1. No category

01 januari 2015
Johan på Gårda
– en västgötsk åkare som blev diverseentreprenör
Särskiljande namn behövdes
Johan Johansson fick namn efter stadsdelen Gårda i
Göteborg (då Örgryte kommun) och blev ”Johan på
Gårda”. Han började emellertid sin livsresa långt uppe i
Skaraborgs län, i Främmestads socken mellan Trollhättan och Vara. En av hans söner skulle långt senare ta
sig efternamnet Främme. Johan Johansson föddes 1873
på torpet Skogsbo, som lydde under baron Hierta på
Främmestads herrgård. Baronen tyckte, att han hade
alltför många Johanssöner omkring sig, och han hade
svårt att hålla reda på dem. Därför gav han Johans
bröder efternamnet Skoglund (efter torpet Skogsbo).
Johan hade redan 1886 flyttat till Västra Frölunda strax
sydväst om Göteborg och berördes därför inte av
baronens namnbyte. På Gårda i nuvarande Göteborg (då
inom Örgryte kommun) hade Johan en morbror, som var
åkare. Johan fick anställning hos honom 1889. I
Göteborg fanns dock oändligen många fler Johanssöner
än i det skaraborgska Främmestad. Här nere behövdes
Johan på Gårda, porträttfotografi.
särskiljande namn långt bättre än i Johans hemsocken.
Göteborgarna gav honom därför namnet ”Johan på Gårda”. Själv skrev han sig alltid Johan
Johansson, och så står det på hans gravsten. Företagsnamnet ”Gårda Johan” infördes först
1977, mer än ett århundrade efter grundarens födelse och många år efter hans död. Johan på
Gårda var en enkel och anspråkslös man, och trots sina framgångar förhävde han sig aldrig.
Man flyttade till släktingar
Om denne arbetsamme, hederlige och framgångsrike företagare har Roger Andersson skrivit
en faktaspäckad och mycket läsvärd bok: Roger Andersson, Johan på Gårda och lite till…
(2013, 185 sidor, rikt illustrerade, på titelsidan enbart: Johan på Gårda). Roger Anderssons
företagshistorik har mycket att ge åt många. Här får man inblickar i hur det gick till, när folk
från landsbygden flyttade till städerna. Man flyttade ofta dit, där man hade släktingar och
vänner, som kunde ta emot och hjälpa till rätta under den första och besvärligaste tiden.
Senare skulle Johan på Gårda anställa många inflyttare från de gamla hemtrakterna. Roger
Andersson uppmärksammar och framhåller det skaraborgska inslaget i företaget. På Gårda
kom Johan att bo granne med bland andra den unga flickan Matilda Martinsdotter från
Hålanda (mellan Lödöse och Gräfsnäs). De kom senare att gifta sig. Avståndet mellan Johans
Främmestad och Matildas Hålanda är betydande, men folk från de båda församlingarna hade
nog det gemensamt, att de ansåg sig vara äkta västgötar, och att de inte betraktade
göteborgarna som västgötar annat än i geografisk bemärkelse. Med andra ord: hur vanligt var
det att västgötar sökte sig till varandra i den stora staden? Att döma av Johan på Gårda och
hans verksamhet har detta sätt att klara sig fram varit mycket vanligt och betydelsefullt.
Dålig lönsamhet inom åkeribranschen
Efter några år som dräng på landsbygden
blev Johan åkaredräng hos morbrodern på
Gårda. År 1895 startade han och en kamrat
ett eget åkeri. Göteborg hade gott om
åkerier. Varför kunde just Johan på Gårda
förvandla sitt åkeri till ett storföretag? Roger
Anderssons bok avslöjar nyckeln till framgång, och det visar sig, att åkeriet snarare var
nyckeln, som låste upp dörren för annan
verksamhet, än själva orsaken till
framgångarna. Omkring 1920 satt Johan på
Gårda
och räknade samman genomsnittliga
Johans söner Arnold och Ragnar, fotograferade på en
utgifter
för varje häst och genomsnittliga
långkärra. I bakgrunden deras hem på Örngränd.
