1. No category

Paper till konferensen ”Utsatt barndom, sårbara familjer och samhällets insatser”, Göteborg 2015 Hur sätter man fokus på ett havererat föräldraskap? Om gemensamt kunskapande Cecilia Heule, Socialhögskolan i Lund Malin Widerlöv, Maskrosföräldrar 5237 ord exklusive referenser 1 Bakgrund Föräldrar till fosterhemsplacerade barn lämnas ofta utanför forskningens och
socialtjänstens uppmärksamhet efter barnens placering (jmfr Höjer 2007, s 30). De biologiska
föräldrarna har mycket lite makt att påverka praktikutveckling, och forskningsfrågor. Detta
gynnar inte barnens situation eftersom viktig kunskap om problemens komplexitet går förlorad.
Barnen är en del av en historia som inte tar slut vid placeringen. Dessutom kan socialtjänstens
ingripande ofta ifrågasättas då studier inte tydligt kan påvisa en förbättrad situation för
placerade barn (se exempelvis Vinnerljung, 2006 s 72). Det finns få exempel på
kunskapsutveckling som sker i dialog mellan forskare, föräldrar och socialtjänst. I detta paper
vill vi presentera ett utvecklingsprojekt som har skett i samarbete mellan Socialhögskolan i
Lund, SKL och Maskrosföräldrar, en förening som drivs av föräldrar till familjehemsplacerade
barn. Syftet med projektet har varit att utveckla kunskap om de biologiska föräldrarnas behov
och situation, men också att diskutera föräldrarnas perspektiv med de som arbetar inom
socialtjänsten. En grundtanke i projektet har varit, att projektets metoder och strategier
samtidigt skulle stärka och mobilisera deltagarnas föräldraförmåga. Genom att bjuda in
drabbade föräldrar att själva ta ansvar i en viktig kunskapsutveckling, skapas nya förutsättningar
för att närma sig andra drabbade inom ett – för de drabbade - mycket känsligt ämne: det
diskvalificerade föräldraskapet. I detta paper diskuteras de metoder som har använts för projektets
kunskapsutveckling samt möjliga utvecklingsområden. Vi kommer även att lyfta fram en del av
de resultat som projektet har genererat.
Det sociala arbetets professionalisering har i Sverige inneburit en alltmer utbredd syn på
socialarbetaren som expert över människors individuella problem. Denna rollbesättning står i
kontrast till en annan modell där aktörerna i socialt arbete arbetar i partnerskap för att förändra
samhället tillsammans (se exempelvis Mosher 2010). Ju större distans som finns mellan de
erfarna upplevelserna av ett havererat föräldraskap och tolkningar som görs av detta, desto
sannolikare är det att kunskaperna blir missvisande, opålitliga och förvrängda ur de drabbades
perspektiv. Forskning om utsatthet tenderar ofta att utesluta de drabbade i analys och tolkning
men det finns även participatoriska metoder som visar hur individuella erfarenheter kan
utvecklas till kollektiv kunskap som kan användas för att förbättra praktiken (se exempelvis
Beresford 2003, Höjer 2007).
2 Den kunskapsutveckling som är i fokus för detta paper har skett i linje med metoder som
förespråkas av det internationella nätverket PowerUs1 som har lanserat begreppet gapmending.
Begreppet har formulerats för metoder som i forskning och utbildning strävar efter att
överbrygga klyftor mellan de professionella och de som har drabbats av olika problem. Det
sociala arbetet sker i byråkratiserade organisationer och har ofta ett fokus på tekniker eller
specifika handläggningsprocedurer med managementinspirerade effektivitetskrav. Ofta
förekommer stora skillnader mellan de professionellas verksamhetsperspektiv och de drabbades
livssituationer. I sådana sammanhang kan den enkla uppmaningen om att överbrygga avgörande
klyftor – mend the gap – illustrera de strategier som kan hjälpa de drabbade och de professionella
att utveckla en gemensam förståelse och som kan möjliggöra både kritiska och breda allianser
(se Askheim, Beresford & Heule forthcoming). Klyftorna (the gaps) som åsyftas finns mellan
forskare och dem som är föremål för forskningen, men också mellan praktiker och det sociala
arbetets brukare.
2. Författarnas roller under projektets kunskapsutveckling Författarna till detta paper – Malin Widerlöv och Cecilia Heule – har samarbetat på
Socialhögskolan i Lund under ett tio-tal år. Vårt samarbete bygger på olikheter och skilda
perspektiv samt en gemensam vilja att utveckla den sociala praktiken så att utsatta grupper får
ökade möjligheter att utvecklas och inkluderas. Det kan vara av vikt att närmare beskriva våra
roller dels för att tydliggöra hur projektet har utvecklats, men även eftersom vårt samarbete är
ett exempel på hur parter från olika bakgrunder och organisationer kan berika varandra och
överbrygga begränsande klyftor. Att visa transparens, det vill säga att redogöra för vad man vet
och hur man vet saker och ting har fått en ökad betydelse i kvalitativ forskning (se ex Hertz
1997) och det är viktigt att reflektera över vilka utgångspunkter och föreställningar som
forskningens aktörer har.
