kerstin henningsson

Livsberättelser utgivna av Pingst arkiv & forskning, nr 2
kerstin
henningsson
Guds vilja förde mig till
Allan London
Burman − Liberia − USA
 3
Kerstin Henningsson
Guds vilja förde mig till
London − Liberia − USA
Allan Burman
Kerstin
Henningsson
Livsberättelser utgivna av Pingst - arkiv & forskning, nr 2
Skriften publiceras även digitalt på www.pingst.se
4 
Livsberättelser utgivna av Pingst - arkiv & forskning är en skriftserie som startade
2011 för att tillgängliggöra den viktiga kunskap som enskilda författare kan erbjuda
genom sin berättelse. I serien publiceras biografiska skildringar av olika slag som på
olika sätt anknyter till den svenska Pingströrelsen.
En mindre upplaga trycks på papper för bibliotek och enskilda personer. Skriften
publiceras även digitalt på www.pingst.se
Copyright: Kerstin Henningsson 2012
Utgivare: Pingst - arkiv & forskning
Ordning i serien: Nummer 2
Omslag: Stanley Almqvist
Redigering: Magnus Wahlström
Omslagsbild: Författaren i London 1962
ISBN 978-91-979479-1-6
Tryck: Stema Print AB, Forserum 2012
E-publikation: www.pingst.se
FÖRORD 5
Förord
En söndag förmiddag, då jag var 18 år, satt jag som vanligt på läktaren i
min hemförsamling Filadelfiakyrkan Stockholm. Det var gudstjänst och
pastor Lewi Pethrus predikade. Jag hade kommit till gudstjänsten och
var fylld av frågor och undran. ”Hur kunde Gud som är universums Gud
leda oss människor individuellt?” Tankarna svindlade. ”Hur kunde Gud
leda mig?”
Jag hade ju min missionskallelse i mitt hjärta och undrade hur Gud
skulle kunna leda mig till Afrika! För mig kändes det så otroligt stort
och omöjligt.
Under sin predikan stannade Lewi Pethrus plötsligt upp och sa:
Du finns med min unga vän här i dag i gudstjänsten och du
undrar så hur Gud som är universums Gud kan leda dig individuellt. Det ska jag säga dig, om du av uppriktigt hjärta söker Guds vilja och vill att Gud ska leda dig… så höjde han
rösten och utropade: ... så kommer han att göra det. Han ska
leda dig. Gud välsigne dig min unga vän!
Efter en kort paus så fortsatte han sin predikan. Jag kände att detta var
direkt till mig. Jag blev så berörd att Gud hade sett mina tankar och
hade en sådan omsorg om mig. Sedan dess har mitt motto i livet varit:
”Gud låt mig alltid göra din vilja och låt din vilja ske i mitt liv”. Därför
blev bokens titel: Guds vilja förde mig till London-Liberia-USA.
En sommardag satt vi vuxna i trädgården, i Arlington Washington,
och drack kaffe. Våra barnbarn sprang omkring och lekte på gräsmattan
Vi satt och pratade och jag berättade en händelse som vi upplevt i Liberia. Plötsligt så kommer vårt första barnbarn Andrew åtta år och ställer
sig bredvid mig och lägger handen på min axel och säger så seriöst:
”Mormor you have to write a book about everything you have experienced!”
Jag behöll detta i mina tankar och hjärta. Det har gått tio år sedan
dess och nu har jag skrivit denna livsberättelse.
Detta är Ingvars och min livsberättelse till våra barn och barnbarn
och till övriga som har intresse att läsa det. Upplevelserna med Guds
ingripanden och änglabesök är heliga minnen för oss och vi vill med
detta förhärliga JESUS namnet.
”Vi ska berätta för kommande släkten om Herrens ära och hans makt
och om de under han gjort.” Från Ps.78.
Kerstin Henningsson
Januari 2012
INNEHÅLL 7
Innehåll
Förord......................................................................................................5
Innehåll....................................................................................................7
1. Utresan till Afrika................................................................................9
2. Vi träffades i London..........................................................................13
3. Stockholm...........................................................................................15
4. Tonårstiden.........................................................................................19
5. Kaggeholm sedan sjuksköterskeutbildning.........................................21
6. Mer utbildning Vårt bröllop..............................................................25
7. Pastorspar Våra barn Caroline och Elisabeth.....................................33
8. England..............................................................................................37
9. Liberiaförberedelser............................................................................41
10. Missionsstationen Voinjama.............................................................43
11. Charlotte född i djungeln..................................................................47
12. Änglabesök........................................................................................51
13. Monrovia...........................................................................................57
14. Mirakel.............................................................................................61
15. Philadelphia Church.........................................................................63
16. Båtresa nonstop Liberia till Sverige..................................................67
17. Hemmaperiod i Stockholm...............................................................71
18. Tillbaka i Liberia...............................................................................75
19. Kort visit till Sverige Till Paris........................................................83
20. Baby Linda.......................................................................................87
21. Amerikas president på besök.............................................................91
22. Statskupp och svåra tider..................................................................95
23. Församlingsbildande och förföljelse..................................................97
24. Till Sverige via London....................................................................99
25. Sista året i Liberia...........................................................................103
26. Med PAN AM till USA.................................................................109
27. Hemma i Sverige.............................................................................113
28. Tiden i Vallentuna Till Seattle.......................................................118
29. Tre bröllop.......................................................................................125
30. Liberia krigszon..............................................................................131
31. Tillbaka till Stockholm Barnbarn...................................................133
32. Sju barnbarn Pennsylvania.............................................................139
33. Till Idaho Tio barnbarn.................................................................143
34. Familjen Cormiers till Sverige.........................................................147
35. Philadelphia Church Monrovia.......................................................151
36. Åter till Washington.......................................................................153
Efterord................................................................................................155
8 INNEHÅLL
Liberia
Information om Liberia
Statsskick: Republik
President: Ellen Johnson Sirleaf
Befolkning: 4,1 milj (UN 2010)
Huvudstad: Monrovia (1 milj. invånare)
Officiellt språk: Engelska
Religion: Kristendom, Islam, Animism
1. UTRESAN TILL AFRIKA 9
1. Utresan till Afrika
En vårvinterdag framåt kvällen, närmare bestämt den 6 mars 1972, lämnade vår familj Sverige för att åka till Liberia i Västafrika. Äntligen var
vi på väg! Vi åkte först till Kanarieöarna och stannade där i staden Las
Palmas några dagar för att därefter fortsätta färden till Liberia. Familjen
bestod av mig, Kerstin, min man Ingvar och våra döttrar Caroline nyss
fyllda sju år och Elisabeth fyra år. Jag var gravid och skulle föda vårt
tredje barn i slutet av april.
Vännerna i Sverige tyckte förstås att vi borde vänta och föda barnet
här hemma och sedan åka ut. Jag kände en sådan visshet och trygghet att
åka iväg och tyckte att det var bättre att åka den långa vägen med barnet
i magen istället för i famnen, också med tanke på klimatomställningen
för ett nyfött barn. Jag hade steriliserat några instrument sax, peanger
och navelklämma, som jag hade i ett litet paket i handväskan på hela
resan för att ha till hands om det skulle behövas, om barnet skulle komma tidigare och kanske födas på flygplanet! Eftersom jag är barnmorska,
tänkte jag ju på allt som kunde hända. Jag var nog modig! Men jag upplevde mig trygg att vila i Guds händer.
Efter några sköna och avkopplande dagar på Kanarieöarna kom dagen då vi landade med flygplanet Iberia på Afrikas jord, och flygplatsen
Robertsfield utanför huvudstaden Monrovia.
Det hade blivit kväll. Vi steg ut på flygplanstrappan, och det första vi
såg var månen på Afrikahimlen det var samma måne hemma i Sverige
Vy över Monrovia.
10 1. UTRESAN TILL AFRIKA
men var annorlunda. Här låg den som i en vagga. Den heta fuktiga tropikluften slog emot oss.
Vi blev varmt mottagna av en stor skara liberianer med pastor Falla
Bimba i spetsen. Missionärerna Lennart Carlström och Gerhard Persson
tog emot oss. Caroline och Elisabeth hade några år innan träffat pastor
Falla Bimba i vårt hem i Sverige. Så deras spontana kommentarer, när de
såg alla svarta vänner, var:” Oh så många Falla Bimbor!”
Vi fick svalka av oss med en skön dusch och en god röd iskall dryck
och nybakade bullar. Det kändes redan hemtrevligt och välkomnande
hos familjen Gerhard och Solveig Persson i Monrovia. Den första sena
kvällen i Afrika är oförglömlig med alla dessa nya intryck. Vi somnade
med det tropiska ljudet av alla syrsor som hördes som en underbar symfoniorkester.
Dagarna i Monrovia var intensiva med besök hos myndigheter och
alla provianteringar. Vi klarade av besöket hos Mrs. Kandakai som var
chef och ansvarig för utbildnings och immigrationsmyndigheten. Hon
var verkligen respektingivande. Hon gick igenom alla våra betyg, examen
och utbildningscertifikat och CV för att godkänna oss för att få tillstånd
att arbeta som missionärer i Liberia som sjuksköterska och barnmorska
och som lärare och pastor.
Det sades att hon var nålsögat för missionärerna, hon hade auktoritet
att neka tillstånd om någon inte hade tillräcklig utbildning och erfarenhet, för att arbeta i landet. Vi blev godkända och välkomnade och fick
flera stämplar i våra papper.
Våra döttrar som var med fick en särskild kram av den barnvänliga
damen som också gav en liten klapp på min stora mage, med önskan om
en god start för den nya babyn som skulle födas i det nya landet Liberia.
Vi guidades runt i staden Monrovia. Vid ett par tillfällen sa Ingvar
och jag till varandra ”här skulle vi inte kunna bo och arbeta!” Vi tyckte
att mycket var avskräckande och illaluktande. Då visste vi inte vad som
skulle ske framöver! Vad Gud hade för plan åt oss.
En dag gick vi förbi en stor affär där det stod på skylten med stora
bokstäver. ”CHARLOTTES SUPERMARKET”. Jag minns att jag reagerade när jag såg det, och blev glad! Charlotte var det namn som vi
hade tänkt oss om barnet vi väntade var en flicka. Då skulle namnet passa bra även här i Afrika.
Monrovia ligger alldeles vid Atlantkusten så det var väldigt nära att
komma till havet och sandstranden, och ta ett avsvalkande dopp, som
kändes underbart i detta bastuliknande klimat. Barnen blev väl omhändertagna av tonåringarna i Perssons familj.
I Monrovia fanns ingen kyrka och församling inom Swedish Free
Pentecostal Mission, Svensk Pingstmission, men en kyrka var under
uppbyggnad på 10:th Street i stadsdelen Sinkor.
Missionär Manne Paulsson var den drivande kraften till detta bygge.
En provisorisk byggnad med tak utan väggar fanns på tomten till famil-
1. UTRESAN TILL AFRIKA 11
jen Perssons hus. Där samlades regelbundet en skara till möten och
gudstjänster.
Efter proviantering av alla nödvändiga varor, färskvaror och vår resepackning gick färden med bil till missionsstationen Voinjama i Lofa
County, cirka 40 svenska mil från Monrovia, där vi skulle bo och arbeta.
Det var en upplevelse att åka genom landsbygden för första gången på
detta sätt. På gropiga vägar som man aldrig ser hemma i Sverige.
Efter en lång dags resa kom vi då fram till missionsstationen i Voinjama. Inte heller nu hade jag behövt mitt instrumentpaket som kändes
tryggt att ha i väskan. Vi blev varmt välkomnade av missionärsfamiljen
Grethel och Kenneth Roobert och Lilian Tränk som arbetade på missionsstationen.
Efter avtvättning av det röda resdammet blev vi serverade en iskall
dryck innan vi välkomnades till bords av Lilian som bjöd på middag med
en god fiskrätt. Barnen fann varandra och blev goda vänner med Helen
och Marcus som var i samma ålder.
Missionsstationen låg på en kulle från infartsvägen till själva Voinjama City som var omgärdad av den djupa djungeln. Där låg vårt hus
som skulle bli vårt hem! Det var omgivet av olika tropiska växter och
träd. Där fanns apelsin, grapefrukt, citron,
lime, papaya och bananträd. Ett stort avokadoträd och kaffebuskar fanns också
framför huset och vid trappan till huset
ett blommande julstjärneträd. Vid vår piazza, altan, som hade stora nätfönster som
skydd mot alla insekter, växte ett stort träd
där vävarfåglar vävt sina stora bon. Runt
omkring växte även akacieträd och palmer.
Skenet av en fotogenlampa lyste varmt
välkomnande mot oss på den stora piazzan, altanen, till vårt hus den första kvällen. Vi gick upp för trappan och möttes då
av en stor svart orm, en kobra. Den försvann fort men lämnade efter sig en
Infarten till Voinjama med skylten
mycket obehaglig känsla! Men vi var
övertygade, vi hade kommit till vårt kallel- för skolan på missionsstationen.
ses land. Vi visste att Gud var med oss
och hade kontroll över våra liv. Det gav oss mod och tillförsikt för dagar
som skulle komma och även för det lilla barn som snart skulle födas. Vi
överlämnade oss och våra barn i Herrens hand och hans gudomliga ledning.
12 2. VI TRÄFFADES I LONDON
Vi träffades i London juli 1962.
2. VI TRÄFFADES I LONDON 13
2. Vi träffades i London
Både Ingvar och jag upplevde redan i tonåren en kallelse till landet Liberia. Året 1962, tio år innan vi kom till Liberia, träffades vi för första
gången i London. Ingvar var där och studerade på en språkskola. Jag
hade under min utbildningstid till barnmorska fått ett stipendium från
Barnmorskeförbundet att studera på ett sjukhus, Plaistow Maternity
Center, i London i tre veckor. Fri resa och uppehälle ingick.
Sjukhuset hade en personalbyggnad där jag bodde. Där fanns också
anslutet en barnmorskeskola där jag skulle vara med på vissa lektioner.
Jag var ensam svenska där och kände inte någon i London. Jag fick vara
med om många förlossningar, kejsarsnitt och mottagningen på Mödravården under dessa veckor. Jag använde min skolengelska att kommunicera med – det var spännande och lärorikt!
Efter den första jobbiga dagen och många som frågade: ”Do you
want a cup of tea?”, kom jag ihåg att jag hade en papperslapp med ett
namn och adress i väskan, som jag av en händelse hade fått veckan innan
jag åkte. Det var en skolkompis, från den tiden jag gick på Kaggeholms
folkhögskola, som befann sig i London just då. Telefonupplysningen gav
mig telefonnumret, och jag fick tag i henne. Hon sa: ”då måste du följa
med i morgon kväll till en engelsk familj som varje tisdag kväll har samling just för skandinaviska ungdomar för bibelstudium och bön!”
Andra kvällen jag var där, var vi på väg till denna familj. När vi gick
på den starkt trafikerade gatan mitt i London, stannade en dubbeldäckare vid en busshållplats och ut klev två unga män mitt framför oss. De
kände min kompis som var med mig. De bodde på samma internat, som
drevs av en äldre dam, för ungdomar från Skandinavien. De var också på
väg till samma samling hos den engelska familjen.
En av männen, Ingvar, kände jag igen från Stockholm, jag hade sett
honom på avstånd där han, som den yngsta, suttit på den så kallade
”gubbhyllan” i stora Filadelfiakyrkan. Han var då predikant i Tyresö, en
förort till Stockholm. Vi hade aldrig träffats. Vi hälsade på varandra och
helt plötsligt hörde jag en mycket tydlig röst som sa: ”Det är han som du
ska gifta dig med!” Jag kände mig omtumlad och tittade mig omkring,
ingen annan hade hört rösten, men så förstod jag att det var Guds röst
jag hörde. Vi blev sittande bredvid varandra och när värden i familjen
kom och pratade med mig frågade han om jag var missionärskandidat,
de flesta av ungdomarna var det. Det var något som jag behållit för mig
själv. Men när han frågade kunde jag inte annat än säga att så var det.
Ingvar hörde det, han satt ju bredvid mig, men han hade inte hört
någon röst som sa: ”att han skulle gifta sig med mig!” Han brukar säga
att han blev kär i mig på ett vanligt sätt! Jag talade förstås inte om för
Ingvar att jag hört Guds röst säga ”att jag skulle gifta mig med honom.”
Det gjorde jag först när vi skulle förlova oss! Gud förde oss samman där
14 2. VI TRÄFFADES I LONDON
och kärleken var ömsesidig. Då upptäckte vi att vi båda hade en kallelse
till Liberia som Gud lagt ner i våra hjärtan, långt innan vi träffades.
När jag var i 19-årsåldern kom det ett brev till mig från London. Den
som skrev detta brev kände jag som en bönens människa och en Herrens
profet. Han var då i London och förberedde sig att åka ut till Tanzania
som missionär. Han skrev i brevet att han känt en tydlig maning från
Gud att be för mig. Brevet innehöll ett profetiskt budskap från Herren:
”Mitt barn, om du bidar min tid och är tålig, så har jag en som jag har
utvalt åt dig när min tid är inne och jag skall föra er till ert kallelses land
när min tid är inne.” Budskapet innehöll också att Gud skulle leda mig i
mitt yrkesval.
Jag behöll detta för mig själv i djupet av mitt hjärta, talade aldrig om
det för någon, med undantag av min mamma som stod mig väldigt nära
och betydde mycket för mig. Vi hade en bönens gemenskap med varandra som hjälpte mig mycket, eftersom hon visste om att jag hade en missionskallelse.
Jag trodde nog inte att det skulle ta så lång tid innan Gud skulle
sammanföra mig med den som Han utvalt åt mig. Ibland trodde jag nog
att det var den eller den, kanske den killen som jag träffade under årens
lopp, flera som var så trevliga och gudfruktiga, och som sa sig vilja gifta
sig med mig. Men det stämde aldrig!
Under den här tiden bad jag till Gud att Han skulle visa mig på ett
påtagligt sätt, när jag skulle möta den som Gud utvalt åt mig, så jag skulle förstå och känna när Guds tid var inne. Det hände i London, sju år
senare. Jag var då tjugosex år. Sju år var en lång tid men Guds löfte fullbordades!
3. STOCKHOLM 15
3. Stockholm
Jag är född och uppvuxen i Stockholm. Jag var ett så kallad sladdbarn.
Mina syskon Lennart och Barbro var mycket äldre än jag. Mina föräldrar Elis och Gunhild Blomquist var varmt troende och tillhörde Filadelfiaförsamlingen i Stockholm.
Som ung hade pappa missionskallelse till Kina och började förbereda
sig med att bland annat studera engelska och skaffade sig en Amerikakoffert. Det blev dock aldrig någon utresa av och Kina stängdes senare
för mission. Kofferten tog vi
med oss till Liberia. Den har vi
kvar!
Pappa arbetade som verkmästare på ett privat företag i
Stockholm och mamma var
hemmafru. Vi bodde i Vasastan
alldeles intill Filadelfiakyrkan
de första av mina levnadsår,
sedan flyttade vi till Bromma.
Pappa var mycket engagerad i
församlingen. Han ville att vi
barn skulle studera och när jag
Min mamma, pappa och jag, tre år gammal.
var tio år köpte han ett piano
för att jag skulle lära mig att
spela. Pappa var sträng och
auktoritär och mamma var solen i mitt liv.
Jag gick först i Alviks skola,
sedan i Bromma flickskola belägen i Äppelviken. Jag åkte
från Alvik med 12:ans spårvagn
varje dag till och från skolan.
Vi bodde i Traneberg. Jag kände mig skoltrött och slutade något år tidigare och började i
stället att arbeta på stora Post- Mina syskon och jag, tio år gammal.
girokontoret i centrala Stockholm. Det var intressant men jag förstod snart att jag skulle inrikta mig
på ett yrke av mera människovårdande karaktär som sjuksköterska.
Efter en kort tid fick jag prova på att arbeta inom sjukvården. Jag var
17 år och skulle snart fylla 18 år och fick tillstånd att arbeta på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus, beläget vid nuvarande Rikspolisstyrelsens
högkvarter. Åldersgränsen var 18 år.
Jag hade inte någon som helst erfarenhet, hade aldrig legat på sjukhus och visste inte vad bäcken var! Första kontakten med de sjuka bar-
16 3. STOCKHOLM
nen, en del svårt sjuka och döende, var därför jobbig, jag trodde inte jag
kunde fortsätta att vara där, jag tyckte så synd om barnen. Men det gick
bra, jag älskade dessa barn och vi blev goda vänner.
Filadelfiaförsamlingen i Stockholm blev mitt andliga hem sedan barnaåren. Jag var tio år när jag döptes. Jag hade tagit emot Jesus i mitt
hjärta och jag var så medveten att detta var mitt val att vilja följa Jesus
och därmed döpa mig och gå lydnadens väg enligt vad Guds Ord säger.
Jag minns att jag stod på podiet i den stora Filadelfiakyrkan, med
mycket folk samlat på måndagskvällen och församlingsmötet. Jag skulle
avlägga bekännelse inför hela församlingen, det var brukligt på den tiden. Att avlägga bekännelse innebar helt enkelt att tala om att jag var
frälst och ville döpa mig och följa Jesus. Ett val som jag själv hade gjort.
Föreståndaren pastor Lewi Pethrus satt vid bordet och jag stod bredvid. Jag hade min lilla bibel i handen och var beredd med ett bibelord.
Han tittade på mig med ett leende och frågade: ”Hur vet du att du är
frälst?” Jag blev förstås så nervös så jag visste inte hur jag skulle förklara
och svara på det. Så spontant sa jag:” Jag tar med mig barn till söndagsskolan!” För jag ville ju att de också skulle få lära känna Jesus. Då började
många i kyrkan skratta så godmodigt och jag blev så generad så jag ville
sjunka genom golvet. Då sa pastor Lewi Pethrus högt och tydligt: ”Hörde ni vad den unga systern sa? Hon tar med sig barn till söndagsskolan,
hon är en riktig liten själavinnare! Gud välsigne henne!”
Efter att vi som ville döpas hade avlagt bekännelse, fick vi gå in i ett
sidorum medan det beslutades i församlingen att vi skulle få bli döpta.
Jag döptes någon vecka senare. Det var en underbar upplevelse. Jag kände mig lycklig och visste att detta var rätt för mig, så ung som jag var.
Jag var elva år, när jag var på barnläger på Drakudden, församlingsgården som församlingen har haft i många år. Den här veckan var det en
kvinnlig barnevangelist som var en av ledarna, Marianne Ander, senare
gift Tingåker. Vi stod i matkön. Helt plötsligt kände jag en hand på min
axel. Det var Marianne. Vi hade aldrig träffats och kände inte varandra.
Det här hände i början av veckan. Så sa hon: ”Du ska väl bli missionär
när du blir stor?!”
Jag kommer ihåg att jag inte hade något svar att ge henne. Senare har
jag förstått att det var det första fröet som Gud sådde i mitt hjärta. Året
därpå när jag var tolv år var jag också på Drakudden. Jag hade en sådan
längtan att bli andedöpt. På kvällen efter samlingen bad vi, vi låg på knä
och bad och jag kommer ihåg hur jag skrek och bad för jag trodde att
det var så man blev andedöpt. Jag blev alldeles hes, då kom en av ledarna
och lade handen på mig och sa: ”du behöver inte skrika så, Gud hör dig,
man blir inte andedöpt för att man skriker. Gud vill döpa dig i helig
Ande när han vill. Jag blev tyst och bad tyst. Men jag hade en sådan
längtan.
Ett halvår efter då jag låg i sängen hemma och bad tyst min aftonbön, kände jag något speciellt, jag bara öppnade min mun och började
3. STOCKHOLM 17
tala ett för mig nytt och främmande språk och fylldes av en sådan glädje
och frid. Då förstod jag att jag blivit döpt i den helige Ande av Jesus. Jag
hoppade upp från bädden och sprang in till mamma och pappa och talade om min upplevelse. De blev förstås glada och vi tackade Gud. Detta
gjorde att jag blev mer frimodig och fick mer styrka i mitt andliga liv.
Även om jag var så ung.
Andedopet har följt mig under hela mitt böneliv. Tungotalet är ett
bönespråk mellan Gud och människa som ingen annan förstår. Det ligger en Guds kraft i detta.
Filadelfiaförsamlingen hade mycket stort engagemang med många
missionärer i olika länder. Jag var alltid så fascinerad av detta. När det var
missionsmöten och församlingens missionärer kom hem och talade och
berättade i dessa möten, om vad de varit med om så grep det tag i mig.
Redan när jag var tio år gammal försökte jag mig på att ”skriva” en liten
bok som jag själv hade bundit in med hårda färggranna pärmar och skrivit ”Eftertryck förbjudet.” Titeln var Kongomissionären Anna. Det blev
några fantasifulla kapitel om missionärens liv ute på missionsfältet. Den
blev ofullbordad, men den finns kvar i mina gömmor!
På sommarlovet, när jag var 13 år, var jag hos min moster och morbror på deras sommarställe utanför Södertälje. De var underbara människor. De var inte bekännande troende. Deras baby Gunilla, min kusin,
var nio månader gammal. Jag skulle få hjälpa till att ta hand om henne.
Jag älskade henne och var överlycklig att vara där. Hon var som min lillasyster.
Under den sommaren upplevde jag att Gud talade till mig på flera
olika sätt. När jag var ensam hemma, moster hade åkt iväg och handlat,
så satte jag på en grammofonskiva (den enda som fanns med andligt
innehåll!), det fanns inga CD Stereo eller DVD på den tiden! Det var
Lapp-Lisa som sjöng
”Tala Gud, tala Gud låt en altarglöd beröra mig, tala Gud tala Gud
glad jag svarar här är jag sänd mig…
Miljoner dö i hedniskt töcken utan Gud och utan evigt hopp, vem
vill gå och bringa dem Guds frälsnings budskap, vem vill gå att bärga
skörden in?
Tala Gud, tala Gud låt en altarglöd beröra mig, glad jag svarar, här är
jag sänd mig.” (Fritt återgivet)
Det var en gammal sång om skördens Herre som kallade att gå ut i
tjänst för Gud och vinna människor för Jesus. Jag spelade den om och
om igen. Jag upplevde så starkt att Gud talade till mig genom denna
sång som berörde mig så mycket. När jag var ute i skogen i stillheten och
plockade bär eller blommor så kom Guds Ande igen och talade till mig.
När jag lagt mig på kvällen upplevde jag kväll efter kväll det samma
att Gud kallade mig att bli missionär i Afrika. Jag förstod inte hur jag
skulle hantera detta i min ensamhet. En kväll sa jag till Gud: ”Du kan
väl vänta med detta tills jag kommer till Siljansnäs i Dalarna om en må-
18 3. STOCKHOLM
nad.” Det var församlingens ungdomsläger som jag planerade att vara
med på.
Efter det så blev det lugnt. Det pockande, kallande slutade. Jag hörde
ingenting och glömde nästan bort det. Jag var på lägret. Det var härliga
dagar i Siljansnäs. Vi var många ungdomar från församlingen som var
där för att möta Jesus och ha roligt tillsammans.
En av förmiddagens samlingar mot mitten av veckan handlade om
mission och evangelisation, att tjäna Gud och hur Gud kallar till tjänst.
Då jag satt där och lyssnade kom allt det jag hade upplevt under sommaren tillbaka. Jag ställdes åter inför kallelsen från Gud. Då förstod jag
vad det handlade om. Bönestunden som följde efteråt var kampfylld. Var
jag villig att säga ja till Guds kallelse och svara Herre här är jag sänd
mig? Då kände jag att någon lade sina händer på mig och sa: ”Käre Gud
låt Kerstin säga sitt ja till dig Gud.” Då brast kampen för mig och jag
uttalade mitt ja till Herren att tjäna Honom som missionär. Då kände
jag en underbar glädje och befrielse. Hon som bad för mig visste ingenting om min kamp med Gud och hans kallelse.
En tid därefter upplevde jag en märklig händelse i skolan. Vi hade
geografilektion. En stor karta visade Afrika och läraren pekade ut och
talade om de olika kusterna: Guldkusten, Pepparkusten och Elfenbenskusten i Västafrika. Jag kommer ihåg att jag blev så fascinerad och berörd av denna kust i Afrika. Många år efter detta fick jag veta att Liberia
kallades Pepparkusten.
Något år efteråt var jag på missionsmöte och lyssnade till missionärerna Mia och Manne Paulsson. De berättade om sitt missionsland Liberia. Då upplevde jag att Gud lade ner speciell kärlek hos mig till just
detta land. Det var i mitt hjärta hela tiden. Jag hade min missionskallelse
i mitt inre och behöll det för mig själv.
Marianne Tingåker och jag hade inte träffats sedan den händelsen
när jag var elva år på lägret på Drakudden, inte förrän nu när Marianne
var 85 år! Då träffades vi i den kyrkan som Ingvar var vakanspastor i. Jag
kommer väl ihåg henne, jag hälsade på henne och talade om den händelsen för så många år sedan. Då sa hon att hon visste så väl vem jag var
och hade följt mig under hela den här tiden och visste att jag varit missionär i Liberia. Jag frågade om hon kom ihåg mig som flickan som hon
sagt till ”att du ska väl bli missionär när du bli stor”. Hon tittade kärleksfullt på mig och kramade om mig och sa: ”Jag visste att det var profetiskt
sagt då och har med intresse följt dig genom livet”. Det var ju fantastiskt
att få höra detta och jag har ödmjukt tackat Gud för denna upplevelse.
En historisk händelse var den 8 maj 1945, när jag var nio år. Min
mamma och jag var på Kungsgatan och shoppade när plötsligt alla fönster öppnades i husen på vardera sidan av gatan. Med glädjetjut basunerades det ut att andra världskriget var slut. Alla människor i fönstren tjöt
av glädje och kastade ut papper och pappersrullar så att det täckte hela
Kungsgatan. Vilken fantastisk upplevelse det var för en nioåring.
4. TONÅRSTIDEN 19
4. Tonårstiden
Under hela min tonårstid och uppväxt betydde församlingen, som jag
tillhörde, så oerhört mycket för mig. Jag kände riktigt att det var mitt
andliga hem. Jag älskade verkligen den stora Filadelfiaförsamlingen i
Stockholm! Den stora ungdomsskara som vi var och alla dessa hundratals ungdomar som var så inneslutna i gemenskapen i församlingen. Det
var en varm atmosfär att växa upp i. Det var olika sånggrupper på den
tiden mestadels efter olika åldrar.
Den blandade kören var stommen i förmiddagsgudstjänsterna och
leddes av nestorn Karl-Erik Svedlund. Göran Stenlund var en underbar
solist och människa. Stora strängmusiken sjöng oftast på söndagskvällarna. Ungdomsstängmusiken, US, engagerade oss som tonåringar.
På den tiden var det många möten. Måndagskvällar var det församlingsmöten, onsdagskvällar väckelsemöten. Lördagskvällar var det bönemöten och söndagar förmiddagsgudstjänst och på kvällen väckelsemöte.
Utöver dessa var det ofta sångövningar. Det sprudlade av liv i hela kyrkan och ibland tyckte vi ungdomar att vi nästan bodde i kyrkan.
Einar Ekberg och Einar Waermö, de internationella solisterna som
också sjöng duett, kom regelbundet
från USA till Filadelfiaförsamlingen.
Då var det stormöten och hela kyrkan fylldes. Även på tältkonferenserna under midsommartid fylldes det
stora mötestältet som fanns på Gärdet, och senare på Rålambshov och
Storängsbotten.
Filadelfiakyrkan i Stockholm.
20 4. TONÅRSTIDEN
Stormöten var det också när helbrägdagöraren pastor William Freeman från USA och flera andra kom på besök och bad för sjuka, då var
det långa köer av folk utanför kyrkan.
Jag var med i ungdomssträngmusiken, US, som leddes av Bengt
Olofsson-Grevér och vid flygeln satt den alltid leende och godmodige
Mani Mattson, hans fru Ebba satt alltid på sidoläktaren under övningarna, de hade alltid ett varmt hjärta för oss ungdomar. Vi var som en stor
familj alla dessa ungdomar som älskade att sjunga:
”Att vara ung ja, det är stort, att vara frälst dock större är, men vara
både ung och frälst det störst av allt i livet är.”
Det var vår signaturmelodi. Vi fick ofta sjunga på söndags- och onsdagskvällsmötena. Då fick vi vara beredda att kunna ge ett vittnesbörd
om vår tro och vilken betydelse Jesus hade i våra liv. Vi var också ute på
ungdomsgårdarna på lördagskvällarna och sjöng och vittnade för många
ungdomar som inte hade upplevt det vi hade gjort, att vi hade överlämnat vårt liv till Jesus.
Församlingen drev också under dessa år, och många år framöver, den
årliga bibelskolan som fylldes med flera 100-tals evangelister som kom
från hela Sverige. En månadslång bibelskola varje höst. Under den här
tiden var det många evangelister, och särskilt många kvinnliga evangelister som tjänade Gud i olika församlingar och platser från norr till söder i
vårt land. Det var väckelsestämning i dessa möten när evangelisterna
vittnade och sjöng gripna av Gud.
Vår ungdomspastor den första tiden var Sven O Svensson som alltid
var mycket inspirerande för oss. Bo Hörnberg var också en omtyckt pastor. Pastor Allan Törnberg gjorde ett starkt intryck på oss med sin predikan och sånger. En dag fick han hastigt flytta hem till himlen och det
blev sorg i församlingen. Pastor Abner Dahl från Norge var en inspirerande talare. Han blev pastor i Bromma och förvandlade Ängbybiografen till Bromma Pingstkyrka.
Församlingen ordnade ungdomsläger två gånger om året. På vinterlovet och på sommaren innan skolan började ny termin för ungdomar över
13 år. Jag var förstås med på alla dess läger! Man kände att det var ett
måste, det ville man inte missa. Jag har många oförglömliga minnen under dessa år från de olika platser vi var på.
Församlingens ungdomar åkte dit med en förväntan att ha roligt tillsammans förstås men också att få göra upplevelser att få möta Gud. Det
var ett allvar hos oss och vi längtade efter dessa stunder. Och vi alla som
hade den längtan fick möta Gud på ett personligt sätt. Jag upplevde det
som en sorts vitamininjektion och en förnyelse i det kristna livet att fortsätta leva för Jesus i skolan och bland kamrater som inte var troende.
Gud tvingar sig ju aldrig på någon så det måste alltid vara mitt eget val.
5. KAGGEHOLM SEDAN SJUKSKÖTERSKEUTBILDNING 21
5. Kaggeholm sedan
sjuksköterskeutbildning
Jag var 18 år när Gud ledde mig att återuppta studierna vid Kaggeholms
folkhögskola som drevs av Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Jag studerade ett år och gick den andra årskursen eftersom jag tidigare hade
gått flickskola. Kaggeholm med dess slott och omgivningar är en naturskön och underbart vacker plats alldeles vid Mälaren, på Ekerö utanför
Stockholm.
Eftersom det var en privat skola fick vi betala terminsavgifter under
denna tid. Senare blev det statligt understött. Undervisningen har breddats mycket under åren och är i dagsläget mycket populärt med de olika
utbildningarna bland annat Media och Journalistutbildningen. Det är
många ungdomar som har studerat där under årens lopp.
Jag ser med glädje tillbaka på det året jag gick där! Det var en fantastisk tid att vara på Kaggeholm med så många ungdomar från olika platser i landet. Att höra de olika dialekterna fascinerade mig. Jag hade verkligen svårt att skilja på skånska och småländska!
Min rumskamrat Margareta, Maggan, kom från Smedjebacken i Dalarna men var född i Småland. Maggan och jag grundade där en livslång
vänskap som vi behållit under alla år. Denna tid i mitt liv var en härlig
och rolig tid, men också en tid fylld av frågor och tvivel.
När jag var i den här åldern och från 16-17 årsåldern kände jag att
missionskallelsen var en belastning för mig. Jag ville bli av med den och
Kaggeholms slott, där folkhögskolan drevs av Filadelfiaförsamlingen i Stockholm.
22 5. KAGGEHOLM SEDAN SJUKSKÖTERSKEUTBILDNING
jag ville välja min egen väg. Jag blev olycklig och kände mig illa berörd
när någon i kyrkan talade om mission och någon speciell missionssång
sjöngs. Jag var bevarad i tron och var under den här tiden mycket aktiv i
ungdomsarbetet, men jag hade fått för mig att jag inbillade mig själv att
Gud kallat mig till att bli missionär.
Den första kvällen på Kaggeholms folkhögskola skulle var och en få
gå in och möta lärarkollegiet för samtal. Det fanns en allmän linje och
en speciell missionslinje. Jag var ny och hade aldrig träffat någon av lärarna. Så fort jag kom in var det en skånsk lärare som sa:
”Du ska väl bli missionär och gå missionslinjen?”
”Nej” sa jag bestämt, ”jag ska inte gå missionslinjen”. Jag talade om att
jag ville bli sjuksköterska och gå den allmänna linjen.
Jag upplevde en märklig händelse under denna tid. Det var en sådan
varm böneatmosfär på skolan. Efter ett tag kände jag på nytt att Gud
började påminna mig om min kallelse. Jag kände mig olycklig.
Vi hade en bönedag och den utökades till två bönedagar. Efter första
dagen uttryckte sig rektor Osmin Halldorf så här: ”För att komma igenom den andliga kampen, så behöver vi en dag till att bedja”. Jag hade
kämpat inför Gud och försökte hålla emot. Den andra dagen sade jag till
Gud: ”Har jag en kallelse och den är ifrån dig, Gud så ber jag om ett
tecken att du på något sätt ska tala om för mig att jag ska bli missionär
innan klockan 09 i morgon!”
På kvällen när jag skulle somna hade det inte hänt något och inte
heller på morgonen. Jag tänkte då att det är nog bara inbillning alltihop.
Jag sa ingenting till min rumskamrat Maggan. Hon visste då ingenting
om min kamp med Gud. Efter frukosten när klockan var 08 var det en
av eleverna, som varit evangelist och var missionärskandidat, som ropade
till mig: ”Kerstin, jag har drömt om dig i natt, du måste få höra det!”
Ringklockan ringde just då till lektion. Efter lektionen var klockan
08.50 och då kom Rakel och tog mig i armen. Vi gick slottsallén fram
och då berättade hon att hon haft en dröm och sett mig liggande på ett
altare och hört hur Herren sagt: ”Vill du bli min tjänarinna och missionär?” Klockan var nu några minuter innan 09…Jag blev helt förkrossad
och talade om för henne om det tecken jag bett Gud om. Efter den
stunden fick jag min kallelse bekräftad från Gud och har aldrig tvivlat
på den. Många gånger under åren i missionstjänst har denna utkorelse
stått fast.
Jag har en annan stark upplevelse som inträffade senare, när jag var i
18-årsåldern. En söndag förmiddag satt jag som vanligt på läktaren i min
hemförsamling Filadelfiakyrkan i Stockholm. Det var gudstjänst och
pastor Lewi Pethrus predikade. Jag hade kommit till gudstjänsten och
var fylld av frågor och undran ”Hur kunde Gud som är universums Gud
leda oss människor individuellt?” Tankarna svindlade: ”Hur kunde Gud
leda mig?”
5. KAGGEHOLM SEDAN SJUKSKÖTERSKEUTBILDNING 23
Jag hade ju min missionskallelse i mitt hjärta och undrade hur Gud
skulle kunna leda mig till Afrika! För mig kändes det så otroligt stort
och omöjligt.
Under sin predikan stannade Lewi Pethrus plötsligt upp och sade:
”Du finns med min unga vän här i dag i gudstjänsten och du
undrar så hur Gud som är universums Gud kan leda dig individuellt. Det ska jag säga dig, om du av uppriktigt hjärta söker Guds vilja och vill att Gud ska leda dig…så höjde han
rösten och utropade…så kommer han att göra det. Han ska
leda dig. Gud välsigne dig min unga vän!”
Efter en kort paus fortsatte han sin predikan. Jag kände att detta var direkt till mig. Jag blev så berörd att Gud hade sett mina tankar och hade
en sådan omsorg om mig. Sedan dess har mitt motto i livet varit: ”Gud
låt mig alltid göra din vilja och låt din vilja ske i mitt liv.”
