1. No category

2.8.2015
Sibbo Skärgårds Öförening r.f.
UTFÄRD TILL PORKALA
Ny kna och förväntansfulla bänkade vi oss i bussen som startade från Gumbostrand strax
efter kl. 8 på morgonen. Målet var Porkala och ämnet till stor del Porkala parentesen.
På vägen hoppade vår fantastiska guide Berndt Gottberg ombord och berättelserna
började, en efter annan, berika vår utfärd. Vi såg så mycket, och ck mycket värdefull
information, det här blev utfärden som påminde oss om en viktig del av vår historia.
År 1944 tvingades Finland att utarrendera området Porkkala-Udd, som det kallades, till
dåvarande Sovjetunionen. Arrendetiden fastslogs till 50 år och på området upprättades
en Sovjetisk militärbas med syftet att ha koll på Östersjöländerna och Finska viken.
Vapenstilleståndet som arrangemangen medförde stod Finland dyrt. Delar av Karelen,
Petsamo och Salla förlorades helt och Porkala området blev en del av Leningrad.
Sammanlagt drevs över 400 000 nska medborgare och deras boskap ur sina hem.
Militärbasen så nära vår huvudstad är ett av de största hoten mot vår självständighet
efter krigstiden. Över 7000 personer lämnade i hast sina hem och ägor i Porkala till
Sovjetisk militär som började uppföra befästningar på området. 30 000 militärer och
civila yttade in, området avspärrades och bevakades noggrant. Kustbanan stängdes
för annan tra k än den Sovjetiska, och det var strängt förbjudet att ta sig in på området,
som blev en vit äck på Finlands karta.
När vår buss styrde norrut genom Kyrkslätt centrum berättade vår guide att i den gamla
vackra stenkyrkan höll ryssarna danstillställningar, teater och biograf under parentesen.
Färden fortsätter i riktning nordväst längs vägar som är mycket krokigare och backigare
än vägen tiil Spjutsund i Sibbo. Vi får höra om evakueringarna som gjordes på bara
8 - 10 dagar, och om hur ladugårdarna och andra byggnader användes av ryssarna.
Käla gård blev gränsbevakningens huvudstab och den jättestora ladugården i rödtegel
fungerade som stall för ryska hästar. Bland evakueringsobjekten nns Överby skola för
landsbygdsyrken som yttades från Överby till den plats i Margreteberg som skolan
ligger på idag.
Vi stannar för en stund på en backe, Kapellbacken, där det sägs bo ett spöke. Som namnet
antyder har det funnits ett kapell på det här stället och också en begravningsplats.
I något skede försökte man ta sand från backen men var tvungen att sluta då allt för
många bitar av skelett dök upp. Området började utforskas närmare och man hittade en
grav där en ung man var begravd med sitt huvud lagt mellan hans ben. Det här var ett
tecken på att han blivit halshuggen och därför nu rör sig som en ande mellan träden.
(Det här lär ha hänt långt innan Porkala parentesen och vår guide informerade även att
bilarnas långljus och moderna byggnadsmaterial har tagit livet av de esta spöken.)
Följande anhalt var Sjundby gård invid
ån som antagligen fått sitt namn av att
vara den sjunde ån från Åbo räknat.
Gårdens mäktiga byggnader höll
lyckligtvis för den Sovjetiska militärens
framfart under parentesen. Kvarnen vid
forsen revs dock och torpen förintades.
Vallgravar och bunkrar byggdes i rädsla
för nskt anfall från norr, gården låg ju
nära gränsen till Finska sidan.
På bilderna ovan ses ryska texter som skrivits på väggarna till uthusbyggnaderna vid
infarten till gården. Texterna handlar om den ryska soldatens plikter och skyldigheter.
Sjundby gård är kulturhistoriskt värdefull och många kända historiska personer har
vistats på gården, bland andra Karin Månsdotter.