Då vi inledde vårt samarbete befann sig Malin på återhämtning från en svår livskris som
hade inneburit en långvarig inläggning inom psykiatrin och omhändertagande av hennes tre
barn (läs mer i Widerlöv 2012). Malin var aktiv i olika brukarorganisationer och hade tidigare
som egen företagare och bokförläggare drivit frågor om funktionshindrade barns rättigheter i
skolans värld (se Widerlöv 2000). Hon kom som föreläsare till Socialhögskolan där Cecilia var
verksam. Cecilia hade inlett ett utvecklingsarbete tillsammans med kolleger som skulle komma
att innebära att socionomstuderande skulle läsa tillsammans med studenter från olika
brukarorganisationer för gemensamt lärande och projektutveckling. Idag har 16 sådana kurser
1
(www.powerus.se)
www.maskrosforaldrar.se
3
Utbildningsprogrammet har genomförts på följande orter: Beroendecentrum Malmö, Helsingborg,
2
3 getts åt närmare 500 socionomstudenter och över 200 studenter från brukarorganisationer (läs
mer i Denvall, Heule & Kristiansen 2011). Hon har tagit initiativ till ett internationellt nätverk –
PowerUs – som bland annat har inneburit att metoderna har spridit sig till andra europeiska
länder, samt till internationella utbyten av det som har kommit att kallas för gapmendingpedagogik. Lärare på Socialhögskolan har under de föregående tio årens utvecklingsarbete haft
goda relationer till klientorganisationen Rainbow, som i sin tur hade ett samarbete med den
ideella organisationen SKL – Sveriges kommuner och landsting, som innefattar samtliga
kommuner i Sverige.
I en nationell satsning – Kunskap till praktik – har ett utvecklingsarbete skett inom
Sveriges Kommuner och Landsting med målsättning att utveckla och förbättra den svenska
missbruks- och beroendevården under åren 2008 - 2014. Ett särskilt fokus har ägnats åt att
stärka barn- och föräldraperspektivet hos de som i sitt arbete möter familjer där det
förekommer missbruk. SKL inledde ett samarbete med klientorganisationen Rainbow som
tillsammans med inblandade vid Mobiliseringskursen på Socialhögskolan i Lund skulle utveckla
ett antal strategier för en kunskapsutveckling i samverkan med drabbade föräldrar. Det
beslutades att Malin Widerlöv hade en unik kompetens och engagemang att genomföra detta
projekt, och hon anställdes av Rainbow som projektledare.
Projektet har inneburit dialog och kunskapsutveckling i olika steg. Först samlade Malin ett
tjugotal kvinnor och män från sitt eget nätverk samt genom mobiliseringskursen som alla hade
erfarit ett havererat föräldraskap för två framtidsverkstäder – en för kvinnor och en för män där de gemensamma erfarenheterna diskuterades. Framtidsverkstäder är en deltagarstyrd och
demokratisk samtals- och mötesmetod som utgår från en på förhand given
problemformulering. Problemformuleringen vid våra verkstäder var ”Hur kan man värna barns
föräldrakapital”, dvs barns rätt till sina biologiska föräldrar. Valet av problemformulering
grundades på utgångspunkten att barn alltför ofta får dålig eller obefintlig kontakt med
föräldrarna efter att de placerats på familjehem. Metoden utvecklades av den tyska
framtidsforskaren Robert Jungk på 1950-talet och går ut på att människor samlas i grupp för att
tillsammans arbeta med en för dem central fråga. Arbetsprocessen är fokuserad på framtiden
och deltagarna får fritt ge uttryck för sina önskningar och fantasier. Dessa verkstäder blev
startskottet till organisationen Maskrosföräldrar2. Resultaten presenterades i rapporten Från
insidan av ett havererat föräldraskap – om diskvalificerade mammor, frånvarande pappor och barns rätt till
sina föräldrar. Rapporten planerades, genomfördes och skrevs av Malin Widerlöv, och Cecilia
Heule fanns som bollplank och stöd i processen.
2
www.maskrosforaldrar.se
4 Malin har under projektets gång haft kontakt med flera familjer i kris och har utvecklat ett
föräldrastödkoncept som bygger på kamratstöd. Hon har dessutom under upprepade tillfällen
berättat om projektet för Socialhögskolans studenter och fört en dialog med dem om hur det
sociala arbetet skulle kunna förbättras. Under 2014 har hon i SKLs regi deltagit i utbildning av
ett 20-tal skånska kommuner och haft undervisning och dialog under halvdagar om det som har
framkommit under hennes utvecklingsarbete3. Föreningen Maskrosföräldrar har under 2014
blivit tillfrågad och inbjuden av Socialstyrelsen att vara en av remissinstanserna inför ett
delbetänkande kring omarbetningen av LVU-lagen. Föreningens föräldrar har även deltagit i
gemensamma skrivarverkstäder ihop med fosterföräldrar4. Organiseringen av föreningen
Maskrosföräldrar har inneburit att personer som tidigare inte har varit organiserade har kunnat
finna en gemensam styrka och erkännande, både av varandra och av samhället. Det har blivit
enklare för exempelvis Socialstyrelsen, privata och kommunala och landstingskommunala
verksamheter och högskolor att nå berörda föräldrar.