Att vara i Guds vilja med sitt liv är det absolut viktigaste för en troende människa. Ett bibelord som följt mig genom livet är Matt. 6:33
”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra
också”. Det är Guds löfte till oss.
Efter Kaggeholm var jag några sommarmånader i Dalarna och arbetade där på en sjukstuga belägen i Lima, i närheten av Sälen. Jag hade
också arbetat där en sommarmånad innan jag började på Kaggeholm.
Det var min första plats utanför Stockholm, så det var en upplevelse för
mig att vara där.
Byn Lima låg underbart vackert alldeles vid Västerdalälven med närheten till Transtrandsfjällen och Sälenfjällen. Jag trivdes mycket bra där
och det var intressant att arbeta på en liten sjukstuga i fjällområdet. Det
var spännande och lärorikt!
Jag utbildade mig sedan till sjuksköterska på Betaniastiftelsens Sjuksköterskeskola i Stockholm på Östermalm. Betaniastiftelsens privata
Sjukhus och Sjuksköterskeskola låg på Grev Turegatan några kvarter
från Stureplan. Efter tre månader som provelev och därefter som sjuksköterskestuderande blev utbildningstiden sammanlagt tre och ett halvt
år. Jag upplevde hela studietiden mycket intressant och lärorikt. Vi hade
teorikurser tre månader varje termin på skolan varvat med praktikplatser
på olika sjukhus i Stockholmsområdet.
Min bästa kompis Maggan och jag gick utbildningen tillsammans. Vi
var jämt ihop och hade otroligt mycket roligt tillsammans. På fritiden
var vi kyrkan och hade vårt andliga hem där. Eftersom det var min hemförsamling hade ju jag en stor vänkrets, som jag presenterade för Maggan. Vi bodde på skolan eller på de sjukhus vi hade vår praktik och vi
brukade bjuda med en del från kyrkan hem till oss. Det uppskattades
mycket eftersom det var många som kom till kyrkan och Stockholm från
olika delar av landet. Det fanns många killar som gärna ville vara med
oss! Vi var nog populära! På den tiden under sjuksköterskeutbildningen
24 5. KAGGEHOLM SEDAN SJUKSKÖTERSKEUTBILDNING
fick vi bostad och mat gratis, men vi var
ofta hemma i mitt hem och fick då mammas goda mat.
Pagod Café var det favoritcafé uppe i
högsta Kungstornet på Kungsgatan som vi
gillade. Vi hade alltid dåligt med pengar,
men vi brukade ibland när vi var lediga gå
in på något konditori och fika. Det hände
en gång när vi skulle betala att vi tittade på
varandra och vi båda trodde att den andre
hade pengar, men det visade sig att ingen av
oss hade det! Vi fick lämna en klocka och
komma tillbaka för att betala. Det var ju lite
genant förstås!
När vi skulle åka någonstans utanför
Stockholm så liftade vi faktiskt! Det vågade
vi aldrig säga till våra föräldrar! Det var ju
riskfyllt och vi bad alltid att Gud skulle
vara med oss. Jag hade ett avtal med Gud,
Jag blev legitimerad sjukatt om vi fick lift så skulle jag samtala om
sköterska i december 1959.
Gud. Det blev många olika samtal med
människor som var intresserade och hade
en längtan efter Gud och ibland fick vi också be för någon. Men det
hände att vi blev ordentligt skrämda, men Gud var alltid med oss! Detta
är något som jag aldrig vågat tala om för mina barn förrän de var vuxna!
Maggan och jag har fortsatt vår vänskap under alla år till stor glädje
för våra familjer. Efter flera år sammanförde jag Maggan och Eric Ekman. Eric och jag har känt varandra sen barndomen, uppväxta i Bromma. Jag kommer senare att berätta om när vi som familjer stötte ihop i
New York!
I december 1959 blev vi utexaminerade sjuksköterskor i S:t Peters
kyrka i Stockholm med en ceremoni, då vi fick våra sjuksköterskebroscher och blev legitimerade sjuksköterskor. På kvällen firades vi av våra
familjer på en festlig middag på Restaurang Gondolen. Jag var då 23 år.
6. MER UTBILDNING VÅRT BRÖLLOP 25
6. Mer utbildning
Vårt bröllop
Under det första året som färdig sjuksköterska, 1960 blev jag placerad på
olika sjukhus. Jag arbetade först på Betaniastiftelsens privata sjukhus på
Grev Turegatan i Stockholm. Efter en kort tid blev det Danderyds sjukhus och därefter blev jag placerad på Norrtälje sjukhus där jag var ett
halvår. Då kunde jag inte ana att jag cirka 35 år senare skulle ha en dotter
med familj bosatta där!
Livet låg framför som ett oskrivet blad!
Jag hade lagt mitt liv i Guds hand och bad om Guds ledning över
framtiden som bara Gud känner.
En av mina favoritsånger är Morgondagen (eng. I know who holds
tomorrow.)
Morgondagen vad den rymmer ja, det vet ej du och jag men
jag vet dock en som gör det. Honom följer jag idag.
Ej jag känner morgondagen blir den solljus eller grå. Därför
är den inte heller någonting att bygga på.
Men jag valt att följa Jesus, dag för dag som han mig ger. Endast han är den som känner, hur sig morgondagen ter.
Ty Guds Ord oss där om täljer när vart mörker svunnit bort.
Då skall solen evigt stråla, alla tårar torkas av. Evigt sälla då
vi känna vad oss morgondagen gav.
Vilken morgondag det blir när Gud kallar: Kom hit opp!
Då förverkligat vi skåda vad som var vårt frälsningshopp.
Efter mitt första år som sjuksköterska började jag att arbeta på S:t Görans Sjukhus i Stockholm.
Jag blev erbjuden tjänsten som personalsköterska som medföljde
mycket administrationsarbete och ansvar. Det var ett avancerat arbete
som jag förstod mer och mer att jag hade fått utan någon erfarenhet.
Det var ett stort sjukhus med cirka 1000 anställda på den tiden.
Året var 1961. Jag var 24-25 år.
Jag hade fått hyra en enrums lägenhet på Heleneborgsgatan alldeles
vid Hornsplan. Varje morgon gick jag över Västerbron och till sjukhuset
som låg alldeles intill. Jag trivdes mycket bra.
Jag var fortsatt engagerad i församlingen och hade mycket vänner.
Pastor Willis Säwe var då föreståndare han efterträdde pastor Lewi
Pethrus. Tidigare hade han med sin familj varit missionär i Frankrike.
Hans predikningar var mycket målande och dramatiska och ofta använde han uttrycket ”jordklotet” som fascinerade mig.
Han vigde Ingvar och mig i Filadelfiakyrkan 1964, tre år senare.
Missionskallelsen talade jag inte så mycket om men hade den i mitt
hjärta.
26 6. MER UTBILDNING VÅRT BRÖLLOP
En dag kände jag att jag
behövde hjälp och rådgivning hur jag skulle hantera
detta. Jag ringde till pastor
Willis Säwe. Vi hade aldrig
träffats. Det är en stor kyrka
som rymmer cirka 4000 personer. Hans sekreterare tog
emot samtalet och jag fick
boka en tid för besök.
Jag bad och sa till Gud
att om pastor Säwe skulle
råda mig att göra något så
skulle jag göra det.
Vi hade ett fint samtal
och jag upplevde förståelse
för min situation. Han visste
att jag var sjuksköterska men
rådde mig att också utbilda
mig till barnmorska. För det
skulle behövas om jag skulle
ut till Afrika. Så sa han! Han
bad innerligt för mig att
Gud skulle leda mig i fortPastor Willis Säwe vigde oss den 15 februari
sättningen och han sa också
1964 i Filadelfiakyrkan, Stockholm.
att vi skulle vara i kontakt,
och när det blev aktuellt att
få hjälp senare.
Jag upplevde att det var lite jobbigt att på nytt börja en utbildning
som skulle ta ett och ett halvt år. Men jag hade ju sagt till Gud att jag
skulle göra det som jag blev rådd till att göra!
Jag skickade in ansökan till de två barnmorskeutbildningsanstalter
som fanns i Sverige på den tiden i Stockholm och Göteborg. Jag blev
antagen i båda.
Jag bad till Gud att det jag först fick svar ifrån skulle jag ta. Göteborg
blev först och dagen därpå Stockholm. Jag valde då att bejaka Göteborg
och tänkte också att det kunde vara lite spännande att byta stad, eftersom jag alltid bott i Stockholm!
Mina kollegor på S:t Görans Sjukhus hade svårt att förstå att jag valde att utbilda mig till barnmorska. De tyckte förstås att jag skulle fortsätta att utbilda mig inom sjukhusadministration och arbetsledning till
sjukhus/klinikföreståndare. De visste inte om min och Guds plan för
min framtid!
Det var en ny utmaning!
6. MER UTBILDNING VÅRT BRÖLLOP 27
Göteborg en ny stad för mig och nu skulle jag ytterligare utbilda mig
under ett och ett halvt år till barnmorska.
Jag var förvissad om att detta var Guds vilja för mig.
Tiden som följde hade jag ingen aning om vad det skulle innebära…
Men Gud visste det och det ingick i hans plan för mitt liv.
Under denna tid skrev jag ner några tankar som rörde sig i mitt hjärtas djup.
Det blev en hjärtebön.
HJÄRTEBÖN.
Mitt liv vill jag ge åt Jesus.
Min vilja O, Herre tag, och
lös mig från egna banden med
allt som vill hålla mig kvar.
Det är ju så mycket som binder.
Jesus, Du vet bäst hur det är.
O, gör min själ fri som en fågel
som svingar sig högt ovan där.
Så högt ovan jord livets smärta.
Jag lyfter upp blicken till Dig.
Och då när jag Dig får skåda
blir allt förvandlat och nytt.
Du skänkte mig glädjen och friden
i stunden då allt var svårt
i prövningens heta strider
Du ville bara fostra mig så.
Du ville bara lära mig göra
DIN VILJA oh, Jesus kär och
helt följa Dig och gå den väg
som Du valt åt mig.
Du ser till min svaghet och hjälplöshet.
Vad skulle väl jag förmå?
Men jag tackar Dig Herre för löftet
av nåd Du gav mig: ”när jag är svag
så är jag stark” -i Dig.
(Skriven 1961)
28 6. MER UTBILDNING VÅRT BRÖLLOP
Året 1962 började jag min utbildning i Göteborg, på Barnmorskeutbildningsanstalten.
Samma år fick jag ett stipendium av Barnmorskeförbundet att få
praktik i tre veckor på ett sjukhus i London, där Gud sammanförde Ingvar och mig.
Vi drogs till varandra och kärleken var ömsesidig och vi upptäckte att
Gud lagt ner samma kallelse i våra hjärtan att bli missionärer i Afrika
och till Liberia. Alla pusselbitar kom på plats. Jag kunde verkligen se
resultatet av Guds ledning under alla dessa år.
Att jag började barnmorskeutbildningen i Göteborg och efter ett
halvår fick detta ärofulla stipendium till London samtidigt som Ingvar
var där.
Det var Guds tidsplan.
Efter ett och ett halvt år i juni 1963, blev jag färdig utexaminerad legitimerad barnmorska.
Ingvar hade under den här tiden en pastorstjänst i Bergkvara och
Gökalunds Pingstförsamling där också Torsås och Söderåkra samhällen
tillhörde pastoratet i Kalmar län.
Vi hade bara träffats fem gånger efter London då vi bestämde oss att
förlova oss. Vi förlovade oss på midsommarafton 1963 på Djurgården i
Stockholm. Vi hade varit i mitt föräldrahem i
Stockholm då Ingvar träffade mina föräldrar för
första gången. Sedan var det min tur att åka till
Småland och träffa Ingvars föräldrar och familj.
Ingvar är född och uppvuxen i Mästreda i Braås
i mörkaste Småland. Närmaste stad är Växjö. Han
växte upp på föräldrarnas bondgård, där han i tidig
ålder fick hjälpa till med jordbruket och alla djur.
Viola och Henning Johansson var föräldrarna och
tre syskon, Alvar som var äldst och två yngre systrar
Ann-Margret och Carin.
Alvar var också pastor gift med Solveig. De har
tre barn Samuel gift med Carina, Ingegerd gift med
Lars Bynert och Anders gift med Pia.
Vi kommer från två helt olika bakgrunder. Jag
Ingvar som sjuåring.
som var stockholmsflicka och Ingvar från landet.
Men vi upplevde så tydligt att Gud hade sammanfört oss och kärlekens band omslöt oss.
Jag hade aldrig varit på en bondgård förut!
Min blivande svärmor var skeptisk mot mig, och undrade hur jag
som kom från Stockholm skulle vara − dryga stockholmare var väl ett
rykte som gick!
När Ingvar skulle till Stockholm så fick han sin mors goda råd: ”Vad
du än gör så gift dig inte med en stockholmsflicka!”
Han följde sitt hjärta och Guds ledning!
6. MER UTBILDNING VÅRT BRÖLLOP 29
Svärmor Viola talade
om det för mig senare att
hon fick ändra sin uppfattning om mig redan från
början. Hon såg nämligen
att jag hade en rätt så sliten vinterkappa på mig när
jag kom! Hon tänkte då:
”kan hon ha en sådan kappa på sig så är hon nog inte
så högdragen!” Det var
nog min räddning då! Till
saken hörde att jag inte
hade haft råd att skaffa
mig en ny kappa eftersom
jag hade börjat min barnmorskeutbildning och inte
tjänade några pengar!
Svärmor Viola och jag
kom bra överens från första stund och det varade
hela livet ut. Hon visste ju
också att jag hade en kallelse att gå ut som missionär och ville vara i Guds
tjänst med mitt liv.
Innan Ingvar och jag
träffades i London var han
predikant i Tyresö, en del
av Filadelfiaförsamlingen i
Stockholm. Så jag brukar
säga att det var nog Guds
särskilda ledning att han
Ingvars barndomshem och familj.
fick vara och arbeta i
Stockholm och församlingen varifrån jag kom. Han var rätt så van att handskas med stockholmare!
Ingvar gick på bibelskolan i Stockholm som drevs av Filadelfiaförsamlingen. Efter det blev hans första evangelisttjänst i Höckerstads
Pingstförsamling i Östergötland. Dessförinnan hade han arbetat inom
Posten. Postchefen hade uppmuntrat honom att vidareutbilda sig inom
Postverket för en karriär inom den branschen.
Men Gud hade andra planer för honom.
Ingvar studerade också två år på Liljeholmens Folkhögskola. Efter
det blev det bibelskolan igen i Stockholm. Så kom han till Tyresö och
30 6. MER UTBILDNING VÅRT BRÖLLOP
Bibelskolan i Filadelfiakyrkan 1961.
församlingen i Stockholm som jag nämnt om
tidigare. Han blev tillfrågad av pastor Bo Hörnberg att tillträda som
predikant i Tyresö. Ingvar kände att det var
Guds vilja för honom
där han var några år. Under denna tid var han så
kallad ordningsman unIngvar och pastor Lewi Pethrus vid bibelskolan 1961.
der bibelskoletiden.
Därefter åkte han till
London för språkstudier för att förbereda sig för uppgiften som missionär. Där Gud förde oss samman.
Ingvar har kombinationen att vara både praktiskt lagd och intellektuell. Han är psykiskt stark och är en klippa som står stadigt även om det
stormar omkring honom. Det har visat sig i både församlingstjänst här
hemma och ute på missionsfältet. Ingvar är konst- och kulturintresserad
och gillar arkitektur, han har påverkat mig en hel del inom dessa områden.
6. MER UTBILDNING VÅRT BRÖLLOP 31
Ingvar skrev en dikt i tidiga ungdomsåren, Renhetens prägel, som jag
tycker så mycket om:
Renhetens prägel
Det växlas med giriga händer,
det mynt som är präglat av Gud.
Man ger sin själ till att växlas,
hellre än lyda Hans bud.
Det gått genom ockrarehänder,
tills bilden ej mera finns kvar.
Man kastar sig ut i smutsen,
tills smuts är allt vad man har.
Det byttes mot lycka som lovats,
men möttes av ångestens natt.
Man kan icka längre skönja,
den heliga renhetens skatt.
Istället för renhetens prägel,
som förr lyste fram ur din blick.
Det synes i själens spegel,
att ångest och nöd du blott fick.
Det finnes ett medel som renar,
den bild som i smutsen försvann.
Det finnes ett offer som utgetts,
och blod som för reningen rann.
Han, vilkens avbild du blivit,
har trots synden och smutsen dig kär.
Nu kan den framstråla åter,
Den bild som i själen du bär.
Ingvar Henningsson
Det är rätt så typiskt när vi är i Stockholm och går på gatorna. Jag
som stockholmare småspringer gatan fram och vill snabba på! Ingvar går
gatan fram och tittar uppåt och intresserat ser på alla byggnaders arkitekturer!
Vi tycker båda om att läsa och att resa. Jag älskar musik. Jag kan väl
tala om att jag fått ”kaffe på sängen” nästan varje morgon av min man i
48 år! Kanske något för Guinness rekordbok?
Som nybliven barnmorska fick jag tjänst på Kalmar Sjukhus några
mil från Ingvars pastorat. Det blev en kort tid, ett halvår som jag arbetade där.
Senare fick jag en sjukskötersketjänst på Söderåkra sjukstuga och
sjukhem där jag också hade en tjänstelägenhet, innan vi gifte oss.
32 6. MER UTBILDNING VÅRT BRÖLLOP
Vi förberedde vårt bröllop
Predikantveckan i Stockholm som årligen var i början av december, brukade alltid vara en stor samling med omkring 1000-talet pastorer som
kom från hela landet. I samband med denna vecka, på söndagen efter
gudstjänsten, hade vi vår lysningsmottagning hemma hos mamma och
pappa i Bromma. Det var många som kom med bröllopspresenter till
oss. Det var en sed som var mer bruklig på den tiden.
Ingvar hade en lägenhet med egen ingång, och trädgård, som var i
samma byggnad som det stora kapellet i Gökalund, Bergkvara. Vi inredde trerumslägenheten tills vi som gifta skulle bo där. Det blev ett ljust,
fint och mysigt hem!
Så åkte vi till Stockholm och gifte oss den 15 februari 1964. Vi vigdes
i Filadelfiakyrkan och Pastor Willis Säwe var vigselförättare. Bröllopsmiddagen var på Fenixpalatset (vid Citykyrkan, som senare övertog det
som konditori). Det var ett mycket festligt bröllop tillsammans med våra
familjer, släktingar och vänner. Ett stort minne för livet. Vi var så lyckliga.
Pastor Willis Säwe vigde
oss, Agneta var brudtärna.
7. PASTORSPAR VÅRA BARN CAROLINE OCH ELISABETH 33
7. Pastorspar Våra barn
Caroline och Elisabeth
Nygift och nybliven pastorsfru! Det var nya uppgifter och utmaningar
som jag fick växa in i.
Det var ju en stor omställning för mig som var van att bo i Stockholm och alltid tillhört den stora Filadelfiakyrkan med c:a 6000 medlemmar. Det här var en liten församling under 100-talet medlemmar.
Vägen som fanns genom samhället var kustvägen som gick från
Stockholm till Karlskrona och Malmö. Havet låg alldeles intill och från
vår lägenhet på andra våningen kunde vi se Öland.
Jag har lätt att anpassa mig i olika situationer. Jag är nyfiken på livet
och har en positiv och optimistisk läggning som har hjälpt mig många
gånger. Jag gillar utmaningar. Framför allt var jag medveten om att skulle
jag till Afrika som missionär och då ingick också allt detta i min förberedelse.
Jag trivdes både som nygift och som pastorsfru! Det var spännande
att se Guds ledning.
Ingvar hade en månadslön på femhundra kronor! Pastorer hade inte
så stor lön på den tiden. Månadshyran med elektricitet och värme ingick
i lönen. Ingvar hade bil. Jag arbetade heltid som sjuksköterska och hade
bra lön. Så vi tyckte att vi hade det så bra.
I rollen som pastorsfru ingick förstås att ha många gäster.
Men jag hade ett problem! Jag kunde inte laga mat och baka! Jag
behövde aldrig laga mat eller baka när jag växte upp hemma. Under utbildningsåren fick vi mat och husrum gratis och fick äta i de olika sjukhusmatsalarna.
Så åkte jag hem till mamma, de bodde ju i Stockholm, och fick alltid
en god middag.
En sockerkaka kunde jag fixa!
Nu ska jag berätta en hemlis! Det här var några veckor innan vi gifte
oss och inredde vårt hem. Jag var ensam i köket och grejade. Plötsligt
kom det över mig så starkt insikten att jag inte kunde laga mat och baka
och visste att det borde jag ju kunna. Jag har alltid haft en barnslig tro på
Guds hjälp, så jag böjde mina knän vid köksstolen och bad så innerligt
att Guds helige Ande, Hjälparen i Jesu namn skulle hjälpa mig i den här
situationen! Efter detta kom ett rogivande lugn över mig. Jag överlät mig
åt Gud och började ta fram de recept jag hade.
Jag började laga den ena rätten efter den andra och följde recepten
till punkt och pricka! Likadant var det med bakningen. Ingvar fick vara
försökskanin och hade tålamod! Ibland gick det riktigt bra, ibland misslyckades det.
34 7. PASTORSPAR VÅRA BARN CAROLINE OCH ELISABETH
Jag kände en glädje i detta och har sedan dess alltid älskat att laga
mat och baka!
Ett par månader efter vi hade gift oss hade vi besök av en äldre pastor
, Ivan Guldstrand, som skulle ha en bibelstudievecka i församlingen.
Han bodde hos oss. En dag när jag arbetade och Ingvar inte var hemma,
ringde telefonen så pastorn svarade. Det var min svärmor som ringde, de
pratade med varandra och han sa då: ”Den unga frun lagar så väldigt god
mat!” Min svärmor talade om detta för mig senare. Det var en uppmuntran för mig!
I församlingen fanns det särskilt en familj med tonåringar som bodde
lite utanför samhället. Det var ett mycket gästvänligt och trivsamt hem.
Vi blev ofta bjudna på middagar både till vardags och till helg. De hade
ett stort hus som de hade tillsammans med kvinnans föräldrar. Både mor
och mormor i huset var duktiga kockar. De lagade den ena goda menyn
efter den andra, och alla dessa underbara sju sorters kakor de bjöd på!
Det doftade alltid så gott från grytorna i köket. Det blev en inspiration
för mig att ta efter och jag var en nyfiken iakttagare! Det blev en bra
skola för mig, som jag har haft mycket nytta av under åren.
Året efter vi gifte oss. Vår dotter Caroline föddes den 21 januari 1965.
Hon föddes på Kalmar Sjukhus. Jag blev väl omhändertagen av mina
barnmorskekolleger på förlossningen, där jag hade arbetat tidigare. Vi
var nu lyckliga föräldrar som hade fått en sådan söt och fin liten flicka.
Min mamma kom från Stockholm och var hos oss den första tiden vilket var en stor glädje för mig.
När Caroline var åtta månader flyttade vi till Braås där Ingvar var
vakanspastor en kort tid. Det var ju hans hemförsamling och nära till
föräldrarnas gård.
Vi hade också en liten sommarstuga i samma by som Ingvar byggde
av ett gammalt soldattorp. Den har vi haft glädje av under alla våra år
som vi flyttat mellan Sverige och Afrika och inom Sverige.
Under årens lopp har vi utökat vårt sommarställe med ytterligare två
små stugor och ett större sommarhus som vi köpte av Ingvars faster Ester som levde länge, hon blev nästan 105 år.
Under tiden vi bodde i Braås arbetade jag på Lenhovda sjukstuga och
sjukhem. När jag arbetade var Ingvars syster Carin barnflicka till Caroline som då fyllde ett år.
Under denna tid fick Ingvar en förfrågan om att bli pastor i Älmhults
pingstförsamling. Efter en provpredikan fick han kallelsen till församlingen. Vi bad om Guds ledning och att få vara i Guds vilja. Vi upplevde
en förvissning och harmoni i detta. Vi flyttade dit och blev väl omhändertagna. Det var en fin församling med mycket barnfamiljer och ungdomar. Vi trivdes så bra.
Jag fick arbeta som barnmorska på sjukhuset i Ljungby och arbetade
på förlossningen där både natt- och dagtjänst. Ibland fick jag ta med Caroline som fick vara på barnavdelningen medan jag arbetade.
7. PASTORSPAR VÅRA BARN CAROLINE OCH ELISABETH 35
Senare fick jag en tjänst på sjukhemmet i Älmhult.
Jag fick god hjälp av Britta Karlén och Ulla Lindholm som var barnvakt ibland när jag arbetade. Senare under åren blev det dagis för våra
flickor.
Det var många fina vänner vi fick i församlingen
Under den här arbetstiden i församlingen så kom mina tankar ofta,
varför inte Gud ledde oss ut till missionsfältet.
Vi hade nog trott att vi skulle komma ut mycket tidigare efter vi gift
oss. Men vi hade inget ekonomiskt underhåll från någon församling. Vi
hade ett löfte från Filadelfiaförsamlingen i Stockholm att de skulle vara
utsändande församling för oss. Men ännu hade inte Gud öppnat dörren
för oss.
Vi hade en missionshelg
i församlingen med starka
missionsmöten, då kom ett
budskap från Herren och
jag kände mycket tydligt att
det var till mig, det var att
Gud såg vår situation och
att vi var helt i hans vilja
med att tjäna Gud, där vi
var just nu tills tiden var
inne, då Gud skulle leda oss
i fortsättningen. Jag kände
mig så berörd och det kom
ett sådant lugn över mig och
vetskap om att vi var i Herrens vilja.
Vi har sagt många gånger under tiden vi var på missionsfältet att denna tid i
församlingen var en lärotid
för oss som förberedelse för
församlingsbyggandet som
vi fick vara med om i huNu har vi blivit en familj med döttrarna Caroline
vudstaden Monrovia.
och Elisabeth
Vår andra dotter Elisabeth föddes under denna
tid. Sommaren 1967 den 28 juni föddes hon på Växjö Sjukhus. Vi var så
lyckliga att vi fått ännu en så söt och fin dotter.
Jag har ett fotografiskt minne som gör att jag kan plocka fram situationer med både färger på kläder, kroppsspråk och ansiktsuttryck. Det är
som att trycka på ett filmband! Det har följt mig under hela mitt liv. På
vägen hem från sjukhuset till Älmhult satt vi i bilen. Min mamma var
med och skulle vara hos oss några dagar, vilket gladde mig. Jag tittade
36 7. PASTORSPAR VÅRA BARN CAROLINE OCH ELISABETH
bakåt och fick se en underbar bild. Där satt Caroline två och ett halvt år
och mormor. Lilla Elisabeth låg nedbäddad i babykorgen. Det jag såg,
var Caroline som rättade till sin fina rosa klänning och förväntansfullt
tittade ner på sin nya baby syster och sade: ”Caroline heter jag” och nickade. Vilken presentation! Det är nog Caroline i ett nötskal som hon förblivit i sin personlighet.
Under tiden i Älmhult arbetade jag vid flera tillfällen som barnmorska på Kristianstads sjukhus och även i Osby. Senare arbetade jag även
som distriktssköterska.
Det blev att arbeta på många olika platser. Som pastorsfru fick jag
många sociala kontakter i samhället.
En gång fick jag höra att en icke troende kollega hade sagt om mig:
”Kerstin hon är ju som en vanlig människa!” Det tyckte jag var ett gott
betyg!
Agneta, min syster Barbros dotter var vår sommarflicka under några
somrar. Under denna tid så köpte min mamma och pappa en sommarstuga i Mästreda i Småland. Det var en timmes bilresa cirka 11 mil från
Älmhult. Kusinerna från Stockholm brukade också komma till Småland.
Vi fick många fina somrar tillsammans innan vi åkte till Liberia året
1972.
8 ENGLAND 37
8 England
Nyåret 1970-1971 började Gud mana oss i vårt inre om att förbereda oss
för att arbeta på missionsfältet i Liberia. Vi hade ingen aning om att vi
båda kände på samma sätt. En dag upptäckte vi att vi hade samma tankar, att vi skulle förbereda oss på ett Bible College i England. Vi förstod
att det var Guds tankar för oss. Vi började höra oss för om de olika Bible
College som också hade språkundervisning.
Vi fastnade för Elim Bible College utanför London och nära till
Brighton. Vi ansökte och fick ett välkomstmeddelande. På den tiden
fanns det inga datorer och e-mail!
Vi hade inga pengar till resan och studierna med logi och mat. Men
vi kände så starkt att detta skulle ske. Vi intalade oss att vårt enda alternativ var att sälja vår Volvo. Vi kände vila och förtröstan i detta att Gud
skulle leda och hjälpa oss.
Ingvar tänkte säga upp sin tjänst i församlingen, men de vädjade till
honom att stanna kvar och i stället få tjänstledighet. De betalade även
vår hyra för en stor lägenhetsvåning i ett privat hus som låg granne med
kyrkan.
Vi upplevde snart hur Gud hjälpte oss att få pengar på olika märkliga
sätt. En äldre kvinna i församlingen hade känt att hon skulle ge oss
pengar. Hon gav Ingvar ett kuvert med 500 kr. Efter söndagens gudstjänst kom hon med ytterligare ett kuvert med samma summa pengar.
Hon talade om att Gud hade manat henne att ge 1000 kr. Men hon fick
ingen ro när hon bara hade gett 500 kr! Den kvinnan hade blivit frälst
bara några år innan. En dag gick hon gatan fram och passerade vårt hus
och hörde våra små flickor Caroline fem år och Elisabeth tre år sjunga:
”Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara.” De stod utanför i
trädgården och sjöng för full hals. Hon blev så gripen. När hon passerade
Pingstkyrkan där Ingvar var pastor, så stannade hon till och såg att det
var annonserat gudstjänst på söndagen. Hon gick dit och blev berörd av
Gud och överlämnade sitt hjärta och liv till Jesus. Ingvar bad för henne
och hon berättade att hon blivit så gripen när hon hörde de små flickorna sjunga.
På många olika sätt fick vi uppleva att Gud hjälpte oss att få pengar.
Vi behövde inte sälja bilen! Vi åkte med båten Saga från Göteborg
till England och hade bilen med oss!
Det var en underbar tid för oss, under våren och sommaren som vi
bodde där. Våra flickor var med oss, Caroline var sex år och Elisabeth
fyllde fyra år under tiden vi var där.
Elim Bible College var beläget i ett stort gammalt slott, typiskt engelskt, med underbara grönskande gräsmattor runt omkring och blommande trädgårdar. Det var underbart vackert! Det var en intressant och
berikande tid för oss att få bo i England och på Elim Bible College.
38 8 ENGLAND
Vi stortrivdes och var
glada att vi hade vår bil
med oss. Vi gjorde
många utflykter på helgerna runtom i England
och naturligtvis till London där vi träffades nio
år tidigare. Vi hade en
fin gemenskap med alla
som var där och studerade. Vi uppskattade och
trivdes med lärarna och
deras undervisning.
Efter fyra månader i
England åkte vi över
Engelska kanalen mellan
Dover och Calais och bilade sedan genom Europa hem till Sverige.
Vi var förvissade
båda två att vi nu skulle
förbereda oss för att åka
ut till Liberia. Vi hade
inget ekonomiskt underhåll ordnat från någon
församling. Vi hade ett
löfte från Filadelfiaförsamlingen i Stockholm
om hjälp och att de skulle vara vår utsändande
församling när det blev
aktuellt.
Det var en söndag i
september, det var förElim Bible College i England 1971. Ett typiskt engelskt samlingsmöte och Ingvar
slott med underbara trädgårdar.
sa upp sin tjänst som
föreståndare och pastor
till nyåret 1972. Vi kände att detta var riktigt beslut trots att vi inte hade
något ekonomiskt underhåll. Vi förlitade och förtröstade på att Gud
skulle leda oss.
Jag satt i kyrkan och hörde Ingvar säga upp sig. Vilken känsla jag
upplevde!
Jag visste att jag var gravid och väntade vårt tredje barn. Hur skulle
det bli? Det fanns många obesvarade frågor. Vi hade inget ekonomiskt
8 ENGLAND 39
”Missionärskandidater” fotograferade för en tidningsartikel 1971.
underhåll. Det var verkligen ett trossteg vi tog men kände en förvissning
att Gud skulle öppna vägen för oss.
På måndagen ringde pastor Assar Gyllroth från Umeå och talade om
att pingstförsamlingen hade på sitt församlingsmöte, dagen innan på
söndagen, samma tid som Ingvar sa upp sin tjänst, antagit oss som församlingens missionärer i Liberia!
Några timmar senare på måndagen ringde pastor Aste Abrahamsson
från pingstförsamlingen i Nyköping och talade om att de antagit oss
som missionärer till Liberia på församlingsmötet, samma tid som Ingvar
sa upp sig.
Vi var verkligen häpna och lyckliga att få uppleva Guds underbara
ledning på så påtagligt sätt! Även på fredagen i samma vecka hade vi
telefonsamtal från Skärstads Pingstförsamling i Småland. Pastorn sa att
han hade tänkt ringa på måndagen men fick förhinder. De hade också
antagit oss som missionärer på söndagens församlingsmöte. Vi fick verkligen uppleva att när Guds tid är inne, även om det dröjer, så öppnade
Gud alla dörrar för oss.
Dessa pastorer kände vi och församlingarna var Liberiamissionerande
församlingar.
40 8 ENGLAND
Pingstförsamlingen i Nyköping var ansvarig och kontaktförsamling
för Liberia missionen. De visste att vi var missionärskandidater för Liberia.
Även Braås, Ingvars hemförsamling, antog oss som deras missionärer.
Vi fick två privata underhåll från våra vänner Kerstin och Sture Dalenbring, vänner från barn och ungdomstiden i Stockholm och från våra
vänner Solveig och Roland Hessel från Småland, som också hjälpte oss
mycket med praktiska förberedelser. Underhållet gick via Stockholm
Filadelfia vår utsändande församling.
Det är med tacksamhet vi tänker på dessa vänner som med engagemang och ekonomiskt stöttat oss under dessa år.
Tacksamhet även till alla dessa församlingar som antog oss som sina
missionärer och stod bakom oss under de tio åren i Liberia.
Vi har älskat dessa församlingar och pastorerna!
9. LIBERIAFÖRBEREDELSER 41
9. Liberiaförberedelser
Det blev intensiva månader under hösten att förbereda för vår utresa. Vi
fick hela källaren till huset till vårt förfogande att packa i stora oljefat,
tunnor och stora förpackningar.
Vi fick brev från missionärer därute att vi behövde ta med både vedspis och diskbänk till huset där vi skulle bo på missionsstationen i Voinjama långt upp i djungeln. Eftersom vi väntade en baby som skulle födas
strax efter ankomsten till Liberia så packades en hel babyutrustning och
flera hundratals blöjor som också blev packningsmaterial för ömtåliga
saker som porslin och glas.
Som väl är, så är Ingvar suverän på att packa!
Vår hyresvärd baron Adelswärd kom ofta till oss och var så intresserad av allt som hade med vår utresa och missionskallelse att göra. Han
var inte bekännande kristen. Han sa ofta att om han varit 20 år yngre så
skulle han ha följt med oss! Han och hans fru hade gärna velat komma
och hälsat på oss men det blev aldrig av.
Under den här tiden arbetade jag som distriktssköterska i Älmhultstrakten.
En dag på barnmottagningen kom en mamma och hennes ettåriga
dotter som jag undersökte och hon hade sjukdomen Röda hund. Jag
hade själv inte haft Röda hund och var gravid under de första månaderna. Blir man smittad så kan fostret bli väldigt skadat. Jag blev förstås
orolig och ringde min chef som var överläkare och talade om min situation. Han talade om att fostret kan bli smittat och skadas utan att jag
behöver få symtomen. Det kan gå in till fostret och du ser inte hur skadat barnet är förrän det är fött. Så sa han! Detta var tiden innan ultraljud
och fosterövervakning. Han rådde mig helt enkelt att göra abort!
Jag blev alldeles förskräckt över rådet han gav mig. Han beklagade sig
och visade sig min respekt när jag talade om för honom att jag aldrig
skulle göra abort eftersom jag är troende.
Under hela graviditeten innan vi åkte ut till Liberia och även den
sista månaden därute innan babyn föddes, ringde dessa ord i mig som
doktorn sagt till mig hur det kunde bli. Men jag var trygg och kände vila
i Guds beskydd tills vår lilla dotter föddes en tropisk, stormig natt i
Afrikas djungel. Hon var en fulländad och fin liten baby.
Vi avslutade vår församlingstjänst med avskedsmöten och många
avsked från församling och samhället Älmhult som verkligen intresserade sig för vår utresa till missionsfältet Liberia. Vi hade varit där nästan
sex år.
Vi hade våra avskedsmöten i de olika underhållande församlingarna.
Sista veckorna, när allt var nerpackat och all vår packning gick med
båt till Liberia, bodde vi en vecka hos Ingvars föräldrar.
42 9. LIBERIAFÖRBEREDELSER
Vi åkte sedan till Stockholm och var hos min mamma som blivit
änka. Min pappa hade avlidit en kort tid innan vi åkte ut och hade nu
fått flytta till det himmelska hem som han trott på i hela sitt liv. Han
hade haft cancer i flera år. Men nu var han hemma i Härlighetens land.
Sorgen och saknaden var stor. Det var svårt att lämna min älskade mamma. Min syster Barbro hade blivit änka bara 42 år gammal under samma
år. Hennes man Bengt förolyckades i en olycka. Hon blev ensam med
fyra barn. Tre tonåringar Roland, Anders och Agneta och Mikael som
var tio år. Så det kändes oerhört svårt att lämna dem alla. Flera år senare
träffade hon Johan. Under många år har de varit bosatta i Stockholm.
Vi hade avskedsmöten en helg i Filadelfiakyrkan Stockholm. Där
avskiljdes vi också som missionärer under en gripande och högtidlig ceremoni med Pastor Willis Säwe och Arne Peterson som var missionssekreterare under denna tid och även andra pastorer och äldstebröder som
bad för oss så innerligt och nedkallade Guds välsignelse och beskydd
över oss och familjen.
Så kom kvällen när vi åkte ut till Arlanda och släkt och vänner tog
farväl. Vi lämnade Sverige med blandade känslor. Vi hade varandra och
vår familj och visste att vi var inneslutna i Guds vilja.
En ny utmaning och nya äventyr väntade på oss…
10. MISSIONSSTATIONEN VOINJAMA 43
10. Missionsstationen
Voinjama
Vi hade varit i Voinjama på missionsstationen en månad.
Att komma till ett nytt land och en ny världsdel, Afrika i tropikerna
blev många nya intryck och upplevelser. Vi fick sätta oss in i ett nytt liv
att leva.
Swedish Free Mission SFM, Svenska Pingströrelsens mission i Liberia var belägen i Lofa County i Foya Kamara missionsstation och Voinjama missionsstation med sju svenska mils avstånd genom djungeln.
De första missionärerna från svensk pingstmission kom till Liberia i
mitten av 1920-talet och arbetade inom den Amerikanska pingstmissionen. På 1930 och 1940-talet kom flera missionärer som startade upp
Svensk Pingstmission i landet.
I Nimba County, Yekepa fanns en nybyggd kyrka med församlingsverksamhet. I Yekepa var sedan i början på 1960-talet ett stort gruvbolag
LAMCO, Liberian American Swedish Mining Company, sammanslaget
av Liberia, Amerika och Sverige med Grängesbergs gruvbolag. Många
svenska familjer var bosatta och arbetade där under många år, likaså i
Buchanan nere vid Atlantkusten. Där fanns välutrustade sjukhus med
svensk sjukvårdspersonal som läkare och sjuksköterskor, även en internationell skola med svenska lärare och rektor. Roland Duberg var rektor
där under många år innan vi kom till Liberia. Vi kände honom, han var
gift med min kompis Maggans syster.
