Marianne Hedström Episoder från Liberia
Livsberättelser utgivna av Pingst arkiv & forskning, nr 5 hedström Marianne Episoder från Liberia Allan Burman 1 Marianne Hedström Episoder från Liberia 3 Marianne Hedström Episoder från Liberia Allan Burman Marianne Hedström Livsberättelser utgivna av Pingst - arkiv & forskning, nr 5 Skriften publiceras även digitalt på www.pingst.se 4 Livsberättelser utgivna av Pingst - arkiv & forskning är en skriftserie som startade 2011 för att tillgängliggöra den viktiga kunskap som enskilda författare kan erbjuda genom sin berättelse. I serien publiceras biografiska skildringar av olika slag som på olika sätt anknyter till den svenska Pingströrelsen. En mindre upplaga trycks på papper för bibliotek och enskilda personer. Skriften publiceras även digitalt på www.pingst.se Copyright: Marianne Hedström 2015 Utgivare: Pingst - arkiv & forskning Ordning i serien: Nummer 5 Grafisk form: Stanley Almqvist Redigering: Magnus Wahlström Omslagsbild: Marianne och Stig Hedström på plats i Liberia tillsammans med sönerna Peter och Björn. ISBN 978-91-979479-5-4 Tryck: Stema Print AB, Forserum 2015 E-publikation: www.pingst.se 5 PROLOG Denna bok är ingen dikt Och ingen färgstark fantasi Ingen gamlings sista bikt Och ingen självbiografi Den är vår syn på livet Under skiftande perioder Det vi har upplevt är nu skrivet I några korta - EPISODER Stig FÖRORD 7 Förord Trots mångas önskan om att vi tillsammans skulle skriva våra memoarer, så har det aldrig blivit tid över till det. Om vi från början av våra liv tecknat ned allt vi under åren upplevt, skulle det ha blivit en större volym. I vår ungdom mottog vi båda en gudomlig kallelse att tjäna vår Herre i Afrika. Och när vi har mött olika prövningar och svårigheter har vi sett att Han som kallat oss till tjänst aldrig har övergivit oss. Gång på gång har vi sett Hans hand, hur Han funnits där när vi minst anat det. Efter moget övervägande inskränker vi oss att skissa ner upplevelser från vår tid i Liberia. Och det resulterar i ”Episoder från Liberia”. Mellan åren 1957 och 1969 arbetade vi tre perioder i Afrika. Däremellan två viloperioder i Sverige. Då Stig varit alltför upptagen med förberedelser för undervisning, föll det på min lott att genomföra skrivandet. Jag skriver detta i jag-form och låter Stig berätta, då han är den av oss som upplevt de mest dramatiska händelserna. Genom brev hem till våra familjer har jag en tidsmässig uppdatering av olika händelser. De tio första kapitlen hade jag god hjälp av min man som påminde mig om olika detaljer. I juli 2011 fick han lämna den här jorden för att vara hos den Herre han troget tjänat under hela sitt liv. Mitt ansvar blev nu att fullfölja uppgiften att skriva klart våra Episoder. Detta är ingen missionsdokumentär, utan en skildring där du får följa en ung familj i tropiskt klimat med allt vad det innebär av primitivt leverne. Sjukdomar, djungelvandringar, djur, både vilda och tama, och inte minst ormar av olika slag. Här ser du missionsarbete ur en annan vinkel. Det finns gott om uppgifter att utföra. Djungelns folk behöver oss! Marianne Hedström INNEHÅLL 9 Innehåll Prolog.......................................................................................................5 Förord.......................................................................................................7 Innehåll...................................................................................................9 Karta Liberia..........................................................................................10 Liberias historia......................................................................................11 Episod 1 - Avresan.................................................................................15 Episod 2 - Porluma................................................................................23 Episod 3 - Eliah.....................................................................................29 Episod 4 - Den blinde mannen..............................................................33 Episod 5 - Malaria..................................................................................35 Episod 6 - Resa med komplikationer.....................................................37 Episod 7 - Back to basic.........................................................................43 Episod 8 - Ormkrig/ amöbadysenteri....................................................47 Episod 9 - Nimba/Med båt från Oslo....................................................51 Episod 10 - Voinjama.............................................................................59 Episod 11 - Leoparder............................................................................67 Episod 12 - En baby i familjen...............................................................73 Episod 13 - Skolinvigning/Sverigebesök................................................79 Episod 14 - Flygkrasch...........................................................................87 Episod 15 - En svensk jul/Mer orm.......................................................93 Episod 16 - Birgers olycka/Hemresa med dramatik.............................101 10 INNEHÅLL Karta över Liberia. LIBERIAS HISTORIA 11 Liberias historia Den mäktiga floden Niger har sina flöden i det västafrikanska djungelområdet. Den går i en vid båge norrut mot Saharaöknen. Vidare mot öster och sedan söderut för att slutligen mynna ut i havet på den kuststräcka som kallas “slavkusten, pepparkusten och guldkusten.” Vid den nordligaste delen - just där öknen börjar, ligger staden Timbukto. Det är en mycket gammal stad. Och den har varit huvudstad i tre på varandra följande riken under 900 - 1300 talen: Ghana, Mali och Songay (inte dagens Mali eller Ghana!). Genom loggböcker, skrivna av kaptener på fraktfartyg (slavskepp), när de bunkrat vid den västafrikanska kusten, har vi fått intressant information om just Timbukto. Loggböcker berättar, att Timbukto var en livlig och pulserande handelsstad där invånarna var muslimer. Två intressanta detaljer ur loggböckerna: Uttrycket “där såldes mer böcker än mat” visar bildningsnivån hos folket. En annan berättelse säger, att kejsaren skulle göra sin vallfärd till Mekka. Den genomförs till fots och vandringen går via Egypten. Där gör man uppehåll. Eftersom sällskapet enbart handlade med rent guld, t.o.m. kejsarens vandringsstav var av guld, orsakar det inflation i Egypten! Timbuktos glansperiod avslutas abrupt, då ociviliserade rövarhorder från Mauritanien erövrar staden. De stjäl alla rikedomar, förstör alla konstskatter och driver invånarna i landsflykt. Men vart skulle man fly? Västerut finns Mauritanien, norr och österut finns bara öken. Enda flyktvägen är söderut - in i den djupa, ogenomträngliga djungeln. Där påbörjar en folkvandring, som pågår under århundraden och avslutas först, när djungeln ersätts av Atlantens vatten. Där slår sig den lilla folkspillran ner. Blandar sig med de primitiva stamfolk som redan finns där och blir ett bofast folk. Till de trakterna kommer den 5 februari 1820 ett skepp med namnet “Elisabeth”. Hon seglar under amerikansk flagg. Ombord finns 88 friköpta slavar från de amerikanska bomullsplantagen. Redan i november 1817 hade det, på kristen grund, bildats en förening - American Colonization Society - med uppgift att samla in pengar i USA, för att friköpa afrikanska slavar och transportera hem dem till Afrika. Två representanter, för föreningen, reser ned till Sierra Leone och träffar där en svart, amerikansk missionär. De seglar med honom längs kusten och inköper en ö, - Shebro Island, där de friköpta slavarna får ett hem. Tyvärr dör de flesta av de 88 emigranterna, på grund av det fruktansvärda klimatet. De få överlevande flyttar över till Sierra Leone. American Colonization Society ger inte upp utan köper en annan ö i Mesuradoflodens mynning. Dit flyttar de överlevande från Shebro Island. Man namnger ön Providence Island, Försynens ö. 12 LIBERIAS HISTORIA I augusti 1822 anländer 53 nya emigranter och man formar ett litet samhälle, som får sitt namn - Monrovia- efter den amerikanske presidenten Monroe. I början tas emigranterna emot med vidöppna armar av sina svarta “bröder”. Men redan i slutet av året har vänskapen bytts ut mot misstänksamhet. Särskilt från den stam - De-stammen - som finns närmast. Två cubanska slavhandlare, i området, var inte sena att utnyttja misstänksamheten. Man förser De-stammen med vapen och vänskapen övergår till fullt krig! Historien berättar, att den 1 december 1822 - mitt under middagsvilan, när Monrovias alla invånare söker skydd för hettan - anfaller urinnevånarna! Man klättrar lätt över den bambu-pallisad som omger staden och ger sig på de yrvakna stadsborna med svärd och spjut. Många dör och resten flyr i panik till hamnen och tar sin tillflykt till ett skepp som ligger där. Men uppe på Crown Hill, vilar en gammal kvinna i sin hängmatta och röker pipa. Hennes namn är Mathilda Newport. Bredvid henne, på kullen, står stadens enda kanon. Om det är medvetet eller en “olyckshändelse,”det vet man inte, tänder hon luntan på kanonen med sin pipa. Skottet brinner av - och angriparna tror att nu är det världens undergång. Och de flyr hals över huvud tillbaka till djungeln. Än i dag firas Mathilda Newports day den 1 december som en av Liberias största helgdagar! Flera båtar kommer med friköpta slavar och nya områden inköps. Bassa Point, Cape Mount, Buchanan, Sinoe med flera. Man sluter ett fredsavtal med mamba-stammen. Och 1839 förenas dessa områden till ett landområde och en Commonwealth bildas. Den 26 juli 1847 föds staten Liberia genom en Declaration of Independence. Namnet Liberia kommer av latinets “liber”, som betyder fri och landets stolta valspråk blir: “Kärleken till friheten förde oss hit”. Landets flagga är en kopia av den amerikanska flaggan. Med endast 11 “stripes” efter de elva personer som skrev under deklarationen. En stjärna symboliserar den första, fria republiken i Afrika. Landet är en spegling av USA med engelska som språk, amerikanskt styrelseskick, skolväsen, domstolsväsen och myntenhet. Landet får snabbt internationellt erkännande och även Sverige erkänner Liberia som en självständig stat i januari 1849. Landet Liberia, som nu bildats, har tre provinser västra, centrala och östra. Det finns 5 så kallade counties längs kusten: Cape Mount, Montserrado, Bassa, Sinoe och Maryland. Landets ursprungsbefolkning delas upp i 28 stammar med olika språk. De leds av var sin så kallad paramountchief - Under sig har de i sin tur olika klaner, med sina clanchiefs, som i sin tur består av en mängd byar ledda av townchiefs, byhövdingar, LIBERIAS HISTORIA 13 och en grupp äldste. Ingen lätt uppgift för den nya statens ledning att skapa ETT folk av allt detta. I januari 1949 tillträder V.S. Tubman som landets 16e president. Han är advokat, metodist och mycket vitvänlig. På inrådan, av en vit missionär, sätter han upp två mål för sin verksamhet: Öppna dörren för den vite mannen, och ena de 28 stammarna till ett folk! (Open door policy och Unification policy). President V.S Tubman avlider år 1971 i London efter en operation och efterträds av sin vice president, William R. Tolbert. När Tolbert föreslår en höjning av rispriset bryter ett missnöje ut påeldat av politiskt vänsterinriktade element. Kravallerna eskalerar och tvingar presidenten att stänga universitetet, som har varit basen för oroligheterna. I april 1980 inträffar en statskupp, ledd av sergeanten Samuel Doe. President Tolbert och 13 av hans närmaste män avrättas. Does medhjälpare i kuppen är Charles Taylor. När Doe tagit makten, blir Taylor en av hans närmaste män. Han avskedas redan 1983 för att ha fört över miljontals dollar till eget konto i USA, dit han flyr, fängslas - och rymmer! Med stöd av soldater från Elfenbenskusten tar Taylor snart kontroll över större delen av Liberia. Doe torteras till döds och det blir allmänt kaos i landet. Ett stamkrig utbryter, ur vilket Taylor avgår med seger. Han väljs till president i augusti 1997 (Den nuvarande presidenten, Ellen Johnson Sirleaf, var en av konkurrenterna om posten!). Redan 1999 börjar uppror mot Taylors brutala regim komma från norra Liberia. Och 2003 kontrollerar han endast en tredjedel av landet. Han anklagas både av FN och Sierra Leone för brott mot mänskligheten, tortyr, barnsoldater m.m. I augusti 2003 tvingas han avgå och gå i exil. Han är nu fängslad i Haag i väntan på rättegång. I januari 2006 valdes Ellen Johnson-Sirleaf till landets president. Med “ma Ellens” ankomst har hoppet åter tänts i det krigshärjade Liberia. Sakta men säkert tycks hon få landet på fötter igen! 14 EPISOD 1 – AVRESAN Klättring efter palmnötter. EPISOD 1 – AVRESAN 15 Episod 1 – Avresan Planet, en 4-motorig DC 6-a, har just landat. Det har fört oss från ett blåsigt, kallt Stockholm till ett mördande hett Liberia. Det är i mitten av januari 1957. – I april året innan, gifte vi oss i Lidingö kyrka. Termometern visade på minus 19 grader när vi lämnade Bromma. Redan när vi mellanlandar i Casablanca för att tanka, känner vi av värmen i kabinen. Men det skulle bli mycket värre - det där med värmen. Våra varma vinterkläder, som satt så skönt när vi steg ombord på planet i Sverige, börjar redan kännas besvärande. När vi flyger över Sahara hamnar vi mitt i ett oväder. Blixtar lyser upp kabinen från alla håll och vi ber en stilla bön om att få komma ned på ett normalt sätt. Vi närmar oss vår slutdestination - flygplatsen Robertsfield i Liberia. Vi går ned för landning och när kabindörren öppnas slår en het vägg emot oss. Det är Liberia. Vi tar våra första steg på denna röda jord. Allt andas torka och hetta. Dammet ligger som en röd slöja över flygfältet. Vi möts av våra “afrikaföräldrar” Manne och Mia Paulsson och Jan, deras son, samt några vänner från Texas. Vi har båda läst engelska i skolan, men när texasborna öppnar konversation med oss, känner vi inte igen den engelska vi lärt oss. Vi behöver öva på vissa dialekter i det engelska språket. Det gjorde vi och efter en tid i landet fungerar det utmärkt. Till och med landets “liberian english” lär vi oss behärska. Hettan, som slår emot oss när vi äntligen stiger ur planet gör att våra varma vinterkläder känns ännu mer överflödiga. Nu gäller det att snabbt bli av med dem och byta till svalare kläder. Vi hittar dem i vårt handbagage. Vi måste också hitta en lämplig plats där vi kan byta om. Vi utser flygplatsens terminal som bästa möjlighet. Där finns toaletter. Betydligt lättare och svalare, till våra lekamen, startar vi resan till Monrovia, Liberias huvudstad. Mannes Land Rover för oss genom Firestones gummiplantages enorma skogar av gummiträd. Här och var kan man se arbetare gå med hinkar och samla upp vit latex, som rinner i tunna skåror längs trädstammarna. Dessa gummiträdsskogar, som tillsammans svarar för en årsproduktion av mer än 22.000 ton gummi, sträcker sig miltals inåt landet. Det är den stora amerikanska gummifirman Firestone, som här har sina råvarutillgångar. Allt är nytt och spännande. Alla dessa människor, vegetationen som består av helt nya växtarter för oss. Förutom gummiträden så växer kokospalmen vid kusten. Uppe i inlandet växer oljepalmen. Den ger afrikanen den viktiga palmoljan, som används i matlagning. Själva nötkärnan används till framställning av tvål. 16 EPISOD 1 – AVRESAN Vi är framme i Monrovia. Här ser vi hus, som verkar moderna och ganska nybyggda. Den nya Capitolbyggnaden är ståtlig och intar nog hedersplatsen. Presidentens palats, Mansion, är också mycket imponerande med gnistrande vita väggar med den liberianska flaggan vajande utanför. Utanför står soldater på vakt. Men vi ser också plåtskjul, med mer eller mindre rostiga takplåtar ställda på kant för att ge skydd mot blåsten. Ytterligare en plåt utgör taket och ger ett visst skydd mot regnet. Men när det kommer tropiska skyfall, står inte plåten emot trycket och då flyter allt. De dagar vi kommer att vara i Monrovia, skall vi bo i Palmnötter. ett hus som Manne tidigare byggt. Just nu ägs det av John Hurston en amerikansk missionär. Grannen på ena sidan är den amerikanska ambassaden och på andra sidan ligger den Brittiska. Tvärsöver gatan har vi den Libanesiska ambassaden. Hurstons hus ligger nära vattnet - kanske 25 meter. Vi ser också kokospalmlunden från huset. I kvällens svalka går man gärna en promenad längs stranden under palmerna. Huset, en trevåningsbyggnad med källaren inräknad, innehåller flera sovrum. Alla med stora, amerikanska sängar med höga, fjädrande madrasser och mosquitonät. Vi fick några chokladaskar av våra vänner vid avresan i Sverige. Och eftersom vi inte hunnit äta upp all choklad, lägger vi askarna på en byrå i vårt sovrum. När vi sedan på morgonen kollar, att all choklad finns kvar, upptäcker vi några små, svarta piller runt askarna. Vi har aldrig sett något liknande. När vi sedan vid frukostbordet berättar om pillren, brister alla ut i skratt - utom vi. Det visar sig vara muslortar?! Vår första kontakt med möss - men dessvärre inte den sista. EPISOD 1 – AVRESAN 17 Liberias flagga. Jan har fått en hundvalp, ett sött litet knyte. Den följer Jan varje steg han går. En dag bestämmer sig Jan för att grilla små, redan rökta fiskar. Han ber sin mor om en hattnål. I dagens läge vet kanske inte många hur en hattnål ser ut. Den här hattnålen är ungefär 1 dm lång med en rund träkula i ena änden. När Jan har trätt på sina små fiskar och lagt “grillspettet” över några stenar, blir frestelsen för stor för den lilla valpen. Han slukar hela paketet med fisk, nål och kula i ett nafs. Den dagen var det en som gick omkring och bad Gud att Han skulle hjälpa valpen, att den inte skulle dö. Vi tyckte att valpen såg litet hängig ut. Och alla undrade hur det hela skulle sluta. Min fru hade nyligen läst ett tips i Det Bästa: att om ett barn har svalt ett vasst föremål, skall man ge barnet fibrer att äta som till exempel sparris eller rabarberkräm eller till och med bomull upplöst i mjölk. Man kan ju alltid prova, även om det råkar vara en hundvalp. Sparris var nu inte aktuellt på menyn den här dagen likaså rabarberkräm. Men vi har ju alltid bomull. Sagt och gjort, vi blandar bomull i mjölk, ger det till valpen och han äter. Spännande att se om det fungerar, - och det gör det. Mot kvällen kommer det ut en 1 dm lång hattnål med en träkula i ena änden och en bomullskula i den andra. Bomullskulan kom först! Vi tror att Gud hörde pojkens bön. Han lyssnar när vi ber Honom om hjälp. Och Han svarar med att ge oss den hjälp vi behöver. Under veckan, i Monrovia, måste vi hinna med att besöka olika myndigheter. Det är viktigt, att vi får våra papper och pass stämplade med 18 EPISOD 1 – AVRESAN fina sigill. Förutom besök på de olika kontoren behöver vi proviantera olika saker som mat och annat viktigt, som inte går att uppbringa i bushen. Alla torrvaror måste vara förpackade på burk, annars kommer termiter, kackerlackor och myror att göra slut på förrådet. - Maxwell house kaffe, Krafts ost på burk, Quaker oat havregryn, vetemjöl, Campbells soppor m.m. bara för att nämna några - allt i burkförpackning. Det kan dröja månader, ja till och med år innan vi får möjlighet att komma ned till Monrovia igen. På den tiden fanns det asfalterad väg fram till presidentens farm d.v.s. femton svenska mil från Monrovia. Resten av vägen fick man hålla till godo med en torr, dammig och gropig vägbana. Det gäller torrtiden. Under regntiden är vägen nästan oframkomlig. Därför behöver vi verkligen Mannes Land Rover. På vår väg, upp till inlandet, passerar vi Carysburg. En by där en svensk missionär ligger begravd - ett av malarians offer. Vi kör in till byn och söker oss fram till graven. Där, i utkanten av byn, ser vi en vittrad, mossig sten. Gravplatsen är ingen välskött kyrkogård, utan ett torrt, sterilt område med ogräs runt omkring. Vi rensar upp kring graven och sätter några plockade, vilda blommor i en glasburk framför gravstenen. Liberia, som land, kallas för “den vite mannens grav”. Med tanke på det pressande, varma och fuktiga klimatet där malariamygg och andra livsfarliga insekter frodas, gör landet skäl för namnet. Vid Gbanga, ett större samhälle, tar vägen i Liberia slut. Vi måste fortsätta vår färd genom Franska Guinea - en farlig och lång omväg. När vi passerat gränsen, måste vi omedelbart uppsöka Liberias vicekonsul i N´zerekore. - en reslig, distingerad herre. Manne är litet spänd inför mötet med honom, då han vid något tidigare tillfälle gjort det besvärligt för några andra svenskar att passera genom landet. Vi slår oss ned i hans rum och tar fram våra pass. Plötsligt reser sig mannen och tar ner en ansiktsmask från väggen och överlämnar den till min fru?! Dessutom får hon ett visitkort med alla hans fina utmärkelser. Chevalier de la LEGION d´HONNEUR, Commandeur de lórdre de la redemption, Chevalier de l´ordre du LATRAN, Officier du mérite Agricole et de l´ETOILE NOIRE BENIN Planteur. Vi vet inte riktigt hur vi skall förhålla oss. Vi undrar naturligtvis över den gesten. Marianne tackar för vänligheten och den fina masken. Vi får våra pass stämplade och vi kan fortsätta vår färd. Kort därefter gör vi en överraskande upplevelse. Vägen tar plötsligt slut och framför oss ser vi en bred, mäktig flod flyta fram. Vi ser ingen bro och ingen färja. Plötsligt närmar sig något som ser ut att likna ett flytetyg. “Färjan” består av två tomma bensinfat med ett plankgolv emellan. Det finns ingen förbindelse mellan färjan och stränderna, varför vi måste EPISOD 1 – AVRESAN 19 köra ut i vattnet, för att komma ombord. På båda stränderna finns ett litet soltak uppsatt och under dem sitter “maskinisterna” med ett spel och änden av en grov lina. Med hjälp av linan drar de oss över floden. När vi väl kommit över på andra sidan, fortsätter vi vår färd. Djungeln står tät på båda sidor om vägen. Då och då passerar vi en liten by, där invånarna lever sitt liv på samma sätt som för tusentals år sedan. Det blir allt flera uppförsbackar, vilket tyder på att vi är på väg att bestiga en större bergskedja. Trakten är ibland riktigt alplik - med lodräta stup vid vägkanten. Efter en dags resande når vi fram till Zerekore - en av franska statens stora kinin-plantager. Kinin används till framställning av malariamedicin. Där har fransmännen byggt ett härbärge för trötta resenärer. Kanske att jämföra med våra motell längs motorvägarna i Sverige. Standarden går dock inte att jämföra, men där finns sängar, dusch och restaurang. En oas för oss som skakat en hel dag på en dammig väg. Dessutom är det litet omväxlande att möta européer, även om vår franska inte är speciellt lysande. Fransmän, på den tiden, vägrade absolut att tala engelska. I dag är det annorlunda. Eftersom det engelska språket genom EU har blivit Europas språk. Efter en skön natts vila serveras det frukost. En skål kaffe till var och en, baguetter, leverpastej i burk och små ostar ni vet, som finns i runda förpackningar och har formen av små tårtbitar. Det påminner litet om vårt eget land. Vilken lycka att hitta dem här mitt i bushen. Det har blivit en ny dag. Och vi är åter på resa. Nu är allt som påminner om civilisation vid kusten helt utbytt av djungel. Urskogen står mystisk och orörd tätt invid dikeskanten och vägen blir allt smalare och krokigare. Plötsligt kommer vi till en stor plats - Macenta, där vi igen möter ett stycke civilisation. Här finns affärer och hus med plåttak. Och här passar vi också på att äta en riktig middag på restaurang, innan vi kliver in i jeepen. Vi fortsätter vår färd mot Liberias gräns. Vi har gjort en vid sväng in över franskt område och skall nu åter in i Liberia. Efter en halv dags åkande når vi fram till gränsen. Där finns en vägbom och en gränsvakt. Vi måste visa våra pass och vänta tåligt tills han öppnar bommen. Det gör han, med hjälp av vår tolk Moses, som tolkar från engelska till loma, - stamspråket, som talas i området även in i Franska Guinea. Äntligen är vi inne i Liberia. Nu återstår bara några timmars körning till det första målet för vår resa - Voinjama. Solen bränner som hetast på eftermiddagen, när vi ser en mängd glittrande plåttak framför oss och får veta, att detta är Voinjama. 