Dom 2015-03-03 i Hovrätten för Nedre Norrland, Sundsvall, Mål nr B
1 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM 2015-03-03 Sundsvall Mål nr B 399-14 Rotel 12 ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Östersunds tingsrätts dom den 19 februari 2014 i mål nr B 2863-11, se bilaga A PARTER (antal tilltalade 2) Klagande och motpart (Åklagare) Kammaråklagare Åse Schoultz Riksenheten för Miljö- och Arbetsmiljömål Östersund Klagande och motpart (Målsägande) 1. Maria Lundqvist Persson Brogränd 10 Lgh 1303 831 30 Östersund Ombud och målsägandebiträde: Advokat Peter Bergqvist Advokat Peter Bergqvist AB Fullerstatorget 6 141 35 Huddinge 2. Lovisa Persson Brogränd 10 Lgh 1303 831 30 Östersund 3. Simon Persson c/o Mårten Erlandsson S:t Johannesgatan 36 C Lgh 1401 752 64 Uppsala 4. Lina Persson Brogränd 10 Lgh 1303 831 30 Östersund Ombud och målsägandebiträde för 2–4: Jur.kand. Mats El Kott Jurist Mats El Kott AB Prästgatan 31 B 831 31 Östersund Klagande och motpart (Tilltalad) Sverker Eliasson, 560412-8230 Konvaljevägen 2 832 47 Frösön Dok.Id 107207 Postadress Box 170 851 03 Sundsvall Besöksadress Södra Tjärngatan 2 Telefon Telefax 060-18 68 00 060-18 68 39 E-post: [email protected] www.hovrattenfornedrenorrland.se Expeditionstid måndag – fredag 08:00-16:00 2 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM B 399-14 2015-03-03 Ombud och offentlig försvarare: Advokat Andreas Victor F Victors Advokatbyrå HB Storgatan 30 831 30 Östersund SAKEN Arbetsmiljöbrott _____________________________ HOVRÄTTENS DOMSLUT Med ändring av tingsrättens dom ogillar hovrätten åtalet. Hovrätten befriar Sverker Eliasson från skyldigheten att betala avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond samt från skyldigheten att återbetala kostnader vid tingsrätten för försvararen och målsägandebiträdena till staten. Andreas Victor får ersättning av allmänna medel med 178 191 kr, varav 109 368 kr avser arbete, 22 660 kr tidsspillan, 10 525 kr utlägg och 35 638 kr mervärdesskatt. Peter Bergqvist får ersättning av allmänna medel med 157 309 kr, varav 80 073 kr avser arbete, 26 405 kr tidsspillan, 19 369 kr utlägg och 31 462 kr mervärdesskatt. Mats El Kott får ersättning av allmänna medel med 155 205 kr, varav 88 796 kr avser arbete, 22 580 kr tidsspillan, 12 788 kr utlägg och 31 041 kr mervärdesskatt. Kostnaderna för försvararen och målsägandebiträdena i hovrätten ska staten stå för. Maria Lundqvist Perssons, Lovisa Perssons, Simon Perssons och Lina Perssons yrkanden om ersättning för rättegångskostnader lämnas utan bifall. ____________________________ 3 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM 2015-03-03 ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Östersunds tingsrätts dom den 19 februari 2014 i mål nr B 2863-11, se bilaga A PARTER (antal tilltalade 2) Klagande och motpart (Åklagare) Kammaråklagare Åse Schoultz Riksenheten för Miljö- och Arbetsmiljömål Östersund Klagande och motpart (Målsägande) 1. Maria Lundqvist Persson Brogränd 10 Lgh 1303 831 30 Östersund Ombud och målsägandebiträde: Advokat Peter Bergqvist Advokat Peter Bergqvist AB Fullerstatorget 6 141 35 Huddinge 2. Lovisa Persson Brogränd 10 Lgh 1303 831 30 Östersund 3. Simon Persson c/o Mårten Erlandsson S:t Johannesgatan 36 C Lgh 1401 752 64 Uppsala 4. Lina Persson Brogränd 10 Lgh 1303 831 30 Östersund Ombud och målsägandebiträde för 2–4: Jur.kand. Mats El Kott Jurist Mats El Kott AB Prästgatan 31 B 831 31 Östersund Klagande och motpart (Tilltalad) Ulf Norring, 580625-8298 Ängegatan 4 C 831 37 Östersund Ombud och offentlig försvarare: Advokat Rolf Lohse Advokatfirman Bäck & Lohse Box 548 831 27 Östersund B 399-14 4 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM B 399-14 2015-03-03 SAKEN Arbetsmiljöbrott _____________________________ HOVRÄTTENS DOMSLUT Med ändring av tingsrättens dom ogillar hovrätten åtalet. Hovrätten befriar Ulf Norring från skyldigheten att betala avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond samt från skyldigheten att återbetala kostnader vid tingsrätten för försvararen och målsägandebiträdena till staten. Rolf Lohse får ersättning av allmänna medel med 178 730 kr, varav 106 764 kr avser arbete, 22 034 kr tidsspillan, 14 186 kr utlägg och 35 746 kr mervärdesskatt. Ersättning till målsägandebiträdena, se sidan 2. Kostnaderna för försvararen och målsägandebiträdena i hovrätten ska staten stå för. Maria Lundqvist Perssons, Lovisa Perssons, Simon Perssons och Lina Perssons yrkanden om ersättning för rättegångskostnader lämnas utan bifall. _____________________________ 5 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM B 399-14 2015-03-03 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. BAKGRUND ................................................................................................ 6 2. YRKANDEN I HOVRÄTTEN ....................................................................... 7 3. UTREDNINGEN I HOVRÄTTEN ................................................................. 7 4. HOVRÄTTENS DOMSKÄL ......................................................................... 8 4.1 Vilket regelverk gäller?...................................................................................................... 8 4.2 När fick Sverker Eliasson och Ulf Norring kännedom om att det fanns allvarliga samarbetsproblem mellan Barbro Brandt och Lars Persson? .............................................. 10 4.3 Vilket formellt ansvar hade Sverker Eliasson respektive Ulf Norring? ........................... 12 4.4 Medförde samarbetsproblemen och Lars Perssons hälsa att Sverker Eliasson och Ulf Norring var skyldiga att vidta åtgärder? ............................................................................... 13 4.5 Vilka åtgärder vidtogs med anledning av samarbetsproblemen och Lars Perssons hälsa?.. .................................................................................................................................. 14 4.6 Vilka arbetsrättsliga åtgärder vidtogs gentemot Lars Persson? ..................................... 17 4.7 Vilka brister kan läggas Sverker Eliasson och Ulf Norring till last vad gäller arbetsmiljön?.. ...................................................................................................................... 18 4.7.1 Ska hovrätten pröva de mer formella delarna av arbetsmiljöhanteringen? ........... 19 4.7.2 Var Sverker Eliasson eller Ulf Norring oaktsam genom att inte i tillräcklig grad anpassa Lars Perssons arbetsförhållanden eller omplacera honom?............................... 20 4.7.3 Var Sverker Eliasson och Ulf Norring oaktsamma i samband med den s.k. mobbningsutredningen? ................................................................................................... 24 4.8 Vilka brister kan läggas Sverker Eliasson och Ulf Norring till last vad gäller de arbetsrättsliga åtgärderna? ...................................................................................................25 4.9 Var det fråga om sådan klandervärd oaktsamhet som är straffbar? .............................. 26 4.10 Rättegångskostnader m.m. ........................................................................................... 30 6 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM B 399-14 2015-03-03 1. BAKGRUND Lars Persson anställdes som socialsekreterare i Krokoms kommun i april 2006. Ulf Norring var då socialchef i kommunen. Ulf Norring hade tidigare i huvudsak arbetat i det privata näringslivet och hade när han tillträdde som socialchef ingen liknande erfarenhet. Själv uppfattade han att det främst var hans förmåga att ansvara för ekonomin som gjorde att Krokoms kommun anställde honom. Sverker Eliasson var chef för individ- och familjeomsorgen (IFO). Sverker Eliasson var utbildad socionom och hade lång erfarenhet som socialsekreterare. Under våren 2009 blev Barbro Brandt ny gruppledare för IFO. Hon hade en annan ledarstil än Lars Perssons tidigare arbetsledare. Innan Barbro Brandt blev arbetsledare trivdes Lars Persson bra på arbetet. Det har inte kommit fram att det fanns några särskilda problem under våren 2009, men under senare delen av 2009 uppstod samarbetsproblem mellan Barbro Brandt och Lars Persson. Den 4 mars 2010 skickade flera av Lars Perssons arbetskollegor en skrivelse till ansvariga funktionschefer. Där angavs bland annat att de under en längre tid uppfattat att det funnits en konflikt på grund av stora samarbetssvårigheter mellan Barbro Brandt och Lars Persson och att Lars Persson mådde mycket dåligt. Sverker Eliasson kom att genomföra en utredning, vilken i målet har benämnts som en mobbningsutredning. Den presenterades på ett möte den 19 april 2010. Sverker Eliassons bedömning i utredningen var att det inte hade förekommit någon kränkande särbehandling av Lars Persson från Barbro Brandts sida. Vid mötet väcktes även frågan om Lars Persson skulle meddelas en skriftlig varning på grund av brister i arbetet. Efter mötet var Lars Persson i princip inte på arbetsplatsen, men han deltog vid ett möte den 19 maj 2010. Någon varning kom inte att meddelas vid mötet – och inte heller senare – utan arbetsgivaren meddelade att man i stället övervägde ett avskedande. Ulf Norring undertecknade den 26 maj 2010 en underrättelse om avsked genom vilken Lars Persson informerades om att Krokoms kommun övervägde att avskeda honom från anställningen som socialsekreterare. Överläggning begärdes med anledning av varslet om avskedande och den 10 juni 2010 skulle en sådan ha ägt rum. 7 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM B 399-14 2015-03-03 Lars Persson, som mådde allt sämre under våren 2010, tog sitt liv den 10 juni 2010 och någon överläggning kom därför inte att hållas. 2. YRKANDEN I HOVRÄTTEN Ulf Norring har yrkat att hovrätten ogillar åtalet och befriar honom från skyldigheten att återbetala kostnader för försvarare och målsägandebiträden vid tingsrätten. Sverker Eliasson har yrkat att hovrätten ogillar åtalet. Åklagaren, Maria Lundqvist Persson, Simon Persson, Lovisa Persson och Lina Persson har yrkat att hovrätten utdömer en mer kännbar påföljd. Parterna har motsatt sig varandras ändringsyrkanden. Simon Persson, Lovisa Persson och Lina Persson har i hovrätten justerat det tillägg till gärningspåståendet som anges på s. 5 i tingsrättens dom på så sätt att ”avsked” har bytts ut mot ”avskedande” på tredje raden i tillägget. Denna justering har gjorts både vad gäller Ulf Norring och Sverker Eliasson. Maria Lundqvist Persson har anslutit sig till denna justering. Maria Lundqvist Persson, Simon Persson, Lovisa Persson och Lina Persson, som har biträtt åtalet även i hovrätten, har yrkat att Ulf Norring och Sverker Eliasson ska ersätta dem för rättegångskostnader; Maria Lundqvist Persson med 8 300 kr, Simon Persson med 2 115 kr, Lovisa Persson med 1 095 kr och Lina Persson med 3 835 kr. Ulf Norring och Sverker Eliasson, som uppgett att kostnaderna i sig inte ifrågasätts, har överlämnat frågan till rättens bedömning. 