1. No category

Lansering den 12 maj
Behövs bildning?
Moderator Torbjörn Elensky säger kort att bildning tar lång tid att bygga upp men är lätt att ta död
på, något vi kanske gör i dag, menar han. Lars Anders Johansson sammanfattar sina essä. Han börjar
med att jämföra bildning med sex, om man har det behöver man inte prata om det. Johansson tror
att bildning är på tapeten eftersom den lyser med sin frånvaro. Det är på samma gång ett
kontroversiellt ämne då begreppet i sig är hierarkiskt, det förutsätter att någon kan vara högre bildad
än den andra, säger Johansson. Orsakssammanbanden är däremot inga ovanligheter fortsätter han,
den som tränar hårdare tenderar att bli mer vältränad, vinprovaren är duktigare på att urskilja viner
och de som kör mycket bil tenderar, med undantag, att bli bättre bilförare osv. Träning ger färdighet
är den koncisa poängen. Det moderna bildningsidealet finner man i 1800-talets kontext med
humanism och naturläror i framkanten. Kunskap som ändamål är dock något mycket äldre, redan i
antiken ansågs kunskapsidealet (innefattandes fysiska och kulturella aktiviteter) vara en förutsättning
för en god medborgare. De gamla grekerna hade en helhetssyn på människan, menar Johansson.
Romarna tog över idealet och under medeltiden förde den karolingiska renässansen in idealet i en ny
tid. Klosterväsendet anammade kunskapsidealet och i de första universiteten förenade Thomas av
Aquino kristendomen med den aristoteliska filosofin i skolastiken. Renässansen och humanismen
förutspådde upplysningen som resulterade i romantiken. På så vis förklarar Johansson
bildningsidealets resa som givetvis sett annorlunda ut beroende på hur det har använts, men
grundtanken om bildningens kunskapsvidgande effekter har alltid funnits där.
Bildning är inget instrumentellt begrepp, säger Johansson, kunskap är i denna bemärkelse ett
självändamål bortom nyttoaspekten. Han tror att den västerländska civilisationens framgångar vilar
på den uppfattningen om bildning. Med en bild på Göran Persson i bakgrunden säger Johansson att
ett så kallat kunskapssamhälle tvärtom är ett tecken på kunskapens nedgång. Han förklarar olika
kunskapssyner med hjälp av böckers användning: böckerna i informationssamhället pryder
bokhyllan, vi nöjer oss med att vara omgivna av kunskap och den blir således sällan internaliserad. I
kunskapssamhället plockar vi ner en bok då specifik kunskap behövs för att göra specifik nytta. I
bildningssamhället läser vi böckerna, sätter dem i relation till varandra, kanske diskuterar titlarna
med varandra. Ett sådant klimat internaliserar kunskap då sammanhangen sätts i relation till
varandra och skapar en helhet. Utöver bildningens förmåga att se samband är det också ett
frihetsideal; folkrörelserna i modern tid är goda exempel på det, menar Johansson.
En av ingångarna var att bildning är kontroversiellt och Johansson tror att det beror på flera
sammankopplade faktorer: en nyttoorienterad utbildningspolitik och tillika en postmodern
kunskapssyn skapar en rädsla för hierarkier och elitism (som begreppet främjar). Han nämner inte
själv ordet men det verkar i grund och botten handla om en rädsla för ojämlikhet. Bildning är inte
nödvändigtvis en fråga om tycke och smak, säger Johansson, begreppet skiljer sig från samtidens
subjektivistiska världsbild. Bildning kräver att du tillägnar dig kanon, de verk som överlevt historien,
oavsett om innehållet tilltalar dig personligen, menar han. Innehållet är snarare viktigt för att förstå
det egna sammanhanget och dess historia. Bildning är ingen universallösning, säger Johansson men
det ger oss frihet att fatta välunderbyggda beslut, en frihet som föder ansvar. Varför bildning har
dåligt rykte i dag, säger han avslutningsvis, kanske beror på ”att vi helt enkelt vill slippa det ansvar
som bildningen och friheten lägger på våra axlar.”
