Finska kriget 1808 –1809

Finska kriget 1808 –1809
Snön yrar på den finska vinterslätten. De svenska soldaterna ligger obekvämt i sina ställningar i väntan på den nära förestående ryska offensiven. För nästan två veckor sedan så
hade ryska trupper marscherat in i det Sveriges östra halva, utan krigsförklaring. Man hade
länge misstänkt att Ryssland, som gick i Napoleons ledband, skulle försöka sig på något
sådant här. Men när de svenska soldaterna började mobiliseras mot gränsen så var de ändå
inte helt beredda på detta.
Den svenska reträtten hade påbörjats strax därefter för att undvika en direkt konfrontation
mot den ryska övermakten och istället dra sig tillbaka till mer befästa positioner. För en
stund sedan hade dock de undflyende svenska trupperna fått reda på att ryssarna närmade
sig dem och de förberedde sig nu på den oundvikliga sammanstötningen.
Snart började rysk kanoneld dundra över slätterna och fåglarna började lyfta ifrån de närlig- Målningen ”Björneborgarnas marsch”
gande skogarna för att komma iväg ifrån det öronbedövande dånet. Det dröjer inte länge inAlbert Gustaf Aristides Edelfelt - 1892
nan de fallande projektilerna träffar de ihopkrupna svenskarna och hjärtskärande skrik blandas med kanonmullret. Det ryska infanteriet rycker nu även fram mot de svenska soldaterna
Fakta:
som börjar ladda sina skjutvapen. Efter att desperat försökt att hindra de framrusande ryssarna med en muskötsalva så byter de till bajonetter och värjor för att bereda sig för en närPågick: 21 februari 1808- 17 september
stridsattack. Snart stöter de två leden ihop och formar en hög av vrålande och stridande män1809
niskor, som alla kämpar för sina liv.
Styrkor: Ca 17 000 svenskar och 50 000
ryssar.
När sedan det ryska kavalleriet bryter in i folkmassan så brister den svenska moralen. Utan
några givna order så faller leden och flyende svenskar huggs ned av ryskt kavalleri och ryska
infanterister. Terräng låter dock större delen av den svenska hären att undfly och omgruppera och snart har de kunnat påbörja en reträtt i ordnade former. När de svenska trupperna
dragit sig bort ifrån slagfältet och fåglarna återvänder, så är den finska vintersnön färgad
röd av blod.
Ett tidigt slag under det finska vinterkriget kunde mycket väl ha sett ut såhär. Även om
svenskarna till stor del lyckades retirera längs med fronterna och i många fall inte ens avfyrade ett enda skott, så skedde ändå denna typ av sammanstötningar under de tidigaste månaderna.
Kriget i sig var en direkt orsak av Napoleonkrigen. År 1807 hade kejsar Bonaparte lyckats
besegra ännu en koalition av länder som försökt hindra revolutionens spridning och Frankrikes inflytande. Den självgode och korta kejsaren, som egentligen inte alls var kort för sin tid,
kunde nu återigen skryta om Frankrikes militära övermakt inför Europas härskare. De enda
länder som stod kvar emot Frankrike nu, var Storbritannien och Sverige. Napoleon visste att
ett direkt anfall mot Storbritannien inte var möjligt på grund av den kraftigt överlägsna brittiska flottan. Därför försökte han istället isolera landet och knäcka det ekonomiskt genom att
utföra en blockad mot det. Sverige vägrade.
Så istället tvingade Napoleon Ryssland att anfalla Sverige. Detta gjorde de också, utan officiell krigsförklaring, den 21 februari 1808, då ryska soldater marscherade in över den svenska
gränsen i dagens Finland. Danska och franska trupper hade även börjat mobiliserats i Danmark. Detta orsakade att en stor mängd svenska trupper behövde förläggas i Skåne. Hotet
ifrån detta anfall försvann dock då den brittiska flottan lyckades blockera sundet ifrån dansk/
fransk transport.
I Finland hade de svenska trupperna emellertid påbörjat en reträtt. Detta gjordes baserat på
en redan uppgjord krigsplan där man utgick ifrån att ryssarna var starkare än vad de egentligen var i det här fallet. De svenska styrkorna började sålunda dra sig tillbaka ifrån gränsen
emot de mer befästa forten längs med västkusten. Reträtten gick med ett fåtal undantag
smärtfritt till och endast ett fåtal kompanier drabbade samman med ryssarna.