3. UTREDNINGEN I HOVRÄTTEN Simon Persson, Lovisa Persson och Lina Persson har i hovrätten åberopat en skrivelse från ett möte den 28 april 2009. Simon Persson, Lovisa Persson och Lina Persson har i 8 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM B 399-14 2015-03-03 hovrätten inte åberopat ljudfiler från ett möte hos familjen Persson, tingsrättens aktbilaga 88. I övrigt har samma bevisning åberopats i hovrätten som vid tingsrätten, varvid de inspelade förhören vid tingsrätten har spelats upp. 4. HOVRÄTTENS DOMSKÄL 4.1 Vilket regelverk gäller? Den som av oaktsamhet orsakar någon annans död döms enligt 3 kap. 7 § brottsbalken för vållande till annans död. När man bedömer om brottet är grovt ska det särskilt beaktas, bland annat, om gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag. Ansvar för vållande till annans död förutsätter att gärningsmannen har orsakat den dödliga utgången och att han eller hon har orsakat denna genom oaktsamhet. Detta innebär inte att personen själv måste ha tillfogat den dödande skadan. En tidigare handling eller underlåtenhet kan vara tillräckligt. Det är inte tillräckligt att en gärning har orsakat döden och att gärningen var oaktsam, utan det krävs att gärningen var oaktsam i förhållande just till den dödliga utgången. Om gärningsmannen visserligen har handlat oaktsamt och genom sin handling har orsakat en annan persons död, men oaktsamheten saknade relevans för denna effekt, ska han eller hon inte dömas för vållande till annans död. Det krävs också en viss risknivå för att det ska bli aktuellt att döma för brottet. Om gärningsmannen inte hade anledning att ta risken för den inträffade effekten (alltså döden) i beräkning, ska han eller hon inte dömas för vållande av denna. Av 3 kap. 8 § brottsbalken framgår att den som av oaktsamhet orsakar en annan person sjukdom som inte är ringa döms för vållande till sjukdom. När man bedömer om brottet är grovt ska, på samma sätt som gäller för vållande till annans död, särskilt beaktas om gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag. Den brottsliga handlingen beskrivs på ett mycket allmänt sätt i bestämmelsen. Det som straffas är om en person av oaktsamhet orsakar att en annan person får en sådan sjukdom som inte är ringa. På vilket sätt detta sker har lämnats helt öppet. Liksom för 9 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM B 399-14 2015-03-03 vållande till annans död kan ansvar för vållande till sjukdom också aktualiseras på grund av underlåtenhet. Om vållande till annans död eller vållande till sjukdom har begåtts genom att någon uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen (1977:1160) ålegat honom eller henne till förebyggande av ohälsa eller olycksfall, döms för arbetsmiljöbrott. Med begreppet i enlighet med arbetsmiljölagen avses inte bara arbetsmiljölagen utan också författningar som har samband med den såsom arbetsmiljöförordningen (1977:1166) och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och förordningen. Det är den som har skyddsansvaret i arbetsmiljön som kan ställas till ansvar för arbetsmiljöbrott. Det ska också finnas ett samband mellan åsidosättandet och den effekt som inträffat. Ett åsidosättande av skyldigheten att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetsmiljön sker vanligtvis inte genom ett aktivt handlande utan genom en underlåtenhet att vidta åtgärder enligt arbetsmiljöbestämmelserna. I 3 kap. 2 § arbetsmiljölagen anges att arbetsgivaren ska vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall. En utgångspunkt ska vara att allt sådant som kan leda till ohälsa eller olycksfall ska ändras eller ersättas så att risken för ohälsa eller olycksfall undanröjs. Att en arbetsgivare ska vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga ohälsa eller olycksfall innebär inte att denne har brustit i sina skyldigheter så snart ohälsa förekommer eller en olycka inträffar. I stället krävs att denne avvikit från vad som objektivt sett kan anses vara rimliga åtgärder. Enligt 3 kap. 2 a § i samma lag ska arbetsgivaren systematiskt planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att arbetsmiljön uppfyller föreskrivna krav på en god arbetsmiljö. Arbetsgivaren ska vidare fortlöpande undersöka riskerna i verksamheten och vidta de åtgärder som föranleds av detta. Enligt 18 § arbetsmiljöförordningen har Arbetsmiljöverket bemyndigande att meddela vissa föreskrifter i anslutning till arbetsmiljölagen. I Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2001:1) om systematiskt arbetsmiljöarbete anges att med systematiskt arbetsmiljöarbete menas i föreskrifterna arbetsgivarens arbete med att undersöka, 10 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM B 399-14 2015-03-03 genomföra och följa upp verksamheten på ett sådant sätt att ohälsa och olycksfall i arbetet förebyggs och en tillfredsställande arbetsmiljö uppnås. Det anges vidare att det systematiska arbetsmiljöarbetet ska ingå som en naturlig del i den dagliga verksamheten samt att det ska omfatta alla fysiska, psykologiska och sociala förhållanden som har betydelse för arbetsmiljön. I Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse (AFS 1993:17) med föreskrifter om åtgärder mot kränkande särbehandling i arbetslivet definieras kränkande särbehandling som återkommande klandervärda eller negativt präglade handlingar som riktas mot enskilda arbetstagare på ett kränkande sätt och kan leda till att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap. I verksamheten ska det finnas rutiner för att på ett tidigt stadium fånga upp signaler om och åtgärda sådana otillfredsställande arbetsförhållanden, problem i arbetets organisation eller missförhållanden i samarbetet, vilka kan ge grund för kränkande särbehandling. Vidare föreskrivs att motverkande åtgärder snarast ska vidtas och följas upp om tecken på kränkande särbehandling visar sig. Det ska då särskilt utredas om orsakerna till brister i samarbetet finns i arbetets organisation. 4.2 När fick Sverker Eliasson och Ulf Norring kännedom om att det fanns allvarliga samarbetsproblem mellan Barbro Brandt och Lars Persson? Vid ett möte i november 2009 berättade Lars Persson för sina arbetskamrater och Barbro Brandt att han upplevde att Barbro Brandt inte behandlade honom på ett bra sätt. Varken Sverker Eliasson eller Ulf Norring var med vid mötet. Kjell Jonsson har uppgett att Lars Persson beklagade sig över Barbro Brandt någon gång sent 2009 eller i början av 2010. Lars Persson sade att det inte fungerade mellan honom och Barbro Brandt och att han upplevde det som att Barbro Brandt försökte sätta dit honom. Kjell Jonsson rapporterade detta till Sverker Eliasson. Enligt Sverker Eliasson fick han den informationen efter julen 2009. Sverker Eliasson har vidare sagt att Lars Persson strax efter julen 2009 berättade att han hade sömnsvårigheter och ont i magen samt att han då tänkte att Lars Persson kunde vara på väg in i en depression. 11 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM B 399-14 2015-03-03 Enligt Barbro Brandt försökte de lösa den uppkomna situationen och två möten ägde rum i februari 2010. Förutom Barbro Brandt och Lars Persson var Sverker Eliasson med vid det ena mötet och Kjell Jonsson vid det andra. Ulf Norring, som var chef över en förvaltning med cirka 450 personer, har uppgett att han någon gång efter julen 2009 hörde talas om samarbetsproblemen. Eftersom Ulf Norring vid denna tid bedömde att problemet inte var så allvarligt gjorde han inget speciellt i anledning av informationen. I samband med skrivelsen den 4 mars 2010 från Lars Perssons arbetskollegor insåg han emellertid att det fanns ett allvarligt problem. I skrivelsen angavs bland annat att kollegorna under en längre tid uppfattat att det fanns en konflikt på grund av stora samarbetssvårigheter mellan Barbro Brandt och Lars Persson och att Lars Persson mådde mycket dåligt. Ulf Norring kände då att det var problem med arbetsmiljön på IFO. Han tog kontakt med Sverker Eliasson, personalchefen Gunilla Sundqvist och företagshälsovården samt bokade in ett möte den 5 mars 2010. Gunilla Sundqvist har bekräftat att Ulf Norring och Sverker Eliasson kontaktade henne i början av mars 2010 med anledning av samarbetsproblemen. Vid mötet den 5 mars 2010 deltog Ulf Norring, Sverker Eliasson, Gunilla Sundqvist och företagshälsovårdssamordnaren Agneta Sunder. Mötet utmynnade i att en s.k. mobbningsutredning skulle genomföras. Det fanns visserligen redan under hösten 2009 vissa indikationer på att arbetsklimatet på IFO inte var tillfredsställande. Det har dock inte kommit fram i målet att Sverker Eliasson eller Ulf Norring vid denna tid fick information om att problemen var särskilt svåra eller omfattande. I stället får deras egna uppgifter om när de fick kännedom om problemens allvar stöd av vad bland andra Kjell Jonsson och Gunilla Sundqvist har uppgett. En utgångspunkt för hovrättens prövning är därför att Sverker Eliasson fick kännedom om att det fanns allvarliga samarbetsproblem mellan Barbro Brandt och Lars Persson någon gång efter julen 2009 och Ulf Norring i början av mars 2010. 12 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM B 399-14 2015-03-03 4.3 Vilket formellt ansvar hade Sverker Eliasson respektive Ulf Norring? För Krokoms kommuns del har uppgifterna som rör arbetsmiljön uttryckligen delegerats. Uppgifterna har delegerats till Ulf Norring som i sin tur har delegerat uppgifterna vidare till Sverker Eliasson. I målet har det kommit fram att Sverker Eliasson var sjukskriven under en period. Det innebär att ansvaret för arbetsmiljöarbetet under den perioden återgick till Ulf Norring. Detta saknar dock betydelse i målet eftersom åklagarens talan avser händelser som inträffat efter det att Sverker Eliasson åter börjat arbeta. Från formella utgångspunkter var det alltså Sverker Eliasson som hade arbetsmiljöansvaret under den aktuella tiden. Åklagaren har dock gjort gällande att även Ulf Norring haft ett sådant ansvar trots att han delegerat uppgifterna vidare. I flera domar har Högsta domstolen framhållit det viktiga i att det sker en tydlig delegering och att en otydlig sådan leder till att ansvaret ligger kvar på den högre nivån (NJA 2004 s. 34, 80 och 126). Av domarna framgår också att en underlydande arbetsledare som har den omedelbara tillsynen över en verksamhet har ett ansvar även utan att arbetsmiljöuppgifterna formellt delegerats till honom eller henne. Det innebär dock inte att den högre befattningshavaren är fri från sitt ansvar. Här är dock frågan vilket ansvar som ligger kvar hos den högre befattningshavaren efter en delegation av arbetsmiljöuppgifterna. Av förarbetena till arbetsmiljölagen framgår att det inte varit avsikten att arbetsgivaransvaret skulle vara fast placerat på en eller flera personer utan hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. När arbetsmiljöansvaret bedöms ska det i stället finnas ett rimligt spelrum och hänsyn tas till vilka fel som faktiskt begåtts (prop. 1976/77:149 s. 373 f. och den skiljaktiga meningen i NJA 2004 s. 126). Det innebär att den högre befattningshavaren även efter en delegation har ett ansvar för arbetsmiljön. Det är dock naturligt att det ansvaret är mindre än när delegering saknas. Annars skulle ju en delegering av arbetsmiljöansvaret helt sakna betydelse. 