Att komma till LAMCO-området i Nimba, som låg österut mot
gränsen till Guinea och Elfenbenskusten, var som att komma till en annan världsdel! Det kuperade området med de mäktiga bergen omkring
var uppbyggt som ett samhälle som motsvarar svensk eller amerikansk
standard. Svenskarna hade mycket fina hus och där fanns en gemensam
stor pool, tennis och golfbana. Svensk affär fanns det med mycket svenska varor och en mässhall med fin restaurang.
När vi som missionärer kom dit för att stressa av på någon semestervecka så fick vi ha allt detta till vårt förfogande. De var mycket gästvänliga mot oss. Svenska pingstmissionen hade missionärsbostad där så vi
kunde bo där eller i något gästhus.
Barnen älskade att komma dit för att kunna simma och hoppa från
de höga trampolinerna i den stora poolen.
Vi blev också vänner med flera av svenskarna som arbetade där så de
inbjöd oss till sina hem. När de kom till Monrovia, då vi bodde där, så
var de våra gäster.
Missionsarbetet i Foya och Voinjama var församlingsarbete och bibelskola. Det var evangelisation ute i byarna med stora avstånd ut i
djungeln.
44 10. MISSIONSSTATIONEN VOINJAMA
I Foya fanns en större klinik där missionärerna arbetade som sjuksköterskor och barnmorskor, i Voinjama fanns en mindre klinik och en
grundskola från årskurs ett till och med sex med en infödd rektor. Foya
hade också grundskola.
Staten hade krav på oss, för att vi skulle få ha mission i landet Liberia
att vi också skulle bedriva social verksamhet med sjukvård och skolor.
Det var samma beslut som gällde för alla missioner från olika länder
som arbetade i landet.
Det kändes så riktigt detta att bedriva social verksamhet samtidigt
med evangelisationsarbete. Det fanns enorma behov av sjuk och hälsovård samt skolundervisning i detta fattiga land. Det fanns också ett
enormt behov av evangelisation att förkunna och förmedla om Jesus som
frälsare, försonare och befriare till detta land där andetro, animism, och
andedyrkan var väldigt stark och en fruktan som många var bundna i.
Jesu missionsbefallning från Matt. 28…”gå ut i hela världen och göra
alla folk till lärjungar, döpa dem i Faderns och Sonens och den helige
Andens namn och lära dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag
är med er alla dagar intill tidens slut.”
Detta var vårt uppdrag och vår kallelse från Gud som vi känt sedan
tidiga tonåren och förberett oss på.
Foya och Voinjama hade pingstkyrkor med infödda pastorer. I Foya
var pastor Falla Bimba och i Voinjama pastor Mose Sackie.
Innan vi åkte ut till Liberia var planen att vi skulle arbeta i Foya Kamara. Ingvar skulle arbeta med församlings- och bibelundervisning. Jag
skulle arbeta som sjuksköterska och barnmorska på kliniken.
Första tiden var planerat att vi skulle börja i Voinjama och arbeta där
ett år för att sedan flytta över till Foya. Vi var inställda på detta och även
missionärskamraterna/kollegerna väntade på oss efter det första året.
Men det blev ändrade planer framöver. Gud hade en annan plan för oss.
Att komma till ett u-land i Afrika och bosätta sig ute i djungeln med
småbarn och snart föda barn var naturligtvis en omställning och en utmaning.
Att hantera en vedspis i detta bastuklimat var inte så enkelt i synnerhet om man inte var van vid sådant, vi fick koka allt vatten och sedan
filtrera och fylla på flaskor till dricksvatten för att ha i kylskåpet. Det
fanns ingen elektricitet. Vi fick skaffa oss ett fotogendrivet stort kylskåp
som naturligtvis var till stor välsignelse. I det var också ett litet frysutrymme. Två gasolplattor var till stor hjälp. Fotogenlampor och lyktor och
ljus var det som gällde.
På missionsstationen hade vi en generator som sattes på två timmar
på kvällen som gav elektriskt ljus. Det hände ibland att den inte fungerade på grund av det tropiska ovädret.
Första besöket i den lilla staden ska sent glömmas. Maten och grönsakerna låg utspridda på marken invid huvudgatan på några slags skynken, för försäljning. Det såg inte alltför aptitligt ut snarare tvärtom. Att
10. MISSIONSSTATIONEN VOINJAMA 45
vara höggravid gjorde väl sitt till. Man vande sig snart och det var en
daglig syn.
Affärerna som fanns drevs av libaneser som var handelsfolket i Liberia. De hade varit där i många år. I affärerna fanns många hyllor med
enbart olika sorters konservburkar. Ingen färsk eller djupfryst mat fanns
att köpa. Det fick vi proviantera i huvudstaden eller i Nimba där libaneserna drev de större affärerna, där det fanns elektricitet och aircondition.
Coca-Cola och Fanta fanns överallt och likaså ris. I vilken by som helst
långt inne i djungeln så fanns det en liten affär med Coca-Cola och Fanta som drevs av libaneser.
Min första tanke var, vad ska jag kunna laga för mat till familjen?
Men snart vande man sig vid de olika saker som fanns att tillgå. Jag
fick förstås goda råd av missionärerna. Vi kunde riktigt frossa i alla underbara frukter som växte omkring oss.
En dag i veckan slaktades kor. Då måste man vara där tidigt på morgonen mellan klockan 05-06. Efter någon timme blev köttet förstört i
detta klimat. Där hängde de nyslaktade korna. Det var bara att själv peka
ut vilken del man ville köpa. Ingvar som var uppvuxen på bondgård var
bra på det och kom hem med ett stort stycke kött som vi styckade och
jag kunde göra goda stekar och mala kött till köttbullar. Köttet var ju
inte besiktigat förstås. Men med större omsorg på både stekning och
kokning gick det bra. Vi blev aldrig någonsin sjuka av maten. Vi bad
extra att Gud skulle välsigna maten. På väg hem från morgonbön klockan 06 i kyrkan gick Ingvar förbi libaneser som höll på att baka sitt speciella libanesbröd i en speciell bakugn.
På så vis fick vi färskt bröd till frukost. Barnen älskade att äta det
färska libanesbrödet.
Första månaden vi var där, så fick jag lära mig mer om de olika tropiska sjukdomar som florerar i detta land, att kunna diagnostisera och
hur de behandlas och vilka mediciner som gäller, och med mikroskopet
som hjälp. Det var rätt tufft i detta bastuklimat och som höggravid dessutom… Jag skulle ansvara för klinikarbetet efter barnet var fött.
Vi väntade också på vår packning där vårt bohag med bland annat
köks- och babyutrustning fanns. Under tiden fick vi låna ihop det vi behövde.
Innan vi kom till Liberia planerade vi att jag skulle föda barnet på
LAMCO-sjukhuset i Yekepa. När vi kom till Liberia förstod vi hur det
långa avståndet och de ibland oframkomliga vägarna gjorde det svårare
att genomföra.
När jag träffade missionärerna och barnmorskekollegerna som arbetade på Foya kliniken välkomnade de mig att komma dit och föda barnet
där. Jag kände alla så väl. Rut Hellman, senare gift Abrahamsson, och jag
hade gått på Kaggeholm samtidigt. Marianne Boo och jag gick samtidigt på barnmorskeutbildningen i Göteborg. Då hade vi ingen aning om
46 10. MISSIONSSTATIONEN VOINJAMA
att vi båda hade kallelse till Liberia! Det behöll vi för os själva! Miriam
Oden började också där innan jag blev färdig barnmorska.
Jag kände mig trygg att veta att de skulle ta hand om mig när stunden var inne…
11. CHARLOTTE FÖDD I DJUNGELN 47
11. Charlotte född i djungeln
Sent en kväll vid midnatt, en månad efter vi kommit till Voinjama, kom
en stor truck med all vår packning, som kommit med båt från Sverige.
Stora tunnor, oljefat och stora förpackningar innehöll vårt bohag för vårt
nya Afrikahem. En fin skön och grön fåtölj som vi fått som avskedsgåva
fick en hedersplats. All hemutrustning man kan tänka sig hade vi packat
ner, även stor vedspis och en diskbänk fanns med samt babyutrustning
med en fin svensk liggvagn som vi fått av goda vännerna Hessel.
Blöjorna som vi hade som packningsmaterial räckte i två år!
Morgonen därpå vid halvsjutiden, började Ingvar och jag att packa
upp vårt bohag. Vi höll på hela dagen.
Vatten fick vi genom ledningar till huset från ett torn på missionsstationen, dit vattnet från en källa pumpats. Från samma generator som vi
fick elektricitet några timmar på kvällarna.
Vid klockan nio, efter jag hade duschat efter en jobbig dag, satte jag
mig vid bordet och åt en saftig och god grapefrukt. Medan jag satt där
och njöt av grapefrukten kom en tanke till mig. Jag måste packa en väska
med kläder och vad som behövs till babyn och mig själv. Jag reste mig
för att gå och packa en väska. Så plötsligt hände det! Vattnet gick och
rann ner på benen på mig. Det är ett klart tecken att det är snart var dags
för barnet att komma ut. Fosterhinnor, som omger fostret brister, så fostervattnet som skyddar fostret, rinner ut.
Jag ropade på Ingvar! Nu blev det bråttom att ordna så vi kunde åka
de sju svenska milen genom djupa djungeln till missionsstationen i Foya.
Vi hade köpt en begagnad Saab, och upptäckte att det var något fel
med bromsarna, vi hade inte hunnit med att åtgärda det. Vi fick hjälp av
Kenneth och Grethel som var på samma station som vi. Gretel skulle se
efter våra barn och Kennet följde efter oss med sin bil om något skulle
hända under färden genom djungeln. Vi hade inte kommit långt förrän
det brakade loss ett fruktansvärt tropiskt oväder med blixtar dundrande
åska och skyfall.
Mitt i detta började kraftiga värkar att sätta igång. Vi kom fram till
stationen. Klockan var då 01 på natten. Vi åkte upp till missionärernas
bostadshus och knackade på.
De fick bråttom. Rut Hellman var jour och skulle förlösa mig. Under
hela tiden var Marianne Boo med. De var underbara mot mig och jag
kände mig så trygg och omhändertagen. Rummet på förlossningskliniken var möblerat med svensk utrustning och även en liten babysäng som
skänkts från något sjukhus i Sverige, som ersatte gammal utrustning
med helt nytt, och missionens kliniker blev välsignade mottagare, eftersom det var ett stort behov.
48 11. CHARLOTTE FÖDD I DJUNGELN
Det var en primitiv klinik utan elektricitet förstås.
Den natten var det lugnt på
kliniken, det var många som
låg inlagda men det var ingen annan patient som skulle
förlösas.
Det var ett våldsamt
oväder med dundrande åska
och blixtrar som lyste upp
rummet. Ingvar var under
hela natten ett starkt stöd
för mig.
Klockan 03 på natten
Kliniken där Charlotte föddes.
den 11 april 1972 föddes vår
lilla dotter Charlotte. Med
hjälp av fotogenlyktor och ficklampor som var den enda belysningen. De
intensiva blixtarna lyste upp rummet så jag kunde se min lilla baby bredvid mig i sin säng med myggnätet över sig. Det fanns förstås ingen syrgas eller någon form av bedövning. Jag fick en smärtstillande och avslappnande injektion som kändes bra under värkarbetet. Eftersom jag är
barnmorska var jag ju väl medveten om alla risker som kunde inträffa.
Närmaste doktor fanns tjugo svenska mil därifrån. Vi var så tacksamma till Gud att allt gått så bra och att vår baby var så fulländad och fin.
Den svenska doktorns råd om abort i början av graviditeten kändes så
långt bort! Barnmorskorna Rut och Marianne var så professionella och
duktiga. Jag kände stor tacksamhet till dem! Barnmorskan Miriam Oden
som fött en liten flicka fem månader tidigare i samma rum, kom ner till
kliniken med en kaffebricka till oss, det smakade så bra, fastän jag förstås
var alldeles trött och groggig efter injektionen som jag fått.
Jag blev uppflyttad till bostadshuset där Rut och Marianne bodde.
Jag sov så gott ett par timmar. Klockan 08 kom Miriam med en kaffebricka och nybakade varma bullar, det ska jag aldrig glömma, så gott det
var!
Ingvar hade åkt tillbaka till Voinjama för att berätta för flickorna att
de fått en lillasyster. De blev så glada och förväntansfulla att få se sin syster. De kom dagen därpå och hälsade på oss. De var så lyckliga.
På förmiddagen, efter födelsen, kom en liten delegation av våra liberianska vänner med pastor Falla Bimba i spetsen, han var församlingens
pastor i Foya.
De ville gratulera så hjärtligt och önska Guds välsignelse och bad en
bön särskilt för den lilla nykomlingen som föddes under Afrikas himmel.
Falla Bimba uttryckte på en gång att hon hette Foya Finda! Det betyder att hon som född i Foya också skulle heta Finda för att hon var vår
tredje dotter! I deras stam Gissistammen, skulle första flickan som föd-
11. CHARLOTTE FÖDD I DJUNGELN 49
des heta Sia. Den andra dottern
blev Cumba och den tredje blev
Finda. Därav namnet Foya Finda. Vi registrerade aldrig namnet Finda i Sverige för vi tyckte
att det skulle hon få bestämma
själv när hon blev myndig. Och
det gjorde hon!
Så hon heter alltså Charlotte Rut Finda. Rut efter barnmorskan och efter sin mamma
Kerstin som också heter det!
Vi hade många besökare
som ville gratulera under den
dagen – våra missionärskamrater och våra liberianska vänner.
Jag fick stanna några dagar
där för att återhämta mig. Alla
var så hjälpsamma och jag trivdes så bra där hos mina vänner.
Stort tack till dem!
Så kom då dagen när Ingvar
och flickorna skulle hämta oss
för att åka till Voinjama och
vårt nya hem där. Till alla våra Första fotot på familjen efter att Charlotte fötts i
djungeln.
svenska saker som vi höll på att
packa upp när jag så brådstörtat
fick ge mig i väg. Jag trodde att det mesta inte var uppackat.
När jag steg in i huset med lilla babyn i mina armar, blev jag väldigt
förvånad! Här såg jag hela vårt nya hem så fantastiskt inrett och allt var
uppackat och klart. De svenska gardinerna hängde fint uppsatta i fönstren och där framför en bokhylla fanns det en sådan härlig soffa som Ingvar snickrat ihop och klätt med
svenskt möbeltyg. Han är en riktig
fixare och snyggt blir det!
Sängarna i sovrummet hade han
snickrat till av brädmaterialet från
packningslådorna som var märkt
med ”Gothenburg” därifrån båten
avgått. Vi hade med ett fint sängöverkast från Sverige.
Babyhörnan i vårt sovrum var
också i ordninggjort med babysäng
och skötbord. Köket hade han också
fixat, rivit ner väggen och gjort en
Stolta storasystrar.
50 11. CHARLOTTE FÖDD I DJUNGELN
öppen bardisk intill rummet med matbord och stolar. Så fantastiskt jag
tyckte det var, vilken hemkänsla! Jag var så tacksam till Gud och till min
duktiga man! Missionärskamraterna sade till mig att de varit så oroliga
för Ingvar som arbetat och hållit på både natt och dag och fixat och donat för att allt skulle vara färdigt till vi kom hem. De var rädda att han
skulle få malaria och slita ut sig i detta bastuklimat. Men allt gick bra
och vi var så tacksamma till Gud för allt.
Barnen trivdes mycket bra och hade roligt tillsammans med missionärsbarnen. Caroline och Helen som var sju år började i första klass i
skolan. Det var Lilian som var lärare och undervisade i missionens skola.
Hon hade svensk undervisning för flickorna. Tyvärr blev det bara en termin vi fick ha hennes hjälp. Eftersom hennes period på tre år snart skulle ta slut och sedan åka hem till Sverige.
Jag hade förberett mig på att vaccinera Charlotte med de olika vacciner som brukade ges i Sverige till alla spädbarn. Eftersom jag arbetade
som distriktssköterska med barnavård innan jag åkte ut hade jag koll på
alla vaccinationer. Jag hade skaffat mig vacciner för att kunna ge, och
tagit med på hela resan ut. En dag skulle jag ge Charlotte poliovaccin.
Jag stod där vid det fotogendrivna kylskåpet och tog ut vaccinet. Jag var
så medvetet varsam när jag höll ampullen, men helt plötsligt så bara föll
den på golvet och vaccinet rann ut. Jag blev så ledsen och undrade förstås hur detta kunde ha skett.
En tanke kom till mig, kunde det vara så att Gud beskyddade från
något skadligt, kanske vaccinet hade blivit dåligt?!
Jag tror att det var så och kände mig så tacksam till Gud för beskydd.
Jag kontaktade den infödda doktorn och fick pulver mot polio. Det
ger inte alls samma skydd som injektion. Men jag var mycket tacksam
för detta. Tre år senare fick Charlotte poliovaccinering i Sverige.
12. ÄNGLABESÖK 51
12. Änglabesök
När Charlotte var omkring fyra månader började jag att arbeta på kliniken. Det var en öppen klinik på dagtid. Jag brukade vara där fem timmar
på förmiddagarna. Jag behandlade många skolbarn och vuxna som kom
tillsammans med sina små barn. De tropiska sjukdomarna som malaria,
svåra masksjukdomar och fula infektionssår var det mycket av. Var jag
inte på kliniken så kom de hem och ville bli hjälpta.
Det var stor fattigdom och primitiva förhållanden, många hade inte
råd att låta sina barn gå i skola. Barnadödligheten var väldigt hög. Det
sades att vart fjärde barn dog innan fem års ålder. Om det var tvillingar
så behandlades de nyfödda med stark peppar, den starkaste överlevde.
Mammorna som fött sina barn i byarna kom med dem till kliniken. Deras navlar var så infekterade av jord som de strukit på, eftersom de blivit
tillsagda av sina mödrar att göra så efter vad medicinmannen sagt. Det
resulterade i att barnen fick stelkramp.
Många tiggare kom också till oss på missionen. De behövde både
mat och kläder.
Men det var också en andlig hunger. Vi ville visa dem att det fanns
en Frälsare som kunde befria ifrån fruktan och andemakter som många
var bundna i.
Det var en tradition i deras kultur att de unga flickorna skulle gå i
bushschool, djungelskola. Allt var mycket hemlighetsfullt vad flickorna
fick lära sig där. De fick genomgå omskärelse, könsstympning, De fick
Utanför vårt hus i Voinjama. En kvinna ger mig en gåva sedan jag behandlat henne
när hon var sjuk.
52 12. ÄNGLABESÖK
lida av detta och det blev svåra skador vid förlossningar och konsekvenser för hela livet. Det var oerhört grymt.
De senaste åren har många kvinnor i västvärlden uppmärksammat
detta och även de infödda kvinnorna har gått samman och kämpat emot
detta.
Det fanns många byar långt inne i djungeln som vi brukade åka ut till
för att ha möten där. Det var en sed att alltid först gå till hövdingen i
byn och hälsa på honom och höra oss för om han ville att vi skulle samla
folket för att berätta om Jesus på ett
mycket enkelt sätt. Vi blev alltid
välkomnade.
Alla byar såg likadana ut med
hyddorna tätt ihop och en palaverhydda. När vi kom in i byn sprang
alla barnen emot oss, de var alltid så
glada att se oss. Vi hade alltid med
oss två av våra infödda pojkar Edwin och Thomas som bodde på missionen. De hade en liten högtalare
som de basunerade ut att vi skulle
samlas och ha möte.
De tolkade åt oss från engelska
till deras stamspråk lommaspråket.
Ingvar och byhövdingen.
Vi hade stora planscher i färg med
bibelberättelser som vi visade och
talade om Jesus. De var så mottagliga och ville gärna att vi skulle be till
Gud för dem.
En gång kom vi till en by långt inne i djungeln där vi var de första
vita missionärerna som varit där. Det var en märklig känsla att möta
dessa infödda som tittade så stort på oss.
Ingvar brukade ibland vandra långa dagsturer till byar långt inne i
djungeln och övernatta tillsammans med några infödda från församlingen för att evangelisera. En söndag i månaden var det så kallad Big Sunday i kyrkan i Voinjama då folk kom från alla byarna för att vara tillsammans och ha gudstjänst och gemenskap och äta palmbutter, kycklinggryta med palmolja och stark peppar och ris, som var nationalrätten. Det var
en stor glädje för oss alla.
Under regnperioden när Ingvar var borta på natten så var det obehagligt att vara ensam i huset med barnen, när det tropiska ovädret satte
igång med stora skyfall, åska, dunder och blixtar som inte går att jämföra
med oväder av detta slag i Sverige. I synnerhet när jag satt uppe mitt i
natten och skulle amma min baby i fotogenlampans sken. Då kom alla
kryp fram som kackerlackor, malariamyggor och ibland vandringsmyror
och olika sorters ödlor som hade gömt sig under dagen.
12. ÄNGLABESÖK 53
Bymöte.
Vi hade moskitonät, myggnät, över alla våra sängar, som såg ut som
en sänghimmel som vi drog fram på kvällen när vi skulle lägga oss. Det
skulle skydda från malariamyggan. Näten hade farmor Viola sytt till oss
som vi hade med i packningen.
Malaria var en fruktad sjukdom. Vi hade förebyggande medicin Kinin som vi tog regelbundet för att skydda oss. En tablett i veckan varje
söndag, det blev en vana. Även om vi hade detta skydd så hände det ibland att vi fick malaria. Då var man sjuk! Man fick en våldsam frossa,
svår huvudvärk och värk i hela kroppen. Behandlingen var en stark Kinin
medicin som gjorde att man fick ont i ögonen och svårt att se. Efter flera
dagar kändes det bättre och till slut blev man bra igen.
Vaccin finns inte mot malaria. Vetenskapen försöker i dessa dagar få
fram vaccin. Innan vi åkte ut till Afrika vaccinerades vi mot smittkoppor,
kolera och gula febern.
De infödda barnen som blir sjuka i både mässling och malaria samtidigt är ett allvarligt tillstånd som många dör av och likaså diarré som ger
vätskebrist. Mycket beror också på orenat vatten som dricks, det är svårt
för de infödda att få rent vatten. Ibland kan det finnas källor. Men för
det mesta är det en vanlig syn att se kvinnorna samlas i en vattenpöl med
brunt otäckt vatten som det ju blir när korna går i det och gör sina behov
och likaså barnen och de vuxna. Där tvättar de sig, tvättar sina smutsiga
kläder och fyller sina stora kärl med dricksvatten ur samma pöl.
Det var ett stort behov att undervisa om hygien och barnavård.
54 12. ÄNGLABESÖK
Vi fick ett problem att försöka
lösa. Lilian som var lärare och
hade undervisat våra flickor en
termin i första klass, skulle åka
hem till Sverige efter en avslutad
treårsperiod. Vi hade ingen lärare
som ersättare.
Svensk Pingstmission i andra
missionsländer hade särskilda internatskolor för missionärsbarnen
med svenska lärare. Det var många
barn som bodde på skolan under
En kvinna har tvättat kläder och bär hem
terminerna och reste hem till fördricksvatten.
äldrarna på skolloven. Det kunde
vara långt avstånd mellan hem och
skola. 100-tals missionärer var stationerade på olika missionsstationer
som i Tanzania och Kongo. I Liberia var vi omkring 25-talet missionärer
under åren vi var ute. Svensk Pingstmission hade, under dessa tio år vi
var ute, omkring 1200 missionärer i olika missionsländer över hela världen.
Det blev så att jag fick ta över den ansvarsfulla uppgiften trots att jag
inte var lärare. Det hade varit så förut att vissa föräldrar undervisat sina
barn där.
Det var bara att bita i och börja! Viss svensk skolmaterial fanns på
plats. Jag fick aktuella läroböcker och skolmaterial från Sverige som jag
fick hem till Liberia med någon som kom från Sverige. Annars hade det
tagit ett halvår med posten till Liberia. Våra jultidningar kom till midsommar!
Ingvar iordningställde en fin skolsal med skolbänkar och kateder och
svart tavla. På dörren hade vi en skylt där det stod Svenska Skolan!
Det var spännande för eleverna och den nya läraren! Eftersom jag
arbetade på kliniken på förmiddagarna blev det skola på eftermiddagen.
Jag hade ju också en baby hemma. Vi hade en så kallad housegirl,
barnflicka, som hjälp under dagarna.
Det fanns många faror att bo i djungeln med tre små barn, men vi
upplevde Guds beskydd många gånger.
En dag när jag arbetade på sjukvårdskliniken var jag på hemväg för
en kafferast och för att träffa barnen. Vår barnflicka Sony var i huset. När
jag stod och pratade med en av missionärerna så såg jag att Sony kom
springande och skrek ”It’s a snake in the house!” Det är en orm i huset.
Jag blev alldeles stel av skräck och sprang nerför backen med hjärtat i
halsgropen till vårt hus.
12. ÄNGLABESÖK 55
Läraren och eleverna på Svenska Skolan
När jag kom hem fick jag se ormen ute på vår piazza, altan. Jag
stängde den öppna dörren och rusade in för att se om allt stod väl till
med barnen.
Jag kom in i rummet och det jag då
såg i några korta sekunder fick mig att
sjunka helt andlöst ner på närmaste stol.
Bakom mina små flickor stod en
strålande vit ängel en himmelsk ljusgestalt. Jag föll i gråt när jag intog denna
underbara himmelska syn och atmosfär.
Sedan gick jag fram till femåriga Elisabeth som hade Charlotte, som då var
åtta månader, i famnen.
Jag frågade vad som hade hänt. Hon
talade om att genom den öppna dörren
krälade en stor svart orm, den slingrade
sig längre och längre in i huset. Barnflickan blev så rädd så det enda hon
tänkte på var att skaffa hjälp. Hon rusade ut och lämnade barnen ensamma
med ormen.
Elisabeth såg att ormen var ganska
nära lekhagen där lillasyster satt. Så hon Ingvar på uppdrag i djungeln.
56 12. ÄNGLABESÖK
drog lekhagen längst in i
hörnet av rummet. Där
stod hon inklämd i hörnet och såg ormen kom
närmare och närmare...
Då knäppte jag mina
händer och bad ”käre
Jesus du måste hjälpa oss
nu”. I samma ögonblick
vände sig ormen om och
började slingra sig ut. Så
avslutade Elisabeth sin
berättelse.
Vi hörde ljud utanför.
Det knackade på dörren
och in kom James som
arbetade på stationen.
Han hade en stor påk i
handen och i den hängIngvar och jag på missionsstationen.
de den ihjälslagna giftiga
kobraormen.
På kvällen vid familjens aftonbön tackade vi Jesus för änglavakt.
Vid flera tillfällen förstod vi att vi fick himmelskt beskydd.
är:
En sång som jag ofta sjöng för barnen som har följt dem genom livet
Det går en liten ängel bredvid mig säger mor,
han har så vita vingar och ögon blå jag tror,
han håller mig i handen, då är jag inte rädd
och när jag sedan somnar han vakar vid min bädd.
Monrovias gatuliv.
13. MONROVIA 57
13. Monrovia
Det blev ändrade planer för oss. Det blev inte Foya som var planerat för
oss innan vi åkte ut. Gud hade en annan plan…
Familjen Persson som varit i Monrovia åkte nu hem efter avslutad
period. Efter ett tag åkte Makarna Manne och Mia också hem till Sverige, de hade under många år varit på olika missionsstationer i Liberia.
Manne hade byggt den nya fina kyrkan i Monrovia.
Vi blev tillfrågade om att överta arbetet i Monrovia. Vi bad till Gud
om att Guds vilja skulle ske och att vi skulle få känna förvissning i detta
beslut. Vi upplevde
starkt att det var Gud
som ledde oss in i detta
arbete. Vi kom ju ihåg
hur vi upplevde det när
vi kom till Monrovia de
första dagarna. När vi sa
till varandra att här skulle vi inte kunna tänka
oss att bo!
Men Gud ändrade
våra tankar och det var
med glädje och förväntan vi flyttade till huvudstaden och kände en sådan utmaning inför denna stora uppgift.
Med en nybyggd,
nyinvigd kyrka Philadelphia Church startade vi
arbetet med en liten
grupp infödda vänner
och byggde upp Guds
församling under de åren
Nybyggd Philadelphia Church med missionärsbostaden
vi var i Liberia.
på övervåningen. På bilden till under står vi i trädDet var en stor, ljus
gården utanför missionärsbostaden
och fin kyrka, en vit
byggnad på 10:th Street i stadsdelen Sinkor. Missionärsbostaden fanns
på övervåningen med en egen ingång på sidan om kyrkan, där vi i hade
en liten trädgård med olika tropiska växter och blommor och ett stort
mangoträd fullt med härliga mangofrukter.
En lastbil kom med allt vårt bohag som vi haft i Voinjama. Vedspis
och diskbänk lämnade vi kvar. Likaså det fotogendrivna kylskåpet!
58 13. MONROVIA
Nu kom vi till civilisationen, tyckte vi. Elektricitet fanns och rinnande vatten med särskilt filter så vi behövde inte koka allt vatten. Nära till
Sinkor supermarket och på samma gata fanns The Rooster en kycklingrestaurant.
Vi kunde höra de höga vågorna rulla från Atlanten som låg nedanför
10:th Street där vi bodde. Det gick inte att bada där eftersom det var så
starka strömmar. Det fanns många fina hus i detta område, välbärgade
familjer som bodde där. Flera ambassader var också belägna där. Men det
var blandat med skjul där de fattiga bodde. Så var det i hela staden, ståtliga byggnader med Presidentpalatset, Cityhall och flera både supermarket och hotell, särskilt det ståtliga Dukor hotell som låg på en kulle i
staden, slumområden och stora avskrädesplatser där barn och vuxna gick
och letade efter mat och annat.
Det var en märkbar blandning av rika och fattiga. Det fanns ett stort
fint universitet och yrkesskolor några av dem var sjuksköterskeskolor,
Elementary school, grundskolor sex år, Junior high school, högstadium
tre år, High school tre år, gymnasium.
Vi trivdes bra och kände att vi var på rätt plats. Det var en stor lättnad att vi hade en svensk lärare Margareta på plats som undervisade Caroline och Elisabeth som nu var sex år och fick börja i första klass. Margareta Håkansson hade haft svensk skola med missionärerna Perssons
barn under deras tid i Monrovia. Nu hade de åkt hem till Sverige innan
vi kom dit. Vi fick hjälp av henne en termin, sedan åkte hon hem till
Sverige. I många år var hon i Nairobi, Kenya som missionär.
Efter Margareta lämnade fick jag fortsätta att undervisa barnen, under två och ett halvt år tills vår period var slut och vi åkte hem. Vi hade
en skolsal med skolbänkar och kateder i anslutning till bostaden. Det var
inte alltid så lätt att vara både mamma och lärare för sina egna barn.
Men jag upplevde Guds hjälp även i detta. Det blev naturligt för oss och
barnen klagade aldrig!
Vi ansvarade också för missionens gästhus som vi hade i samma
byggnad. Alla måltider hade vi i vårt hem. Vi tog hand om alla nya missionärsfamiljer som kom och besökare från Sverige. Missionärerna från
de olika stationerna kom ofta ner till huvudstaden i olika ärenden och
för proviantering.
Samtidigt som vi upptog arbetet i kyrkan så ledde Gud en baptistpastor Joel Louroe till vår kyrka. Han hade upplevt andedopet med
tungotal och var en mycket karismatisk pastor. Han fick inte fortsätta sin
tjänst i baptistkyrkan på grund av denna upplevelse.
Han kom till vår kyrka och blev medarbetare till Ingvar i Philadelphia Church. Han kom som sänd av Gud tillsammans med sin fru Loretta som var liberianska och han själv var från Haiti.
Vi hade en underbar tid av samarbete under hela vår tid i Monrovia.
Vi var så tacksamma till Gud för dem och de gåvor som Gud hade gett
dem för denna uppgift vi hade tillsammans att bygga Guds församling
på denna plats.
13. MONROVIA 59
Tillsammans med vänner framför kyrkans entré. Till höger pastor Joel och Loretta
Lourore
Under denna tid hade vi också samarbete med amerikanska missionärer från Liberian Christian Assembly. De hade särskilt sin mission i
Sinoe på landsbygden i Liberia. Många av missionärerna kom från Philadelphia Church i Seattle där Pastor Paul Zettersten var pastor.
Anna och Del Jester arbetade vi tillsammans med en kort tid innan
de åkte tillbaka till Amerika. Del var deras missions
businessagent i Monrovia.
Clifford och Clara Johnson var ett äldre par som
arbetat i många år i Liberia men som nu bodde i
Monrovia. Vi tyckte så mycket om dem, de var som
föräldrar till oss. De hade också skandinavisk bakgrund.
Paul och Maj Zettersten och deras flickor besökte Monrovia och Philadelphia Church, det gladde oss. De hade varit pastorspar i Los Angeles innan de kom till Philadelphia Church och Bible College i Seattle. Våra flickor Caroline och Elisabeth
var då åtta och sex år gamla. Då hade vi ingen
aning om vad Seattle i USA skulle betyda för deras Pastorerna Ingvar och
Joel
liv…
Det var en arbetsam tid med mycket kamp och
glädje. Det var många ungdomar som kom flyttandes från hela landet för
att gå i skola eller arbeta i huvudstaden.
Det var under denna tid många kom till vår kyrka och kom till tro på
Jesus och döptes. Det blev en kedjereaktion, flera studerade på universitetet och tog med sig kompisar som i sin tur kom till tro på Jesus och
med i församlingen som då inte var bildad.
Det var en engelskspråkig kyrka vi hade. Ingvar och Joel predikade
och undervisade. Söndagar var det gudstjänst klockan 11 och söndagsskola klockan 10 var det även söndagsskola för vuxna och söndags kvälls-
60 13. MONROVIA
möte. Onsdagar bön och kvällsmöte och lördagskvällar var det ungdomsmöte. På söndag morgon klockan 08 var det gudstjänst för särskilt
Gissistammens folk då predikan tolkades från engelska till deras stamspråk. Det var ofta Ingvar som predikade då. Det hade beslutats innan
kyrkan blev invigd att det skulle vara en engelskspråkig kyrka utan stamtolkning. Förutom stamtolkning på Gissigruppens gudstjänst på söndag
klockan 08.
Jag hade olika uppgifter. Eftersom vår mission inte hade någon sjukvårdsklinik i huvudstaden så arbetade jag inte med detta under denna
tid.
I stadens slumområde samlade jag en grupp kvinnor som var analfabeter och hade många barn. Jag var tillsammans med dem och hade barnavård, hälsovård, sykurser och bibellektioner. Det var mycket intressant
att ha gemenskap med dem.
Samtidigt hade jag och Loretta, infödda pastorsfrun, samlingar med
våra unga flickor och kvinnor i kyrkan med bibelundervisning och samtal. De var mycket vetgiriga och längtade efter andlig vägledning.
Christiana var 17 år när hon kom till Philadelphia Church. Hon hade
lämnat sitt liv till Jesus och ville bli döpt. Ingvar döpte henne. Hon studerade på universitetet och ville bli läkare. Hon var mycket frimodig och
intelligent. Hon älskade Jesus. Efter ett tag fick hon ett stipendium att
åka till Sovjet och studera till läkare. Hon åkte iväg…det blev ett märkligt levnadsöde som jag återkommer till.
Engelska var nationella språket som undervisades i skolorna.
Naturligtvis var det liberiaengelska, liberianska, som talades bland det
vanliga folket. Det fanns omkring 25 stamspråk i landet. Ibland måste vi
ha tolkar till stamspråket. Senare i mitt arbete med patienter på sjukvårdskliniken hade jag ofta tolk.
14. MIRAKEL 61
14. Mirakel
Det var snart jul och vi hade mycket att förbereda både i kyrkan och
hemma med gäster som hade kommit.
Vi hade två barnflickor, till hjälp. Anna arbetade på förmiddagarna
och gick i aftonskola. Ester kom på eftermiddagarna efter hon slutat
skolan.
De var så glada att få arbeta hos oss och få betalt så de kunde gå i
skola. Mat fick de hos oss. De var med i kyrkan och var så fina flickor.
Anna tog hand om Charlotte när jag hade skola för Caroline och Elisabeth. De var mycket duktiga och kunde laga mat. Jag lärde upp dem att
göra köttbullar och annan svensk mat. Baka bröd och sockerkaka. Vi
älskade den liberianska maten de också gjorde. Ris med palmbutter,
kyckling palmolja och stark peppar. Country chop med kasavablad med
stark peppar var en annan favoriträtt.
En dag under den här tiden, upptäckte jag en knöl i bröstet. Den blev
större och jag var hos en amerikansk missionsläkare för undersökning.
Om två veckor skulle jag få komma tillbaka.
Den hade då blivit så stor att doktorn misstänkte att det var cancer.
Jag fick tid för en operation på det amerikanska missionssjukhuset.
Ingvar och jag bad förstås till Gud att han skulle gripa in. På söndagens kvällsmöte, innan operationsdagen, var vi i kyrkan som var fylld
med folk. Ingvar ledde mötet och det var en sådan påtaglig böneatmosfär. Under bönen kände jag att jag ville ha förbön. Jag gick fram och
Ingvar talade om att jag skulle opereras dagen därpå. De infödda vännerna lade händerna på mig och bad så innerligt. Då kände jag en stark
ström gå från huvudet och ner igenom hela kroppen och fick en sådan
förvissning att Gud skulle ta hand om detta.
Jag låg på operationsbordet och den infödda personalen förberedde
mig för operation. Det var en annan läkare som jag inte hade träffat tidigare som skulle operera mig. Han började med att knäppa händerna och
be om Guds hjälp och välsignelse.
Han visste att jag var svensk missionär.
Han undersökte mig och tittade på patientkortet där den andra läkaren ritat upp hur knölen blivit större och större. Han skulle till att göra
ett ingrepp med skalpellen. Så stannade han upp och såg förvirrad ut,
han satte sig på den höga stolen och sade: ”it’s gone, it’s gone, God has
been here before me.” ”Den är borta, den är borta Gud har varit här före
mig!” Det blev tumult i operationssalen. Jag hade blivit lokalbedövad så
jag var med hela tiden. Jag sade: ”Praise the Lord vi har bett till Gud om
detta”. Det blev glädje för hela personalen som prisade Gud. Jag fick åka
hem och vi var så tacksamma till Gud för detta mirakel som hade skett.
Dagen efteråt kom en flicka till mig och talade om att hon varit i den
kyrka och mission där den amerikanska doktorn arbetade. Han hade
62 14. MIRAKEL
berättat på samma kväll efter operationen”, i dag kom Gud före mig innan jag skulle operera.” Den store läkaren hade gripit in.
På onsdagens kvällsmöte i vår kyrka talade jag om att Gud gripit in.
Det blev stor lovprisning till Herren.
Eftersom vi bodde i samma hus som kyrkan var det en stor genomströmning av människor som kom och ville uppsöka oss. Man kan säga
att vi var intensivt tillgängliga både natt och dag. Ingvar hade sitt kontor
i kyrkan dit många sökande kom för samtal.
Det var många tiggare som kom till oss och ville ha hjälp. Vi fick ta
del av många tårdrypande berättelser. Från början var vi mycket mottagliga för allt och försökte hjälpa till med allt vad vi kunde. Efterhand
kunde vi sortera ut vilka som var bedragare och vilka det var som verkligen behövde hjälp. Flera hade som system att testa oss.
Jag brukade aldrig låta någon behövande gå från vårt hem utan att de
fått ett mål mat och även barnkläder och barnvälling i pulverpaket som
vi hade i tunnor från Sverige.
Vi konstaterade att det blev mycket dyrare för oss att bo i huvudstaden än uppe i djungeln. Vi hade vår gemensamma lön som makar, en
praxis som gällde på den tiden och det var inte så mycket. Med hjälp till
många sorters behov räckte det inte ibland.
En dag var jag och handlade på det stora supermarket Abidjardi i
staden som drevs av libaneser. Med aircondition och stora frysdiskar
gick jag där och frös och huttrade. Sedan kom man ut i bastuvärmen
som slog emot en.
Medan jag gick där och fyllde vagnen med varor som kostade en hel
del, visste jag ju att vi inte hade så mycket att ta av.
