Byhistoria om Lammakulla 1989
Lammakulla, Stenbergshuset omkring sekelskiftet 1900. Lägg märke till ”sticketaket” och snickarglädjen, samt varorna i skyltfönstret till höger
om verandan, där affären var inrymd
Lammakulla
Den by där jag nu bott i nära 50 år (19401989), heter Lammakulla, men för att den
ska göra skäl för namnet By, får jag inräkna
även Ranglaköp. Då blir det en liten by av nio
hus av olika storlek och med olika funktioner.
Den har också ändrat utseende på 49 år, bestående av att det byggts två nya bostadshus,
1957 och 1980. I dessa nya hus bor det nu tre
personer, så det hjälper tydligen inte med nya
hus för att kvarhålla folket i småbyarna på
landsbygden. Tre av byns hus står obebodda
nästan hela året, endast en eller annan vecka
vid jul, finns det några personer i ett av husen.
De två andra är så gott som helt nedlagda,
däribland det största, grosshandlarhuset,
bankkamrer och kommunalordförandens
hus.(se ovan).
Detta hus byggdes 1884-85, arbetskostnad
till snickare, 900 kronor, förutom murare och
målare. Nästan ett gårdsvärde. Halva Åståkra,
med ett hus, ladugård och 80 tunnland mark,
kostade 32 år senare (1913), 3 500 kronor.
Nu hundra år senare från 1884, får vi sätta
tre nollor till 900 kr (900 000), alltså 1000
gånger mer, som jag tror att ett så stort hus
skulle kosta att bygga i dag (1989). Ett annat
hus fast betydligt mindre, byggdes omkring
1895 – 1905, det var skräddarns, som det fick
heta för där bodde en skräddare. De övriga
husen vet jag inte så mycket om, utom ett,
Fridhem, som nog är det allra äldsta i byn
och troligen uppfört vid 1700-talets slut eller
16
i början av 1800-talet, för jag vet att år 1860
föddes ett gossebarn i ett litet rum (2x3 m),
på vinden och denna pilt blev den sedermera
store handlanden m.m. i det förut omtalade
stora huset.
Fadern till pilten var också handelsman i
det lilla gamla huset på 1860-talet. Han var
blind men hörde som en snok, för när biträdet
var uppe på vinden för att hämta kaffebönor
till en kund och då råkade tappa en böna på
golvet, så sa han; ”Du tog väl upp bönan du
spillde”? Den bönan var nog värd ett eller
två öre då, troligen dyrare än den är nu. Den
stugan kunde jag berätta mycket om, då jag
själv bott där i 17 år, 1940-1957, men det är
en annan historia.
Den levande resursen i byn, alltså människorna, varierade i antal under årens lopp. T.ex.
fanns det 23 personer 1940-45, för att nå sin
topp omkring 1955, då byn hade 26 själar.
Av dessa urinvånare, finns nu, 1989 endast
tre kvar, de övriga är döda, sammanlagt 13
och 10 är utflyttade. I dag 1989 härbärgerar
de 6 husen 16 personer.
Djurantalet växlade också en del under årens
gång, endast korna höll sig vid samma antal,
22 st. hästarna också 6-7, plus ett ungföl årligen. Grisar, små och stora, göd- och julgrisar,
liksom hönsen, som var oräkningsbara, men
som tillsammans med de STORA djuren, gav
liv och läte åt byn.
Det var fem jordnära äkta bönder, med stövlar, valk i näven och jord under naglarna, som
Personerna på bilden
Till vänster: Handlanden Salomon Stenberg 1831-1902, med hustru Maria 18191904, född i Jönköpings län.
Till höger: Handlanden Ernst Stenberg
1860-1956, (son till Salomon och Maria
Stenberg), med hustru Emelie, f. Johansson
1858-1943 från Tjurkö Möllaregård.
På trappan: Berta Stenberg 1882-1968, dotter till Ernst och Emelie Stenberg, ingick
äktenskap 1906 med Magni Svensson,
Vislanda.
Anton Stenberg 1887-1931, son till Ernst
och Emelie Stenberg, handlanden i Målaskog 1917-1931.
På verandan: Pigan Anna Olofsson 18791964, ingick äktenskap 1908 med Ernst
Johansson, Prästnäs, vilken på 1890-talet
var dräng i Lammakulla.
Byggnaden är uppförd 1884-1885
brukade sina steniga, krokiga åkerlappar,
med sina 7 hästar, nu utbytta mot 5 traktorer
plus 7 bilar, med tillsammans åtskilliga hästkrafter. Det skulle gå fort på åkern nu och på
vägen ännu fortare.
Nu 1989 är här två ”agraringenjörer”, eller
jordbrukare, som sköter om all jord i byn
och lite till, med hjälp av sina ”datorer” och
övriga ”tryck på knappen” – maskiner. De
har tillhopa 22 kor, samma antal som för 50
år sedan, plus några påläggskalvar, men var
har de övriga 50-60 talet djur tagit vägen?