20 EPISOD 1 – AVRESAN Platsen ligger bara någon mil från gränsen och är en centralpunkt för inlandet. I Voinjama finns en svensk missionsstation. Just nu är det Tage och Birgitta Johansson med lilla dottern Christina som bor där. Vi blir bjudna på mat, vatten, en dusch och senare en säng att sova i. Tage studerar franska för en lärare i Macenta. Varje vecka tar han sin motorcykel och kör den 1 mil långa vägen till sin lektion. På ryggen har han sin ryggsäck med läroböcker. En dag, när han öppnar sin ryggsäck för att ta ut sina böcker, ringlar en giftorm ut. Som väl är var ryggsäcken ordentligt stängd under färden på motorcykeln. Annars kan man tänka sig vad som har kunnat hända. Morgonen därpå fortsätter resan ytterligare 7 mil på knaggliga vägar, som mest består av två hjulspår med gräs i mitten. “Broarna” är ett kapitel för sig. De består av palmstockar lagda över vattendragen. Det gäller att pricka rätt på stockarna, annars kan hjulen slinta och man brakar rätt ned i vattnet. Det är lättare att pricka rätt under torrtiden. Under regntiden är det ren bedrift att komma över till andra sidan, då stockarna är såphala. Det är fyra palmbroar mellan Voinjama och Foya Camara, - vårt nästa mål på resan. På grund av att vägarna är så dåliga tar det en halv dag för oss att nå Foya Camara. Hjulspåren slingrar sig uppför våldsamma backar. Ibland måste vi stiga ur jeepen för att motorn skall orka dra lasset uppför. Sedan går det med en våldsam fart utför, att de bromsande hjulen kanar i leran. För oss, som är nya i landet, är hela resan som en overklig dröm. Den slingrande, röda vägen, den kompakta urskogen på sidorna av vägen. Färgprakten och fågellivet - allt gör stort intryck på oss. Här och var ser vi stora, kalhuggna områden och flera som är svartbrända. Vi får veta, att de skall bli årets risfarmer. Vi möter liberianer som traskar vägen fram med stora bördor på huvudet. När jeepen kommer, flyr de förskräckta in i snåren. Vi stannar till vid ett litet hus efter vägen. Manne har påbörjat bygget och tänker färdigställa huset så snart han får möjlighet. Just nu bor det ett par liberianska unga män där som vaktar huset. De har sina familjer i närheten. Byn heter Balahun och vi blir inbjudna att hälsa på hos familjerna. Själva byn ligger ett litet stycke från vägen. För att nå fram till byn, måste vi passera en mäktig flod. Över den har byfolket byggt en hängbro. Den består av kraftiga rep flätade av lianer som är sträckta över flodens bredd. Från topparna av höga träd på stränderna går sedan bärrep ut till olika punkter på bron och hjälper till att hålla den uppe. EPISOD 1 – AVRESAN 21 Bron har i genomskärning formen av ett V. Man får gå på repet i botten och använda repen på sidorna som räcken. Bron gungar och gnisslar när man sätter fötterna på linan. Hjärtat bultar litet extra innan man säkert tagit sig över till den andra sidan och kan klättra ned. Vi bjuds på kalla drycker hos familjerna i byn och får en stund av svalka innan vi vänder tillbaka till vår jeep och fortsätter färden mot Foya Camara. I Foya väntar ytterligare en svensk missionärsfamilj. Det är familjen Ivan och Vivan Arvidsson med sina barn. Där finns en sjukvårdsklinik. Ett par svenska sjuksköterskor arbetar också där. Dit kommer varje dag en ström av sjuklingar. Stig balanserar på en hängbro. Många har malaria, andra kommer med stora tropiksår. Barn kommer som är infekterade med mask i magen, mässling, kikhosta och andra sjukdomar. Vanliga barnsjukdomar är ofta dödliga i tropikerna. I Sverige vaccinerar vi barnen mot våra vanligaste barnsjukdomar. Tyvärr finns inte den möjligheten i många afrikanska länder. Gravida kvinnor kommer för att få hjälp. Ofta har de gått flera mil i djungeln för att komma till kliniken. Flera infödda, som arbetar på kliniken, har fått fin undervisning i sjukvård. Det är en bra avlastning för de svenska sjuksköterskorna. De som arbetar på kliniken har stor arbetsbörda. Ingen bekväm arbetstid precis. Ofta, på nätterna, kommer det in akuta fall som kräver omgående behandling. Det hände, den första kvällen, när vi just anlänt till Foya. Precis när vi ätit färdigt vår kvällsmat, knackar det på dörren. Utanför står det två män, som har burit en skadad vän till kliniken. De har gått flera mil från sin by för att komma till Foya. Mannen hade klättrat upp i ett palmträd 22 EPISOD 1 – AVRESAN för att ta ned palmnötter. När han är uppe i trädet, får han ett epileptiskt anfall. Han faller och bryter lårbenet och ena armen. Man ser lårbenets benpipor peka rakt ut och han har svåra smärtor. Vivan ger honom en smärtstillande spruta och lägger förband på de öppna såren. Sedan kan hon inte göra mer för mannen. Han måste komma till ett sjukhus för operation. Det närmaste sjukhuset är ett katolskt sjukhus i Bolahun. Tre timmars körväg från Foya. Vilken tur att vi hann komma fram med vår Land Rover, innan olyckan hände. Manne och jag gör oss klara för avfärd. Vi bäddar med en madrass bak i jeepen och mannen lyfts upp av sina vänner. Ett par av dem följer med för att hjälpa sin vän under sjukhusvistelsen. Vi startar vår färd i mörkret genom djungeln. Så värst bekvämt är det inte för vår patient. Det skakar våldsamt på en nästan obefintlig väg. Efter drygt tre timmar är vi äntligen framme i Bolahun. Vi väcker läkaren och förklarar läget. När vi vänder tillbaka på natten, ligger patienten på operationsbordet. Det var mitt första nattliga äventyr i Liberia. Det skulle bli många flera. Nästa morgon är det dags för den sista etappen av vår resa. Den två mil långa djungelmarschen till Porluma - “Byn långt borta”. Manne kör med sin jeep, så långt vägen tillåter. Sedan lämnar han jeepen i den sista byn vid vägens slut. EPISOD 2 – PORLUMA 23 Episod 2 – Porluma Min fru har fått en liten, svart kattunge av en vänlig, liberiansk tös. Nu är problemet, hur detta lilla liv på bästa sätt skall transporteras den två mil långa vandringen upp till Porluma. Vi kom på lösningen. En rymlig bag med dragkedja, får bli transportmedlet. Ytterligare problem är att övrigt innehåll, i väskan, som fickalmanacka, pass och andra papper måste samsas med den lilla katten. Så var det mjölken. Den förvaras i en liten glasflaska med en, som det verkar, pålitlig skruvkork. Men när det är dags att mata katten visar det sig att korken visst inte är så tät som vi tror. Både papper och annat i väskan har fått sig en skvätt av mjölken. Men både katten och vi överlever strapatserna på vägen. Katter har ju som bekant 9 liv eller åtminstone 7. Vi är fem personer plus en katt som kämpar oss två svenska mil genom tropisk djungel. Man kan tro att Liberia är ett platt land. Men så är ingalunda fallet. Det fick vi sannerligen uppleva då stigen, som vi följer, inte ens kan användas med cykel. Vi klättrar över berg. Vi balanserar på hängbroar av lianer över floder med krokodiler. Långa stunder, av vandringen, går vi genom gröna pelarsalar med svalkande skugga. Enorma, höga kapockträd låter solstrålarna sila genom lövverket. Vi känner doften av nedfallna, mogna frukter från marken. Ibland hoppar vi högt av prasslet från en skrämd ödla i löven. När vi passerar över en slät berghäll, gör vår vägvisare oss uppmärksamma på, att en stor pytonorm just har lämnat platsen till vår förmån. Vi undrar naturligtvis hur han vet det? Svaret är, att han känner vittring av ormen. Afrikaner har ett sjätte sinne för spårning. Ibland går färden genom öppet landskap med savannkänsla. Då blir det verkligen hett i solen. Vid starten kl.05.30 på morgonen, går det bra att hålla tämligen bra fart. Men ju längre fram på dagen timmarna går och solen når allt högre på himlen, sänks farten. Vårt dricksvatten, som vi bär i en rostfri mjölkruka blir allt varmare. Det gör inte så mycket. Så länge det fuktar våra strupar. Vi kokar nytt vatten när vi kommer fram till Porluma. Problemet är, att vi först måste kyla ner det innan vi kan dricka! När vi äntligen närmar oss målet kan vi se reflexer av ett plåttak. Det visar sig vara taket på det hus, som i två år kommer att bli vår bostad. En sista uppförsbacke och målet är nått. Porluma “Byn långt borta” gör verkligen skäl för namnet. Vi närmar oss byn. Och plötsligt kommer en lång rad skolbarn rusande mot oss. Vi ser ut att vara efterlängtade. Paulssons stannar hos oss någon vecka. Sedan ligger ansvaret på oss. Vi är mycket unga. Min fru är 21 år och jag tre år äldre. 24 EPISOD 2 – PORLUMA Barn i Porluma. Porluma by. EPISOD 2 – PORLUMA 25 Vårt hus i Porluma. Porluma är en by med ett 90-tal hyddor. Några är försedda med plåttak. Klanhövding Tengbeh Wollie har ett sådant hus. Men de flesta hyddorna har grästak. I byn promenerar kor och getter fritt mellan hyddorna. Ibland har vi besök av dem utanför vårt hus som ligger 150 meter från den närmaste hyddan. Dessutom passerar det ständigt bybor utanför våra fönster. Stigen till vattenkällan går nämligen utanför vårt hus!? Och eftersom vi varken har glas eller myggnät i fönstren, som dessutom sitter ganska lågt, är det inbjudande att slänga en blick in och kika hur vi har det. Ingen risk att man känner sig ensam, det är alltid någon som håller koll. Paulssons, som har många års erfarenheter av ett liv i djungeln, ger oss viktiga överlevnadstips, exempelvis hur man kokar dricksvatten i 20 min. För att sedan kyla ner det och filtrera vattnet i ett sandstensfilter. I Liberias djungler kommer inte vattnet genom en kran, som vi är vana vid i Sverige. Vattnet här hämtas, med hinkar, från en källa som ligger djupt ner i en sänka. Men först måste vi hitta några personer, som är villiga att hämta upp vårt vatten mot en viss belöning. Det är inget större problem. I Porluma finns en internatskola för pojkar. Och de ser alla chanser att tjäna en slant. Skolan kommer att bli mitt ansvar i första hand. Tre infödda, engelsktalande lärare finns redan på plats. Undervisningen sker på engelska. 26 EPISOD 2 – PORLUMA Marknad i djungeln. Eleverna är i åldrarna från sex år och uppåt. Vi har elever som är i övre tonåren. Och eftersom skolan är ett internat bor alla elever på skolan. Många av eleverna kommer från byar som ligger miltals från Porluma. Deras föräldrar är mycket måna om att barnen får lära sig läsa och skriva. Föräldrarna är också skyldiga att sända med sina barn den mat de kommer att behöva under läsåret. Det vill säga ris och pengar att köpa det som behövs till en “soup”. Riset är basfödan för liberianen. Lyckas man att få tag på en kyckling eller en liten fisk i miniformat, steker man det tillsammans med lök i palmolja - det enda matfettet för djungelns folk. Apelsiner, bananer, jordnötter med mera köper man på marknaden för några cent. En del av eleverna har svårt att få ut sin ranson av föräldrarna. Och vi får ibland hjälpa dem med matfrågan. Vårt ansvar är, att se till att barnen har det så bra som möjligt. Alla skolbarn, i Liberia, har order om att bära skoluniform. Vår skola, i Porluma har blå byxor och vit skjorta. Vi har också ett antal flickor i vår skola - 14 stycken. Deras logement ligger bakom vårt hus. För flickorna gäller blå kjolar och vita blusar. Som väl är, har vi med oss detta i vår packning. Vänliga damer i Sverige har sytt upp skoluniformer till våra elever. Att bära skoluniform räknas som hög status Det visar, att man går i någon form av skola. Tyvärr är det så, att alla barn, i världen, inte har den stora förmånen att få gå i en vanlig grundskola. I ett land som Sverige har alla barn möjlighet att lära sig läsa, skriva och räkna. EPISOD 2 – PORLUMA 27 För att undervisningen skall vara effektiv, bör man ha intakta läroböcker. De böcker, som eleverna här använder är både smutsiga och trasiga. Det beror på, att elever ärver böcker av varandra i generationer. Innehållet, i en del böcker, är dessutom inte tidsmässigt aktuellt. Men att få ut pengar till att köpa böcker blir en annan fråga. Vi skriver hem till våra föräldrar och ber att få låna pengar, så vi kan beställa läroböcker från USA. Under tiden jag undervisar i skolan på dagarna, har min fru långa köer av sjuka människor utanför vårt hus. Vi är de enda vita människorna inom flera mils avstånd. Och när det nu finns folk från ett civiliserat land, kommer man för att få litet hjälp med sår och medicin. Från kliniken i Foya har vi med oss litet medikamenter som bandage, penicillinsalva, sårpuder, hostmedicin, Aspirin, malariamedicin m.m. Patienter kommer med smutsiga bandage om sina sår. De flesta har snott gräs om såret för att stoppa blödningen, om det nu är ett skärsår. En del patienter kommer med stora, variga tropiksår, ibland så stora att hela fotknölen är borta. Men efter ett antal återbesök med tvättning av bakteriedödande medel, sulfapuder och ett nytt, rent bandage, kan man se hur läkningen börjar utifrån kanterna med ny, ljus hud. Ibland kommer männen från sina farmer med huggsår på händer och fötter. Det är då man tar till gräs för att stoppa blodflödet. Under torrtiden har vi sjukstugan på en bänk under ett palmträd som ger litet skugga. Men under regntiden håller vi till i vårt kök. Med tanke på all smittorisk är kanske det inte den bästa lösningen. Men nöden har ingen lag. Under 16 dagar hade vi 95 patienter. Det finns också en liten kyrka i Porluma by. Den är byggd av lera, men har tak av zinkplåt. Min fru och jag är ansvariga för gudstjänsterna och övrig verksamhet. Varje morgon, innan skolan börjar, har vi morgonbön i vår kyrka. Vi har också en orgel i kyrkan, som vänliga människor i Sverige har skänkt. Men oftast är det Marianne som använder sitt dragspel. Skolbarnen tycker om att sjunga. Och deras sång hörs vida omkring. Klanhövdingen, i vår by, förärade Marianne en liten apunge - en grön markatta. Den var 2 mån. och litet större än min hand. Någon hade skjutit mamman, så den lilla ungen blev ensam. Vi tog hand om den och gav den namnet Bobbi. Den äter bananer och dricker mjölk. På natten sover den i en låda i köket. Min fru har sytt en röd väst med vita prickar. Så nu ser vi tydligt var hon håller hus - Bobbi är nämligen en hon. Katten tycker det är livat med en kompis. De brukar värma varandra i Bobbis låda. Nätterna kan bli ganska kyliga för små apor. 28 EPISOD 2 – PORLUMA Jag har spänt en stållina tvärs över vår bakgård mellan flickornas hus och vårt. Där kan Bobbi härja som hon vill med våra höns, som går fria på gården. Favoritnöjet är att hoppa rätt in i hönsflocken så att hönsen far kacklande åt alla håll. På kvällen tar vi in apan. Då blir det cirkus med katten. Bobbi drar katten i svansen och katten blir sur och jagar apan. Men hon är ett strå smartare än katten och placerar sig där katten inte kan nå henne. Det blir en hel del djurprat under resans gång. Men för oss är det en nödvändig avkoppling till allt svårt och främmande vi måste tackla. Här finns ingen telefon där man kan lyfta luren och ringa någon och be om råd, när vi behöver det. En dag står det en grabb utanför vårt fönster. Han har den ena handen i byxfickan. “Ma, you want to buy this thing?” frågar han min fru. Och upp ur fickan halar han en liten jord-ekorrunge (Kanske han hört om apungen som hövdingen gav oss och tror att vi samlar på alla slags djur. Eller också hoppas han göra en bra affär?). “How much?” frågar hon. “Ten cent,”svarar grabben. Han får sina 10 cent och affären är avklarad. Kurrekurr, som vi kallar vår nya familjemedlem, placeras i en liten kartong med bomull. På locket gör vi en lucka, så han kan komma ut litet senare på förmiddagen och värma sig i en solstrimma på golvet. Då sträcker han ut sig i hela sin längd med bakbenen rakt ut och gäspar, medan han värmer sin mage. Vår markatta, Bobbi, känner genast ansvar för ekorrungen. I sin röda väst med vita prickar bär hon iväg med honom till ett säkert ställe, där inte katten kan nå honom. En säker plats, för Bobbi, är hennes spånlåda, som jag spikat upp på en palmstam bakom vårt hus. Där kan hon känna sig trygg både för katten och för tuppen som patrullerar med sina hönor på vår bakgård. Våra små husdjur är ett välbehövligt sällskap för oss i ensamheten. Och även om vi aldrig är helt ensamma, det kommer ständigt människor i olika ärenden, så är vi ändå isolerade från yttervärlden. Folket i byn visar sin uppskattning genom att komma med välkomstgåvor. Vi har fått flera hampor med ris, ett antal höns (till matlagning). I gengäld delar vi ut kläder vi fått i Sverige av vänliga människor. Särskilt kvinnorna blir glada över en blus eller klänning. Barnen får också sin del. Många barn har inte mer på kroppen än ett par smutsiga kortbyxor. Eller också har de en skjorta utan byxor. Det känns bra att få dela med sig. EPISOD 3 – ELIAH 29 Episod 3 – Eliah Att vara internatelev betyder att man själv får tvätta sina kläder. Man har också sina indelade pass, då man ingår i ett matlagningsteam. Att tvätta kläder i urskogens djungel är ett kapitel för sig. Eftersom det inte finns vattenledningar där man bara öppnar en kran och det kommer vatten, får man istället hitta en hink. I den lägger man de smutsiga kläderna. Man lägger i en bit tvål, sätter hinken på huvudet och vandrar den branta, smala stigen ned till vattenstället. Där är alltid temperaturen sval och behaglig under det täta lövverket. Det gör att smådjur, av varierande arter, söker sig till vattnet och svalkan. Eliah, en av våra skolpojkar och ganska kort till växten, har tvättdag just den här dagen. Förutom hinken med kläder och tvål, tar han också med sin trogna slangbella. Man kanske får syn på något ätbart till middag, tänker Eliah. Och just då får han se en fågel alldeles ovanför honom. Eliah ställer ned hinken med kläderna på marken och tar försiktigt upp sin slangbella. Men just som han tänker skjuta iväg stenen, känner han något som rör sig över hans bara fötter. Snabbt ändrar han fokus från luften till marken och vad får han se? En fet giftorm som makligt rör sig över fötterna på jägaren. Eliah siktar på ormens huvud - och träffar. Ormen dör omedelbart. Pojken glömmer både hinken, tvålen och kläderna nere vid vattnet. Istället tar han ormen i stjärten, lyfter den över axeln och börjar klättringen uppför den branta sluttningen. Ormen, som är fet och tung är mer än en och halv meter lång, ger Eliah vissa problem. Själv är han inte mycket längre än ormen. Men han vill väldigt gärna visa sina skolkamrater det fantastiska bytet. Väl uppe på skolgården möts han av en skara beundrande kamrater. Det är inte svårt att gissa vem som är dagens hjälte. Skolans huvudlärare, Edward MacArthy, hämtar en zinkplåt och lägger ormen på den. Så skickar han en av pojkarna upp till vårt hus med en undran, om vi är intresserade av att komma och titta på ormen. Det är vi och nere på skolgården får vi en mycket intressant lektion. Ormen, en Gaboon Viper, är den största men inte längsta giftormen i Afrika. Den kan bli upp till en och en halv meter lång och väga nästan 8 kg. Ett exemplar, påträffat i Sierra Leone, var 2 m. och vägde nästan 20 kg. innan den födde 59 fingertjocka ormungar. Edward tar fram en kniv och sprättar upp magen på ormen. Ut kommer 54 st. mer eller mindre färdigkläckta, decimeterlånga ormungar. Ganska äckligt faktiskt. Medan vi står där och betraktar ormen, kommer en gammal medicinman från byn. Djungeltelegrafen arbetar snabbt. Han undrar vem som är ägare till ormen. 30 EPISOD 3 – ELIAH Då träder en stolt Eliah fram. Mannen undrar, om han kan få ta med sig allt som ligger på zinkplåten utom ormskinnet. Det får han. Omedelbart börjar han hiva ner allt i en apskinnsväska, som han har hängande över axeln. Kanske blir det medicin av det - eller också middag?? Vi har ormskinnet som ett minne av den här händelsen. En påminnelse om vad som lurar på marken bland löven i Afrikas djungler. En morgon, när jag är på väg ned till skolan, får jag se något som rör sig i ett hål vid sidan av vägen. Jag stannar tvärt. Och när jag undersöker saken, är det en svart orm av något slag. Jag går ner till skolan och ber MacArthy ta med sitt hagelgevär och följa med mig tillbaka till hålet. Han sätter gevärspipan rakt ned i hålet och fyrar av. Upp fiskar han inte en utan två stora, svarta mambor. Man kan föreställa sig, vad som kunde hänt i mörkret, när ormarna kommer upp ur hålet för att jaga. Vägen till skolan är starkt trafikerad av skolbarn och bybor. Alla äger inte ett par skor. Därför går de flesta här i djungeln barfota. Ormar är nattjagande djur. Möss och råttor är favoritfödan. Jag kan inte minnas, att jag sett så många råttor under vår tid i Liberia. Däremot vimlar det av ormar av alla sorter och storlekar. Kanske man kan säga, att ormen har vunnit över råttan! Vi hade ofta ormar i vårt hus i Porluma. Spindlar fanns det också stora monster. Innertaket, i vårt hus, består av en flätad matta. Flätningen är ganska gles, så det är möjligt för både ormar och spindlar att komma på besök. En kväll, i fotogenlampans sken, får vi se ett stort spindelben sticka ner mellan taket och väggen i vårt vardagsrum. Vi larmar genast vår kökspojke Edward. Han hittar en stör och skall just klämma till benet, när benets ägare hastigt drar upp det igen. Det monstret levde kvar på vår vind under den tid som vi också bodde i huset. Byn Porluma ligger i det nordvästra hörnet av Liberia. I väster gränsar landet till Sierra Leone. För oss är det bara någon mil till gränsen att gå genom djungeln. I norr gränsar landet till nuvarande Guinea - tidigare fransk koloni. Till den gränsen är det också bara någon mil för oss att gå genom skogen. Ett par gånger per år brukar jag vandra över till Guekedou - en by innanför gränsen till Guinea. Där finns det flera affärer med större sortiment och där kan man handla mat i form av konserver. En gång provade jag på att köpa en låda potatis. Det hände en enda gång. Mycket av innehållet var i oätligt skick och vi fick kasta halva lådan. Själva lådan, som var gjord av träspont, fick bli ett hus till Bobbi, vår markatta. I Porluma finns inga affärer. Det finns en bymarknad några kilometer från byn. Där hittar vi frukt och grönsaker, men ibland behöver man litet omväxling i maten. EPISOD 3 – ELIAH 31 Varje gång vi gör vandringar i djungeln har vi sällskap av några skolpojkar. Dels behöver vi hjälp med tolkning. Det är ytterst få människor som talar engelska i djungeln. Men våra skolpojkar behärskar flera av de stamspråk som talas i hela området - även över gränserna. Dels behöver vi hjälp med att bära förnödenheter. Bördor bärs på huvudet och det är afrikanerna mästare på. Vi upphör aldrig att förundras över hur de kan balansera en butelj med palmolja på huvudet? När vi talar om balans, är jag ingen stjärna i den konsten precis. Det blev jag medveten om en gång, när jag varit över till Guekedou. Jag hade gjort mina inköp och var på väg ner till floden, som utgör gränsen till Liberia. Just som jag skall stiga i kanoten, för att åka över floden, får jag syn på en stor krokodil som ligger och solar sig på en omkullfallen trädstam. Kameran - tänker jag och får fram den i en fart. Men i det ögonblicket jag sätter foten på trädstammen kastar sig krokodilen i vattnet. Resultatet av fotograferingen blir bara en kaskad av vatten. Det är det närmaste jag kommit en krokodil under de år vi levt i Liberia. 