Det kom över mig så påtagligt, medan jag gick där och handlade, att
jag måste i mitt innersta be till Gud om hjälp att på något sätt klara av
det här. Det kom ett lugn över mig att jag skulle ha förtröstan på Herren.
Då jag kom hem möttes jag av Ingvar som gladde mig med ett meddelande vi fått från Sverige. Det var från missionssekreteraren Arne Peterson i vår utsändande Filadelfiaförsamling i Stockholm som meddelade
att vi skulle få ett så kallat verksamhetsbidrag, som många missionärer
fick till ekonomisk hjälp med de stora olika behoven som alltid fanns.
De förstod att behoven var stora. Det var redan skickat till oss!
Vi blev mycket glada och tacksamma till Gud att han sett våra behov.
Vi hade många kontakter med den amerikanska missionen jag nämnt
om förut. Förutom sjukhuset hade de en stor radiostation som gick ut
med det kristna budskapet över hela Väst Afrika.
ELWA Hospital och ELWA Brodcasting.
ELWA står för Eternal Love Winning Africa.
Vi fick många vänner bland dessa amerikanska missionärer
15. PHILADELPHIA CHURCH 63
15. Philadelphia Church
Vi trivdes väldigt bra i Monrovia och med arbetet i kyrkan.
Även om det var mycket arbetsamt så var det väldigt inspirerande att
se alla dessa ungdomar som sökte sig till vår kyrka. De kom till tro och
blev döpta. Vi hade regelbundet dopförrättningar med omkring 25 som
döptes varje gång. Vi hade också en kör som sjöng varje söndagsgudstjänst. De var klädda i gröna kåpor och det såg så samstämmigt ut, men
orsaken var också att flera hade rätt så dåligt med kläder. Nu var alla lika
klädda och alla var glada för det. Att höra dem sjunga och klappa i händerna, ja alla i gudstjänsten
sjöng de underbara lovsångerna som bara afrikanerna
kan göra med äkthet och
inlevelse, det var en upplevelse.
75 procent av ungdomarna var under 25 år, så vi bad
till Gud om att det skulle
komma lite äldre och mogna personer som förebilder
och vi fick bönesvar. Det var
särskilt en äldre liberiansk
kvinna en verklig kristinna
Gudstjänstbesökare
Goda vänner. Charlotte med Christine och Mikaela
64 15. PHILADELPHIA CHURCH
som älskade Jesus och hon berättade att hon kände sig kallad av Gud att
komma till vår kyrka. Hon fick vara till en underbar välsignelse både för
ungdomarna och för oss.
Vi åkte också ut till olika platser utanför Monrovia till landsbygden
där det fanns församlingar. Till Kakata och Mollytown brukade vi regelbundet åka och ha möten. Där fanns pastor John med sin familj. Det var
alltid en glädje att träffa vännerna där och ha gudstjänst med dem och
även dopförrättning i den närliggande ån för dem som önskade att döpa
sig och följa Jesus.
Hela familjen var med dessa gånger och vi blev alltid så välkomna
och fick den goda nationalrätten palmbutter och ris med stark peppar
som brände i munnen och då var det alltid gott med Coca Cola eller
Fanta.
Att köra bil i Monrovia var ett vågspel ibland, det var en bullrande
trafik med ”tuta och kör”. Man kunde aldrig vara säker på att de som
körde hade riktiga körkort. Det var så enkelt att bara kunna vifta med
lite dollar och så fick man ett körkort även om man inte alls kunde köra.
Korruption var vanligt på många områden i detta land, även bland poliserna. En polis kunde ofta stoppa en bil med en vit förare som blev anklagad för att ha kört mot rött ljus eller liknande. Det var en polis eller
flera poliser som satt i bilen.
Den stackaren som blev anklagad visste ju att han inte kört mot rött
ljus. Med myndig röst så bad polisen att få behålla körkortet och ta bilföraren till Polishögkvarteret, om han inte gav honom fem eller tio dollar.
Oftast blev många så skrämda så att det var bara att ge de dollar som
polisen ville ha och som stoppades i fickan. Bilföraren fick sitt körkort
och åkte lättad därifrån. Att vara vit blev ofta lika med att ha pengar!
Ingvar var missionens representant och businessagent. Det innebar
kontakt med statens myndigheter och visumärenden för nya missionärer.
Det var ärenden till de olika kontoren i staden och att skaffa bland annat
medicinförråd till klinikerna på missionsstationerna och ordna med
transporter.
Han körde bil dagligen i staden och från början blev han också stoppad av poliserna. De frågade var han arbetade och när de hörde att han
var missionär så blev han respekterad. Han blev god vän med poliserna i
Monrovia och han lärde mig hur jag skulle hantera dessa poliser!
Mycket riktigt blev jag vid flera tillfällen stoppad. Jag visade ingen
rädsla. En gång hade jag en polisbil bakom mig med två poliser i. De
stoppade mig och sa att jag körde mot rött ljus, men jag nekade förstås
och då blev de arga på mig och sa att jag ljög för dem. De tog mitt körkort och skulle behålla det om jag inte gav dem tio dollar. De frågade var
jag bodde och arbetade med.
15. PHILADELPHIA CHURCH 65
När jag sa att jag var missionär från Sverige och arbetade i Philadelphia Church på 10:th Street, tittade de på varandra och sade ” oh, you are
a missionary!” så då bugade de för mig och räckte fram mitt körkort. Det
var så komiskt, jag försökte att dölja ett litet skratt! Leende inbjöd jag
dem att komma till gudstjänsten på söndagen i Philadelphia Church. På
söndagens gudstjänst fick jag se en av poliserna och även vid flera tillfällen kom de till oss.
En söndagsmorgon klockan 08 när Ingvar skulle predika i kyrkan
och var på väg dit födde vår hund Ruska sin första hundvalp! Det sades
att Ruska var en rashund, vi hade fått henne av den svenska ambassadören och hans fru när de åkte hem till Sverige. Det blev 13 hundvalpar
som föddes denna dag! Söta små svarta och svartvita hundvalpar som
kryllade omkring i trädgården! Vi behöll några stycken. Barnen var så
förtjusta i dem. Många stannade till och tittade på dem. Det var en man,
en muslim av Madingostammen, som stannade och pratade med oss
dagligen. Han blev så förtjust i två av valparna och ville ha dessa. Han
var diamantborrare.
Vi bestämde en dag då jag och flickorna skulle ta med oss valparna
och komma till hans stora familj med flera fruar och många barn. Vi
kom dit och blev välkomna att sitta ner och prata med dem.
Han visade mig sin diamantborr och sade att han om några dagar
skulle upp i landet och borra efter diamanter, när han kom tillbaka lovade han mig en diamant. Han frågade mig vilken färg jag ville ha, jag tittade på klädsträcket med kläder i olika färger. Jag pekade på ett tygstycke
med blå färg. Ja, visst det skulle jag få! Tyvärr blev det ingen diamant!
Han sågs aldrig till och vi skulle snart åka hem till Sverige. Så det
blev ett minne blott!
Svenska ambassadörsparet var mycket trevliga och vi hade god kontakt
med dem. Det var en del svenskar som bodde och arbetade i olika svenska företag i Monrovia. Det var familjer med barn i samma åldrar som
våra så det blev att vi träffades ibland.
Vi blev inbjudna till ambassaden vi flera tillfällen.
Vid jul och valborgsmässoafton och även vid andra tillfällen bjöds vi
in på storslagna partyn där gästerna var från olika länder och många betydelsefulla liberianer.
Då bjöds det på traditionell svensk god mat och olika drycker. Entrédrycken var champagne som serverades av liberianer. De kände igen oss
och visste att vi var missionärer så då tog de alltid fram Coca-Cola eller
liknande dryck och räckte leende det till oss!
Jag och några av de svenska mammorna brukade ordna med ett Luciatåg när det var julfest. Det blev alltid uppskattat i synnerhet av de utländska gästerna. Barnen tyckte det var roligt och spännande.
Det blev en naturlig kontaktyta för oss.
66 15. PHILADELPHIA CHURCH
Ambassaden hade en swimmingpool. Vi fick använda den och komma dit när vi ville. Det var i närheten där vi bodde. Jag tog med mig barnen dit för att lära dem att simma. Det var inte så lätt att göra det i havet
med de höga vågorna som kom mot stranden.
Caroline och Elisabeth lärde sig snart att simma och de blev mycket
duktiga. Det har de haft stor nytta av eftersom vi bodde så nära havet
och de älskade att bada och simma. Då var Charlotte så liten men hon
lärde sig att simma senare.
Klimatet är oerhört fuktigt med upp till 98-99 procent fuktighet, i
synnerhet i huvudstaden Monrovia och utmed Atlantkusten. Klimatet är
bland det värsta tänkbara. Malariamyggorna trivs i det fuktiga klimatet
och i sumpmarkerna.
Liberia har tidigare blivit kallat ” den vite mannens grav” på grund av
alla de tropiska sjukdomar som finns och i förening med det svåra klimatet.
Förr när det inte fanns vaccin att tillgå, och mediciner, förebyggande
och för behandling, var det flera av de tidigare missionärerna som avled
det första året de var ute.
16. BÅTRESA NONSTOP LIBERIA TILL SVERIGE 67
16. Båtresa nonstop Liberia
till Sverige
Som jag nämnt om tidigare blev vi goda vänner med flera av missionärerna, vid ELWA Missionen, som inbjöd oss till sina hem som låg mycket vackert alldeles vid Atlanten.
Det blev en oas för oss i detta tropiska bastuklimat att kunna åka dit
till havsstranden och bada och svalka av oss i havet. Det var inga strömmar där så vi kunde känna oss trygga för barnens skull även om det ibland var meterhöga vågor som rullade in mot den palmbeströdda stranden.
Vi hade nu varit i Liberia i tre år. Det var vanligt att vara ute som
missionärer en treårsperiod till skillnad mot LAMCO-svenskar som fick
åka ifrån tropikernas klimat varje år.
Vi planerade tillsammans med vår missionssekreterare i Filadelfia
Stockholm att åka hem till Sverige till jul. Barnen gladdes och såg fram
emot det.
Vi skulle just till att boka biljetterna då vi fick ett meddelande och en
vädjan om vi kunde vara kvar ytterligare ett halvår! Det var på grund av
att missionärerna som skulle
komma att ersätta oss hade blivit sjuka.
Så vi ställdes inför detta
faktum. Vi blev besvikna och
ett halvår till kändes väldigt
tungt och tröttsamt för oss. Vi
var nog utarbetade vid det laget.
Arbetet med alla dessa olika
behov vi hade omkring oss kändes oändliga och vi hade sett
fram emot en hemperiod.
Naturligtvis kände vi att det
var det rätta att fortsätta och
vara kvar. Vi förstod att det var
Guds ledning i detta, så med
Guds hjälp bejakade vi det.
I telefonsamtalet med missionssekreteraren erbjöd han
oss att få komma hem till Sverige över jul och nyår. Det upplevde vi så fantastiskt och var
tacksamma för detta. Vi fick
åka med ett chartrat LAMCOHärliga bad i Atlanten
68 16. BÅTRESA NONSTOP LIBERIA TILL SVERIGE
plan med svenska anställda som skulle hem över jul och nyårshelgen.
Det blev ett betydligt bättre pris!
När vi tittade ut genom fönstret vid landningen ner till Arlanda såg
vi den vita snön på marken. Lilla Charlotte utbrast: ”mamma va´ e´ de´
fö´ nå´t?!”
Det var en sådan glädje att få möta våra nära och kära igen. Min älskade mamma strålade emot oss och alla ville ju se Afrikafödda Charlotte
för första gången! Likaså Caroline och Elisabeth som vuxit på dessa tre
år!
Vi firade jul med min familj i Stockholm och till nyår åkte vi till Ingvars familj i Småland.
Ingvar fyllde 40 år efter nyår så han blev ordentligt firad av familj och
vänner. På denna korta tid vi var hemma hade vi elva missionsmöten på
olika platser där vi hade våra underhållande församlingar! Det var inspirerande att få träffa alla vänner igen.
Vi åkte tillbaka med nytt mod och nya krafter. Vi kände en glädje att
fortsätta arbetet i Monrovia och med allt vad det innebar.
Jag kommer särskilt ihåg Charlotte när vi kom till vårt hem och hon
såg alla sina leksaker, hon blev så lycklig och sade: ”nu är jag hemma!”
Alla våra vänner i kyrkan mottog oss med glädje.
Jag fick fortsätta att ha svensk skola för flickorna. Jag hade ju sett
fram emot att få sätta dem i en svensk skola i Sverige om vi hade åkt
hem som planerat. En termin till och sedan hoppades vi att få resa hem
under sommaren. Vi bad om Guds hjälp och ledning när Guds tid var
inne så skulle han också öppna dörren för oss. Vi kände vila i detta och
jobbade på med alla olika behov som fanns omkring oss.
Den amerikanska missionen ELWA, hade under denna tid accepterat
att även såväl missionärernas barn som andra barn till utlänningar samt
liberianska barn, mot en avgift, kunde få sin undervisning där.
Jag tog kontakt med rektorn på ELWA-skolan för att höra om Caroline kunde få börja skolan där. Det gick bra, hon var där på förmiddagen
och sedan på eftermiddagen hade jag svensk undervisning för henne och
Elisabeth. Caroline fick många vänner och stortrivdes där. Undervisningen var naturligtvis på engelska, hon klarade det bra. Vårt arbetsspråk
var på engelska både i församlingen och överallt med alla kontakter. Det
var bara med familjen i hemmet som vi pratade svenska och naturligtvis
med de svenska missionärerna som kom till oss från de olika missionsstationerna uppe i landet
Det skymmer fort framåt kvällen, det är som att dra ner en rullgardin
och det blir alldeles mörkt. Vi hade gatlyktor utmed vår gata 10:th Street
som lyste upp mörkret.
En kväll under regnperioden, när det var stora skyfall av regn, knackade det kraftigt på vår dörr. Jag gick nerför trappan och öppnade dörren.
Där stod en vit man alldeles neddränkt av regn, det våta håret droppade
ner över ansiktet och vid första anblicken kände jag inte igen honom.
16. BÅTRESA NONSTOP LIBERIA TILL SVERIGE 69
Familjekort 1975. Foto: Gösta Ståhl.
Sedan såg jag vem det var. Det var prästen ”Wibbe”, Wibert Holmén,
från Svenska kyrkan i Nimba uppe i landet. Vi kände varandra väl.
Han såg lite skrämd ut och jag välkomnade honom in och stängde
fort dörren. Han tog ett djupt andetag och frågade lite tyst ” Får jag
gömma mig här? De är ute efter mig!”
Efter en dusch och byte till torra kläder, satt vi och drack en kopp te
och smörgåsar, han berättade att de trodde allt var klart med adoptionen
när det gällde den lilla liberianska flickan. Men nu var släktingarna ute
efter honom för att pressa på att få ut pengar. I detta korrupta land så
blev det inte någon hjälp att få av polis eller någon myndighet. Wibbe
var gömd hos oss några dagar och vågade inte gå ut. Efter ett tag löstes
situationen och de åkte hem till Sverige. Tio år senare bodde vi i samma
stad i Sverige, där Wibbe var präst och Ingvar pastor.
Vi hade arbetat ett halvår längre än planerat och vi skulle få åka hem.
Vi fick uppleva hur Gud verkligen hade omsorg om oss. Inom LAMCO-bolaget brukar det gå båtar med järnmalm från Liberia till Sydeuropa. Det här var den första gången som en stor järnmalmsbåt skulle gå
från Liberia och direkt till Sverige.
70 16. BÅTRESA NONSTOP LIBERIA TILL SVERIGE
Vi blev kontaktade från Missionsexpeditionen i Filadelfia Stockholm
att vara beredda att åka med denna båt hem till Sverige i juli. Det var en
av våra församlingar som hade en kontakt som ordnade att vi fick åka
med denna båt. Det var spännande för oss! Vi kom till hamnstaden Buchanan ett par timmars bilväg från Monrovia. Där i hamnen såg vi den
jättestora malmbåten. Vi var de enda passagerare förutom besättningen
på båten! Vi fick skriva på ett papper att vi åkte på egen risk.
Det fanns inga säkerhetsanordningar på båten. Vi var ju en familj
med tre barn och den yngsta i treårsåldern i riktiga klätteråldern!
Vi var förvissade att Gud hade planerat detta för oss och kände oss
trygga. Medan Ingvar pratade med kaptenen på båten tog jag med mig
flickorna till en affär som låg intill. Vi var fortfarande på landbacken och
skulle snart gå ombord. Vi hittade lite godis och då såg jag något som
jag tänkte kunde vara bra att ha, ett hundkoppel! Det skulle vi kunna ha
att fästa på Charlotte då vi var på båtdäcket!
Vi gick ombord och blev visade till en stor svit med två rum – stort
allrum och kök. Det var redarnas svit som vi fick till vårt förfogande.
Vid måltiderna fick vi bordet bredvid kaptenen och styrman. Det var
fantastisk mat som vi blev serverade av servitriser till frukost, lunch och
middag!
Jag har aldrig haft det så bra och vi tyckte att vi kände oss så lyxiga.
Vi sade många gånger till varandra: ”Tänk vad Gud är god mot oss!” Efter ett extra halvår så ordnade han detta för oss, enkla missionärer som vi
var!
Hela båtresan tog 17 dygn utan stopp över Atlanten. Vi såg Kanarieöarna på avstånd och likaså Gibraltarsundet. Vi åkte också genom Engelska kanalen.
Caroline och Elisabeth älskade livet på båten, de blev goda vänner
med kocken som ofta gav dem chips och kakburkar. Charlotte fick vi
hålla ögonen på och ibland satte jag på kopplet så vi kunde hålla i henne.
Det var bara låga relingar runt båten som skydd mot det djupa havet och
hajarna som vi såg i havet. Jag fick riktiga ångesttankar ibland, tänk vad
lätt det kunde hända…
Vi hade god gemenskap med både kaptenen och besättningsmännen
under dessa veckor. Det fanns också en swimmingpool till vårt förfogande!
Efter 17 spännande dygn såg vi horisonten av Sverige. Vi kom till
hamnen i Oxelösund i närheten av Nyköping. Det var flera vänner från
vår underhållande församling i Nyköping som tog emot oss så välkomnande. Även Ingvars systrar Carin och Ann-Margret, mötte oss och tog
oss hem i bilen till Småland till Ingvars föräldrar Viola och Henning och
min mamma Gullan som hade sommarstugan kvar där. Det var en stor
glädje att se alla och vara tillsammans innan vi åkte till Stockholm där vi
skulle bo.
17. HEMMAPERIOD I STOCKHOLM 71
17. Hemmaperiod i
Stockholm
Vi hyrde ett radhus i Bromma inte långt ifrån där min mamma bodde.
Det var underbart att få bo så nära henne, efter en lång tid vi varit ifrån
varandra. Hon skulle snart fylla 80 år men var pigg och rask!
Jag tog kontakt med skolan och lärarna i de olika klasserna, Caroline
och Elisabeth skulle börja höstterminen. Jag förklarade för dem att jag
själv haft undervisning för dem i Afrika, så jag trodde säkert att de skulle
ha luckor och behöva extra undervisning. Det var spännande för dem att
gå i riktig svensk skola. De trivdes bra och fick många kompisar på en
gång.
Efter någon månad tog jag kontakt med lärarna, de sa båda två att
det går så bra för dem och de hänger med och behöver inte alls några
extra lektioner. Det var en stor lättnad för mig och jag kände mig som
den lyckligaste mamma i hela Sverige! Jag tyckte att det var lön för mödan att höra detta, för att ha varit lärare för mina egna barn med allt ansvar som det innebar.
Det var som julafton när vi packade upp hela vårt hem och bohag
som varit magasinerat hela tiden. Det var med glädje vi skapade vårt nya
svenska hem igen!
Vi hade välkomstmöte i Filadelfia Stockholm och även i de underhållande församlingarna i Nyköping, Umeå, Skärstad och Braås.
Det var en turbulens i församlingen Stockholm under denna tid.
Den nye föreståndaren pastor Karl-Erik Heineborg hade börjat medan vi var i Liberia. Pastor Samuel Edestav hade varit där i flera år. Många
hade nog räknat med att han skulle bli föreståndare men så blev det inte.
Vilket ledde till spänningar och gjorde att det blev något av partibildningar.
Vi hade inte någon aning om detta när vi kom hem. Pastor Edestav
tog särskilt emot oss och bjöd ut oss på lunch en dag. Han förordade att
Ingvar skulle bli pastor i en av församlingens förortskyrkor under tiden
vi var hemma. Det blev inte av. Eftersom det var partibildningar var det
mycket känsligt om det uppfattades som vi var förbundna med Edestav.
Vi kände inte honom, han hade kommit till församlingen när vi var ute i
Liberia.
Vi var fortfarande ovetande om det som skedde, men vi fick veta det i
efterhand. Edestav slutade i församlingen och gick till en annan församling. Det var många medlemmar som i samband med detta, lämnade
församlingen.
72 17. HEMMAPERIOD I STOCKHOLM
Senare förstod pastor Heineborg vår situation och gav också uttryck
för detta och visade mycket känsla för oss.
Senare läktes de sår som hade uppstått i och med motsättningarna
inom Filadelfiaförsamlingen och det blev harmoni igen.
Under tiden fick Ingvar en tjänst på Gospel Center, en bokhandel
inom Dagenkoncernen, på Kungsgatan i Stockholm. Han skulle ansvara
för den engelska litteraturavdelningen. Han hade denna tjänst under
tiden vi var hemma. Han fick tillfällen att predika på söndagarna i de
olika kyrkorna.
Vi såg Guds ledning i allt och ville vara i Guds vilja med vårt liv.
Jag fick också arbete som sjuksköterska på ett av sjukhusen, jag hade
en nattjänst.
Månaderna gick och vi trivdes bra både med det trevliga huset med
en härlig trädgård med äppelträd, för äpplen hade vi inte ätit på flera år!
Vi hade också många vänner och min familj så nära.
Det var underbart att komma till Filadelfiakyrkan på gudstjänsterna
och dela gemenskapen där. Pelle Karlsson var en populär pastor där under denna tid och han spelade och sjöng sina egna sånger. Han gifte sig
senare med den också så populära sångerskan Evie Tornqvist. De bosatte
sig senare i USA.
Åke Boberg var ny missionssekreterare. Han hade med sin familj varit missionärer i Kongo och Burundi och därefter rektor på Kaggeholms
Folkhögskola. Vi kände honom sedan tidigare.
Det hade nu gått ett år sedan vi kom hem. Under barnens sommarlov
var vi i Småland där vi hade vår sommarstuga. Det var en skön sommartid för oss alla men vi visste ju hela tiden att snart bar det iväg till Afrika
igen…
Skolan började och flickorna skulle gå höstterminen och vi planerade
att åka ut igen i januari månad. Ingvars pappa blev cancersjuk i oktober
månad. Ingvar var i London på Världspingstkonferensen. Han hade precis kommit hem och fick åka samma dag till Växjö sjukhus då hans far
hade blivit så dålig. Han fick träffa honom innan han fick hembud till
himlen. Allt hade gått fort och sorgen och saknaden var stor.
Jag passade på under denna tid vi var hemma att gå en kurs på British Institute i Stockholm. Det var en språk kurs i Cambridge Engelska.
Vi förberedde barnen mentalt på att vi snart skulle åka ut igen.
Elisabeth reagerade starkt att hon vägrade att åka med oss ut till Liberia. Hon trivdes bra i svenska skolan och hade fått många kompisar.
Hon grät och grät och vi kände det så svårt. Hur ska vi kunna åka ut?
Att tvinga henne till det ville vi inte. Det var ju vi som var kallade att gå
ut inte barnen. Som alltid gick vi i bön till Jesus som vi visste såg denna
situation.
Vi bad om Guds hjälp.
17. HEMMAPERIOD I STOCKHOLM 73
En dag kom Elisabeth springande och ropade ”mamma, mamma nu
vill jag åka till Liberia!” Så otroligt det kändes! Vi tackade Jesus för bönesvar!
Våra barn har senare i vuxen ålder alltid sagt att de inte kunnat få en
bättre barndom och uppväxt än den som de hade i Liberia.
Så tacksamma vi har varit för detta!
Vi höll på att förbereda allting inför resan, hela vårt hem med allt
skulle nu packas och magasineras.
En dag när jag var hemma fick jag en sådan stark känsla av vånda att
något var på gång som jag inte hade någon aning om vad det skulle vara.
Jag gick ner på mina knän och bad så innerligt till Gud om hjälp. Efter
bönen kom ett stort lugn över mig och jag visste att Gud skulle gripa in.
Framåt kvällen kom Ingvar hem och när barnen lagt sig och det var
lugn och ro berättade Ingvar för mig att han hade fått en förfrågan av
Sverre Larsson, som var vd på Dagenkoncernen, att få en tjänst inom
koncernen och det skulle innebära ett stort lönelyft, mer än dubbelt!
Utan att tveka sade Ingvar att han var ju missionär och vi skulle ut igen
så det var otänkbart. Detta visste ju Sverre men han ville ändå försöka,
för han ville så gärna ha Ingvar på denna plats. Jag berättade då för Ingvar om min upplevelse och vi förstod att detta kanske var en prövning
från Herren om vi än en gång var villiga att avstå från det materiella och
gå Guds väg.
Långt senare i livet, cirka 25 år, träffade jag Sverre Larsson vid ett
tillfälle och han sade till mig: ”jag tycker så mycket om Ingvar, han är en
sådan fin man!”
Vi hade avskedsmöten i de olika församlingarna och skulle snart resa.
Avskedsmötet i Filadelfia Stockholm var starkt med en avskiljningsakt och bön om Guds beskydd och ledning, av pastor Heineborg och
övriga pastorer.
Missionssekreteraren Åke Boberg hade talat om för oss tidigare att
han upptäckt att vi inte hade haft fullt underhåll under hela första perioden. Han sa att han var väldigt imponerad att vi hade klarat oss ekonomiskt som familj under alla dessa år! Nu hade han ordnat så vi hade fullt
underhåll och det var ju vi tacksamma för!
Så kom januaridagen 1977 när vi skulle åka tillbaka till vårt kallelses
land Liberia. Det kändes svårt att lämna nära och kära vänner. Min
mamma – skulle jag få se henne igen, tanken kom smygande…
Vi åkte över Kanarieöarna och stannade där och kopplade av några
dagar innan vi tog flyget till det tropiska Afrika.
74 18. TILLBAKA I LIBERIA
Liberia har aldrig varit ett kolonialland. Amerika köpte land i Liberia för
de frigivna slavarna på den tiden. The Land of Liberty - Frihetens Land.
Året 1847 proklamerades Republiken Liberia.
”The Land of Liberty brought us here” blev valspråket.
De frigivna slavarnas ättlingar blev senare kallade the Congo People,
de utgjorde 3 procent av folket och tillhörde överklassen. De fick sina
utbildningar i Amerika, de hade pengar och levde ett rikt liv. Under alla
dessa år blev de presidenter och ministrar i landets regering. De infödda
kallades the Country People.
18. TILLBAKA I LIBERIA 75
18. Tillbaka i Liberia
Vi kom tillbaka och kände oss hemma, vi åkte från den svenska vintern
och kom till detta varma, fuktiga och soliga klimat.
Vi blev välkomnade av våra vänner som utstrålade sådan värme och
godhet. Hela kyrkan var full av folk som välkomnade oss på välkomstmötena som ordnades. De klappade i händerna och sjöng för fullt från
hjärtat.
Vad vi hade saknat detta!
Det hade kommit många till kyrkan och funnit Jesus som sin frälsare.
Vi gladdes med dem.
Vi hade planerat att inte bo i lägenheten i kyrkan. Vi kände att vi
behövde lite mer avstånd från kyrkan än att bo i samma byggnad.
Svenska Pingstmissionen ägde en tomt alldeles vid infarten av huvudstaden Monrovia. Det var en rätt stor tomt inhägnad av palmträd
och tropiska växter. Missionärerna Manne och Mia som bott där förut,
hade satt upp en stor amerikansk trailer, husvagn, och byggt ut med rum
och altan så det såg ut som ett hus. Nu hade det stått tomt länge och
behövdes en storrengöring och reparation eftersom termiterna invaderat
det.
Vi kom dit samma kväll som vi kom till flygplatsen i Robertsfield. Vi
trodde att vi bara kunde flytta in på en gång, men det var omöjligt.
En amerikansk missionärsfamilj bodde grannar i huset intill. De var
från samma amerikanska pingstmission som de andra missionärerna vi
samarbetat med förut. Sidney och Garnette Petersen tog emot oss på
kvällen, vi fick flytta in i deras gästrum med ett pentry, så länge som vi
gjorde färdigt vårt hus.
Efter någon vecka flyttade vi in i huset. Men det var alldeles för litet
för oss så Ingvar och jag satt en kväll och ritade upp precis hur vi ville
bygga till det efter behov. Här behövdes inget byggnadslov! Dagen efter
tog Ingvar kontakt med en hel del arbetare och en som skulle stå för tillbygget tillsammans med Ingvar.
Under tiden tog jag
kontakt med rektorn på
ELWA skolan. Det blev
bestämt att Caroline och
Elisabeth skulle börja
skolan där på en gång.
Caroline kände sig som
hemma, hon hade ju gått
en termin förut där.
Elisabeth som var nio
år var förstås ängslig och
spänd på hur hon skulle
ELWA Academy i Monrovia, där flickorna gick i skola.
76 18. TILLBAKA I LIBERIA
Charlotte tillsammans med skolkamrater.
klara av undervisningen på engelska, och att alla bara pratade engelska!
Jag var med henne första skoldagen, hon grät en stund men blev väl omhändertagen och från första dagen trivdes hon så bra.
Charlotte skulle fylla fem år och vi bestämde att hon skulle börja
Kindergarten, förskolan, där till höstterminen.
Jag hade ingen svensk undervisning med dem under hela denna tid.
De gick i denna skola under fem-sex års tid tills vi kom tillbaka till Sverige!
När Caroline var 15 år gick hon sista året på internatskola i Elfenbenskusten för amerikanska missionärsbarn.
Arbetet i Philadelphia Church och alla stora behov omkring oss tog
hela vår tid, men vi trivdes så bra hela familjen.
Vi blev goda vänner och grannar med Sid och Garnette som var betydligt äldre än vi. De hade varit i Liberia i många år på missionsstationen i Sinoe, Sid var nu deras businessagent i huvudstaden. De var med i
vår kyrka där vi samarbetade, Garnette var en duktig ledare för kören
som vi hade startat tidigare. De hade skandinavisk bakgrund och kunde
tala lite svenska till glädje för Charlotte som ofta gick ner till deras hus
med sina svenska böcker.
De uppskattade den svenska maten och fikastunder som jag bjöd på.
Och vi tyckte så mycket om att bli bjudna på frukost med amerikanska
pannkakor, amerikansk sirap och bacon!
18. TILLBAKA I LIBERIA 77
Efter tre månader var tillbygget klart på huset. Vi hade köpt järngaller för att sätta upp för fönstren En säkerhetsåtgärd för att tjuvar inte
skulle ta sig in!
Natten innan de skulle bli installerade hade vi besök av tjuvar som
lätt tog sig in genom badrumsfönstret. Jag vaknade upp, tyckte att jag
hört något ljud. Jag väckte Ingvar. Vi gick omkring i huset och såg att
det var mycket av våra personliga saker som var borta. Vi kom in i badrummet och såg att fönstret var bara ett stort hål som gapade emot oss.
Fönstret hade blivit borttaget. Ingvar gick fram till fönstret och tittade
ner på marken och fick se en man som var där. Han fick tag i håret på
honom och sade på svenska: ”nu har jag dig allt din fuling!” Mannen tittade upp förskräckt och då fick vi se att det var vår vaktman Thomas.
Han hade upptäckt själv att det varit tjuvar där men alldeles försent. Han
hade tydligen slumrat till och vår vakthund hade tjuvarna försett med en
köttbit!
Vi var ju mycket tacksamma till Gud att vi inte kommit till skada. En
polisman som tillhörde vår kyrka kom och gjorde vissa undersökningar.
Han sa att om vi vaknat hade nog tjuvarna bedövat oss och även skadat
oss och våra barn.
Fönstergallren kom på plats samma dag!
Ingvar och jag tycker mycket om heminredning och att fixa och ordna med det vi har omkring oss. ”Man tager det man haver och gör det
bästa av det” en slogan som jag ofta brukar säga! Ingvar har ”gröna fingrar” och fixade till en härlig trädgård omkring huset. Det var ju tacksamt
eftersom det fanns så mycket av tropiska växter och blommor. Gräsmattan förblev alltid grön tack vare det fuktiga vädret.
Vårt hus i Paynesville.
78 18. TILLBAKA I LIBERIA
Vårt hus i Paynesville var en utbyggd amerikansk trailer, husvagn.
En blommande hibiskushäck med röda blommor och den lila och
röda bouganvilla som täckte hela framsidan av huset. Det var så vackert!
På tomten hade vi också träd med apelsin, citron, banan och papaya.
En ”palaverhydda” fanns i trädgården som var omgiven av alla dessa underbara vackra palmer.
Vi trivdes bra och var en lycklig familj och upplevde att vi var i Guds
vilja på denna plats och de uppgifter som vi hade i vår kallelses land.
Vi bodde cirka fem minuters bilväg till ELWA missionsstationen.
Barnens skola låg bara ett stenkast från havsstranden. Det var härligt
för oss att åka dit och ta oss ett dopp i Atlantens salta vatten. Vi brukade
göra det på lördags förmiddagarna och ta fika med oss. Våra svenska gäster som vi hade på besök tyckte det var underbart!
När vi kom hem hade vår ”housegirl” lagat en liberiansk countrychop
med stark peppar och banan som vi åt i palaverhyddan!
Barnen hade en liberiansk skolkamrat som hade en privat bilchaufför
som även hämtade våra barn vid vårt hus varje morgon och tillbaka på
eftermiddagen. Det kändes så lyxigt men var så naturligt för familjen
som vi lärde känna.
Vi klarade oss från många av de tropiska sjukdomarna, förutom malaria. Vi tog medicin profylax, förebyggande, varje vecka men ändå drabbades vi av det ibland.
Vi kunde få larver som sög sig in i huden som efter någon vecka utvecklades till levande maskar. Det var väldigt smärtsamt och ofta blev
det infektioner av det. Kläder som hängde ute på torksträcket och även
frottéhanddukar brukade dra till sig dessa larver. Därför var det nödvän-
18. TILLBAKA I LIBERIA 79
Trädgården var underbar.
digt att stryka allt med varmt strykjärn! Det var mycket som var annorlunda att leva i ett tropiskt land!
Kyrkan fylldes med folk och vi insåg att den behövdes byggas ut.
Vi hade fått löfte om att bygga ett nytt boningshus på tomten där vi
bodde. Men vi var nöjda med det vi hade och med tillbygget som blev
gjort. Vi ville hellre bygga ut kyrkan när vi såg behovet. Vi kontaktade
Sverige.
De blev glada för segerrapporter att många hade blivit frälsta och
döpta.
Sagt och gjort! Kyrkan byggdes ut och vi fick utrymme för många
fler som skulle komma…
Vi hade invigning av den tillbyggda kyrkan som fylldes med folk. Det
blev utbyggnad på båda sidor med 150 nya sittplatser och även en övervåning där vi planerade en bibelskola som snart skulle börja med många
vetgiriga elever som längtade efter bibelundervisning.
Det var flera personer från olika länder som arbetade i Monrovia och
de kom till vår kyrka. Flera fredskårister från Amerika började besöka
våra gudstjänster. De lämnade sina liv till Jesus och ville döpas. Det var
så inspirerande att höra dem vittna om att det de upplevat skulle de föra
vidare till sina släktingar och vänner i Amerika.
Det var många ungdomar från grannländerna till Liberia som studerade på universitet i Monrovia. De hade hört talas om Philadelphia
Church på 10:th Street. De kom och blev gripna och överlämnade sina
liv till Jesus och lät döpa sig. När de skulle tillbaka till sina olika länder
ville de föra evangeliet vidare. När vi var hemma i Sverige och hade ett
80 18. TILLBAKA I LIBERIA
Dopkandidater i Philadelphia Church. Jag spelar piano vid en annan dopförättning.
av våra missionsmöten fick vi ett profetiskt tilltal från Gud. Det innehöll
bland annat, att från Philadelphia Church i Monrovia skulle evangeliet
spridas till olika länder. Vi fick uppleva det! Varje gång vi hade dopförrättning döptes omkring 25 personer. Vår dotter Caroline hade döpts
förra perioden innan vi åkte hem till Sverige.
Under denna tid ville Elisabeth döpas och det blev på juldagen då vi
hade dop. Vi som föräldrar upplevde
stor gripenhet när våra flickor beslutat
sig för att följa Jesus och döptes tillsammans med våra liberianska vänner.
Vår granne Garnette och jag samlade en del kvinnor som bodde i Monrovia där deras män arbetade i olika
företag. De kom från olika länder och
var inte troende men väldigt intresserade. Vi hade bibelstudier och samtal
om vår tro på Gud. Vi fick be till Gud
för dem och en del kom till tro på Jesus.
Pastorerna i Philadelphia Church
Tillsammans med de amerikanska
missionärerna från ELWA och andra
missioner så hade vi en Christian Womens Club.
Vi hade ett evangeliskt lunchmöte
en gång i månaden på Dukor Hotel
och då samlades många både svarta
och vita kvinnor. Det var en fin gemenskap vi hade tillsammans.
Samarbetet med pastor Joel Lauroue och hans fru Loretta var vi så
tacksamma för. De hade tre flickor
som vi, det blev en fjärde flicka senare.
Gott samarbete.
18. TILLBAKA I LIBERIA 81
Nyfödda tvillingar.
Loretta var lärare, hon hade fått ett stipendium från Sverige för att utbilda sig. Det var ett stipendium från kvinnornas internationella bönedag till kvinnor i u-land. Vi arbetade tillsammans i både kamp och glädje
i församlingen.
Loretta och jag fortsatte med bibelundervisning och vägledning för
våra unga kvinnor.
Vi hade radiokontakt med missionärerna varje dag morgon och eftermiddag från de olika missionsstationerna i landet. Det var en trygghet
för alla för att höra att allt var bra och få rapporter vad som hade hänt.
Ingvar var nu så kallad Field Chairman för missionen. Han ansvarade
för missionen och det administrativa. Han var representant för missionen inför myndigheterna. Vi tog hand om alla nya missionärer och familjer som kom till Liberia. Det blev många besök på olika instanser och
myndigheter för Ingvar. Vi hade också missionärskonferenser på olika
platser.
Vår mission hade inte någon sjukvårdsklinik i Monrovia. Jag saknade
de uppgifterna.
En dag blev jag tillfrågad från ELWA-sjukhuset om jag ville börja
arbeta med deras Village Clinic. Jag blev glad för detta erbjudande att
kunna få arbeta inom sjukvården igen, och upplevde att det ingick i
Guds plan för mig.
Village Clinic innebar att vi åkte ut till olika delar av huvudstaden
och satte upp en mottagning för dagen för sjuka patienter, mödravård
och mammor med sina sjuka barn. Det var stora mottagningar med 100tals patienter. En stor jeep fylldes med all utrustning som vi behövde.
Det blev mycket arbete men meningsfullt att hjälpa alla dessa behövande.
82 18. TILLBAKA I LIBERIA
Arbetsgemenskapen var mycket god med de amerikanska sjuksköterskor
och infödd personal som jag arbetade med.
Sjukdomen HIV och Aids hörde vi aldrig talas om under den tid vi
var där. Det var efter några år, när vi kommit hem och jag börjat arbeta
som barnmorska i Växjö, som det började höras från USA om denna
sjukdom som sedan spreds i många länder. Afrika har drabbats hårt under många år. En stor tragedi med alla dessa barn som drabbades och
blev föräldralösa.
Även i Sverige har det varit en fruktad sjukdom. Nu finns det bättre
mediciner för detta men smittan är densamma. Vetenskapen fortsätter
att med nya möjligheter komma fram till bättre resultat.