Förluster: 7 000- (inräknat civila) 20 000
svenska. Mer än 10 000 ryska soldater.
Resultat: Sverige förlorar Finland till
Ryssland och tvingas in i handelsblockaden mot England.)
Resultatet av denna taktik blev att Ryssland
i slutet av mars, kontrollerade större delen
av södra och östra Finland. Grunden i denna
taktik låg i den svenska stoltheten i Finland.
Fästningen Sveaborg. Denna låg i finska
viken, strax utan för Helsingfors. Totalt
7 000 man var, tillsammans med en stor del
av skärgårdsflottan, förlagda i detta väl befästa fort. Det sades att så länge fästningen
hade krut, så skulle man hålla ut. Tanken
var att styrkor ifrån Sverige skulle kunna
komma till undsättning och lyckas hålla
Sveaborg tillsammans med de övriga fuästningarna, tills det att den ryska armén fått
tillräckligt stora förluster för att en motoffensiv skulle kunna vara möjlig.
Det var dock här planen gick fullständigt åt
skogen. Det har länge spekulerats om vad
som egentligen hände och vad orsaken var.
Vissa säger att rysk propaganda och lögner
sänkte svenskarnas moral. Andra att Sveaborgs krutförråd hade tömts ut för snabbt
under bombardemanget av ryska trupper i
Helsingfors. Vissa målar även upp kommendanten Carl Olof Cronstedt, befälhavaren
över fästningen, som en förrädare. Hans
motiv skulle i så fall kunnat vara alltifrån
att hämnas på Gustav IV Adolf som han
hamnat i onåd hos, till att inse det hopplösa
läget att slåss mot en övermakt som Ryss-
land och därför ville bespara sina soldaters
liv. Oavsett skäl blev han i Sverige stämplad
för det han gjorde.
Det som hände var att Sveaborg, den 3:e
Maj, kapitulerade till den belägrande ryska
styrkan och gav upp både vapen och flotta.
Detta gjorde att den svenska strategin föll
samman helt och läget började nu att än mer
se hopplöst ut.
Under den kvarvarande delen av kriget så
skedde ett fåtal segrar för svenskarna. Bland
annat upproret på Åland, där en bondearmé
reste sig mot de ryska ockupationsstyrkorna
och kastade ut dem. Ryska trupper landsteg
även på Gotland, men kördes sedan bort av
en svensk styrka.
Dessa händelser, tillsammans med andra,
gjorde det klart för Ryssarna att de kunde
vinna i Finland, men inte i Sverige. Under
tiden hade en lyckad svensk motoffensiv
påbörjats i Finland, som tillsammans med
gerillakrigsföring och bondeuppror sysselsatte många ryska trupper. Ända tills hösten
1808 var ryska trupper låsta i slag i Finland.
Svenska trupper tvingades dock att påbörja
en reträtt igen i mitten av augusti då krigslyckan vände. Ryska trupper började ta sig in
i västerbotten där svenska trupper gjorde
motstånd bäst de kunde och brände broar för
att hindra den ryska armén.
Vid det här laget hade krigströttheten brett
ut sig i Sverige. Ilskan riktades framförallt
emot kungen, Gustav IV Adolf, som man
ansåg hade varit oförberedd och hade hanterat situationen extremt dåligt. I mars, 1809,
tillfångatogs han i en statskupp av en grupp
officerare och tvingades att abdikera. Under
tiden fortsatte stridigheter i framförallt
norra Sverige, där ryska trupper avancerade
söderut. Deras försörjningslinjer var dock
väldigt utsträckta och detta gjorde att
svenska trupper kunde orsaka stor skada på
ryssarna.
Vid freden i Fredrikshamn 17 september
1809, lyckades därför Sverige få vissa förhandlingsövertag som ledde till att man åtminstone kunde rädda landets västra del.
Den östra gick däremot helt förlorad och hela
Finland tillsammans med Åland var tvungna
att överlämnas till ryssarna.
”Gustaf IV Adolf inspekterar trupperna på Grelsby äng i Juli 1108” fotograferad av Istvan Bolgar, Museiverkets bildarkiv, Finland