32 EPISOD 4 – DEN BLINDE MANNEN EPISOD 4 – DEN BLINDE MANNEN 33 Episod 4 – Den blinde mannen Man kan säga, att han bodde vägg i vägg med kyrkan. Hyddan låg bara några få meter från kyrkväggen. Kyrkan, med sina öppna, valvformade fönster med luckor som kan stängas vid häftiga skyfall eller vid mörkrets inbrott, är belägen vid byns utkant. Jag har tittat in i de flesta av byns hyddor, tillsammans med någon av skolpojkarna som tolk, för att hälsa. Men av någon anledning har jag missat just den här hyddan. Alla i byn vet vem den blinde mannen är. Vi hörde aldrig, att han hade något namn. Alla talade om honom som “den blinde mannen”. Dessutom var han inte bara blind. Lepran hade gått hårt fram med hans kropp. Fötterna är utan tår. Händerna är utan fingrar, näsan är också borta. Där sitter han ensam i sin hydda - i mörkret. Den blinde mannen är en stor man. Inte vad vi skulle benämna som stor, men en betydande person i den hedniska världen. Hans hydda ligger inte bara nära vår kyrka, den är också nära placerad vid ingången till det område där man utför hemliga riter. Ett mörkt och farligt område - ett förbjudet område för icke invigda medlemmar i den hemliga föreningen eller society som den kallas. Kanske är den blinde mannen placerad som en slags väktare för ingången till den hedniskt, mörka världen. Det är söndag. Solen bränner som hetast under tidig eftermiddag. Inte ett liv syns till. Till och med fåglarna verkar plågas av värmen. Vi ligger på våra sängar, under mosquitnätet, och försöker sova. Även om det är hett utanför huset, så är det i alla fall något svalare inomhus. Cementgolvet gör sitt till, även om plåttaket inte ger någon direkt svalka. Fönsterluckorna är helt öppna. Men det till trots kan man inte känna den minsta lilla bris. Byns djur trycker sig intill husväggarna för att om möjligt få litet svalka. Då, mitt i stillheten knackar någon på vår dörr. Det är en av våra skolpojkar. “Pa, den blinde mannen vill att du ska komma, han vill prata med dig.” Omtumlad följer jag med pojken. Vad kan den blinde mannen ha att säga mig? Vi går mellan hyddorna. Solen steker. Vi ser djuren vid husväggarna. De verkar vara de enda levande varelserna i denna heta, dammiga miljö. Ingen människa syns till. Alla söker svalka i sina mörka hyddor. Vi är framme vid vårt mål. Dörren är en låg öppning med en mycket hög tröskel. Jag får böja mig rejält för att komma in. Ljusblind, av solen, har jag problem att över huvud taget kunna urskilja något i mörkret. Det finns inget fönster som åtminstone kan ge mig litet ledljus. Husets ägare skulle ändå inte vara hjälpt av det - han är ju blind. När mina ögon vant sig vid mörkret, ser jag en mörk figur sitta i ett hörn på en hög trasor. Jag räcker fram min hand för att hälsa. Då räcker 34 EPISOD 4 – DEN BLINDE MANNEN mannen fram sin hand, - utan fingrar, till en hälsning. Jag är fortfarande omtumlad. Vad vill den mannen mig? Med tolkens hjälp berättar han, hur han söndag efter söndag lyssnat till min undervisning. Eftersom kyrkfönstren alltid står öppna under gudstjänsterna, är det inga problem för honom att följa vad som händer i kyrkan. Han behöver inte ens sitta innanför kyrkväggarna. Efter många timmars lyssnande till sång och predikan, har den blinde mannen nu fattat ett beslut. Nu vill han lämna hedendomen och bli en kristen. Han börjar famla efter något i ett mörkt hörn. Slutligen hittar han några stenar och skinnbitar. Han räcker över dem till mig och säger: ”Ta det här. Det här har jag bett till och värnat om, men nu behöver jag det inte mer. Nu lämnar jag det här, nu vill jag bli en kristen.” Jag är ännu mer omtumlad. Så småningom vänder jag mig till min tolk och börjar förklara för den blinde vad det innebär att bli en kristen. Vi ber och mannen försöker, med stor möda, att föra samman sina händer till bön. Han saknar ju sina fingrar. Men jag vet, att den Gud som har skapat honom hör den bönen. Vi reser oss för att gå. Jag lovar, att komma tillbaka dagen därpå för att ytterligare undervisa honom i Guds ord. Följande natt kommer ett häftigt, tropiskt oväder med full kraft. Ljungande blixtar med bedövande åsksmällar och ett skyfall som bara kan upplevas i tropikerna. När ovädret dragit förbi och natten övergått till gryning, vaknar vi av kanonsalvor nerifrån byn. Vi vet, att antingen har byn fått besök av en stor man, eller också har någon i byn avlidit. Sällan får man besök av en stor hövding så tidigt på dagen. Det måste vara någon i byn som har dött. Jag skickar bud efter en tolk från skolan. Vi gör sällskap neråt byn. På vägen möter vi en och annan bybo på väg ner till vattenkällan i den tidiga timmen. Vi stannar upp och undrar vad som hänt i byn under natten. Vi får veta, att den blinde mannen är död. Man tror, att han har gått ut i natten under skyfallet halkat och slagit sig. På morgonen hittades han död utanför sin hydda. Den blinde mannen var en stor man i den hedniska världen. Kanske någon hade iakttagit oss när vi besökte hans hydda? Kanske man tyckte, att han inte längre var lämplig, som väktare, vid ingången till det hemliga område, dit bara de invigda har tillträde? Kanske någon visste, att han lämnat ifrån sig makten i fetischer och andra redskap? I tropikernas djungler råder djungelns lagar. Där elimineras de som inte är önskvärda. Men jag vet en sak. Den blinde mannen får jag med all säkerhet möta i staden av ljus. Då är han inte mera plågad av lepran. Då kan han se klart. Då är han i ett ljus där inget mörker finns och ingen fruktan och oro. Men på jorden, i “byn långt borta” råder mörkret. EPISOD 5 – MALARIA 35 Episod 5 – Malaria Helt oväntat slår den till - malarian. Den kommer litet smygande med huvudvärk. Sedan kommer febern. Huvudvärken tilltar, det gör också febern. Vi tänkte aldrig, att det kunde vara malaria. Vi åt ju profylaxmedicin mot den. Efter den första febertoppen börjar febern ge med sig. Istället får jag symptom som liknar dysenteri? Vi tänker, att nu är faran över. Men efter någon dag kommer huvudvärken och febern tillbaka - nu med större styrka. Fysiskt och mentalt känner jag hur krafterna avtar för varje dag som går. Min fru gör det yttersta för att lindra plågorna som att torka pannan med en våt, sval handduk. Vi provar febernedsättande medicin, men inte hjälper det mycket. Efter några dagar ger sig febern och huvudvärken igen och samma dysenterisymptom kommer tillbaka. En vecka har nu gått och mina krafter avtar för varje dag. I djungeln finns ingen telefon. I Sverige, vet ingen hur vi mår just nu. Att skriva brev hem och berätta för våra familjer vore ingen idé. En kurir måste först gå 2 mil till flygfältet i Foya och där vänta in ett flyg till Monrovia för att skicka iväg brevet. Flyget går bara ett par gånger i veckan, så chansen är inte stor, att det brevet hinner fram i rimlig tid. Det blir söndag. Vi tänker, att det vore bäst, om vi kan komma till kliniken i Foya. Där finns åtminstone en svensk sjuksköterska. Kanske hon kan ställa en diagnos och ge rätt medicin? Men först måste min fru försöka övertala 8 starka män (i två bärarlag) att bära mig i hammock de två milen. En hammock består av ett välvt tak med ett handtag i varje hörn. Därunder hänger en hängmatta gjord av ett bastmaterial. Taket skyddar mot den starka solen och mot regnet under regnperioden. Vi funderar på hur det skall gå till, att hitta 8 män som är hemma i byn och inte är ute på sina farmer. Och dessutom är villiga att för en summa pengar bära mig två mil genom obändig terräng, blir inte lätt. Vi hinner inte grubbla länge över problemet. Vi får oväntat besök. Manne och Mia kommer som räddande änglar. När de ser problemet, går Manne genast ned till byn. Med en av våra skolpojkar, som tolk, får han snart ihop de åtta män vi behöver. Vi gör oss i ordning för avfärd. Solen är stekhet. Manne föreslår, att vi går en kortare väg till Balahun. Där har Paulssons ett hus, nära vägen mellan Foya och Voinjama. Tanken är, att vi från Balahun kör vidare till Voinjama. Där finns en tysk läkare. Den ende i området just nu. Vi vandrar vidare i värmen. Då jag är mer eller mindre omtöcknad av febern, är jag inte medveten om vad som händer runt omkring mig. Jag vaknar till en gång, när bärarna halkade utför en slänt. Då hamnade jag i backen. I övrigt går allt som planerat. 36 EPISOD 5 – MALARIA Manne har gått i förväg för att hämta sin jeep. Han kör så långt det är möjligt i terrängen för att möta oss. Efter timmar, i den heta solen, kommer vi äntligen fram till det efterlängtade fordonet. Manne betalar bärarna och vi sätter oss i jeepen. Målet är Paulssons hus. Det är fortfarande kvalmigt hett. Men känslan av att sitta i jeepen, med en sval kudde under huvudet, är verkligen kontrast mot att skumpa i hammocken. Äntligen framme! I huset finns kylskåp med kallt vatten. En säng där jag kan lägga mig ner och pusta ut efter en jobbig resa. Nu återstår de tre milen, på skumpiga vägar, till Voinjama. Vi börjar förbereda oss för resan, då vi hör motorljud från vägen. Manne går ner till vägen för att se vem som är på gång. Det visar sig vara Mr Brown, en bilmekaniker från Voinjama och en god vän till Manne. Han förklarar situationen och undrar, om doktorn finns kvar i Voinjama. Mr Brown förklarar, att doktorn tyvärr nyligen lämnat Voinjama för att resa hem till Tyskland. Men först skall han inspektera en av guvernementets kliniker i Kolahun. Där finns också ett mindre flygfält. Kanske Manne hinner haffa doktorn, innan han stiger ombord på planet. Vägen är två hjulspår, men det är torrtid och med jeepen tar det en kvart att köra till Kolahun. Väl framme hittar Manne doktorn som hoppar in i jeepen och följer Manne till huset och tar ett blodprov på mig - i örat? Ställer en snabb diagnos - malaria och ger mig en dunderkur av Atubrin. En medicin som inte bara tar kål på malarian, utan som också pressar ur mig de återstående krafter jag har kvar efter feberattackerna. Jag var ändå ganska vältränad, efter militärtjänsten, innan vi lämnade Sverige. Men efter den här pärsen bär mig inte benen ens, när jag går över golvet till badrummet. Jag tappade 14 kg. på mindre än två veckor! Malarian är en kuslig sjukdom. Den yttrar sig på olika sätt. Den klassiska sjukdomsbilden är feber och frossa. Jag hade aldrig frossa, därför trodde vi inte att det var malaria. Tanken på att gå de två milen, i värmen, tillbaka till Porluma verkar just nu mycket avlägsen. Därför blir vi kvar hos Paulssons i ett par veckor. Efter den tiden är jag fortfarande skakig i benen. Då beslutar Manne, att han och jag skall fara till Monrovia och uppsöka läkare. Sagt och gjort, vi packar våra saker, kliver in i Land Rovern. Det är Manne, Mia, Jan min fru Marianne och jag. För säkerhets skull tar vi med oss ett par levande tuppar, ifall det blir problem med vägbommarna under resan. Ibland är soldaterna, som vaktar bommarna, på dåligt humör och då kan det hjälpa med en tupp. I nästa episod får du vara med om ett av mitt livs mest spännande äventyr. EPISOD 6 – RESA MED KOMPLIKATIONER 37 Episod 6 – Resa med komplikationer Fem personer har packat in sig i Mannes Land Rover plus två tuppar. Eftersom det inte finns några bensinstationer efter vägen, som går genom ändlös djungel, måste vi vara självförsörjande på den punkten. Vi har därför med oss ett halvfyllt bensinfat med dieselolja på släpkärran. Vi lämnar våra fruar och Jan hos våra vänner Johanssons i Voinjama. Efter någon vecka hoppas vi vara tillbaka igen. Vi ber vår vän Moses Sackie att följa med på färden. Senare visar det sig, att han kommer att vara oumbärlig. Med en matsäck, vattenflaskor och några ombyten av kläder säger vi farväl till våra kära och startar färden. Problemet är, att regntiden har börjat. Det regnar oupphörligt varje dag! Eftersom det inte finns väg från inlandet ned till kusten, måste vi ta vägen genom Franska Guinea. Samma väg vi åkte när vi först kom till Liberia. Skillnaden är bara den, att nu är vägarna såphala på grund av regnet. Redan innan gränsen, medan vi ännu är kvar i Liberia, börjar kylaren läcka. Vi stannar och fyller på vatten. Vi fortsätter att köra med fyrhjulsdrift på den hala och leriga vägen. Alla hål, i vägen, är vattenfyllda. Ibland har vi vatten på golvet i bilen. Eftersom vi inte kan hålla någon hastighet att tala om, går det inte särskilt fort. Pang! Där gick slangen från kylaren av. Jag går ut i skogen och hittar några bra lianer, som jag kan binda ihop slangen med. Så sätter vi Moses på motorhuven med en vattenflaska. Nu kan han fylla på, när vattnet tar slut. Sent på eftermiddagen kommer vi fram till gränsen. Där har vi den första vägbommen. Operation övertalning tar sin början. Soldaten har fått order av sin chef att inte släppa någon igenom bommen. Efter någon timmes förhandlande är han på väg att öppna bommen. Men från ett öppet fönster, i huset, ropar frun att han inte skall låta sig luras att släppa igenom de här männen. Bommen åker ner igen! Då kommer jag på idén, att jag är sjuk och är på väg till läkare i Monrovia. Och att jag kan anmäla honom för att ha hindrat mig från att passera. Med försäkran om att vi tar kontakt med hans chef, när vi passerar Masenta, åker bommen upp. Den första dagen är snart tillända och vi har bara passerat gränsen till Franska Guinea. Vi kör in till Masenta. Och för att infria löftet till soldaten, som släppte oss igenom bommen, uppsöker vi tullchefen. 38 EPISOD 6 – RESA MED KOMPLIKATIONER Vi kör vidare i mörkret och regnet. Landskapet är mycket kuperat. Det påminner om alplandskap - utan snö. Men vi har regnet och den röda leran istället, som är nog så halkig. Tur att jeepen har fyrhjulsdrift. Djungeln är tät och vägen urusel. Till råga på allt får vi tre punkteringar - inte samtidigt men i rask följd. Efter ytterligare några timmars körning i mörkret, behagar motorn dö! Efter sökande, i strålkastarljus, hittar vi slutligen ett elektriskt fel. Det är snart avhjälpt. Men då är istället batteriet kraftlöst och orkar inte dra igång startmotorn. Då ger vi upp. Resten av natten tillbringar vi sovande i jeepen. När gryningen äntligen kommer, hakar vi av släpet från bilen och lyckas skjuta den till närmaste backkrön. I utförslutet startar motorn igen och vi kan backa tillbaka och haka på släpet. Med en läckande kylare och med Moses fortfarande sittande på motorhuven, fortsätter vi färden mot Monrovia. Vi är fortfarande kvar i Guinea. Men flera oväntade incidenter kommer att dyka upp. Efter ytterligare några timmars körning, kommer vi fram till mera bebodda trakter. Här minns Manne, att det skall finnas en mekanisk verkstad. Vi söker upp en av de anställda och ber honom täta kylaren och ladda batteriet. Han monterar ned både batteri och kylare och vi förbereder oss på en längre väntan. Men att väntetiden skulle bli så lång, hade vi nog aldrig tänkt oss. Nu är vi ivriga att komma iväg. Vi har knappt kört en tredjedel av vår resa. Och vi vet, att vägen blir allt sämre av detta regnande. Det är mitt på dagen, och vid den här tiden brukar folk ta en rejäl lunchpaus, så väntan blir till ett par timmar. Detta är vår andra dag och vi lovade våra fruar att vara tillbaka i Voinjama efter en vecka. En mobiltelefon hade suttit bra här. Men täckningen hade nog inte fungerat. Tyvärr finns det inga vanliga telefoner här heller - i varje fall inte i Voinjama. Medan vi väntar, sätter jag mig så bekvämt jag kan i bilen och slumrar till. Manne står och rakar sig i en av backspeglarna, på jeepen, när en fransk polisjeep plötsligt sladdar upp framför oss. Fyra uniformerade, beväpnade poliser, i ridstövlar, kommer ut. En av poliserna kommer fram till Manne och tilltalar honom på franska och frågar om han gör sin toilette. Varpå Manne svarar, på engelska, att han inte talar franska. Polisen svarar med, att han talar inte engelska och vänder tillbaka till sin jeep. Tydligen har inte poliserna hunnit äta frukost. För mitt framför våra förvånade ögon dukar de upp en fantastisk frukostbuffé på motorhuven av sitt fordon. Baquette, leverpastej, ost, kaffe m.m. Och inför denna fantastiska syn blir jag plötsligt klarvaken. Vi är ju mer eller mindre utsvultna. Vår egen matsäck, som vi hade med oss när vi startade resan, är för länge sedan slut. EPISOD 6 – RESA MED KOMPLIKATIONER 39 Jag kliver ur bilen och tilltalar Manne på svenska. Poliserna hör det och kommer tillbaka till oss. Jag förklarar då, på bruten franska, att vi är svenska missionärer. Då förändras attityden. Plötsligt fortsätter samtalet på engelska. Och på franskt, chevalereskt manér frågar de, om vi är intresserade av att dela deras frukost. Och det är vi. Aldrig har en frukost smakat bättre. På vår fråga om varför denna akuta utryckning kommer svaret något generat. Det hade kommit rapport om, att vi skulle vara amerikaner misstänkta för diamantsmuggling!? När de hör att vi är svenskar, avskrivs alla misstankar omedelbart. Och vi skiljs som goda vänner. När vi sedan återfår kylare och batteri, visar det sig, att batteriet är felvänt monterat och kylaren läcker precis som tidigare. Nåväl, batteriet går ju att vända på och vi har ju Moses som villigt fyller på vatten, vid behov. Vatten finns det ju gott om. Efter all försening kan vi fortsätta vår resa dock inte med önskvärd hastighet. Vi kan hålla max 50 km. på dessa såphala, sönderregnade vägar. Efter ytterligare några timmars körning börjar mörkret sakta komma. I tropikerna hinner det aldrig bli skymning, som vi är vana vid i Sverige. Här blir det mörkt inom en timme. Vi kommer allt längre in i djungeln. Träden, i den afrikanska regnskogen, är så mycket högre och mäktigare, om den jämförs med vår svenska skog. Granskogen ger en jämn horisont, jämfört med djungelns höga, vildvuxna träd. Den rika jordmånen och klimatet bidrar till den frodiga växtligheten. Plötsligt, mitt i urskogen ser vi ljus! Vem bor i ett så isolerat område? Vi kör in på gården. Det händer inte ofta att det kommer besök i den här delen av landet. Vi har kommit till en amerikansk missionsstation. En man kommer ut från huset. Han undrar, vad för slags folk vi är. Vi förklarar och välkomnas in till den övriga familjen. Det bjuds på en underbar kvällsmåltid, en dusch och en säng. Vi berättar om våra strapatser och om den läckande kylaren. Morgonen därpå, innan vi hinner starta motorn, kommer mannen ut. Han bär på en korg full med ägg?! Vi undrar naturligtvis vad han har för tanke med alla äggen? Han ber Manne starta motorn. Så börjar han knäcka äggen ett efter ett - i kylaren. Han förklarar att när vitan koagulerar, så tätar den sprickorna i kylaren - ett nytt tips för den som vill prova. Efter den medicinen slutar kylaren läcka vatten. Och efter den positiva upplevelsen med nattlogi, trevliga människor, härlig kvällsmat och inte minst en kylare som upphört att läcka, fortsätter vi vår färd mot Monrovia. Nästa stopp, på vår färd, är Ghanta. Där har amerikanska metodisterna en missionsstation. Där finns läkare, sjukhus, skola och en stor leprakoloni. 40 EPISOD 6 – RESA MED KOMPLIKATIONER Vi kör in på området. Där träffar vi goda vänner sedan tidigare. Jag nämner mitt problem med malarian och jag blir föreslagen en stor kontroll av mitt hälsoläge. Resultatet, av undersökningen, visar inga spår av malaria! Den tyske läkaren, i Voinjama, gav mig rätt medicin. Vi kan därför, nästa morgon, fortsätta vår färd mot Monrovia. Vägen är fortfarande hal och gropig. Vi är mitt inne i regnperioden, det regnar dag och natt utan uppehåll. Efter några timmars körning når vi fram till presidentens farm - Kakata. Därifrån är vägen ASFALTERAD ned till Monrovia. Vi provar att öka farten. Men med tanke på fordonets skick, är det ändå bäst att ta det försiktigt. På asfalterad, ganska slät väg, tar det bara ett par timmar för oss att nå vårt mål - Monrovia. Problemet är, att en hel vecka har gått, sedan vi lämnade Voinjama. Våra familjer börjar snart vänta oss hem igen. Vi kör till Hurstons hus. Där är vi alltid välkomna att bo. Nu väntar några hektiska timmar. På nolltid skall vi inhandla allt vi måste få med oss tillbaka till inlandet. Listorna är långa. Våra kamrater har också gjort beställningar. Vi köper konserver av olika slag, några fat med diesel och fotogen. Manne hittar en begagnad tvättmaskin till Mia som går på bensinmotor?! Dessutom blir han erbjuden att köpa en Volkswagen av en läkare, som skall resa tillbaka till Tyskland. Manne tycker att det är en bra idé, så han köper bilen. Men nu har vi ett problem. Vem skall köra Volksvagen? Jag har ännu inte skaffat mig ett liberianskt körkort. Det är liksom ingen idé, tycker jag, när jag ändå inte kan köra något fordon upp till urskogen där vi bor. Vi lastar jeepen och släpet. En hund får också plats. De obligatoriska tupparna åker också med. Jag skall alltså köra den röda Volksvagen. Men om nu soldaterna, vid vägbommarna, vägrar att öppna för oss, hur gör vi då? Läkaren, som tidigare ägde bilen, hade ett stort D på bilen, som betyder “doktor.” Och vid akut utryckning kunde han tända D-et och det blir lysande. Manne tror, att det fungerar om jag tände D-et när jag närmar mig en bom. Vi startar vår resa hemåt. Vid Caryesburg stannar vi för en paus. Vi fyller på litet drickbart och plockar upp Moses lillebror Joseph. Det blir litet trångt i jeepen. Joseph skall börja i vår skola i Porluma. Men han knölar gärna in sig tillsammans med det övriga sällskapet. Vi fortsätter färden. Vägen är asfalterad ytterligare några mil. Volkswagen går smidigt, om man jämför med jeepen. Jag håller ständig koll i backspegeln om resten av sällskapet hänger med. En personbil har tendens att rulla fortare, än en jeep fullastad med grejer både i jeepen och på släpet. Därför behöver jag stanna litet nu och då för att invänta mina reskamrater. Vid presidentens farm finns en restaurang, africanstyle. Vi kommer överens om att stanna och äta. Man vet aldrig om det blir flera chanser EPISOD 6 – RESA MED KOMPLIKATIONER 41 att få någon mat under resans gång. Så vi tar tillfället i akt, när vi nu har chansen. Mätta och glada fortsätter vi. Det är nu, den jobbiga vägen tar vid. Eftersom vägbanan är hal och gropig, har min personbil svårare att ta sig fram. Den är definitivt inte gjord för den här vägbanan. Fyrhjulsdrift är inte fel i den här leran. Vi närmar oss den första bommen. Jag sätter på mitt lysande D. Bommen åker upp utan problem. Manne följer efter av bara farten. Det gick ju lysande. Vi fortsätter. Nästa bom åker också upp. Inga problem och Manne hakar på. Hastigheten är minimum, 30-40 km i timmen och vi kryper uppför leriga, krokiga serpentinvägar. Här bor inga människor. Djungeln står tät på båda sidor om vägen. Vi är på väg mot gränsen till Franska Guinea. Jag kollar i backspegeln. Ingen jeep? Jag väntar en stund. Ingen jeep? Jag försöker vända med bilen på den sliriga vägen. Vad har hänt med Manne och de övriga? Efter ett par kilometer, i en backe, möter mig en skrämmande syn. I framsätet sitter Manne och Moses helt apatiska. Ena bakhjulet på trailern har lossnat av vikten. Och spridda över vägen ligger konservburkar och annat. Vi hjälps åt att samla ihop allt och täcker över med presenningen igen. Nu gäller det att få tillbaka hjulet på släpvagnen. Vi hjälps åt, att med domkraften lyfta släpet och med våld trycka dit hjulet. Sen fyller vi på med konsistensfett, som Manne har med sig i jeepen. Vi har kommit överens om, att vi skall lämna Volksvagen i den sista byn, innan vi kommer fram till gränsen. Och nu är vi framme vid den byn. Vi lämnar över bilen i hövdingens händer. Han lovar att ta väl hand om den. Ingen kommer att stjäla den och ingen kommer att över huvud taget våga peta på den. Manne lovar, att han skall hämta den, nästa gång han passerar. Vi fortsätter vår resa. Vi lämnar Liberia. Där, framför våra ögon ser vi gränsstationen! En vägbom - och en soldat som närmar sig. Nu har vi ingen Volksvagen med ett lysande D, som kan hjälpa oss att öppna bommen. Det har hunnit mörkna och vi vill inget hellre än att komma hem så fort som möjligt. Tupparna! Vi har ju två tuppar, med oss, i händelse av att det blir problem vid en vägbom. Vi beslutar att offra en av tupparna. Manne överlämnar den till soldaten, som tackar och tar emot tuppen. Bommen åker upp och vi fortsätter vår resa. Det är mörkt nu. Och vi har hela den långa vägen genom Guinea kvar, innan vi är tillbaka i Liberia igen. Vi kryper vidare på slingriga, såphala vägar med ett fladdrande hjul på släpet. Vi håller andan och undrar hur länge det kommer att hålla? Vi är framme vid karavanserajen. Där är det alltid öppet. Vi köper litet ät - och drickbart framför allt kaffe och Fanta, CocaCola finns det också. 42 EPISOD 6 – RESA MED KOMPLIKATIONER Efter en stunds vila fortsätter färden mot den liberianska gränsen. Vi har fortfarande många timmars körning, innan vi är tillbaka i Voinjama. Vi undrar, hur våra familjer har det. Det har gått nästan två veckor, sedan vi skiljdes från dem. Vi passerar gränsen till Liberia. Inga problem med bommar här. Moses och vakten talar samma stamspråk. Nu är det bara någon mil kvar till Voinjama. Klockan har hunnit bli några timmar efter midnatt, när vi kör in på gårdsplanen framför det stora huset på missionen. Vi smyger in och väcker våra fruar. Vilken lycka! Allt är åter igen i sin ordning. EPISOD 7 – BACK TO BASIC 43 Episod 7 – Back to basic Vi, Manne och jag, har lyckligt återvänt till Voinjama, där våra fruar väntat i veckor, på att vi skall återvända. Nu återstår bara några mil på den usla vägen. innan vi är framme vid Paulssons hus i Balahun. Vi gör oss i ordning för avfärd. Nu är vi plötsligt 7 personer plus en hund i jeepen! Manne kör, han sitter på ett alldeles eget säte. Mia sitter på mittensätet. Det är nämligen tre säten fram. Jag sitter på det tredje sätet med Marianne, min fru, i knäet. Jan då? Han får plats på förardörren med Mannes arm omkring sig. Dels är han liten och lätt bara 7 år och hastigheten kommer inte att överstiga 40 km i timmen. Moses och hans bror Joseph knölar in sig längst upp och bak i jeepen. Hunden får plats den också. Jeepen är packad ända upp till taket och släpet är ännu mera packat med kartonger som innehåller konservburkar m.m. En tvättmaskin, några fat med dieselolja och fotogen. Minns att det ena hjulet på släpvagnen är ditpressat med våld och insmort med konsistensfett för att över huvud taget gå runt. Vi börjar vår sista färd mot Balahun. Det är fortfarande regntid och det betyder strilande regn utan uppehåll, vilket gör vägarna stundom ofarbara. Vi har ett par vattendrag som vi måste ta oss över. “Broarna” består av palmstockar, mer eller mindre ruttna och såphala på grund av regnet. Vi kör och passerar danskarnas kaffeplantage. Där är vägen bred och ganska slät, men en skock kor har etablerat sig tvärs över vägen. Det går åt en halvtimme att få undan korna, och vi kan passera. Efter ytterligare en halvtimme ser vi den första bron. Manne siktar med ena hjulet på den stock som ser mest förtroendeingivande ut. Bron håller! Och vi fortsätter till nästa bro. “The dubbelbridges” dubbelbroarna som är ett ökänt ställe för de som nu råkar ha ett fordon. Manne siktar igen på den stock som han tycker ser ut att hålla vår ansenliga tyngd. Men se den håller inte alls. Jeepen dras åt sidan av släpet och vi fastnar på kardan med hjulen mellan två stockar. Där sitter vi bra. Ingen hjälp finns att få mitt inne i urskogen. Klockan har hunnit bli eftermiddag, solen steker och vi är redan trötta och hungriga. Då, helt plötsligt hör vi motorljud. Vi undrar vem som är ute på dessa vägar i leran. När jeepen närmar sig ser vi att det är “ljugarn”, en affärsman på väg mot Voinama. Varför han fått det smeknamnet har vi inte lyckats reda ut. Men han är vänlig nog att hjälpa oss ur knipan. Med sin jeep kan han dra oss upp ur palmbron. Även om kalaset har kostat oss 4 extra timmar. 