Det är mycket tragiskt med alla som har drabbats av denna sjukdom.
19. KORT VISIT TILL SVERIGE TILL PARIS 83
19. Kort visit till Sverige
Till Paris
Vi hade varit i Liberia i ett och halvt år när vi fick ett meddelande att
Ingvars systrar Ann-Margret och Carin skulle komma och besöka oss.
Vi blev väldigt glada hela familjen. Efter ett tag pratade vi i telefon
med dem. På den tiden fanns det inga telefonledningar i Liberia så vi
fick åka till telefonhuset och beställa samtal med Sverige. Eller åka till
Svenska Ambassaden och ringa, för där hade de telefonkoppling.
Vi brukade ringa till farmor och mormor på julafton och på födelsedagar. När vi pratade med Ingvars systrar hade de ändrat sig, de skulle
inte komma, men erbjöd oss att få deras respengar och komma hem till
Sverige en sommarmånad. Det var ju en riktig överraskning för oss som
familj.
Vi hade inte tänkt oss att åka hem efter tre år för en hemmaperiod,
istället tänkte vi åka hem någon sommarmånad när barnen hade skollov
så det skulle bli en längre period i Liberia denna gång, det var också i
samråd med våra församlingar.
Det var juni månad och vi åkte hem till den svenska sommaren med
all sin blomsterfägring. Vi var i Stockholm den första tiden tillsammans
med min älskade mamma och min familj, samt alla våra vänner särskilt
Maggan och Eric och deras barn som alltid ställde upp för oss på alla
sätt.
Naturligtvis var vi på gudstjänst i Filadelfiakyrkan och de närliggande
församlingarna.
Vi tog mamma med oss och bilade till Småland till farmor Viola och
syskonen. Det var en glädje att få träffa alla. Mammas sommarstuga var
nu såld. Hon var så glad att få följa med oss till Småland. Vi riktigt njöt
av den fina sommaren och att få vara tillsammans.
Vi åkte tillbaka till Stockholm. Tiden gick fort och dagen kom när vi
skulle säga farväl. Jag kramade om min mamma och det var ett tårfyllt
avsked även för barnen att lämna sin mormor. Mamma var vid god hälsa
och som vanligt alltid solig och glad. Jag fick en vemodig känsla! Skulle
vi få se varandra igen…?
Från Arlanda gjorde vi ett stopp i Paris på några dagar.
Det var fantastiskt att utforska denna stad med allt vad den bjöd på.
Vi gjorde en heldag i Paris. Promenerade på paradgatan Champs Elysées
med sina exklusiva affärer. Vi kom till Eiffeltornet och på ett café njöt vi
av härligt nygräddade crêpes. Vidare till det berömda Louvren museet
och såg där förstås Leonardo Da Vinci tavlan av den berömda MonaLisa.
Det var en upplevelserik dag.
84 19. KORT VISIT TILL SVERIGE TILL PARIS
Vi kom tillbaka till Monrovia och allt arbete som väntade på oss.
Flickorna trivdes bra i skolan, även Charlotte som nu skulle börja i första
klass. Hon hade gått ett år på förskolan och talade bra engelska. Vi kände oss hemma. Många olika ljud välkomnade oss, det var särskilt en sorts
duva som gömde sig bra, och som man aldrig såg, den hade ett speciellt
läte både dag och natt som jag kände mig hemma med. När skymningen
föll började alla dessa underbara syrsor låta som en symfoniorkester!
Vi hade fullt upp med alla våra olika uppgifter. Det var många som
kom till vår kyrka och beslutade sig för att följa Jesus, många ungdomar
som längtade efter undervisning och andlig
vägledning.
Förutom klinikarbetet hade jag fått erbjudandet att få ha bibellektioner i de statliga skolorna i Monrovia, både
High school och Elementary school. Det var
underbara tillfällen att få
möta dessa skolungdomar och få sprida evangeliet om Jesus som Frälsare. Efter lektionens
slut blev jag omringad av
ungdomar i 10-12 :e
klassen i High school.
De var katoliker, muslimer, animister. De ville
veta mer om Jesus som
Frälsare.
Något år senare i
Sverige efter vi avslutat
vårt arbete i Liberia fick
jag ett brev från en av de
unga eleverna jag haft.
Han skrev och talade om
att ett nytt ljus hade
kommit in i hans inre
och han hade börjat tro
på Jesus som sin Frälsare,
efter jag hade haft dessa
bibellektioner. Han hade
också kommit till Philadelphia Church.
Bibelundervisning i statliga High School Monrovia.
19. KORT VISIT TILL SVERIGE TILL PARIS 85
Familjekort 1978.
Jag blev glad och tacksam för detta!
Efter några veckor kom ett telegram från Sverige. Det var från min
syster Barbro. Mamma hade plötsligt blivit dålig och var nu på sjukhuset.
Det var ju väldigt oroväckande och kändes svårt att vara långt ifrån.
Vi fick höra över telefon att hon drabbats av en allvarlig njursvikt och
hon var mycket dålig.
Efter några månader fick hon hembud till himlen. Det kändes mycket svårt att aldrig mer få se min älskade mamma som betytt så mycket
för mig. Sorgen och saknaden var stor.
Tacksamheten var stor till Gud som såg till att vi fick träffas och vara
tillsammans under denna sommarmånad vi var hemma i Sverige och den
sista månaden hon var vid god hälsa.
Jag är övertygad att Gud visste detta och förberedde allt detta för oss
som familj.
Jag åkte ensam hem till Sverige till begravningen.
Maggan väntade på Arlanda sent på kvällen. Det var så skönt att se
henne där, vi var som systrar och hon tyckte så mycket om min mamma.
Det kändes overkligt att dagen därpå på förmiddagen stå invid kistan
och ta farväl av min älskade mamma. Jag var så tacksam att ha haft en
bedjande mor! Jag visste att hon nu var i de himmelska boningarna där
86 19. KORT VISIT TILL SVERIGE TILL PARIS
också min far var. En dag ska vi få mötas där. Det är det eviga löftet vi
fått av Jesus.
Efter några veckor åkte jag tillbaka till min familj som väntade på
mig.
Jag var mycket tacksam till Gud att jag har en så fin familj en underbar make och så fina flickor. Vi visste att vi var i Guds vilja med våra liv.
20 BABY LINDA 87
20 Baby Linda
Det knackade på dörren en tidig morgon.
Det var John som arbetade tillfälligt hos oss. Han talade om att hans
fru hade dött på morgonen. Hon hade fött en liten flicka som levde, men
själv hade hon avlidit av stora blödningar.
Efter att flickorna åkt till skolan klockan sju åkte vi till deras skjul.
Omgiven av gråtande kvinnor låg den döda kvinnan på golvet på en
madrass. Jag tog den några timmar gamla nyfödda babyn i mina armar,
virade om henne en barnfilt som jag hade med mig.
Pappan vädjade till oss att ta med babyn hem till oss så att vi kunde
ta hand om henne. Han själv hade inte möjlighet till detta, han hade
också en tvåårig son att ta hand om.
Jag frågade honom hur allt detta kunde hända. Några dagar innan
hade han fått en summa dollar av mig. Han skulle, när det var dags att
föda, åka till det närbelägna Katolska Sjukhuset. Han sa till mig att de
hade varit på sjukhuset och barnet hade fötts där, men de fick inte vara
kvar när mamman blivit dålig så de åkte hem med påföljd att hon dog
hemma. Jag tvivlade på detta och sade att jag inte trodde på honom. Jag
visste att de på sjukhuset aldrig skulle skicka hem mamman i detta tillstånd.
Jag förstod att John ljög för mig. Jag åkte till sjukhusets förlossningsklinik och pratade med personalen där. De visste med säkerhet att han
inte varit där med sin fru, jag fick också se liggaren där alla patienter
registrerades.
Jag såg också hur de klippte av naveln och förband den. Det första
jag såg på Johns nakna baby var att naveln var ungefär tio cm lång och
bara avklippt utan bandage. Så detta gjorde att jag förstod att han ljög.
När jag pratade med honom igen och talade om att jag visste att han
inte talat sanning för mig så erkände han detta. Pengarna hade han gjort
av med till något annat och därför skämdes han att kontakta mig för
hjälp när det blev komplikationer. Hans fru var mycket äldre än han och
själv var han bara en ung grabb. Vi tyckte synd om honom och han fortsatte att arbeta hos oss. Han behövde väl pengarna han arbetade för och
även all mat och kläder han fick av oss.
Helt plötsligt fick vi en nyfödd baby att ta hand om! Jag hade förråd i
mina tunnor från Sverige. Både nappflaskor och mjölkersättningar för
spädbarn togs fram och små baby kläder. Det första jag gjorde var att
klippa naveln och sedan ge babyn sitt första bad.
Charlottes dockvagn blev utmärkt att bädda ner den lilla babyn i!
Barnen kom hem från skolan. De visste ingenting. Jag sa att vi hade
en överraskning. De fick leta sig fram och till sist gav de till ett tjut av
glädje när de såg ner i dockvagnen och såg den sötaste lilla baby.
88 20 BABY LINDA
Babyn Linda och jag.
Våra flickor var så förtjusta i den lilla flickan och de gav henne namnet Linda. Vi behöll henne i sex månader. Jag och flickorna ville gärna
adoptera henne. Ingvar var mer eftertänksam och tänkte på konsekvenserna hur det skulle kunna bli. Vi hade ju den svenska prästfamiljen i
minne hur svårt de hade det när de adopterade sitt barn med all korruption som gäller i detta land. John ville gärna att vi skulle adoptera henne,
men hur det skulle bli med hans släkt visste vi inte. Vi bad mycket till
Gud för detta att Guds vilja skulle ske.
Det bästa vore ju naturligtvis om det fanns något liberianskt par som
kunde adoptera henne. Jag bad särskilt för detta om Gud hade ett troende, kärleksfullt par som längtade efter ett barn.
Och det var precis vad som hände. Vi åkte upp till missionsstationen
Foya till en konferens där och Linda var med oss. Under konferensdagarna med mycket folk samlat så var det en liberiansk kvinna som kom
emot mig och tittade så kärleksfullt på Linda och ville hålla i henne. Jag
tittade på dem och fick en tanke, så lika de var!
Det visade sig att den unga frun var gift med en av lärarna på missionens skola. De hade varit gifta rätt så länge och kunde inte få egna barn.
De riktigt längtade efter ett barn.
Det blev bestämt att lilla Linda skulle få sina föräldrar. Vi åkte tillbaka med Linda till Monrovia och där ordnades med alla papper och
många stämplar, på olika myndigheter. Pastor Falla Bimba från Foya var
20 BABY LINDA 89
Linda och hennes föräldrar.
med och övervakade det tillsammans med John som skrev på papperen och var glad för de nya föräldrarna.
Efter ett halvår så fick vi krama
Linda för sista gången…
Det blev ett tårfyllt farväl men
vi var lyckliga att Gud hade ordnat
allt så bra.
Med flyget från Monrovia till
Voinjama hade Caroline som då
var 15 år fått den stora uppgiften
att åka med Linda och överlämna
henne till sina nya föräldrar. Jag
skulle ha åkt men blev sjuk så vi
överlät detta till Caroline som var
en duktig och mogen tonåring.
Hon åkte iväg med lilla Linda på
armen och en väska som var fullpackad med alla babysaker. Hon
skulle instruera den nya mamman
Flickorna tillsammans med Linda och
några små pojkar.
90 20 BABY LINDA
om allting med som rörde Lindas skötsel. Hon gjorde allt detta med
stort ansvar.
Vi träffade Linda med sina föräldrar vid flera tillfällen när vi kom
upp till bushen. Det var en lycklig familj.
Många år senare efter vi hade åkt från Liberia och efter det 14-åriga
krigets slut fick vi meddelande om att Linda hade avlidit i följderna efter
det grymma kriget. Det kändes smärtsamt för oss. Hon var ett fadderbarn för oss.
21. AMERIKAS PRESIDENT PÅ BESÖK 91
21. Amerikas president på
besök
Det var feststämning i huvudstaden Monrovia.
Amerikas president Jimmy Carter med first Lady skulle komma på
besök. Dagen var utlyst som en national Holiday. Folkmassorna stod i
rader utmed vägen från flygplatsen Robertsfield till Monrovia och Presidentpalatset. President Tolbert hade beställt splitter nya amerikanska
lyxbilar för att möta presidenten och hans följe.
Vi stod utmed huvudgatan Broad Street bara en tvärväg ner från vårt
hus i Paynesville. Det var alldeles vid infarten till Monrovia.
Väntan blev lång men plötsligt hörde vi det höga ljudet av sirenerna
som följdes av poliser som kom åkande med sina motorcyklar och där
kom hela bilkolonnen av limousinerna med de celebra gästerna. Oh så
fort det gick!
Alla vinkade och hurrade för fullt.
Efter paraden passerade bussar med särskilt inbjudna gäster. Folkträngseln var stor och det gällde att inte komma för långt ut på vägen.
Helt plötsligt tvärstannade en av bussarna. En olycka hade hänt alldeles invid där vi stod.
Det blev ett stort tumult, allting stannade upp. Jag rusade fram och
fick se en pojke ligga skadad på vägen och såg att det var vår grannpojke,
bussen hade träffat honom när han lutade sig fram på vägen. Han var
son till en amerikansk familj med tre skolpojkar som bodde alldeles intill
oss. Till min fasa såg jag att han var väldigt tilltygad. Mamman och jag
åkte i bilen med honom till ELWA-sjukhuset som inte låg så långt därifrån. Han avled strax efter vi kom dit.
Vilken fruktansvärd sorg som drabbade denna familj.
Det var verkligen ett sorgligt minne som alltid förknippas av denna
stora dag i Liberia. Familjen fick hjälp av amerikanska ambassaden att
åka hem till Amerika så fort som möjligt. Vi fick höra senare att president Carter och hans fru var på J.F. Kennedy Airport New York och tog
emot familjen och kistan med den avlidne pojken när de kom hem till
Amerika. Presidentparet ville visa sin vördnad och sitt deltagande.
Under den här tiden kom flera nya missionärsfamiljer till Liberia. De
skulle till de olika missionsstationerna i landet. Ofta kom de nattetid
med flyget till Robertsfield där Ingvar var och mötte upp. Våra barn
skulle sova men de var så nyfikna att få se den nya familjen komma med
sina barn! Jag hade alltid en kall isdryck färdig med en nybakad kaka för
att välkomna dem! Det var uppskattat! Sedan satt vi länge och bara pratade med varandra om allt det nya som skulle hända dem i detta tropiska
missionsland.
92 21. AMERIKAS PRESIDENT PÅ BESÖK
Det var flera svenskar som kom på besök till Liberia av olika anledningar. Det var roligt att få lite nyheter från Sverige. De deltog i vår kyrka och Ingvar brukade ta med dem på en tur i staden eller utanför i
djungeln. Även pastorer från Sverige och missionärer från andra länder
kom till oss. Det var alltid en frisk fläkt att få dessa besök.
Oftast blev vi utbjudna på restaurang i Monrovia och det kändes ju
väldigt lyxigt för oss!
Vi hade många nya besökare som kom till Philadelphia Church. Ibland kom presidentens dotter till våra gudstjänster och det var en glädje
för oss. President Tolbert var baptist och även generalsekreterare för Internationella Baptistsamfundet. Många Liberianer blev baptister sedan
han blev president, i synnerhet politiker. Han hade blivit president några
år innan vi kom dit.
Före honom hette presidenten Tubman och han var metodist. Och då
var det många som blev metodister!
Det var många som bekände sig som kristna men samtidigt var
bundna i fruktan till tron på andemakter.
Det var därför vi kände oss kallade att vara missionärer i detta land
att få förkunna om Jesus som Frälsare och befriare från denna fruktan
som så många var bundna i.
När det var politiska val, var det många under denna speciella tid
innan valet som var skrämda. Våra unga flickor som var med i vår kyrka
vågade inte efter kvällsmötena eller från kvällsskolan åka hem med taxi
som var det vanligaste att åka med.
Det var nämligen så att dessa män som valdes behövde en liten del av
ett människooffer. Det var deras ”power” kraft för att lyckas.
Taxichaufförer var betalda för att kidnappa flickorna, som försvann
och dödades för detta ändamål. Det var fruktansvärt. Vi hörde talas om
att en av de högt uppsatta personerna alltid hade en liten stav i handen.
Denna var hans ”power” kraft och den innehöll en del av hans egen dotter.
Det var lördag eftermiddag. Vi hade gäster på middag. Det var våra
grannar Sid och Garnette med deras son och familj från Amerika.
Vi väntade på Ingvar som skulle komma hem från staden. Det dröjde
och dröjde, till slut började vi att äta. Vi hade ätit färdigt och satt och
pratade. Jag började undra varför han aldrig kom. Det hördes en bil stanna utanför och någon av flickorna gick ut och kom sedan tillbaka för att
hämta mig.
Jag gick ut på gårdsplanen och fick se att en polisbil stod där. I den
satt en polis. Ur bilen kom Ingvar gående emot mig. Han stapplade fram
och var alldeles kritvit och blodig i ansiktet.
21. AMERIKAS PRESIDENT PÅ BESÖK 93
Jag sprang fram och fylldes av skräck och frågade vad som hänt. Polisen berättade att de funnit Ingvar instuvad i en hopknycklad bil på den
trafikerade gatan nedanför oss. Det var bara ett under att han levde sade
polisen. En taxi hade i hög fart åkt upp från en liten tvärgata och kört
upp på huvudgatan och en lastbil kom i hög fart och tvärbromsade och
fick sladd på bilen och Ingvar som kom körande kom under lastbilens
flak.
Jag följde med till sjukhuset i polisbilen för det var angeläget att Ingvar blev undersökt sade polisen innan han for i väg. Ingvar var förstås
chockad och fick sys ihop både i ansiktet och i huvudet. Men tack och
lov till Gud att han var oskadd för övrigt och inte fick några men av det.
Våra grannar åkte ned och fick se en anskrämlig syn utav bilen som
aldrig gick att använda mer. Vi hörde att flera som sett bilen stå där hade
sagt att den bilföraren levde nog inte! Vi tackade Gud för ett underbart
beskydd och med änglavakt.
En tid efter detta skulle Ingvar åka upp till en plats i djungeln i närheten av en diamantgruva. En evangelist som arbetade där hade skickat
ett meddelande med önskan om att Ingvar skulle komma till denna plats
för att ha möten och dop. Han skulle vara där över en helg och övernatta.
Han åkte taxi som var överfull med passagerare och höns. Han satt
bredvid föraren. De kom utanför staden och ut på den svårhanterliga
landsvägen med alla sina förrädiska gropar och överraskande moment.
Det gick fort undan och chauffören körde fortare och fortare trots allas
protester. Kvinnorna bak i bilen ropade högljutt till honom men han
bara flinade och körde på. Han lyssnade inte heller på Ingvar som försökte tala honom tillrätta.
Rätt som det var vinglade bilen till och han kom över en grusbuktning mitt på vägen. Med den höga farten kom han på den andra sidan av
vägen och kom rakt ut på fältet och gjorde en kullerbytta med bilen som
välte och rullade runt en gång, två gånger och för den tredje gången!
Ingvar berättar att han för varje gång den rullade runt så tänkte han jag
lever fortfarande, jag lever fortfarande, jag lever fortfarande! Så stannade
den illa tilltygade bilen helt plötsligt och alla försökte ta sig ur den.
Alla var chockade. Ingvar förvissade sig om att alla klarat sig. Han
såg att chaufförens halmhatt satt klämd i dörren. Ingvar tänkte det kunde lika väl varit hans huvud…
Kvinnorna kröp ut oskadda och de sa till Ingvar: ”det var din Gud
som hjälpte oss!”
94 22. STATSKUPP OCH SVÅRA TIDER
22. STATSKUPP OCH SVÅRA TIDER 95
22. Statskupp och svåra tider
Liberia hade alltid varit republik med olika presidenter under sin
134-åriga historia. Landet hade under alla dessa år inte upplevt någon
statskupp, förutom olika stamkrig.
Därför kom det så överraskande den där lördagsmorgonen när vi tidigt vaknade upp av skottlossningar. Charlotte blev skrämd och kom in
till oss och undrade vad det var som hände. Vi sa att vi trodde det var
skjutövningar.
Det skulle bli hennes födelsedagskalas senare på dagen då hennes
skolkamrater skulle komma. Hon hade fyllt åtta år någon dag innan.
Men under natten den 14 april 1980 hade det blivit statskupp en militärkupp då militären tog över. De hade stormat presidentpalatset och
mördat presidenten och tillfångatagit alla ministrar, som senare blev
hängda.
Det var en otäck upplevelse för oss, vi blev isolerade i flera dagar, det
var utegångsförbud. Vi visste inte vad som skulle hända med oss som
vita och missionärer.
Vi hade förutom våra egna barn ytterligare två missionärsbarn och en
kvinnlig missionär hemma hos oss när det hände. Vi satt instängda i huset men efter några dagar vågade vi oss ut för att fika i vår palaverhydda
som vi hade i trädgården.
Vi satt där i lugn och ro när plötsligt en jeep med beväpnade militärer dök upp och stannade utanför vårt staket. De skrålade högljutt, var
berusade av både alkohol och makt.
Plötsligt riktade en av militärerna ett gevär mot oss. Jag hade aldrig
varit så rädd som jag var då. Jag trodde att vår sista stund var kommen.
Vi höll andan, då såg vi att han lyfte geväret i luften och sköt ett skott.
Vi gick tyst i en rad in i huset och sjönk ner chockade.
Vi kände Guds beskydd över oss.
Ingvar läste Psalm 91 ”Den som sitter under den Högstes beskärm
och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger: I Herren har jag
min tillflykt och min borg, min Gud, på vilken jag förtröstar.”
Jeepen var kvar och vi såg i fönstret att militären undersökte grannens hus. Våra grannar hade kommit till oss på morgonen och talat om
att de måste fly. Mannens far var justitieministern som blivit fängslad
och nu var de ute efter familjemedlemmar. Grannen själv var jurist.
Hans fru hade börjat komma till vår kyrka så jag hade lärt känna
henne.
Det kom flera missionärer till oss så vi blev många i hushållet.
Efter ett tag lade militärerna beslag på grannens hus och flyttade in
med sina flickvänner. Det blev ett väldigt oväsen med berusade militärer
sent på kvällarna och nätterna.
Vi blev störda av dem och en kväll frågade jag Ingvar om han ville gå
dit och prata med dem. Det var ju naivt av mig men Ingvar är ju aldrig
96 22. STATSKUPP OCH SVÅRA TIDER
rädd så han gjorde det! Jag stod bakom fönstergardinen och fick se hur
arg militären blev och hotade honom med geväret, jag hörde skottet och
blev livrädd men han lyfte geväret mot skyn och smällde av så det dånade. Ingvar kom tryggt tillbaka.
Dagen efter fick jag en ingivelse som jag tror kom ovanifrån.
Jag bakade en stor kaka med glasyr på och gick över till huset. Soldaterna var inte hemma dagtid men jag visste att flickorna var gömda i huset. Jag knackade på och överlämnade kakan. De blev så glada och tacksamma.
Samma kväll kom en av soldaterna över till oss, beväpnad förstås. De
ville särskilt tacka och sa att de ville bli våra vänner och lovade att beskydda oss. Därefter på kvällarna kom en del av soldaterna och ville samtala med Ingvar och ville att han skulle bli deras själavårdare. Jag blev
god vän med flickorna.
Det blev resultatet av en kaka som Gud använde att förändra en besvärlig och farlig situation!
Vi fick höra på radion när den nye presidenten talade, han hade själv
utsett sig till president. Han talade om att alla vita och missionärer fick
stanna kvar i landet för de behövde vår fortsatta hjälp med skolor och
sjukvård som missionsarbetet innebar, det innefattade också kyrkor och
församlingar som missionen drev.
Efter en tid tog de bort utegångsförbudet. Vi kunde ha våra gudstjänster och samlingar i kyrkan som fylldes av människor som längtade
efter Gud. Människor strömmade dit för hjälp och förbön. Det var en
riktig besökelsetid.
Under den här tiden när allt detta hände fick jag missfall, jag kände
att barnet dog inom mig, jag åkte till ELWA-sjukhuset. På lördagsmorgonen skulle de göra ett operativt ingrepp. Jag blev troligen nedsövd alldeles för djupt så de hade svårt att väcka upp mig efter ingreppet.
Jag själv upplevde vad man kallar för nära döden upplevelse. Jag hörde alla röster omkring mig och även från en radio som var på långt avstånd då jag hörde den nya presidenten tala! Men själv kunde jag inte
kommunicera, jag var som förlamad. Jag kunde inte röra ögonen. De tog
i mig och skakade mig och ropade mitt namn gång på gång. Det var ingen respons från mig. Jag upplevde att jag hade lämnat kroppen och var i
luften svävande ovanför allt och alla. Jag ”såg” ner på allt och hörde allt.
Efter en lång tid vaknade jag upp när de ropade mitt namn. Jag kände
igen doktorn som stod där och såg orolig ut. Jag började prata och frågade var jag var! Den spända stämningen som varit började att lätta och
alla såg glada ut!
Senare talade doktorn om för mig att han blev mycket förvånad att
jag inte började tala svenska, på mitt eget modersmål, när jag vaknade
upp utan pratade på engelska! Jag var djupt tacksam till Gud att jag fick
livet tillbaka!
23. FÖRSAMLINGSBILDANDE OCH FÖRFÖLJELSE 97
23. Församlingsbildande
och förföljelse
Det var en omtumlande tid som följde. Vi upplevde en tid av förföljelse
mot oss som missionärer och mission.
Det var en handfull personer som tidigare varit medlemmar i en annan församling uppåt landet, som ville åt allt vad missionen hade av värde. Laglöshet och korruption var det som gällde i landet, efterdyningar
av statskuppen. De som förföljde oss utnyttjade situationen.
Vi hade planerat församlingsbildande den 20 april. Inbjudningar
hade gått ut till församlingarna i landet och pastorerna och missionärerna.
Ingvar hade tidigare frågat Gissigruppen, som hade möten i kyrkan,
om de också ville tillhöra församlingen som skulle bildas. Men de ville
inte det.
Det var flera representanter från våra församlingar i Sverige som
hade tänkt komma. Men så blev det inte! På grund av statskuppen var
flyget stängt och det var utegångsförbud. Allt var kaos.
Det beslutades att bilda den nya församlingen söndagen den 11 maj.
Vi förstod att mycket kunde hända och att denna grupp kunde göra vad
som helst emot oss. På lördagen kom två män till oss för att försöka
stoppa församlingsbildandet. De hade utsetts av några som var ledare för
denna grupp som arbetade emot oss, en av ledarna han var äldste i en av
församlingarna i landet. Han förde ett dubbelliv och arbetade mot Gud
själv. När han var i Monrovia var han med i den gruppen som förföljde
oss. Vi blev väldigt ledsna för detta.
Vi hade flera som kom till oss under denna dag, en evangelist som
hade känt att han skulle åka till oss och be för oss. Likaså kom en av våra
missionärer och bad tillsammans med oss. Det styrkte oss och vi kände
att detta var det rätta tillfället att församlingen skulle bildas.
Vi hade planerat att vi skulle ha ett möte på lördagskvällen i kyrkan
innan vi bildade församlingen på söndagen.
Alla var samlade i kyrkan på lördagskvällen. Vi kände starkt Guds
närvaro. Vi bad för församlingsbildandet som skulle äga rum dagen efter.
Det var bön och lovsång till Gud och vi firade Herrens Heliga Nattvard.
Det var Ingvar som ledde mötet och helt plötsligt sa han:
”Jag känner starkt att vi ska bilda församlingen i denna stund istället
för i morgon.” Han talade inte om vad vi varit med om tidigare under
dagen. Vi kände alla ett allvar i detta.
Det blev en ceremoni med avskiljning av pastor Joel Lourore som
församlingens föreståndare och pastor och de två äldste Luis Lawrence
och Natt Friday. Mycket fina män som hade Guds utrustning för detta
ämbete.
98 23. FÖRSAMLINGSBILDANDE OCH FÖRFÖLJELSE
Det blev en helig stund inför Guds närvaro. Ingvar blev utsedd som
församlingens honorary pastor, hederspastor.
Vi bildade en ring runt den stora kyrkan och alla höll varandra i händerna. Medan vi bad och var inför Guds ansikte så kom ett starkt och
tydligt profetiskt budskap. Det var Herren som talade till oss om att det
vi hade gjort nu och bildat församlingen var helt i överensstämmelse
med Hans vilja och att Han skulle vara med oss i församlingen och
Hans välsignelse skulle vara över oss.”
Det var en mäktig stund. Församlingen bildades den 10 maj 1980.
Söndagen kom och vi åkte till kyrkan som fylldes med folk. Vi kände
att något var i görningen. Utan för kyrkan delades det ut lappar av dessa
män som var emot oss, till den grupp som de hade omkring sig.
Dessa män satt på första raden i kyrkan.
Gudstjänsten började med en unison sång och bön om Guds välsignelse. Kören sjöng, kyrkan var mer än fullsatt. Ingvar ledde mötet och
helt plötsligt kom dessa män fram och ställde sig på var sin sida om Ingvar. Fram kom också en beväpnad militär och ställde sig där. Det såg
hotfullt ut.
Så började en av dem att ta över och försökte att tysta ner Ingvar.
Han sade att de skulle hindra att församlingen skulle bildas för nu skulle
de ta över allt både församlingen, kyrkan och missionen och de hade
minsann hjälp av militären som stod och skramlade med sitt vapen.
Ingvar avbröt honom och sade som det var, att församlingen är redan
bildad och både pastor och äldste avskiljdes och installerades i går kväll,
så nu kan ni gå ner att sätta er.
Det blev tumult och de började skrika och hota att de skulle upplösa
församlingsbildandet med militärens hjälp som började rycka i Ingvars
arm och skulle ta honom därifrån till militärens högkvarter om det inte
blev som de sade. Ingvar blev stark som ett lejon och sa med myndig röst
att: ”nu får ni gå ner och sätta er” och vände sig också till militären som
lunkade ner. ”Ni kan inte upplösa det som är gjort inför Gud den Allsmäktige och nu sjunger vi en sång och sedan predikar pastor Lourore.”
Vi kände att Guds Ande fick övertaget över hela gudstjänsten.
Vi upplevde starkt bibelordet ” Dödsrikets portar ska aldrig få makt
över Guds församling”, Matt.16: 18.
Det bibelordet fick vi många gånger verkligen uppleva under den
kommande tiden. Vi fick se det program som var skrivet för att förhindra och förstöra församlingsbildandet. Men de kom försent! Församlingen var redan bildad på lördagskvällen enligt Guds vilja. Vi var alla tacksamma för Guds hjälp och omsorg.
Även den nybildade församlingen blev föremål för förföljelse.
Samtidigt fick vi vara med om en väckelse i församlingen.
Våra ungdomar förstod att när Gud verkade var själafienden där för
att förstöra.
24. TILL SVERIGE VIA LONDON 99
24. Till Sverige via London
I överenskommelse med våra församlingar i Sverige förlängde vi vår period i Liberia till fem år i stället för tre år.
Vi skulle då få åka hem till Sverige ett par månader under sommaren
1980 när barnen hade skollov. Sedan räknade vi med att åka ut för ett år
till och göra det sista året innan vi avslutade vår sista period.
Innan vi åkte hem skulle vi ha en missionärskonferens upp i landet i
Foya Kamara.
Vi hade varit på internradion på morgonen och meddelat att vi kommer med flyget som missionspiloten George Cool skulle ta oss med till
Foya. George och Billy Cool var Sinoe missionärer som nu bodde i
Monrovia i närheten där vi bodde i Paynesville. Det var ett 4-sitsigt flygplan och George var en mycket erfaren pilot. Han hade aldrig flugit till
Foya så det var första gången. Det skulle ta en timma att komma dit.
Vi stuvade in oss som familj. Ingvar satt bredvid piloten och Caroline
och jag platserna bakom. Elisabeth och Charlotte satt på golvet bak i
planet.
Vi hade åkt närmare en timme och George kunde inte få in riktningen till Foya. Vi åkte över den djupa djungeln och kretsade runt omkring
länge, innan vi såg något som liknade vägar, hus och hyddor. Vi flög in i
detta område och trodde att vi snart var framme men det visade sig att vi
var i f.d. Franska Guinea grannlandet som nu var diktaturland där vi
visste att vi inte var tillåtna att flyga över. Om någon sett oss kunde vi ha
blivit nedskjutna enligt vad George berättade för oss. Det började kännas
obehagligt att irra omkring i luften. Det hade gått flera timmar och Ingvar frågade hur länge bensinen skull räcka. Den var nu på upphällningen
och skulle räcka för att ta oss tillbaka till Monrovia. George kunde ställa
in Monrovia och nu var vi på hemväg. Flickorna bak började må illa och
kräktes. Jag började undra om vi någonsin skulle komma tillbaka till
Monrovia! Efter en lång tid kom vi så tillbaka och det var precis så det
räckte med bensinen. Vi kände oss mörbultade av spänning och rädsla.
När vi landat och kom ut frågade George om vi vågade åka med honom
igen! Jag sa att jag nog inte skulle vilja vara med om en sådan tur igen,
men sade i nästa andetag att vi var nog tvungna att åka med honom om
en vecka igen för att återkomma till missionärskonferensen som inte blev
av denna gång.
Missionärerna hade väntat på oss hela dagen och började bli oroliga.
När vi kom hem tog vi kontakt med dem över radion. Det bestämdes att
vi skulle dit om en vecka igen.
Så satt vi i planet igen och George fick in kursen mot Foya på en
gång så en timme senare var vi framme lyckligt och väl. Vi var där hela
dagen. Senare fram mot kvällen när det mörknat, kom vi in i ett fruk-
100 24. TILL SVERIGE VIA LONDON
tansvärt tropiskt oväder. Åskan dånade och blixtarna klöv himlen i olika
delar och ibland åkte vi rakt igenom blixtarna, Det var ofarligt enligt
George men fruktansvärt skräckfyllt. Vi trodde nog att vår sista stund
var inne. Men vi klarade oss undan. Vi tackade Gud att vi var hemma
igen…
Många år senare när vi var hemma i Sverige så läste vi i tidningen
Dagen om en missionspilot som störtat ner i djupa djungeln med planet
och dessutom två unga grabbar som var ute som praktikanter ett par månader i Liberia. Det var George Cool som omkommit på en resa till
Foya från Monrovia. De kom aldrig tillbaka de fann dem i den djupa
djungeln. Det hade varit svårt att hitta dem. Vi riktigt ryste när vi läste
om det i tidningen. Det var samma flygtur som vår familj gjort några år
tidigare. Det kunde likaväl ha drabbat oss!
Vi kände en stor tacksamhet till Gud att vi var i livet. Vi kände djupt
för Billy som blivit änka, under så tragiska förhållanden.
Det var nu i slutet av maj månad. Vi hade blivit god vän med en missionär från England inom WEC Missionen, Worldwide Evangelization
Crusade. Vi talade om att vi tänkte göra ett stopp i London på hemvägen till Sverige. Då talade han så varmt om WEC Missionens högkvarter en bit utanför London där de hade Bible College och gästhus. Han
skulle gärna kontakta dem så vi fick bo på gästhemmet under tiden vi
var i London.
Vi kom till London Heathrow flygplats och tog en taxi till WEC
Missionen där vi blev välkomnade och omhändertagna. Vi upplevde
många minnen i London, där Ingvar och jag träffades och även från tiden när vi bodde där i fyra månader på Elim Bible College.
Efter alla dramatiska händelser vi varit med om, var det skönt att få
koppla av ett tag i London innan vi kom hem till Sverige.
När vi skulle betala för en veckas uppehåll för hela familjen så ville de
absolut inte ta något betalt av oss. ”Ni är missionärer så det bjuder vi på”
fick vi till svar. Vi tackade och önskade dem alla där på WEC Missionen
Guds rika välsignelser.
Vi kom hem och fick uppleva den svenska vackra sommaren.
Jag upplevde en oerhörd saknad och tomhet efter min mamma som
nu var hemma hos Herren.
Vi var både på Nyhemsveckan och för första gången på Lapplandsveckan. Vi hade också några dagar gästat Liberiamissionärerna David
och Solveig von Ahn och deras barn som bodde i Arjeplog. Det var så
roligt att träffa dem igen.
Under den här tiden hade det kommit ett hundratal brev till pastorer
och olika församlingar i Sverige från den här gruppen som förföljde oss i
Liberia. Brevet innehöll grova anklagelser mot Ingvar, som ju var missionens representant, för förskingring av pengar och splittring. Det var en
24. TILL SVERIGE VIA LONDON 101
skrivelse av dessa män som skrev en fejkad underskrift från alla pingstförsamlingar i Liberia. Vi förstod vilken källa dessa adresser till Sverige
kom ifrån.
Jag blev förtvivlad och vår äldsta dotter Caroline grät när hon hade
läst dessa anklagelser om sin pappa. Jag trodde att alla skulle titta snett
på oss och tro på dessa brev! Ingvar var lugn, som vanligt!
Vi besökte våra underhållande församlingar och flera var oroliga och
vädjade till oss att inte åka tillbaka igen för de förstod att det skulle vara
stor fara för oss. Men vi var övertygade att vi skulle åka tillbaka och göra
det sista året och avsluta vårt uppdrag vi fått av Herren.
Från ansvariga missionssekreteraren i Stockholm och pastorer för
Liberiamissionen i Sverige skickades brev till dessa män i Liberia. De
skrev och tog Ingvar i försvar och bedyrade deras stora förtroende för
honom i missionstjänsten i Liberia.
Vi hade bokat biljetterna.
Några dagar innan vi skulle resa fick vi ett brev från Agnes Mülich,
en missionär som varit många år i Liberia och nu var gammal. Vi hade
inte haft någon kontakt med henne.
Hon skrev att hon känt så tydligt att Gud manat henne att be för vår
familj. Under tiden som hon var i bön fick hon se en stor änglaskara som
följde med oss på resan och var med oss därute som beskydd.
Det var fantastiskt att uppleva detta att Gud hade en sådan omsorg
om oss. Våra barn tyckte ju att det var ”häftigt” att änglar skulle följa
med oss!
Under resan och på de stora flygplatserna när vi stod i kö med många
resenärer omkring oss såg vi på varandra och nickade, ja, de syns inte
men de är med oss!
Det var en obeskrivlig känsla!
Vi kom tillbaka och kände att vi hade änglabeskydd. Vid flera tillfällen hade vi påtagligt skydd av änglarna i synnerhet Ingvar som var ansvarig för missionen och var i skottgluggen. Hans liv var i fara vid flera
tillfällen. Men änglarna var där.
102 25. SISTA ÅRET I LIBERIA
25. SISTA ÅRET I LIBERIA 103
25. Sista året i Liberia
Vi blev varmt välkomnade tillbaka i Philadelphia Church.
Liberianer har en sådan utstrålning av värme och kärlek. Vi kände
oss hemma.
I gudstjänsten, där de välkomnade oss och kören sjöng så vackert
med en sådan inlevelse, framförde vi hälsningar från Sverige och jag talade om brevet vi fått med den himmelska hälsningen om den stora änglaskaran som var med oss på resan och även skulle vara med oss här i
Liberia som skydd från himlen. Det blev ett stort jubel och lovprisning
till Herren. Sedan predikade Ingvar och vi kände att Guds Ande var över
oss och denna Guds församling.
Då visste vi inte vad vi senare skulle få uppleva av svårigheter…
Barnen började ett nytt skolår på ELWA-missionens skola igen förutom Caroline som nu skulle börja nionde klassen på en Boarding
school, internat skola på Elfenbenskusten, Ivory Coust. Grannland till
Liberia. Så Caroline och alla hennes klasskamrater fick flytta dit. Det var
samma amerikanska mission som drev denna skola för missionärsbarn.
Det var väldigt spännande för 15-åriga Caroline!
Det bestämdes att missionärerna Bernt och Britta Einarssons dotter
Marie som var lika gammal som Caroline skulle följa med och gå skolan
där ett år.