Moderator Elensky ställer direkt en fråga om dubbelmoralen gällande elitism, i fallet idrott och
popkultur är det okej medan bildning och kultur inte mäts med samma måttstock. Johansson svarar
att skillnaden ligger i kulturens förmåga att konstruera en egen verklighetsbeskrivning. Det är en
frihet som andra agendor kan ha svårare att acceptera än mer nöjesrelaterade aktiviteter som idrott
och popkultur.
Moderatorn presenterar litteraturvetaren Carl Rudbeck som en av de få representanterna för den
bildade borgerligheten; han ska ge invändningar och kommentarer på de tio procent av essän han
inte säger sig hålla med om. Rudbeck anser att Johansson använder ett statiskt bildningsbegrepp och
bildningsidealets förfall är och alltid har diskuterats. Begreppet måste brukas dynamiskt, den digitala
revolutionen och naturvetenskapernas senaste landvinningar har fått stora konsekvenser för
bildningsidealet. Historiskt har det i stor utsträckning använts som förtryckarinstrument vilket
Foucault och Derrida analyserade. Språket visar också på denna mekanism i begreppet, menar han,
att kalla någon obildad är moraliskt fördömande. I dag tillfrågar man naturvetare ”de stora frågorna”
om meningen med livet, frågor som historiskt varit kyrkans och författarnas uppgift, säger Rudbeck.
Helena Granström, fysiker, matematiker och numera författare är bryggan mellan naturvetenskap
och humaniora som Rudbeck talade om, säger moderatorn i sin presentation av Granström. Hon har
tagit fasta på en passage i essän som beskriver modernismens historielöshet vilket i dag är ideal.
Granströms syn på modernismen är att den hela tiden differentierar sig från det förgångna i jakten
på framtiden, historielösheten ligger implicit i begreppet modernism. De materiella uppfinningarna
och 1900-talets tillväxt förändrar sammanhanget för bildningsidealet, säger hon och ansluter sig till
Rudbecks kommentarer. Den allmänna känslan av att leva i en annan tidsålder är så pass påtaglig att
traditioner som bildning är otidsenliga, menar Granström, åtminstone i dess ursprungliga betydelse.
Dock anser hon att vi är tvungna att förstå samma bildningstradition som gjorde samtidens
teknologiska och digitala tidevarv möjligt. Hon påpekar att teknifieringen av samhället gäller allt från
maskiner till hur politiken förändrats, från ideologi till mer eller mindre administrativt arbete med
ekonomiteknisk praxis. En annan konsekvens är att utbildningen teknifierats efter långt gången
specialisering och genomgående teknifiering av människovarat, säger Granström avslutningsvis.
Seminariet avslutas med ett gemensamt panelsamtal. Granström säger att bildning är något utöver
att vara beläst, något mer. Rudbeck anser att globaliseringen har individualiserat bildningsbegreppet.
Johansson fortsätter på samma spår och säger att bildning är ett system av referenser, ju mindre
kontakt med övriga kulturer desto snävare referenser. Bildning i en global värld knyter an till andra
kulturer. Granström ställer en fråga: när ska bildande förkovran ske? Det finns en anledning till att
renodlad underhållningskultur är populärt, den är en verklighetsflykt. Rudbeck tror att referenserna
blir mer fragmenterade när utbudet ökat. Samtliga är överens om att synen på kunskap generellt har
genomgått en förändring, eleverna ska leka till sig kunskap och ingenting får vara svårt. Moderatorn
frågar om inte kunskap blivit en konsumtionsvara för individens behag. Rudbeck svarar att det inte är
statens uppgift att stödja vad som anses vara kvalité eller inte, eleverna bör däremot få de språkliga
och historiska instrumenten för att läsa stor poesi. Johansson tillägger att det är vad han menar med
bildningens frihetsskapande effekt: individen får de nödvändiga verktygen att själv välja.
Nyckelord: kunskap, kultur, bildningsbegreppet, bildningsideal, idéhistoria, sammanhang, kontext,
modernism, postmodernism, instrumentell, ingenjörskonst, nytta, funktionalism, elitism, frihet,
globalisering, digitalisering, historielöshet, teknifiering, teknologi, informationssamhälle