Stjärnan som blev ett Svinhuvud
Två stjärnor och två
svinhuvuden pryder ett
medeltida vapen i Västerås
domkyrka. Biskop Otte
komponerade sitt eget vapen i
början av 1500-talet.
Under medeltiden fanns det i
Sverige flera personer/släkter som
förde svinhuvudvapen. Den talrikaste av dessa var en släktkrets i
Dalarna, vars medlemmar spelade
en framträdande roll i bergsbruk
och politik vid Stora
Kopparberget från 1400-talet och
framåt.
Några av släktkretsens medlemmar gjorde kyrklig karriär och den
som nådde längst var Otte Olofsson, som var biskop i Västerås
under 1500-talets två första
stormiga decennier. Han var en
mäktig potentat som studerat
utomlands och så småningom
även intogs i riksrådet. I historieböckerna brukar han betecknas
som ”danskvän”. Kalmarunionen
gällde ännu vid denna tid, vilket
innebar att den danske kungen
också var överhuvud i Sverige.
Men det var en personalunion
som ständigt knakade i fogarna
och som mötte stark opposition
av mer nationellt sinnade grupper.
Som anhängare till unionen
hamnade biskopen i blåsväder när
ett mer organiserat uppror bröt ut
i Sverige 1520. Annandag påsk det
året greps han av ”nationalisterna”
i domkyrkan och släpades till
slottet där han låstes in och fick
sitta fången intill dess danska
trupper befriade honom några
månader senare. Upproret fick ett
fruktansvärt efterspel i Stockholms blodbad samma år, då
biskop Otte verkar ha varit en av
dem som satt till doms över
upprorsmännen. När det av
Gustaf Eriksson ledda befrielsekriget mot danskarna bröt ut i
Dalarna fann han för gott att
Någon ängel var knappast biskop Otte, men på 1510-talet skänkte han den
s k Veronica-tavlan till Västerås, som fortfarande kan beskådas. På tavlan
finns biskopens eget vapen med två stjärnor och två svinhuvuden i skölden.
(Foto: Johan A. Lundberg)
stanna i säkerhet i Stockholm, där
han avled 1522, som en av
Sveriges sista katolska biskopar.
Till Västerås domkyrka skänkte
biskop Otte under sin ämbetstid
den s k Veronica-tavlan, ett
dekorerat arbete i uthuggen och
målad sandsten. Tavlan finns
alltjämt till beskådande bakom
högaltaret. Ett hörn av tavlan har
försetts med biskopens eget vapen. Det är färglagt i guld och blått
och pryds av två sexuddiga stjärnor – och två vildsvinshuvuden av
välbekant design. Symbolerna
berättar om biskopens börd. Han
härstammade nämligen från de två
mäktigaste och mest inflytelserika
släktgrupperingarna i Dalarna
under sen medeltid. Den ena av
dessa förde den sexuddiga stjärnan
i sitt vapen och den andra förde
svinhuvudvapen. Trots att det var
biskopens fädernesläkt som förde
stjärna-vapnet och han enligt det
agnatiska släktbegreppet borde
kallas Stjärna, så benämns han –
och verkar även själv ha kallat sig
– med mödernesläktens namn och
vapen.. Detta faktum säger nog
något om den stolthet han kände
över sin mödernesläkt och om den
särskilda aura som omgav
svinhuvudsymbolen vid den här
tiden. Vapnets status var hög ännu
i slutet av 1500-talet när
bergsmannen Daniel Torkelsson i
Främby adlades av kung Johan III.
Han hade personligen ingen
koppling till biskop Otte’s mödernesläkt, men det hade däremot
hans hustru Anna Jönsdotter och
genom henne parets barn. Svinhuvudet i ättens vapensköld var
ett sätt att sprida information om
detta stolta faktum till
omgivningen.
JAL (2007)