13 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM B 399-14 2015-03-03 Det är tydligt att ansvaret kan ligga kvar på den högre befattningshavaren om delegering har skett till en person som saknar erfarenhet eller kunnande i frågan. Den högre befattningshavaren har också ett ansvar för att utöva tillsyn och kontrollera att den underlydande sköter sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt. I detta kontrollansvar bör ligga att den högre befattningshavaren måste agera om han eller hon uppmärksammas på omständigheter som i väsentlig grad påverkar arbetsförhållandena på arbetsplatsen. Även i andra situationer är det rimligt att den som delegerat uppgifterna behåller ett visst ansvar. Det kan gälla förhållanden som inte omfattas av den underlydandes beslutsbefogenheter men däremot av den högre befattningshavarens. Den högre befattningshavaren bör även ansvara för egna åtgärder som har inverkat på arbetsmiljön. Hovrätten har tidigare kommit fram till att Ulf Norring i samband med skrivelsen den 4 mars 2010 insåg att det fanns allvarliga samarbetsproblem på IFO och att Lars Persson då mådde mycket dåligt. Dessa förhållanden är sådana som rör arbetsmiljön för de anställda. Med hänsyn till dessa indikationer har Ulf Norring från den tidpunkten haft ett ansvar för att kontrollera hur arbetsmiljöansvaret sköttes. Han har därefter även själv vidtagit åtgärder som påverkade arbetsmiljön för de anställda och har enligt vad som tidigare sagts ansvaret för dessa. Den slutsats som hovrätten alltså har kommit fram till är att Ulf Norrings åtgärd att delegera arbetsmiljöuppgifterna inte formellt friar honom från straffrättsligt ansvar för arbetsmiljöbrott för åtgärder eller underlåtenheter efter den 4 mars 2010. 4.4 Medförde samarbetsproblemen och Lars Perssons hälsa att Sverker Eliasson och Ulf Norring var skyldiga att vidta åtgärder? Hovrätten har tidigare kommit fram till att Sverker Eliasson och Ulf Norring fick kännedom om att det fanns allvarliga samarbetsproblem mellan Barbro Brandt och Lars Persson någon gång efter julen 2009 respektive i början av mars 2010. I samband med att de fick reda på dessa samarbetsproblem har de även fått kännedom om att Lars Persson mådde dåligt. Vad gäller Lars Perssons hälsa under denna tid har Sverker Eliasson berättat att Lars Persson efter julen 2009 uppgav att han hade 14 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM B 399-14 2015-03-03 sömnsvårigheter och ont i magen samt att han då tänkte att Lars Persson kunde vara på väg in i en depression. Av anteckningar från ett möte den 8 februari 2010, vid vilket Sverker Eliasson, Barbro Brandt och Lars Persson närvarade, framgår att det från arbetsledningen framfördes oro för Lars Perssons hälsa och att Lars Persson vid flera tillfällen uppgett att han hade sömnproblem, var stressad och hade ont i magen. Vidare framgår av skrivelsen från arbetskollegorna den 4 mars 2010 att kollegorna upplevde att Lars Persson mådde fruktansvärt dåligt. Det är tydligt att samarbetsproblemen mellan Barbro Brandt och Lars Persson samt det förhållandet att Lars Persson mådde mycket dåligt har medfört att det fanns en skyldighet att vidta åtgärder i syfte att försöka förhindra ohälsa. 4.5 Vilka åtgärder vidtogs med anledning av samarbetsproblemen och Lars Perssons hälsa? Av anteckningar från mötet den 8 februari 2010 framgår att det föreslogs att Lars Persson skulle besöka läkare på Commodia, som var det företag som Krokoms kommun upphandlat för att sköta dess företagshälsovård. Själv tyckte han att det inte var nödvändigt och ville tänka över saken. Ett nytt möte hölls den 26 februari 2010. Då var Kjell Jonsson, Barbro Brandt och Lars Persson närvarande. I anteckningar från mötet anges bland annat att Lars Persson var upprörd och arg över att ha blivit kallad till mötet samt att Lars Persson efter en del övertalning gick med på att göra ett besök hos läkare inom företagshälsovården. Det har vidare framgått att s.k. trepartssamtal anordnades mellan Lars Persson, arbetsgivaren och företagshälsovårdssamordnaren Agneta Sunder. Syftet med trepartssamtal är bland annat att förmedla snabb kontakt med t.ex. företagshälsovården. Genom arbetsgivaren kom Lars Persson i kontakt med Henrik Brodin, psykolog på Commodia. Kjell Jonsson följde med Lars Persson till mötet. Det är inte klarlagt när mötet ägde rum, men det bör ha varit i slutet av februari eller i början av mars 2010. Henrik Brodin har berättat att bakgrunden till mötet var att Lars Persson hade sagt 15 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM B 399-14 2015-03-03 saker som medfört att arbetsgivaren kände oro för Lars Persson. Enligt Henrik Brodin var Lars Persson väldigt upprörd och gick runt i rummet. Lars Persson upplevde att han blivit kränkt av sin arbetsledare Barbro Brandt och att han blivit ifrågasatt i tjänsten. Henrik Brodin kunde inte riktigt se att Lars Perssons reaktion stod i proportion till detta och det var uppenbart att Lars Persson behövde hjälp. Henrik Brodins bedömning efter mötet var att det då inte fanns risk för självmord, men han använde inte något vedertaget instrument vid denna bedömning. Efter skrivelsen den 4 mars 2010 tog Ulf Norring kontakt med Sverker Eliasson, Gunilla Sundqvist och företagshälsovården samt bokade in ett möte dagen efter. Vid detta möte deltog Ulf Norring, Sverker Eliasson, Gunilla Sundqvist och Agneta Sunder. Mötet resulterade i att en s.k. mobbningsutredning skulle genomföras; ett önskemål som också förts fram av den fackliga organisationen. Utredningen skulle utföras externt och Commodia tillfrågades om de kunde göra utredningen. Detta skedde genom att Agneta Sunder gjorde en muntlig beställning till Henrik Brodin. Sverker Eliasson har berättat att även han kontaktade Commodia eftersom Agneta Sunder inte hade fått något klart besked på sin förfrågan samt att han då fick beskedet att Commodia inte åtog sig uppdraget. Efter det negativa beskedet från Commodia kom Sverker Eliasson att göra mobbningsutredningen. Han hade inte någon tidigare erfarenhet av att göra sådana. Han konstaterade att det av föreskrifterna om åtgärder mot kränkande särbehandling i arbetslivet inte framgick att arbetsgivaren inte fick göra utredningen. Även personalchefen Gunilla Sundqvist har uppgett att hon tittade i föreskrifterna och i kommunens policy angående kränkande särbehandling samt att hon kom fram till att en överordnad arbetsledare kunde göra utredningen, men anser att det hade varit bra om personalavdelningen hade varit med i utredningen. Ulf Norring visste att Sverker Eliasson skulle göra mobbningsutredningen om inte Commodia åtog sig att göra den. Den s.k. mobbningsutredningen genomfördes på så sätt att Sverker Eliasson höll samtal med Lars Persson, både enskilt och med Helene Wikner, som var lokalt fackligt ombud, närvarande. Sverker Eliasson höll även enskilda samtal med Barbro Brandt 16 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM B 399-14 2015-03-03 samt samtal där både Barbro Brandt och Lars Persson var närvarande. Sverker Eliasson talade dock inte med några andra av de anställda eftersom han i samråd med Ulf Norring, Gunilla Sundqvist och Agneta Sunder bedömde att det kunde vara till nackdel för Lars Perssons integritet. Det underlag som Sverker Eliasson hade när han skulle göra sin bedömning var alltså i huvudsak Lars Perssons och Barbro Brandts uppgifter. Lars Persson upplevde att Barbro Brandt utsatte honom för kränkande särbehandling, medan Barbro Brandt ansåg att hon inte gjorde detta och att hon inte heller utsatte någon annan för detta. Enligt Barbro Brandt tog hon bara upp fel och brister som upptäcktes i Lars Perssons arbete. Slutsatsen i Sverker Eliassons utredning var att han bedömde att Barbro Brandt varken utsatt Lars Persson för kränkande särbehandling eller trakasserier. Sverker Eliasson som bl.a. uppgett att han deltog när Lars Persson var högljutt kritisk mot Barbro Brandt har förklarat att han står fast vid denna bedömning. Ulf Norring har berättat att han blev förevisad mobbningsutredningen, att han läste den och konstaterade att slutsatsen var att kränkande särbehandling inte förekommit. Ulf Norring har vidare uppgett att han inte reflekterade över att arbetskamraterna inte hade hörts, men att han i efterhand tycker att utredningen var tunn. Resultatet av den s.k. mobbningsutredningen presenterades på ett möte den 19 april 2010 där bland andra Lars Persson deltog. Lars Persson besökte läkare och psykolog vid flera tillfällen under våren 2010. Mats Johansson, specialist i allmänmedicin, träffade Lars Persson några gånger mellan mars 2010 och den 8 juni 2010. Mats Johansson skrev ut flera mediciner och sjukskrev Lars Persson. Han kunde inte bedöma om Lars Persson kunde återgå till sitt arbete. 17 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM B 399-14 2015-03-03 Lars Persson träffade även Christer Svensson, som då var anställd som psykolog/psykoterapeut på Commodia. De träffades den 17 maj 2010, den 26 maj 2010 och den 3 juni 2010. Det har vidare framgått att Lars Persson efter besök hos läkare den 20 maj 2010 blev sjukskriven fram till den 10 juni 2010, att tanken var att Mats Johansson skulle haft telefonkontakt med Lars Persson efter överläggningen den 10 juni 2010 och att Christer Svensson skulle träffa Lars Persson den 11 juni 2010. 4.6 Vilka arbetsrättsliga åtgärder vidtogs gentemot Lars Persson? Vid mötet den 19 april 2010, då resultatet av mobbningsutredningen presenterades, berättade Sverker Eliasson att arbetsgivaren avsåg att meddela Lars Persson en skriftlig varning på grund av fel och brister hänförliga till arbetet. Det lokala fackliga ombudet Helene Wikner var med vid mötet. Hon har berättat att varken hon eller Lars Persson kände till att frågan om varning skulle tas upp. Helene Wikner kände att hon behövde hjälp att hantera situationen och ett regionalt ombud, Roger Fält, skulle anlitas. Ulf Norring var inte med vid mötet den 19 april 2010. Sverker Eliasson har uppgett att han och Lars Persson var överens om att Lars Persson skulle vara hemma med lön den närmaste tiden och att han också beslutade att Lars Persson skulle bli arbetsbefriad. Han ansåg egentligen att Lars Persson skulle bli sjukskriven, men Lars Persson ville inte sjukskriva sig. Ulf Norring, Sverker Eliasson, Gunilla Sundqvist och Agneta Sunder hade möten i princip varje vecka under perioden 19 april–19 maj 2010. De diskuterade då om Lars Perssons brister i arbetet eventuellt var så allvarliga att det fanns grund för att avskeda honom. Deras gemensamma bedömning var att det inte var tillräckligt med en varning och att det fanns tillräckligt stöd för ett eventuellt avskedande. Den 19 maj 2010 hölls ett nytt möte, vid vilket Ulf Norring, Sverker Eliasson, Gunilla Sundqvist, Lars Persson, Helene Wikner och Roger Fält närvarade. Helene Wikner har 18 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM B 399-14 2015-03-03 berättat att personalchefen Gunilla Sundqvist under mötets gång sade att arbetsgivaren övervägde att ta till allvarligare åtgärder än varning. Roger Fält, som deltog per telefon, har uppgett att det blev förvirrande när arbetsgivaren ändrade sig och talade om andra åtgärder än varning. Han har vidare berättat att han då bad att få tala med Gunilla Sundqvist enskilt, att Gunilla Sundqvist under de enskilda diskussionerna var bestämd och att hon inte var beredd att ändra sin uppfattning. Mötet avslutades med att arbetsgivaren övervägde avskedande. Ulf Norring undertecknade den 26 maj 2010 en underrättelse om avskedande genom vilken Lars Persson underrättades om att Krokoms kommun övervägde att avskeda honom från anställningen som socialsekreterare och att hans arbetstagarorganisation hade varslats om den övervägda åtgärden. I underrättelsen upplystes vidare om rätten att begära överläggningar. Formell överläggning, som skulle ha ägt rum den 10 juni 2010, begärdes. Roger Fält talade mycket med Lars Persson och förklarade att överläggningen kunde sluta på olika sätt och beskrev de olika alternativen. Någon överläggning kom inte att hållas eftersom Lars Persson tog sitt liv den 10 juni 2010. 