Då det gäller kunskaper om fosterhemsplacerade föräldrar och deras barn är Malin den av
artikelförfattarna som besitter expertis – främst genom upplevda erfarenheter samt genom sitt
arbete i att stödja andra föräldrar. Cecilia har utvecklat metoder och arenor för gemensamt
kunskapande och det är i den rollen som hon har kunnat erbjuda en platform och stöd för
Malins gränsöverskridande projekt. Då Malin som själv inte är forskare har arbetat självständigt
och har varit den som har varit drivande i projektets upplägg och utformning kan det uppfattas
som förmätet att kalla SKL-projektet för ett forskningsprojekt, och vi vill därför benämna det
ett projekt som har syftat till gränsöverskridande kunskapsutveckling. Vi vill ändå senare i detta
paper diskutera metoderna som använts i projektets utveckling med hänvisning till några
forskningsinriktningar som har inspirerat upplägget och som det gemensamma kunskapandet
kan jämföras med.
3. Kunskapsläget inom forskning och praktik Utsatta familjer och det sociala arbetet kring dem hör till ett av de områden som omfattas
av mest forskning i socialt arbete och är dessutom ett av de största verksamhetsområdena (se ex
Lundström och Shanks 2013, s 109). Vi kommer inte här att försöka sammanfatta denna
forskning, utan vill bara ge några exempel på studier som har haft de utsatta föräldrarna i fokus.
3
Utbildningsprogrammet har genomförts på följande orter: Beroendecentrum Malmö, Helsingborg,
Hässleholm, Kristianstad, Landskrona, Lund, Simrishamn, Staffanstorp, Trelleborg, Örkelljunga, Höganäs,
Sjöbo, Skurup, Eslöv, Malmö SO Norr, Malmö SO Väster, Tomelilla, Hörby, Psykiatrin i Kristianstad/
Hässleholm. (Vid ett av tillfällena deltog inte Malin då hon varit klient i kommunen).
4
Dessa skrivarverkstäder har skett i samverken med Arvsfondsprojektet Social Aktion och
Familjevårdsstiftelsen i Göteborg under 2013.
5 Sven Hessle (1988) gjorde en undersökning av föräldrar till 89 barn som var del i Barn-i-krisprojektet som visade att föräldrar till fosterhemsplacerade barn i de allra flesta fallen var
marginaliserade i samhället. Arbetslöshet, missbruk och eller psykisk ohälsa var vanligt, och
många barn kom från hem av ensamstående mammor. Hessles resultat bekräftas i Karin
Trulssons (1998, 2003) forskning, liksom av Gunvor Andersons studier (Andersson 1995,
1998). Det är vanligast att fokusera på mödrarnas relationer till barnen men Maria Bangura
Arvidsson har skrivit en avhandling om de ofta ifrågasatta fäderna (2003). Det är inte så vanligt
inom forskning i socialt arbete att ha ambitionen att utveckla gemensam kunskap, men en sådan
önskan uttrycks i Ingrid Höjers studie Föräldrars röster – hur är det att ha sina barn placerade i
fosterhem (2007). I studien har Höjer samverkat med ett 40-tal föräldrar i Allmänna Barnhusets
regi, i syfte att belysa deras perspektiv och deras upplevda behov. Vi känner igen många av de
förslag och synpunkter som föräldrarna i Höjers studie uppmärksammar från det som har
framkommit under våra verkstäder.
Att det förekommer mycket forskning om svensk barnavård innebär inte att denna
kunskap genomsyrar den sociala praktiken. Inte heller är det troligt att de drabbade föräldrarna
får ta del av en sådan kunskap. Det finns många förklaringar till olika hinder i
kunskapsförmedling mellan forskning och fält. Sune Sunesson som under 80-talet gjorde några
studier om praktiken på en socialbyrå gjorde följande analys om problem som han ansåg var
vanligt förekommande:
Det byråkratiska handläggningssystemet garanterar skenarbete och skenobjektivitet i ”utredningens” och
”åtgärdens” former, som vi ser det i alla de fem fallen. Klienterna blir hjälplösare än de var från början, deras
underläge skärps, deras resurser förbrukas. (Sunesson 1981 s 116)
Trots att Sunessons socialtjänststudier är över 30 år gamla och att det har skett
förändringar under denna tid, pekar nyare studier från socialtjänstens praktik på liknande
problem både gällande klienternas utsatthet och arbetets former och konsekvenser. Exempelvis
visar Ruth Wächters resonemang hur problematisk sammanblandningen av behandlingsarbete
och utredningsarbete inom socialtjänsten är (Wächter 1998, s 106). Wächter menar att dessa
uppgifter kräver olika kompetens och helt motsatta förhållningssätt vilket innebär
komplikationer för socialtjänsten att lyckas med sina relationer till föräldrar och barn. Hon får
medhåll från flera andra forskare som beskriver det sociala arbetets dubbla roller mellan å ena
sidan kontroll, och å andra sidan hjälp (se exempelvis Levin 2012, Höjer 2007, Morén 1999).
Föräldrarnas upplevelser kan delvis förklaras av detta komplicerade spänningsfält. Det
havererade föräldraskapet utgör ett exempel på ett forskningsområde där de som står i fokus för
6 forskningen (föräldrar till fosterhemsplacerade barn) uppbär mycket lite makt i förhållande till
praktikutveckling och formulering av forskningsfrågor och upplägg.