Vår färd vände småningom söderut och
berättelserna fortsatte. I byggningen på
bilden intill fanns under parentesen en
rysk officersklubb. Även andra
restauranger och bordeller fungerade som
förlustelseställen för den ryska befolkningen
på det slutna området. Byggnaderna blev
väldigt illa medfarna, man brände dom
som ved och rev tegelbyggnader för att
mura spisar av teglen. Åkrarna användes
som krigsövningsfält, ygfält byggdes och
i Obbnäs rustades en örlogshamn igång.
Om Fanjunkars torp berättar vår guide följande: Charlotta Lönnqvist ärvde torpet av sina
föräldrar och bodde ensam där och livnärde sig på att vara kalaskocka åt adelssläkterna.
Hon jagade även varg i varggropar. På dom ck hon skottpeng mot att föra vargarnas
underkäkben till länsman. Av vargskinnen sydde hon fällar till slädarna. En hurtig dam.
I torpet tog hon hand om och gav hem åt Aleksis Kivi under några år. Det var här han skrev
bl.a. Sju bröder. Torpet förstördes av ryssarna men har nu återuppförts med anledning av sitt
historiska värde.
En rysk bunker öppnad för allmänheten.
Framme vid Degerby gamla kommungård, byagården Rosenberg, möts vi av Lena Selén,
en lika god berättare som Berndt. Medan vi avnjuter en kopp kaffe och en bit paj
får vi höra hennes erfarenheter då hon som barn åkte genom ”världens längsta tunnel”
och hur det kändes att komma tillbaka till hembyn efter parentesens slut.
I början var tågtra ken genom området helt stängd för den nska befolkningen. År 1947
tilläts genomfärd med luckor för tågfönstren så ingen kunde se hur det såg ut och vad som
hände på militärbasen. Sovjetiska vakter ombord på tågen övervakade förbudet och
gjorde andra kontroller för att undvika spioner.
Efter Stalins död kom Nikita Chrusjtjov till makten i Sovjet och i september 1955 kallade
han J. K. Paasikivi på stadsbesök till Moskva. Chrusjtjov ansåg att andra möjligheter för att
övervaka Östersjöområdet och Finska viken var fördelaktigare för Sovjet än att upprätthålla
militärbasen i Porkala. Man kom överens om villkor för återlämning av Porkala, ryssarna
evakuerades i hast och den 26.1.1956 överlämnades området till Finland.
Att som nsk medborgare komma tillbaka till området var mycket känslofyllt. Finska
soldater hade röjt de värsta av ryssarnas efterlämningar i terrängen men ett enormt
arbete väntade. Allt såg annorlunda ut, byggnaderna, de som inte förstörts helt, vägarna,
åkrarna, allt var i mycket dåligt skick. Lena minns lervällingen upp till halva traktorhjulet
på det som föreställde väg. Söndersprängda bunkrar, massor med huggormar, granater,
taggtråd, och annat skrot som i långa tider framåt besvärade uppbyggnad och åkerbruk.
I allt elände kändes det änndå som en storvinst att få området tillbaka. Man började
förstå hur viktigt det var för Finlands framtid och självständighet. Hur skulle vårt land se
ut idag om ryssarna stannat i 50 år? Tål att funderas på.
Efter Lenas känslosamma berättelser för yttar vi oss till Igor museet som ligger på samma
gård. Här har man samlat en hel del av ryssarnas kvarlämningar. På golvet nns en stor
karta och i ord och bild berättar man om parentestiden. Mycket intressant. Berndt ger oss
en detaljerad inblick i livet på militärbasen.
Butiksdisk från vilken det
såldes mjöl, bovete,
hirs och ris
(den ryssblå färgen hör starkt
till rysk kultur, var förmånlig
och höll ohyran borta)
Mahorka = Rysstobak
Rysk hjälm
Siktskiva, (gammalt dasslock,
man har varit kreativ)
Krigsmaterial
På väg ner längs Kopparnäsvägen kör vi förbi
Strand skola, en av de få byggnader som
skonades under ryssarnas framfart på udden.