4.7 Vilka brister kan läggas Sverker Eliasson och Ulf Norring till last vad gäller arbetsmiljön? I detta fall handlar det om problem i arbetsmiljön som har med psykosociala faktorer att göra. Det finns dock ingen principiell skillnad i arbetsmiljöansvaret i förhållande till fysiska brister, även om det till viss del handlar om andra regler som ska tillämpas. I sammanhanget måste det dock beaktas att fysiska brister är mer konkreta och ofta kan åtgärdas på ett enklare sätt än brister i psykosociala förhållanden. Enligt hovrätten bör man väga in att det vid exempelvis samarbetsproblem handlar om känsliga mellanmänskliga förhållanden där det ofta finns olika uppfattningar, t.ex. i frågorna om det finns något problem och vad som är orsaken till ett eventuellt problem. Till skillnad från fysiska brister finns det i dessa fall uppenbara risker att en åtgärd för att komma till rätta med en viss brist kan leda till att andra problem uppstår. Det handlar 19 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM B 399-14 2015-03-03 många gånger om svårlösta problem som kräver noga överväganden. Detta ställer visserligen högre krav på den som har ansvar för arbetsmiljön men samtidigt måste det tolereras ett större utrymme för olika bedömningar. 4.7.1 Ska hovrätten pröva de mer formella delarna av arbetsmiljöhanteringen? Vissa delar av åklagarens gärningspåstående handlar om att Sverker Eliasson underlåtit att systematiskt planera, leda och kontrollera verksamheten i syfte att skapa en god arbetsmiljö och förebygga ohälsa (stycke 4 i gärningsbeskrivningen). Det har vidare gjorts gällande att Sverker Eliasson har underlåtit att regelbundet undersöka arbetsförhållandena för att identifiera de risker som finns på arbetsplatsen, göra en riskbedömning och åtgärda de risker som framkommit (stycke 5 i gärningsbeskrivningen). Motsvarande gärningsbeskrivning finns, med några mindre skillnader, även för Ulf Norring (stycke 7–8). Åklagarens påståenden i den delen kan uppfattas som fristående från gärningsbeskrivningen i övrigt och ta sikte på de mer formella delarna av det systematiska arbetsmiljöarbetet, såsom brister i olika styrdokument. Åklagaren har dock vid huvudförhandlingen i hovrätten uppgett att dessa stycken i gärningsbeskrivningen (dvs. stycke 4–5 vad gäller Sverker Eliasson och stycke 7–8 avseende Ulf Norring) ska läsas i ett sammanhang med den precisering som finns i stycke 6, för Sverker Eliasson, respektive stycke 9, för Ulf Norring. Hovrätten prövar därför inte dessa gärningspåståenden separat. Hovrätten noterar dock att Karoline Humble har förklarat att hon varit med och utvecklat dessa frågor i kommunen och att det fanns en arbetsmiljöpolicy, handlingsplan, stöddokument för bland annat kränkande särbehandling och rutiner för vad var och en ska göra när det gäller arbetsmiljöarbetet. 20 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM B 399-14 2015-03-03 4.7.2 Var Sverker Eliasson eller Ulf Norring oaktsam genom att inte i tillräcklig grad anpassa Lars Perssons arbetsförhållanden eller omplacera honom? Vid prövningen av om Sverker Eliasson eller Ulf Norring har brustit i sitt arbetsmiljöansvar måste det bedömas om det var möjligt för dem att vidta andra åtgärder än det som faktiskt gjordes. Åklagarens gärningsbeskrivning innehåller vissa exempel på åtgärder som Sverker Eliasson och Ulf Norring enligt åklagaren borde ha vidtagit, såsom att anpassa arbetsförhållandena eller omplacera Lars Persson. Hovrätten är dock inte bunden av dessa exempel utan gärningsbeskrivningen är konstruerad så att även andra åtgärder kan tänkas. Hovrätten har tidigare kommit fram till att Sverker Eliasson och Ulf Norring var införstådda med Lars Perssons situation vid olika tidpunkter och att båda våren 2010 visste om de allvarliga samarbetsproblemen mellan honom och Barbro Brandt. Det har också kommit fram att Lars Perssons hälsa förändrades markant under våren 2010. Flera personer har sagt att det fanns många yttre tecken på en negativ tendens som att han gick ner i vikt, började röka och hade svårt att sitta still. Det är förhållanden som Sverker Eliasson och Ulf Norring, åtminstone sammantaget, inte har kunnat undvika att uppmärksamma. Det har också varit tydligt för dem att det var samarbetsklimatet mellan Lars Persson och Barbro Brandt som enligt Lars Persson var orsaken till hans försämrade hälsa. En naturlig första åtgärd i det sammanhanget hade varit att föra konstruktiva diskussioner med Lars Persson och Barbro Brandt. Om sådana diskussioner inte hade lett till något resultat hade det, som åklagaren angett, varit en lämplig åtgärd att anpassa arbetsförhållandena för Lars Persson eller omplacera honom så att kontakterna mellan de två minimerades. I målet har det dock kommit fram att Lars Persson redan under hösten 2009 försökt komma överens med Barbro Brandt och att det åtminstone vid något tillfälle under 21 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM B 399-14 2015-03-03 2010 gjorts försök att lösa problemen utan resultat. Med hänsyn till de starka motsättningar som fanns verkar det inte som att ytterligare diskussioner skulle kunna ha löst samarbetsproblemen. När det gäller frågan om att anpassa Lars Perssons arbetsförhållanden har det framgått att han framställde önskemål om att få tillbaka Kjell Jonsson som arbetsledare i stället för Barbro Brandt. Kjell Jonsson var dock inte intresserad av detta. Det finns skäl att utgå från att andra anpassningsåtgärder, såsom att ändra Lars Perssons arbetsuppgifter inom ramen för den organisation som fanns, skulle bli verkningslösa eftersom det var samarbetet mellan Lars Persson och Barbro Brandt som inte fungerade. Det kan inte heller krävas av en arbetsgivare att arbetsanpassa ett arbete om detta skulle kräva omorganisation av verksamheten. Frågan om anpassningsåtgärder har inte närmare berörts under tingsrättens förhandling och det är därför svårt att bedöma vilka sådana möjligheter som fanns. Det kan dock inte uteslutas att det fanns en möjlighet att exempelvis tilldela Lars Persson en annan arbetsledare utan att ändra på organisationen. Det är inte klarlagt i målet att frågan förts på tal för Sverker Eliasson eller Ulf Norring. Sverker Eliasson måste dock efter hand ha fått klart för sig att fortsatta diskussioner mellan Lars Persson och Barbro Brandt inte skulle lösa problemen. Sverker Eliasson var också införstådd med att Lars Persson mådde mycket dåligt av situationen. Även om det skulle visa sig att det inte gick att anpassa Lars Perssons arbetsförhållanden borde Sverker Eliasson ha undersökt saken eller lyft frågan till Ulf Norring. Eftersom han inte gjort det har han i viss mån varit oaktsam i förhållande till arbetsmiljölagstiftningens krav på att vidta åtgärder för att förebygga ohälsa. För Ulf Norrings del blev han något senare införstådd med situationen. Inte heller han har undersökt möjligheterna att anpassa Lars Perssons arbetsförhållanden. Även Ulf Norring har därför varit oaktsam på motsvarande sätt, men från en senare tidpunkt. Åklagaren har också som exempel angett att det borde ha undersökts om Lars Persson kunde ha omplacerats. Det är också en fråga som Lars Persson väckte för Kjell Jonsson. Även Maria Lundqvist Persson har berättat att hon ringde till Kjell Jonsson 22 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM B 399-14 2015-03-03 angående detta någon gång under första halvan av januari 2010 för att lägga lite mer kraft bakom Lars Perssons ord. Kjell Jonsson talade med Sverker Eliasson om en eventuell omplacering av Lars Persson. Av anteckningar från mötet den 26 februari 2010 framgår också att möjligheterna till omplacering skulle ses över. Det är dock oklart om frågan verkligen diskuterades på mötet. Även under maj månad tog Maria Lundqvist Persson upp frågan med Sverker Eliasson på Ica Maxi och föreslog ett jobb på Elevhälsan. Sverker Eliassons bedömning var att Lars Persson inte mådde bra och behövde hjälp med sin hälsa samt att Lars Persson först behövde bli frisk innan det kunde bli aktuellt med omplacering. Han har vidare uppgett att han tror att Lars Persson ville vara kvar på IFO och att det inte fanns något annat lämpligt arbete där. Arbetsmiljökonsulten Karoline Humble har uttalat sig i generella ordalag och angett att frågor om omplacering tas upp först när det gjorts en medicinsk bedömning att personen inte kan återgå till sitt ordinarie arbete. Någon medicinsk bedömning har, såvitt framkommit, inte gjorts avseende Lars Persson. Mats Johansson har visserligen uppgett att han inte kunde bedöma om Lars Persson kunde återgå till sitt arbete, men anledningen till att Mats Johansson inte ansåg sig kunna bedöma detta var att arbetsgivaren då övervägde att vidta arbetsrättsliga åtgärder mot Lars Persson. Det kan i detta sammanhang konstateras att det vid avskedande inte finns någon omplaceringsskyldighet för arbetsgivaren. En arbetsgivare kan inte heller anses vara skyldig att omplacera en arbetstagare för att möjliggöra arbetsanpassning för en annan arbetstagare. Hovrätten anser att det inte går att bortse från de uppgifter som kommit fram om att Lars Persson – efter att han tidigare sagt till Kjell Jonsson att han ville bli omplacerad – flera gånger sade att han inte ville bli omplacerad utan att han i stället skulle rätta till bristerna i arbetet. Det kan således inte uteslutas att Lars Persson gett olika besked i frågan om omplacering. 23 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM B 399-14 2015-03-03 Det förhållandet att Lars Persson mådde mycket dåligt och var deprimerad kan ha gjort en omplacering svår och det har även framförts att Lars Persson hade svårt att ta emot hjälp från t.ex. företagshälsovården eftersom han ansåg att problemen inte handlande om honom utan om Barbro Brandt. Sverker Eliasson har i det sammanhanget uppgett att hans bedömning var att det krävdes extern experthjälp i form av Commodia för att bedöma vad depressionen berodde på och att Lars Persson behövde komma till rätta med sin hälsa innan det kunde bli aktuellt med omplacering. Därför framstår det inte som helt okomplicerat med en omplacering i den situation som var. Med hänsyn till Lars Perssons situation borde dock Sverker Eliasson och Ulf Norring närmare ha undersökt möjligheterna till omplacering av honom och inte omedelbart ha avfärdat en sådan åtgärd. Eftersom de inte har gjort det har de även i detta avseende i viss mån varit oaktsamma i förhållande till arbetsmiljölagens krav på att vidta åtgärder för att förebygga ohälsa. Det kan inte uteslutas att det fanns andra möjligheter för Sverker Eliasson eller Ulf Norring att förändra Lars Perssons arbetssituation. Några sådana förslag har emellertid inte förts fram vid hovrättens förhandling och det går inte heller att se några uppenbara sådana åtgärder. Det är inte heller rimligt att Sverker Eliasson eller Ulf Norring ska vara straffrättsligt ansvariga för eventuella brister som är så svårfunna. Slutligen kan det ifrågasättas om Sverker Eliasson eller Ulf Norring borde ha vidtagit några andra åtgärder som tog sikte på Lars Perssons ohälsa än de som vidtagits. När det gäller den frågan kan det konstaterats att Lars Persson vid flera tillfällen uppmanades att ta kontakt med läkare och psykolog. Han var dock till en början ovillig till sådana kontakter och ansåg att problemet inte låg hos honom. Som tidigare har nämnts besökte han dock både läkare och psykolog efter en tid. Det är också klarlagt att det anordnades s.k. trepartssamtal där Lars Persson deltog. Något annat har inte kommit fram än att syftet med läkar- och psykologkontakterna var att förbättra Lars Perssons hälsa. Huruvida dessa kontakter var ändamålsenliga för att Lars Persson skulle kunna återkomma till sitt arbete har däremot inte undersökts. En naturlig åtgärd hade därför varit att kartlägga Lars Perssons rehabiliteringsbehov utifrån den 24 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM B 399-14 2015-03-03 förutsättningen att han skulle komma tillbaka till arbetet. Eftersom Sverker Eliasson eller Ulf Norring inte har gjort det har de varit i viss mån oaktsamma i förhållande till arbetsmiljölagens krav på att förebygga ohälsa. 