Minnesbilder av min far, Erik Petersson
Jag minns egentligen inte något
speciellt om våra föräldrar, Erik och
Anna Petersson, men på 1930-40-talet var föräldrarna en auktoritet
som man inte funderade över eller
ifrågasatte. Men Far var nog lite av
en drömmare och fantasimänniska,
inte alls praktisk och jordnära.
Han borde ha fått studera och blivit något helt
annat än bonde. 1900-talet var ett dramatiskt
århundrade med två världskrig, som satte
sina spår även i Sverige med svår arbetslöshet på 1930-talet, trots att Sverige undkom
krigets fasor.
Far berättade om nödhjälpsarbete som
sjösänkningar, att gräva kanaler och djupa
diken, stubb-brytning, vägbyggen m.m. Det
var arbete i stenbrotten i Målaskogs berg
och Målensås där det bröts svart granit som
skeppades till Tyskland och Hitler. Men det
var inte så fattigt att några syskon varken till
Mor eller Far emigrerade till Amerika.
En natt på 1940-talet under krigstiden kom
det bud på natten att det brann i Gäddeboda
skog. Ett bombplan hade slagit ned och
gjort en stor brandgata i skogen, så Far och
alla frivilliga skulle dit och släcka. Piloten
hade hoppat med fallskärm någonstans över
Skåne så planet var förarlöst och kunde orsakat en mycket större katastrof. Beskedet om
flygplanskraschen gick som budkavle från
gård till gård, telefon hade ju bara ett fåtal
gårdar och det gick kanske inte att ringa på
natten. Telefonstationen var manuellt skötta
och en ”telefon-nissa” kopplade samtalen
vidare, så de kanske de var lediga på natten.
När man var barn på 1930-40-talet var
världen stor men trygg och inget ont kunde
hända. Agunnaryds kyrka och kyrkbyn låg
långt borta när föräldrarna inte hade bil eller telefon. Kamrer Stenberg i Lammakulla,
samt Ranglaköps gård hade telefon.
Under andra världskriget kom det många
Finlandsbarn till Sverige. Min skolkamrat
och bästa väninna tog emot en flicka som
hette Irja. Raimo och Ritva, syskon till Irja,
kom också till familjer. Ritva tror jag kom
till Fröken Ferngren, lärarinna i Agunnaryd.
Det var ransonering på bröd, mjöl, socker,
kaffe, skor och kläder under kriget. Mor
rostade råg till kaffe och kanske hon någon
gång kunde blanda i kaffebönor som hon
rostade. Kristidskommisionen delade ut
kristidskuponger som var hårdvaluta. Människor som bodde på landet var bättre lottade
än de som bodde i stan. Motboken fanns för
spritinköp, men Far hade ingen sådan, han
var helnykterist.
Vår Far har berättat mycket om sitt liv i Lammakulla, Sjötorpet i Målensås och om sitt
föräldrahem Åståkra. Från att ha vuxit upp
på Åståkra Gård med anor från 1500-talet
4
och i släktens ägo sedan 1702, och sedan
bli förvisad sin rätt till gården, som äldste
sonen, genom en mesallians och kärlek till
en torpardotter och istället kom att bli torpare
och dagsverkare på Målensås herrgård.
Yngste sonen Gustav, Farmor Elises kronprins, som för övrigt hette Gustav Adolf, (tog
sig efternamnet Ragnelöv) var en bortskämd,
glad och charmig spelevink, som arbetade
med diverse jobb, linjearbetare hos Sydkraft,
vid sågverket i Målaskog och stenbrottet i
Målensås. Han bodde hela sitt liv hemma
hos Elise och Enock och fick köpa Åståkra
för en billig summa på 1950-talet. Gustav
förblev ungkarl och ogift, kanske p.g.a. vår
Farmor Elises granskande blickar av blivande svärdotter. Det var Elise som styrde
och ställde, Enock var mera timid och höll
sig i bakgrunden.
Åståkra ärvdes av 18 kusiner och såldes. Då
hade Far gått bort och slapp veta hur det gick
med hemmet.