Av Kopparnäs herrgård nns endast stenfoten
kvar. På herrgården odlades förr bl.a. äpplen
och sparris men eftersom husen utplånats
såldes gårdens marker efter parentesen till
Imatran Voima.
En hisnande vacker vy öppnar sig för våra ögon då vi når utsiktsplatsen på Rävberget.
Man förstår mycket väl att de här platserna var strategiskt viktiga för Sovjets militärbas.
På 1970 talet fanns planer på att uppföra 6 st kärnkraftsreaktorer på området men starka
protester och motstånd med hjälp av Sverige ck planerna att gå i stöpet. Ett forskningsoch utbildningscenter verkade därefter i trakten som idag är ett stort friluftsområde.
Efter en rejäl lunch på Kopparnäs
Kestikievari styrde vi österut.
Vår guide upplyste oss om våra
återstående utfärdsmål och
lämnade bussen på vägen.
Från Pickala gård går Kabanovs
kanonväg till Porkala udd, en väg
som under parentesen belagts
med kullersten för kanon- och
pansarvagnstransporter.
I Pickala gårds karaktärsbyggnad bodde 20 hushåll av Sovjets militär och i närheten
av gården anlade de en idrottsplan. Ryssarna byggde så kallade äreportar vid viktiga
platser och portarna målades naturligtvis i blå färg. Den enda som nns kvar av dessa
portar är byggd av stål och är belägen på det stället där idrottsplanen fanns.
Trots att ryssarna försökte leva ett normalt liv på militärbasen var de isolerade, frustrerade
och kanske ovissa om sin framtid lika som de som evakuerats från området. Kanske det
var en av orsakerna till förstörelsen som gjordes i byggnaderna. Hygienen var inte den
bästa, sjukvården bristfällig, barn föddes och folk dog. Det här är åsnebryggan till vår
sista anhalt som har med parentesen att göra.
Kolsarby begravningsplats intill
Obbnäsvägen är sovjetmedborgarnas
begravningsplats som underhålls av
Finska staten.
Redan under parentesen begravdes
avlidna ryssar här men de begravdes
också på andra ställen på militärbasen.
År 1958 då kvarlevorna från alla samlats
till den här platsen restes monumentet
och gravstenarna blev namnbelagda.
På dem kan man se soldaternas
uppgifter och grad inom Sovjets militär.
När man tittar närmare på födelse- och
dödsår nner man en hel del barn på
begravningsplatsen.
Efter att det gått nästan 50 år sedan
Sovjet återlämnade Porkala området
har den största bitterheten lagt sig.
Man kan bara beundra ortsborna som
kom tillbaka och byggde upp sitt
samhälle på nytt. Det att de idag ids värna
om att hålla kontakt med dem som föddes
här som sovjetiska medborgare är ett bra
bevis på den tolerans som behövs världen.
Den kontakten och bevarandet av
fragment från parentestiden är viktigt
för att förstå och föra Finlands historia
vidare.
Vi avslutade vår utfärd med att göra
inköp i Gårdsboden i Estby där vi också
drack eftermiddagskaffe i den mysiga
långbodan.
Allehanda hantverk och närmat fanns
till salu. Det handbakta brödet av
gårdens egen säd doftade på långt
håll och var minsann så gott som
ryktet lovat.
Ingemo och Henrik Fröberg ser till
att gästerna trivs och att säsongens
varusortiment är av bästa kvalitet.
Inget att klaga på.
Härifrån började hemfärden som tagit
hela dagen i anspråk.
Det var ett gäng nöjda, glada och
berörda Öföreningsresenärer som i
Packaléns bekväma buss rullade
tillbaks mot Sibbo.
Stort tack till er alla som på sätt eller
annat deltog!