Deras andra dotter Susanne som var lika gammal som vår Elisabeth
13 år skulle då få bo hos oss och gå i samma klass som Elisabeth på ELWA-skolan.
Einarssons arbetade på missionsstationen Voinjama upp i landet. Vår
familj hemma bestod i alla fall av tre flickor ett år framöver!
Caroline trivdes bra på skolan och skrev ofta brev till oss. Telefoner
saknades i denna tid! Under jul- och påskloven kom de hem förstås.
Vi bilade över och hälsade på en gång under denna tid. Det var långt
att köra över Nimba bergen och jobbiga gränskontroller som tog tid att
komma igenom. Missionen och skolan låg mycket vackert i den lilla staden Boakee. Ett fransktalande land då det varit ett franskt kolonialland.
Det var roligt att hälsa på några dagar. Vi bodde i ett trevligt gästhus.
Församlingen växte, många kom till tro och döptes. Det var många
ungdomar att hjälpa och stötta på olika sätt. Vi älskade vårt arbete ibland dem.
Pastor Lourore och äldstebröderna Luis och Natt med familjer var så
fina och duktiga. Loretta och jag fortsatte med undervisning och vägledning för de unga kvinnorna. Amerikanska missionärerna Sid och Garnette, våra närmaste grannar var en glädje för oss och vårt samarbete.
104 25. SISTA ÅRET I LIBERIA
Jag arbetade fortfarande flera dagar i
veckan med sjukvårdskliniken som vi satte
upp på olika platser
omkring Monrovia
med mödravård och
barnavård. Vi hade stora mottagningar med
100-tals sjuka och gravida som mässling, malaria och uttorkning
och de olika sorters
tropiska sjukdomar.
En svensk missioBröllop. Ingvar viger brudparet.
närsfamilj
Anita och
Charlotte är brudtärna.
Hans Johansson arbetade på ELWA Missionen och bodde där. Hans arbetade med radiosändningar. Anita var
sjuksköterska och vi arbetade ibland tillsammans med dessa mottagningar. Deras dotter Ingela och Charlotte var klasskamrater.
De bodde alldeles vid stranden av Atlanten, där vi brukade vara och
bada. Det var roligt att ha en svensk familj så nära och umgås med och
prata svenska. eftersom vi var de enda svenska missionärerna från vår
mission som bodde i Monrovia.
Undervisningen med bibelklasser i de statliga skolorna i Monrovia
var en glädje för mig med denna kontakt med så många olika ungdomar.
En del kom till vår kyrka och kom till tro.
Svårigheterna med dessa män som förföljt oss fortsatte. Den grupp
som de fått omkring sig uppehöll sig i kyrkan och fortsatte med sina
samlingar i kyrksalen. Vi kunde inte ha söndagsskola klockan 10 för vuxna och inte börja med gudstjänsten på en halvtimme efter klockan 11.
Så fortsatte det söndag efter söndag. Klockan blev över 12 och alla
stod tålmodigt och väntade tills vi kunde börja gudstjänsten. Det var
ingenting vi kunde göra. Hjälp av polisen kunde man tycka att vi skulle
få, men de var så korrupta och betalda av dessa män.
De hade nu lagt beslag på den privata lägenheten där vi bodde förut.
Kyrkans piano hade de burit upp till denna lägenhet som nu beboddes
av några av dem. Det gick månad efter månad, vi kände att vi hade änglabeskydd. Vid flera tillfällen hade vi påtagligt skydd av änglarna i synnerhet Ingvar som var i skottgluggen. Hans liv var i fara vid flera tillfällen. Men änglarna var där.
25. SISTA ÅRET I LIBERIA 105
Det var december månad, snart jul.
En dag när jag var ensam hemma kom plötsligt en sådan påtaglig
oroskänsla över mig. Jag tog tag i min bibel och kände att jag måste vara
inför Herren. Jag böjde mina knän, öppnade den engelska bibeln och
fick ögonen direkt på Psalm 31 vers 13: ”I hear many enemies whispering,
terror is allround me. They are making plans against me, plotting to kill
me.” Jag viskade förskräckt ”Jesus, Jesus vad är detta?” Så fortsatte jag att
läsa ”But my trust is in you, O LORD you are my God. I am always in
your care, save me from my enemies from those who persecute me. Look
on your servant with kindness save me in your constant love. I call to
you, LORD.”
Sv. Övers. ”Jag hör folkhopen viska. Skräck från alla håll de gaddar
sig samman och smider planer mot mitt liv. Men jag förtröstar på dig
Herre, jag säger: Du är min Gud i din hand ligger mina dagar, rädda mig
ur mina fienders hand, från dem som förföljer mig. Låt ditt ansikte lysa
över mig, hjälp din tjänare i din godhet!”
Det kom ett otroligt lugn över mig och jag kände att jag var beskyddad av Gud vad som än skulle hända.
Jag återgick till mina sysslor. Efter någon timma knackade det på
ytterdörren. Det var en av evangelisterna som stod i dörröppningen Han
var en av dem som anslutit sig till denna motståndsgrupp. Han överräckte en stor bunt med papper i ett kuvert. Han sa ingenting bara småflinade åt mig och försvann fort i väg.
Jag sjönk ner på en stol och öppnade kuvertet och började läsa. Det
innehöll en stämning från Justitiedepartementet!
Det var till Ingvar Henningsson Field Chairman of the Swedish Free
Pentecostal Mission.
Han skulle infinna sig på Justitiedepartementet på förhör i början av
januari 1981. Det var grova anklagelser mot honom och de krävde att
han skulle lämna landet. Det var underskrivet av dessa män.
Jag var så tacksam till Gud att han förberett mig på detta sätt. Jag var
helt trygg i hans hand. När Ingvar kom hem och fick del av allt detta
tackade vi Gud för hälsningen från Hans eget ord. Vi var burna av Gud.
Det första förhöret hos justitieministern blev uppskjutet någon vecka
av någon anledning!
En dag under slutet av denna vecka kunde vi läsa i Monrovias nyhetstidning, en stor artikel på första sidan om en stor förskingring av pengar. Han som begått detta brott var ingen mindre än mannen som förföljde Ingvar och låg bakom allt detta. Nu var han avslöjad!
Ingvar kom till förhöret och hade stoppat tidningen i fickan. En stor
del av gruppen var med utom ledaren som nu satt i fängelse.
Justitieministern, en ung oerfaren militär som kommit upp sig till
denna post efter militär kuppen, började ta fram alla anklagelser mot
Ingvar och då visade Ingvar den färska tidningen och frågade om det
inte var samma man som stod som ledare för alla dessa anklagelser mot
honom. Justitieministern blev svarslös, och förhöret uteblev
106 25. SISTA ÅRET I LIBERIA
De gav sig inte, gruppen som förföljde oss. Målet var att ta över hela
Svenska Missionen. Det blev mer förhör.
Det följde en svår tid för oss. Jag grät och grät och upplevde att jag
var i Tåredalen.
Psalm 84: ”Saliga är de människor som i Dig har sin starkhet. De
vilkas håg står till dina vägar. När de vandra genom tåredalen göra de
dem rik på källor. De går från kraft till kraft så träda de inför Gud på
Sion.” Äldre övers.
När barnen kom från skolan så försökte jag att vara som vanligt.
Glädjen var att vi upplevde väckelse i församlingen.
Det hände ibland på kvällen att en gul taxi stannade till hos oss och
ut klev flera av våra ungdomar som ville be till Gud för oss. De la händerna på oss och bad innerligt. De frambar profetiska budskap från Herren om uppmuntran och hjälp.
Märkliga händelser inträffade under denna svåra tid.
Joseph var en man som brukade vara med på gudstjänsterna klockan
08 på söndagsmornarna när Ingvar predikade.
Han var en trevlig man och Ingvar tyckte mycket om honom. Han
hade en tjänst på ett av departementen.
En dag var Ingvar på hans kontor för att prata med honom.
Ingvar såg att han hade vårt familjekort på väggen ovanför sitt
skrivbord! Det visade sig att han var med i denna motståndsgrupp, som
nu hade blivit en större grupp. De försökte göra allt för att ta över hela
missionen. Ingvar försökte att tala honom tillrätta och vädjade och sade
till honom att detta var mycket allvarligt och varnade honom för att strida mot Gud själv.
Några dagar efteråt dog han. Han föll plötsligt ihop på gatan och fick
sluta sina dagar.
Det blev naturligtvis en väldig sorg och förstämning bland alla.
En stor tragedi för hans fru och barn.
En annan händelse inträffade i samband med den årliga konferensen
uppe i landet, i Balahun mellan Foya och Voinjama.
Ingvar var där, jag och flickorna var hemma. Det var många samlade
och vid ett tillfälle kom två beväpnade militärer och satte sig på varsin
sida om Ingvar. Det verkade hotfullt och Ingvar undrade vad som skulle
hända.
Då kom pastorn Dubba, från församlingen i Balahun, och talade om
för Ingvar att han hade begärt hjälp av dessa militärer som Dubba kände
väl.
Kvällen innan hade han vid ett tillfälle råkat avlyssna ett hemligt
samtal mellan några av motståndsgruppens ledare, som även var där på
konferensen. Dubba kunde deras stamspråk så han förstod vad de sade.
25. SISTA ÅRET I LIBERIA 107
De hade planer på att göra ett sabotage nästa dag vid samlingen. De
skulle gå fram och gripa Ingvar och föra honom till en tribunal och fängsla honom där!
Men de hade aldrig någon chans att genomföra detta, eftersom Ingvar hade beskydd av de båda militärerna, och Guds beskydd! Pastor
Dubba hade ju fått höra om planerna.
Motståndsgruppens ledare fortsatte att smida planer. De hade fått
löfte om att få träffa en högt uppsatt person som var nära presidenten i
Monrovia. Denne man var från samma stam. Han skulle föra deras talan
till presidenten om att erövra hela vår mission.
Ledarna kom tillbaka till Monrovia och det väntande mötet med
denne man.
Då fick de höra att denne man just avlidit i en bilolycka.
Så deras planer gick om intet! Det var allvarliga och jobbiga saker
som hände under denna tid och de fortsatte att förfölja oss…
Det var nu bara en tidsfråga när de skulle ta över hela den stora vackra kyrkan. Vi kände ju vårt ansvar hur det skulle bli med hela denna församling.
Vad skulle vi göra i detta läge?! Frågan var svår.
Vi bad till Gud om snar hjälp.
En dag när Ingvar åkte hem till Paynesville från staden så kände han
helt plötsligt att han skulle stanna upp inför en stor byggnad utmed
Broad Street. Byggnaden var inte färdigbyggd. Det skulle bli ett konserthus eller teater.
Ingvar stod och tittade på byggnaden och fick en sådan stark känsla
att detta skulle bli vår nya kyrka. Han bad om Guds ledning.
Mannen som ägde den var fängslad av militären som nu ägde makten
i landet. Byggnadens väggar hade många kulhål, från skott som militären
avlossat.
Detta var på måndagen. På onsdagkvällens möte i kyrkan när mötet
var nästan slut och Ingvar var kvar och stod vid talarstolen kom en kvinna med snabba steg fram till honom. Hon hade aldrig varit i denna kyrka förut. Hon presenterade sig och sa att hennes man blivit fängslad och
de var ägare till en stor byggnad som låg på Broad Street. Ingvars intresse var på helspänn. Hon fortsatte och sade att hon erbjöd oss denna byggnad till kyrka!
Hon visste inget om vilka svårigheter vi hade. Att detta var från Gud
förstod vi. Några veckor senare, var det söndag och på anslagstavlan hade
denna grupp satt upp ett stort plakat skrivet att från och med nästa
söndag skulle de överta denna kyrka.
Vi hade gudstjänst som vanligt, en timme senare förstås. Dessa män
hade bänkat sig på de första bänkarna. När gudstjänsten var nästan slut
gick Ingvar upp i talarstolen och meddelade att nästa söndag blir det
ingen gudstjänst här.
108 25. SISTA ÅRET I LIBERIA
Nya Philadelphia Church med Ingvar, Joel och äldste Louis och Natt.
”Vi har en ny kyrka som vi
kommer att börja med gudstjänst nästa söndag klockan
11”. Männen fick långt ansikte
och lommade därifrån.
Praise The Lord! Vilken
underbar seger vi upplevde i
denna stund. Vilken omsorg
från Gud vi fick uppleva. Hela
församlingen jublade och tackade Gud. Arbetet tog fart med
Kyrkan efter Invigningen.
att bygga färdigt den nya kyrkan.
Ingvar blev Primus motor för arbetet och fick kontakt med en av
Sinoe missionärer som var byggmästare och hjälpte oss under denna tid
tillsammans med många arbetare. Enligt ett skrivet avtal skulle missionen stå för kostnaderna att bygga denna nya kyrka färdig.
Under denna tid fanns en sidolokal där vi kunde ha vår verksamhet.
Det var en underbar dag när vi invigde den nya Philadelphia Church
till Guds hus. Kyrkan var mer än fullsatt och alla jublade inför Gud med
tacksamhet.
Vi hade kort tid kvar innan vi skulle lämna Liberia. Vi var så
tacksamma till Herren att allt detta hänt medan vi var på plats.
Något år senare nådde ärendet till slut landets högste ledare, den nye
presidenten Samuel K. Doe. Turerna var många och berörde hela missionen eftersom motståndargruppen hade som mål att ta över hela missionen i landet. Det blev inget övertagande.
26. MED PAN AM TILL USA 109
26. Med PAN AM till USA
Vi hade gjort vårt sista år i Liberia och var förvissade om att vår arbetsperiod var slut.
Församlingen var bildad och stabil och Gud verkade på olika sätt
bland de liberianer som nu stod i ledningen för församlingen.
Vi kände att vårt uppdrag från Gud nu var slutfört. Det upplevdes
som att montera ner byggnadsställningarna från församlingen som vi
arbetat med under denna tid. Det var nu överlämnat till de nationella
ledarna och tjänarna i Guds verk. Det kändes stort och vi visste att Guds
välsignelse var över dem och församlingen.
Det var med oerhört blandade känslor vi nu avslutade och lämnade
detta land och folk som vi lärt känna och älska i tio års tid. Det har satt
sin prägel på hela livet för oss alla i familjen.
Det var rätt tidpunkt för familjen att komma tillbaka till Sverige. Caroline som nu var 16 år skulle börja gymnasiet Elisabeth var 14 år och
Charlotte nästan tio år. Flickorna hade gått i amerikansk skola i sex år,
Charlotte i fyra år och aldrig haft en svensk lektion.
Sista helgen var det avskedsmöten i en fullsatt Philadelphia Church.
Lördagskvällen var det ungdomarnas avsked då de ordnat en underbar
buffé och avskedspresenter till oss.
På måndag kvällen 9 juli 1981 var vi bokade på ett Pan Am flyg som
skulle ta oss till New York USA.
På morgonen blev vi bjudna på avskeds frukost av våra grannar Sid
och Garnette. Vi fick amerikanska pannkakor med bacon
och sirap som vi tyckte så
mycket om. Vi alla i familjen
fick ett litet kort med ett bibelord och kommentar som vi läste och de bad så innerligt för
oss.
Mitt kort som innehöll en
kommentar från bibelordet
Isaiah 30 löd så här:
“Their strength is to sit
Med Pan Am till New York i USA 1981.
still.” “And if they plans are
thwarted. Quietly stand thou
still. Listen for God’s direction. Paitiently wait His will.” Jesaja 30
Svensk översättning: ”Genom stillhet och förtröstan blir ni starka.”
Jag visste inte då att detta skulle vara en särskild hälsning till mig
från Herren, vid många tillfällen under åren som skulle komma.
110 26. MED PAN AM TILL USA
Att vänta på Herren
när jag bad om hans ledning. Jag har upplevt
ofta att Gud kommer
sent men aldrig försent.
Inför hemresan till
Sverige fick vi båda en
idé om att det kanske
skulle vara möjligt att
åka till USA, för att vara
där några veckor, och
sedan därifrån till
Sverige för samma biljettkostnad som direkt
till Sverige från Liberia
Våra flickor och vi åker båt på Hudsonfloden till Frisom ju var vår missionhetsgudinnan i New York.
ärsbiljett hem. Vi var till
en resebyrå i Monrovia
och det visade sig att vi kunde åka med Pan Am till New York och med
ett europeiskt plan därifrån till Bryssel för samma pris. Från Bryssel till
Sverige fick vi stå för kostnaderna själva.
Vi var väldigt ledsna när vi åkte från vårt hus i Paynesville, vi grät
och grät, flickorna och jag, ut till flygplatsen Roobertsfield. När vi kom
dit så blev det en stor överraskning åt oss. Vi blev mottagna av våra ungdomar från kyrkan, de hade hyrt en stor buss för att komma och ta
avsked av oss.
Vilken ofattbar kärlek de visade oss! Ett oförglömligt minne!
En av de unga kvinnorna i församlingen, hon hade en framstående
position i Monrovia, hon kom fram till oss och talade om att hon hört
rykten om eventuellt sabotage mot vår familj. Det var förstås motståndsgruppen som låg bakom. Hon sade till oss att hon skulle vaka över och ta
hand om incheckningen åt oss så att inget av korruption skulle inträffa
och neka oss avgång. Vi var så tacksamma för detta och kände att Gud
var med oss.
Vi såg förvånansvärt nog inte en enda av denna grupp på flygplatsen
eftersom vi fick höra dessa rykten.
Senare när vi kommit hem till Sverige fick vi brev och tidningsurklipp som visade att denna grupp som förföljde oss hade trott att vi
skulle åka på tisdagskvällen med flygbolaget Sabena som enligt schema
alltid flyger på tisdagskvällar till Europa. De visste inte om att vi åkte på
måndag kvällen till New York med Pan Am. De hade varit där på tisdagskvällen!
Nu var vi inte kvar i landet och de hade fått in en familjebild på oss i
tidningen och där stod det skrivet att familjen Henningsson troligen
26. MED PAN AM TILL USA 111
flytt från landet… Kanske genom djungeln till grannlandet Sierra Leone!
Vi hade en underbar tid i USA. Tre veckor av avkoppling och återhämtning tills vi återvände till Sverige med allt som väntade oss där.
Med ny omplantering till svenska förhållanden efter 10 års frånvaro.
Vi blev varmt välkomnade av familjen Swahn i Connecticut som vi
gästade. Rune arbetade på FN i New York. Vi kände dem från vår tid i
Älmhult där Rune var äldstebroder i församlingen. En härlig familj med
Rode och de tre barnen.
Vi gjorde New York en dag och förstås Empire State Building. Vi
hade varit högst upp i tornet med denna fantastiska vidsträckta vy över
staden, och åkte ner med hissarna.
Vi var i entréplanet och skulle ut därifrån, när jag helt plötsligt upptäckte våra bästa vänner från Sverige! Maggan stod där med sina barn
Magnus och Maria och jag skrek ”Maggan” det högsta jag kunde. Folk
tittade sig omkring, men snart var vi i varandras armar. Det var helt otroligt! Ingvar fick syn på Eric som stod i biljettkön, och hade ryggen vänd
när Ingvar kom bakifrån och la handen på axeln och sa:” Jaså du Eric, du
är i Amerika!” Så återförenades vi båda familjerna. Vi hade ingen aning
om att de var i New York just då. Vi visste att de hade planer på att åka
till Kanada under sommaren. Det var ju fantastiskt att få mötas på detta
sätt. Ett ögonblick bara innan vi gick ut genom dörren.
Det är väl bara sådant
som händer en gång i
livet och knappast då
heller!
Jag var övertygad om
att det var Gud som ordnat med detta sammanträffande.
De var på väg att åka
till Kanada men hade
gjort ett uppehåll i USA
för att hälsa på släktingar
till Maggan i New York.
De hade hyrt ett hus
utanför Toronto där de
skulle vara flera veckor
Familjerna Ekman och Henningsson träffas utanför
för att rekognosera sig
New York för att åka till Toronto i Kanada
inför en flyttning till
Kanada.
De skulle hyra en bil om några dagar och bila dit. De övertalade oss
att följa med dem. Det var med glädje vi följdes åt i bil som vi också
hyrde. Vi stämde träff i en förstad till New York, färden gick över Buffalo
till Niagarafallet. Vi kom dit på eftermiddagen och gjorde turerna runt
112 26. MED PAN AM TILL USA
detta fantastiska vattenfall och åt en underbar middag, som Maggan och
Eric bjöd oss på, med en otroligt vacker utsikt över det kvällsbelysta Niagarafallet. Vi övernattade där och efter en ”american pancakes frukost”
så gick färden över gränsen till Kanadas sida av Niagarafallet. Vi hade en
härlig vecka hos den gästfria familjen Ekman. Barnen var glada att få
träffa sina vänner Magnus och Maria. Vi gjorde Toronto en dag och en
hel del andra utflykter.
Så fortsatte vi vår resa över Kanada och kom över gränsen till Michigan State och staden Detroit. Vi fortsatte och kom till Illinois och Chicago där vi skulle besöka Ingvars avlägsna släktingar som han aldrig
hade träffat förut. De bodde utanför Chicago i staden Rockford. Ett äldre och gemytligt par som tog emot oss fram på kvällen. Den första
morgonen halv åtta skulle de bjuda ut oss på frukost på restaurang! Det
var ju en ny upplevelse för oss! Men vi förstod att det var en amerikansk
sed att göra så. Det smakade förträffligt!
Vi åkte sedan tillbaka till New York och Connecticut. Vi bilade genom Staterna Indiana, Ohio, Pennsylvania, New Jersey, New York och
tillbaka till familjen Swahn i Connecticut. Det blev en lång och intressant resa för oss med många minnen. Vi åkte ut till Kennedy flygplats och därifrån flög vi till Bryssel på morgonen.
Vi stod inne på flygplatsen i Bryssel med vårt bagage och nu undrade
vi förstås hur det lämpligaste och billigaste sättet var för oss att komma
till Sverige. Fortsätta med flyg för fem personer i familjen skulle bli alldeles för dyrt. Skulle vi försöka att åka med något tåg eller − hur skulle
vi göra?
Ingvar blev uppmärksam på att det längre bort i flyghallen var en rad
av flera biluthyrningsfirmor. Kanske det skulle vara något! Han gick till
den ena efter den andra, åtminstone fem hade han passerat när han var
på väg till oss och skakade på huvudet. Jag tog barnens händer och i en
ring började vi att be till Gud om hjälp och ledning. Då kom en kvinna
ut och ropade till Ingvar att komma. Hon hade precis fått in en bil som
stod parkerad utanför flygplatsen att hyra för oss! En stor herrgårdsvagn
och vi kunde åka med den till Sverige men den måste vara på plats i
Köpenhamn inom ett dygn. Vi fick bilen för mycket bra pris! Vi tackade
Gud och var glada för bönesvaret.
Vi bilade genom Europa och kom fram trötta till Småland.
Ingvar sov några timmar och åkte sedan i väg med bilen och lämnade
den i Köpenhamn i rätt tid.
Det var en oförglömlig äventyrsresa för oss!
27. HEMMA I SVERIGE 113
27. Hemma i Sverige
Vi bosatte oss i Växjö. Jag hade gärna önskat att vi skulle bosätta oss i
Stockholm, förstås! Men Ingvar hade en sådan stark känsla för just
Växjö. Jag kände respekt för Ingvars känsla och vi bad för detta naturligtvis som vi alltid brukat göra, att Guds vilja skulle ske. Och så blev
det!
Under denna tid bodde vi utanför Växjö hos Ingvars mamma tills vi
fick tag på ett hus att bo i. Våra flickor skulle ju börja skolan.
Vi fick syn på ett hus som skulle hyras ut omgående. Vi blev förtjusta
i det vita och blåa huset. Elisabeth placerade vi i en skola intill och
Charlotte hade vi registrerat i en skola i detta område. Hon skulle börja
där på måndagen och detta var på fredagen. Vi skulle till mäklaren på
eftermiddagen och få nycklarna till huset med 99 procents säkerhet!
Innan dess så åkte vi till IKEA i Älmhult för att köpa och komplettera
lite möbler Vi var lovade att flytta in där under helgen.
Vi satt i bilen på Storgatan och väntade på Ingvar som hämtade
nycklarna. Vi hade hämtat upp flickorna från skolorna, Caroline hade
börjat på vårdlinjen på gymnasiet. Så kommer Ingvar ut tomhänt utan
nycklar och ser verkligen bekymrad ut. Vad hade hänt? Jo, huset hade
blivit sålt bara på några timmar! Vi blev verkligen ledsna och jag sa ”vad
ska vi göra nu då?” Charlotte, vår tioåring som satt i baksätet böjde sig
fram och sade: ”vi kan väl be till Jesus om hjälp!” Gör det du sa jag till
henne och hon bad en sådan innerlig bön om hjälp för oss i denna situation.
Ingvar föreslog att vi skulle åka och fika innan vi åkte tillbaka. Jag sa
till Ingvar ”du kan väl köpa tidningen också!” Vi satt där och fikade och
jag slöläste tidningen, så helt plötsligt fick jag syn på en annons som lyste rakt emot mig om ett hus att hyra! Ingvar gick och ringde på en gång,
då fanns inga mobiltelefoner!
Vi fick komma att titta på huset och alla blev förtjusta i det!
Huset var brunt och vitt. Nu kom det fram att Charlotte hade bett
till Gud om ett exakt likadant hus som detta! När vi var hemma föregående sommar så hade hon sett sådant hus och börjat be till Gud om att
vi skulle få ett likadant när vi kom hemflyttandes! Så därför hade det
förstås varit en besvikelse för henne när vi skulle flytta in i det blå-vita
huset!
Hon fick bönesvar! Det var ett stort härligt hus med sju rum och
trädgård.
Då talade jag om att jag hade bett till Gud att jag önskade mig ett
hus med sju rum! Det sjunde rummet fixade vi till av ett stort förråd
med fönster. Vi målade och tapetserade så det blev ett härligt rum för
Charlotte.
114 27. HEMMA I SVERIGE
Alla var nöjda och glada och det var som julafton när vi fick fram allt
vårt bohag som varit magasinerat och inredde vårt nya svenska hem. Elisabeth fick flytta från skolan som hon gått bara några dagar i till en skola
i detta område och Charlotte fick börja i Ulriksbergsskolan och för första gången gå i en svensk skola och svensk undervisning.
Det var ju tufft för dem att börja i svensk skola efter alla dessa år.
Men de klarade sig bra, förvånansvärt bra tyckte jag som var i kontakt
med deras lärare under denna tid.
Jag hade bett till Gud mycket om att de inte skulle bli mobbade för
att de bott i Afrika i så många år. Det hände aldrig utan tvärtom fick de
sådan uppmärksamhet och goda kompisar.
Trots att vi alla trivdes så längtade vi väldigt mycket tillbaka hem till
Liberia. Jag överdriver inte att flickorna grät nästan varje kväll i ett halvår och längtade tillbaka! Jag hade fullt upp under denna tid att lägga allt
tillrätta för dem att få en balans i allt vad denna omplantering till svenskt
samhällsmönster innebar. Ingvar och jag sa ofta att det var mycket,
mycket svårare att komma tillbaka till Sverige än det var att komma ut
till missionslandet. Det svenska samhället hade inte stått stilla under alla
dessa år!
Efter allt vad vi gått igenom i Liberia med statskupp och förföljelser
så var vi naturligtvis väldigt sårbara. Jag upplevde att jag var under ytan
och det tog en tid att komma upp igen. Det var bara några få som förstod vår situation och vad vi varit med om.
Vi hade verkligen behövt själavårdssamtal under denna tid. Några år
efteråt började Pingst Mission att anordna en så kallad hemkomstvecka
för hemkomna missionärer för själavårdssamtal och information och
samtal om allt som man bör veta när man kommer tillbaka. Det hade
varit precis det vi behövt! Vi har tackat Gud många gånger och sagt till
varandra att vi varit så tacksamma att vi båda är och har varit så psykiskt
starka.
Vi hade välkomstmöten från norr till söder i detta land under hösten
på helgerna. Ingvar hade fått uppgiften att resa i Sverige till olika församlingar för att ha missionsmöten och insamla pengar till kyrkan i
Monrovia under denna tid.
Det första halvåret var jag hemma och behövdes för barnen och för
att stabilisera allt för denna omställning.
Jag bad om vägledning och ett arbete där Gud ville ha mig. Efter ett
halvår tog jag kontakt med sjukhuset och fick en tid för intervju. Jag fick
en heltidstjänst som barnmorska och skulle få börja omgående.
Vilket bönesvar jag fick! Det var underbart roligt att få börja arbeta
som barnmorska igen under svenska förhållanden.
Men mycket hade utvecklats under alla dessa år inom mitt yrke både
som barnmorska och sjuksköterska. De var generösa mot mig, jag fick
åka på kurser både till Stockholm och till Lund för att återhämta kunskaper som kommit till under alla dessa år jag varit borta.
27. HEMMA I SVERIGE 115
Vi hade varit i pingstkyrkan och haft flera missionsmöten under åren
vi varit missionärer. Ingvar var väl känd där.
Nu var det flickorna och jag som var där på gudstjänsterna när Ingvar
var på resa i Sverige. Men vi kände oss inte hemma där. Vi kom från den
varma och kärleksfulla församlingen i Philadelphia Church i Monrovia
och vi kände skillnaden så påtaglig. Det var knappast några som hälsade
hjärtligt på oss och vi kände att vi frös när vi gick hem därifrån. Flickorna grät och längtade tillbaka till Liberia.
Efter en tid slutade han som var pastor och föreståndare i församlingen. Det var några i församlingen som uttryckte till oss att de var
övertygade om att det skulle bli Ingvar som skulle efterträda honom.
Ingvar, som nu hade slutfört sin insamlingsresa för missionen, och var
på plats i Växjö kände nu särskilt för uppgiften som pastor där, samma
som han gjort sedan vi kom hem. Det var naturligtvis inget som han sagt
till någon. Vi bidade Guds tid och vilja.
Det var en äldre pastor, han tillhörde församlingen, som blev pastor
där. Han tillträdde som pastor och föreståndare de närmaste åren.
En söndag predikade Ingvar i Pingstkyrkan Älmhult. Vi var där hela
familjen och blev bjudna på middag hos Carl Einar och Evy Andersson,
ett äldre par. Carl Einar hade varit pastor i Älmhult innan Ingvars tid
där.
Innan vi skulle åka hem ville de be till Gud för oss. Barnen var ute
och lekte. Vi böjde knä som man alltid gjorde förr i tiden och hade en
fin bönestund.
Carl Einar fick frambära ett profetiskt budskap från Herren till oss.
Det löd bland annat om att ”Gud haft en plan för oss, men människor
har omintetgjort denna plan. Men Gud hade en annan plan förberett åt
oss och ville att vi skulle invänta hans tid. Gud skulle leda oss.”
De hade inte någon aning om denna situation och hur Ingvar hade
känt för detta. Vi åkte hem därifrån och var så förundrade över denna
hälsning till oss från Herren. Men vi bad och bidade Herrens tid.
Efter någon månad hörde Ingvar ifrån Korskyrkan i Växjö, inom
Örebromissonen, nu EFK. De ville att han skulle predika där några söndagar framöver. Ingvar blev tillfrågad om han ville bli församlingens vakanspastor. Så blev det, men bara någon kort tid därefter kallade de Ingvar till pastor och föreståndare.
Vi upplevde att det var denna plan Gud hade för oss. Vi kom in i
denna församling som var så varm och hjärtlig, de omslöt oss så med sin
kärlek. Även barnen kände detta och trivdes så bra.
Jag måste erkänna att jag kunde känna det litet svårt att inlemma mig
i en församling i ett annat samfund än Pingströrelsen. I synnerhet då jag
upplevde ibland negativa och spydiga reaktioner från personer att vi nu
lämnat vår tillhörighet i Pingst. I dagsläget är det mer vanligt med pastorsbyte samfund emellan.
Men samtidigt kände jag Guds ledning i detta.
116 27. HEMMA I SVERIGE
Vi kom under en tid som det var splittring i församlingen. Vi visste
ingenting om detta då. Efteråt har vi fått höra av flera att när Ingvar tillträdde som pastor och föreståndare och började predika och undervisa så
kom det en sådan balsam över församlingen och den läktes ihop.
Med facit i hand, har vi förstått att dessa år då Ingvar, som pingstpredikant, var pastor i Korskyrkan, var en förberedelse för samgående av
denna församling och Pingstkyrkan till en församling som flera år senare
blev Ulriksbergskyrkan i Växjö. Då visste vi inte det! Men Gud visste
det!
Jag önskade mig så ett piano. Som vanligt bad jag till Gud enkelt och
barnsligt om detta! Så var vi på den årliga pingstkonferensen Nyhemsveckan och jag träffade en av våra vänner, Solveig Hessel, där. Hon och
hennes man hade stöttat oss under tiden i Liberia. Hon gav mig ett kuvert och talade om att det var från två gamla systrar, som tyckte så mycket om vår familj, från en församling som vi besökt och haft missionsmöte. Jag öppnade kuvertet och där i låg fem tusenlappar!
Det blev till ett nytt piano! Tacksamheten till Gud var stor för detta
bönesvar.
Caroline avslutade vårdgymnasiet som var en förberedelse för att
komma in på sjuksköterskeutbildningen. Elisabeth gick nu gymnasiet på
Katedralskolan. Under denna tid, var Caroline 18-19 år, ute ett år i Mellanöstern med ett team från Filadelfia Stockholm som anordnat FTA
Filadelfia Team Action. Det var under några år flera team som var i Europa och Mellanöstern. Caroline var då under detta år i Cypern, Egypten, Libanon och Israel.
Under tiden Caroline med team var i Jerusalem besökte Ingvar och
jag henne där. Det var en underbar och spännande upplevelse att få vara
i detta land.
Vi var i Natanya och bodde på hotell där. Caroline kom med buss
från Jerusalem och var med oss där några dagar. Vi åkte till Jerusalem
och kom till centret där hela teamet var och hade olika uppgifter i Jerusalem. Mannen som ledde arbetet där var Slomo en troende jude, Ingvar
och jag fick bo hos honom. Vi fick vara med på olika samlingar och på
fredagen Sabbatsmåltiden.
På dagarna fick vi låna Slomos jeep så tillsammans med Caroline
gjorde vi utflykter till Masada, badade i Döda Havet och åkte omkring
på olika platser. När vi kom tillbaka på kvällarna så hade Slomo lagat
mycket god mat till oss, och vi hade så intressanta samtal tillsammans.
Vi var på de olika platserna i Jerusalem, via Dolorosa och Golgata.
Betlehem, Gallileen och vid Genesarets sjö.
Ingvar hade varit i Israel tidigare.
Flera år senare var Ingvar och jag på en resa till Eilat vid Röda havet.
Vi gjorde en jeepsafari i Sinai öknen. Vi var på en dags kryssning på
27. HEMMA I SVERIGE 117
Röda Havet och passerade Jordanien och Saudi Arabien och med en
mindre båt var vi i över till Egypten. Året var då 1996. Det var en oförglömlig resa!
Vi bodde i Växjö fyra och ett halvt år. Under den sista tiden vi var
kvar i församlingen fick Ingvar förfrågan från Pingstkyrkan att bli pastor
och föreståndare där. Men då hade Ingvar redan bejakat kallelsen till
Vallentuna Pingstförsamling.
Jag trivdes mycket bra att arbeta som barnmorska där under dessa år.
Vi trivdes också bra i denna varma, fina församling. Det var en mycket
god gemenskap vi upplevde med vänner under denna tid och många år
efteråt.
Gunilla och Dan Ringberg samt Elisabeth och Gunnar Salomonsson
hade vi god vänskap med under många somrar. Vi har ju vårt sommarställe där utanför Växjö.
Växjö blev som vår sommarstad.
Ingvar fick tillfälle att predika varje sommar i Ulriksbergskyrkan under cirka 20 år.
Efter en avskedshelg i församlingen och ett farväl till alla kära vänner
som vi hade fått under denna tid, så var det dags att dra vidare till nya
uppgifter och en ny utmaning…
118 28. TIDEN I VALLENTUNA TILL SEATTLE
28. Tiden i Vallentuna
Till Seattle
Efter Ingvar provpredikat och haft samtal med församlingsledningen i
Pingstförsamlingen Vallentuna, norr om Stockholm, fick han en förfrågan att bli församlingens pastor och föreståndare.
Några månader innan var jag i Stockholm och var i Filadelfiakyrkan
på onsdagens kvällsmöte. Pastorn som ledde mötet frambar en profetisk
hälsning från Gud. ”Jag har uppgifter åt er i Stockholmstrakten. Bida
min tid så ska jag leda er.”
Jag kände direkt att detta var till mig! Ingvar var inte med, och jag sa
inte detta till honom. Jag ville pröva och se hur det skulle bli.
En kväll någon månad senare ringde äldstebrodern Stig Nyman från
Vallentuna Pingstförsamling och ville att Ingvar skulle komma att provpredika.
Jag sa ingenting och behöll hälsningen i mitt hjärta som jag hade fått.
Efter kallelsen med en förfrågan att bli församlingens pastor och föreståndare talade jag om detta för Ingvar och vi upplevde båda att det var
enligt Guds sanktion.
Vi kom med vårt flyttlass i januari 1986 till Vallentuna där vi var i sju
år.
Det var en ungdomlig församling med många barnfamiljer, ungdomar och medelålders. Det var inte många äldre i församlingen. En mycket ljus och vacker kyrka som låg i centrum.
Det sprudlade av liv. Våra barn fann sina vänner där, även Charlotte
som då var 13 år och tyckte att omställningen var svår. Hon gav uttryck
för detta i en uppsats hon skrev med rubriken ”Omställningen” där hon
avslutade med: ”trots allt hade Jesus hjälpt henne och hon upplevde att
hon kommit närmare Jesus!”
Med tanke på att Charlotte bara varit i Sverige i fyra år, och nu skulle
få bryta upp, så var hon fantastisk som klarade av allt detta!
Elisabeth var kvar i Växjö sista terminen tills hon tog studenten. Hon
var inneboende där under denna tid. Caroline som nu varit hemma ett
tag sedan året i Mellanöstern arbetade en kort tid på Danderyds Sjukhus. Strax efter började hon som sjuksköterskestuderande i Boden, i
Norrland.
Jag fick en anställning som biträdande föreståndare på Vallbostrands
Vårdhem i Vallentuna. Det var privat vårdhem för utvecklingsstörda.
Detta var ett nytt område för mig. Jag hade administrativa uppgifter,
personaladministration och arbetsledning, så det var en utmaning att gå
in i.
Jag trivdes mycket bra och ägarna var mycket vänliga och generösa.
28. TIDEN I VALLENTUNA TILL SEATTLE 119
AnnBritt Ljungqvist och Tina Eklund var sjuksköterskor där under
denna tid. Vi fortsatte en vänskap som har bestått under alla dessa år.
Särskilt AnnBritt och jag kom varandra nära och delade både glädje och
sorg.
Elisabeth tog studenten och kom hem efter en Greklandsresa och
började arbeta på Åhléns varuhus i Mörby, Danderyd. Det var min syster
Barbros man Johan som ordnade detta för henne eftersom han var chef
där.
Charlotte gick i den nya skolan och hade fått många nya vänner både
i skolan och i församlingen.
Caroline trivdes i Boden och kom hem med flyg lediga helger.
En lördag fick vi ett telefonsamtal från Arlandapolisen.
De frågade oss om vi kände en liberianska som hette Christiana och
som varit i Sovjet för studier, hon har uppgivit er som vän och som Liberiamissionärer.
Ja, vi bekräftade att vi kände henne väl. Hon hade nu kommit till
Sverige från Moskva. Sovjetiska myndigheten, ambassaden i Stockholm,
hade lagt beslag på alla hennes dokument och pass.
Polisen skulle nu föra över henne till flyktingförläggningen i Märsta.
Vi frågade om vi inte kunde få hämta henne och att hon kunde få bo
hos oss. Efter lite muntliga förhandlingar sa de att det var okej och vi
kunde få hämta henne.