Far gifte sig i alla fall med en mycket duktig
kvinna. Mor kunde det mesta, odla lin och
förädla det, väva, sy våra kläder, baka, brygga
enbärsdricka, klippa fåren, ta hand om julslakten, en kyckling eller höna då och då, en
gödkalv om ekonomin tillät. Annars skulle
den säljas för att få pengar till arrende, utsäde,
konstgödsel, plogar, harvar, slåttermaskin
o.s.v. Mor bakade världens godaste ostkaka
som skulle vara “förning” bl.a. vid husförhör.
Hon ystade julostar som skulle saltas, vändas
och pysslas om lite extra med lite brännvin,
då fick hon gå till grannen och “låna” för i
vårt hem fanns ingen alkohol. Vi barn fick
också arbeta och hjälpa till, men så var livet
på landet under krigstiden.
Sjötorpet som Far och Mor flyttade till som
nygifta, liksom Stolpaboda, Tjugaboda och
Stensboda var ju torpställen som tillhörde
Målensås. Vår Mor var född i Stensboda,
där våra morföräldrar bodde till sin död på
1960-talet.
Livet som nygifta torpare måste varit fattigt
och besvärligt. Både Far och Mor gjorde
dagsverken på herrgården Målensås. De
hade så småningom egna kor, höns och
julgris. Man fick arbeta med hacka, spade,
räfsa och röjde mark med ett redskap som
hette “flåhacka”.
Mor började som piga i Målensås, hos familjen Lagerstedt, blev sedan piga i Lammakulla
hos Kamrer Stenberg.
Dit flyttade Mor och Far 1940 som arrendatorer i fem år och köpte sedan Lammakulla
och blev hemmansägare. Från torpare till
hemmansägare var det ett steg högre på
dåtida samhällsstegen. Jag var 6 år när vi flyttade till Lammakulla och minns egentligen
ingenting från Sjötorpet som är rivet och där
skogen tagit tillbaka åkerlapparna.
Erik Petersson trivdes vid köksbordet med
penna, papper och sitt författarskap
Far var intresserad av träd och naturen, och
medverkade vid torpinventeringen i Agunnaryd. Han ympade massor av vildaplar
som blev fina äppelträd på Lammakullas
åkerrenar. Körsbärsträd fanns det gott om och
Far som var liten och smal klättrade gärna
högt upp i träden med en två-liters kruka i en
rem om magen och fyllde den med körsbär.
Min storasyster heter Rose som andranamn
och har födelsedag i juli och då brukade Far
plocka en “bukett” med smultron till henne.
När vår lillasyster föddes i april 1947 i vitoch blåsippornas månad ville Far att hon
skulle heta Anemone (det blev Anita).
Bil hade aldrig Far, det var häst eller cykel
som gällde men på 1950-talet köpte han en
moped.
Tyvärr blev vår Mor sjuk i MS på 1950-talet
och livet förändrades för våra föräldrar. De
byggde ett nytt bostadshus och fick toalett
och badrum, kylskåp, telefon och tvättstuga
i källaren. Även nymodigheten frysbox fanns
det plats för i källarvåningen.
Ekonomin blev stadigt bättre och Far skötte
enkel bokföring för gårdens inkomster och
utgifter, han gjorde alltid sina deklarationer
själv och hjälpte även sin bror Gustav och
andra med deras deklarationer.
Far reste med Skogsvårdsstyrelsen på
“Skogsdagar” och arbetade i sin egen skog
på vintrarna och sålde timmer till sågverket
i Granhult. Ägaren, Karl Edvardsson, var
svår att förhandla med, men det gjorde Far
med finess. Efter många år av Mors sjukdom
blev hon sämre och kom till Långvården,
Ljungby Lasarett. Nu blev Far ensam på
gården, mycket ensam, endast katten Måns
att prata med, han lånade massor av böcker
från bokbussen, löste korsord och började
sitt författarskap, med tillbakablickar på hur
livet varit och hur det kunde varit annorlunda.
Far läste väldigt mycket redan i Lammakulla
i yngre dar, Moberg, Sven Edvin Salje, Jan
Fridegård m.m. Då passade jag på att läsa
dem också, bl.a. Driver dagg faller regn.
Veckotidningar hade vi aldrig, om det var
syndigt eller för dyrt vet jag ej. Kanske bådadera. Det gällde att cykla till biblioteket i
Bråna och låna böcker.
Jordbruket var nu avslutat och djuren
sålda, men lite kossor hade Far att titta på.