4.7.3 Var Sverker Eliasson och Ulf Norring oaktsamma i samband med den s.k. mobbningsutredningen? När Ulf Norring, genom skrivelsen den 4 mars 2010, insåg att det fanns allvarliga samarbetsproblem mellan Lars Persson och Barbro Brandt kallade han till ett möte dagen därpå, som utmynnade i att en mobbningsutredning skulle genomföras. Det har inte gjorts gällande annat än att det i och för sig var en lämplig åtgärd att göra en sådan utredning. Det är dock tydligt att utredningen inte genomfördes på ett godtagbart sätt. I princip tog Sverker Eliasson bara del av Barbro Brandts och Lars Perssons uppfattningar och kom fram till att det inte handlade om mobbning. Redan av skrivelsen den 4 mars 2010 framgår att Lars Perssons arbetskollegor kunnat bidra med information i frågan och rent allmänt får det anses ändamålsenligt att inhämta uppgifter även från andra än de som var direkt inblandade. I detta fall tillkommer att det var kollegorna som påtalade förhållandena. Genom att kollegorna inte tillfrågades är slutsatsen i utredningen baserad på ett bristfälligt underlag och det är svårt att förstå hur Sverker Eliasson kunnat dra sin slutsats på det underlaget. Det kan även ifrågasättas om det var lämpligt att Sverker Eliasson gjorde utredningen. Även om åklagarens gärningsbeskrivning tar sikte på underlåtenhet att vidta åtgärder och att det i och för sig var en aktiv åtgärd att genomföra mobbningsutredningen anser hovrätten att gärningsbeskrivningen får anses omfatta den bristfälligt utförda mobbningsutredningen. Med hänsyn till Sverker Eliassons kunskap om hur dåligt Lars Persson mådde var det oaktsamt att utföra den på det sätt som skedde. Han hade visserligen inte tidigare gjort någon liknande utredning, men utredningen har så klara brister att Sverker Eliasson 25 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM B 399-14 2015-03-03 trots det borde ha insett att den var bristfälligt utförd. Sverker Eliasson har alltså varit oaktsam i förhållande till Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om åtgärder mot kränkande särbehandling i arbetslivet. Ulf Norring deltog inte aktivt i själva utredningen men fick den presenterad för sig och läste igenom den. Han borde ha uppmärksammat bristerna i utredningen eftersom de var tydliga. Även Ulf Norring har därmed varit oaktsam på motsvarande sätt som Sverker Eliasson. 4.8 Vilka brister kan läggas Sverker Eliasson och Ulf Norring till last vad gäller de arbetsrättsliga åtgärderna? I målsägandenas tillägg till gärningsbeskrivningen görs det gällande att Sverker Eliasson den 19–26 maj 2010 har startat en arbetsrättslig procedur i syfte att avskeda Lars Persson från dennes anställning i Krokoms kommun och att Ulf Norring den 26 maj 2010 har undertecknat underrättelse om avsked med syfte att underrättelsen skulle delges Lars Persson med vetskap dels om att ingen grund för avskedande förelåg eller i vart fall utan vetskap om att sådan grund förelåg, dels om de varningar för självmordsrisk som förelåg. Frågan om arbetsrättsliga åtgärder mot Lars Persson hade diskuterats en tid innan frågan togs upp med honom den 19 maj 2010. Sverker Eliasson hade varit med i dessa diskussioner och deltog även vid mötet. I målet har det dock inte kommit fram att Sverker Eliasson var drivande i frågan. Snarare ger utredningen stöd för att flera personer i chefsposition inför mötet hade kommit fram till att det kunde finnas skäl att vidta arbetsrättsliga åtgärder mot Lars Persson. Det har vidare framgått att Sverker Eliasson inte hade delegation att avskeda och det var inte heller han, utan Ulf Norring, som undertecknade underrättelsen om avskedande den 26 maj 2010. Sammantaget anser hovrätten att det inte är utrett att Sverker Eliasson den 19–26 maj 2010 har haft en sådan roll som förutsätts i gärningspåståendet. Redan av det skälet kan talan i denna del inte bifallas mot Sverker Eliasson. 26 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM B 399-14 2015-03-03 Ulf Norring har uppgett att han fick underrättelsen från personalavdelningen för underskrift och att han gjorde bedömningen att det fanns grund för avskedande. Avskedande får enligt 18 § lagen (1982:80) om anställningsskydd ske om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Vissa av de fel och brister som lagts Lars Persson till last har beskrivits tämligen vagt, exempelvis att det fanns klagomål från klienter och samarbetspartners. Det försvårar bedömningen av om det fanns grund för avskedande. De fel och brister som arbetsgivaren såg allvarligast på var att Lars Persson överskridit delegationsbestämmelserna genom att ha fattat vissa beslut och att han skulle ha gjort sig skyldig till sekretessbrott genom att lämna information om en klient till en tilltänkt förvaltare samt genom att ha skickat en akt med skyddad information till Rättsmedicinalverket. Utredningen visar att arbetsgivaren redan under 2009 tog upp en del av detta med Lars Persson och det har inte framgått vilka fel eller brister som tillkommit i april–maj 2010 som gjorde att arbetsgivaren ansåg att det inte var tillräckligt med en skriftlig varning. Enligt hovrättens bedömning framstår det, mot bakgrund av den utredning som har presenterats i denna del, som tämligen klart att det inte fanns tillräckliga skäl för avskedande. Det har därmed inte heller funnits skäl att skicka ut en underrättelse om avskedande till Lars Persson. Det är inte visat att Ulf Norring haft vetskap om att det saknades grund för avskedande, men han har inte skaffat sig tillräcklig kunskap i frågan. 4.9 Var det fråga om sådan klandervärd oaktsamhet som är straffbar? Högsta domstolen har i avgörandet NJA 1991 s. 163 uttalat att principiella skäl talar för att man iakttar en viss försiktighet när det gäller tillämpningen av oaktsamhetsrekvisitet i 3 kap. 7 § brottsbalken, som gäller vållande till annans död. I rättsfallet NJA 2004 s. 34 tog Högsta domstolen bland annat ställning till om den tilltalade hade handlat med sådan oaktsamhet som han kunde klandras för. Den tilltalade var övningsledare för en stridshinderbana vid vilken en värnpliktig hade drunknat under en militär övning. Domstolen ansåg att den tilltalade visserligen på grund av en felbedömning hade underlåtit att iaktta en korrekt säkerhetsnivå och att 27 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM B 399-14 2015-03-03 denna underlåtenhet hade varit en orsak till den värnpliktiges död, men att underlåtenheten inte var så klandervärd att den föranledde ansvar för vållande till annans död. Han kunde därför inte heller fällas till ansvar för arbetsmiljöbrott. Med oaktsamhet bör därför i detta sammanhang inte förstås vilken som helst avvikelse från ett helt aktsamt beteende. Hovrätten har tidigare kommit fram till att det fanns brister i Sverker Eliassons och Ulf Norrings hantering av Lars Perssons situation. Dessa brister har bestått i att de inte har undersökt om det gick att anpassa Lars Perssons arbetsförhållanden eller om det fanns möjligheter att omplacera honom och att de inte har kartlagt Lars Perssons rehabiliteringsbehov. Sverker Eliasson har vidare genomfört mobbningsutredningen på ett bristfälligt sätt och Ulf Norring har inte uppmärksammat bristerna i den. Ulf Norring har dessutom undertecknat en underrättelse om avskedande till Lars Persson utan att det fanns skäl för detta. När det gäller bristerna i att undersöka anpassningsåtgärder och omplaceringsmöjligheter finns det skäl att utgå från att det inte var helt enkelt att i praktiken åstadkomma en ordning som kunde leda till att Lars Perssons situation förbättrades. Som hovrätten tidigare har varit inne på skulle eventuella anpassningsåtgärder utan förändring av organisationen kräva kreativa lösningar som inte var helt näraliggande. Enligt vad som kommit fram gav Lars Persson själv olika besked i frågan om han ville att möjligheterna till omplacering skulle undersökas och efter hand mådde han allt sämre. Det gjorde att förutsättningarna för en omplacering begränsades. Underlåtenheten att kartlägga Lars Perssons rehabiliteringsbehov så att han skulle kunna återkomma till sitt arbete kan inte anses särskilt graverande. Som tidigare har redovisats uppmanades han av flera personer att söka läkar- och psykologhjälp. Han tog också sådana kontakter efter hand. Även om dessa kontakter inte hade till direkt syfte att få Lars Persson i arbete utan att få honom att må bättre handlar det om mindre skillnader. Det vanliga är att kartläggningar av en persons rehabiliteringsbehov avser mer konkreta sätt att åtgärda arbetsoförmågan. När det som i detta fall handlar om svårbedömda psykosociala faktorer är det svårt att se hur en sådan kartläggning skulle ha kunnat förändra Lars Perssons arbetsförhållanden med de förutsättningar som fanns. 28 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM B 399-14 2015-03-03 Enligt hovrättens uppfattning är bristerna i samband med mobbningsutredningen mer framträdande. Den genomfördes på ett bristfälligt sätt. Det har emellertid kommit fram att Sverker Eliasson genom att kontakta Commodia först försökt få en extern part att göra utredningen. Vidare framstår det inte – bland annat med hänsyn till att Commodia vid den tidpunkten inte hade någon metodik för denna typ av utredningar – som att det då var helt givet hur en sådan utredning borde ha genomförts. Det har inte heller kommit fram att det – exempelvis från den fackliga organisation som hade önskat att en mobbningsutredning skulle genomföras – begärdes att utredningen skulle kompletteras eller att en ny utredning skulle göras. Enligt Agneta Sunder ville inte heller Lars Persson att mobbningsutredningen skulle genomföras. Det finns olika uppgifter i frågan om Lars Persson utsattes för mobbning av Barbro Brandt. Cecilia Bylander har berättat att det i en tidigare version av skrivelsen den 4 mars 2010 stod att det rörde sig om mobbning, men att två kollegor tyckte att skrivelsen då var för starkt formulerad. Själv upplevde hon att Lars Persson till viss del blev kränkt av Barbro Brandt. Therese Hedman har uppgett att delar av personalen uppfattade det som mobbning och har beskrivit att hon själv upplevde det som att Barbro Brandt förminskade Lars Persson genom suckar och blickar. Enligt hennes uppfattning behandlade Barbro Brandt även vissa andra personer på arbetsplatsen, bland andra henne, på ett dåligt sätt. En annan arbetskollega, Åsa Gustafsson, har uppgett att Barbro Brandt även klagade på henne och att hon då sade till Barbro Brandt att hon förbehåller sig rätten att göra fel. Pia Söderback uppfattade det som att flera personer, bland andra Lars Persson, blev utsatta av Barbro Brandt. Kjell Jonsson har uppgett att han inte märkte att Barbro Brandt kränkte eller mobbade Lars Persson, men att han lyssnade på Lars Persson och märkte att Lars Persson mådde dåligt. Kjell Jonsson har vidare berättat att Lars Persson använde kränkande uttryck om Barbro Brandt och att han tror att Lars Persson inte tålde att få kritik. Ett exempel som förts fram till stöd för att Barbro Brandt utsatte Lars Persson för kränkande särbehandling är att hon bestämde att Lars Persson inte fick gå på en kurs som handlade om nätdroger. Det har dock redovisats olika uppfattningar i frågan om det fanns skäl för Lars Persson att delta i kursen. 