Villkorad tillhörighet – om ensamkommande barn och ungas situation i Sverige Ulrika Wernesjö, FD i sociologi, [email protected] Avhandlingens syfte … är att utforska förhandlingar av tillhörighet bland ensamkommande flyktingungdomar i Sverige, med särskilt fokus på hem, plats, rasifiering och föreställningar om ”svenskhet” Behov av forskning som:  Tar utgångspunkt i barnen och ungdomarnas egna berättelser  Den samhälleliga och sociala kontexten barnen möter i mottagarlandet  Uppmärksammar komplexitet för att motverka stereotyper Några teoretiska utgångspunkter  Tillhörighet är intimt förknippat med identitet [Kollektiva identiteter] • Identitet och tillhörighet skapas socialt: i interaktion mellan människor och i relation till samhälleliga och politiska diskurser • Förhandling, föränderlighet och process, istället för stabila kategoriseringar och ursprung  Tillhörighet blir, enligt Anthias (2006), ofta inte en fråga förrän när den blir hotad, ifrågasatt eller när individen/-er blir exkluderad från en social gemenskap • ”vi” och ”dem”  Kategoriseringars betydelse: Processen att bli en ”flykting” och ett ”ensamkommande barn” Fortsättning… Barndomssociologiska utgångspunkter:  ”Här och nu”: beings istället för becomings (Qvortrup 1994)  Barn ses som aktiva och kompetenta, inte som passiva och ”omogna”  Det gäller att se BÅDE deras aktörskap och potentiella resurser OCH deras potentiella utsatthet Metod  En kvalitativ studie • Kvalitativa intervjuer, kombinerat med walk-alongs, och fotobaserade intervjuer • Vardagen, sociala relationer, hem, erfarenheter av att komma till Sverige  Deltagarna i studien • • • • • • Totalt 17: 14 unga män, 3 unga kvinnor 16 – 21 år (+ 24 år) Afghanistan (8), Somalia (6), Irak (2), DRK (1) Alla hade beviljats PUT Gruppboende, försökslägenhet, eget boende 8 deltagare boende i och nära städer, 9 boende i glesbygdskommun Det var snö, kallt, mörkt och det var inga människor någonstans Ungdomarnas berättelser om att komma till ett mindre samhälle i Norrland Att känna sig ”hemma” på ett gruppboende?  Gruppboende, en avvikande plats att bo på • Erfarenheter av oroligheter och problem på boenden, men ”nu, är det bättre” • Att bo med jämnåriga killar, resp tjejer  Ett tillfälligt boende  Tidigare erfarenheter har betydelse för synen på boendet ”jag var tvungen att bo här, jag har ingen familj att bo hos så jag är tvungen att bo här” [Amina] Gruppboendet, forts.  Relationen till personalen: Närhet och distans Men samtidigt:  En trygg plats  Betydelsen av sociala relationer och att bo tillsammans med andra Beskrivningar av ”hem” & ”hemma”  Platsen där en har sin säng och sina saker är inte nödvändigtvis ett hem  Emotionella dimensioner: • Nära känslomässiga relationer (familj) • Det bekanta: platser och människor  Hem som en process… Sociala relationer och tillhörighet  Gruppboendet och skolklassen blir viktiga platser för att skapa och upprätthålla sociala relationer  Vänskap ofta till ungdomar från samma region eller land, med liknande erfarenheter och/eller traditioner, samt ett gemensamt språk underlättar kommunikation. MEN, det kan inte förutsättas: Känslor av ensamhet mitt bland andra  Att vara som ”alla andra”: (a) betydelsen av att bo med andra i samma situation, men också (b) möjlighet att (i städer) undanhålla att man är ”ett ensamkommande barn” Sociala relationer och tillhörighet: ”vi har inga svenska vänner, det finns ingenstans man kan gå till och hitta svenska vänner och prata med svenska vänner, jag tycker det skulle vara bra om det fanns nåt ställe där man skulle kunna få kontakt med svenskarna men det den möjligheten finns inte” [Mahdi]  Gränsdragningar i rummet: att befinna sig nära varandra utan att det sker något möte  Blyghet  Osäkerhet och ovana  Rasism Strategi för att få ”svenska” kompisar Hur ensamkommande barn positioneras i samhällsdebatten  som utsatta: ”ingen kan vara så ensam, så ledsen och så utsatt som det ensamkommande barnet” (Hanif Bali i Aftonbladet 2009).  som handlingskraftiga  som ifrågasatta ”skäggiga barn”: ”Är de verkligen barn?”  Risk för att EKB ses som ”annorlunda” andra barn, och som en homogen grupp  Ensamkommande barn är en omtalad grupp, men deras röster blir sällan hörda Vad är (o)möjligt att säga?  Positioneringarna får betydelse för vad ungdomarna kan säga och för vad de sa under intervjusituationen.  Tacksamhet • för mottagande och omsorgen • För uppehållstillståndet  Att visa tacksamhet. ”The grid of immigration”: En ojämlik relation mellan den nyanlända/e och ’värden’, som karaktäriseras av skuld och tacksamhet (Back 2007:42). Att prata om rasism  Flera av dem nämner negativa föreställningar om ”invandrare” och flyktingar, men få beskriver det som rasism. Rasism är istället något som lokaliseras till andra platser, och betydelsen av den minimeras.  Vilken betydelse kan maktrelationer (som ålder, etnicitet/”ras” och samhällsposition) ha för vad som är, eller ses som, möjligt att säga för ungdomarna ?  Vad som sägs, och inte sägs, är inte enbart reflektioner av ungdomarnas erfarenheter eller tankar, utan även ett sätt att hantera sin position som nyanländ i Sverige. En villkorad tillhörighet Jag har bestämt att jag ska bo här för alltid, så jag tänker att det [Sverige] är som mitt hem, och ibland jag tänker så, [men] ibland så händer nånting, alla säger så här ”det är flyktingar som gjort [det]”, även om man varit hundra år här men ändå dom säger så ”det är en flykting som gjort det”, alltså det inte så där, även om du har svenska… det spelar ingen roll, såna saker, jag känner mig ganska (U: okej) borta [Haidar] En villkorad tillhörighet  De ensamkommande flyktingungdomar måste hantera – och förhandla, sin position i ett landskap där gränser dras mellan ”vi” och ”dem” • Att bli positionerad som ”invandrare”, rasifiering (betydelsen av kön och ung ålder) • Diskurser om ensamkommande barn som antingen ”utsatta” eller (misstänkliggjorda) ”skäggiga barn” • Berättelser om sig själva: ”snäll”, ”kommer jobba hårt”, ”det egna ansvaret” att visa tacksamhet, distansera sig från negativa negativa stereotyper  Tillhörighet och hem förhandlas i vardagen i relation till andra människor och till platser • Närhet och distans • Gränsdragningar förhandlas hela tiden, och ungdomar utvecklar strategier för att korsa dem och luckra upp gränserna mellan ”vi” och ”dem”