Ingmar Nilsson i Ranglaköp arrenderade
betesmarken och hade sommartid betesdjur
i Lammakulla. Länge klarade sig Far ensam
hemma med hjälp av hemsamariter, med
hans favorit Gunnel Wik, en underbar kvinna,
snäll och vänlig mot alla. Far kom till slut till
ett äldreboende i Ryssby. Där blev det ännu
mer tid för korsord, bingo och författarskap.
Lammakulla såldes, ingen av oss döttrar var
jordbrukare, men Far var nöjd med att gården
köptes av Ingmar Nilsson, som Far betraktade lite som den son han och Mor aldrig fick,
det blev tre döttrar istället. Men Far var stolt
över oss och gillade verkligen sina svärsöner
som han berömde. Far var klar i huvudet och
intelligent intill sin död år 1997. Han skulle
det året ha fyllt 90 år.
Vi tror att han var nöjd med sitt liv, med både
arbete, verklighet och fantasi.
Varberg den 31 maj 2012
Gun-Lis Lind
En torpares villkor av Erik Pettersson
Torpet Sjötorpet
Torpet var beläget vid nordvästra
stranden av Tvålsjön. Det hade ett
högt och fritt läge cirka 100 m från
sjökanten, omgivet av odlingsmarker samt inramat av lövskog med
bakgrund av vattenblänk. 1931-1940
bodde den siste torparen, Erik Pettersson med hustru Anna och barnen Maj-Britt och Gun-Lis på Sjötorpet. Huset revs 1948 och granskog
är planterad där nu.
Artikeln beskriver en torpare och småbrukares levnadsvillkor och tankar under åren
1930-1986.
Nu har jag med döttrarnas tillåtelse fått ta
del av Erik Peterssons familjehistoria som
torpare på Sjötorpet under Målensås, flytten till en arrendegård i Lammakulla till att
äntligen kunna köpa gården och bli egen
jordägande bonde.
Tack till Maj-Britt, Gun-Lis och Anita, som
delar med sig av Eriks dokumentation och
bilder från den sista småbrukarepoken i
Agunnaryd.
Möjligen var Eriks tanke att publicera
artikeln i någon tidskrift och kanske var
det orsaken till att han ändrade namn på
familjemedlemmarna, samt torpen och
herrgården, för att inte bli igenkänd.
Sjötorpet blev Åtorpet, Erik Petersson kallar
sig själv för Per Johan, som är hans två andra
namn, hustrun Anna blev Hanna, barnen,
Maj-Britt, fick heta Maja och Gun-Lis blev
Lisa. Svärfar, Herman Jonasson på Stensboda, kallades Petter Jonasson på Sörboda.
Herrgården Målensås, blev Rödingsås.
Hustruns 16-årige broder, syftar troligen på
Annas bror, Ragnar Jonasson.
Jag hoppas och tror att våra läsare kan känna
igen sig i Eriks berättelse, vilket också är ett
intressant och värdefullt tidsdokument från
Agunnaryd.
Erik och Anna Petersson på Sjötorpets trappa 1932 med dotter Maj-Britt
TORPARMÖDA
I gryningens morgon då skogen stod tät
och ugglerop hördes i hagen,
då ulven strök vida med smygande fjät
att stilla sin hunger i magen.
Då plötsligt i skogen det hördes ett brak
av furan som fälldes till marken
i stammen sågs märken - de sade en sak
till bröd hade tagits av barken.
Små stugor det byggdes i villande mo
de byggdes av valkiga händer
här skulle en torpare leva och bo
mot kvällen sin bråne han tänder.
Och stugan var liten, dess dörr var så låg
och grått lyste väggarnas timmer
i fönstret mot väster en blomma man såg
som återgav kvällssolens skimmer.
På torvtäckta taket sågs taklöken gro
den skulle mot olyckor skydda,
de hoppades på och det var deras tro
som bodde i torpstugans hydda.
Här levde ett släkte av vilja och mod
att odla den steniga vreten
som föda skall giva - om skörden blir god
åt hustru och barn - och till geten.
Nu de finnas ej mer, deras gärning är gömd
under susande furor i skogen,
deras odlaremöda skall ej bliva glömd
när vi sitter vid dukade borden.
Erik Petersson
Dikt av Erik Petersson, Lammakulla, torpare
på Sjötorpet under Målensås åren 1931-1940.