29 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM B 399-14 2015-03-03 Som framgått har det på arbetsplatsen funnits olika uppfattningar huruvida Lars Persson utsatts för kränkande särbehandling av Barbro Brandt och det framstår mot denna bakgrund inte som helt givet vilken slutsatsen hade blivit om utredningen hade genomförts på ett tillfredsställande sätt. Sverker Eliasson och Ulf Norring har alltså brustit i hanteringen när det gäller anpassning av arbetsförhållandena, omplaceringsmöjligheterna och kartläggning av behovet av rehabilitering. Med hänsyn till Lars Perssons egen inställning och svårigheterna att i praktiken åstadkomma tillfredsställande lösningar är Sverker Eliassons och Ulf Norrings oaktsamhet i dessa avseenden inte så klandervärd att den är straffbar. Oaktsamheten i samband med mobbningsutredningen är mer omfattande. Det finns dock inga tydliga föreskrifter om hur mobbningsutredningar ska genomföras. Bristerna tar därmed sikte på det mer allmänna regelverket i arbetsmiljölagstiftningen. Eftersom det regelverket är mycket generellt lämnar det också utrymme för skiftande tolkningar. Det måste därmed också tolereras ett större utrymme för felbedömningar och misstag än när det finns detaljerade föreskrifter som reglerar en viss situation eller ett visst förhållande. Med hänsyn till detta är inte heller bristerna i anslutning till mobbningsutredningen av sådant slag att de ska bedömas som straffbart oaktsamma. När det sedan gäller Ulf Norrings undertecknande av underrättelsen om avskedande, trots att han inte hade vetskap om att grund för avskedande förelåg, kan först konstateras att det inte med fullständig säkerhet går att veta om den tilltänkta överläggningen den 10 juni 2010 hade utmynnat i ett avskedande. Även om det var en felbedömning av Ulf Norring att underteckna handlingen med utgångspunkt i att det fanns grund för avskedande utgör ett felaktigt avskedande inte i sig ett arbetsmiljöbrott. Ett avskedande som saknat grund kan däremot ogiltigförklaras och föranleda skadestånd. Det är inte klarlagt exakt hur de påstådda bristerna i Lars Perssons arbete presenterades för Ulf Norring, men det har framgått att Ulf Norring diskuterade frågan om eventuellt avskedande flera gånger med Sverker Eliasson, Gunilla Sundqvist och Agneta Sunder i april–maj 2010 och att deras gemensamma bedömning var att det fanns grund för avskedande. Personalchefen Gunilla Sundqvist rådfrågade jurister på Sveriges Kommuner och Landsting om detta ställningstagande 30 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM B 399-14 2015-03-03 och fick då stöd i sin uppfattning. Det har vidare inte kommit fram att det var Ulf Norring som ensam agerade för att avskeda Lars Persson och det finns skäl att utgå från att han litade på Gunilla Sundqvists uppgifter om att det fanns juridiskt hållbara skäl för ett avskedande. Med hänsyn till detta är Ulf Norrings oaktsamhet i detta avseende inte så klandervärd att den är straffbar. Sammanfattningsvis har hovrätten kommit fram till att det inte varit fråga om oaktsamhet av sådant slag att den är straffbar som vållande till annans död eller vållande till sjukdom. Sverker Eliasson och Ulf Norring kan därmed inte heller fällas till ansvar för arbetsmiljöbrott. Åtalet mot Sverker Eliasson och Ulf Norring ska därför ogillas. 4.10 Rättegångskostnader m.m. Åklagaren har inte haft någon erinran mot de ersättningar som målsägandebiträdena och de offentliga försvararna har begärt i hovrätten. Hovrätten finner inte skäl att göra någon annan bedömning. Försvararna och målsägandebiträdena ska således tillerkännas begärd ersättning. Dessa kostnader ska staten stå för. Med hänsyn till utgången i skuldfrågan ska Sverker Eliasson och Ulf Norring befrias från ålagd återbetalningsskyldighet till staten för kostnaderna för försvararna och målsägandebiträdena vid tingsrätten. Av samma skäl lämnas Maria Lundqvist Perssons, Lovisa Perssons, Simon Perssons och Lina Perssons yrkanden om ersättning för rättegångskostnader utan bifall. Sverker Eliasson och Ulf Norring ska även befrias från skyldigheten att betala avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond. 31 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND B 399-14 DOM 2015-03-03 HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B Överklagande senast tisdagen den 31 mars 2015. Sten Burman Per-Anders Svensson Andreas Lööf I avgörandet har deltagit hovrättspresidenten Sten Burman, hovrättsrådet Per-Anders Svensson (skiljaktig), tf. hovrättsassessorn Andreas Lööf, referent, samt nämndemännen Rolf Andersson och Sten Lönn (skiljaktig). Skiljaktig mening, se bilaga C–D Bilaga A 1 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT Rotel 4 DOM 2014-02-19 meddelad i Östersund Mål nr B 2863-11 PARTER (Antal tilltalade: 2) Åklagare Kammaråklagare Åse Schoultz Åklagarmyndigheten Riksenheten för Miljö- och Arbetsmiljömål Östersund 1. Målsägande Maria Lundqvist Persson Brogränd 10 Lgh 1303 831 30 Östersund Målsägandebiträde: Advokat Peter Bergqvist Förrådsvägen 18 141 46 Huddinge 2. Lovisa Persson Brogränd 10 Lgh 1303 831 30 Östersund Målsägandebiträde: Mats El Kott Prästgatan 31 B 831 31 Östersund 3. Simon Persson c/o Mårten Erlandsson S:t Johannesgatan 36 C Lgh 1401 752 64 Uppsala Målsägandebiträde: Mats El Kott Prästgatan 31 B 831 31 Östersund 4. Lina Persson Brogränd 10 Lgh 1303 831 30 Östersund Postadress Box 708 831 28 Östersund Besöksadress Storgatan 6 Telefon Telefax 063-15 06 00 063-15 06 90 E-post: [email protected] Expeditionstid måndag - fredag 08:00-16:00 2 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT Rotel 4 DOM 2014-02-19 B 2863-11 Målsägandebiträde: Mats El Kott Prästgatan 31 B 831 31 Östersund Tilltalad Erik Gösta SVERKER Eliasson, 560412-8230 Konvaljevägen 2 832 47 Frösön Offentlig försvarare: Advokat Andreas Victor F Victors Advokatbyrå HB Storgatan 30 831 30 Östersund DOMSLUT Begångna brott Arbetsmiljöbrott Lagrum 3 kap 7 § 2 st och 10 § brottsbalken Påföljd m.m. 1. 2. Villkorlig dom Dagsböter 100 å 230 kr Brottsofferfond Den tilltalade åläggs att betala en avgift på 500 kr enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond. Ersättning 1. Andreas Victor tillerkänns ersättning av allmänna medel med 249 825 kr. Av beloppet avser 198 720 kr arbete, 1 140 kr tidsspillan och 49 965 kr mervärdesskatt. 2. Mats El Kott tillerkänns ersättning av allmänna medel för arbete som målsägandebiträde med 213 310 kr. Av beloppet avser 169 223 kr arbete, 1 425 kr tidsspillan och 42 662 kr mervärdesskatt. 3. Peter Bergqvist tillerkänns ersättning av allmänna medel för arbete som målsägandebiträde med 228 322 kr. Av beloppet avser 163 323 kr arbete, 1 470 kr tidsspillan, 17 865 kr utlägg och 45 664 kr mervärdesskatt. 4. Av kostnaden för försvararen och målsägandebiträdena ska Sverker Eliasson till staten återbetala 40 000 kr. 3 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT Rotel 4 DOM 2014-02-19 meddelad i Östersund Mål nr B 2863-11 PARTER (Antal tilltalade: 2) Åklagare Kammaråklagare Åse Schoultz Åklagarmyndigheten Riksenheten för Miljö- och Arbetsmiljömål Östersund 1. Målsägande Maria Lundqvist Persson Brogränd 10 Lgh 1303 831 30 Östersund Målsägandebiträde: Advokat Peter Bergqvist Förrådsvägen 18 141 46 Huddinge 2. Lovisa Persson Brogränd 10 Lgh 1303 831 30 Östersund Målsägandebiträde: Mats El Kott Prästgatan 31 B 831 31 Östersund 3. Simon Persson c/o Mårten Erlandsson S:t Johannesgatan 36 C Lgh 1401 752 64 Uppsala Målsägandebiträde: Mats El Kott Prästgatan 31 B 831 31 Östersund 4. Lina Persson Brogränd 10 Lgh 1303 831 30 Östersund Postadress Box 708 831 28 Östersund Besöksadress Storgatan 6 Telefon Telefax 063-15 06 00 063-15 06 90 E-post: [email protected] Expeditionstid måndag - fredag 08:00-16:00 4 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT Rotel 4 DOM 2014-02-19 B 2863-11 Målsägandebiträde: Mats El Kott Prästgatan 31 B 831 31 Östersund Tilltalad ULF Sone Johan Norring, 580625-8298 Ängegatan 4 C 831 37 Östersund Offentlig försvarare: Advokat Rolf Lohse Advokatfirman Bäck & Lohse Box 548 831 27 ÖSTERSUND DOMSLUT Begångna brott Arbetsmiljöbrott Lagrum 3 kap 7 § 2 st och 10 § brottsbalken Påföljd m.m. 1. 2. Villkorlig dom Dagsböter 100 å 500 kr Brottsofferfond Den tilltalade åläggs att betala en avgift på 500 kr enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond. Ersättning 1. Rolf Lohse tillerkänns ersättning av allmänna medel med 258 428 kr. Av beloppet avser 206 172 kr arbete, 570 kr tidsspillan och 51 686 kr mervärdesskatt. 2. Kostnadsersättningen för målsägandebiträdet Mats El Kott har fastställts under domslutet för Sverker Eliasson. 3. Kostnadsersättningen för målsägandebiträdet Peter Bergqvist har fastställts under domslutet för Sverker Eliasson. 4. Av kostnaden för försvararen och målsägandebiträdena ska Ulf Norring återbetala 40 000 kr. 5 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 YRKANDEN M.M. Åklagarens yrkande och bevisning, se domsbilaga 1. Målsägandena har biträtt åtalet, samt har själva därutöver även yrkat ansvar med följande tillägg till gärningspåståendet: att Ulf Norring den 26 maj 2010 har undertecknat underrättelse om avsked med syfte att underrättelsen skulle delges Persson med vetskap dels om att ingen grund för avsked (grovt avtalsbrott) förelåg eller i vart fall utan vetskap om att sådan grund förelåg och dels om de varningar för självmordsrisk som förelåg. Norring har därmed genom grov vårdslöshet orsakat Perssons sjukdom och död genom självmord den 10 juni 2010, samma dag som var utsatt till överläggning i anledning av underrättelsen. Med Norrings kännedom om Perssons psykiska hälsa vid den här tiden eller i vart fall om de farhågor för Perssons psykiska hälsa vilka framställts av andra anställda har det varit fråga om ett medvetet risktagande av allvarligt slag. Norring har därmed genom grov oaktsamhet åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen ålegat honom till förebyggande av ohälsa, och att Sverker Eliasson den 19-26 maj 2010 har startat en arbetsrättslig procedur i syfte att avskeda Persson från dennes anställning i Krokoms kommun med vetskap om dels att ingen grund för avsked (grovt avtalsbrott) förelåg eller i vart fall utan vetskap om att sådan grund förelåg och med vetskap om de varningar för självmordsrisk som förelåg, de senaste den 24 maj. Det har varit fråga om ett medvetet risktagande av allvarligt slag. Eliasson har därmed genom grov vårdslöshet orsakat Perssons sjukdom och död genom självmord den 10 juni 2010, samma dag som var utsatt till överläggning i anledning av underrättelse om avsked. Eliasson har därmed genom grov oaktsamhet åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen ålegat honom till förebyggande av ohälsa. 