44 EPISOD 7 – BACK TO BASIC Nu återstår ytterligare en bro. Sedan bör vi vara i Balahun. Det har börjat mörkna. Vi passerar Johnny-town. Där är Mannes gode vän Johnny hövding. Vi stannar till och hälsar. Vi undrar också om det går bra att lämna släpet hos Chef Johnny för att dagen efter komma tillbaka och hämta det. Manne tror nämligen, att det är det vinglande hjulet på släpet som drar ner ekipaget mellan brostockarna. Självklart går det bra att lämna släpet. Chef Johnny lovar att ta väl vara på skatten. Allt är övertäckt med presenning, så det är ingen risk att lasten blir blöt av regnet. Vi kör vidare. En halvtimmes körning och vi är framme - tror vi. Trehundra meter efter Johnny-town möter vi den sista bron på resan. Den har ett svårt läge, då den ligger i en svacka, med en brant sluttning nerför och sedan lika tvär uppförsbacke direkt efter bron. Manne kryper nerför slänten med jeepen och siktar på en stock. Men den går av med ett brak. Och där hänger hela ekipaget på de resterande stockarna. Mia, Jan, Marianne och jag lämnar jeepen. Vår enda möjlighet är att gå de trehundra meterna tillbaka till Johnny-town. Manne sitter kvar och vaktar jeepen, så att vi inte blir bestulna på innehållet. Nu är det mörkt - kolsvart. Här finns inga gatlyktor. Månen lyser med sin frånvaro under regntiden. De höga träden står tätt på båda sidor av vägen. Vi ser upp mot natthimlen, men den ger oss inte mycket ledljus. Dis och lätt dimma gör det svårt att se vägen. Inte en ficklampa har vi. Med tanke på ormar och andra farligheter, som kan ligga framför oss på vägen, försöker vi göra så mycket oväsen som möjligt för att skrämma iväg dem. Jan gråter och är trött. Chef Johnny möter oss och erbjuder logi över natten. Han har en säng och en hammock i sin hydda. Vi drar lott och jag och min fru får sängen. Mia och Jan tar hammocken. Men vi är utsvultna. Johnny ordnar fram en gryta med ris. Jag går till släpet för att leta fram några konservburkar. Vi är ju, som tur är, välutrustade med den varan. Johnny, ger oss till present, en stor, härlig ananas. Moses styckar den och vi har desserten klar. Jag går till släpet och trevar under presenningen. Jag lyckas hitta några konservburkar, men i mörkret kan jag inte urskilja vilken sort det är. Men i skenet av elden, under grytan, ser jag att det är Campbells Mushrom soup. Jag öppnar burkarna. Och vi skär skivor av den koncentrerade soppan och lägger över riset. Sedan samsas vi om den enda skeden och äter i tur och ordning. Aldrig har koncentrerad svampsoppa smakat så gott! Moses gör i ordning en tallrik åt Manne där borta i jeepen och stannar kvar där över natten. Man vet aldrig vad som kan dyka upp. Vi övriga smörjer in oss med fotogen mot mosquiter och andra kryp. Här finns inget nät över sängen. Men fotogenlukten håller spindlar och annat på avstånd. Vi drar över oss våra regnrockar och försöker somna. Men det blir inte många timmars sömn den natten. Det ljusnar så små- EPISOD 7 – BACK TO BASIC 45 ningom. Och med hjälp av flera män från byn, lyckas vi få upp jeepen på stockarna igen. Nu äntligen kan vi påbörja den sista vägsträckan fram till Paulssons hus i Balahun. Det var därifrån resan startade för några veckor sedan. Men för oss, som skall vidare till Porluma, är resan ännu inte slut. Väl framme, i Balahun, kan vi pusta ut. Här finns kylskåp, riktiga sängar, ett badrum med toalett. Kort sagt en del av civilisationen. Innan vi kan dricka vattnet, måste det först kokas i 20 min för att sedan svalna och filtreras genom ett filter. Men vi nöjer oss med att låta vattnet svalna och sedan dricka det. Bakterierna är ju ändå döda vid det här laget. Dessutom är vattnet här ganska klart. På många andra platser är vattnet grumligt av lera. Det visar sandstenen i vattenfiltret efter några dagars användande. Efter en smaklig lunch är det så dags att packa de konserver som är våra. Den sista vägsträckan består av en djungelstig, med hängbroar och bergsklättring. Därför måste allt packas i mindre emballage för att kunna bäras på huvudet. Vi får hjälp av villiga bärare från Balahun. Och vi vill starta så snart som möjligt. Vandringen beräknas ta 3-4 tim. Vi, som nordbor, orkar inte hålla samma fart som liberianerna. Och en vandring på två mil i tropisk djungel även under regntid, när solen inte steker, är ganska pressande. Medan det ännu är ljust, strax innan mörkret faller, skymtar vi vårt hus på kullen i Porluma. Skönt att vara hemma igen även om det innebär att först kolla att inga ormar, eller andra farligheter, har etablerat sig i huset medan vi varit borta så lång tid. Till att börja med, och det viktigaste av allt, - dricksvattnet. Villiga skolpojkar anmäler sig genast att bära upp några vattenhinkar från källan. Det betyder extra fickpengar att köpa jordnötter eller bananer för på marknaden. Vår markatta Bobbi, katten och jordekorren Kurrekurr lämnade vi i gott förvar hos Edward, vår kökspojke. Han bodde dessutom i vårt hus medan vi var borta. En fantastisk kille som tagit som sin uppgift att ta väl hand om oss, under den tid vi är gäster i hans land. Dessutom är han duktig i skolan. Hans far har en stor sockerrörsfarm i ett annat distrikt av landet. Edward är proper och renlig. En viktig egenskap med tanke på att han ibland hjälper till i köket. En dag blir vi inbjudna av Edwards far att komma och hälsa på i hans by, som ligger inom Gbandi-stammens område. Porluma ligger i Gissi-området. Liberia som land är indelat i 28 stammar. Varje stam har sitt språk. Det händer ofta att folk inte kan kommunicera med varandra utan tolk. Engelskan är det civiliserade språket i landet. Men då måste man ha gått i skola för att lära sig det. Och hur många har fått göra det? Vi förbereder oss för en lång vandring i djungeln. Vi klättrar över berg. Vi balanserar på hängbroar. Vi passerar byar, som har omringats med lianer på marken. Edward förklarar, att man på så sätt skyddar sig för andar. Vi ser ett stort träd med stora luftrötter och djupa hålor. 46 EPISOD 7 – BACK TO BASIC Framför trädet står en skål med ris. Vi undrar varför riset står där. Edward svarar att det bor stora ormar i trädet och de beskyddar byn från just ovälkomna andar. Maten är ämnad för ormarna. Vi lämnar den byn och kommer ut på en savannlik slätt. Efter ytterligare en halvtimme är vi återigen inne i tropisk djungel. Stigen är smal och krokig. Edward går först. Sedan kommer Marianne. Sist kommer jag. Rätt som det är möter vi en gammal, böjd kvinna. Hennes hår är alldeles vitt och hon faller ned framför min fru på stigen. Marianne stryker med handen över hennes vita hår. Kvinnan vågar inte se upp. Och när hon ser ännu en vit varelse, större än den första, skakar hon av förskräckelse. På vår fråga svarar Edward, att kvinnan tror att vi är gudar. Hon har aldrig tidigare sett en vit människa. Edward förklarar för henne, att vi är helt vanliga människor. Då först vågar hon resa sig. Vi närmar oss vårt mål. Nu har djungeln bytts mot fält av höga sockerrör. Vi marscherar vidare genom sockerrörs-skogen. Där, på en kulle ser vi huset. Mr Casell kommer för att möta oss. Han verkar civiliserad, han talar fin engelska och vi välkomnas in i hans hus. Där väntar kall CocaCola och Fanta. Senare också en underbar liberiansk middag med kyckling och ris. Vi visas runt i huset och blir tilldelade ett svalt sovrum med mosquito-nät. Mr Casell berättar om livet på farmen. Han berättar också om alla sina fruar. Vi tänker, att det måste vara jobbigt att ha så många fruar att hålla reda på. Och tänk, alla barn som ska kläs och matas! Men fruarna använder han som arbetskraft. Det är billigare än att anställa folk. En fru kostar 40 dollars - samma pris som för en ko!? Vi undrar över Mr Casells fina engelska? Då berättar han, att han tidigare varit sjöman och seglat på världshaven. Därför har han haft möjlighet att lära det engelska språket. Efter några fantastiska dagar bryter vi upp och planerar återfärden tillbaka till Porluma. Då, när vi är på väg att lämna, vill Mr Casell ge oss en avskedsgåva. Han tar ned ett gammalt “muskedunder” från väggen, och överlämnar det till mig. Ett handgjort jaktgevär - en mynningsladdare som hans far har tillverkat. - En släktklenod. Jag blir alldeles ställd och framför mitt allra varmaste tack. Med geväret på Edwards axel börjar vi vandringen mot Porluma - “ byn långt borta”. EPISOD 8 – ORMKRIG/AMÖBADYSENTERI 47 Episod 8 – Ormkrig/amöbadysenteri Trots att byn Porluma ligger så avlägset och djupt in i urskogen, så händer det alltid något. En del bra saker och en del mindra bra. Som t.ex när skolministern störtade med ett plan bara någon kilometer från vårt hus. Det är sen eftermiddag och det har börjat skymma, när vi hör motorljud från ett mindre flygplan. Det finns inget flygfält inom de närmaste två milen, dessutom flyger planet på låg höjd. Inom någon minut ser vi planet - en Cessna. Vad gör ett flygplan här i djungeln? Och vid den här tiden på dygnet? Antingen har piloten tappat orienteringen eller så har han slut på bränslet? Vi får senare veta, att båda orsakerna stämmer. Efter någon minut tystnar motorljudet och blodet isas i våra ådror. Det måste betyda att en olycka inträffat. Det finns ingen telefonförbindelse här uppe i obygden. Mobiltelefoner fanns inte på den tiden. Djungeln är tät runtomkring och det är omöjligt att ta sig fram till olycksplatsen. Vi meddelas senare via djungeltelegrafen, att ett räddningspådrag har hittat flygresenärerna och att skolministern omkommit. Ofta hör vi att amerikanska missionspiloter, som flyger mindre plan, störtar. Liberia är ett mycket kuperat land och det finns gott om bergsklyftor. Dessutom är flygfälten korta, ojämna gräsplättar. Och ibland ligger dimman tät över fältet, när det är dags för landning. En morgon får min fru besök av en man. Hans fru skall just föda sitt barn. Och nu har det uppstått problem. Barnet vill inte komma fram trots timmar av förlossningsarbete. BB-avdelningen består av en öppen glänta i skogen inte långt från vårt hus. Det är vanligt, att de kvinnor som agerar barnmorskor tar till drastiska åtgärder, med risk för både mor och barn om inte babyn kommer ut fort nog. Nu är hennes man orolig vad som kan hända med kvinnan, därför kommer han upp till vårt hus. Min fru är inte barnmorska och därför ber hon mannen ta med sin fru till Foya Camara. Där finns en klinik och en barnmorska som kan hjälpa kvinnan. Men ytterligare problem uppstår. Det är svårt att få fyra män att bära en kvinna i hammock. Och en som dessutom är gravid. Män är definitivt portförbjudna att komma i närheten av kvinnor som föder barn - åtminstone i den här kulturen. Hur det nu blev, så kom kvinnan ned till Foya och fick den hjälp hon behövde. 48 EPISOD 8 – ORMKRIG/AMÖBADYSENTERI Våra kvällar, i Porluma, består för det mesta av brevskrivning och läsning av medhavda böcker från Sverige. Men då vi endast har fotogenlampor som belysning, blir kvällarna korta. Ibland får vi besök av någon av lärarna på skolan. Edward MacArthy brukar underhålla oss med jakthistorier som han själv varit med om. Han har ju ett hagelgevär - det som han sköt två svarta mambor med i hålet på skolvägen. För det mesta verkar historierna trovärdiga, men ibland ifrågasätter vi sanningshalten i dem. En historia, som min fru berättar, är definitivt sann. Vi har en liten utbyggnad, på vårt hus, i anslutning till vårt sovrum. Det fungerar både som tvättrum (handfat på en bänk) och toalett. Bredvid torrtoaletten står det en plåtkoffert mot väggen. Men väggen, som är rejält ojämn, lämnar en ganska stor glipa fram till kofferten. En dag, när min fru använder toaletten, råkar hon snegla bakom kofferten. Och där ligger en stor, tjock, svart kobra hoprullad bara några decimeter ifrån henne. Den verkade sova i lugn och ro. Kanske den smälte maten? Min fru drog sig snabbt och ljudlöst ut ur tvättrummet. En dag, när hon hänger tvätt ute på baksidan, är hon nära att trampa på en skorpion. Den ligger i försvarsställning med stjärten upplyft och med gifttaggen i full beredskap. Ibland, när vi behöver litet gemenskap med våra landsmän, brukar vi ta en promenad på två svenska mil till Foya Camara. Oftast bor vi hos sjuksköterskorna i deras hus - ormhuset. Varför det kallas så, förklarar följande: En kväll, när vi installerat oss i ett av sovrummen, upptäcker vi en stor, grön mamba hoprullad under en av sängarna. Nu talar vi tre meter orm! Hur den hamnat där vet ingen. Vi kallar på en av de större afrikanerna. Han kommer med en cutlass, - en stor, bred kniv. Men innan han kommer fram till huset, har ytterligare en stor, grön mamba infunnit sig. En vild jakt uppstår. Och de båda ormarna flyr för sina liv. Men vart ska de fly? Fönster och dörrar är stängda, så vi kan inte få ut ormarna. Den ena försöker komma upp på hatthyllan. Ormen är så lång, att den når från golvet och nästan upp till taket. Vi ser vilken oerhörd kraft det finns i denna gröna muskel. Den står på golvet med stöd av stjärten. Under tiden söker den andra ormen skydd under bord och stolar medan mannen, med kniven, hugger efter den. Hela golvet är ett blodbad. Så småningom är båda ormarna döda och vi kan äntligen gå till sängs. Men först måste alla rum och skrymslen besiktigas. Den gröna mamban är känd för att vara både snabb och aggressiv. Här gällde det att välja orm eller människa. Vi valde människa. EPISOD 8 – ORMKRIG/AMÖBADYSENTERI 49 I slutet av vårt andra år råkar jag drabbas av amöbadysenteri! Man kan undra hur det går att få detta, när det finns kylskåp i huset, och maten steks och kokas omsorgsfullt. Men kylskåpet drivs av fotogen. För det mesta fungerar det. Och när det inte fungerar, är det kris. Jag började känna mig halvdålig fick feber och tappade matlusten. Jag orkade inte göra någon större fysisk ansträngning. Att sitta i en stol med en bok var det längsta jag kunde sträcka mig. Jag hade fått förfrågan i Sverige, om jag ville skriva en bok om jakthistorier från Liberias djungler. Och jag tänkte att Edward MacArthys berättelser skulle komma väl till pass här. Tidigare har tiden inte räckt till för skrivande, men nu ser det ut att vara läge för det. Därför sätter jag mig med skrivmaskinen i knäet i en stol i ett hörn och börjar skriva. Det resulterar så småningom i “På jakt i djungeln”. Vi inser, att det är nödvändigt med en läkarundersökning. Och planerar en promenad igen ned till flygfältet i Foya. Jag behöver inte säga, att det blev en jobbig vandring. Vi bordar planet - ett propellerplan med två motorer och landar på Robertsfields flygplats utanför Monrovia. Där tar oss en taxi in till staden och till en läkare. Efter en noggrann undersökning med röntgen av levern och andra tester, blir diagnosen amöbadysenteri med leverabsess. D.v.s. amöborna har angripit min lever. Doktorns ordination är: omedelbart byte av klimat. Då ska levern själv klara av läkningsprocessen. Så det är bara att göra samma procedur tillbaka till Porluma. Samla ihop våra saker som vi behöver ta med på resan till Sverige och promenera ned till Foya flygfält - igen. Den här gången packas planet ordentligt. LNA Liberian National Airline flygs av amerikanska piloter. En ur besättningen brukar stå vid ingången till planet och boka av passagerarna. När vi tycker att planet verkar fullt, sätts extra stolar in i mittgången och flera passagerare packas in. På min fråga om inte planet är fullt nu, svarar piloten: “Att det går nog in några till”. Vi håller andan när motorerna drar igång och planet rullar ut till start. Den här gången taxar planet så långt ut det går att komma, innan bushen tar vid. Och när planet, med fullt pådrag av de två motorerna, sakta börjar lyfta från marken, ser vi människor som arbetar på en risfarm nära flygfältet, kasta sig ned på marken för att inte mejas ner av planet. Vi landar dock lyckligt på Robertsfields flygplats. Nästa destination är Bromma, Sverige. Men då med ett fyrmotorigt plan - en DC-6-a. Efter en tid i Sverige friskförklaras jag och kan börja vikariera, som lärare, i Nyköping, vår hemstad under vår tid i Sverige. Året är nu 1959 på hösten. Det är september. Då föds vår son Peter på Nyköpings länslasarett. Vid den tiden arbetade Rut Hellman - en god vän till oss, som barnmorska på BB-avdelningen där. Fem år senare, när 50 EPISOD 8 – ORMKRIG/AMÖBADYSENTERI vår andra son Björn föds, är Rut också då med och assisterar vid förlossningen - men den här gången i Liberia. Vid den här tiden arbetar hon som sjuksköterska/barnmorska på kliniken i Foya. EPISOD 9 – NIMBA/MED BÅT FRÅN OSLO 51 Episod 9 – Nimba/Med båt från Oslo Liberia är ett rikt land på naturtillgångar. Vid den här tiden har LAMCO bildats. En förening mellan Liberia, Amerika och Sverige. Liberia står för landområdet, USA bidrar med pengar och Sverige håller med expertis. I det nordöstra området av landet sträcker sig en bergsrygg från Liberia över gränsen till dåvarande Franska Guinea. Geologer har funnit att berget består av ren järnmalm. Och nu är man i färd med att bygga väg och järnväg. Vägen för att frakta upp dessa enorma maskiner för att kunna bryta järnmalmen. Järnvägen behövs till att frakta malmen ned till kuststaden Buchanan för vidare lastning på stora malmbåtar. En dag får vi följa med Manne till Nimba, namnet på bergskedjan. Det var en hisnande upplevelse. Men först måste vi ned till Gbanga. Sedan vända och köra mot öster. Vägen är dålig den biten. När vi närmar oss Nimba, kör vi genom diamantfälten. Vi ser människor stå halvvägs i leran och gräver efter diamanter. Just där är vägen nästan oframkomlig. Det är som en stor fotbollsplan fyllt av lera. Tur för oss att Manne har fyrhjulsdrift på jeepen. Vi tar oss vidare mot Nimba. När vi närmar oss bergskedjan, är vägen betydligt bättre. Här har stora maskiner gjort jobbet. Vägen, som är gjord Diamantfält vid vägen till Nimba 52 EPISOD 9 – NIMBA/MED BÅT FRÅN OSLO Vägen upp till berget. Gruvan - ett dagbrott. EPISOD 9 – NIMBA/MED BÅT FRÅN OSLO 53 för betydligt större fordon än Mannes jeep, slingrar sig i serpentin över bergen. Vi ser hur man röjer bushen där järnvägen skall läggas. Enorma trädjättar fälls och fraktas bort. Väl framme i Nimba möter oss en mindre stad - Ykepa. Hus har byggts för de arbetare som redan är på plats. Husen är placerade i nivåer som på terrasser. Man är också i gång med att bygga ett sjukhus, som kommer att överträffa många av våra sjukhus i Europa, med expertis av världsklass. Jag fick själv förmånen att vårdas på det sjukhuset, men det blir en senare historia. Efter en längre vistelse, i Sverige, är det så dags att återvända till Liberia. Året är 1962. Peter har hunnit bli nästan tre år. Och han är litet expert på att känna igen olika bilmärken. Hans farbröder har varit ivriga läromästare och själva motorintresserade. Den här gången skall vi prova på att åka med en lastbåt från Oslo. Det är sommar, så vi tänkte oss en fin båttur på 16 dygn. Inga vår- och höststormar tror vi. Avresedatumet är bestämt till den 6 juli. Avgångstiden blir 19.30 istället för kl. 16.00. Anledningen, till förseningen, är inställning av den nya kompassen som gör att vi behöver snurra fem varv innan vi kan ge oss iväg. Lotsen följer oss till Femern. Vi ser Oskarsborgs fästning tillsammans med familjen Sandnes. En läkarfamilj med tre pojkar. De är på väg till Duala i Sierra Leone. Mycket trevliga människor. Ytterligare en svenska, Ingrid Johansson från Falköping, är också med i sällskapet. Färden ut genom Oslofjorden är helt fantastisk. Sommarkvällen är ljum och stilla. Vi står alla på däck och beundrar utsikten från båten. Vi närmar oss Nordsjön. Och kapten varnar oss för att M/S Fernspring. 54 EPISOD 9 – NIMBA/MED BÅT FRÅN OSLO den kan vara krabb, litet gropig. Och det kan bli problem för folk som har lätt att bli sjösjuka. Nu är det så, att besättningen på Ms Fernspring är nypåmönstrad. De har inte hunnit “gått in sig” på den nya båten. Mycket riktigt, Nordsjön visar sig från den krabba sidan. Inte så att det gungar särskilt mycket, men tillräckligt för att nästan hela besättningen behöver inta sängläge. Vilket betyder, att när det är dags för måltiderna, rycker min fru in och serverar. Vi är lyckligt lottade i vår familj, att inte bli sjösjuka. Och den kvällen är det inte många matgäster vid borden! Några av passagerarna ligger också till sängs. Ms Fernspring är ett styckegods-fartyg på 7000 ton. Detta är den sista resan mellan Skandinavien - Afrika. Sedan blir routen Skandinavien - Syd Amerika. Därför är det nypåmönstrad besättning. Sjön blir så småningom lugnare och man kan sitta på nedre däck och se hur en grupp tumlare kappsimmar med båten. Vi är nu inne på vårt andra dygn. Vid infarten till Engelska kanalen passerar vi Dovers vita klippor. Englands berömda väder möter oss. Trots vädret kan vi se en skymt av klipporna genom regndiset. Båttrafiken blir tätare ju längre in i kanalen vi kommer. Vi har en trevlig kväll i salongen. Marianne spelar dragspel och Kjell Sandnes visar diabilder från Norge. Och så dricker vi saft och äter kakor. Morgonen därpå vaknar vi av att sirenen tjuter och dimman ligger tät. Vi är på väg ut ur Engelska kanalen. Senare, på dagen, lättar dimman, men istället började det blåsa 10m/s, dyningarna är långa och båten rullar. Vi är på väg in mot Biscaya och vi kommer att följa den franska kusten vidare mot Bordeaux. Mot natten utlovas regn och ökad vind. Vi anar att natten kommer att bli gungig. Men innan sängdags firar vi kaptenens födelsedag med tårta. Kl. 10.00 morgonen därpå ser vi en mindre motorbåt komma ut till fartyget. En lots kommer ombord för att lotsa oss in genom den långa infarten på floden Gironde till Bordeaux. Passagen är trång och stränderna stryker nära fartyget. Det talas om att vi kanske måste ankra och invänta tidvattnet, men allt går bra och vi anlöper Bordeaux vid fyratiden på eftermiddagen. Kajplatsen ligger mitt i centrum och när middagen är avklarad, går passagerarna ut på sightseeing. Vädret är ljumt och skönt. Vi stannar vid en trottoarservering och tar en glass. Vi känner samhörighet med en svensk bil som har förirrat sig ända hit. Dessutom ser vi en hel del turister från andra länder. Efter promenaden vänder vi åter till vår båt. Marianne är så trött att hon somnar på direkten, så snart vi kommit in till vårt rum. Eftersom vi skall ligga fyra dygn i Bordeaux, för lastning av bilar, får vi ytterligare några dagar att “göra staden“. Kjell Sandnes och jag går ut EPISOD 9 – NIMBA/MED BÅT FRÅN OSLO 55 och köper present till min fru som fyller år senare i denna månad. Vilket liv! Vilken trängsel! Det mesta är dyrt. Trista, mörka hus! Smutsigt! På kvällen har vi “party” på däck med den obligatoriska saften, tårtan och godis. På morgonen, när vi skall lämna båten för att gå ut på sta´n, har vattnet sjunkit i floden, på grund av tidvattnet, vilket gör att båten ligger fyra meter nedanför kajkanten. Problemet blir nu för oss att på bästa sätt försöka kravla oss uppför relingen till kajkanten. Men med förenade krafter lyckas alla komma välbehållna upp på kajen. Vi får ännu en dag av skön avkoppling. Och nu återstår bara två dagar innan det är dags för avfärd. Lastningen av bilar går långsammare än beräknat. Därför beräknas vår avgång inte bli av förrän tidvattnet återvänt. Aktiviteter saknar vi inte. Det finns en hel del vi kan sysselsätta oss med. Bland annat med att lägga puzzel. Barnen deltar med liv och lust. Och det händer alltid spännande saker på kajen. Vi hinner sova några timmar, innan vi väcks av att motorerna startar. Och nu är vi på väg att lämna Bordeaux. Framför ligger Biscayabukten. Vi räknar med en dag på Biscaya. Dagen inleds med solsken. Mot eftermiddagen mulnar det till och på kvällen regnar det. Vinden friskar i och sänker vår fart. I salongen ägnar vi oss åt puzzel. Kapten gör oss sällskap senare på kvällen. Vi följer den spanska nordkusten och rundar Cap Finisterre, (Spaniens västra hörn.) Vidare passerar vi hela Portugals kustremsa. Där lämnar vi Europa. Vi sätter kurs över en bit av Atlanten och vi är ett steg närmare Afrika. Inne på varmare vatten, blir flygfiskarna en ny upplevelse. Helt plötsligt flyger de upp ur vattnet och fortsätter flyga några meter över havsytan innan de dyker ner i vattnet igen. Man kan sitta i timmar och fascineras av deras uppvisning. Det är måndag den 16 juli. Solen värmer skönt. Men vinden har friskat i. Det blåser en svag kuling 10m/sek säger kaptenen. Dyningarna är stora, men båten kränger inte så mycket. Vi solar på däck trots vinden. Men nu är vindarna ljumma. Det händer inte så mycket, annat än att kaptenen inbjuder oss alla att komma upp på kommandobryggan. Där ger han oss en lektion i navigeringens svåra konst. Vi blir mycket imponerade. Jag försöker ta några bilder på flygfiskarna, men de är allt för snabba. Efter framkallning är vatten allt som fastnat på bilden!? Vi är nu på väg mot Kanarieöarna. Tidigt i morgon bitti kommer vi att passera sundet mellan Teneriffa och Grand Canaria. Det är tisdag och Mariannes födelsedag. Hon uppvaktas av oss som är vakna i den tidiga timmen. Klockan är 6.00! Vi skyndar oss upp på däck för att se när vi passerar sundet mellan Teneriffa och Grand Canaria. 