Den gängse bilden av att den professionelle bättre än barnets biologiska förälder kan
bedöma vad som är barnets bästa ser vi som problematisk. Vi hävdar inte att så inte kan vara
fallet, men vill uppmana till ett kritiskt förhållningssätt bland professionella företrädare att förstå
sitt eget begränsade perspektiv i utsatta familjers svåra livssituationer. Vi vill ge ett par exempel
på texter som avspeglar ett sådant endimensionellt perspektiv. Det första hämtas ur en Cuppsats:
Informant 6 (en socialsekreterare) menar att vissa föräldrar är mycket duktiga på att föra fram sina
åsikter om umgänget och att det kan vara lätt att följa med i dessa vältaliga personers argument
och för en stund glömma bort att det är barnets bästa, och inte förälderns, umgänget ska
tillfredsställa. Informanten anser samtidigt att det är fullt förståeligt att föräldrarna argumenterar
för sin sak kring umgänget, då det gäller deras barn, men att man som socialsekreterare ofta kan
vända förälderns uppmärksamhet mot barnets situation och på så vis åter fokusera barnets bästa.
(Klein 2008, s 37)
Den intervjuade socialsekreteraren uttalar sig som om det var givet att föräldrarnas sak
och barnets bästa är olika. Socialarbetaren är den som har tolkningsföreträde då utredningen
skrivs. Det är socialarbetaren som avgör vilken information som är viktig. Socialarbetaren har
också en auktoritet som klienten saknar. Stefan Morén beskriver socialarbetarens
dokumentation i utredningsarbetet som den ”synliga delen av organisationens mänskliga
insida”, (S Morén 1999, s 333).
Det andra exemplet kommer från en antologi som handlar om samhällets ansvar för
placerade barn. I ett kapitel med titeln ”Den svåra relationen mellan familjehemmet och de
biologiska föräldrarna” skriver författaren:
Det ska ju ganska mycket till innan socialtjänsten omhändertar barn. Bristerna är då uppenbara
och stora i hemmet. Föräldrarna till de omhändertagna barnen vet mycket väl att de inte duger i
sin föräldraroll, även om de ibland gör allt för att dölja detta för sig själva och andra. (Wahlström
2011, s 128)
Kapitlet (och citatet) representerar de få ställena i antologin som berör de biologiska
föräldrarna. Citatet i sig, och frånvaron av föräldrarnas perspektiv återspeglar den normativa syn
som ofta präglar barnavårdens förhållningssätt till föräldrarna. De biologiska föräldrarna skulle
kunna bidra med en kunskap som är mer komplex än de endimensionella uttalandena om att de
inte duger. Vi vill understryka att även vi präglas av förutfattade meningar och förutsägbara
perspektivval. Exempelvis kan vi ibland vara okritiska till exempelvis participatoriska metoder
7 och - i detta paper - föräldrarnas perspektiv. Poängen vi vill göra här är att parterna i socialt
arbete ofta präglas av endimensionella perspektiv som hade kunnat nyanseras genom
gemensamt kunskapande.
4. Inkludering och gemensamt kunskapande Det finns flera skäl att involvera de drabbade föräldrarna i en kunskapsutveckling som
strävar efter en förnyelse av socialtjänstens arbete med familjer. Det kanske viktigaste skälet är
att de drabbade föräldrarna skall få ta del av en kunskapsutveckling som kan hjälpa dem att
återta makten över sina liv. Det finns dock många hinder för en gemensam kunskapsutveckling
mellan de som arbetar med barnavård inom socialtjänsten och föräldrar till fosterhemsplacerade
barn och vi har berört en del av dem i föregående stycke.
Ett annat, och kanske vanligare argument handlar om krav på en kunskapsbaserad
socialtjänst, eller som det oftare benämns – kravet på evidens. Det är vanligt att hänvisa till
Sacketts modell då en evidensbaserad praktik skall beskrivas. Denna bygger i stort på att
professionell kunskap – både aktuell forskning och praktikernas erfarenheter – skall övervägas i
samråd med klienterna. Det är inte alltid den – enligt forskningens rön – mest effektiva
interventionsmodellen som bör beaktas då klienten sitter på en unik inblick i sin egen situation
(Se Sackett et al 2000 s 71, Bergmark et al 2011 s 15). Diskursen om evidens präglas av en
expertsyn, och detta märks inte minst i det språkval som finns i Bergmark, Bergmark och
Lundströms bok om evidensbaserat socialt arbete (2011). Den kunskap som forskare och
praktiker innehar benämns med begrepp som kunnande eller expertis, medan de drabbades
kunskaper benämns som önskemål och handlingar (se Bergmark et al 2011, s 24 – 25). Det
evidensbaserade arbetet kan kanske ses som en vision och det finns inte så många exempel på
praktiker som lyckas sammanfläta de tre beståndsdelarna (Svensson & Ponnert 2013, Bergmark
& Shanks 2013).
En helt annan syn på frigörande kunskapsutveckling hade Paulo Freire, en brasiliansk
pedagog som under 70-talet rönte stor uppmärksamhet genom sin pedagogik för de förtryckta
(Freire 1970). Freire ifrågasatte professionernas maktdominans och den kunskap som växte
fram genom experternas utbildningsinstitutioner. Han utvecklade en praktik som ifrågasatte de
professionellas roll som experter och hjälpare. Det mobiliseringsarbete som drevs av Freires
medarbetare bland fattiga befolkningsgrupper på landsbygden i Brasilien, gick i stället ut på ett
ömsesidigt lärande där ny kunskap utvecklades i takt med att tidigare exkluderade grupper
återtog makten över sina liv. Den dialog-process som har präglat projektet som beskrivs i denna
8 artikel kan jämföras med Freires vision om gemensamt kunskapande och en utmaning av
dominerande maktstrukturer.