inkomster för varje häst. En häst kostade
4726 kronor om året och drog in 4485 kronor. Varje häst skulle alltså gå med 241 kronor i
underskott. Så var väl knappast fallet. Det måste rimligtvis ha funnits sätt att minska
omkostnaderna, men vinstmarginalerna har inte varit stora. Hästdragna vagnar och kärror
kunde inte ta stora tyngder eller mängder gods. En kärra med en häst framför kallades
”kubikkärra” och kunde alltså ta ungefär en kubikmeter packat gods. En hästkraft är som
bekant inte mycket, och hastigheten var obetydlig. Möjligheten att förbättra insatserna var
små. Man kunde skaffa större och starkare
hästar, och man kunde försöka förbättra
kärror och vagnar. Som Roger Andersson
visar arbetade Johan på Gårda med
åtminstone den senare möjligheten. Ett brev
från 1921 visar, att han satte kullager i
hästkärrornas nav. Därmed gick hjulen så
mycket lättare, att varje häst kunde ta två
kubikmeter mot tidigare bara en och en halv
kubikmeter. Därmed kunde förtjänsten höjas
med minst 1500 kronor om året. Bilen
öppnade nya möjligheter, och Johan på
Johan på Gårda inspekterar anläggningen av en
fotbollsplan omkring 1929. I bakgrunden ses
Gårda köpte sin första lastbil 1919. Då hade
Gibraltarvallen.
han emellertid varit verksam inom branschen
i nästan 25 år. Han hade gjort sitt företag stort utan att vare sig kullager eller lastbilar. Roger
Andersson redovisar på ett mycket förtjänstfullt sätt åkeribranschens förutsättningar,
utvecklingsmöjligheter och vidareutveckling. Just Johan på Gårda utnyttjade
utvecklingsmöjligheterna fullt ut.
Åkeriet – en språngbräda till annat
Nyckeln till hans stora framgångar tycks ha varit, att han hela tiden gick ett steg längre. Andra
åkare nöjde sig med att köra sprängsten, schaktmassor, jord till anläggningar och
rivningsmassor. Johan på Gårda övergick så småningom till att låta sina mannar även spränga
berg, schakta för husbyggen, utföra anläggningsarbeten och riva hus. De flesta åkare nöjde sig
med att vara åkare, men han blev även entreprenör. År 1958 sade han i en intervju: ”Varje
rivning är liksom ett äventyr – se det går aldrig att beräkna i detalj på förhand, varken ekonomiskt eller tekniskt. Så rivningsjobben släpper jag inte ifrån mig – och inte schaktningarna
heller, för det är också skoj”. Han var nyfiken på nytt och ville pröva på. Han blev ett slags
diversearbetare, och givetvis måste han ha haft näsa för vad som var lönsamt. Andra åkare
körde sand och grus. Han skaffade sig egna sandtäkter, bland andra Lackarebäcks grusgrop i
Mölndal. Johan på Gårda både körde och sålde sand. Utvecklar man annan verksamhet, är
åkeriet inte längre livsnödvändigt. Företaget Gårda Johan finns fortfarande, men år 1995,
jämnt 100 år efter starten, avvecklades åkeridelen. Försäljningen var visserligen ett brott med
historien och ursprunget, men den kan ändå sägas ha skett i Gårda Johans anda. Han hade
verkligen visat sig vara anpassningsbar i en föränderlig värld. Men Johan på Gårda var
människa han också, och hans anpassningsförmåga hade sina gränser. År 1919 köpte Johan
sin första lastbil. Med detta fordon brakade Johan in i Gårda Fabriker. Efter denna
olyckshändelse fortsatte visserligen övergången till lastbilar, och år 1938 sålde han sin sista
häst, men Johan på Gårda satte sig aldrig själv bakom ratten igen. Han lät sig köras runt av
privatchaufförer. Han var angelägen om att företaget skulle utvecklas med tiden, men själv
gjorde han i vissa avseenden halt.
Lars Gahrn