56 EPISOD 9 – NIMBA/MED BÅT FRÅN OSLO I ett hörn hittar vi en plats där vi har lä. Vinden är ganska påträngande och sjöhävningen märkbar. Dock ingen sjösjuka. Det verkar som om alla ombord har blivit sjövana. Det meddelas, att vi kommer till Dakar först på torsdag kväll. Det innebär att vi blir liggande i Freetown, Sierra Leone över söndagen och kommer till Monrovia tidigast måndag. Det är onsdag. Vädret är soligt och lugnt. Men eftersom solen har stekt oss under resans gång, får vi vara försiktiga med solandet. Vi ser flera fiskefartyg som hoppas på fångst. På kvällen närmar vi oss Dakar. Underbart väder! Mycket vackert inlopp. Vi skall bunkra i natt och lossa i morgon bitti. Det uppstod ett fel på automatkompassen, när vi var ute på havet och det passar man nu på att reparera medan vi ligger i hamn. Dakar verkar vara en modern stad med stora, ståtliga hus. Passagerarna passar på att göra ett stadsbesök efter frukosten. I stekande hetta går vi i land. Termometern visar på 33+ i skuggan. Vi hinner köpa några souvenirer, innan vi skyndar oss tillbaka till vår båt, som varit vårt hem nu i flera veckor. Lunchen serveras så snart vi anlänt. Det är faktiskt mycket svalare ombord än ute i gatudammet. Det var en ny upplevelse, att få en glimt av ett annat afrikanskt land med ett torrare klimat än vårt fuktiga Liberia. Lossningen, av pappersbalar, går långsammare än beräknat. Men med tanke på värmen är det inte så underligt. Det har hunnit bli fredag. Vid halvfemtiden lämnar vi Dakar. Vi beräknas nå Freetown tidigt söndagmorgon. Eftersom ingen helg firas, kan vi lossa där redan på söndag och måndag. Vi har vackert väder, men i Dakar väntar man en tornado. Skönt att vi hann undan den. Vi är inne i Afrika nu - ett Afrika i regntid! Det är lördag igen - den 21 juli. Havet är lugnt. Vi såg fenan av en stor haj som följde oss en bit på väg. Kapten meddelar, att vi kommer att anlöpa Freetown tidigt söndagmorgon. Och att vi hoppas avgå igen redan på eftermiddagen. Då kan vi vara i Monrovia redan på måndag förmiddag. Fantastiskt! Resfebern börjar göra sig gällande. Efter att ha varit ganska inaktiva flera veckor, ska det bli skönt att få göra litet nytta igen. Även om det innebär, att springa runt på Monrovias gator i värmen och besöka olika myndigheter och deras kontor för olika stämplingar och tillstånd. Inte minst tullverket som behöver koll på allt vårt bohag som skall in i landet. Det betyder skjorta, slips och kavaj. Tidigt, klockan sex på söndagsmorgonen, är vi i Freetown. Vädret är fint, havsbrisen gör, att vi inte behöver plågas av värmen. Efter frukost kallar vi på två taxin. Det är ju söndag och vi vill inte missa en gudstjänst. Det blir Limba-kyrkan, som Sandnes är välbekant med. De skall arbeta på ett sjukhus på en plats längre in i landet. Och nu ser de fram mot en ny period. Till lunch är vi tillbaka på båten igen. EPISOD 9 – NIMBA/MED BÅT FRÅN OSLO 57 Vi lämnar Freetown vid halv sjutiden på kvällen och beräknas vara i Monrovia vid lunchtiden på måndagen. Innan läggdags börjar vi packa våra väskor. Peter har sin alldeles egen lilla väska, som han fyller med sina bilar. Klockan två på måndagseftermiddagen ankrar vi på redden utanför Monrovia. Solen strålar välkomnande från en klarblå himmel. Vid sextiden kommer lotsbåten ut för att ta oss i hamn. I slutet av veckan får vår båt en kajplats för lossning av sin last tillsammans med våra lådor. På kajen väntar en liten välkomstkommitté bestående av Manne Paulsson, Paul Zettersten, USA (på besök i Liberia), Tage Johansson och Harold Landrous (Texasmissionären som var med och mötte oss på Robertsfields flygplats, när vi kom första gången till Liberia). Vi blir inbjudna att bo hos Landrous i Brewerville tillsammans med Manne och Paul. Brewerville ligger bara någon mil utanför Monrovia. Där har Assemblies of God en missionsstation med eget flygfält. De flesta av deras missionärer har flygcertifikat, beroende på att flera av deras stationer ligger mycket avlägset från civilisationen. Där finns inga vägar bara gräsfält som landningsbanor. Nu talar vi om enmotoriga, mindre plan. Efter lunch är det dags för vandringen till de olika kontoren. Vi behöver ett fordon. Under tiden, som vi har varit i Sverige har det nämligen byggts en väg genom landet upp till den västra provinsen. Numera kan man nå ända fram till gränsen av Sierra Leone, förutsatt att vägen inte är sönderspolad under regntiden. När vi sist lämnade Liberia, fanns det en asfalterad väg fram till presidentens farm femton mil från Monrovia. Därifrån måste man ta den långa och farliga vägen genom Franska Guinea. Egentligen behöver vi en fyrhjulsdriven bil, då det under regntiden bildas djupa diken tvärs över vägen. Men kostnaden, för en sådan, skulle bli mera än vad vi hade tänkt. Kanske en VW-buss skulle passa oss? Vi träffar några trevliga människor från Mid-Liberia Baptist Mission. De har en Opel Caravan till salu för 900 dollars! Vi tänker på saken till i morgon. Morgondagen visar sig vara Independence day - en stor helgdag i landet. Då är alla kontor är stängda. Dessutom ösregnar det. Vi får det trevliga nöjet, att umgås med vänner istället. Vi blir bjudna på lunch hos Landrous. Senare besöker vi ELWA - en kristen radiostation vid stranden, där vi brukar bada. Det vill säga när skolorna är stängda och vi får några dagars ledighet. Vattendragen, uppe hos oss, är inte så hälsosamma att bada i. Dels är vattnet ofta infekterat. Och vetskap om att krokodilerna trivs i floderna, gör att man lätt avstår från bad. Vi bestämmer oss för Caravanen. Vi behöver bara betala 800 dollar nu och 100 senare. Vi får bilen i morgonkväll. Jag måste snarast skaffa 58 EPISOD 9 – NIMBA/MED BÅT FRÅN OSLO fram ett liberianskt körkort. Vi får besked om att vårt gods kommer in till kajen i morgon - fredag eftermiddag. Dessutom behöver jag ordna med transport som kan ta vårt gods till Voinjama på lördag. EPISOD 10 – VOINJAMA 59 Episod 10 – Voinjama Det är lördag och vi åker till hamnen för att ta emot vårt gods. Jag lyckades få tag på en rejäl truck, som skall köra våra lådor de 50 milen upp till Voinjama. Min gode vän Samuel, som arbetar i tullen, hjälpte mig med alla papper som behövs för att få ut godset. Det går smidigt att lasta trucken. Sen är det bara för familjen att krypa in i Opeln och starta resan mot vår destination. Voinjama är den plats där vi kommer att arbeta de närmaste tre åren. Det är huvudorten i den västra provinsen med omkring 5 tusen invånare. Där finns ett statligt sjukhus och ett stort antal affärer som drivs av libanesiska och indiska affärsmän. I Voinjama har också presidenten ett residens. På den station där vi skall arbeta finns flera svenskar. Bland annat familjen Wallström som har två flickor Marie och Astrid - passande lekkamrater för Peter. Det hus, vi får disponera, är byggt av en kanadensisk missionär och bebos för tillfället av en svensk, kvinnlig lärare - Lilian Tränk. Hon är nu på gång att resa hem till Sverige för att byta klimat och vila. Det här huset är rejält byggt. Med tanke på vårt hus i Porluma, som är ett “stickhus” med otäta dörrar och fönster, så är det här huset mer civiliserat. Tryggare för barn att bo i med tanke på alla kryp som finns. Vi har påbörjat vår långa resa upp genom hela Liberia faktiskt. Då vår bil inte har luftkonditionering, blir det snart väldigt varmt i bilen. Peter klagar över, att han är varm som sås. Men vatten och favoritläsken Fanta finns till hands. De femton första milen är vägen asfalterad. Där finns presidentens farm med spännande djur. Där finns också en restaurang där man kan beställa härlig afrikansk mat med ris och kyckling. Vi hinner också ta en sväng och se djuren. Det mest spännande är, när en djurskötare matar flodhästarna. Han passar på när en stor bjässe öppnar gapet och visar sina enorma tänder. Peter håller litet hårdare i pappas hand då. Vår sköna paus är över och det är dags att kliva in i bilen igen. Nu är det slut på asfalten och grusvägen tar vid. Vi passerar Carysburg, platsen där en svensk missionär ligger begravd. Vi stannade till där och besökte graven första gången vi kom till Liberia. Den här gången har vi press på oss att komma så långt som möjligt, innan det är dags att söka natthärbärge. Det finner vi i Ganta. Där har amerikanska Metodistmissionen en stor leprakoloni. Där arbetar en svensk sjuksköterska Ulla Odhagen. Det var roligt att få möta Ulla och se hur hon arbetar. 60 EPISOD 10 – VOINJAMA Restaurangen på presidentens farm. Leprakolonin i Ghanta. Där finns också en swimmingpool. Och där svalkar vi oss så ofta vi har en chans. Det bor flera amerikanska familjer på stationen. En av dem är familjen Yenkins. De har kaniner som ibland blir till middagsmat. Vi EPISOD 10 – VOINJAMA 61 Voinjama by. blir faktiskt bjudna på kaninstek en dag. Jättegott! Kanin är ju ett magert, ljust kött som mycket väl kan alterneras med kyckling. Det gäller att använda så stor variation på födoämnen som möjligt. Här är det inte bara att kila iväg till affären och handla vad man behöver. Affären kanske ligger flera mil bort. En dag, berättar Mr Yenkins, blev han inbjuden till en afrikansk familj på middag. Där serverades det pytonorm!? På vår fråga hur det smakade svarar han, att det smakar ungefär som kyckling. Vi har ju sett pytonormar som har slaktats, och förvånats av hur rent och vitt köttet är. Man kan jämföra köttet med fisksorter typ torsk eller kolja. Om man skulle bli tvingad att välja mellan ormkött och råtta, skulle man nog välja orm ändå? I djungeln äter man nämligen råttor, särskilt den större sorten. Man hänger upp dem i svansen över elden i hyddan och röker dem. Vi har aldrig behövt göra det valet. 62 EPISOD 10 – VOINJAMA Efter några dagar i Ganta är det dags att dra vidare. Bilen fungerar bra och mot kvällningen, bakom den sista kullen, skymtar vi Voinjama. Vi svänger in mot missionsstationen och kör uppför backen. Flickorna Wallström kommer springande för att möta oss. Vi ska få bo i Wallströms hus några veckor medan Lilian flyttar ur sitt hus. Peter och Astrid hittar genast varandra. Hon är något år yngre än Peter. Han går omkring i sin cowboyhatt (inköpt i Bordeaux) och svänger sig med ett och annat engelskt ord, som han snappat åt sig under dagarna i Monrovia och Ganta. Friends. Peter gillar den nya maten, och älskar särskilt grapefruit. Wallströms har ett stort grapefruitträd bakom sitt hus. Peter har ett gott öga till grapefruits. Malariatabletterna går förvånansvärt lätt ned tillsammans med ris och soup, som är en god stuvning av grönsaker och kött eller fisk. Vi lärde oss göra palmbutter på palmnötternas röda kött plus lök och kyckling. En delikatess som uppskattas av alla. Lilian har nu rest hem till Sverige och vi har just flyttat in i hennes hus. För tillfället har skolorna sommarlov till i början av september. Men det finns alltid skolelever som kommer och frågar om vi har arbete för dem. En dag kom det en fin skolflicka, Alice, som går i sjätte klass. Hon undrar, om min fru behöver hennes hjälp i köket. Och det behöver hon. EPISOD 10 – VOINJAMA 63 Alice är en duktig elev och hon har lätt för att lära. Förutom att hon har höga betyg i skolan, är hon proper och renlig. Det dröjer inte länge förrän hon kan hjälpa till med strykning, bakning, städning och laga mat. En ovärderlig hjälp för Marianne. Jag behöver göra dräneringsarbete utanför huset. Inomhusarbetet blir en senare fråga. Vi passar också på att snygga upp området på stationen. Gräset växer våldsamt fort i detta klimat. Jag tänker också gjuta två grindstolpar vid den nedre infarten till skolan. Skolhuset ja - det är en byggnad med plåttak. Putsen har lossnat och fallit av på flera ställen. Det finns 5-6 klassrum där plus ett mindre rum som kan bli mitt kontor. Vi får göra ett försök att fräscha upp huset innan skolan börjar för terminen. Examen, Alice till vänster. Gamla skolan i Voinjama. 64 EPISOD 10 – VOINJAMA Missionens område är fint planerat. På sluttningen från Wallströms hus växer en stor ananasplantage. Mitt i den finns ett “palaverhus”. En rund hydda med halvmeterhöga väggar och träpålar som håller upp grästaket. Där är det fint att ha grillkvällar eller bara fika när solen sjunker ner bakom träden. På sluttningen ner mot stora vägen har vi en kaffeplantage. En av de första svenska missionärerna, Karl Ramstrand, planterade ett stort antal kaffeplantor under tiden de bodde i Voinjama. Det var många år sedan. Men nu är plantorna stora buskar och ger frukt ett par gånger om året. Under blomningstiden kan man känna doften av de vita blommorna på flera kilometers avstånd - en Blommande kaffe. underbar doft av hyacint. Det intressanta är, att kaffebusken bär både blommor och frukt samtidigt. På missionen finns också avokadoträd, bananplantor och ett stort brödfruktträd. Jag ska bygga ett garage, med ett rum för ett par skolpojkar som finns i närheten, när vi behöver dem. Ett hönshus behöver vi också. Vi fick några fina Leghornhöns plus en tupp av Landrous. Den rasen är mycket bra på att lägga ägg och missionen behöver det. Senare vill vi skaffa kaniner. Vi har redan en hund - Nalle. Han ser ut som en nalle. Hund är nödvändigt i de här trakterna. Inte minst för att varna när det kommer objudna gäster in på missionen. Tjuvar stryker ofta omkring efter mörkrets inbrott. Nalle är bunden vid en lång lina utomhus på dagarna. Linan är fäst i en ring som löper på en ståltråd. Det gör att hunden har stor rörelsefrihet. En dröm jag har är att hitta en generator för elektriskt ljus. Tänk att få arbeta i elljus istället för att sitta i fotogenlampans sken. Läs- och skrivarbete blir så mycket lättare när man har bra ljus. Jag har reparerat litet i köket, badrummet och ett gästrum veckan som gått. Peter har haft sin tredje födelsedag med många presenter. Kalas blev det också - med tårta för alla gäster. Här tar vi alla chanser att EPISOD 10 – VOINJAMA 65 Oväder på gång. fira. Vi hade vårt första riktiga åskväder häromdagen. Det talar för att torrtiden är på gång. Den inleds och avslutas med rejäla oväder. Då mörknar himlen, fåglarna tystnar och vinden är alldeles stilla. Dessutom ackumuleras värmen och man söker sig gärna till en sval plats. Tyvärr finns det inte så många svala platser att välja på. Och luftkonditionering finns bara i Monrovia. För att samla upp regnvatten ställer man ut tomma olje- eller bensinfat under stuprännorna. Vid ett tropiskt oväder fylls en tunna på 20 minuter. Skolan har varit i gång ett par veckor nu. Men att stå och undervisa i ett klassrum med lågt i tak, som dessutom är av zink, gör att det blir olidligt hett och med ett 20-tal elever finns det inget syre efter en timma. Här behöver vi en ny skola med svalare klassrum. Den som lever får se. Till den behövs pengar! Några timmar mitt på dagen, när det är som hetast och de flesta vilar middag, brukar jag gå till mitt lilla kontor i skolan. Då är det tyst och lugnt. Barnen har slutat för dagen och man kan koncentrera sig på pappersarbete. Den här speciella dagen kommer alltid att finnas i mitt minne. Dörrar och fönsterluckor står öppna på vid gavel för att ge korsdrag. Det är tyst och ganska svalt i rummet. Plötsligt känner jag, att jag inte är ensam i rummet. När jag sneglar mot dörren till hallen, upptäcker jag en stor spottkobra som är på väg in 66 EPISOD 10 – VOINJAMA till mitt rum. Kanske tystnaden gjorde, att den vågar sig in i huset. Så länge det är liv och rörelse skräms ormarna av ljudet. Jag känner, hur blodet isas i ådrorna. Här gäller det att hitta en lösning kvickt. Kobror är ett alert släkte. Och de kan spotta sitt gift flera meter. Då siktar de in sig på offrets ögon. Den ligger med upplyft huvud. Långt innan jag upptäcker den, har den upptäckt mig. Jag ser mig omkring. Och bakom mig, i ett hörn, står en ganska lång pekpinne. I ultrarapid vänder jag mig om och tar pinnen. Viker ihop en papperstuss och sprätter den ut på golvet. Ormen reagerar omedelbart. Den rör sig mot papperstussen och fokuserar på den. Jag ålar mig ur stolen och tar ett snabbt skutt över ormen och hamnar i hallen! Stänger dörren kvickt till rummet och springer efter Mose Sackie. Han kommer omedelbart iförd solglasögon och handskar. En lång käpp har han också försett sig med. Liberianerna är mästare på att handskas med ormar av olika slag. Mera ormhistorier. Våra vita Leghornhöns brukar spatsera bakom vårt hus i gräset. Den här dagen arbetar en av våra skolpojkar med att slå gräset med en speciellt böjd kniv, så kallad ”cutlass”. Han slår och slår i gräset, som är ganska högt just där. Plötsligt hugger han i något, som han tror är en stock. Men när stocken börjar röra sig, förstår han, att det inte alls är en Hönstjuven fångad. död stock utan en stor, levande pytonorm - i jätteformat! Han fortsätter att hugga efter ormen. Till slut får han död på den. Och vi kallas ut för att bevittna resultatet. Klart är, att ormen var på jakt efter våra höns. Ormen flås, och styckas. Köttet är som torskfilé. Folk står i kö för att få en liten del. Dock inte familjen Hedström. Vi har annat kött som passar oss bättre. EPISOD 11 – LEOPARDER 67 Episod 11 – Leoparder Om två veckor får vi presidentbesök här i Voinjama. Då brukar vi svenskar få en inbjudan att komma till hans residens på reception. D.v.s. man står med ett glas i handen och minglar med ett par hundra gäster. Innehållet i glasen varierar. De flesta, av gästerna, har starkvaror i dem. För vår del gäller det Fanta eller Coca-Cola. Presidenten föredrar whisky. En gång, på ett annat party, vänder sig presidenten till mig och frågar: ”Tell me Reverend, is that against your church?” Så höll han upp sitt glas med whisky. En blixttanke for genom min hjärna: ”No, Mr President it is against my conscience.” “Skål!” sa presidenten och höjde sitt glas. Presidenten i det här fallet är William W.S. Tubman. Han berättar, att när han var i Sverige på statsbesök, blev han överraskad av att våra kungligheter kan promenera ute på Stockholms gator som helt vanliga människor. Våra svenska damer brukar baka svenska kakor att överlämna till presidenten. Det är alltid mycket uppskattat. Den här gången skall jag överlämna en matta, som en av våra elever i skolan har vävt. Ingrid, vår medpassagerare från Oslo, hade med President WS Tubman med fru och följe. sig en vävstol i sin packning. Vi införde ämnet slöjd på schemat. Och eleverna är mycket entusiastiska när det är dags för de lektionerna. Rykten går i sta´n, att vår skola har nya ämnen, som ingen annan skola i landet har. Det gör, att elevantalet ökar och skolhuset blir för trångt. En ny skola behöver snarast byggas. Eleverna har, som jag tidigare berättat från Porluma, skoluniformer. Vår skola har vita skjortor och blå byxor eller kjolar. Vi hjälper ibland elever, som har problem att införskaffa sina uniformer. Varje elev betalar också en skolavgift. 68 EPISOD 11 – LEOPARDER Skolavslutning i kyrkan Voinjama. Varje gång Voinjama väntar presidentbesök, putsas alla hus upp och målas. Man sätter upp dekorationer och rensar upp där kortegen kör fram. Förutom vår missionsskola, som har klasser från primary till och med sjätte graden, finns också en katolsk grundskola. Dessutom har guvernementet en highschool här. Det ser prydligt ut, när alla skolelever står uppställda efter vägen, i sina olika uniformer, i väntan på sin president. Tyvärr kan väntan i solen bli flera timmar lång. Oftast är det under torrtiden som vi får presidentbesök. Och eftersom vägbanan är torr, dammar det ordentligt. Man kan se det röda dammolnet, på långt håll, närma sig med hög fart. Peter hyser stor beundran för poliser på stora, tunga, blanka motorcyklar. Medan det ännu är torrtid, skall jag försöka hinna med att bygga mitt garage. Vi behöver också ett hönshus. Med tanke på vilka som är på jakt efter våra höns. Men det finns alltid arbetare som är villiga att hjälpa till. En dag kommer det en äldre man och frågar om han får bli min gårdskarl. Jag tittar förvånat på mannen. Han har ett par stövlar, som är några nummer för stora. Ett par shorts och till det en svart kavaj som har sett sina bästa dagar. En virkad keps och sist, men inte minst, ett par solglasögon med ett glas! Han har också ett paraply inte att glömma. Jag accepterar hans erbjudande. Och när han presenterar sitt namn som Gissi, blir det naturligt att kalla honom för Old man Gissi. Han blir min trogne livvakt under hela vår period i Voinjama. Han fanns alltid, när jag behövde hjälp med olika arbeten. Ofta hjälpte han min fru med att gräva trädgårdsland. Hon har lyckats med EPISOD 11 – LEOPARDER 69 att få rosor att växa och blomma, vilket är svårt i ett klimat som kryllar av skadedjur. Moses Sackie, som är en duktig odlare, försökte en gång sätta potatis. Men när det var dags att skörda, fanns det bara några ynkliga knölar i jorden. Det mesta hade larver och annat ätit upp! Mitt garage tar form likaså hönshuset. I anslutning till hönshuset gör vi också en kaninbur med nätgolv - svensk design. Buren är uppbyggd på fyra ben någon meter från marken. En natt vaknar vi av att Nalle ylar. Vi tror att han mår dåligt och behöver gå ut. Så jag öppnar dörren. Och ut far hunden som en kanon. Han störtar iväg mot hönshuset och jag följer efter i min pyjamas. Från hönshuset hörs ett förskräckligt Old man Gissi. liv. När jag kommer närmare, ser jag i månskenet två stora, gula djur som är på väg att stjäla våra kaniner. När de ser mig, flyr de upp mot ananasplantagen. Nalle vill ta upp jakten på dem, men det lyckas jag förhindra. När jag väl kommer fram till kaninburen, ser jag en förfärlig syn. Djuren har lyckats slita sönder nätbottnen på buren och ett par kaniner ligger ihjälbitna på golvet. Blod finns runtomkring buren och hönsen för oväsen inne i sitt hus. Tur att dörren är stängd till dem. Pojkarna i garaget vaknar av oväsendet och kommer ut. Jag förklarar vad som hänt. Vi har haft besök av två leoparder, tror de. Och vi kan vara säkra på att de kommer tillbaka nästa natt. Nu vet vi, att leoparder jagar ensamma, men man vet aldrig. Det kan ju vara en mamma med en halvvuxen unge. Hur som helst skall jag vara beredd på att möta kaninmördarna nästa natt. Jag behöver ett gevär. Mose Sackie, vet jag, har ett hagelgevär. Jag ber att få låna det. Inga problem! Nästa natt kommer med dimma och ingen fullmåne. Det är dålig sikt. Jag står på vakt, nära huset, med geväret tryggt vid sidan. Tiden går och jag tänker att det blir nog inget besök i 70 EPISOD 11 – LEOPARDER natt. Men rätt som det är ser jag två stora, gula kattdjur närma sig huset. Jag siktar och skjuter mot inkräktarna, som flyr in i bushen. Även om jag inte träffat, skrämde jag i alla fall upp dem ordentligt. Jag återvänder in i huset. Och det är bara att krypa ner i den sköna sängvärmen igen. Dagen därpå får vi höra, att huset på andra sidan vägen har under natten haft besök av samma katter. De hade tryckt in dörren till ett separat kök och stulit kött som hängt i taket. Det tyder på, att det inte var några små huskatter. Det krävs en del muskelkraft för att trycka in en dörr. Även om det finns flera hus inom vårt område, växer djungeln tätt inpå knutarna. Därför är det nödvändigt, att hålla djungelns växtlighet så långt som möjligt från våra hus. Dåliga vägar har slitit hårt på vår bil. Det går åt flera dagar för