Att som forskare vara delaktig i en kunskapsutveckling som sker i en praktisk verklighet
tillsammans med olika aktörer i samhället är annars mer praktiserat inom ramen för
aktionsforskning, eller den inriktning som utkristalliserats inom aktionsforskningen – interaktiv
forskning. Ett särskilt nummer av tidskriften International Journal of Action Reasearch tillägnas
inriktningen interaktiv forskning. I det introducerande kapitlet beskriver författarna hur
interaktiv forskning, liksom aktionsforskning, har sina rötter inom pragmatismen med
föregångare som bland annat John Dewey (Svensson et al 2007). De menar att interaktiv
forskning kan ses som en utveckling av aktionsforskning, men att dessa inriktningar skiljer sig åt
på ett antal punkter. Interaktiv forskning kännetecknas av en gemensam läroprocess mellan
forskare och olika aktörer i samhället. Syftet är att den gemensamma kunskapsutvecklingen skall
generera nya teorier och koncept. Författarna hävdar att själva inkluderandet av dem som deltar
i processerna som står i fokus, är ett sätt att öka forskningens validitet. Hur skiljer sig då
interaktiv forskning från den kanske mer kända inriktningen aktionsforskning?
Artikelförfattarna pekar på ett antal identifierade problem som har förekommit inom
tidigare försök till aktionsforskning i Sverige, exempelvis; en risk att forskaren dras in i
processerna på bekostnad av en kritisk analys av vad som sker; att praktisk kunskap får en
viktigare roll än utvecklingen av nya teorier; ett för stort fokus på det specifika snarare än på det
som går att generalisera; stora krav på forskarens kompetens vid skilda intressen hos dem som
förväntas samarbeta inom forskningsprojektet; samt låg acceptans från vetenskapssamhället
(Svensson et al 2007, s 233). För att komma tillrätta med dessa svårigheter förespråkar
artikelförfattarna ett forskningsupplägg som inkluderar det bästa från aktionsforskningen –
närheten till en praktisk verklighet där nya teorier kan prövas – samt att i enlighet med en kritisk
realistisk tradition söka utveckla ny teori genom att försöka förklara orsaksmekanismer i de
processer som utvecklas genom forskningsprojektet. Följande skiss illustrerar de gemensamma
processerna och forskningens olika kunskapsprodukter (från Svensson et al 2007, s 240):
9 • Akademiska resultat: artiklar, böcker, nya teorier, koncept och modeller, nya metoder samt nya kurser • Forskare Gemensamt lärande och problemdeYinition FörYinande av metoder Gemensam analys • Deltagare Presentation och spridning av resultat • Praktisk an-­‐
vändbarbet för organisationen eller på individuell nivå. Ny förståelse och nya kontakter. Det finns stora likheter mellan de olika stegen i interaktiv forskning och arbetsmetoderna
som Maskros-projektet har använt sig av. Det som skiljer är graden av forskarengagemang och
akademiska resultat, som hittills varit mindre påtagliga än vad skissen antyder. Detta är dock
något som vi hävdar skulle kunna utvecklas framöver och en process som denna artikel kan
bidra med att förbereda. SKL-projektet har inneburit nya former för kunskapsutveckling som
har involverat drabbade föräldrar, studenter, forskare/ lärare vid Socialhögskolan i Lund samt
praktiserande socialarbetare vid olika skånska kommuner. De gångna årens erfarenheter utgör
en utmärkt grund för ett mer genomgripande forskningsupplägg som i linje med den kritiska
realismens uppmaningar kan skapa en förståelse för de mekanismer som bidrar med ett positivt
respektive negativt utfall för sårbara familjer.
Vi vill nämna ytterligare ett skäl till att involvera de drabbade i forskningsprocesserna och
det är att i frågor som berör känsliga ämnen, som ett havererat föräldraskap, kan någon som
själv har varit drabbad få helt andra svar i samtal med andra drabbade än vad företrädare för
professionen får. Detta visar bland annat Richert och Johnsson (forthcoming), i en studie där
patienter inom substitutionsvården anställdes för att göra ett stort antal intervjuer på andra
patienter. Svaren jämfördes sedan med de resultat som hade framkommit då forskare ställt
samma frågor, och författarna konstaterade att svaren som de projektanställda patienterna hade
fått, i högre utsträckning rapporterade om återfall och alkoholkonsumtion. Liknande resultat
visade ett forskningsprojekt från Shieffield i Storbritannien där kvinnor som hade varit intagna
på anstalter anställdes till att intervjua ett stort antal kvinnor som satt inne i en nationell
undersökning som syftade till att öka kunskapen om vad som skulle förbättra kvinnornas
frigivningsprocesser (ref). I båda exemplen framkom ny information och kunskap som inte
hade framkommit om den inte hade förmedlats mellan personer som varit i liknande situationer
som de intervjuade. Så har också varit fallet i Maskros-projektet och vi beskriver de viktigaste
iakttagelserna nedan.
