten om. Hon hoppade t ex av sin utbildning på
Kalle Flygares teaterskola ett år innan examen. Men det är
ett beslut hon aldrig ångrat. Hennes väg genom livet har varit
och är fyllt av kärlek, kultur och sång – och det är något
som genomsyrat allt hon tagit sig för.
Under åren som gick fick de fyra barn tillsammans, och
givetvis är alla hur musikaliska som helst. Solweig kom
med i ett musikaliskt sällskap och sjöng operetter. Hon
sjöng även i kyrkor, och deltog också vid invigning av olika
svenska sjömanskyrkor, t ex i London och Aten. Vid 45 års
ålder fick hon struma, och då hände något drastiskt
– Jag opererades för struman, men något måste ha gått
fel, för efter operationen fungerade inte min sångröst. Sång
och musik hade ju varit vad jag arbetat med, och att göra
något helt annat var inte att tänka på. Så vid 55 års ålder
utbildade jag mig till dramapedagog. Det var heltidsstudier
i två års tid.
Men Solweig har även Reumatoid Artrit sedan 30 år.
Hon har opererat vänster höft och höger knä. Den ständiga
värken finns där, men hon är mycket noga med att poängtera att sjukdomen inte har fått ta överhand, den har aldrig
styrt hennes liv. Nu vid 71 års ålder skulle hon kunna sätta
40
REUMATIKERTIDNINGEN 1 - 2001
sig ned och se tillbaka på ett händelserikt liv, men hon
blickar mer framåt än bakåt. Hon har så många idéer, hon
har så mycket liv inom sig, så det är ibland svårt att hänga
med i allt hon företar sig.
Dalarna Sveriges vackraste landskap
Trakterna runt Siljan är svindlande vackra, och de små
byarna och samhällena är så genuint svenska att det nästan
gör ont i själen. En av byarna är Tällberg, och där bor
endast 200 invånare, men här finns 8 hotell. Det är Europas
hotelltätaste område med tanke på yta och invånarantal. På
ett av hotellen, hotell Dalecarlia, kan man stöta på Solweig.
Här har hon hållit till sedan 10 år tillbaka. Vid en middag
blev hon tillfrågad om hon ville skriva ett spel som kunde
sättas upp på hotellet. Givetvis tackade Solweig ja. Hon har
alltid skrivit dikter, har skrivit barnteater och varit med om
att sätta upp 24 revyer, så erfarenhet fanns. Det var så
Gustav Wasas gästabud kom till. Hon källforskade om hans
liv och leverne, och det spel som nu har setts av 7000
personer visar Gustav Wasas flyktväg. Men åskådarna är
inte enbart åskådare, de är medverkande i spelen. Spelen
bokas i förväg, och det är oftast olika företag som har det
som en extra aktivitet för sina anställda under en konferens.
För ett halvår år sedan kom Solweig i kontakt med en
annan reumatiker, Gunilla Krantz. Gunilla har Bechterew
och fibromyalgi, och trots att hon endast är 45 år, har hon
haft sjukbidrag i snart två år. Gunilla är utbildad stråkpedagog, men redan under sin utbildning förbjöd läkaren
henne att ta i sin fiol, hon hade helt enkelt för ont i ryggen.
Hon blev tillsagd att göra ett års uppehåll i sitt fiolspelande. Under detta ”fiolförbjudarår” läste hon i stället andra
ämnen som t ex musikhistoria och gehörslära, och dessutom
deltog hon som sjungande revyprimadonna i Arvika Revyn.
När Solveig och Gunilla träffades fick Solveig – som
vanligt – en lysande idé. Varför inte göra något tillsammans? Varför inte kombinera diktläsning och musik. Och
så blev det också. Solveig plockade fram egna dikter hon
skrivit, men i gömmorna tog hon även fram sin mammas
dikter. Och Gunilla tog fram fiolen, dammade av den och
började spela, något som hon inte gjort mycket de senaste
åren. Lusten och kraften har inte funnits, dem hade sjukdomarna tagit. Det är onekligen två mycket olika människor
som gör en uppsättning tillsammans. De har olika bakgrund, de är olika i åldrar, men det nyligen påbörjade
samarbetet tycks fungera väl. Och just den här speciella
kvällen på hotell Dalecarlia, har de bjudit in några personer
för att visa vad de har att bjuda på. Det är ett samspel två
reumatiker emellan och det är en förrepetition som gästerna
får se.
Tusen känslor
RT 1-2001
har Solweig kallat uppsättningen. Hon läser dikter om
kärlek i olika åldrar, kärlek mellan mor och barn, kärlek till
den äkta hälften, men dikterna och texterna kan också
handla om avundsjuka och misstänksamhet. Till detta
kommer då Gunillas oerhört vackra fiolspel. När man hör
och ser henne spela, så önskar man så innerligt att hon ska
fortsätta med sitt musicerande. Man önskar så innerligt att
sjukdomarna inte ska vara så dominanta inslag i hennes liv.
Solweigs kraftfulla dikter och texter bärs fram, och ibland
dämpas de en aning, av Gunillas spelande.
– Jag hoppas att Gunilla och jag ska få engagemang på
olika sätt. Det är nog oftast i mindre sällskap som vårt
budskap kan komma till sin rätt, säger Solweig.
Solweig och Gunilla berättar inte för åhörarna om sina
sjukdomar, för det är inte det primära i deras budskap en
sådan här kväll. Här är det två reumatiker som tillsammans
ger publiken andra tankar att ta med hem. Här är det två
mycket kompetenta personer som vill dela med sig av sina
musikaliska och kulturella erfarenheter. Och det är nog
något alla bör fundera över ibland, att inte låta sjukdom
och grå vardag ständigt stå i centrum. Livet rymmer så
många möjligheter. Det gäller att komma fram till vad man
vill med sitt liv, ta tag i dagen som ligger framför en. Det
gäller att se glädjen som finns, även om smärtor och försakelser ibland kan tyckas göra det omöjligt. Om själen fylls
med kärlek, kraft, värme och glädje, får även kroppen del av
det. Och vare sig kroppen är sjuk eller frisk, kan man aldrig
få för mycket av dessa ingredienser.
Text och foto Greta Thorén
REUMATIKERTIDNINGEN 1 - 2001
41