1. No category

20 kultur
söndag 12 april 2015 VASABLADET
Finskt svårmod i lång pjäs
Recension. ”Fosterlandet” är en intressant historia fylld av mer melankoli än
en finsk karaokebar. Men speltiden på över fyra timmar gör att helheten lider.
Pjäsen är ett samarbete mellan
Göteborgs stadsteater och Svenska teatern i Helsingfors. Finlands­
premiären av ”Fosterlandet” på
Svenska teaterns stora scen är vacker och välutförd. Det handlar om
hur kriget kom och förändrade allt,
splittrade familjer och skapade sår
som inte läkt än. Ett skrik som hörs
genom decennier. Melankoliska toner och klagande röster, ett skimrande blått fosterländskt ljus och nostalgi över något man aldrig upplevt.
Historien börjar med Elsa (Birgitta
Ulfson) som ska fylla 90 år, livet är i
slutskedet och hon ser tillbaka på allt
som hänt. När kriget rasade tvingades hon skicka bort sin äldste son
Juhani (Iwar Wiklander). Med en
lapp om halsen och ögonen rödsprängda av gråt for han från
henne för att aldrig komma tillbaka.
I nutid följer vi med Lussan (Tanja
Lorentzon), en ung svensk författare som trots sina 40 år inte hittat sig
själv. Hon kan inte hantera familjens
förflutna och har svårt att acceptera
fadern Juhanis envisa sätt att glömma Finland och bara vara en äkta
svensk. Men det förflutna finns där,
och det hinner alltid ikapp.
Det första man reagerar på med
”Fosterlandet” är när man läser det
finstilta på biljetten. Speltid: 4 timmar och 30 minuter. Tyvärr är det
för länge. Den första akten etablerar
historien och är viktig, men för seg.
Den andra akten sveper kortare och
kraftigare rätt in i en fantastisk scen
som utspelar sig på finska föreningen i Göteborg. Karaoke och OHpresentation om bussresan till Karelen står på schemat i den unkna
senapsgula källaren. Från den tragikomiska fonden kastas vi rätt in i ett
sprudlande 1985, dagen då Springsteen var i stan och världen låg för
ens fötter.
Den andra akten fångar allt som är
bäst med ”Fosterlandet”. Den starka
berättelsen, grymt snygga lösningar på scenen och hur det förgångna
påverkar oss i dag.
Tidsväxlingarna mellan 40-tal, 70-
Fosterlandet är en snygg pjäs
med många fantasifulla lösningar och den stora ensemblen är ofta på scen samtidigt. Foto: Ola Kjelbye
tal och 2007 hjälper till att hålla en
alert. Kommunikationsproblem över
språkgränsen men också mellan
familjemedlemmar är ständigt
närvarande. Pjäsen petar oss rätt i
ansiktet med hur jobbigt det är att
tala om svåra saker.
Pjäsen är välspelad, hela ensemblen är skicklig och det löper smidigt,
samarbetet mellan teatrarna ger en
”Man orkar inte
vara på helspänn
i fyra timmar.”
äkthet som inte skulle ha lyckats
utan båda två.
Den som är bekant med båda världarna får nog mest ut av det finska
svårmodet och den goa göteborgaren. Iwar Wiklander lyser som just
den goa gubben, komik och tragik
varvas men det är trovärdigt och välgjort. Samma gäller för Birgitta Ulfson som Elsa på dödsbädden.
Längden är akilleshälen, vissa
kraftfulla och snygga scener lyfter dock helheten. Andra aktens
avslutning är oväntad och otroligt effektfull, men tyvärr toppar
ingenting i den tredje akten den.
”Fosterlandet” är en viktig pjäs,
den imponerar och berör. Berättelsen kommer lite närmare när föreställningen är slut och regissören
Anna Takanen berättar att de som
historien inspirerats av sitter i publiken. Men någonstans känner jag
att det fanns ännu mer att ge. Om vi
fått lite mindre skulle helheten blivit
starkare. Man orkar inte vara på helspänn känslomässigt i fyra timmar.
Axel Åhman
[email protected]
06-7848 200
Konst till vårens ära på utställning
Glädje och ljus är något många
förknippar med våren. Glädje
och ljus är också temat för
Vasa konstnärsgilles vår­
utställning i Black Wall Gallery
på Kasernområdet.
Några av konstnärerna har valt att
konkret skildra sådant som hör ihop
med årstiden. Bland dem Annita
Ödman som gjort konstgrafik med
vårliga motiv: en cykel som nyss tagits ur vinterförrådet och svävande
måsar vid Replot bro.
Paula Blåfield ställer ut några
keramikskulpturer av blommor i
milda pastellfärger.
Marken i Anne Storms trädgård
glöder av röda blomster och tittar
man noga ser man att där finns halvt
dolda sittplatser mitt i ljuvligheten.
Vasa konstnärsgilles
vårutställning
• Medverkande: Cata Ahlbäck,
Susanna Paavola-Lehtinen,
Helena Saari, Ossi Lehto, Sirpa
Seppelin, Alli Alho, Tuija ArinaSundelin, Paula Blåfield, Mic
Linder, Anne Storm, Annita Ödman, Jani Järvinen, Marja Kolu.
Black Wall Gallery, Kasern 13,
Korsholmsesplanaden 6.
Öppet: onsdag–fredag klockan
13–18, lördag–söndag 12–15.
Pågår till 3.5.2015.
• • • Andra utställare har valt att ta
fasta på glädjen och ljuset i färgerna.
Mic Linders verk är en färgspra-
Marja Kolus niodelade ikonostas är ett blickfång. Foto: Lisbeth Rosenback
kande kärleksgest till flickvännen.
Lars Höglund presenterar några
detaljrika studier i färg, form och
rörelse. Morgonljuset i Tuija ArinaSundelins Medelhavsinspirerade
stadsvyer ger motiven ett djup, i
Teater
Fosterlandet
Av Lucas Svensson.
Regi: Anna Takanen.
I rollerna: Alma Pöysti, Birgitta Ulfsson,
Iwar Wiklander, Thomas Backlund, Stella
Laine, Sue Lemström, Dennis Nylund, Mitja
Sirén, Anna Bjelkerud, Johan Gry, Tanja Lorentzon, Andreas Luukinen, Mattias Nordkvist, Emilie Strandberg.
Scenografi och kostym: Annika Bromberg
Nieminen.
Ljusdesign: Joonas Tikkanen.
Ljuddesign: Jesper Lindell.
Kompositör: Matti Ollikainen.
Finlandspremiär på Svenska Teatern i Helsingfors 9.4. Urpremiär på Göteborgs
stadsteater 25.2.
synnerhet när man betraktar dem
på avstånd.
Alli Alhos bidrag är en slags
modern variant av knyppling, men
den skira spetsen är sydd på maskin.
Våren innebär inte harmoni och
glädje för alla.
Det visar Marja Kolu som ställer
ut ett verk i nio delar som hon kal�lar ikonostas. Varje ”ikon” består en
grovt utsågad, runt meterhög träplanka som lyfter fram otrevliga
fenomen i vår samtid.
Verken har titlar som ”Fettlever­
ikon”, Hunger – den tomma tall­
rikens filosofi” och ”Det svarta
hålet”.
Lisbeth Rosenback
[email protected]
06-7848 290