Arrendator och senare hemmansägare i Lammakulla från 1940.
Gunvor Karlsson
5
20 öre metern och då kunde dagslönen bli
4,50 – 5 kronor per dag.
Sommaren 1937 var vi sex till åtta man som
grävde en kanal och fick pengar, då 60 öre,
arbetstiden var 8,5 tim, det blev 5,10 kronor
per dag, då tyckte man att man tjänade
mycket pengar.
Den sommaren bytte jag till mig en ny cykel i affären i Bjälleberg. Den kostade 110
kronor, minus 20 kr för den gamla, alltså 90
kronor. Den första cykeln jag köpte i Ljungby
kostade 150 kronor och det var 1926. En
skräddarsydd kostym av bästa sort kostade
1935, 65-70 kronor.
Hösten 1938 började jag arbeta med milkolning åt Karl Edvardsson vid Granhults såg,
det var torparen A. J. Blom på Lövingsboda
som åtagits sig kolningen och som lejde mig
som kompis. (Mer om detta senare).
Sjötorpet från baksidan med fem små kusiner. Fotot är från 1932
Flyttedagen
Det är den 14 mars 1940. Det är den sedan
gammalt vedertagna och vanligaste flyttdagen för statare, torpare och tjänstefolk som
pigor och drängar.Även någon ung ogift
bondson kunde flytta till en köpt eller arrenderad gård vid samma tid.
På den smala och krokiga vägen eller kyrkvägen om man så vill kalla den färdas en
liten flyttkaravan. Det är fint slädföre och
snötäcket på vägen är hårt tilltrampat, för att
snön fått ligga kvar hela vintern utan störande
töväder. Först i raden kör torparen Per Johan
från Åtorpet under herrgården Rödingsås.
Efter honom hans svärfar Petter Jonasson
från Sörboda, också ett torp under samma
herrgård. Sedan kommer Per Johans hustru,
Hanna ledande två kor och sist i raden är det
Hannas bror 16-årige Kalle, som har en liten
bångstyrig ungkviga att tas med.
På främsta lasset åker också familjens två
flickor, Maja 9 år och Lisa 6 år, båda födda
hemma på Åtorpet, de njuter av åkturen och
lyssnar till ljudet av Pelles, hästens bogpingla. De sitter bredvid far på ”framsätet”,
som är den gamla kökssoffan med trälock,
där det lagts tomsäckar och ett sängtäcke
att sitta på och soffan står på tvären längst
fram på flaket.
Övrig last är den på 1930-talet inköpta
obligatoriska mörkbruna ekbuffén, dito
bord med korkmatta under, stolar, säng och
fönsterbord, samt den oumbärliga och nyttiga
Singer-symaskinen.
Nästa skjuts är lastad med enklare jordbruksredskap, som Per Johan letat fram i vrårna
inne i vagnslidret eller kanske utanför väggen, där hemma i sitt hem, som är en vanlig
bondgård, och fått det gratis vid sitt tillträde
till torpet.
En bur med tio hönor och en tupp är också
6
med på lasset.
Per Johan sitter och filosoferar och tänker på
de år som gått och även lite på de kommande
åren. Han är på gott humör till och med glad,
denna dag har han fått vänta länge på, hela
nio år men den kom ändå till slut.
Det var nog inte meningen när han och Hanna
flyttade till Åtorpet den 6 maj 1931, att de
skulle komma att bo kvar där så många år.
De hade försökt att köpa eller arrendera en
lite lagom stor gård, men ej fått tag i någon,
så det fick bli Åtorpet.
Visst låg det vackert, (i andras ögon, som
slapp att bo där), på en liten kulle nära sjön
och med åkrarna nära huset och lövskog
omkring sjön, med snattrande änder och
näckrosor, men att leva bara på en fin utsikt,
solsken och frisk luft gick ju inte, fast stekgäddorna som togs i sjön smakade bra med
jordgubbar och hallon till efterrätt.
Det blev slitsamma och i början nästan fattiga år, det var ju depression i landet, ont om
arbete och dåligt betalt för det som gick att få.