Vi hade träffat Christiana några gånger förut i Växjö där hon besökte
oss när hon varit i Sverige, där hon också hade en god vän Annika som
bodde i närheten av Norrköping.
Hon hade nu varit i Moskva flera år och läst medicin.
Nu berättade hon för oss om allt som hänt den sista tiden. Hon hade
under lång tid kunnat samla en del av de studerande ungdomarna till
samlingar med bibelsamtal och bön. Hon var mycket frimodig och
brann för att kunna dela med sig av sin tro. Hon brukade också vara med
i den hemliga underjordiska evangeliska kyrkan. Ibland blev de ertappade och fick utstå svåra saker.
De hade ögonen på henne och det hände att de lät flickor från KGB
bo i samma rum där hon bodde som studerande, för att avslöja henne.
De hade nyligen haft ett examensprov där de skulle bejaka ateism
och bekräfta att de inte trodde på Gud. Hon var ju frimodig och stod för
sin tro på Gud så hon förnekade ateism.
Detta gjorde att hon inte blev godkänd och inte klarade av sin examen. Hon upplevde att de var ute efter henne på något sätt.
Samtidigt blev hon sjuk och fick en tid för ett operativt ingrepp på
sjukhuset. Hon hade kontakt med en kvinna på Amerikanska ambassaden. De förstod där att hon var i fara för sitt liv. De sade till henne om
hon gjorde detta operativa ingrepp så var det fara att hon aldrig vaknade
upp efter nedsövningen.
120 28. TIDEN I VALLENTUNA TILL SEATTLE
De hjälpte henne att komma ut ur landet så fort som möjligt till Sverige där hon sa att hon hade vänner.
Hon bodde hos oss i cirka tre månader. De hade tagit alla hennes
dokumenthandlingar och betyg och hennes pass. Hon blev därmed helt
enkelt isolerad hos oss i familjen. Jag tog kontakt med Sovjetiska ambassaden vid flera tillfällen och bad enträget att hon skulle återfå sina saker.
Varje gång blev det kalla handen. Jag pratade till och med, med ambassadören själv. Samma man blev efter flera år landets utrikesminister! Men
det visste jag inte då!
Vi bodde i ett radhus med gångavstånd till mitt arbete.
En dag var jag på väg hem och såg på avstånd att det stod en man på
några meters avstånd på framsidan av vårt hus. Han tittade intensivt
omkring på huset, han hade inte sett mig. När jag fick se honom fick jag
en sådan obehaglig känsla. Vem var han och varför står han och stirrar så
på vårt hus? Jag gick förbi honom och gick in i huset. Han försvann
kvickt men efterlämnade en otäck känsla i mig!Var han en KGB man?
Efter ett tag fick vi kontakt med Liberianska konsulatet som fanns i
Djursholm. Vi fick en bokad tid. Konsuln var en mycket sympatisk liberiansk kvinna som vi fick förtroende för. Christiana och jag fick ett bra
samtal med henne. Hon skulle ordna så Christiana fick ett nytt pass och
dokument.
Hon hörde att vi varit missionärer i Liberia i tio år. Så vi hade mycket
att samtala om. Jag inbjöd henne att komma hem till oss på middag.
Hon kom en söndag och var med i Pingstkyrkans gudstjänst och på söndag middag hos oss. Efter tre månader hos oss, och med ett nytt pass
och dokument samt andra handlingar som visade vem hon var och sina
genomgångna studier, så åkte Christiana glad i hågen till sin väninna
utanför Norrköping.
Under denna tid som hon var där blev hon sjuk, hon fick efter provanalys svaret att hon hade bröstcancer. Irene, som varit missionär i Liberia
och bodde där i närheten, hjälpte henne att få tillgång till operation och
vård.
Efter ett tag åkte hon till USA där hon kom till Oral Roberts Institute Hospital och University, även kallat The City of Faith. Hon hade
fått rekommendation av en svenska Margit, som arbetat där i många år
och var gift med en amerikan. Margit hade en syster som bodde granne
med Christianas vän Annika. Detta var en underbar Guds ledning för
Christiana som alltid sökt Guds ledning och Guds vilja.
Där fick hon en god tid av rehabilitering. Hon blev bra och åkte sedan till Universitet i Atlanta där hon kunde fortsätta sina studier till läkare.
Efter flera år blev hon med. dr. Specialist Epidemiologi - Infektions
sjukdomar.
Jag fortsätter att senare följa Christianas märkliga levnadsöde…
28. TIDEN I VALLENTUNA TILL SEATTLE 121
Efter ett år på Åhléns började Elisabeth att fundera på vad hon skulle fortsätta med. Vi åkte i bilen hela familjen en dag då plötsligt Elisabeth utbrast: ”Nu vet jag vad jag ska göra! Jag ska gå på bibelskola i
Amerika!”
Jag vände mig om och sade bara helt lugnt: ”Det tycker jag att du ska
göra!” Jag blev nog förvånad själv att jag sade så på en gång men på något sätt kändes det riktigt!
Och så blev det! Hon började på Seattle Bible College i Washington
State.
Kursen var fyraårig, men hon hade bara tänkt sig att gå ett år. Sedan
skulle hon tillbaka till Sverige och studera på Lärarhögskolan i Stockholm. Hon var nu 20 år.
Hon trivdes bra i USA och kände sig förstås som hemma eftersom
hon gått amerikansk skola och bott i ett engelsktalande land.
Ingvar tyckte att jag skulle åka och hälsa på henne under den sista
månaden hon hade
kvar på skolan. Han
hade fått lite extra
vinstpengar och erbjöd
mig denna resa. Det
var ju mycket generöst
och det var med stor
glädje jag åkte dit. Jag
blev väl omhändertagen av Elisabeth och
hennes rumskamrat
Jennine.
Jag var med på
gudstjänsten i Philadelphia Church där
Paul Zettersten var
pastor. Han hade ju
varit hos oss i Monrovia och han hälsade
Elisabeth och Chris utanför Bible College i Seattle. Fotot
togs en timme efter att Chris frågat mig om han fick gifta
mig särskilt välkommen. Så upptäckte jag sig med Elisabeth.
att det var flera av deras missionärer som vi kände sedan vår tid i Liberia som var på gudstjänsten. Det blev ett glatt återseende. Våra kära äldre vänner Clifford
och Clara Johnson, som arbetet i många år i Liberia, bjöd hem oss på
middag, där också Sid och Garnette, våra tidigare grannar, var med.
Jag var också med på några av lektionerna på bibelskolan.
Efter en av lektionerna stod det helt plötsligt en ung snygg man
framför mig. Han såg mycket seriös ut och frågade mig ”Mrs Henningsson may I marry your daughter please?” Ja, vad säger man då! Jag sva-
122 28. TIDEN I VALLENTUNA TILL SEATTLE
rade: ”Well, well I have to think about that and discuss it with my husband, but of course Elisabeth has to decide for herself! Han bockade sig
och så sade han i nästa andetag. “Has she a boyfriend in Sweden? Jag
sade: ”Maybe, you have to ask her!” Jag tittade en lång stund på honom
och blev verkligen konfunderad!
Elisabeth och Chris var goda vänner och det var ingenting som
pågick mellan dem …då! Elisabeth försäkrade mig om detta. Förresten
så skulle ju inte Elisabeth vara kvar här utan skulle avsluta sitt år om
några veckor!
Men tanken på denna unga man lämnade mig inte…märkligt!, tänkte jag.
Jag hade några dagar kvar och skulle flyga till New York och byta flyg
där. Jag fick då en sådan stark känsla att jag skulle ringa ett telefonsamtal
till en kvinna jag aldrig hade träffat som bodde intill New York i Mystic
Connecticut.
Margit Watrous var svenska och gift med en amerikansk pastor. Jag
presenterade mig i telefon och hon visste vem jag var, vi hade en gemensam vän Christiana från Liberia.
Hon ville absolut att jag skulle komma till henne några dagar innan
jag åkte till Sverige. Jag skulle ta en limousinetransport från New York
ett par timmars tid till New England där hon skulle möta mig. Vi möttes
där och åkte till Mystic där hon bodde. Vi bekantade oss med varandra
och familjen.
Hon hade bott många år USA. Det dråpliga var att hon kände Ingvar
och hans familj sen barndomen. De hade träffats i Ingvars hem i Mästreda när de var barn! Hon hade en syster som bodde utanför Norrköping
som jag nämnt om tidigare.
Morgonen därpå var det bara Margit och jag som var hemma och åt
frukost. Efter vi ätit hade vi en bönestund tillsammans. Då talade Margit om för mig att hon hade ett tilltal från Herren ”att jag skulle ha
mycket med Amerika att göra i framtiden!” Jag blev ju mycket konfunderad. Jag tänkte: ”Det här kan väl inte stämma!” Elisabeth kommer ju
att lämna Amerika och inte åka tillbaka. När jag satt i flyget hem så kom
dessa tankar åter till mig. Skulle kanske Ingvar och jag till Amerika som
missionärer! Det lät så otroligt!
Jag sade inte något till Ingvar om detta. Jag behöll det i mitt hjärta
och skulle pröva det.
Jag hade bara varit hemma några veckor när Elisabeth ringer och
säger: ”mamma, mamma jag kommer inte ifrån detta, att jag vill och ska
komma tillbaka och fortsätta skolan i höst! Kan du ordna med något
jobb åt mig i sommar så jag kan spara pengar till nästa skolår?”
Hon kom tillbaka över sommaren och åkte sedan iväg till det andra
av fyra skolår som hon gick där…
Caroline tog sin sjuksköterskeexamen och blev leg. sjuksköterska. Vi
firade henne med öppet hus och det kom många ungdomar som ville
28. TIDEN I VALLENTUNA TILL SEATTLE 123
gratta henne. Hon var då 23 år. Hon fick en sjukskötersketjänst på Danderyds sjukhus. Under den här tiden fick Ingvars mor hembud till Himlen. En älskad mor, svärmor och farmor lämnade oss i sorg och saknad.
Vi trivdes mycket bra i församlingen.
Under denna tid var Ingvar på en själavårdskurs på S:t Lukas Stiftelsen.
Missionsintresset var stort och Ingvar med församlingen var ansvarig
för Pingstmissionen i Spanien. Det gjorde att Ingvar under flera år fick
göra resor dit. Församlingen hade sina egna missionärer där Carin och
Ove Jävert med familj.
Charlotte och jag gjorde en mor och dotter resa en vecka till Mallorca. Charlotte var då 15 år och jag tyckte att hon också skulle få komma
utomlands eftersom systrarna varit ute. Vi hade en härlig vecka där, mot
slutet av veckan kom Ingvar till oss från Spanien där han varit. Ingvar
predikade på söndagen i Skandinaviska turistkyrkan och sedan blev vi
hembjudna till pastorn och hans svenska fru som bjöd oss på en underbart god paella, en spansk rätt.
I Vallentuna var ungdomsskaran stor och ungdomspastorn Håkan
Leandersson var omtyckt och tillsammans med sin fru Liza var de ett
strålande sångarpar.
Senare blev Seppo Hast, med frun Kristina, medarbetare till Ingvar.
Vi hade under denna tid ett fint samarbete med Solna pingstförsamlings ungdomspastor, Jörgen Lindblad, och ungdomar med olika aktiviteter och läger.
Det var strax innan julen 1988.
Det var personalens jullunch på min arbetsplats Vallbostrand. Jag satt
där i matsalen i den vackra herrgårdsbyggnaden med en kopp kaffe i
handen.
Helt plötsligt stod dottern Elisabeth mitt framför mig. Hon utbrast:
”mamma”! Jag höll på att tappa koppen, jag trodde att jag såg i syner!
Det var en riktig överraskning! Här kom Elisabeth och hennes
kompis från Amerika för att fira jul med oss! Jennines pappa var så generös och stod för resekostnaderna.
Vi upplevde en svår tid i församlingen. En grupp medlemmar började ansluta sig till den s.k. Trosrörelsen, Livets Ords församling i Uppsala och Södermalmskyrkan i Stockholm.
Det innebar att de började kritisera pastorn, alltså Ingvar och äldstekåren. De var inte andliga nog! De själva var andliga och ville överföra
detta i sin undervisning bland barnen och ungdomarna. På gudstjänsterna satt en del långt bak för att se om vi hade uppsträckta händer när vi
bad eller sjöng. Hade vi inte gjort det så fick vi höra att vi inte var and-
124 28. TIDEN I VALLENTUNA TILL SEATTLE
liga nog. Extrema yttringar förekom som när de skulle be för sjuka så
befallde de att de onda andarna som var förknippade med sjukdomen
skulle drivas ut. Det var mycket som berörde mig illa. De som var med
som ungdomsledare på ungdomsträffarna kunde säga till våra ungdomar
att de inte skulle bli sjuka, de skulle inte ta emot det och cancer skulle de
inte få.
Ingvar hade ett stort stöd i den mycket stabila äldstekåren. De hade
många samtal med den opponerande gruppen men de svarade: ”Ni har ju
aldrig varit på Livets Ords gudstjänst så ni kan inte veta hur det är.”
Ingvar och äldstebröderna åkte dit och var med på ett möte. De
kunde bara sammanfatta att det var mer extrema andliga yttringar som
förekom än de trodde.
En stor grupp av medlemmarna gick ur församlingen och anslöts sig
till dessa församlingar. En del av dem bildade en egen församling.
Ingvar hade personliga samtal med var och en och vädjade till dem i
kärlek och omtanke, men de ville inte lyssna. Ingvar välkomnade personligen alla att komma tillbaka.
Det blev en sorglig tid för oss alla, inte minst bland ungdomarna där
det blev så påtagligt delat. Bästa vännerna försvann. Våra flickor hade
många av sina vänner bland dem.
Det blev senare en tid av läkedom i församlingen. Vi upplevde att
Guds Ande var med oss med upprättelse från en svår tid. Församlingen
är ju Guds ögonsten och Jesus är Herre över församlingen.
Det är inte människoverk utan Guds verk, vi är bara medarbetare till
Gud.
Trosrörelsen hade sitt ursprung I USA.
Det kallades för Prosberity Movement Framgångsteologin bland
många kyrkor och pastorer som anslöts sig till detta, där det också drevs
en bibelskola som flera av dessa ledare från Sverige genomgått. Detta
pågick från mitten av 1980-talet, 90-talet och in på 2000-talet.
Numera hörs det inte så mycket om dessa rörelser i USA eller i
Sverige. De fortsätter sin verksamhet, men det har under flera år dämpats betydligt med de extrema yttringar som var förut.
De sista åren har det i Sverige blivit ekumenik med Livets Ords pastorer som predikat i pingstkyrkor och konferenser och pingstpastorer
som predikat på Livets Ord i Uppsala.
Även om vi tar avstånd från olika läror så borde vi kunna mötas här
på jorden i ödmjukhet och kärlek och välsigna varandra i Jesu namn. Vi
ska ju alla en gång samlas inför nådens tron i himlen hemma hos Jesus!
29. TRE BRÖLLOP 125
29. Tre bröllop
Caroline hade nu varit på en månads semester och hälsat på Elisabeth i
Seattle. Hon kom tillbaka och var så inspirerad av allt hon varit med om.
Året var 1989. Hon hade bestämt sig! Hon skulle också gå på Bible College där! Hon upplevde det så starkt. Hon skulle inte fullfölja hela kursen på fyra år, kanske bara något år. Då visste hon inte vad som skulle
hända i framtiden…
Under denna månad hon var där var hon med i arbetet på kvällarna,
sena nätterna bland de hemlösa och utsatta ungdomar i Down Town.
Hon greps verkligen av detta.
Elisabeth och Chris, den märkliga unge man som jag träffade och
skrivit om förut, var nu tillsammans och var förälskade i varandra!
Caroline, Elisabeth och Chris, som körde bilen, var också några dagar
till Los Angeles. Där bodde de hos deras kusin Agneta från Sverige, min
syster Barbros dotter, som bott många år i USA.
Caroline sa upp sin sjukskötersketjänst på Danderyds sjukhus och for
i väg till USA. Så nu hade vi två av våra flickor där…
Här hemma kontaktade jag CSN, centrala studiestöds nämnden. Jag
fick ordnat så att flickorna fick studiebidrag under de år de studerade där,
även de åren när Elisabeth studerade till lärare på College.
Charlotte var bara 16 år när hon började sällskapa med Jonas Thunborg, som var tre år äldre. Vi trodde förstås att det inte skulle hålla så
länge, vi var naturligtvis rädda om vår dotter! Vi kände inte Jonas men
han var en av ungdomarna från Solna pingstförsamling. Från flera personer fick jag höra att Jonas var en riktig pärla!
”Det går väl flera tåg!” sade jag till min dotter när vi pratade ihop oss.
Det uppskattades inte så mycket och det har jag fått äta upp många
gånger under årens lopp! Men det höll! I skivande stund har de nu varit
lyckligt gifta i 20 år! Jag brukar säga att Jonas kom som en stormvind in
i vår flickidyll! Men han har bevisat sig många gånger att han är en pärla!
Det hände mycket i vår familj under åren 1990/91.
Jag tog tjänstledigt från arbetet ett och ett halvt för att studera på
Lärarhögskolan i Stockholm till vårdlärare. Jag hade känt en dragning
till någon pedagogisk utbildning. Kanske det var sedan jag undervisade
mina egna flickor när vi var i Liberia?
Jag satte mig på nytt på skolbänken. Jag var nu 54-55 år så det var ju
rätt så modigt gjort! Jag kände att det var det rätta för mig.
Ingvar och jag hade börjat tala om att vi borde börja tänka på att spara pengar till en bröllopsfond. Vi hade ju tre flickor!
Det gick fortare än vi tänkt oss!
Någon bröllops fond hann vi aldrig med...
126 29. TRE BRÖLLOP
Elisabeth och Chris vigdes i september 1990.
Det kommande året
hade vi tre bröllop. Två bröllop i USA och ett i Sverige…
Elisabeth och Chris
Cormier från Seattle förlovade sig och planerade att
gifta sig den 1 september
1990.
Det var mycket att förbereda för oss. Det var tveksamt om jag kunde få bli
ledig från studierna men det
gick vägen och jag fick ta ut
två veckors ledighet. Eftersom jag var tjänstledig från
arbetet så hade jag ingen
lön.
Tack och lov fick jag
tillfälle att få en jourtjänst
som sjuksköterska, som jag
kunde kombinera med studierna.
Trots att vi inte hade
någon bröllopsfond förvånades vi över att vi klarade
av tre bröllop med två resor
till USA inom ett år under 1990-1991!
Tillsammans med Charlotte åkte vi till Seattle och det stundande
bröllopet. Charlotte hade nyligen tagit studenten och bestämt sig för att
stanna kvar efter bröllopet i Seattle hos sina systrar och även gå på Bible
College en termin. Det var ju ett speciellt tillfälle att få vara tillsammans
som systrar i USA!
Vi mötte Caroline och hennes pojkvän Mark Peterson från Seattle.
De hade träffats på Bible College där Mark också börjat studera. Mark
var en trevlig och snygg ung man som gjorde ett mycket gott intryck på
oss. De var båda aktiva i arbetet på kvällarna i Down Town med de utslagna ungdomarna. Mark hade skaffat en stor grön van, en skåpbil, som
fylldes med förnödenheter för att delas ut.
Elisabeth talade om för Caroline att hon haft en dröm om att Caroline skulle träffa en kille som hade en grön van! Och minsann det stämde ju med Mark! De blev förälskade i varandra och började vara ihop.
Enligt amerikansk tradition skulle brudens föräldrar bjuda ut på
middag kvällen före bröllopet efter generalrepetitionen i kyrkan, då alla i
bröllopsföljet skulle vara där och öva. Det var många tärnor och mars-
29. TRE BRÖLLOP 127
halkar, små söta blomsterflickor och liten pojke som var ringbärare. Allt
gick efter amerikansk tradition. Då brudens föräldrar var svenskar ville vi
göra något svenskt! Vi bjöd på smörgåstårtor, som tog en hel dag att
göra, och det uppskattades mycket!
Det blev ett underbart bröllop, med ett vackert och lyckligt brudpar.
Faith Tabernacle Church, Chris hemförsamling i Kent utanför
Seattle, var vackert smyckat. De små blomsterflickorna som strödde
blommor och lille ringbäraren kom först. Sedan kom alla tärnor och
marskalkar. Pappa Ingvar förde sin dotter till altaret och brudgummen.
Sedan gick Ingvar bakom altaret och förrättade vigseln tillsammans med
församlingens pastor.
Därefter var det en fantastisk bröllopsfest med många gäster i församlingsvåningen. Smekmånaden gick till Bahamas, som var en bröllopspresent från ett par makar. Chris och Elisabeth skulle göra sista
skolåret innan examen. De bodde i en lägenhet strax intill skolan.
Det blev snart jul.
Förväntan var stor. Caroline och Charlotte skulle komma hem.
Caroline visade sin glänsande förlovningsring! Mark och hon hade
förlovat sig strax innan hon åkte. Hon skulle vara hemma några månader
för att sedan åka till Seattle och förbereda sitt bröllop som skulle stå i
juni 1991. Hon passade på att arbeta dessa månader på Danderyds sjukhus som sjuksköterska.
Att arbeta som sjuksköterska i USA kunde hon inte göra förrän hon
tagit den amerikanska examen. Vilket hon gjorde tio år senare.
Jonas hade uthålligt väntat på Charlotte dessa månader! Det blev ett
kärt återseende och Charlotte konstaterade: ”Det fanns ingen amerikansk kille som kunde mäta sig med Jonas!”
En vecka efter Charlotte kommit hem så förlovade de sig på juldagen
1990. Hon var då 18 år.
Vintern och våren gick fort. Jag tog min vårdlärareexamen i början av
juni 1991. Efter det åkte jag, före de andra, till Seattle. Det var mycket
som skulle förberedas. Bröllopet skulle vara den 22:a juni.
Hundratals svenska smörbullar, wienerbröd, och kakor skulle bakas
till bröllopsmottagningen.
Strax innan jag kom dit hade det varit Graduation, examen, för Chris
och Elisabeth efter 4 utbildningsår.
Ingvar, Jonas och Charlotte kom strax innan bröllopet. Vi alla fick bo
i ett stort hus med en underbar utsikt över Pudget Sound. Det var en
familj som upplät detta hem för oss.
Den stora vackra kyrkan Bethel Temple mitt inne i centrala Seattle
skrudades och smyckades till fest.
128 29. TRE BRÖLLOP
Kvällen innan, på
generalrepetitionen
bjöds det på pajer,
jordgubbar och glass.
Vigselceremonin förrättades av Ingvar
och församlingens
pastor.
In kom de söta
blomsterflickorna
som strör blommor
från sina korgar, den
lille ringbäraren och
många tärnor och
marskalkar. Sedan
kom bruden med sin
far och gick upp till
Caroline och Mark vigdes i juni 1991.
altaret och fram till
Mark. Därefter fortsätter Ingvar att gå bakom altaret och förrättar vigseln.
Det var ett underbart bröllop och mycket vackert och lyckligt brudpar.
Efter vigseln blev det en stor mottagning i den rymliga församlingsvåningen. Senare på kvällen blev det bröllopsmiddag för familjerna på
ett av hotellen i Seattle.
De firade sin Honey-moon, smekmånad, med bilresa utmed den
vackra Oregon kusten.
Både Elisabeths svärföräldrar Ron och Charlotte Cormier och Carolines svärföräldrar Richard och Shirly Koch var mycket generösa med
bröllopskostnaderna. De visste ju att vi hade dyra resekostnader och två
bröllop i USA!
Vi blev goda vänner med flickornas svärföräldrar under alla dessa år.
Tyvärr avled Marks mamma för cirka fem år sedan efter sviter av
cancersjukdom.
Tre månader efter Caroline och Marks bröllop gifte sig Charlotte
och Jonas den 28 september 1991.
Den fina Pingstkyrkan i Vallentuna, där ju Ingvar var pastor, smyckades till bröllop. Detta blev ett svenskt traditionellt bröllop. Brudnäbbarna
kom först och sedan tärna och marskalk och sist kom brudparet. De
skred fram, under tonerna av bröllopsmusiken, till altaret där pappa Ingvar stod och väntade för att förrätta vigseln. Det var ett strålande vackert
brudpar.
Bröllopsfesten var i Solna Pingstkyrka med många gäster från de
båda kyrkorna och andra gäster och släktingar. Jonas mamma Inga Britt
och jag hade stått för förberedelserna, tillsammans med andra som ställ-
29. TRE BRÖLLOP 129
de upp. Ett strålande bröllop. De amerikanska paren
kom förstås till bröllopet.
Smekmånaden gick till den
grekiska ön Mytelini.
De bosatte sig i Solna.
Charlotte började studera
till socionom på Socialhögskolan i Stockholm. Jonas
som var en arbetsam och
duktig entreprenör och
golvläggare startade som
mycket ung, sitt eget företag
inom golvbranchen. Nu
hade våra tre flickor kommit
i hamn! Det blev så tyst och
tomt i vårt hem. Tårarna
kom… vi har våra barn till
låns! ”A mother and a father
hold their children’s hands
for a while…their hearts
FOREVER”.
Flickorna brukar säga att Charlotte och Jonas vigdes i september 1991.
de saknar pappas prediknin- Ingvar vigde dem.
gar och mammas söndags
middagar!
Från det att flickorna var i 14-årsålden började jag att be för deras
tillkommande män! Det behöll jag för mig själv. Jag trodde att jag var
ensam om att be den bönen, då jag flera år senare läste en intervju med
Billy Grahams fru som talade om att hon hade bett den bönen för sina
barn. Vad glad jag blev! Jag var inte ensam om att be den bönen. Jag var i
gott sällskap.
Under åren de växte upp brukade de ibland undra ”ska vi också få
höra Guds röst säga: det är han som du ska gifta dig med!” De visste ju
att jag fått den upplevelsen när jag träffade Ingvar första gången. Vi samtalade förstås om detta och de förstod att Gud visar oss på olika sätt.
”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.” Det bibelordet fick de med sig var och en från mitt bröllops
tal till dem.
Vi gladdes med dem att de nu hade funnit sina livskamrater. Vi visste
att de hade bett om Guds ledning i sitt viktiga livsval.
Vi hade under denna tid tagit över och köpt Ingvars faster Esters
sommarhus, Solbacken, som låg intill vår sommarstuga som kallades
Häggtorpet. Under några veckor fixade och tapetserade vi om huset som
Ingvar renoverat tidigare med hjälp av Jonas. Det var en stor tomt som
130 29. TRE BRÖLLOP
Häggtorpet.
hörde till. Under många år
har vi haft stor glädje att
återkomma dit så gott som
varje sommar. Ingvar har
alltid något projekt att göra
där. Ett år byggde han en
mysig gäststuga på tomten.
Så när barn och barnbarn
kom, också under flera somrar från Amerika, så hade vi
plats för alla. Det var alltid
en glädje att vara tillsammans och komma till denna
oas.
Solbacken - sommarstugan i
Småland är vårt smultronställe.
30. LIBERIA KRIGSZON 131
30. Liberia krigszon
Det blev återigen en statskupp med rebeller som intog landet. Militärregeringen fick utstå detsamma: att bli tillfångatagna och mördade.
Rebelledaren Charles Taylor, uppbackad av Libyens ledare Muammar
Kaddafi, stormade in i landet med en gerilla på juldagen 1989.
Taylor såg till att han själv blev vald till president och flydde sedan
till Nigeria. Kriget varade i över 14 år till 2003. Ett blodigt krig där barn
var hotade och fick se sina föräldrar skjutas om de inte lydde och blev
barnsoldater.
Alla skolor och sjukhus lades ner och blev förstörda.
Vi hade ingen kontakt med någon under denna tid. Omkring 250
000 blev dödade och tusentals flydde till grannlandet Guineas flyktingläger och Sierra Leone. Grannlandet Sierra Leone upplevde också ett
fruktansvärt blodigt krig senare.
Liberias kvinnor organiserade sig tillsammans med medborgarrättsoch fredskämpen Leymah Gbowee. Hon började mot slutet av inbördeskriget att dra igång rörelsen Women of Liberia Mass Action for Peace.
En demonstration hölls i Monrovia vid en marknad där kristna och
muslimska kvinnor bad tillsammans för fred för sina barn och Liberias
framtid. Alla kvinnor bar vita t-shirts. De åkte även till Ghana till huvudstaden och satt utanför Kongressbyggnaden där Rådslaget med olika
presidenter och stridsherrar var samlade. De var tålmodiga och de gav
sig inte förrän Charles Taylor blev avsatt.
Charles Taylor står nu inför rätta i Domstolstribunalen i Haag.
Efter kriget kom 15 000 FN soldater till Liberia.
Efter krigets slut när hela landet var i kaos och kris och betecknat
som krigszon fick vi ett brev. Det var ifrån Henry, som under vår tid var
tonåring och tillhörde Philadelphia Church, som nu var en ung man.
Han berättade att Gud hade beskyddat församlingen i Monrovia och
många hade kommit till kyrkan och ville lämna sina liv till Jesus. Han
skrev: ”Jag har bara mina byxor och en tröja, allting har de tagit ifrån
mej.” Mina föräldrar sköt de och mina syskon har försvunnit. Men det är
något som de inte kunde ta ifrån mig, det är Jesus som jag har i mitt
hjärta, det kunde de inte ta ifrån mig, min tro på Jesus.”
Det var ett mäktigt vittnesbörd som jag många gånger påminner mig
om. Det fördolda livet i Jesus Kristus. Det kan ingen ta ifrån oss.
Januari 2006 installerades den nya presidenten Ellen Johnson Sirleaf.
Hon blev den första kvinnliga president i Afrika. Hon blev kallad ibland
för the ”Iron Lady” Hon var finansminister under president Tolberts regering under 1970-talet.
132 30. LIBERIA KRIGSZON
Vi var fortfarande kvar i Vallentuna. Året var 1991 och jag fortsatte
mitt arbete på Vallbostrand efter att jag blivit vårdlärare. Det fanns inte
så många lärartjänster i närheten att söka. Jag hade mycket nytta av min
utbildning i det arbete som jag stod i synnerhet med personal utveckling.
Under denna tid fick vi en förfrågan från Filadelfiaförsamlingen i
Stockholm om vi ville gå ut i missionstjänst igen till Tanzania beläget
invid Victoriasjön.
Vi kände att det här var nog något för oss och prövade det inför Gud.
Vi svarade JA. Senare av någon anledning skulle bibelskolan och stationen läggas ner på platsen och det blev inte något för oss. Vi upplevde det
så att Gud kanske ville testa oss om vi var villiga att gå…
Christiana från Liberia, som jag berättat om tidigare, hade nu 1991
efter Sovjets fall, som blivit nuvarande Ryssland, fått tjänst som läkare i
Moskva och andra städer omkring floden Volga. Hon kunde ju ryska
språket och situationen var helt annorlunda för henne denna gång när
hon kom tillbaka till Moskva. Hon fick med fara för sitt liv lämna landet
förra gången och nu var hon anlitad att komma tillbaka som specialist läkare.
Underliga är Herrens vägar, får man väl säja! Hon upplevde Guds
ledning och kallelse att arbeta där. Hon var där i cirka tio år.
Efter några år träffade hon en troende man från Ghana som studerade i Moskva. De blev förälskade i varandra och gifte sig. På bröllopsdagen efter vigselceremonin och bröllopsfesten för många gäster, så hände något. Av en tillfällighet, som måste ha varit Guds ingripande, då
Christiana skulle hämta en adresslapp på hotellrummet, upptäckte hon
ett dokumenterat bevis på att mannen var gift och hade familj. Han blev
avslöjad! Det just ingångna äktenskapet upplöstes. Det blev en svår tid
för Christiana.
När jag en tid efteråt samtalade med henne på telefon var hon så
tacksam till Gud att avslöjandet kom till henne, innan bröllopsnatten då
de två skulle ha blivit ett. Hon var en riktig Herrens tjänarinna och var
till stor välsignelse för många under denna tid. Efter dessa år arbetade
hon ytterligare tio år i Kazakstan och länderna däromkring Armenia,
Tajikistan och Mongolia.
I skrivande stund har hon nu avslutat sitt arbete där. och väntar nu på
att den organisation hon arbetar för ska placera henne i Afrika och hoppas på Liberia. Det är över 30 år sedan hon lämnade sitt hemland för
studier i Moskva.
Hon har varit hemma i Liberia och hälsat på familj och släkt under
denna tid med undantag av de 14 krigsåren. Hon har också startat ett
projekt i Monrovia Liberia, Healthy Women – Healthy Liberia. Christiana har träffat den nya kvinnliga presidenten flera gånger och har fått
bekräftelse från henne att starta upp detta projekt. All lycka och Guds
Välsignelser önskar vi henne.
Döttrarna och jag har ofta sagt att hon är den mest fantastiska och
enastående kvinna vi mött!
31. TILLBAKA TILL STOCKHOLM BARNBARN 133
31. Tillbaka till Stockholm
Barnbarn
Ingvar och jag hade varit till USA och firat jul och nyår 1992 hos
döttrarna och svärsönerna. Charlotte och Jonas var också med oss.
Vårt första barnbarn Andrew föddes den 12 april 1993. Stolta föräldrar var Caroline och Mark.
Vilken stor glädje att få barnbarn! Elisabeth väntade sin första baby.
Jag hade inte tänkt åka tillbaka igen, efter endast tre månader sedan
jag var där. Men mina kolleger
tyckte absolut att jag måste åka
och välkomna mitt första barnbarn.
Frestelsen blev för stor så jag bestämde mig för att åka.
Jag tänkte att det skulle bli en
överraskning för Caroline, så jag
ringde till Elisabeth och talade om
att jag skulle komma. Hon blev
glad och talade om att det var planerat en så kallad ”baby shower”
som skulle vara i hennes hem dagen efter jag skulle komma. Det
var vänner som skulle komma på
party med babypresenter.
Det är en amerikansk tradition.
Elisabeth hade sagt till Caroline att hon skulle komma lite tidigare än övriga, för att hon skulle
visa henne någonting. Det var ju
jag som var någonting! Caroline
hade ingen aning om detta!
Jag hörde när hon kom in, jag
satt i ett annat rum. Jag hörde Elisabeth som sade att hon skulle visa Jag är på promenad med Andrew, som då
henne något. Dörren öppnades och var nyfödd, i Seattle.
jag kommer ut och ser Caroline stå
där med lille babyn i famnen. Caroline ser mig och skriker rakt ut ”men
mamma är det du?!” Jag skyndar mig att ta babyn i min famn för jag var
rädd att hon skulle tappa den i ögonblickets överraskning. Så börjar både
hon och jag, jag tror Elisabeth också, att gråta av glädje. ”Nu är det bara
pappa som fattas!” sa Caroline.
Caroline och Mark bodde i North Bend norr om Seattle. Mark kombinerade sina teologiska studier med att arbeta i en kristen bokhandel.
134 31. TILLBAKA TILL STOCKHOLM BARNBARN
Caroline hade arbetat på ett
sjukhus i Seattle innan Andrew föddes.
Elisabeth och Chris
bodde nu i Kent söder om
Seattle. Chris var nu ungdomspastor i Faith Tabernacle i Kent och Elisabeth
studerade på ett College.
Elisabeth skulle föda sin
baby fem månader senare.
Vårt andra barnbarn Jacob föddes den 16 september 1993. Stor glädje för
Chris och Elisabeth.
Nu hade vi två barnbarn.
”Fantastiskt!”
Men ack så långt bort
Första barnbarnen Andrew och Jacob.
− på andra sidan jordklotet!
Man kan inte ta för givet
att få barn och barnbarn. Vi
känner en stor tacksamhet till Gud för dessa gåvor.
Efter sju år avslutade Ingvar sin tjänst som pastor och föreståndare i
Pingstförsamlingen i Vallentuna. Efter avskedsmöten tog vi farväl till
alla i församlingen. Det är alltid med en vemodig känsla man lämnar
många vänner som man fått under dessa år.
Ingvar hade fått en kallelse som pastor i Bredängs Pingstkyrka i södra Stockholm. Nu kom vi tillbaka till Filadelfiaförsamlingen i Stockholm
och det kändes riktigt efter vi hade prövat det inför Herren.
Filadelfia och Storförsamlingen i Stockholm har omkring tiotalet
kyrkor över hela Stockholm och en av dem var Pingstkyrkan i Bredäng.
Ingvar hade pastorsgemenskap varje vecka och jourtjänst en dag i
veckan i Filadelfia Stockholm och samarbete med alla pastorerna. Pastorerna med fruar brukade årligen efter nyår ha en festlig samling med god
mat och trevlig gemenskap som alternerande var i de olika kyrkorna.
En söndag i månaden var det Storsamling i Filadelfia Stockholm och
då var det feststämning. Pastor Owe Lindeskär var föreståndare i Filadelfia Stockholm under denna tid. Senare ersattes han av pastor StenGunnar Hedin.
I dagsläget är det Nicklas Piensoho som är pastor och föreståndare.
31. TILLBAKA TILL STOCKHOLM BARNBARN 135
Vi hade pastorsfru-träffar regelbundet och det var mycket uppskattat.
Vi lärde känna varandra. Det brukade vara en mysig kväll med något
gott att äta och en fin gemenskap med samtal och bön.
Jag kommer särskilt ihåg när vi samtalade om pastorsfrurollen som vi
hade gemensamt. Det kom fram att vi tyckte trots att vi alltid var omgivna av så många omkring oss, så kunde vi ibland känna en ensamhet!
Senare vid ett tillfälle blev jag intervjuad en gång. En av frågorna löd
hur det var att vara pastorsfru? Helt spontant sade jag: ”att vara pastorsfru är för mig en livsstil”. Det hade jag kommit till insikt om och det
kändes rätt och riktigt för mig!
Jag fick en förfrågan att börja arbeta som biträdande föreståndarinna
och sjuksköterska på Rosstorps Äldreboende i Rönninge. Jag upplevde
det som en Guds ledning. Jag hade bett till Gud om ett arbete i vår nya
situation.
Filadelfiaförsamlingen i Stockholm var huvudman för verksamheten.
På ett församlingsmöte blev jag avskild för denna uppgift, och blev
då församlingsanställd.
När jag ser tillbaka på alla arbetstillfällen jag haft under alla år så kan
jag bara konstatera och se Guds ledning och att Guds tid har fungerat.
Vi köpte ett radhus vid södra infarten till Stockholm, mycket strategiskt utvalt vid E 4:an nära Bredäng och nära Rönninge till våra arbetsplatser.
Pingstkyrkan i Bredäng var en vacker kyrka och många av vännerna
där var så positiva och underbara. Vi kände oss uppskattade. Vi hade en
fin tid där. Ingvars medarbetare under denna tid var Mauron Sleiman
och senare Leif Lind. Ingvar arbetade hårt med att stabilisera församlingsledningen med flera nya äldste, församlingstjänare, som tillkom under denna tid, det blev en grund för en tillväxt och i dag en internationell församling. Josef Pansell blev pastor efter Ingvar år 2000.
Vi hade en upplevelse för cirka 15 år tidigare, när vi var ute i Liberia.
Missionär Manne Paulsson var på besök och en dag talade han om att
han varit och haft missionsmöte i Bredängs Pingstkyrka. Abner Dahl var
pastor där då, de var goda vänner. Helt spontant sa Manne till oss: ”ni
skulle väl passa bra som pastorspar där någon gång i framtiden!”
Under vår tid i Bredäng gjorde vi flera resor till Baltikum. Vi besökte
Pingstkyrkorna i Talinn, Estland och Riga, Lettland. Ingvar predikade
där i gudstjänsterna då vi fick möta vännerna i församlingen. Vi förstod
att de hade drabbats hårt under Sovjets ockupationstid.
Vi besökte barnhem med många föräldralösa barn och mycket undermåliga sjukhus.
Vi hade med oss kläder, livsmedel och mycket frukt som blev fördelade till många familjer. Det blev så uppskattat. Vi hade kontakt med
pastorsparen som också kom och hälsade på oss i Sverige.