att få allt i gott skick igen. Jag har redan svetsat kopplingsaxeln, som bröts av häromdagen. Avgasröret låter inget vidare sedan det fått en knäck. Jag behöver en hel dag bara att dra bultar. När bilen är i gott skick igen, kanske det är läge att sälja den. Det finns en dansk på kaffeplantagen här intill som har en Volksvagen till försäljning. Den är mindre än Opeln, och den drar mindre bensin. Och så har den luftkyld motor, vilket är en fördel i tropisk värme. Nu, när vi bor litet mer i civilisationen, får vi en hel del besök av olika människor. Särskilt svenskar, som arbetar i Nimba och Buchanan, är nyfikna på vad som händer i den här delen av landet. Själva bor de i samhällen, som är strukturerade mera likt det vi är vana vid från Europa. I Ykepa finns affärer med svenska varor, en svensk skola, aktiviteter för alla åldrar, ett sjukhus av europeisk standard och en yrkesskola med flera svenska lärare. Vi får också besök av amerikaner, engelsmän, tyskar och inte minst folk från den svenska ambassaden. Den svenska ambassadören med fru har besökt oss ett flertal gånger. Det är fantastiskt roligt att ha kontakt med våra landsmän. De har alltid nyheter från Sverige. Svenska tidningar och litet kaviar och sill, svenskt knäckebröd blir det också ibland. Vi har ingen telefon här i bushen. Däremot har jag införskaffat en radiosändare och mottagare, så vi kan följa vad som händer i världen. När vi får besök av gäster, brukar vi ta med dem på utflykter i djungeln. De får prova på hur det är att ta sig över floder på hängande, knakande, lianbroar. För många är det en skrämmande upplevelse. Det filmas och fotograferas. Den här miljön är ju helt annorlunda än den som är deras vardag. Jag kommer att bli fri från själva undervisningen några månader och bara kvarstå som rektor. Då kan jag mer effektivt ägna mig åt alla större arbeten, som byggande av hus och reparationer. Det är torrtid och november. Då är det bäst att passa på med byggande. Reparationerna i vårt EPISOD 11 – LEOPARDER 71 Ovan: Mose Sackie med familj. Till höger: Birger och Peter på marknad hus är i det närmaste klara. Nu återstår endast utomhusreparationer. Vi vill gärna ha en liten altan, där vi kan sitta och fika när solen har sjunkit ner bakom träden och det har blivit svalare. Moses Sackie med sin familj bor inom missionens område. Deras nuvarande hus är alldeles för litet och han vill bygga ett större hus. Jag har lovat att göra en ritning till honom. Så vi får se hur det går. Vi skall också reparera deras gamla hus och eventuellt bygga till det så att Birger Dahlström kan flytta in där, när han kommer. Birger planerar att åka runt till olika byar och sprida 72 EPISOD 11 – LEOPARDER litteratur. Därför kommer han att behöva en Volksvagenbuss som kan inredas för det ändamålet. I den här delen av landet, finns flera skolor. Och därför är det också många människor som kan läsa. EPISOD 12 – EN BABY I FAMILJEN 73 Episod 12 – En baby i familjen Det är januari 1963 och vi har hunnit med att fira jul. Vi är numera vana vid, att jula utan snö och kyla efter några år i Afrika. Vi saknar inte kylan, men däremot snön och en riktig julgran som doftar granbarr! Jag var ute och sågade ner en lämplig gren av akacia. Det är visserligen ingen barrväxt, men de små bladen kan likna barr - om man har fantasi. Marianne och Peter hänger på våra julgranssaker och vips har vi en julgran. Peter verkar helt nöjd med det hela. Han kanske inte minns julgranarna som vi har haft i Sverige. Men vi vuxna, vi minns våra svenska jular och saknar ljusen och stjärnorna i fönstren. Och inte att glömma julskyltningen med gatudekorationer i alla städer och samhällen. Det är lite svårt, att trolla fram den rätta julstämningen i värmen och grönskan, men man får göra så gott man kan. I mellandagarna kom det en hel invasion från Nimba - 4 familjer plus Ulla Odhagen från Gantha. Nimbafolket kom bl.a. med en pickup med övertäckt lastflak. När de avtäcker flaket, visar sig en stor dieselmotor av märket Bolinder Munktell med tillhörande växelströms-generator, som de ger missionen till julklapp. Gissa om det känns som en andra julafton. Nu blir nästa projekt att installera elektriskt ljus över hela missionen. Maskinen är så stor (7,5kw), att vi t.o.m. kan Mamma och Peter i jultid. kosta på oss gatubelysning. På nyårsdagen följer vi med våra gäster upp till Nimba. De ger oss en modern, nybyggd villa att bo i de dagar som vi är där. En av ingenjörerna ställer upp och guidar oss med sin bil runt hela Nimba. En dag bjuds vi 74 EPISOD 12 – EN BABY I FAMILJEN på flygtur med ett litet sportplan. Då fick vi verkligen en översikt av hela området. Litet kusligt var det, när planet sveper ner mellan bergstopparna. En fin borrkärna, av högvärdig malm, får vi med oss som minne av besöket i Nimba. På vår väg hem, stannar vi till i Gantha hos Ulla. Där lämnar jag familjen och fortsätter till Monrovia för att skaffa oss en ny bil. Opeln är såld och nu satsar jag på en Volksvagen. Jag lyckas hitta en sådan i bra skick. Och nu är jag tillbaka i Ghanta. Den här eftermiddagen är jag barnvakt åt Peter. Marianne och Ulla har åkt till leprakolonien. Dit får inga barn åka. Det bor visserligen barn där med sina familjer, men de har redan kontakt med sjukdomen. Många av patienterna är så pass hela, att de kan arbeta med sina händer. De täljer olika föremål i trä och binder korgar och väver olika tyger, som de sedan säljer i ett litet skjul ute vid vägen. Numera passerar det en hel del turister på väg till Nimba som är villiga köpare. Många av patienterna har inga fingrar eller tår. Flera har inga näsor och de ser faktiskt skrämmande ut. Utanför bankerna i Monrovia, kan du se leprasjuka människor som släpar sig fram på armbågar och knän. Som skydd, mot gruset, har de brädlappar för att undvika att få sår. En leprasjuk person har ingen känsel i de angripna lemmarna. Lepran är en fruktansvärd sjukdom. I Gantha finns ett stort sjukhus med tre läkare. Här finns skolor, sågverk, sjuksköterskeskola, bilverkstad, hönsfarm, radiostation m.m. och en underbar liten stenkyrka byggd av natursten. Det är tid att vända tillbaka till Voinjama. Vägen är som ett Y, när man ser den ur fågelperspektiv. Om vi, som bor i Voinama, skall åka till Nimba, måste vi först köra till Gantha och sedan vända och köra det andra y-strecket mera österut. Beroende på att det ligger stora bergmassiv i Y-et. Birger Dahlström har anlänt och bor för tillfället inneboende hos oss, då hans hus inte är helt färdigt ännu. Vi har också börjat mura upp väggarna på ett hus för två damer s.k.“bönhuset” på grund av att det är placerat mitt i vår kaffeodling. Väggarna har kommit upp så lång, att det är strax klart att lägga på taket. På “elverkshuset” har väggarna kommit halvvägs. I detta land använder man sig av korrugerad plåt för takläggning. Det fungerar bra för regnet, men när det störtregnar är det nästan omöjligt att göra sig hörd. Vi har börjat röja marken för den nya skolan, men inte påbörjat något grundarbete. Vi är nu inne i april månad. Familjen mår bra, fast värmen är besvärande innan regnen kommer på allvar. Det regnar litet varje kväll och luftfuktigheten är mycket hög. När sedan dagens brännande hetta kommer, blir luften kvalmig. EPISOD 12 – EN BABY I FAMILJEN 75 I dag har jag fått tag på en ny propeller till vår motorgräsklippare. Så nu kan vi hålla våra gräsmattor klippta och snygga. Gräset här är segt och starkt och det gör att propellerknivarna slits ut fort. Moses Sackie, den liberianske pastorn, med familj har nu flyttat in i sitt nya hus. De trivs bra där, trots att det inte är helt färdigt ännu. Målningen av väggar återstår. Och nu kan vi börja renovera deras gamla hus, så att Birger kan få en egen bostad. Dagarna går alldeles för fort. Här blir det mörkt på en halvtimme. Under sommarhalvåret, i Sverige, kan vi arbeta till sen kväll innan det blir mörkt. I norr kan man arbeta hela natten om man så vill och orkar! Här gäller det att komma upp ur sängen så fort det ljusnar för att mura väggar till skolbyggnaderna. Vi är tre svenska män här nu plus våra liberianska arbetare. Jag hinner arbeta ett par timmar på bygget innan det är dags för undervisning i skolan. När det är mycket arbete som skall göras, går tiden särskilt fort. Vi är redan i början av september. Peter skall fira sin fjärde födelsedag nästa vecka. Då blir det tårta med fyra ljus och saftkalas. Han har skaffat sig många vänner bland skoleleverna. De får prova hans trehjuling. Vi har ju elever i primary, som bara är ett par år äldre än Peter. Han är ganska anpassningsbar, talar fin engelska med våra engelsktalande gäster. Men när han sedan vänder på klacken och leker med “sina pojkar” blir det “liberian english.” Peter med sina vänner. 76 EPISOD 12 – EN BABY I FAMILJEN Peter skall bli storebror i början av nästa år. Men det vet han inte om ännu. Guvernementets sjukhus, här i Voinjama, har fått ett italienskt läkarpar som skall arbeta här under ett års tid. Mannen är gynekolog och frun är barnläkare. De kom som på beställning för vår räkning. Dessutom har Vianini, ett italienskt vägbolag, donerat en helt ny, modern operationssal med utrustning. Så nu kan Marianne stanna här och få babyn istället för att åka till Zorzor, sju mil härifrån, där det finns ett sjukhus med amerikanska läkare. Vi har hört, från våra vänner i Nimba, att Lamco skall ordna med tur-och returresa med flyg Monrovia-Stockholm över jul. Det har ordnats för deras anställda. Men på flyget ner finns möjlighet för familjer och vänner i Sverige att följa med planet till Liberia. Man kan stanna i tre veckor för att sedan återvända till Sverige när planet hämtar tillbaka de anställda. Kanske vi får besök av några familjemedlemmar vad det lider? Vi får se. Här har det hänt saker. Den bokhandel, som planerades att bygga, är nu färdig. Den är i anslutning till vår kyrka i byn. Det är den första och enda bokhandeln i inlandet. Två av våra kvinnliga medarbetare, Lilian Tränk och Agnes Mulich, blir ansvariga för den. Så behöver vi starta byggandet av vår nya skola. Till den behövs pengar. Tyvärr går det litet trögt med att få fram medel i Sverige, men vi försöker ändå att komma igång. Jag har nu, efter tillstånd av skolinspektören, satt in hela vår skola i bygget. Skolbarnen är villiga att hjälpa till att gräva sand och bära vatten. Och de är jätteglada när de får sin belöning i form av dollar. Alla ser verkligen fram emot att få en ny, fin skola. Det är den 22 november och vi hör, över radion, att president Kennedy har mördats. Det kom som en chock för oss. Här uppe i bushen lever vi isolerade från världen i övrigt. Men med radion kan vi hålla oss ajour med vad som händer i stora världen. Tidningarna förmedlar säkert budskapet. Men tyvärr får vi dem när nyheterna är gamla. Men för oss är gamla nyheter ändå nyheter! Vi är mitt i torrtiden nu. Det är hett på dagarna, men nätterna är svala som väl är. Och då sover man bättre. Vi närmar oss en jul igen. Och Peter går otåligt och väntar på sin lilla syster eller bror. Det skall bli spännande att se vad det blir. Nedkomsten är beräknad till mitten av februari. Utrustningen på sjukhuset är ju fin, men det finns ingen lustgas t.ex. De har ingen röntgen och kan inte ge blodtransfusion annat än genom direkt överföring. Vi har haft en hel del besök de sista veckorna. SAS-chefen i Monrovia kom upp och hälsade på. Likaså en tysk läkare som heter Muller. EPISOD 12 – EN BABY I FAMILJEN 77 Nu har vi också hunnit med att fira vår andra jul här i Voinjama. Över julafton och juldagen kom Ulla Odhagen och hennes fästman, (en dansk ingenjör från Nimba) och hälsade på. I mellandagarna och nyår hade vi besök av tre engelsmän, de arbetar som rådgivare åt liberianska staten. Nu går vi och väntar på babyns ankomst. Doktorn har bestämt att det skall bli den 19 febr!? Och det blir det. En vecka innan nedkomsten kommer Rut Hellman (barnmorska/sjuksköterska) över till oss från Foya. Hon är även med och assisterar vid förlossningen - så är jag. Dessutom är två liberianska sköterskor närvarande. Eftersom det inte finns civiliserade förlossningsängar på sjukhuset, får operationsbordet ersätta en sådan. Tyvärr så är operationsbord i smalaste laget. Förlossningen går fort - alldeles för fort, 7 krystvärkar så är babyn ute. Det för med sig, att mamman behöver allt syre och babyn får inte tillräckligt med det. När babyn kommer fram, är hudfärgen blå. Barnläkaren rycker genast in och får igång babyns andning. Snart kvicknar han till och alla kan andas ut. Vikten 3630 gr och längden 53 cm. Mitt under förlossningen blir det ytterligare dramatik. Ljuset slocknar! Sjukhusets stora dieselgenerator har slut på bränsle. Och det betyder att vi måste använda pressurelamps som pumpas upp med fotogen. De ger ett mycket bra ljus, men de ger också extra värme. Och varmt är det innan. Rut och Marianne får ett fint rum på sjukhuset. Babyn får sin egen säng - en spjälsäng i småbarnstorlek. Den verkar enorm i jämförelse med den nyfödda babyn. Men den fungerar. Så var det hygienavdelningen för damerna. Tyvärr finns det inget badrum i anslutning till rummet. Istället bärs det in en enorm zinkbalja med ljumt vatten, som placeras på golvet!? Det fungerar det också. Peter verkar tillfreds med sin lillebror. Hans kommentar var: “Att det är bättre med en bror, för nu har jag någon som kan leka med mina bilar.” Vi har tidigare talat om, att det kanske blir en syster. Och vi har känt på olika namn för båda könen. Vi enades till slut om Björn Arnold. Namnet Arnold efter pojkarnas farfar. På eftermiddagen, efter babyns ankomst, var Peter ute och plockade blommor till mamma. Det är en stolt storebror som kommer för att titta på sin lillebror. Nu är vi fyra i familjen. Peter gillar, att dra sin lillebror i vagnen. Björn äter, växer och sover. Nalle, vår hund, ser som sin uppgift, att vakta babyn i vagnen, när den står utanför huset. Dessutom har vår katt fått ungar, som hon placerat i en fackgarderob i gästrummet. Vi har också små kycklingar i en bur, som står på gräsmattan. Nalle har tagit på sig ett stort ansvar, att hinna vakta alla de små liven. Från att titta till kattungar i gästrummet till att sedan kolla kycklingarna ute på gräset och sist placera sig vid barnvagnen. 78 EPISOD 12 – EN BABY I FAMILJEN Nalle vaktar Björn. Kycklingarna ser han genom ett lågt fönster i vardagsrummet. Vanligtvis har han inte tillträde till vardagsrummet. Men nu har han tagit på sig en stor uppgift och då finns det ju en ursäkt. EPISOD 13 – SKOLINVIGNING/SVERIGEBESÖK 79 Episod 13 – Skolinvigning/Sverigebesök Vi har fått en fin skolstart i år. 215 elever jämnt fördelade på sju klasser. Skolbygget står just nu stilla, på grund av problem att hitta sågare som är disponibla. Två hus är färdiga att takläggas. Och eftersom regntiden är på ingång, vore det skönt att hinna få på taken innan regnet tar i på allvar. Tills vidare läser vi i den gamla skolan. Vi håller på med en del reparationer av den, eftersom taket har börjat rasa in och putsen har släppt på flera ställen. Staten har startat en extension School här i Voinjama. Och de hyr vår gamla skola tre kvällar i veckan. Jag har dragit in ljus även där. Själv undervisar jag psykologi en kväll i veckan. Den amerikanska fredskårens alla lärare är deltagare i kursen plus en indisk matematik- professor. Till vår gatubelysning behöver vi stolpar. Ett gäng starka grabbar anmäler sig att gå ut i skogen och hugga ner lämpliga, unga träd som kan passa till elstolpar. Sedan är det bara att gräva tillräckligt djupa hål att sätta ner de avskalade träden i. Efter ett antal veckor kan man se blad växa ut i toppen på elstolparna!? Det ser verkligen festligt ut. Men det viktiga är, att stolparna fungerar till installation av ledningarna. Och efter några veckor ser man missionen upplyst i elektriskt ljus. Nu är problemet, att få upp dieselolja från Monrovia. Till det behövs en truck. Med godkännande från myndigheterna får vi tillstånd att leverera el till de hus som ligger närmast vårt område. Det råkar vara libanesiska affärsmän som varje vecka kör ned till Monrovia för att hämta upp varor. De blir myck- Grönskande elstolpe. 80 EPISOD 13 – SKOLINVIGNING/SVERIGEBESÖK et tacksamma för erbjudandet att få elektricitet. Och är villiga att mer än gärna ta upp några fat med dieselolja i samband med körningar till huvudstaden. Vår senaste familjemedlem växer och frodas. Han blir alltmer lik sin storebror. Han är snäll och ger oss inga större problem. Marianne lägger honom för natten halv sju på kvällen, sedan sover han till sex nästa morgon. Peter hade en liten släng av vattkoppor, men är nu i full gång igen. Han var inte speciellt sjuk, inte ens sängliggande. Kopporna var lätt räknade kanske ett tiotal bl.a. två stycken i ansiktet. Men de kliar och det är bara att hoppas att det inte blir fula ärr efter dem. Ibland kommer det kvinnor, som vill bära dricksvatten till oss från vattenkällan. Vårt vattensystem har jag inte hunnit åtgärda ännu. D.v.s. ett torn med tomma bensinfat. Kvinnorna har ofta med sig barn, som sitter och väntar utanför vårt hus medan mammorna hämtar vatten. Barnen blir jätteglada, om de får en tom burk att leka med. Peter brukar hämta sina urvuxna kläder och ge bort till pojkar, som är i hans storlek. En form av U-landshjälp! Övre bild: Björn 7 månader. Undre bild: Peter bedriver U-landshjälp. EPISOD 13 – SKOLINVIGNING/SVERIGEBESÖK 81 Vi har nu kommit ett steg längre på vårt skolbygge. Vi har fått virke och lagt tak på det första huset. På måndag flyttar de första klasserna in i sin nya skola! Vi har också byggt pojkoch flicktoaletter samt röjt upp på skolgården. Vi väntar på mer virke, så vi kan lägga tak på nästa skolhus och flytta in ytterligare tre klasser. De nya klassrummen är svala och sköna jämfört med de gamla. Dels växer det höga träd bakom husen som ger skugga. Och dels är takhöjden så hög, att det finns utrymme för ventilation. Tills vidare använder vi klassrummen med cementfärg på väggarna. Under lovet målar vi alla väggar vita. Eleverna bara väntar på att få måla sin skola. Det är juli 1964 och “middeSågare. dry”- en liten torrtid i mitten av regntiden. Mia och Marianne skall åka till Ghanta på bröllop. Ulla Odhagen och Arne Hansen gifter sig i den pittoreska lilla stenkyrkan där. Peter och jag åker till Foya och firar Lennart Carlströms 40-årsdag. Och Ingrid tar hand om Björn hemma i Voinjama. Han är ett halvt år nu. Han sitter själv och är strålande glad. Den första tanden är på god väg och det kliar i munnen. För tillfället är jag bunden av undervisning i en sexa. En av mina liberianska lärare fick ett stipendium för att studera i USA. I dag flyttar vi in, med ytterligare en klass, i den nya skolan. Nu läser fyra klasser i den svala, ljusa byggnaden. Vi har också hunnit med att måla väggarna. Veckorna går och för tillfället är vi några dagar i Balahun hos Paulssons. Jag sitter under ett stort träd, på gräsmattan, och skriver brev hem till Sverige. Björn ligger i sin vagn bredvid mig och tittar på bladen, som rör sig i vinden. Han skrattar och har det trevligt. Peter matar kycklingar och Marianne klipper Mannes hår!? Här är rena idyllen. Peter har fått löfte av farbror Manne, att få låna en riktig hyvel, av mindre modell, för att hyvla en bräda. Han får också låna en hammare och spik för att göra 82 EPISOD 13 – SKOLINVIGNING/SVERIGEBESÖK en båt. Vi får väl se vad det blir till slut? Om två veckor fyller Peter 5 år. Då skall han börja i skolan. Han kommer att läsa i s.k. internationell skola. En ny skolform, som de utexperimenterar i Schweiz. Det är, kort sagt, en svensk skola med svensk kursplan men all undervisning är på engelska. På så sätt kan barn från olika länder läsa tillsammans. Varje lands barn har sedan vissa timmar för en “infödd” lärare. Då sker undervisningen på det egna modersmålet om den egna historien, geografin och naturläran. Den här skolformen är redan godkänd av Svenska Skolöverstyrelsen. Den klass, Peter här går igenom, får han sedan tillgodoräkna sig hemma i SveFamiljen Hedström. rige. Han talar fin engelska nu och det vore synd om han skulle glömma bort den, vilket han gör om han bara skall höra det svenska språket. Det är september och Peter har haft sin femte födelsedag. Han fick en bunt med bilar från en av sina farbröder. De kom med packningen till en av sjuksköterskorna som skall arbeta på kliniken i Foya. Av en libanesisk affärsman fick han ett luftgevär!? Fem år tycker vi är litet väl ungt för ett sådant verktyg, så mamma tog hand om det. Hon övade på att skjuta risfåglar från vår köksdörr. De har översvämmat ett palmträd alldeles nära vårt hus på kökssidan. Risfåglar är riktiga marodörer. När risfälten mognat, kommer de i stora flockar och äter upp det ris som människorna skall leva av. Fåglarna är bara ben och fjädrar. Men det hindrar inte skolbarnen från att komma och plocka upp dem som faller till marken och koka soppa av dem. Har fått veta, i brev, att min far haft en hjärtinfarkt. Det känns tungt, att inte kunna vara hemma och stötta familjen. Meningen var, att han skulle komma hit och hälsa på oss över jul tillsammans med Mariannes far, men nu kommer hennes mor med istället. Tiden rusar iväg och nu är EPISOD 13 – SKOLINVIGNING/SVERIGEBESÖK 83 det andra veckan i december. Vi åker till Monrovia nästa vecka för att möta mina svärföräldrar, det ska bli roligt. Väl uppe i Voinjama kommer det att bli helt nya upplevelser för Ellen och Curt. De har rest en hel del i världen, men aldrig upplevt Afrika. Jag skall passa på att utnyttja Curts yrkesskicklighet i cementarbete. Bl.a. behöver jag hjälp med att gjuta en skylt i cement. Den behöver armeras, då den skall stå på två starka ben. Dessutom blir den oerhört tung. Den kommer att målas vit med stor, röd text: SCHOOL. Sedan är det inga problem att hitta rätt till vår skola. Peter och Morfar går ibland på upptäcktsfärd inom vårt område. Ibland träffar de på folk som inte talar svenska och då fungerar Peter som tolk! Vi har en hel del frukter som växer på missionen. Morfar älskar bananer. Och här får han sitt lystmäte. Det finns alltid någon skolpojke som är villig att hugga ner en klase bananer. En särskild sort kallas för “ladyfingers”. De är små och jättegoda. En annan trevlig sysselsättning, för Morfar, är att gå ut i ananasplanteringen och hitta en mogen frukt. Mormor går gärna ut och går med Björn i sittvagnen. Han är snart ett år. Han gillar också bananer. Det har varit en kort men trevlig tid när de har varit hos oss. Pojkarna har blivit bekanta med mormor och morfar. Och det är ett plus, med Ett av de nya skolhusen. 