Torpet födde tre kor och två ”julgrisar”, samt
en skock höns- (hur många är det?). Dagsverke fick Per Johan göra på gården så ofta
han ville, men åtta stycken ingick i arrendet,
plus 150 kronor årligen. Ett dagsverke betalades med två kronor och maten för dagen,
som jämförelse kan nämnas att en dräng på
gården hade femtio kronor per månad samt
kost och logi.
Det blev till att hugga i skogen om vintrarna,
då kunde dagsförtjänsten i bästa fall rusa upp
till 2 kronor om dagen och ibland stanna vid
1,50. Behövde man då köpa en yxa för 2,50
eller sågblad á 1,25, sågfil 90 öre, sedan hade
man inte mycket över att föda en familj på,
men motion och frisk luft fick man ju gratis
och detta var åren 1932-1935.
På sommaren 1936 var det skogsdikning för
Det var att sätta milor av sågavfallet, ribba
och bakar på dagen och sedan gå milvakt på
natten. Ett hårt jobb och mycket sotigt, 10
timmars arbete på dagen och 5 timmars vakt
på natten. Två vintrar 1939-40 låg jag i kolarkojan med kläderna på flera veckor i sträck,
dock utan besök av den förföriskt sköna men
”ihåliga” Skogsfrun, Rået, Snuvan. m.m. kärt
barn har många namn.
Dagsförtjänsten, tillsammans med nattarbetet
blev nu 9-10 kronor. Det var inte bara att se
till eller titta på milorna, dom kunde vara
nog så bångstyriga när de var nytända, då
”slog” dom. Det var en explosion inuti milan
av gaser, som bildats och då rasade stybben,
täckmaterialet ned från milans överkant och
då gällde det att fort skyffla på det igen, i annat fall fick milan för mycket luft och kunde
börja brinna.
En utkolad eller nästan utkolad mila skulle
också klubbas så att den sjönk ihop och blev
tät, annars kunde det bli ”frät” inuti, med eld
som åt upp det värdefulla, svarta, klingande
kolet.
Men Hanna var duktig och sparsam i hushållet, så det kunde ibland bli ett kilo smör och
några ägg att ta med till affären och byta
till sig varor för. Smöret kostade 1,80 kilot
och för det fick man ett kg kaffe till samma
pris, socker 35-40 öre kg och vad behövdes
mer, knappast i ett lanthushåll, jo visst, sill
och småsill (strömming), det fick man 3 kg
för en krona, vid köp av cykelambulerande
ungpojkar, med en trälåda på pakethållaren.
På hösten plockade Hanna ”krösen” (lingon),
det fanns det gott om på den tiden, man cyklade till affären nästan varje dag i högsäsongen
och bytte till sig olika varor. Vad lingonen
kostade minns jag inte, kanske 25-30 öre kg.
Nöjen och glädjetillfällen under arbetets
möda, var små, få och enkla. Någon nyhetstidning höll man sig inte med i Åtorpet av
flera orsaker, det var 4 km, delvis dålig väg
till postlinjen eller postlådan. Smålandsposten kostade 10 kr per år, kom 4 dagar i
veckan, onödig utgift ansåg torparen, men
en veckotidning, Allas Veckotidning á 25
öre, kunde det bli någon gång, när det blev
en tjugofemöring över på smöret och äggen,
när varorna var betalda i affären.
En annan glädjekälla var när de jämnåriga ungdomskamraterna ställde till med
en sammanläggning, en liten fest som man
gemensamt bekostade, lade ihop till, och de
bad om att få vara i Åtorpet och roa sig en
helgdagskväll och det fick man ju gärna. Då
blev det kaffe och eller chokladmjölk med
smörgåsar med prickig korv och en ostskiva
på, även vetebröd och ibland småkakor, tårta
minns jag ej.
Det kom väl en 10-12 ungdomar, en med
bälgaspel, dragspel på ryggen, då var ju
dansen räddad och roligt hade vi, det kan
jag försäkra. Torparfamiljen fick överblivna
rester från kalaset, som en ersättning för
golvslit, lyse och värme.
Per Johan tänker tillbaka på tiden i Åtorpet,
minns hur tyst och ensamt han tyckte att
det var, en Edvard Persson – schlager rann
plötsligt upp i hans minne. ”Jag har bott vid
en landsväg i hela mitt liv, och sett människor
komma och gå”.