10 Föräldrar som kunskapsbärare Föräldrar i föreningen Maskrosföräldrar upplevde att det är ett problem att socialarbetare
utgår från att barnets bästa står i kontrast till förälderns vilja. De oroades över att utredningarna
kändes godtyckliga och att själva föräldraförmågan och hur barnen hade det, var av
underordnad betydelse. Det förstod inte vad som avgjorde huruvida ett barn skulle placeras
enligt LVU eller inte. Forskning visar att domstolarna har svårt att upprätthålla rättsäkerheten
när det gäller LVU. (Hollander et al 2007) Berörda riskerar därför att förlora juridiskt
erkännande från samhället, vilket återspeglar den rättslöshet föräldrarna upplevde.
En av de aspekter som vi har saknat i tidigare forskning, är en syn på föräldrarna som
kunskapsbärare med förmåga att vara aktörer, både i sitt eget och i andras liv. Ett exempel på de
strategier som de utvecklar är att aktivt ta avstånd från socialtjänsten och i sådana fall även
barnen. Föräldrarnas upplevelser av hinder för att barnen skulle ha rätt till sina föräldrar
kartlades på verkstäderna. På den första framtidsverkstaden var dels känslomässiga hinder
såsom skam, känslan av att vara i underläge, låg självkänsla och uppgivenhet och dels yttre
faktorer som upplevd ovilja hos familjehemmen (att samarbeta och möjliggöra kontakt och
umgänge), psykisk ohälsa, drogpåverkan hos föräldrarna och hemlöshet de mest framträdande.
Föräldrarna uttryckte även en okunskap om vilka rättigheter barn och föräldrar har. De
upplevde också okunskap och fördomar hos socialtjänsten och familjehemmen som hinder för
gott samarbete. Dessutom tyckte de att det saknades planering och stöd för att möjliggöra
återförening och hem-flytt. De upplevde inte att de uppmuntrades att försöka ta sitt
föräldraansvar utan uppmanades i stället att släppa taget om sina barn och gå med på
vårdnadsöverflyttning. Dessa upplevelser stämmer bra med tidigare forskning (Höijer 2007,
Trulsson 1998).
Den rädsla och oro som föräldrarna upplevde inför att arbeta med ämnet, försvann
ganska omgående och de kände att frågan lyftes från den egna skammen och den personliga
sorgen till att också handla om systemfel utanför den utsatta individens kontroll. De uttryckte
en känsla av att ”bita huvudet av skammen”. En bidragande orsak till detta var sannolikt att
föräldrarna upplevde ett ägandeskap i kunskapsutvecklingen. De gavs förberedelsefrågor och en
kortare introduktion/föreläsning om empowerment inför verkstaden, som syftade till att skapa
en känsla av gemenskap. De visioner föräldrarna lyfte var att få mentorsstöd – före, under och efter placeringen.
De önskade att det skulle finnas en rehabiliteringsplan för återförening redan från början. Bland
visionerna fanns barn-byar för hela familjer att komma och bo, bli drogfria och välfungerande
familjer igen. Och de önskade att familjehemmen skulle omfattas av bättre kontroll, sundare
11 motiv och särskild utbildning för att kunna arbeta med barnen men också för att bättre kunna
stötta de biologiska föräldrarna i sitt föräldraskap. Föräldrarna ville också ha ett ökat stöd kring
återflytten, det vill säga utslussning från familjehemmet och inskolning hos de biologiska
föräldrarna. De önskade vara del av självhjälpsgrupper som skulle kunna erbjuda stöd från
andra med liknande erfarenheter. De önskade ökad samsyn och bättre allianser med
socialtjänsten och familjehemmen och att alla skulle ha samma mål – barnens återförening med
de biologiska föräldrarna. Det ville även ha mer och lättillgänglig information om lagar och
rättigheter.
Under framtidsverkstaden med kvinnor nämndes inte barnens fäder. Fokus lades på
kvinnorna själva, till viss del på socialtjänsten och familjehemmen, men framförallt på kvinnans
egen föräldraförmåga och känslan att misslyckats. Framtidsverkstaden med män har till stor del
handlat om samma sak – kvinnors föräldraskap och männens barns mödrar. Papporna beskrev,
precis som socialtjänsten och kvinnorna själva, att mödrarna till deras barn hade blivit offer för
deras svek. Ibland även offer för mannens våld och offer för den utsatthet som de upplevde att
de utsatt kvinnan för då mannen övergivit dem med allt ansvar för barnen. I vissa fall frivilligt, i
vissa fall ofrivillig frånvaro under fängelsevistelser och liknande. Men de beskrev också hur
kvinnan senare inte tycktes ha förmåga och inte heller fick hjälp att se att barnets behov inte alltid är
detsamma som mammans egna. Det fanns två sidor av männens visioner. Å ena sidan ville de att
familjen skulle klara sig själv med så stort egenansvar som möjligt men å andra sidan såg de ju
att det behövdes stöd – massor av stöd – förebyggande, tidigt, långvarigt och grundligt och
individuellt och mångfacetterat. Vi ser inte detta som motsägelsefullt utan som olika saker – det
ena är att inse att det finns en baksida i samband med myndigheters stöd, myndighetens
oförmåga att kunna ge rätt stöd och hur myndigheternas stöd ofta drabbar barnet i slutändan.
Det andra är att de önskade ett bättre stöd.