6 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 Målsägandena har åberopat den bevisning som åklagaren har åberopat. Vidare har de åberopat vittnesförhör med Karin Englund Mäki, verksamhetschef vid Commodia, samt med kommunens psykiatrisamordnare, Jan Persson. Målsägandena har vidare som bevisning åberopat underrättelse om avsked underskriven av Norring den 26 maj 2010, ledare från tidningen Lag & Avtal, artikel från fackförbundet SSR:s medlemstidning Akademikern, regler i kollektivavtalets Allmänna Bestämmelser avseende disciplinpåföljd samt SKLs kommentar därtill, Sverker Eliassons och Barbro Brandts anteckningar rörande Lars vilka i efterhand har fått flera kompletteringar, mail från Lars Persson till Therese Hedman, dokument i tillsynsärenden från länsstyrelsen och Socialstyrelsen utvisande kritik mot ledningsfunktioner och inte mot enskilda handläggare. Vidare har målsägandena åberopat uppspelning/uppläsning från möte mellan Lars Perssons familj och Sverker Eliasson den 31 augusti 2010 där Sverker Eliasson på påståendet att om Lars pratat med honom och sagt att han mådde dåligt på grund av Barbro, så är det väl ganska självklart, har svarat: ”Det är ju så här att han upplevde sig som mobbad och kränkt av Barbro, så är det ju, men för den skull är.. den där utredningen kommer ju fram till en annan slutsats – annars hade jag ju inte behövt göra någon utredning, då är det hans ord som skulle ha gällt, så att säga”. Sverker Eliasson och Ulf Norring har som bevisning åberopat vittnesförhör med personalchefen Gunilla Sundqvist. Ulf Norring har även åberopat vittnesförhör med dåvarande företagshälsovårdssamordnaren Agneta Sunder, arbetsmiljökonsulenten Karoline Humble, psykologen Henrik Brodin, samt med områdeschefen i Bergs kommun Kjersti Blix. INSTÄLLNING Sverker Eliasson och Ulf Norring har förnekat brott. De har bestritt att de underlåtit att systematiskt planera och undersöka arbetsförhållandena på sätt som åklagaren 7 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 har påstått. De har vitsordat att de hade ett arbetsmiljöansvar. Sverker Eliasson har vitsordat att han från årsskiftet 2009/2010 har fått information om Perssons ohälsa. Ulf Norring har vitsordat att han från början av mars 2010 var medveten om Perssons ohälsa. De har bestritt att de har underlåtit att vidta åtgärder. De har bestritt att de av oaktsamhet har orsakat Perssons sjukdom och död. Sverker Eliasson och Ulf Norring har vidare bestritt att de skulle ha startat en arbetsmiljörättslig procedur på sätt målsägandena har påstått. UTREDNINGEN Tingsrätten finner inledningsvis följande vara utrett Lars Persson hade bott i Stockholm fram till 2003 när han flyttade till Jämtland med sin familj, fru och tre barn. Han fick arbete inom socialförvaltningen inom Bergs kommun den 1 maj 2003. Efter en turbulent tid i Berg, där flera socialsekreterare blev utköpta, slutade Lars sin anställning i Bergs kommun vid årsskiftet 2005/06. Lars hade dessförinnan varit i kontakt med Sverker Eliasson och frågat om det fanns arbete för honom i Krokom. Lars påbörjade sin anställning vid IFO i Krokoms kommun den 1 april 2006. Lars trivdes mycket bra med sitt arbete i Krokom fram till våren 2009. Lars arbetade som socialsekreterare och hans arbetsuppgifter bestod i att handlägga ärenden rörande missbrukare. Hans hustru Maria, hans arbetskamrater, samt Sverker Eliasson och Ulf Norring har alla beskrivit Lars som en person med mycket starkt engagemang för sina arbetsuppgifter, som en mycket varm medmänniska och som en person som alltid kom tidigt till jobbet, som sjöng och visslade i korridoren och som brydde sig om andra personer. Vidare har man beskrivit att Lars var okonventionell i sitt arbetssätt och att han kanske inte var lika duktig på administrativa sysslor. Lars syntes ofta ute 8 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 på fältet där han träffade dem som kunde behöva hjälp för sitt missbruk. Det har upplysts att Lars som barn hade blivit mobbad pga att han då stammade. Individ- och Familjeomsorgen, IFO, i Krokom hör organisationsmässigt till socialförvaltningen vid Krokoms kommun. Chef för socialförvaltningen är Ulf Norring. IFO var under denna tid uppdelad i olika enheter. En av dessa enheter avsåg missbruksärenden. När Lars började sin anställning vid IFO var Sverker Eliasson från början hans närmaste chef. Därefter fick Kjell Jonsson förordnande att vara chef/arbetsledare för vuxengruppen, där bl a missbruksärenden handlades, och Sverker Eliasson fick tjänst som enhetschef vid IFO. Sverker Eliasson sjukskrevs i november 2008 på grund av utbrändhet. Våren 2009 förordnades Kjell Jonsson som vikarie för Sverker i dennes roll som enhetschef vid IFO. Samtidigt, våren 2009, förordnades Barbro Brandt, som då arbetade som socialsekreterare och biståndshandläggare vid annan enhet på IFO, att vikariera för Kjell som gruppledare för vuxengruppen. Barbro Brandt blev därigenom Lars närmaste chef. Förordnandet för Barbro Brandt hade meddelats av Sverker. Sverker kom tillbaka till sitt arbete succesivt under 2009. Från september 2009 arbetade han åter heltid, men fick då delvis nya arbetsuppgifter i sin roll som enhetschef på IFO. Barbro kom att ha kvar ansvaret som arbetsledare för missbruksgruppen. Hennes vikariat var från början tänkt att pågå till årsskiftet 2009/10, men kom sedan att förlängas till 28 februari 2010. Under februari/mars 2010 skulle ett chefsjobb på annan enhet tillsättas, men arbetsgruppen där vägrade att se Barbro som sin chef. Barbros vikariat som arbetsledare för vuxengruppen förlängdes istället till och med juni 2010. Sverker, Ulf, Kjell och Barbro, samt de arbetskamrater som på begäran av åklagaren har hörts som vittnen, har alla suttit i nära anslutning till Lars Perssons arbetsrum. När Sverker kom tillbaka från sin sjukskrivning 2009 kom han att sitta i samma korridor som handläggarna vid IFO-enheten, där bl a Lars satt. Ulf satt i en korridor ca 15 meter därifrån. Dessförinnan hade Sverker suttit i samma korridor som Ulf. Även Barbro och Kjell satt i samma korridor som Lars. 9 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 Det är ostridigt att chefskapet på missbruksenheten var otydligt under den tid som Sverker och Kjell var chefer för enheten. Sverker och Kjell var omtyckta av personalen, men har beskrivits som konflikträdda chefer som inte på något egentligt sätt styrde verksamheten. Barbro hade en annan ledarstil än Sverker och Kjell hade haft. Hon har ansetts ha en mycket god administrativ förmåga, medan hennes förhållningssätt till medmänniskor inte överensstämde med hur Lars var och bemötte sina medmänniskor. Det blev ganska snart en konfrontation mellan Lars och Barbro. Sverker och Ulf har uppgett att de nu i efterhand insett att Barbro var kontrollerande, styrande och inte så diplomatisk i sin ledarstil, men att de under den aktuella perioden hade känt förtroende för henne som chef. Det har framkommit att handläggningen av missbruksärenden tidigare varit eftersatt och att kostnaderna för missbruksvården i Krokom kom att öka i och med att Lars anställdes, samt att Lars fick igenom fler LVM-ärenden än andra i socialnämnden. Missbruksenheten kunde inte längre hålla sin budget. Krokoms kommun hade tillgång till företagshälsovård, samt hade en arbetsmiljökonsult, Karoline Humble, och en företagshälsovårdssamordnare, Agneta Sunder. Efter ett tidigare besök från Arbetsmiljöverket hade det konstaterats bl a att arbetsbelastningen var för hög, och det blev då fler personal. Vidare anlitades 2009 en extern konsult Lii Stening, som arbetade med handläggarna i mindre handledningsgrupper. Under hösten 2009 tog Lars upp i handledningsgruppen, som hölls av vittnet Lii Stening, att han kände sig utsatt av Barbro Brandt. Handledningsgruppen var överens om att Lars skulle ta upp detta med Barbro Brandt på en arbetsplatsträff/apt-träff. 10 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 Kronologisk sammanställning över händelser i tiden från november 2009 till 10 juni 2010 Apt-träff /Torsdagsmöte i november 2009 Vid apt-träff/torsdagsmöte i november redogjorde Lars för Barbro och för sina arbetskamrater hur han kände det. Det har lämnats olika uppgifter om vad som då hände. Enligt Maria Lundqvist Persson m fl, vittnen skall Barbro ha svarat att det inte var över för hennes del, att hon sade att hon kände sig kränkt och att hon sedan hade gått ut ur rummet. Enligt Barbro ska Lars ha rest sig upp och pekat med armen, samt talat om för henne hur värdelös och besvärlig hon var som arbetsledare. Enligt Barbro skulle Lars även ha slagit näven i bordet och sagt att det fick vara nog varpå Lars sprang ut från rummet. Kring julen 2009 Lars kontaktade Sverker/Kjell och undrade om det fanns möjlighet att bli omplacerad eller om det fanns möjlighet att få tillbaka Kjell som chef. Anhörigkontakt i januari 2010/ februari 2010 Maria kontaktade Kjell, samt berättade hur dåligt Lars mådde, och bad om hjälp att Lars skulle få bli omplacerad. Kjell svarade att han skulle ta upp detta med Sverker, och att han förstod att detta hade med Barbro att göra. Kjell informerade Sverker om samtalet från Maria. Februari 2010 Lars tog ut anhörigdagar under februari 2010 med anledning av sin mors bortgång. Under februari vädjade även Lars på nytt om att få bli omplacerad, eller att få tillbaka Kjell som arbetsledare. Maria har berättat att Lars berättat att cheferna skulle ha sagt att han mådde dåligt på grund av att hans mamma hade dött, och att de inte trodde på honom när det gällde hur han uppfattade relationen mellan sig och Barbro. 11 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 Möte med Lars den 8 februari 2010 Den 8 februari 2010 hade Sverker och Barbro ett möte med Lars. Vid mötet tog arbetsgivaren upp det som arbetsgivaren ansåg var brister i Lars arbete. Från mötet förde Sverker och Barbro kortfattade anteckningar, dels om att man var orolig över Lars hälsa och föreslog ett besök hos läkare på Commodia, dels allmänt hållna anteckningar om att det varit fråga om ”ett flertal allvarliga klagomål från klienter, anhöriga samt samarbetspartners”, samt att Lars hade en ”bristfällig handläggning i placeringsärenden”. Anteckningarna från mötet har i efterhand, även efter Lars död, kompletterats av Barbro och Sverker med förtydliganden och tillägg. Möte med Lars den 26 februari 2010 Den 26 februari hölls ett möte mellan Kjell, Barbro och Lars. Lars tog på nytt upp frågan om omplacering. I slutet av februari 2010/ början av mars 2010 På inrådan av arbetsgivaren kom Lars i kontakt med läkare/psykolog vid Commodia. Psykologen Henrik Brodin gjorde en suicidbedömning och bedömde då att det inte fanns risk för suicid. Lars erbjöds fortsatt psykolog- och psykiatrihjälp, men avböjde detta. Dessförinnan hade det varit ett trepartssamtal, där arbetsgivare, arbetstagare och företagshälsosamordnare var med. Vid trepartssamtalet framkom att Lars ansåg att han mådde dåligt pga Barbro. Den 4 mars 2010 fick arbetsledningen en skrivelse, underskriven av arbetskamraterna Elisabeth Olofsson, Anna-Karin Sandström, Birgitta Schånberg, Therese Hedman, Cecilia Bylander, Liselott Larsson och Susanne Carlsson, där de skrev ” Vi som arbetsgrupp har under en lägre tid uppfattat att det förekommer en konflikt pga stora samarbetssvårigheter mellan en av våra kollegor och vår arbetsledare vilket har gått så långt att situationen är ohållbar. Vår kollega mår uppenbart fruktansvärt dåligt och det påverkar oss alla i arbetsgruppen negativt vilket medför en tryckt och låg stämning på arbetsplatsen, vi vill med denna 12 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 skrivelse visa att det som pågår är mycket allvarligt och inte acceptabelt och vi kräver att ni tar omedelbar handling för att åtgärda situationen”. Ulf Norring har uppgett att det är genom denna skrivelse, som han första gången fick kännedom om hur situationen var. Ulf kallade till trepartssamtal med företagshälsosamordnare samt ordnade så att Lars fick en första läkarkontakt, vilket var den 4 eller den 9 mars 2010. Den 4 mars 2010 hölls möte angående Lars. Närvarande vid mötet var Sverker Eliasson, Kjell Jonsson samt lokale facklige företrädaren Helen Wikner. Mobbningsutredningen På begäran av facket utfördes en mobbningsutredning. Mobbningsutredningen utfördes av Sverker Eliasson ensam. Han talade med Lars och med Barbro Brandt. Han samtalade aldrig med någon av Lars arbetskamrater. Resultatet av utredningen var att Lars Persson inte hade utsatts för kränkande särbehandling eller trakasserier, med motiveringen: ”Meningsmotsättningar, konflikter och problem i samarbetsrelationerna i allmänhet bör ses som normala företeelser. Detta förutsätter naturligtvis att de ömsesidiga förhållningssätten och handlingarna i samband med problemen inte syftar till att skada eller medvetet kränka varandra. Kränkande särbehandling föreligger först när personkonflikter förlorar sin prägel av ömsesidighet och när respekt för människors rätt till personlig integritet glider över till icke etiska handlingar. Efter en samlad bedömning är det min uppfattning att Barbro Brandt inte utsatt Lars Persson för kränkande särbehandling eller trakasserier”. Den 24 mars 2010 Oro Expeditionsträff Den 7 april 2010 hölls ett trepartssamtal, med Sverker, Lars och Agneta Sunder. Lars ansåg sig inte ha behov av stöd från Commodia. 