136 31. TILLBAKA TILL STOCKHOLM BARNBARN
Det var en glädje att arbeta på Rosstorp eftersom det var församlingens förlängda arm. Jag upplevde att jag hade en andlig uppgift där. Jag
kände mig fri att både samtala och be med patienterna om de själva önskade det. Varje morgon var det morgonandakt och lördags eftermiddagar
var det samlingar då församlingens olika pastorer kom ut och talade.
Bland personalen var flera bekännande troende och andra var det inte,
men de respekterade den kristna miljön.
Jag hade mycket administrativa arbetsuppgifter med personaladministration och sociala kontakter med Stockholms stadsdelsnämnder och
olika kommuner för upphandling av boendeplatser och även sjuksköterskeansvar.
Jag upplevde en mycket svår tid under denna tid som jag arbetade
där.
Jag blev motarbetad av en person som arbetade där. Redan från början kände jag detta. Hon hade själv velat ha min tjänst och när det inte
blev så var drevet på gång. Hon hade inte adekvat utbildning för denna
tjänst men hade trott att hon ändå skulle få den. Det hade varit svårigheter redan innan jag kom dit och det var flera av personalen hade drabbats
förut. Föreståndarinnan var helt manipulerad av denna kvinna och det
gjorde situationen mer besvärlig för mig. Jag blev allvarligt och grovt
förtalad bakom ryggen. Jag fick höra av en jurist att det var så gravt att
jag kunde ha anmält det som grovt förtal vilket hade kunnat leda till ett
civil rättsligt mål, men jag avstod förstås.
Jag hade tanke på att sluta min tjänst men bad till Gud om hjälp.
Efter en helg av bön kände jag mig stark att fortsätta för jag var viss om
att det var Guds vilja att jag skulle vara där. På måndagen var det en ur
personalen som kom fram till mig och utropade: ”Kerstin, det ser ut som
du har en stor sköld på dig!”
Jag tackade Gud för detta.
Jag upplevde väldigt tydligt att detta var en andlig kamp att utkämpa.
Jag drog mig till minnes att innan jag skulle börja arbeta där var det
vid något tillfälle en pastor som bad för mig. Han profeterade och sa: ”I
ditt nya arbete kommer du att behöva ha ett kallt huvud och ett varmt
hjärta.” Han hade ingen aning om att jag skulle börja på ett nytt arbete
och vad det gällde.
Men Gud visste!
Efter någon tid hade föreståndarinnan och jag ett samtal om situationen. Hon grät och bad om förlåtelse och kramade om mig. Det jag
begärde av henne var att hon skulle skriva ett brev och dementera allt
som varit sagt om mig. Hon gjorde detta och personalen tog del av det.
Efter ett tag slutade hon och senare den kvinnan som var upphov till det.
31. TILLBAKA TILL STOCKHOLM BARNBARN 137
Under cirka fyra månader fick jag också tillfälle att arbeta som vikarierande församlingssyster i Filadelfia Stockholm. Det var ett mycket
stimulerande arbete.
Strax efter vi flyttat
till Stockholm fyllde
Ingvar 60 år i januari
1995.
Kvällen innan kom
Caroline och Andrew
som nu var ett år och nio Syskonen Andrew och Anna samt Jakob och Emily.
månader och Elisabeth
med Jacob som var nästan ett och ett halvt år. Vilken glädje det var att se dem! På födelsedagen
hade vi öppet hus med många gäster som kom och gratulerade.
Vårt tredje barnbarn Anna föddes den 13 september 1995. Caroline
och Marks dotter. Vårt Fjärde barnbarn Emily föddes den 13 november
1995. Elisabeth och Chris dotter.
Så nu var det dags igen att åka till USA för att se våra nya barnbarn!
Vi åkte för att fira jul och nyår där.
Resan dit hade gått bra och planet skulle just landa i Seattle, vi kunde
se husen och vägarna. Så informerades vi om att på grund av hårda
stormvindar, så kunde vi inte landa där. Vi skulle vidare till Vancouver i
Kanada. Där väntade bussar för att ta oss till Seattle. Vi var omkring 400
passagerare så det tog tid att komma igenom passkontrollerna.
Det var ett ruskigt stormigt väder. Klockan två på natten kom vi till
SeaTac flygplats i Seattle. Där väntade Elisabeth på oss med sin lilla
Emily, en månad gamal, i babysitsen. De andra hade varit där men åkt
hem igen med barnen när det var försenat så mycket.
Det var underbart att få vara hos dem igen och träffa våra fyra barnbarn. Anna som nu var tre månader gammal. Caroline och Mark som nu
bodde i Seattle Bible College Campus och hade en lägenhet där. Mark
hade på nytt upptagit studierna där.
Elisabeth och Chris bodde nu i Lynnwood. Chris hade slutat sin
tjänst som ungdomspastor och startat en egen firma inom byggnadsbranschen, där Elisabeth också arbetade med det administrativa.
Några månader efteråt föddes vårt femte barnbarn Rebecka den 6
mars 1996.
En glädje för Charlotte och Jonas, det var deras första barn. Det blev
lite dramatiskt med akut kejsarsnitt på Danderyds sjukhus, men det avslutades lyckligt och väl.
138 31. TILLBAKA TILL STOCKHOLM BARNBARN
Caroline, Elisabeth och Charlotte med döttrarna Anna, Emily och Rebecka.
Vi delade glädjen med Jonas föräldrar Inga-Britt och Sven-Erik
Thunborg. De är aktiva i Solna pingstförsamling där Sven-Erik är äldste
sedan många år.
Vi är goda vänner och brukar naturligtvis träffas rätt så ofta under
årens lopp med barn och barnbarn.
Kusinerna Anna, Emily och Rebecka hade fötts inom ett halvår.
Charlotte och Rebecka, sex månader, åkte över till USA och var tillsammans med Caroline och Elisabeth och deras barn. När de hade alla
tre flickorna i samma vagn, och var på shoppingcentret så stannade
många upp och frågade om de var trillingar!
Charlotte och Jonas hade nu flyttat till Norrtälje norr om Stockholm.
Charlotte hade tagit sin socionomexamen efter tre och ett halvt års
studier.
Lotta blev det vedertagna namnet på Charlotte. Det är nog bara jag
som ville fortsätta med Charlotte för jag tycker så mycket om det namnet. Men hädanefter så skriver jag Lotta!
32. SJU BARNBARN PENNSYLVANIA 139
32. Sju barnbarn
Pennsylvania
Vårt sjätte barnbarn Jonathan föddes den 20 december 1997 på Karolinska sjukhuset. Lotta och Jonas första son. En stor glädje för oss alla.
Jonathan och Rebecka var
hos oss alla somrar i sommarstugorna i Småland. När Jonathan var fem år och gick tillsammans med morfar Ingvar mellan stugorna så sade han en dag:
”Morfar när du dör så kan väl
jag ta över några stugor här!”
Barnbarnen från Amerika
kom förstås också och hälsade
på oss vid flera tillfällen under
åren. Då var det liv och rörelse
på landet när vi alla var där!
Caroline och Mark flyttade
till Pennsylvania i närheten av
staden Philadelphia 1997.
Mark hade avslutat de fyra
åren på Seattle Bible College
Barnbarnen stortrivs på sommarstället.
med graduation, examen. Nu
skulle han fortsätta med teolo- Morfar Ingvar med Rebecka, Jacob och Emily.
giska studier på ett Teologiskt
Seminarium i staten Pennsylvania. De bilade
dit med ett barn i varsin bil över många stater
och långt avstånd över hela Amerika.
Ingvar och jag var över och hälsade på dem
våren 1998. Andrew var då fem år och Anna
tre år. De bodde i utkanten av staden Philadelphia där Amerikas Constitution bildades,
vi besökte platsen och byggnaden, det var
mycket intressant.
Vi gjorde också en dagsutflykt till Lancaster i Pennsylvania där Amish-folket bodde.
Ett fantastiskt besök i detta samhälle där tiden
har stått stilla under alla dessa år. Allt var
omodernt! Där fanns ingen elektricitet, inga
moderna lantbruksmaskiner och verktyg. Inga Rebecka, Jonathan och
bilar. Alla åkte med häst och vagn. Det var
lillebror Philip.
140 32. SJU BARNBARN PENNSYLVANIA
Simon, Philip, Natalie, Emily och Rebecka.
fantastiskt att se hur de levde
sina liv där. De var duktiga
hantverkare och kvinnorna var
duktiga med sömnad och gjorde vackra lapptäcken till sängöverdrag. De hade en presentshop där de sålde sina arbeten.
Vi fick se in i både bostäder
och skola och kyrka.
Det var en upplevelse och
en minnesrik dag!
Ingvar och jag hyrde en bil
några dagar, och vi gjorde en
resa till Washington DC och
Vita Huset och reste omkring i
flera stater och neråt West
Wirginia och tillbaka kustvägen Maryland Delaware New
Jersey och till Pennsylvania.
Det var roligt att se oss omkring i dessa Stater. Första
gången vi var i Amerika 1981
var vi ju i New York Connecticut och bilade även då genom
Buffalo, Niagara och in i Kanada Toronto tillbaka till Michigan och flera av staterna.
Vårt sjunde barnbarn Natalie föddes den 17 oktober 1999.
Elisabeth och Chris dotter. Så
nu planerade vi för fullt att åka
dit och se vårt lilla barnbarn,
som blev två månader gammal
Simon, Philip, Ingvar och Isaac.
när vi var där.
Vi firade jul och nyåret
2000, millennieskiftet, med feststämning. Lotta och Jonas med barnen
reste tillsammans med oss. Vi firade Jonathan som fyllde två år när vi var
där.
Caroline och Mark hade nu flyttat tillbaka och bodde i Arlington
cirka 15 minuters bilväg från Cormiers. Vi hade en underbar helg tillsammans.
Flickorna Anna, Emily och Rebecka var nu fyra år och hade så roligt
tillsammans.
32. SJU BARNBARN PENNSYLVANIA 141
Sju barnbarn. Vi är i Seattle och firar milleniumskiftet - 2000.
Vi hade nu sju barnbarn omkring oss och kände oss så rika!!
Skulle det bli fler barnbarn?
Våra barnbarn i Amerika, trodde när de var små, att mormor och
morfar hade eget flygplan när vi brukade komma från Sverige och hälsa
på dem!
Caroline hade precis fått sin examen som legitimerad amerikansk
sjuksköterska efter hårt pluggande. Well done!
Vid Millenniumskiftet 2000 gick Ingvar i pension.
Efter avskedsmöten och farväl i Bredäng avslutades en 40-årig tjänst
som pastor och missionär.
Men det fortsatte, det dröjde inte länge förrän han fick förfrågan att
bli vakanspasstor i Örbykyrkan en av Storförsamlingens kyrkor. Han var
där i drygt ett år. Ett halvår var han vakanspastor i Tyresö som också är
en av Storförsamlingens kyrkor. I Tyresö var han, i början av 1960-talet,
deras första predikant.
Han fortsätter att predika när tillfällen ges.
I början av året 2001 gick jag i pension. Sista dagen jag arbetade fick
jag en förfrågan om att fortsätta arbeta extra med deltid som sjuksköterska och jourtjänst. Efter jag varit i USA ett tag så började jag arbeta tidsmässigt på mina egna villkor i ytterligare fem år.
142 32. SJU BARNBARN PENNSYLVANIA
Det såg jag som en Guds omsorg och med tacksamhet till Gud för
att kunna tjäna pengar till alla resor till USA som vi gjorde framöver till
våra barn och barnbarn.
Under tiden som vi var i USA, sommaren 2001, innan jag började
arbeta igen, var vi tillsammans med familjerna Cormier och Peterson.
Vi var ute och shoppade en dag, Emily sex år och jag gick tillsammans, när hon plötsligt frågade mig: ”Mormor are you rich?” Jag blev lite
häpen och svarade: ”Well, well yes, I am rich because I have seven
grandchildren!”
Hon tittade på mig och med sammanbiten min sade hon: ”I mean in
money!”
En sommardag satt vi ute i trädgården i Arlington och drack kaffe.
Vi vuxna satt och pratade och barnen sprang omkring och lekte på gräsmattan efter att de hade druckit saft och bullar. Medan vi pratade berättade jag en upplevelse som hände i Liberia.
Så kom Andrew åtta år, han måste ha haft långa öron! och ställde sig
bredvid mig och la handen på min axel och utbrast: ”Mormor you have
to write a book about everything you have experinced!”
Det blev någonting jag behöll i mina tankar och hjärta.
Och nu tio senare håller jag på och skriver ner vår livsberättelse till
barnbarnen…
Och Andrew har nu blivit 18 år!
33. TILL IDAHO TIO BARNBARN 143
33. Till Idaho
Tio barnbarn
Caroline och Anna kom och hälsade på oss. Anna var nu sex år.
De kom till påskhelgen.
Några dagar innan föddes vårt åttonde barnbarn Philip den 21 mars2002 − Lotta och Jonas andra son. Vi firade en alldeles nyfödd fin liten
baby i Lohärad utanför Norrtälje. Jonas hade under några år byggt ett
stort och fint hus, där de nu bodde sedan några år tillbaka.
Det var roligt att vara tillsammans igen. Vi shoppade och flanerade i
Stockholm förstås. Vi gjorde ett uppskattat besök med alla barnen på
Junibacken Astrid Lindgrens barnevenemang.
Vi åkte också till Småland och tittade till våra sommarstugor i Mästreda. Ingvars båda systrar Ann-Margret och Carin bodde i Lenhovda,
inte så långt därifrån, så vi var där också. Carin hade varit sjuk ett tag
och var nu inlagd på sjukhuset i Växjö. Vi var där och hälsade på henne.
Vi såg att hon var dålig. Några dagar efteråt fick hon diagnosen, en allvarlig cancer som inte gick att operera bort. Då visste vi inte att vi aldrig
skulle få se henne igen! Det var sista gången vi sågs. Ingvar träffade henne en sista gång någon månad senare innan hon hastigt fick lämna denna världen för att få flytta hem till himlen, hon blev endast 56 år. Vi kände alla en stor sorg. Särskilt för Ann-Margret, de hade bott och arbetat
ihop under många år.
De var alltid så generösa och månade om alla sina syskonbarn.
Senare fick också min bror Lennart avsluta sitt liv och få hembud. Vi
kände sorg och saknad. När jag ringde till fickorna i Amerika och talade
om detta så frågade Elisabeth vilken tid som han avlidit. Då talade hon
om att hon vid samma tid, natt tid i Amerika, hade hon en dröm, hon
såg sin mormor som höll på att förbereda en stor fest för hennes son
skulle komma till himlen! ”Märkligt!”
Senare under samma år flyttade Caroline och Mark till Staten Idaho.
Det blev ett långt avstånd mellan familjerna. Det var cirka 14-15 timmars bilresa.
Resan gick över Klippiga bergen, Rocky Mountain, som går över
Bergsstaterna Montana, Wyoming och Idaho. En fantastisk bilväg!
Mark hade tillbringat många av sin barndoms somrar i Idaho där
hans grand parents, mormor och morfar, bodde. Vi blev förvånade förstås att stadskillen från staden Seattle skulle överta en farm där och driva
upp boskap i synnerhet 200-tals getter och under denna tid även upptill
14 hästar. Farmen blev registrerad som Ranch med namnet Liberty Road
Ranch.
144 33. TILL IDAHO TIO BARNBARN
Det blev ett hårt arbete. Men han kände att han behövde byta sin
nuvarande tillvaro. Caroline och barnen var med på detta.
Caroline fick en bra tjänst som sjuksköterska på det stora sjukhuset i
Idaho Falls. Samtidigt undervisade Mark barnen i Home Schooling,
som är vanligt i USA, men inte förekommer här i Sverige. Barnen blir
registrerade i en Home School Academy där de får skolmaterial och
göra standardprov. Det har visat sig att dessa barn är långt före de barn
som undervisas i skolorna.
Andrew är mycket engagerad i wrestling, sporten brottning, Han har
fått många priser och vunnit många högsta priser under åren, som han
fortsatt med alla år.
Vid flera tillfällen var Ingvar och jag och hälsade på dem.
Ibland åkte vi först till Seattle och bilade sedan den långa vackra vägen över Klippiga bergen med sitt majestätiska bergmassiv, över Montana och kom så fram till Idaho. När vi åkte tillbaka till Sverige fick vi
bila tre timmars bilväg, till Staten Utah och staden Salt Lake City och
därifrån flyga hem. Åkte vi till Salt Lake City från Sverige så reste vi
med flyg till Seattle till Elisabeth och Chris. Det blev ofta långa resor för
oss under dessa år när vi skulle hälsa på dem over there! Det var ju fantastiskt att se alla dessa nya delar av Amerika så för oss blev det samtidigt en förmån att få komma till nya platser på grund av Caroline och
Mark’s olika flyttningar under dessa år! Trots alla resor!
Ett fantastiskt äventyr var det att besöka nationalparken Yellowstone,
det tog några timmars bilresa från Caroline och Mark. Att åka där och
sen ströva bland alla vackra vattenfall och dessa underbara geyser, varma
källor, som sprutade ut från jordgrunden med kaskader av vatten vid olika schemalagda tider, där folk satt och väntade in dessa tider. All dessa
djur som gick på vägarna så bilarna fick stanna upp. ”Fantastiskt!” Yellowstone Park ligger precis i de tre Staterna Idaho-Montana och Wyoming.
Vi gjorde också en dags utflykt till de underbart vackra och majestätiska Teton bergen i Wyoming. Vi besökte också Jackson Hole där
många kändisar har sina fritidshus i synnerhet på vintern för skidåkning.
Sommaren 2003 den 16 juli föddes vårt nionde barnbarn Simon,
Lotta och Jonas tredje son. Nu hade Rebecka, Jonathan och Philip fått
sin lillebror en söt och fin baby. De kom snart och hälsade på oss på
sommarstället i Småland. Lotta fortsatte sin föräldraledighet efter Philip
det är bara sexton månader mellan dem. Hon var hemma till Simon var
åtta månader och började arbeta sedan. Hon har sin tjänst i Norrtälje
kommun som socionom. Hon är också församlingsledare i församlingen.
Nu var det Jonas som tog pappaledigt med sina småpojkar och det gjorde han i ett och halvt år. Bra gjort!
33. TILL IDAHO TIO BARNBARN 145
Vi är i Yellowstone Nationalpark med Andrew och Anna.
Innan Simon blev två år reste hela familjen till USA och var där en
månad till glädje för alla kusinerna att träffas. Familjerna bilade den
långa resan från Seattle till Idaho. Det är ju inte ofta alla får träffas när
det är så långa avstånd från Sverige till andra sidan jordklotet.
Nu är det förutom telefon, e-mail och facebook och ibland skype som
gäller och som vi kommunicerar med.
Ingvar och jag har ibland fått frågan om inte vi skulle bosätta oss i
Amerika?! Vi har sagt att om Lotta och Jonas med familj skulle ha flyttat dit, så kanske det skulle ha blivit möjligt att vi gjorde det också. Jag
trivs väldigt bra i Amerika och brukar säga att jag älskar Amerika!
Vårt tionde barnbarn ISAAC föddes den 20 januari 2006. En efterlängtad lillebror till Andrew som nu var 13 år och Anna var 11 år. Hon
hade kommit hem från sjukhuset på födelsedagskvällen. På natten kom
jag till flygplatsen i Salt Lake City och där var Mark och Andrew och
mötte mig. Det tog några timmars bilresa så jag kom fram vid 05-tiden
på morgonen. Där väntade Caroline med te och nybakat bröd och en nyfödd söt liten baby! Det var underbart att komma till dem! Jag var där
över två månader och fick en fin tid tillsammans med familjen.
Under denna tid fick Caroline åka in akut till sjukhuset och blev opererad och fick stanna fem dagar där. Så det var ju bra att jag var där och
fick sköta lille Isaac och hjälpa familjen.
146 33. TILL IDAHO TIO BARNBARN
Det var en kall vinter och mycket snö, med Klippiga bergen runtomkring. Men vi hade det mysigt med värmande brasa inomhus.
Efter en dryg månad kom Ingvar bilande från Seattle tillsammans
med Elisabeth och barnen. Ingvar hade tyckt att det var så tomt efter
mig hemma så han hade bokat en resa till Seattle!! Så det blev en riktig
överraskning! De kom tillsammans för att fira min födelsedag och för att
se den nya lille babyn.
Vi hade så roligt tillsammans. Elisabeth och barnen bilade tillbaka
till Seattle där de bor och Ingvar stannade kvar några veckor i Idaho.
Sedan åkte vi till Salt Lake City, stannade på ett hotell över natten, invid
flygplatsen och Ingvar reste till Sverige och jag fortsatte till Seattle.
Jag kom dit i slutet av mars månad och då var det full vår med blommande körsbärsträd och syrener. Vi kunde sitta ute och fika i den blommande trädgården.
Chris hade fullt upp att göra. Han hade på gång flera hus som byggdes i Seattle. Han är en duktig byggmästare! Elisabeth arbetade halvtid
med allt administrativt på firman och som svenska gjorde hon det så bra
med att lära sig allt med amerikansk företagsekonomi som skatter och
löner för anställda och bank och myndighets ärenden! Hon var intresserad av detta.
Barnen trivdes i sina skolor och hade många aktiviteter på gång.
Elisabeth och Chris hade den senaste tiden haft tankar på att möjligtvis kunna åka till Sverige med hela familjen och bo där något år.
Under tiden som jag var där blev det bestämt och planerat att nu
skulle de ordna med alla uppgifterna som gällde för att få tillstånd som i
Chris fall att bo och arbeta i Sverige. Elisabeth och barnen är ju alla
svenska medborgare så för dem var det ju bara att registrera sig i Sverige
så skulle allt fungera med skolgång och annat. Men det var mycket att gå
igenom med olika myndigheter och det tog tid. Huset skulle hyras ut
och mycket skulle ordnas.
De hade bett till Gud om Guds ledning för sina planer och blivit
förvissade om att detta var riktigt. ”Lägg allt du gör i Herrens hand, så
kommer dina planer att lyckas.” Ordspråksboken 16:3.
De skulle komma till Sverige under den kommande sommaren.
34. FAMILJEN CORMIER TILL SVERIGE 147
34. Familjen Cormier till
Sverige
Elisabeth och barnen kom flyttandes till Sverige juli 2006. Chris skulle
komma senare i september.
De kom glada och förväntansfulla. Nu skulle de bosätta sig här och
gå i skola för en lång tid.
Vi var glada och välkomnade dem och tyckte det var fantastiskt att få
rå om dem alla för en längre tid.
Förberedelser hade gjorts. De skulle bo i Lohärad i Norrtälje. Jonas
höll på att bygga ett mycket fint gästhus, som passade bra för en barn
familj. Chris hjälpte honom att färdigställa huset, som låg intill deras
hus.
De var nu registrerade i skolan och skulle börja till höstterminen.
Vi fick en härlig sommarmånad på vårt sommarställe i Småland tillsammans innan skolan skulle börja. Lotta och barnen var förstås med oss
och alla kusinerna hade så roligt tillsammans.
Sommarstugan som Ingvars systrar haft hade nu övertagits av våra
barns kusiner. Så det blev mer liv och rörelse på sommaren i den lilla byn
Mästreda.
Sedan jag kom tillbaka efter de tre månaderna jag var i USA, så började Ingvar och jag få samma tanke att flytta till Norrtälje, eftersom vi
hade vår enda dotter med familj som bodde där. Det var drygt 15 mil
fram och tillbaka vi hade, när vi hälsade på varandra. Vi hade ju de andra
döttrarna med familjer så långt bort. Och nu skulle Elisabeth med familj
komma och bo i samma stad några år.
Vi bestämde oss! Vi bad förstås till Gud om ledning och hjälp och vi
upplevde att Gud öppnade denna nya väg för oss.
Det gick bra med att sälja vårt hus och vi köpte ett hus i Norrtälje,
cirka 15 minuters bilväg från Lohärad. Inflyttningen skulle bli i november månad.
De amerikanska barnen började i svenska skolan. Elisabeth hade försökt att lära dem svenska under åren, de förstod mer på svenska än de
kunde prata. Det var ju tufft för dem med all undervisning på svenska
och allt nytt. De var positiva och klagade inte och hade bra lärare som
tog hand om dem.
Från början blev det lite språkbarriärer kusinerna emellan. När de var
hemma alla tillsammans blev det ju mycket prat på engelska.
Fyraåriga Philip berättade stolt att han kunde räkna på engelska, one,
two, three… Lillebror Simon, tre år, skulle inte vara sämre han, han såg
till att ha allas uppmärksamhet och sa:
148 34. FAMILJEN CORMIER TILL SVERIGE
”Titta nu! Jag kan springa på engelska” och så satte han fart och
sprang genom den stora hallen.
Kusinerna blev som syskon under den här tiden.
Barnen fick många svenska kompisar i skolan och i kyrkan.
Chris kom till Sverige i september månad och förenades med sin
familj.
Att som amerikan och ta hela familjen med sig för en längre tid blev
för Chris en omställning men han var otroligt positiv och förväntansfull.
Han tog det som en utmaning. Elisabeth och han hade sagt flera gånger
att de skulle vilja göra det tillsammans innan barnen blev större.
Nu var de här! Jonas som är en riktig fixare hade ordnat med arbete
till Chris som var en anledning till att han fick tillstånd att komma till
Sverige. Han blev anställd genom Jonas företag med heltidsarbete och
månadslön. Jonas hade nära kontakt med en byggmästare som Chris fick
arbeta med. Han tyckte det var så intressant att med arbetet här i Sverige
jämföra med amerikanskt sätt att bygga. Jonas hade också fixat två bilar
en till Chris och en till Elisabeth, som senare köpte sin egen bil. Amerikanare är ju vana vid att ha varsin bil.
Jag avslutade att arbeta fem och ett halvt år efter jag gått i pension,
innan vi flyttade till Norrtälje. Så nu tyckte jag att jag hade gjort mitt.
Jag var så tacksam till Gud för denna tid av inkomst, så vi kunde resa till
USA så mycket som vi gjorde under alla dessa år!
I mitt yrkesliv har jag arbetat från livets början till livets slut! Fantastiskt.
Vi kom med flyttlasset i mitten av november månad.
Det var 15:e gången vi flyttat sedan vi gifte oss! Så man kan väl säga
att vi hade vanan inne. Vi inredde vårt nya hem. Både Ingvar och jag är
intresserade av heminredning och tycker lika i mycket.
Efter en vecka fick jag utav ett vasst föremål en otäck infektion i foten.
Jag blev riktigt dålig och kom till akuten på sjukhuset. Det visade en
infektion med en allvarlig blodförgiftning, jag fick antibiotikadropp i tio
dagar och även en operation gjordes.
Jag som aldrig varit patient på sjukhus mer än när jag födde barn förstås.
Jag hade ett två-patients rum så det dröjde inte länge innan en annan
patient kom. Hon var i medelåldern och var dålig. Vi fick god kontakt i
synnerhet efter mina barn och barnbarn kom och hälsade på och de pratade engelska. När hon hörde att de bodde i Seattle lyste hon upp och sa
att hon arbetet som aupair i sin ungdom där och trivts så bra. Hon förstod att jag var troende efter hon hört när Ingvar var där så bad vi till
Gud. Det blev några tillfällen då jag fick tillfälle att föra samtalet in på
Gud och vittna om min egen relation till Gud. Jag bad för henne. Dagen
34. FAMILJEN CORMIER TILL SVERIGE 149
när jag skulle utskrivas så tackade hon mig särskilt för att jag inte pratat
så mycket, men var tacksam för de stunder vi samtalat om Gud. Jag sa
hej då till henne och sade att jag skulle tänka på henne och be till Gud
för henne.
En månad efter såg jag dödsannonsen i tidningen.
Det kändes så vemodigt men jag var glad att fått detta tillfälle att
vittna om Gud för henne. Kanske det var någon mening med att jag fick
denna infektion och vara på sjukhuset under denna tid!
Det var så roligt att få vara tillsammans så mycket med våra barn och
barnbarn. Vi var ju inte bortskämda med det.
Amerikabarnen lärde sig fort svenska riktigt bra och de gillade skolan. Nu var Jacob, Emily och Natalie tillsammans med Rebecka och Jonathan i samma skola och åkte samma skolbuss till och från skolan. Philip och Simon var på förskolan.
Sommaren kom och ett långt sommarlov låg framför. Ingvar och jag
åkte till sommarstället för att göra i ordning, så när de alla kom skulle de
fördelas i de tre små stugorna och det lite större sommarhuset. Vi skulle
vara 13 personer då. De åkte till Nyhem till pingstkonferensen som brukar samla tusentals personer. Det var mycket aktiviteter för barn och
ungdom. Barnen stortrivdes.
Vi brukar också vara med några dagar där.
Efteråt kom de till oss och vi såg till att vi skulle hinna med så mycket som möjligt. Vi brukade göra dagsutflykter till Öland varje sommar
och bada i havet.
Det brukar vara uppskattat. Vi hade picknick med oss för hela dan.
När vi dukade långbord till alla så försvann mina svärsöner ett tag och
kom tillbaka med en plockad bukett blandade sommar blommor och
vackra ogräsblomster! De placerade buketten i en burk mitt på bordet.
De visste att jag gärna ville duka både med blommor och ljus. De gjorde
likadant när vi ibland var på picknick i Amerika.
Jag tycker så mycket om mina svärsöner.
Jag har alltid älskat blommor och att göra blomsterarrangemang.
Elisabeth och Chris var på en resa till Rom och tyckte det var fantastiskt.
Chris fars föräldrar kommer från Italien. På mammans sida kommer
de från Irland och Kanada.
Marks fars förfäder kommer troligtvis från Danmark och från mammans förfäder var det från Irland och från en indianstam.
Så är det ju för alla amerikanarna, deras förfäder emigrerade från olika delar av Europa, många från Skandinavien och andra delar av världen.
Så blev USA till. Det är fantastiskt vilken utveckling det har blivit!
Nu hade det blivit höst och Caroline med Andrew, Anna och lille
Isaac som nu var ett år och nio månader kom till Sverige för att hälsa på
150 34. FAMILJEN CORMIER TILL SVERIGE
oss. Vilken glädje det var att samlas alla, tyvärr kunde inte Mark komma
med. Nu var alla tio barnbarnen här tillsammans! Mormor och morfar
gladde sig! De stannade i tre veckor. Vi hade olika aktiviteter på gång
hela tiden. Vi gjorde också en resa till Småland då Caroline och Elisabeth träffade sina kusiner.
Vi var till Stockholm flera gånger och var till Gamla Stan där de har
så många butiker med svenska souvenirer. De amerikanska barnen tyckte
det var mycket roligt!
Vi gjorde också en kryssning med Viking Line till Åland och njöt av
en härlig skärgårdsbuffé.
Men tiden går fort och så var det dags för dem att åka tillbaka till
Idaho. Vi var glada för den här tiden tillsammans med härliga minnen.
Under denna tid så var Chris till Seattle flera gånger för att bevaka
sina husbyggen.
Elisabeth engagerade sig mycket i barnverksamheten i kyrkan i Norrtälje. Både Chris och Elisabeth var med på de olika ungdomslägren i
fjällen under sportlovet med undervisning och skidåkning. De hade fått
många vänner i kyrkan och trivdes bra.
Chris gick en kurs i svenska språket ett tag. Så mycket träning att
prata svenska blev det inte, för svenskarna tyckte mer om att prata engelska med Chris!
Elisabeth passade på att gå en kurs i företagsekonomi i Stockholm.
Hon gick där i två terminer. Hon tyckte det var roligt.
Efter nästan två år i Sverige planerade de att åka tillbaka igen till
Washington och Seattle.
Vi var nu vana vid att ha dem omkring oss så det blev fruktansvärt
tomt efter hela familjen. Det kändes likadant för Lotta och Jonas och
kusinerna som varit som syskon för varandra.
Men vi var tacksamma att vi fått ha denna tid tillsammans.
Ingvar var vakanspastor en kort tid i pingstförsamlingen i Norrtälje
efter Monica Wienerdal slutat som pastor och tills den nya föreståndaren och pastor Magnus Lindeman tillträdde.
Eftersom församlingen för några år sedan startat en Second Handbutik tillsammans med PMU, har vi varit engagerade i detta. Ingvars
nisch har varit tavlor och böcker.
Han predikar fortfarande när tillfälle ges.
35. PHILADELPHIA CHURCH MONROVIA 151
35. Philadelphia Church
Monrovia
Philadelphia Church i Monrovia firade jubileum den 10 maj 2010. Det
var då 30 år sedan vi bildade församlingen, efter åtta års arbete med att
bygga upp arbetet som startades med en liten grupp.
Vi har haft e-mail kontakt med pastorn och föreståndaren Georges
Harris. Han var en ung söndagsskollärare under tiden vi var där.
Vi fick höra om den underbara utvecklingen av församlingen som nu
vidare har utökats med 17 nya kyrkor i Liberia och tre församlingar i
USA.
Vi tackar Gud för detta. Det är Guds verk och Jesus är församlingens
Herre. Den har bevarats under svåra 14 år av omänskligt krig.
Vi har fått höra att en av kyrkorna i USA i Minneapolis, Minnesota
förestås nu av en pastor som var en av de unga kvinnorna som växte upp
i Philadelphia Church under vår tid.
Som jag har berättat om tidigare under tiden vi var missionärer där
fick vi ett profetiskt budskap i Sverige när vi var hemma en gång. Det
innehöll ”att från Philadelphia Church skulle budskapet om Jesus nå till
olika länder.”
Det är många som sökt sig till Philadelphia Church under dessa år
och fått uppleva frälsning och dop.
Vi känner glädje och tacksamhet till Gud!
Christiana från Liberia som var 17 år när hon kom till Philadelphia
Church och kom till tro och döptes där, som jag berättat om tidigare, ska
nu börja arbeta som läkare i Liberia efter nyåret 2012.
Då kommer hon tillbaka till sitt hemland efter alla år hon arbetat i
Ryssland och länderna där omkring. Hon kommer säkert att bli till stor
hjälp och välsignelse för sitt land och folk och arbeta som läkare med sitt
projekt Healthy Women – Healthy Liberia.
Liberias kvinnliga President Ellen Johnson Sirleaf har fått Nobels
Fredspris i år 2011 tillsammans med medborgarrättskämpen Leymah
Gbowee i Liberia.
”Vilka fantastiska kvinnor!” Vi önskar dem all lycka i framtiden.
Det har varit presidentval i Liberia november 2011.
President Ellen Johson Sirleaf blev segrare och har blivit återinstallerad president, inaguration.
Vi ber om Guds Välsignelse över framtiden för Liberias president,
Regering och Liberias folk.
Liberias land och folk och särskilt Philadelphia Church i Monrovia
kommer alltid att vara i mitt hjärta och mina böner.
152 36. ÅTER TILL WASHINGTON
36. ÅTER TILL WASHINGTON 153
36. Åter till Washington
Elisabeth, Chris och barnen kom tillbaka igen till Washington efter nästan två år i Sverige.
Det var många minnen och upplevelser de fått under dessa år.
Nu skulle de ställa om sig igen, men de kom tillbaka till samma plats
Marysville norr om Seattle och tillbaka till sitt eget hus och till samma
skolor.
Chris fortsatte att bygga och sälja hus och stortrivdes med det.
De hade bett om att Gud skulle leda dem till rätt kyrka. Efter ett tag
kom de till Assemblies of God Church. Där trivdes de bra och kände att
detta skulle bli deras andliga hem. Barnen kom också snart in i olika
ålders aktiviteter. Senare har Chris också blivit diakon och församlingsledare i kyrkan. Elisabeth har fått en tjänst i skolan med barn med särskilda behov.
Tyvärr dröjde det inte så länge förrän det blev dåliga tider för USA
med bank- och finansiella problem och allt som följde med det. Byggnadsbranschen blev drabbat, så det drabbade Chris också.
Men under denna tid har de verkligen varit med om olika Guds ingripanden och fått en tillit och förtröstan på Herren.
Caroline och hennes familj kom också flyttandes tillbaka till Washington. De hade avvecklat all verksamhet på ranchen, och familjen ville
komma närmare sin syster, svåger och kusinerna och tillbaka till Washington. De bosatte sig i den vackra staden Bellingham mellan Seattle
och Kanadagränsen. Caroline fick en bra sjukskötersketjänst på sjukhuset där.
Jag var i Washington när flyttlasset kom när de flyttade in i sitt nya
hem i Bellingham. De har trivts bra där och Andrew och Anna, efter att
ha gått endast ett år på high school, fick de hoppa över två år och börja
direkt på College. De hade de bästa betygen från high school och efter
en test så blev de antagna. Well done! Mark som har drillat dem i Home
school har gjort ett fantastiskt jobb!
Ingvar och jag firade jul och nyår tillsammans med familjerna som nu
bor bara knappt en timmes bil väg från varandra.
Det är stor skillnad jämfört med när vi hade 14-15 timmars bilväg för
att hälsa på dem. Vi firade också Isaacs fem årsdag, det var första gången
vi var i USA och firade hans födelsedag. Så kan det bli när barnbarnen
bor långt bort.
De har haft en tuff tid att gå igenom med svår sjukdom men de har
också fått uppleva Guds hjälp och ingripande.
154 36. ÅTER TILL WASHINGTON
Vi har nu blivit välsignade med tio barnbarn! Vi är tacksamma till
Gud för dem. Jag brukar säja till dem: ”När jag knäpper mina händer så
är ni alla där!”
Simon åtta år uttrycker det drastiskt och säger: ”Isaac och jag är tummarna, för vi är ju de minsta!” Ingvar har, under åren fått glädjen att
barnvälsigna och döpa flera av de amerikanska barnen i kyrkan Assemblies of God Church.
Jag ber till Gud för var och en av dem att Gud ska leda dem i livet
och att Gud får vara centrum i deras liv.
Våra tio barnbarn. På bakre raden från vänster står Anna, Jonathan, Rebecka och
Emily. På mellersta raden står Simon, Andrew, Jacob och Philip. Längst fram Isaac
och Natalie.
Andrew, Anna, Isaac samt Jacob, Emily och Natalie bor i USA. Rebecka, Jonathan,
Philip och Simon bor i Sverige.
EFTERORD 155
Efterord
När jag blickar tillbaka så kommer denna händelse till mig.
Den profetia jag fick i Connecticut 1988.
När den svensk-amerikanska pastorsfrun Margit fick ge mig ett tilltal
från Gud: ”Du kommer att ha mycket med Amerika att göra i framtiden!” Då hade jag inte en aning om vad som skulle hända och vad som
skulle ske i vår familj i framtiden. Men Gud visste!
Det har varit fantastiskt att fått ha den förmånen att under dessa 24
år tillsammans med två familjer och sex barnbarn uppleva så otroligt
mycket i Amerika! Profetian blev uppfylld!
Denna vår livsberättelse är ett arv till våra tio barnbarn som kommer
att följas av generationer och vidare generationer både i USA och i Sverige.
Det får framtiden utvisa…
Vi har varit gifta i 48 år! Under alla dessa år tackar vi Gud för hans
underbara ledning och trofasthet. Vi har fått uppleva Guds viljas väg i
vårt liv.
Livet är som en vävnad. Vår livsvävnad innehåller inslag av både ljusa
och underbara tider. Blandat med mörka och svåra inslag. Gyllene trådar
i väven är barn och barnbarn som vi har välsignats med.
Gud är densamme och har alltid varit med oss.
Det är med stor tacksamhet till Magnus Wahlström, Pingst arkiv och
forskning, som tagit emot denna livsberättelse och skapat en sådan fin
bok.
Ovärderlig hjälp och rådgivning under skrivandets gång har jag fått
av Eric Ekman vi har känt varandra sedan barndomens uppväxt i Bromma.
Med inspiration och engagemang har yngsta dottern Charlotte korrekturläst manuset. Döttrarna Caroline och Elisabeth, trots långt avstånd, har de inspirerat mig under årens gång i mitt skrivande.
Ingvar förstås har varit vid min sida och detta har blivit vår livsberättelse.
Guds välsignelse till dig som läser denna bok och jag önskar att den
kan bli till inspiration att söka Guds vilja och Guds ledning i ditt liv.
Kerstin Henningsson
156 EFTERORD