Syftet med framtidsverkstäderna och projektet var inte huvudsakligen att kartlägga
föräldrarnas upplevelser utan att mobilisera dem till att blicka framåt med fokus på barns behov
av sina biologiska föräldrar och vad Vinnerljung har kallat ”en familj för livet”( se Vinnerljung
2006). Men när vi diskuterade hinder för hur detta skulle uppnås kom deras upplevelser av att
ha blivit kränkta av socialtjänsten upp. Det gick en röd tråd genom föräldrarnas berättelser över
hur de kände sig tillintetgjorda, misstrodda och feltolkade. De beskrev en maktobalans som kan
liknas vid att befinna sig i en ”ofrivillig metamorfos”. En metamorfos brukar beskrivas som en
kroppslig förändring, exempelvis larvens väg till puppa och fjäril. Den förändring som många
föräldrar beskrev handlar om en känsla av att gå från att vara någon i behov av hjälp och att ha
bemötts med förståelse av exempelvis socialtjänsten, till att bli bemötta som förövare som stöts
12 bort av behandlingsystemet. Särskilt tydligt blev detta i mammornas berättelser. De beskrev hur
de först fick hjälp och kände sig trygga med socialarbetaren som lyssnade och försökte svara
upp mot deras behov. Kvinnorna upplevde vid detta stadium att de hade ”tolkningsföreträde”
till sig egen verklighet och livssituation och att samtalen präglats av ärlighet, erkännande och
välvilja. Men så hände något. Scenen ändrades och kvinnorna beskrev att de i stället blev
bemötta med en attityd som signalerade att deras upplevelser antingen var ovidkommande eller
osanna. Några fick höra att de borde hålla sig borta, att de inte var önskvärda utan skadliga för
barnen. Männen, papporna, blev bemötta på samma vis, men i deras berättelser var det vanligast
att de upplevde sig bli illa bemötta redan från början. I föräldraberättelserna tycktes
socialarbetaren omvärdera sin klient och bytte från att vara föräldrarnas stöd med fokus på
empowerment till ett mer paternalistiskt förhållningssätt. Bengt Starrin (2007) har beskrivit de
karaktäristiska dragen i den paternalistiska tankemodellen kontra den empowermentorienterade
och hur de kan manifesteras med ett separerande kontra sammanbindande språk, på ett sätt
som stämmer väl överens med föräldrarnas beskrivningar. Socialarbetarnas medvetenhet om
och syfte med sin överordnade makt, kommer troligtvis att väsentligt inverka på vilket
bemötande föräldrarna får.
Att låta ett föräldraperspektiv ge avtryck I mötet med handläggarna och behandlarna i de skånska kommunerna, togs föräldrars
självupplevda erfarenheter emot väl. Sammansättningen i grupperna har varit olika. Strukturen i
organisationerna är olika i de olika kommunerna och det har också avspeglats på kurstillfällena.
Deltagarna har varit aktiva och engagerade. Det har för en del varit en omtumlande upplevelse
att få ta in föräldrarnas perspektiv och de har uttryckt att det har varit värdefullt att kunna ställa
frågor till föreläsaren, som man inte tycker att kan eller vill ställa till sina egna klienter.
Resultatet av framtidsverkstäderna har föranlett föreningen Maskrosföräldrar att särskilt
synliggöra fäders situation. I grupperna under föreläsningarna, hade socialarbetarna talat om
föräldrar men ofta menat mödrar. Efter föredraget, fick de arbeta i grupper med frågan ”Ses
män/pappor som en resurs eller som ett hot i arbetet med utsatta familjer?”. Som svar hade
socialarbetarna beskrivit att de arbetade jämlikt och engagerat för att barnen skulle ha tillgång
till bägge föräldrarna. De gånger då den första uppgiften istället var att arbeta med frågan ”Hur
stöttar vi föräldrar under tiden barnen är placerade?” och sedan ställde frågan ”Ser vi
män/pappor som en resurs eller ett hot i ”utsatta familjer”, gavs helt annorlunda svar. Under
arbetet med första frågan inkluderade i stort sett samtliga, enbart arbetet med mödrar och
13 uteslöt fäderna. I diskussionerna efteråt talade socialarbetarna om individuella lösningar gällande
fäder, på ett helt annat sätt än när de diskuterade ”föräldrar”. De har tidigare uppfattat att det
har varit individuella och unika omständigheter som gjorde att få barn som placeras, fick sina
pappor sedda eller påtänkta som en möjlig resurs. Genom dialogen med maskrosföräldrar så har
de uppmärksammat det strukturella uteslutandet av fäderna. Flera av kursdeltagarna har sagt att
det har känts ”tyngre” och svårare att arbeta med frågan om fäderna än att fokusera på
mödrarna.
Socialarbetarna uttrycker efter kurstillfällena i sina handlingsplaner en önskan som är mer
samstämmig med föräldrarnas önskemål, exempelvis förekomsten av en stödperson som insats
till föräldrar vars barn placerats. Några vill också utöka och ta tillvara vuxen- och
missbruksvårdens arbete för att bättre nå och motivera missbrukande män att även vara
delaktiga fäder, om de har yngre barn.
6. Diskussion Vi har i detta paper velat introducera en vision om gemensamt kunskapande och
diskutera det problematiska i att forskare, praktiker och drabbade familjer alla bär på olika
kunskaper och perspektiv som de utvecklar inom sina egna grupper. De som tidigare har varit
minst organiserade och således inte ens har kunnat dela sina perspektiv med andra i samma
kategori har varit de biologiska föräldrarna. Tidigare forskning har belyst det mesta av det som
har framkommit i Maskrosprojektet, men en poäng i projektets utveckling har varit vem som
äger kunskapen. I Maskrosprojektet har de biologiska föräldrarna varit drivande och de
kunskaper som har vuxit fram i dialog med studenter, forskare, praktiker och
fosterhemsföräldrar präglas av de drabbade föräldrarnas perspektiv och har stärkt dem i sin
återhämtning.