Det utbröt en stenröjnings-epidemi i början
av 1950-talet, eller rättare 1947, då min
granne hade en kompressordriven borrmaskin, som borrade hål i en massa stenar på
åkern som man sedan själv fick spränga och
köra bort. Jag måste då också göra likadant,
men det var jobbigt. Så kom då stenbrytarvagnen år 1950, den tog upp stenen hel och
körde bort den, utom de allra största som
fick sprängas.
Varenda bonde skulle nu ha sten bruten och
det har nu de stora maskinerna glädje av vid
sådd och skörd. Men stenepidemin blev inte
långvarig, när 4-5 år gått var den över och har
ej återkommit. Då tyckte man nog att åkern
var värd att bruka och när den första traktorn
och även självbindaren kom till byn år 1954
var det rena julafton.
En annan liten eller stor förbättring var när
vägen genom byn rätades ut 1950-51. Det
blev bara en stor krök i stället för två små,
den är en vetenskapligt byggd vägstump på
300 meter.
På alla de fem ursprungliga jordbruken i byn
är det nu, 1989 nya ägare, men alla brukas
mer eller mindre, fast knappast med plog och
harv längre, allt ligger i vall för hö och bete.
I dag, 1989 gör inte landsbygden skäl för
namnet, det finns inga arbetshästar, inga
julgrisar, inte en enda höna eller tupp, ingen
avelstjur i roten. Ingen bonde sår varken råg
eller vete till hembakat bröd eller kringlor,
inte ens potatis till självbehov tror jag de har,
allt ska köpas i ”SNABBET” till billigt pris.
Men det får vi väl skylla på ”TIDEN”, vad
det nu är för något.
Lammakulla 1989
Erik Pettersson
Lammakulla källare
Dynamit-källaren
På Lammakulla ägor fanns omkring 1950
inte mindre än fyra stycken jordkällare (stenkällare), alla ingrävda i en backslänt utmed
vägen. Tre av källarna var 1986, fortfarande
intakta, men den fjärde var delvis nerrasad
när vi kom till Lammakulla 1940.
Alla var av olika storlek och konstruktion
och har använts för olika ändamål. Den
minsta och längst bort belägna har varit en
dynamit och krutkällare, på den tiden då
Stenberg var handlande i Lammakulla, åren
1882 - 1952, 70 år, månne svenskt rekord?
Han fick en stor kristallvas med blommor
från Gyttorp vid upphörandet.
Källaren har murade väggar av sten, tak av
kluvna ekstockar och tjockt jordtak över.
Kraftig dörr med järnbalk och ett bastant
hänglås, allt enligt bestämmelser och lagar
på 1900-1950-talet.
Matkällaren
Näst i storlek är matkällaren, alldeles intill
arrendatorsbostaden. Den var i behov av
Potatiskällaren
reparation år 1947, där var tak av kluvna ekstockar, stenväggar och jordgolv. Nu skulle
den cementeras, både golv och väggar, tak
av 2,40 meter långa kilade stenar, som morbror Johan kilat ut, cementbruk i springorna
och ett 60 cm tjockt jordlager ovanpå. Den
tjänstgjorde sedan som kylskåp för matvaror,
grönsaker, frukt och saft ända till 1957. Då
kom strömmen och då behövdes den inte
användas på samma sätt.
Potatiskällaren
Sedan har vi den stora ”potatiskällaren”, med
två årtal på, ett är inhugget i en sten ovanför
dörren, 1848 står det målat i rött och det är
nog födelseåret. År 1955 byggdes ett nytt
tak över potatiskällaren, med grå cementpannor till yttertak och så lades röda pannor
till årtalet 1955 på ena taksidan, på så sätt
blev det två årtal på källaren, med 107 års
skillnad i tid.
Beskrivningen av källarna kommer från Erik
Johansson, arrendator och sedan gårdsägare
i Lammakulla från 1947 - 1990-talet.
Under vintertid är källaren ibland vaktad av
en tomte och heter numera Wirins Ölkällare,
möjligen beroende av förrådsinnehållet. På
en stång utanför källaren finns en modern
väderstation och platsen inbjuder till avkoppling, då det finns sittplatser och en välkomnande miljö. Man kan även se på historiska
väghållningssstenar utanför ingången.
Backen som alla källarna är ingrävda i kal�lades Myrbacken och var en vacker plats,
med lövträd och blommande liljekonvalj på
våren. Det var högt och fritt läge och härifrån
såg man både Ranglaköp och Trinshults ägor.
Den sista källaren, Likkällaren, fick sitt namn
av att avlidna från byn förvarades här i den
svala källaren i väntan på begravning.
Matkällaren närmast Fridhem
17