Här såg man inga människor, cyklister eller bilar på ”vägen”, om man nu skall kalla
den lilla smala, steniga leden som ledde till
Åtorpet för ett så fint namn. Per Johan var
ju uppvuxen i en stor familj på en bondgård
nära kyrkvägen och var van att se och ha folk
omkring sig varje dag.
Apropå väg, så hade Per Johan 3 km väg till
dagsverksgården och på den fanns det 5-6
”le” eller grindar tvärs över vägen, som skulle
öppnas och stängas när torparen cyklade till
jobbet, ibland med en skarpslipad ”lie”, en
manick, som man högg av gräset med ”förr i
tin”, i ena handen och andra handen på cykelstyret. Då gällde det att ha tungan rätt i mun,
på den krokiga, steniga och spåriga vägen.
På herrgården fanns ju också två hästar som
han kom i daglig kontakt med. Började köra
häst när han var 12 år och det hade han saknat
mycket under tiden i Åtorpet. Så vaknar han
till på flyttlasset och skiner upp.
- Men här sitter jag ju äntligen och kör en
häst och den är min egen också, köpt och
betald med 500 kronor, pengar som skrapats
ihop vid kolmilorna, dock inte svarta. Det är
en stor grann, rödbrun ardenner, med bläs i
Stjärnan betecknar platsen för Sjötorpet, som numera är skogbeväxt. Kartbilden är med
tillstånd hämtad ur Bygdeband.
pannan, namn Putte.
”Vi ska nog nog få många goda med arbetsamma dagar tillsammans du Putte”, mumlar
han, torpar´n, inte hästen. Nu är det slut med
att göra dagsverken på herrgården, nu ska han
bli sin egen herre och husbonde, visst, nu kan
han ju kallas för bonde, en titel som är lite
för mer än en torpare på rangskalan, fast han
blir ju bara arrendator, kanske en halvbonde,
inte en ägandes ”besutten” bonde. Det ska bli
roligt att få lite mera jord att röra sig på, flera
olika husdjur att ”titta på” för ungarna, man
kanske rentav får användning för det man
lärde sig på lantmannaskolan i Markaryd
1928 – 1929 om det inte hunnit bli inaktuellt
på de elva år som gått sedan dess.
”Ä dä huset vi ska bo i, säger Maja och
pekar på vartenda hus vi kör förbi, nää, men
nästa hus ä det, bara en liten bit till, sen ä vi
framme”.
Ptro, Putte, nu slipper du dra mer i da, säjer
Per Johan och leder in hästen i stallet. Den
andra skjutsen har också kommit och den
hästen är också bunden i stallet. Hanna har
ställt in sina två kor i lagårn och nu är Kalles kviga bunden där också. Där var två kor
förut som Per Johan köpt av förre ägaren, så
nu blev det fem fäkreatur i lagårn. Gubbarna
hjälps åt att bära in möblerna, ställer buffén
och stora bordet i ”salen”, äh, i lilla södra
gavelrummet, sängar och pinnstolar i nästa
och kökssoffan på sin plats och lite pyngle
här och var.
Per Johan kastar en blick på bostaden och
blinkar ett par gånger: ”Ja inte var det mycket
mer än det vi kom ifrån, dä sir ja nu, vi får
inte föröka oss alltför mycket om vi ska få
plats”, säger han.
Men strunt i det, i bostaden är man ju bara
på natten och då sover man ju, sen på dagen
är man ute i fria naturen och då har man 64
tunnland att traska omkring på.
Snart är det eld i kokspisen och i en kakelugn
sprakar en björkvedsbrasa, mat och kaffe
kommer på bordet och det blir trivsel i den
”nya”, (byggd omkring 1810) lilla stugan,
där arrendatorsfamiljen kommer att bo för
obestämd tid.
Ja tiden går verkligen, fort och med raska
steg eller är det kanske i stället vi som går?
(Dikten nedan är hämtad ur Alf Henriksons
diktsamling Tiden, i Tidernas framfart 1964)
Bländverk sken och villa
är timmar, dagar och år.
Tiden, tiden står stilla
Det är vi som går.
Det är livet som glider
bort i ändlös flod.
Rymder, avstånd och tider
Står där de alltid stod.
Stjärnor tänds och förbrinner.
Världar kommer och far.
Släktled föds och försvinner.
Tiden, den står kvar.
Fortsättning i nästa nummer.
7