Vi tror att gemensamt kunskapande kan bidra med nya infallsvinklar och öka kreativiteten
och förståelsen för viktiga orsakssamband i den interaktion som sker mellan utsatta familjer och
socialarbetarna. Vi anser även att det är troligare att forskningen ger praktiska avtryck om den
skapas i ett samspel som ligger i linje med den interaktiva forskningen som har beskrivits
tidigare i denna artikel. Ett exempel på en forskningsfråga att arbeta vidare med är föräldrarnas
beskrivningar av att befinna sig i en ofrivillig metamorfos. En utvecklad förståelse av de
mekanismer som triggas i samband med sådana processer skulle kunna vara en god
utgångspunkt för utveckling av en bättre praktik och skapandet av mer tillitsfulla allianser även
mellan de biologiska föräldrarna och samhällets hjälpapparat.
14 Referenser Andersson, Gunvor (1995) Barn i samhällsvård, Studentlitteratur, Lund
Andersson, Gunvor (1998) Föräldrakontakt och familjetillhörighet ur fosterbarns perspektiv.
Socialvetenskaplig Tidskrift, 1998:1, FORSA
Askheim, Ole-Petter, Beresford, Peter och Heule, Cecilia (forthcoming) “Mend the Gap” –
Strategies for user involvement in social work education, submitted to British Journal of Social
Work
Bangura Arvidsson, Maria (2003) Ifrågasatta fäder. Olika bilder av fäder till social utsatta barn, Lund
Dissertations in Social Work, Lund
Beresford, Peter (2003) It´s our lives. A short theory of Knowlegde, Distance and Experience, Citizen
Press, London
Bergmark, Anders, Bergmark, Åke och Lundström, Tommy (2011) Evidensbaserat socialt arbete.
Teori, kritik, praktik, Natur och kultur, Stockholm
Denvall, Verner, Heule, Cecilia och Krisitansen, Arne (2011) Mobilisering inom
socialarbetarutbildningen, i Denvall, Verner, Heule, Cecilia och Kristiansen (red) Social
Mobilisering. En utmaning för socialt arbete, Gleerups förlag, Malmö
Freire, Paulo (1972) Pedagogik för de förtryckta, Gummessons förlag, Stockholm
Hertz, Rosanna (ed) (1997) Reflexivity and voice, SAGE publications, London
Hessle, Sven (1988) Famljer i sönderfall, Norstedts förlag, Göteborg
Hollander, Anna, Jacobsson, Marita & Sjöström, Stefan (2007) Defender, spokesperson, therapist:
representing the true interest of the client in therapeutic law, International Journal of Social Welfare
2007:4 s 373 - 381
Höjer, Ingrid (2007) Föräldrars röster – Hur är det att ha sina barn fosterhemsplacerade. Brukare och
forskare samverkar. Stiftelsen Allmänna Barnhusets skriftserie 2007:2, Stockholm
Johnsson, Björn och Richert, Torkel (forthcoming) Privileged Access Interviewing: a Method
for Increased Empirical Validity when Studying Drug Users in Treatment, submitted to Drug
and Alcohol Dependence,
Levin, Claes (2012) Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet. Barnavården som social
institution. Working-paper serien, Socialhögskolan, Lund
Lundström, Tommy och Shanks, Emilie (2013) Hård yta men mjukt innanmöte. Om hur chefer
inom den sociala barnavården översätter evidensbaserat socialt arbete till lokal praktik, i
Socialvetenskaplig tidskrift, 2013: 2, FORSA, Umeå
15 Mosher, Craig (2010). A Wholistic Paradigm for Sustainability: Are Social Workers Experts or
Partners?, Critical Social Work, 11(3): 102-121
Morén, Stefan (1999) Dokumentationens roll i socialt arbete. Perspektiv och
utvecklingsmöjligheter, i Socialvetenskaplig tidskrift 1999:4, FORSA
Sackett, David (2000) Evidence-based medicine: how to practice and teach EBM, Churchill Livingstone,
New York
Sunesson, Sune (1980) När man inte lyckas. Hinder, vanmakt och oförmåga i socialt arbete. Metodbyrå
1, Stocksholms Socialförvaltning nr 7:1, Stockholm
Vinnerljung, Bo (2006) Fosterhemsvård, i Denvall, Verner och Vinnerljung, Bo (red) (2006)
Nytta och Fördärv. Socialt arbete i kritisk belysning, Natur och Kultur, Stockholm
Wahlström Ett annat hemma, om samhällets ansvar för placerade barn, red Anna Fredriksson, Anna
Kakuli
Wderlöv, Malin (2012) Havererat föräldraskap, i Socialpolitik 2012: 4, Göteborg
Widerlöv, Malin (2000) Att handskas med skitungar, Gravander och Widerlövs förlag, Karlstad
Wächter, Rut (1998) Utredning, i Denvall, Verner och Jacobsson, Tord (red) Vardagsbegrepp i
socialt arbete, Norstedts juridik, Stockholm
16