84 EPISOD 13 – SKOLINVIGNING/SVERIGEBESÖK tanke på hur vi planerar vår hemresa i april. Men först skall vi ha invigning av skolan den 26 mars Just nu tränar vi ett invigningsprogram i hederlig, svensk gymnastik! Det kommer en lång rad prominenta personer. Den svenska ambassadören med fru kommer. Rektorn för NIB i Nimba med fru kommer, likaså landshövdingen för Lofa county. Skolinspektören och rektorerna för de olika skolorna runt om här och många fler. Vi väntar omkring 60 gäster. Det blir säkert högtidligt med flera tal. Efter själva invigningen följer en reception med förfriskningar. Efter alla festligheter med skolinvigning är det äntligen dags att tänka på vår hemresa. Vi lämnar Voinjama omkring den 7 april för resan ned till Monrovia. Där behöver vi vara några dagar för att ordna med våra papper och stämplar. Söndagen den 11 april flyger vi från Robertsfield med KLM - ett holländskt bolag. Planet mellanlandar i Conacry och kommer på eftermiddagen till Las Palmas. Därifrån går inget flyg till Madrid förrän nästa dags förmiddag. Därför betalar KLM en natts hotellrum för oss och vi får en skön kväll på Kanarieöarna. Under väntetiden, i Las Palmas, besöker vi en djurpark med snälla djur. Pojkarna får rida på varsin åsna. Problemet, i Spanien, är att kvällsmaten inte serveras förrän kl 21.00 och vi behöver något att stoppa i magarna. Björn är liten och trött, men som väl är har vi hans snuttefilt med som ger litet tröst - en tunn bomullsfilt av större modell, som han kallar “Itten” (filten). Klockan blir äntligen 9 och vi hinner få i oss litet mat på hotellet innan det är dags för sängen. Pojkarna tycker det är kyligt om benen på kvällen. Vi är ju vana vid tropisk värme och vi har inga varma kläder i bagaget. Nästa dags förmiddag gäller det att hitta en taxi, som tar oss till flygfältet. Vi byter flygbolag till IBERIA - ett spanskt bolag. Nästa stopp blir Madrid. Uppehållet där är fyra timmar, innan nästa plan avgår till Paris. Under väntetiden, i Madrid, hälsar vi på hos några goda vänner. I Madrid är luften torr och het. Det är skönt att svalka oss i värmen med kalla drycker. Och få några timmars vila innan det är dags för nästa flyg. Parisflyget går på eftermiddagen och är i Paris tidig kväll. Vi hoppar in i en taxi och beger oss till flygfältet. Det blir ytterligare någon timmes väntan. Vi slår oss ned på en soffa i transithallen. Pojkarna är trötta och värmen gör att vi alla fyra bara längtar till en sval kabin på flyget. När det är dags att gå ut till planet, lämnar jag och Peter först soffan. Mamma och Björn tar litet längre tid på sig. Nästan framme vid utgången upptäcker Marianne att något fattas - “Itten!” Det är bara att vända och gå tillbaka den långa vägen till soffan. Inga problem. Ordningen är återställd. Men det tar litet längre tid att komma ombord på planet. EPISOD 13 – SKOLINVIGNING/SVERIGEBESÖK 85 Vi lämnar Spanien och flyger mot Frankrike. I Paris möter Mormor Ellen och Laila, Mariannes syster, för att ta pojkarna med på tåg hem till Sverige och Ludvika. Men innan tåget går, hinner vi alla få en välbehövlig natt på hotell. Morgonen därpå vinkar vi av våra pojkar och hämtar ut vår Peugeot på fabriken i Paris. Därefter gör min fru och jag en liten semestertur i Europa. Anledningen till att vi planerat så här, är att det skulle bli för drygt för pojkarna att åka med på en Europaresa. Och dessutom behöver jag få några mil på bilen, innan jag tullar in den i Sverige. Det är några veckor in i april och vi kör förbi fält i södra Frankrike, som översvämmas av gullvivor. Marianne hoppar ur bilen och fotograferar skönheterna. Vi har inte upplevt vårblommor på flera år och vi njuter av våren. Liberia har ständig sommar, regntid och torrtid och man märker ingen skillnad på årstider, annat än att löven faller till marken. Vi har nu gjort en sväng i Europa och är på väg genom Danmark. Nu, när vi är så nära Sverige, känns det nästan som att vara hemma! Vi kör direkt norrut för att träffa våra barn. Återseendet är glatt och vi har massor att prata om. Tiden med mormor och morfar i Ludvika har fungerat alldeles utmärkt. Det är skönt, att återse familjen. Tiden i Sverige innebär att vi bosätter oss i Nyköping. Vi har tidigare disponerat övervåningen i mina föräldrars hus, när vi varit hemma för viloperiod. Det gör vi också den här gången. Nu är Peter så stor, att för hans del är det dags att börja förskolan. Det är viktigt, att våra barn får känna på, hur det är att leva i en klass med svenska barn. Vi kollade upp med fröken hur det går för Peter. Han är en social kille, så det fungerar bra. Men fröken tycker, att han har livlig fantasi. En dag berättar han att han hade en apa. Det stämmer faktiskt. Vi fick en liten markatta, som vi hade en tid i Voinjama. Det är start för hösttermin i skolorna. Jag söker ett vikariat, som kan bringa inkomst till familjen. Jag får en pojkklass - en 6:a. Jag får höra, att tidigare lärare har bytt klass, därför att grabbarna är alltför jobbiga. Litet militär disciplin är tydligen vad som krävs för att kunna handskas med denna klass. Efter ett tag känner vi varandra - killarna och jag. För att hålla klassen på bra humör skaffar jag en bilmotor, som grabbarna kan meka med när svenska och matte blir för trist. Som avslutning på den sista vårterminen, gör vi en resa med flyg till Gotland. Allt fungerar perfekt. På hemvägen inbjuder kaptenen pojkarna att en och en komma in till cockpit och hjälpa till att hålla i spakarna!? En populär upplevelse. 86 EPISOD 13 – SKOLINVIGNING/SVERIGEBESÖK I Nyköping upplever Björn sin första vinter. Att åka kälke med storebror är höjdpunkten. Likaså att göra snögubbar med farbröderna är lika roligt. För att inte tala om att rulla sig i snön och själv likna en snögubbe. Men vintern har en ände och våren kommer också i Sverige. Då tar vi ibland Peugeon och far iväg till något fint ställe för att plocka liljekonvaljer till farfar - hans favoritblomma. På sensommaren, när bären mognat, brukar vi ta med farmor och farfar, plus en kaffekorg, ut i skogen och plocka bär. Det har varit en händelserik tid för familjen i Sverige. Särskilt för pojkarna som har fått uppleva en vinter med allt vad det innebär. Men ska man vara riktigt ärlig, när vinden viner och termometern kryper under 0-strecket, då längtar vi tillbaka till värmen. EPISOD 14 – FLYGKRASCH 87 Episod 14 – Flygkrasch Vår “viloperiod” i Sverige är över och det är dags att tänka på återresan till Liberia. Första gången, när vi åkte ut i jan. 1957, var vi två personer. Nu är vi en familj på fyra. Efter avsked till nära och kära, reser vi med tåg från Nyköping till Malmö. Därifrån blir det färja över till Köpenhamn. Vidare med flyg till Zurich där vi får några timmars paus. Där går vi ombord på en Coronado - ZwissAires stora flaggskepp. Det är en jätte och man undrar hur den skall orka lyfta när det väl är dags? Men det gör den. Vi kan se Alperna glittra i solen. En och annan molntuss skymtar förbi. Efter en stund går Björn och mamma in på minitoaletten. Det är inte större utrymme än att det finns plats för en stående, vuxen person. Plötsligt åker dörren upp och ut kommer mor och barn med en väldig fart. När handtvättningen är klar försvinner golvet under dem. Inte undra på att man vill komma ut fort. Vi andra sitter med fastspända säkerhetsbälten och stämningen är tryckt i kabinen. Alla, som har flugit någon gång, vet att det förekommer luftgropar - särskilt över Alperna. Problemet är, att man aldrig vet hur långt man faller, innan vingarna tar emot. En flygkapten sa en gång att 25 meter är vanligt, men ibland faller man mer än så! Resan slutar lyckligt och vi landar på Robertsfields flygplats. Där möter oss några amerikanska vänner. Vi blir inbjudna att bo några dagar i deras hem tills vi hunnit med att registrera oss på de olika kontoren. Samma procedur varje gång! Kliniken i Foya har fått en jeep, som skall användas till ambulans. Familjen Wallström har flyttat över till Foya. Och Tage har kommit för att ge oss lift upp till Voinjama. Vägen är ganska sönderregnad, så det är skönt att ha ett terränggående fordon. Framme i Voinjama blir vi varmt välkomnade av både svarta och vita, unga och gamla. I skolan har man ordnat ett fint välkomstprogram för oss. Den här perioden kommer vi att bo i “bönhuset” - huset vid kaffeplantagen. Jag byggde det huset tillsammans med Birger och Tage Wallström under vår förra period. Huset är nytt och man hoppas att det får stå i några år. Termiterna går hårt åt allt trävirke i våra hus och de är svårstoppade. Trots att vi får flytta in i ett nybyggt hus, är det ändå en del som behöver göras. Vi behöver lägga plattor på golven och måla en del väggar. Vi har tapeter med från Sverige, som vi skall sätta upp på en vägg i vardagsrummet. Dessutom tänker jag göra en bokhylla, som delar av vardagsrummet. Det är i mitten av oktober och vi har varit här i en vecka nu. 88 EPISOD 14 – FLYGKRASCH Vårt hus i Voinjama. Dagarna rusar iväg och året är 1966. Det är november. Vi har tapetserat vardagsrummet och lagt plattor på cementgolven. Nu återstår att göra färdigt piazzan,så vi kan sitta där och dricka kaffe. Den är på husgaveln mot infarten till området, så vi ser vad som händer på stora vägen ned till Voinjama by. Huset ligger i en sluttning. Och vi har gjort en trappa för att komma upp till piazzan. Vi tänker också göra en nätdörr, så att barn och hund inte ramlar utför trappan. På långsidan, av piazzan, är en halv meter hög vägg med stora öppningar som fönster. Säkrast är nog att sätta nät för dem också. Vi har ordnat en liten svensk skola för våra barn. Det är sex elever i olika åldrar. Skolan blir därför i B-form. Lilian Tränk har lovat undervisa om jag tar hennes liberianska elever. Det är Perssons tre barn Thomas, Sol-Britt och Ingalill och vår Peter i Voinjama. Och från Foya kommer Mari och Astrid ett par dagar i veckan. På området är det full aktivitet. Ett par män röjer den värsta växtligheten. Allt växer i rekordfart i växthusvärmen. En man kör min gräsklippare. En annan man hugger ved. Två snickare gör köksskåp till vårt hus. En murare reparerar den gamla skolan. Och själv undervisar jag vissa timmar i skolan, även om jag officiellt inte har övertagit ansvaret ännu. I köket basar Marianne över två flickor. Båda heter Alice. Den ena Alice EPISOD 14 – FLYGKRASCH 89 var hos oss förra perioden, när Björn föddes. Det blev ett kärt återseende. Den andra Alice var skolflicka i Porluma, när vi arbetade där. Marianne har lärt dem att baka, städa och tvätta. De är en stor hjälp för henne. Klimatet gör att vi nordbor inte klarar av så häftigt kroppsarbete i värmen. Det vanliga är, att vita människor oftast anställer boys. Men vi tycker, att flickorna ska få en chans att lära sig hushållsarbete. Vår första Alice är suverän att laga mat och baka. Marianne har översatt en del svenska recept, så att hon på egen hand kan sätta igång och baka. Alices kanelbullar är utsökta. En gång, när vi hade besök av Manne och Mia, ville Alice överraska oss med nybakade bullar. Svenska skolbarn i Voinjama med lärare Lilian Kaffet väntade och doften Tränk. av nybakat bröd spred sig över nejden. Den här gången ville hon prova mald kardemumma istället för kanel. Men när vi satte tänderna i bullarna fick vi en mindre chock. De brände som eld i munnen. Problemet var, att burkarna med mald kardemumma och vitpeppar ser likadana ut. Flickorna i köket, tog gärna hand om bullarna. Och det var många vänner som stod i kö för att få smaka. Liberianerna har en viss vana av peppar även om det inte hör hemma i kaffebröd. Gerhard Persson med familj bor nu i det stora huset. De avlöser familjen Wallström som behöver komma hem för en tids vila. Efter tre år i tropiskt klimat är man ganska trött och i behov av att andas frisk luft i Sverige. Wallströms har sina bopålar i Arjeplog och där är det gott om fjälluft. Gerhard och jag beslutar oss för att åka upp till Nimba. Gerhard för att serva sin bil och jag för att ordna med skolmöbler från SIDA. Lilian Tränk och Agnes Mulich passar också på att följa med. Det är ett bra tillfälle att sälja julskrifter till alla svenskar som bor där uppe. Familjen stannar i Voinjama för att packa upp våra saker. Vi har nyligen 90 EPISOD 14 – FLYGKRASCH kommit tillbaka från Sverige och det är mycket som måste ställas i ordning. Vi lämnar Voinjama för ett par dagar i Nimba. På morgonen, den 18 nov. får Gerhard och jag ett erbjudande att följa med i ett litet sportplan till en “camp” ute i djungeln. Piloten skall leverera några fåtöljer. Vi följer med och kommer lyckligt fram. Vi lämnar av våra fåtöljer. Mannen, på “campen” vill bjuda på mat. Men det är sent på eftermiddagen och vi vill starta återresan innan det blir mörkt. Vi startar motorn och börjar lyfta. Piloten gör stigningen för brant och motorn börjar strejka. Vi har då kommit ungefär 25 m upp i luften. Piloten försöker då göra en nödlandning och vänder planet nedåt. Han lyckas nästan, och det blir en omild kontakt med marken. Landningsställen ryker all världens väg. Planet studsar upp i en palmtopp, kanar nedför stammen, landar på ena vingen och bryts itu. Som tur är, hamnar vi inte i floden, som flyter ett hundratals meter bortom flygfältet. Jag sitter i stolen bredvid piloten, men har inte säkerhetsbältet på mig!? Så när planet dunsar i marken, slår jag upp ett sår ovanför ena ögat och får en knäck på ryggraden. De övriga klarar sig med blåmärken och skärsår. I ett ögonblick ser jag en gnista i motorn. Instinktivt kommer tanken - vi måste ut! Jag öppnar min dörr - den enda dörr som går att öppna och hoppar ned på marken. Sedan springer jag runt på andra sidan planet och drar ut de andra. Vi hinner springa ett hundratal meter, innan planet exploderar i lågor. Då först känner jag smärtan i ryggen. Jag lägger mig ned på gräset och piloten, som är sjukvårdsutbildad och tidigare tjänstgjort i Koreakriget, plåstrar om mitt sår i pannan. Samtidigt kommer mannen, som är bas på “campen” och meddelar, att han varit i kontakt med sjukhuset i Nimba om vår olycka. De svarar, att det kommer ett malmtåg från Buchanan om fyra timmar som vi kan få transport med. Platsen, där vi störtat, ligger nära järnvägen som går från Nimba ned till Buckanan vid kusten. På den järnvägen fraktas endast malm från gruvan i Nimba för vidare befordran med båt till Europa. Tågen går tillbaka med tomma vagnar. Medan vi väntar, kommer det plötsligt en man på dressin farande i riktning mot Nimba. Han är på inspektionsresa för att syna tågrälsen. Han tar gärna med mig som är i behov av akut vård och vi lägger en madrass på golvet. Där gör jag så bekvämt jag kan för mig. Och resan börjar. Den tar ett par timmar. Luften är svalare nu när kvällen är på ingång. Det är mörkt, när vi anländer till Nimba. Där möter oss ambulans och sjukvårdspersonal. Vi kör direkt upp till sjukhuset. Där blir det rönt- EPISOD 14 – FLYGKRASCH 91 gen av ryggen och jag placeras i en säng på en avdelning. Morgonen därpå får jag besök av sjukhuschefen - en dansk läkare. Han undrar, om jag kan stå på benen. Inga problem, jag kan också gå en sväng. Men när han ber mig att böja ryggen, är det stopp. Han går då ned till röntgen för att själv se bilderna. När han kommer upp igen, ser han allvarlig ut och talar t.o.m engelska. Han förklarar, att det är ett brott på ryggraden och att jag kan bli lam från midjan och nedåt. Han ger order om att jag inte får röra mig och sätter en sjuksköterska vid fotänden av sängen. Hennes uppgift är, att prova med en nål om jag har känsel i tårna. Det har jag. Och jag börjar fundera på, hur jag skall meddela min fru vad som hänt. Jag skriver ett brev till henne och förklarar och ber att hon inte ska vara orolig för mig. Efter någon dag kommer mina vänner, för att höra om jag skall följa med hem till Voinjama. Men det går ju inte så bra. Särskilt som doktorns ordination är, att jag skall ligga orörlig i min säng, tills de har beslutat vad de skall göra med mig. Tanken är att flyga mig hem till Sverige. Jag skickar med brevet till Marianne och förklarar situationen. Under tiden, som jag ligger i min säng, funderar jag också över hur jag skall finansiera min sjukhusvistelse. Det kostar 25 dollar per dygn, att ligga på detta sjukhus. De anställda, på Lamco, har gratis sjukvård. Jag hinner knappt tänka tanken färdigt, förrän en dansk sjuksköterska kommer in i mitt rum. Hon sätter sig på en stol vid min säng. Och säger: ”Du skall inte vara orolig för finansieringen av din sjukhusvistelse. Vi anställer dig på Lamco.” Jag behöver inte säga, att en stor sten föll från mina axlar. Det går några dagar. Plötsligt öppnas dörren av en lång reslig herre. Han presenteras sig som dr Bazarghani - ortoped. Tidigare chefsläkare 13 år i Hamburg. Den mannen kommer till min undsättning här långt ute i Afrikas djungler. Dr Bazarghani kommer ursprungligen från Persien (numera Iran), och har stora likheter med shahen av Persien. Han frågar om jag låter honom ta sig an min rygg. Då slipper jag flyga hem till Sverige. Jag tackar och ger honom mitt förtroende. Men först måste jag skriva under papper, där jag friar honom från allt ansvar om något skulle gå fel. Jag får en lugnande injektion. Och får vänta i mitt rum en halvtimme. Jag får veta, att operationsbordet inte är en lämplig plats för behandlingen. Doktorn beslutar sig för att hänga upp mig i en dörrstopp för att få fritt utrymme att gipsa mig. Han fäster ett starkt läderbälte under mina armar runt kroppen. Och med hjälp av personal lyfter de sedan upp mig och fäster bältet i dörrstoppen. Sedan drar de sängen bakåt, tills endast fötterna har stöd av sängen. Doktorn ber mig simma bröstsim d.v.s. armarna utåt sträck. Sedan börjar han klämma på min ryggrad med början från halskotorna och 92 EPISOD 14 – FLYGKRASCH vidare neröver. Det går bra, tills han kommer till brottstället. Då klarar jag inte mera. Svetten rinner och jag är nära att svimma. Doktorn förklarar, att han är strax färdig. Och det är dags att vira in mig i ett massivt gipspaket. Det täcker från skulderbladen och ned över höfterna. Doktorn sågar ett stort hål för diafragman och ett litet hål i ryggen där brottet är. Sedan bär det av till röntgen. Efter en stund kommer doktorn med plåtarna, för att visa mig hur han lagt kotorna tillrätta. Nu är det upp till mig att försöka stå på benen med detta enorma gipspaket. Men efter några dagar går det riktigt bra. Vi har just återkommit från Sverige. Vi har beställt en Volkswagen i Monrovia som inte kommit ännu. Och familjen vill så gärna komma upp till mig i Nimba. Våra fantastiska vänner där upplåter ett fint hus till oss nära sjukhuset. Och de skickar ned en chaufför till Voinjama för att hämta familjen. Själv får jag tillstånd av läkarna, att flytta ned till familjen i huset. Men de befarar, att jag inte klarar av värmen med gipset. Men då jag inte lider av värmen, klarar jag det utan problem. Marianne går upp till yrkesskolan för att låna en tumstock. Så virar hon en våt trasa på den och försöker komma så långt ned det går under gipset. Det svalkar skönt. Kilona försvinner i värmen, och ju längre tiden går, desto större plats blir det att komma åt. Medan vi väntar på att jag skall komma i form att åka tillbaka till Voinjama, följer jag med familjen och handlar och ser på när de badar i poolen. Jag behöver träna min rygg och det är bra att gå och stå. Men gipset är tungt och väger en del kilon. Efter ett par veckor får jag tillstånd av doktorn att åka hem till Voinjama. Jag behöver komma hem och fortsätta med skolverksamheten. Det är nu i slutet av januari 1967. EPISOD 15 – EN SVENSK JUL/MER ORM 93 Episod 15 – En svensk jul/Mer orm Vi är tillbaka i Voinjama efter att ha tillbringat några veckor i Nimba. Piloten, som flög vårt plan, ordnade en minibuss och skjutsade hem oss igen. Eftersom gipset hindrar mig från att böja benen tillräckligt för att sitta i en personbil, passar minibussen utmärkt. Nu behöver skolgården göras färdig. Det återstår en del stubbar som behöver dras upp. En vänlig man, från byn, kommer och hjälper oss med det. Han ordnar en vägmaskin som klarar det mesta. Jag hittar en stor sten, där jag kan sitta och dirigera gubbarna hur de skall planera området. Det går ganska bra att vara arbetsledare även med gips. Vi har fått massor med böcker till skolan från USA. Det finns några amerikanska fredskårister här i Voinjama. Flera av dem arbetar som lärare i skolorna i området. De erbjöd sin hjälp med att skaffa fram böcker till vårt bibliotek. Smithsonian Institut har skänkt en hel trucklast med böcker. De kom med ett militärfartyg till Monrovia. Och nu är det dags att göra i ordning biblioteket i den stora administrationsbyggnaden. Vi gör också färdigt ett rum för skolsköterskan. Den här gången är det Irene Stålberg, som finns i Voinjama. Mitt kontor ligger också i samma byggnad. Huset ligger i skuggan av några höga träd och inomhus är det svalt och skönt, när dagen är som hetast. Från SIDA har vi fått en stor sändning med material till vår nya skola. Vid ett tidigare tillfälle, när vi var på besök i Nimba, träffade jag Ernst Michanek - chef för SIDA. Han var nere för att besöka yrkesskolan där. Jag berättade då för honom om vår nya skola. Och att vi behöver utrustning till den. Han bad mig skriva ned allt vi behöver. Några månader senare kommer en stor lastbil upp till oss med allt jag beställt. Våra tidigare skolbänkar, helt i trä, har termiterna kalasat på. Så jag beställde bord och stolar med ben av metall. Och de bör ju hålla ett tag. Mina 10 veckor med gipspaketet har nu passerat. Och det är dags att åter igen göra en tripp till Nimba. Vår pilot ordnar samma transport som tidigare och hämtar oss och skjutsar oss upp till Nimba. Vi får bo några nätter hos goda vänner och så är det dags för sjukhusbesök igen. Men den här gången handlar det om befrielse från ett varmt, tungt gipspaket. Vi möts av Dr Bazarghani. Med en mindre motorsåg sågar han itu gipset. Känslan av befrielse och lättnad är helt obeskrivlig. Så bär det av till röntgen igen. När doktorn fått se plåtarna, visar han dem för mig med orden; ”Your back is perfectly healed”. Vi ser inte bara Dr Bazarghanis skickliga hän- 94 EPISOD 15 – EN SVENSK JUL/MER ORM der. Vi ser också Herrens helande hand. Tacksamma återvänder vi hem till Voinjama. Jag kan nu åka ned till Monrovia och hämta vår bil. Man är verkligen handikappad, när man inte har ett fordon. Det är januari 1967 och vi har firat jul igen. Strax innan jul reste Beda Wahlström och Margit Johansson upp till Nimba och handlade julmat. För första julen, i Liberia, hade vi svensk julskinka, leverpastej, kalvsylta, julkorv och lutfisk. Vi inbjöd en amerikansk missionär, från Monrovia, att komma upp och fira jul hos oss. Hon var ensam över julen och blev glad över inbjudan att komma upp till inlandet. Paulssons firade också jul här. Men den här gången bodde de hos Lilian och Irene. På julaftonskvällen bjöd vi 14 personer på julgröt. Det var livat. Porslinet och stolarna räckte. Juldagens morgon klockan fem hade vi julotta i kyrkan. Det bör vara tidigt och mörkt för julotta. Här kommer ljuset redan kl. 6. Pojkarna var ensamma hemma. Vi tyckte det var brutalt att väcka dem så tidigt. Särskilt som det var julafton kvällen innan. De hade fått instruktioner av föräldrarna att vara vänner och klä på sig när de vaknade. Och sedan gå upp till Perssons barn. När vi kommer hem från kyrkan vid halv sjutiden, möter vi dem hand i hand på väg upp till Perssons hus fullastade med julklappar. Nu, i dagarna, har vi presidentval här i Liberia. Tubman har lovat att sitta kvar ytterligare fyra år. Vår superintendent Kennedy frågade min fru, om hon ville göra en tavla av liberiapengar till presidenten att överlämnas från Lofa county. Hon har tidigare gjort en sådan tavla till Kennedys. Och de som har sett den har blivit förtjusta i den. De här pengarna är gjorda av myrmalm och liknar inte alls mynt. De är långa, smala, vridna pinnar av järn. Valutan, i landet, är dollar och cent. En pinne av det här slaget har ett värde av 1 cent, oavsett längden. De har alla olika längd. På marknader i djungeln kan man handla för pengar av det här slaget. Turistvärdet, i dag, är flera dollar för en enda peng. Min fru gör en tavla av större modell, som föreställer en fisk. Fisken är symbol för Lofa County. I morse hörde Alice, över radion, att tavlan hade överlämnats till presidenten. Där han också tackar för presenten. Vi har inte skaffat oss en ny katt sedan vi kommit tillbaka från Sverige. Det har däremot Perssons - en söt liten kattunge. Våra pojkar är vana att umgås med djur och vi har lärt dem att vara rädda om dem. Björn tycker om att umgås med kattungen och bära omkring på den. En dag tycker han att katten skall prova på att hoppa ned i ett latrinhål som är grävt utanför den gamla skolan. Runt hålet, som är omkring 3 meter djupt, finns ett primitivt staket, för att ingen olyckligtvis skall ramla ned i hålet. EPISOD 15 – EN SVENSK JUL/MER ORM 95 Med kattungen i famnen klättrar Björn upp på den nedersta tvärslån. Han kastar ned katten som vigt hoppar åt sidan, medan Björn istället hasar ned under tvärslån och ned mot hålets botten!? Som tur är finns det barn i närheten som ser händelsen. De hittar mig i garaget och berättar vad som hänt. Jag hoppas innerligt att inga armar och ben är brutna. Han kan ju ha fått en hjärnskakning. Det kan ju finnas en giftorm i botten på hålet? Jag hittar en lång stege och rusar mot skolan. När jag kommer närmare, hör jag gråt nerifrån hålet. Han är i alla fall vid liv. När jag kommer fram och tittar ner i hålet står grabben med upplyfta armar och bara längtar efter att få komma upp ur gropen. Stegen är tillräckligt lång och jag klättrar ner för att ta upp min son. En noggrann undersökning visar att ingen skada är skedd förutom ett blåmärke på ena låret. Änglavakt igen! Min fru dödade just en liten orm som låg utanför vår kökstrappa. Hon skulle hämta in hundens matpyts, då hon upptäcker en brun-svart, smal sak som ligger alldeles stilla. Den hade säkert räknat med att komma in i huset. Vi tycker det räcker med ormar utanför huset. När jag sist var i Monrovia, slog hon ihjäl en grön mamba. Hon var på väg till Lilians hus för eftermiddagsfika. Våra pojkar sprang i förväg och genade över gräset. När hon går på vägen från vårt hus ser hon ormen. Den rör sig i gräset, precis där pojkarna nyss sprungit. Hon stannar tvärt på vägen. Ormen stannar också och lyfter huvudet. Avståndet är tre meter. De fixerar varandra i flera minuter. Marianne rör inte en fot. Då skulle ormen genast känna vibrationer i marken och röra sig Grön mamba. genom gräset mot grusvägen. Hon ropar till Alice att hämta en spade från vedskjulet. Där finns en med längre skaft. Alice kommer med spaden. Men i det ögonblicket hon överlämnar spaden, tar ormen sikte på vägen. Den är på väg mot vårt garage. Och där bor ett par av våra skolpojkar. I gruset har ormen svårare att ta sig fram. Min fru hinner ifatt den och kastar spaden mot ormen. Hon klyver den nästan en halv meter från huvudet. När ormen känner smärtan, hugger den sig själv i såret. 96 EPISOD 15 – EN SVENSK JUL/MER ORM Kanske för att ge tillbaka ett dödligt bett? Men delen med huvudet ser ut att vilja fortsätta. Hon tar spaden och daskar till ormen. Striden är över. Under tiden har Gerhard kommit ned för backen. Han bli ombedd att föra bort ormen. Han tar spaden, skyfflar upp ormen och går för att slänga den i en dunge med elefantgräs. På väg därifrån ser han två stora, svarta mambor. Björn kommer hem en dag från Perssons hus. Han har lekt med barnen i deras sovrum. I ena hörnet av rummet står en plåtkoffert. När Björn ser mot kofferten, sticker det upp ett ormhuvud: “Han tittade på mig så här,” säger han. Och visar med händerna runt ögonen. Det blir ett ordentligt letande, men ormen hinner försvinna. Om det varit en spottkobra kunde den ha sprutat gift rakt i ögonen på grabben. Vi tror på änglavakt. Mera ormar! En dag, när jag sitter och arbetar i mitt kontor, i den nya skolan, hör jag ett förfärligt skrik från sköterskemottagningen. Jag rusar dit och där står Irene helt paralyserad. När hon drar ut en låda i en bänk, som står mitt i rummet, ligger det en stor, fet spottkobra där. Och den är inte glad över att ha blivit störd. Den spottar sitt gift på väggen mitt emot bänken och giftet rinner ner utmed väggen. Jag kallar på några modiga skolpojkar. De kommer omedelbart iförda solglasögon, käppar, långa knivar och handskar. Efter en häftig strid med ormen har pojkarna segrat. Ormen är över 2 meter lång. Vi har fått tillökning i den svenska kolonin här i Liberia. Fyra fiskebåtar, från västkusten, har kommit hit för att lära liberianerna att fiska effektivt. Vi väntar deras besök hit inom den närmaste tiden. Det är alltid roligt med nya, svenska bekantskaper. Det är februari och just nu är det tryckande värme. Inte bara på dagen utan också på natten. Pojkarna vrider sig i sängarna av värmen. I natt kl. 2 tog Marianne en promenad med hunden för att få litet svalka. Det började blåsa och vi trodde att nu kommer regnet. Men inte en droppe kom det. Vi fick en ny hund av en familj i Nimba. Tre månader gamal är den och vi kallar den Checker. Nalle, vår förra hund, gav vi bort till old man Gissi. Checker har lätt för att lära. Han är inte renrasig, men det hindrar inte att det är lätt att dressera honom. Mamman är schäfer, vad pappan är, det kan man inte veta. Pälsen är svart med ljus teckning. Pojkarna är så glada i honom och han i dem. Man ser redan, att han blir en bra vakthund. Här i Liberia, har det hänt en stor flygolycka. En DC-8 tillhörande det sydamerikanska flygbolaget Varig, på väg från Beirut via Rom till Rio, störtar vid inflygningen på Robertsfield. 55 personer dog, däribland en indisk familj från Voinjama. De var på väg tillbaka hit efter semester i EPISOD 15 – EN SVENSK JUL/MER ORM 97 Flygkrasch i Monrovia. Indien. Båda föräldrarna var lärare på High school här. Jag har tills vidare hoppat in som mannens ersättare i matematik på deras Senior High School. Jag har klass 10, 11 och 12 fyra timmar i veckan på eftermiddagarna. Det känns bra att få undervisa på en annan nivå. När vi sist var i Monrovia, såg vi flygplansvraket. Cockpit och stjärtpartiet var helt intakt. WC-dörren är helt oskadd. Däremellan är det en sjö av smält metall mellan stjärtpartiet och cockpit. Vid nedslaget blockerade ett kylskåp utgången, så att passagerarna inte kunde ta sig ut. Hettan var så stark, att brandmännen inte kunde komma i närheten av vraket för att släcka elden. Det var närapå omöjligt att identifiera passagerarna. Men dr Engar, hade sin 4-åriga dotter i famnen och det gjorde, att de kunde känna igen honom och flickan. Orsaken, till kraschen, sägs vara att belysningen på flygfältet slocknade just som planet skulle landa. Piloterna missbedömde höjden och gick ned för tidigt. Man kan se, hur planet kapat palmtoppar och hustak på sin väg ner. Flygmotorerna, stora som mindre bilar, låg spridda runtom på marken. Det var en fruktansvärd syn. Vi har köpt en hopfällbar badbassäng till våra pojkar. Vi köpte den i Sverige. Meningen var att det skulle bli en julklapp. Men det blev en försenad sådan. Den är gul och rektangulär i formen. Fyller vi den med vatten går det åt ett par bensinfat. Och det vore lyx i detta land. Särskilt 98 EPISOD 15 – EN SVENSK JUL/MER ORM Baddags. som vattnet bärs på huvudet i hinkar, om inte regnet fyller tunnorna förstås. Nu nöjer vi oss med några hinkar i bassängen. Det behövs inte mycket vatten, bara det är litet blött i botten, så är det lika roligt. Bassängen är så rymlig, att alla fem barnen, på stationen, får plats samtidigt. Då går det ganska blött till. Men gräset, runt bassängen, får en skvätt vatten och det är litet tacksamt speciellt under torrtiden. Björn älskar vatten. Han har en alldeles egen balja som han använder till kvällsbadet. I den blandar han själv badvattnet. Då tar han “fampen” och tvålar in den ordentligt, så gnider han på kroppen, fyller skopan med vatten och häller över sig. Vid det här laget är det översvämning i badrummet. En kväll, när mamma kommer och skall torka honom, har han glömt “bakvagnen”. Då tvålar han in svampen, gnider litet på baken och plaskar på litet vatten. Men det roligaste är, när han berättar om de tre små grisarna. ”Då buskade det i skogen och så kommer det en varg”. Inte är det långtråkigt med de här killarna. Manne kom häromdagen med en sköldpadda. Han var nära att köra på den, när han var på väg hit från Balahun. Den börjar bli ganska tam nu. Vi kallar honom Tjalle. Marianne har gjort en liten inhägnad av hönsnät. Så har hon grävt ned ett handfat med vatten. Där brukar han EPISOD 15 – EN SVENSK JUL/MER ORM 99 Paramounthövding Tellevoyans begravning. ligga och gona sig på eftermiddagarna när det är som varmast. Förra veckan blev vi inbjudna till begravning. Vår gamle paramounthövding dog 125! år gammal. Han var en mycket god vän till oss. Han brukade berätta om tider då det var kungar i de olika distrikten, långt innan det blev presidenter. Det var en mycket intressant begravning. Bland andra gäster var där en gammal krigare med unik utstyrsel. Han utförde också en speciell krigsdans. Han verkade vara jämnårig med paramountchefen. När Mia firade sin 50-årsdag for vi alla dit för att fira henne. Många infödda vänner var också där. Av dem fick hon en levande, ung tjur. Det var en tanke bakom den presenEn gammal krigare. 100 EPISOD 15 – EN SVENSK JUL/MER ORM ten. Meningen var att göra en stor fest där alla fick vara med och smaka på presenten. Mera besök! Vid halv sju-tiden en kväll kommer det en stor Ford Galaxie och svänger in framför vårt hus. Det är högsta chefen för Lamco med fru och två pojkar 14 och 7 år gamla. Det var litet oväntat. Men vi har ju träning på att logera folk vid det här laget, så det ordnade sig. Häromnatten fick Voinjama besök av en tromb. Flera hus i byn fick sina tak avslitna. Den valde att passera vårt område. Och flera av våra hustak lyfte också. Ljudet var så starkt att det lät som när ett tåg närmar sig. Efteråt, på morgonen när det ljusnat, liknar området en krigszon. Fem av våra stora träd har knäckts som tändstickor. Det blir en hel del extraarbete, som vi inte har räknat med. Vi är glada, att ingen människa kom till skada. En del av våra böcker blev vattenskadade, så vi fick torka dem i solen på bänkar och bord. Och nu får vi sätta igång att reparera skadorna på vår skola. EPISOD 16 – BIRGERS OLYCKA/HEMRESA MED DRAMATIK 101 Episod 16 – Birgers olycka/ Hemresa med dramatik Det är november 1968. Här i Voinjama har vi haft det jobbigt och tråkigt en tid. Vår vän Birger Dahlström omkom i en trafikolycka för några veckor sedan. Han hade varit i Zorzor på marknad och sålt litteratur. Med sig i bilen hade han en gravid kvinna från Voinjama. Hon hade varit på sjukhuset för att träffa en läkare. På hemvägen, mitt på en raksträcka, kör han plötsligt av vägen och ut i skogen. Vi undrar om han kanske blev sjuk och förlorade medvetandet. Vi vet inte. Den här eftermiddagen satt vi tillsammans med några vänner på piazzan. Kaffet är klart och vi väntar Birger vilken minut som helst. Då kör en Volksvagenbuss genom grindstolparna och in på vårt område. Vi tror att det är Birger som kommer. Men istället är det en polis. Han meddelar att en av våra bilar har kört av vägen mellan Zorzor och Voinjama. Jag frågar hur det står till med föraren. Polisen svarar att han inte har sett till någon förare. Jag hoppar in i min bil och följer efter polisen. Vi kör några mil och där ser vi Birgers bil. Den står på sina fyra hjul men är litet bucklig. Jag går ur min bil och går runt den kvaddade bilen. Och där på andra sidan ligger Birger lutad mot ett träd. Han verkar inte särskilt skadad. Förutom att det ena benet pekar åt fel håll. Han ser ut att sova. Jag ropar hans namn, men han visar ingen reaktion. Jag går närmare och ser att det runnit blod från örat. Jag känner ingen puls och jag förstår att livet redan flytt. I det ögonblicket känner man sig utlämnad. Först gäller det att få fram en transport som kan ta kroppen till sjukhuset i Voinjama. Vi måste få en dödsattest av en läkare. Just nu har vi en kvinnlig, indisk läkare där. Den svenska ambassaden måste få ett meddelande för att ge Birgers gamla mor i Sverige, det tråkiga beskedet om vad som hänt. Jag vet att danskarna på kaffeplantagen har en fungerande radiosändare. Jag hoppar in i min bil och kör några kilometer till danskarna. På min fråga om jag kan få låna radion och sända ett meddelande till Monrovia, svarar de, att det är ingen idé. Den här tiden på dagen finns det ingen som lyssnar. Men jag vill ändå göra ett försök. Mitt i allt bruset hör jag en förvånad röst som frågar: “Voinjama, vad vill ni?” Plötsligt är allt bruset borta i lurarna och jag hinner få fram mitt meddelande. Sedan är det fullt brus igen. Det finns En som har kontroll över radiovågorna. 102 EPISOD 16 – BIRGERS OLYCKA/HEMRESA MED DRAMATIK Så gäller det att hitta män och virke till att göra en kista. I tropiskt klimat måste kroppen vara i jorden inom ett visst antal timmar. Vi skickar också över ett meddelande till Foya med datum för begravning. Den här upplevelsen var för mig ett trauma. Först chocken av Birgers olycka och sedan all förberedelse med begravning. Vi hade en fin och värdig begravning. Platsen för Birgers grav är vid sidan av lille Willy Höglunds grav. Han var bara sex år, när han dog. Orange liljor pryder båda gravarna och det är en vacker plats. När vi sist var i Monrovia, uppsökte jag en läkare. Det är bra att kolla värden och se om allt är som det skall vara. Förutom att jag är utarbetad, har jag en fläck på den högra njuren. Doktorn tror, att det kan vara ett ärr efter en infektion. För att vara på den säkra sidan har han skickat plåtarna till USA för utlåtande. Dagarna i Monrovia gjorde oss alla gott. Salta bad och vila är medicin för en trött kropp. Pojkarna är så bruna, att de inte skiljer sig mycket från de infödda här. Den svenska skolan har upphört nu, genom att Perssons har rest hem till Sverige. Så nu får Marianne rycka in och undervisa Peter den sista terminen i trean. Dagarna går och snart är det första advent. Vi väntar en hel del gäster då. Fredagen innan är det helgdag här. Och eftersom lördagarna alltid är fria, blir det en långhelg. I jul kommer Paulssons till oss. Vårt julfrämmande kommer redan i morgon. Det är på min lott att koka knäck och det är nog bäst att göra det i kväll. I år har vi en konstgjord julgran, vi köpte den i Monrovia. Nu är det slut med akaciagrenar, även om de har lyst upp vår tillvaro under tidigare jular. Den här granen är bekväm på alla sätt. Man fäller bara ihop grenarna, när julen är över. Rullar in den i plast och gömmer den till nästa jul. Men nästa jul firar vi i Sverige. Julen är över för den här gången. Det har blivit 1 februari 1969. Här har vi högsommar med värme, torka och damm. Gräsmattorna är bruna och det är kvävande hett på dagarna. Nätterna är svala som väl är. De nordiska flyttfåglarna har kommit till oss och svalorna flyger runt husen. Vi fick besök av en ungdomsvän till mig - Ingemar Wahlström. Han har en hög befattning på Gränges och bjuder oss på hemresan i juni med någon av deras malmbåtar. Det ser vi verkligen fram emot. Vi planerar vår hemresa i mitten av juni. Och i anledning av den behöver en del förberedas. Ingemar meddelar, att en malmbåt kommer att lämna Buchanan, omkring den 25 juni, med plats för oss. Vi beställer en bil i Monrovia att hämtas ut i Amsterdam. Båten kommer att lägga till i Rotterdam, som har den enda tillräckligt djupa hamnen för dessa havets jättar. Vi fortsätter vår resa med tåg till Amsterdam. EPISOD 16 – BIRGERS OLYCKA/HEMRESA MED DRAMATIK 103 Birger Dahlströms begravning. Det är också säkrast att boka några hotellrum i Europa. Det är semestertider. Och eftersom vi reser tillsammans med våra pojkar den här gången, måste vi se till att vi har någonstans att sova på resan. 21-22 juni är det planerat avsked för oss i Voinjama. En vecka innan den 22 juni har vi telegram från Ingemar, att vi har plats på en båt som går den 18 från Buckanan. Vi ändrar programmet i Voinjama och störtar ned till Monrovia måndagen den 16 istället. Där vi möts av ett nytt telegram med besked att båten har fått en Lamcofamilj ombord istället. Ingen skada skedd, vi bor som prinsar hos ambassadsekreteraren. Hans fru är hemma i Sverige på semester och han har hela huset för sig själv. Ett underbart hus med luftkonditionering. Han är glad att få vårt sällskap några dagar. Efter en vecka i Monrovia får vi ett nytt telegram. En annan båt kommer att avgå den 29 juni. Vi far till Buchanan måndagen den 23 juni. När vi anländer, möts vi av en man som heter Eriksson. Han och familjen skall åka med just den båten. Ute på redden ligger en annan Grängesbåt, Nuolja, och väntar. Den skall avgå före “vår” båt. När Nuolja kommer i hamn, går jag ombord och hör med kaptenen om vi kan få bli hans passagerare. Och det vill han väldigt gärna. Jag sänder ett telegram från båten till Ingemar och meddelar vad som sagts. Svar kommer omedelbart, att vi är välkomna ombord. 104 EPISOD 16 – BIRGERS OLYCKA/HEMRESA MED DRAMATIK M/S Nuolja. Så går vi äntligen ombord på Ms Nuolja fredagskvällen den 27 juni kl. 23.00. Tidigare, på kvällen, hinner vi med en avskedssupé hos dr. Liljekvist, chefsläkaren på sjukhuset i Buckanan. Klockan ½ 4 på morgonen väcks vi av att motorerna startar. Vi måste passa på, när tidvattnet är som högst. Marianne och jag går ut på däck, för att se en sista skymt av Liberias kust i nattdiset. Luften är ljum och mycket fuktig. Men havsbrisen gör, att temperaturen är behaglig. När pojkarna vaknar, har vi redan hunnit en bit ut på havet. Förra gången vi reste med båt, från Oslo, sommaren 1962, var vårt fartyg en lastbåt på 7000 ton. Den här gången åker vi med en jätte på 96.000 ton. Den kommer att vara vårt hem de närmaste 11 dagarna. Platsbrist är det inte tal om, det finns gott om utrymme. Fartyget är som en mindre stad. Innan vi lämnade Buchanan var min fru och handlade på marknaden. Vi har lovat kapten, att bjuda på en afrikansk middag en kväll. Vi tänker bjuda på palmbutter - Liberias nationalrätt. Viktiga ingredienser är palmsmör, kyckling, lök och peppar. Kyckling finns redan i frysrummet på båten. Och lök har de också ombord. Man serverar ris, bananer och ananas till. Den första dagen går vi på upptäcktsfärd. Båten har 11 våningar över däck - högt som ett höghus. Under däck är det också flera våningar. Det finns 12 lastluckor fyllda med järnmalm. Fördäcket ligger bara 5 meter EPISOD 16 – BIRGERS OLYCKA/HEMRESA MED DRAMATIK 105 över vattenytan och 15 meter nedlastad under vattnet. Hon är 244 meter lång. Och platt som en eka i botten. För att kunna förflytta sig på däck använder man sig av små truckar. Vi bor på nionde våningen - i redarhytten och pojkarna har hytten intill vår. Nu har vi gjort oss hemmastadda på båten. Pojkarna har bekantat sig med många av besättningen. Helst håller vi till på kommandobryggan hos kapten som är norrman och överstyrman som är svensk och kommer från Kalmar. Kommandobryggan finns på våning tio. Våra måltider äter vi tillsammans med befälet i matsalen. Vi uppskattar den fantastiska maten som serveras varje dag. En dag serveras det stekt sill. Då kom Peter på efterkälken. Han har aldrig ätit något Två ur befälet. liknande i Afrika och ville inte missa en endaste liten bit. En ny smakupplevelse. Vi har också en stor simbassäng ombord med ljumt, salt havsvatten. Men om det är den minsta sjögång, så blir det också sjögång i bassängen. Vi tar tillfället i akt att lära våra pojkar simma. Det har inte varit så lämpligt att öva på det i våra smutsiga floder i Liberia. Peter och mamma har en stunds svenska och matte varje dag. Han får inte glömma bort hur det är att gå i skola. I höst börjar allvaret. Måndag 30 juni. I går, när vi befann oss utanför Guineas kust, kom det en stormby och skrämde oss. Det blåste 20m/s och det piskade på våra fönster. Peter blev rädd och ville att vi bad att Gud skulle stoppa vinden och efter 10 min. var det lugnt igen. Det hann aldrig bli någon större sjögång. För övrigt skall det gå mycket hög sjö, innan den här båten börjar kränga. 106 EPISOD 16 – BIRGERS OLYCKA/HEMRESA MED DRAMATIK När havet är lugnt, känns det ungefär som att åka buss på landsväg. I dag kom stewarden upp med var sitt lass med glass till pojkarna. Vi är inte bortskämda precis med den sortens mat, som vi får här på båten. Vi roade oss en stund med att titta på ett stim delfiner, som hoppade och lekte omkring båten. Tisdag den 1 juli. I dag blåser det 10 m/s och det går vita gäss på sjön. Men solen strålar och det är skönt i luften. Vi befinner oss nu utanför Nordafrikas västkust. Här brukar det alltid blåsa, säger de som vet. I går eftermiddag hände något med propelleraxeln, så farten sänktes till 8 knop mot annars 16. På kvällen var läget under kontroll och vi satte högsta fart igen. Det är onsdag den 2 juli. Och i kväll sägs det att det skall bli fest med palmbutter i salongen. Den ligger alldeles nära våra rum. Vi kommer att passera Kanarieöarna i kväll vid 9-tiden. Vinden har lugnat ner sig betydligt i dag. Men vi som är vana liberiavärme tycker det är kylslaget. Det är dags för familjen Hedström att dressa upp för kvällens middag. De manliga familjemedlemmarna har batikmönstrade skjortor i samma färg och mönster. Min fru har lång kjol med blus i samma tyg och färg som skjortorna. Vi kommer in i salongen, där det är uppdukat till fest. Jag och Peter är placerade på var sin sida om maskinchefen. Marianne och Björn sitter hos kaptenen. Det står flera skålar med ris på bordet. Ett par skålar med palmbutter. Tillbehör finns också på bordet - bananer och ananas. Och en mindre skål med STARK peppar blandat med palmbutter. Med respekt, för gästerna, serveras det endast soft drinks till middagen som inleds med soppa. Så följer huvudrätten. Jag ger maskinchefen en liten varning om att pepparen är MYCKET het. Han svarar med, att han är van vid starka saker och tar en rejäl sked av det starka. Peter håller andan och avvaktar effekten. Men har svårt att hålla masken när maskinchefen plötsligt ursäktar sig och lämnar bordet. Som väl är, blir det glass till efterrätt. Som enda damen, i sällskapet, känner Marianne sig litet ensam bland 16 herrar. Men det går bra. Alla är artiga och trevliga. Lördag den 5 juli. I dag passerar vi Cap Finistere och går in i Biscaya. Väderrapporten lovar lugnare väder och det är ju skönt. I går blåste det 20 m/sek. I dag serveras det fiskgratin med musslor och svamp till lunch. Till middag - sjömansbiff. Det passar ju bra när vi alla är mer eller mindre sjömän. EPISOD 16 – BIRGERS OLYCKA/HEMRESA MED DRAMATIK 107 Storm i Engelska kanalen. Vinden har mojnat betydligt och vi går in i Biscaya. Det är fullt av båtar runt omkring oss. Alla verkar vara på samma kurs som oss - fort igenom Biscaya. Vi beräknas ankomma Rotterdam måndag. Men kan inte gå in till hamn förrän tidvattnet har kommit tillbaka tisdag morgon. Söndag den 6 juli. Vi är på väg ut ur Biscaya och in i Engelska kanalen. Solen strålar men det har blåst upp till storm. Det blåser 25 m/sek. Det gungar och det viner, men vi är inte sjösjuka. En man, ur besättningen, plockar ner alla lösa föremål i salongen för att de inte skall fara ned i golvet. Vi anar, att nu blir det sjögång. Solen lyser i sin fulla kraft och vinden piskar havet till skum. Den här stormen kommer över oss, utan någon som helst förvarning. Många söndagsseglare och annat båtfolk både från den engelska och franska sidan passar på att vara ute på sjön, när vädret är så fint. Och alla blir överraskade av den här stormen. Ingen stormvarning har utfärdats. Stämningen blir litet kuslig, när vi ser helikoptrar och flygplan cirkulera över oss, för att hitta nödställda i vattnet. En tung sittmöbel, utanför vårt fönster, blåste iväg som lätta löv. Vi fortsätter in i Engelska kanalen. Redan vid sjutiden på kvällen börjar vinden mojna. Men vågorna går höga nu och brottsjöarna sköljer över det stora fartyget. Man ser inte de tolv lastluckorna, när sjön väller in över däcket. Varje gång båten höjer 108 EPISOD 16 – BIRGERS OLYCKA/HEMRESA MED DRAMATIK sig, på en stor våg, hör man propellerns ljud i luften. Familjen går ned till matsalen och äter kyckling och glass. Sedan åker vi hiss ned till gymnastiksalen och försöker oss på att spela badminton. Det är litet problem med att hålla balansen. Vi far från den ena sidan av rummet till den andra. Men pojkarna tycker det hela är livat. När det så är sängdags, kryper sönerna ner i sina sängar. Föräldrarna går upp till styrman på bryggan och gör honom sällskap. Kapten har gått till sin hytt för natten. Klockan är elva på kvällen och min fru studerar radarskärmen. Då ser hon en båt komma från den engelska sidan för att korsa vår route. Om den inte väjer för oss, ser det ut att bli en kollision. Hon kallar på styrman. Han kommer och förklarar att den andra båten har väjningsplikt. Dessutom behöver Nuolja ett par kilometer för att bromsa ned farten. Efter en stund kallar hon på honom igen. Och nu blir det aktivitet på bryggan. Vi ser nu den andra båten med våra ögon i nattmörkret. Den verkar komma rakt mot oss och visar inga tecken på att väja. Samtidigt passeras vi av en bananbåt. Den är snabbare än oss och hinner passera oss innan den andra hinner fram. Styrman skickar bud efter kaptenen, som redan hunnit krypa i säng. Han kommer upp i pyjamas och föreslår, att vi skall väcka våra pojkar ifall det blir en kollision. Kapten tänder en strålkastare och lyser rakt på den drivande båten i hopp om att få liv i besättningen. Inget liv syns och kapten är rasande. Vi tjuter med siren, och äntligen kvicknar besättningen till och gör en gir bakom vår båt - ett par hundra meter. I ljuset av strålkastaren ser vi en rostig farkost av något slag. Vi kan inte urskilja varken namn eller nationalitet. Faran är över. Och vi kan andas ut och gå till sängs. Vi sätter kurs mot Holland och Rotterdam. Tisdagen den 7 juli klockan ½ 5 ankrar vi på redden utanför Rotterdam. Vi blev något försenade på grund av stormen. Just nu är vi på väg in till hamnen. Det kommer att ta flera timmar innan vi når kajen. Pojkarna är vilda över allt nytt de ser - stora hus, båtar och tåg. Vi äter lunch på båten innan vi beger oss med tåg till Amsterdam. Tågresan beräknas ta en timme. Vi hämtar ut vår bil - en SAAB och startat vår resa genom Europa. Våra barn är så pass stora, att de orkar med en bilresa. Och kan tillgodogöra sig alla nya intryck under resan. Deras liv ha mest bestått av regntid och torrtid i Liberia. Nu öppnas en helt ny värld för dem. På en av serpentinvägarna, över Alperna, behagar motorn koka. Men Peter springer ned till en bäck och hämtar vatten i en flaska. Så var det problemet löst. EPISOD 16 – BIRGERS OLYCKA/HEMRESA MED DRAMATIK 109 På hemväg. Vi fortsätter genom Tyskland, Danmark och till Köpenhamn. Där väntar ett hotellrum med skön vila. Men innan det är dags att gå till sängs hinner vi se på TV i lobbyn. En ny, stor upplevelse för familjen. Det är den 20 juli 1969. Klockan är 21.17 och det vi får se är en stor världshändelse. TV-skärmen visar när människan tar sina första steg på månen! Vilken timing för oss och vilken tur att vi hittade en TV-apparat! Nu återstår bara färjan över till Malmö där våra familjer möter oss. För vår familj börjar en ny tid med nya utmaningar i vårt eget land. Fine.
© Copyright 2024