13 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 Mötet den 19 april 2010 Lars blev kallad till ett möte med Sverker, Kjell och Barbro. Lars hade blivit anmodad att ta med sig sin facklige företrädare, Helen Wikner, till mötet men inte fått närmare information om vad mötet skulle röra. Vid mötet presenterade Sverker inledningsvis resultatet av den mobbningsutredning som han själv hade utfört. Därefter meddelade arbetsgivaren att man hade för avsikt att meddela Lars Persson en skriftlig varning. Arbetsgivaren väckte även frågan om Lars Persson istället skulle bli uppsagd. Datum för nytt möte/överläggning bestämdes till den 19 maj 2010. De flesta personer som har hörts i målet är eniga om att Lars hälsa försämrades dramatiskt efter den 19 april 2010. Enligt Maria hade Lars suicidtankar efter den 19 april, dock inte varje dag. Enligt Maria hade Lars uppgett att han inte vågade. Tiden från den 20 april till den 19 maj 2010 Från den 20 april är Lars hemma från sitt arbete med bibehållen lön. Han funderade över vad han gjort för fel, och skrev ned sin egen redogörelse inför det möte som skulle hållas hos arbetsgivaren den 19 maj, se domsbilaga 2. Lars talade ofta under denna tid med såväl Kjell som med övriga arbetskamrater. Lars frågade även under denna tid om han kunde få bli omplacerad, men fick av Kjell och Sverker svaret att inget var bestämt. Den 20-21 april 2010 utförde Socialstyrelsen tillsyn av verksamheten Den 23 april 2010, oro, apt Den 14 maj 2010, oro, kollega 14 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 Psykologbesök den 17 maj 2010 Lars besökte psykologen Christer Svensson Överläggningen den 19 maj 2010 ang arbetsrättslig åtgärd Lars blev kallad till överläggning med Ulf Norring, Sverker Eliasson och personalchefen Gunilla Sundqvist. Han hade med sig sin facklige företrädare Helen Wikner. Fackombudsmannen Roger Fälth var närvarande per telefon. Inledningsvis handlade mötet om en skriftlig varning, men under mötets gång ändrade arbetsgivaren sig. Mötet avslutades med att arbetsgivaren övervägde avsked. Enligt Maria avslog arbetsgivaren även Lars begäran om ekonomiskt bidrag för att få åka till en stiftsgård, då man ansåg att detta inte var tillräckligt seriöst. Det är ostridigt att Lars vid detta möte var i mycket dåligt skick. Maria har berättat hur Lars efter varningsmötet den 19 maj fick ett tunnelseende. Läkarbesök den 20 maj 2010 Lars besökte läkare samt blev helt sjukskriven fram till den 10 juni. Maria har berättat att hon skjutsade Lars till stiftsgård/retreatcenter i Rättvik på morgonen den 20 maj. Lars mådde fruktansvärt dåligt. Den 22 maj 2010, oro från anhörig Lars fru Maria råkade sammanträffa med Sverker på Maxi. Hon berättade för Sverker att Lars mådde dåligt och att hon ville att arbetsgivaren skulle göra något. Maria pratade med Sverker om att hon visste att det fanns ett ledigt jobb inom Elevhälsan. Sverker kände till arbetet på Elevhälsan, men lämnade inte något besked. Sammanträffandet var kort, ca 5 minuter. 15 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 Den 24 maj 2010 Mail från Lars till Sverker den 24 maj 2010 Lars skrev ett mail till Sverker natten mot den 24 maj, kl 00.41, där han vädjade om ”nåd”, samt bad att få arbeta praktiskt med vad som helst. Lars skrev att han var jätteförtvivlad och panikslagen. Mail från Lars till arbetskamraten Therese Hedman den 24 maj 2010 Lars skrev i mail till Therese Hedman kl 05.23 :” Har i natt varit uppe till gräftån med bil och hund. Kan inte sova. Har nu fått en djup depression. Vet inte hur jag ska överleva vidare. Känns bara djupt meningslöst. Fattar inte det här än. Fasar för nätterna. Dom är vidriga. Misstänker att Barbro mår gott nu. Lasse P”. Arbetsgivaren kontakade facket den 24 maj 2010 Arbetsgivaren underrättade facket om att man hade för avsikt att avskeda Lars. Facklige företrädaren Roger Fälth underrättade Lars om detta samma dag. Det beslutades att överläggning angående varslet skulle hållas den 10 juni. Den 25 maj 2010, oro, apt Den 26 maj 2010 Lars Persson fick skriftlig underrättelse om varsel och att han kunde komma att avskedas, samt informerades om att han och hans fackliga organisation hade rätt att begära överläggningar om den övervägda åtgärden. Lars besökte psykologen Christer Svensson. Den 27 maj 2010, oro, från arbetskamrater vid expeditionen Den 31 maj 2010, apt, oro Psykologkontakt den 3 juni 2010 Lars besökte psykologen Christer Svensson 16 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 Läkarkontakt den 8 juni 2010 Lars besökte läkaren Mats Johansson Den 10 juni 2010, dagen då överläggning var bestämd att hållas. Det var sedan tidigare bestämt att Maria skulle åka till överläggningen istället för Lars, eftersom Lars mådde så dåligt. Lars tog sitt liv på förmiddagen. Någon överläggning kom därför inte att hållas. Maria har uppfattat att anledningen till att Lars tog sitt liv var för att han var ångestförvirrad, eftersom arbetsgivaren övervägde avsked och hade kallat till överläggning denna dag. Det var tänkt att Lars skulle ha haft kontakt per telefon med psykologen Christer Svensson efter denna överläggning. Händelser efter den 10 juni 2010 Den 11 juni 2010 Dottern Lina skulle ta sin studentexamen. Den 26 juni 2010 lämnade Socialstyrelsen sin rapport från granskning av verksamheten. Kritik riktades mot ledningsfunktioner. Ingen kritik riktades mot hur Lars hade handlagt ärenden. Den 16 november 2010 skrev Anna-Karin Sandström mail till Kristina Wallner, ny arbetsledare efter Barbro Brandt I mailet skrev Anna-Karin bl a ” vår dåvarande arbetsledare sa klart och tydligt på sista mötet vi hade med henne att hon fått order uppifrån, från soc.chefen, att göra sig av med L. Vi var fyra stycken som hörde detta. Jag vill ha en förklaring på det”. Den 19 november 2010 skrev Åsa Gustafsson mail till Kristina Wallner. I mailet undrade hon bl a ” Jag undrar angående det Barbro Brandt sa till oss på ett möte, att det från ledningen funnits en önskan att se till att Lasse Persson försvann från arbetsplatsen. Stämmer det?". 17 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 Den 7 oktober 2011 meddelade Pensionsmyndigheten beslut och fann att Lars Perssons dödsfall den 10 juni 2010 hade orsakats av en arbetsskada. ----- Förhörsutsagor Sverker Eliasson När Lars strax efter julen 2009 berättade att han hade sömnsvårigheter och ont i magen, tänkte Sverker direkt att Lars kunde vara på väg in i en depression. Lars berättade då väldigt tydligt om hur han kände det, och nästan krävde att Barbro skulle bort från sitt uppdrag. Lars gjorde hätska, grova och oförskämda utfall mot Barbro på ett sätt som Sverker inte tidigare hade hört. Detta hände flera gånger. Lars var fixerad vid Barbro och ansåg att hon var illful. Sverker insåg att Lars inte mådde bra. Samtidigt vände sig även Barbro till honom och berättade att Lars inte respekterade henne som arbetsledare. Sverker hade dessförinnan nog även fått signaler från Kjell om att kontakten mellan Barbro och Lars inte var bra. Eftersom det kändes som att Lars var på väg in i en depression erbjöd Sverker honom kontakt med Commodia, men Lars ville först få bort Barbro. Som ett försök att normalisera relationen föreslog Lars sedan att Sverker, Lars och Barbro skulle träffas varje vecka och gå igenom enskilda ärenden. De hade 4-5 sådana träffar. Vidare hade Lars och Barbro vissa träffar. Det var häftiga utfall från Lars vid dessa möten, men vid ett av mötena, i månadsskiftet mars/april, nådde Lars och Barbro varandra, och kramade om varandra. Relationen mellan Lars och Barbro var besvärlig för såväl Lars som Barbro, och båda fick söka extern hjälp. När frågan om omplacering första gången kom upp vid julen 2009, var Lars inte i skick att bli omplacerad, men Sverkers bedömning var att Lars dock skulle kunna arbeta vidare som missbrukshandläggare. Det blev sedan uppenbart att Lars inte 18 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 mådde bra och att de var tvungna att vända sig till Commodia för att påbörja en rehabilitering med medicinsk kompetens. Lars var djupt deprimerad och visade stort motstånd till detta. Sverker ville att symptomen på ohälsa skulle tas bort. Mobbningsutredningen utfördes av honom eftersom Commodia inte åtog sig att göra denna. Han samtalade med Gunilla Sundqvist, Ulf Norring och Agneta Sunder, och tillsammans kom de fram till att man, av hänsyn till Lars, inte skulle blanda in någon utomstående i utredningen. Han inser nu i efterhand att han inte hade tillräcklig kompetens att själv göra mobbningsutredningen och att det inte heller skulle ha skadat om han talat med medarbetarna. Eftersom Lars vågade komma med kritik mot Barbro uppfattade Sverker aldrig att Lars var rädd för Barbro. När de vid mötet den 19 april då mobbningsutredningen presenterades, även tog upp frågan om varsel om en skriftlig varning, var det fråga om punkter som hade varit uppe redan hösten 2009. De kan ha tänkt att detta var ett sätt att få detta ur världen, vilket kan ha varit obetänksamt, men det hade även varit en kalldusch för Lars om de gjort detta dagen därpå. Det var aldrig aktuellt med avsked den 19 april 2010. I mötesanteckningar listades Lars brister, vilka de tog upp med honom vid mötet den 19 april 2010. Han och Barbro har kompletterat listan i efterhand, efter Lars död, varför handlingen i förundersökningsprotokollet innehåller fler uppgifter. Frågan om varning hade någon dag innan mötet den 19 maj diskuterats mellan honom, Ulf Norring och Gunilla Sundqvist. Gunilla Sundqvist hade då undrat om det var så allvarligt att det kunde bli ett avsked istället. Facket begärde sedan central förhandling. Han, Ulf, Gunilla, Agneta Sunder, samt möjligen också Kjell och Barbro hade fortsatta möten varje vecka under tiden 19 april - 19 maj. Fråga uppkom då om bristerna var så allvarliga att det kunde bli fråga om avsked. Han har 19 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 inte själv arbetsrättslig kunskap. Hans tanke var att det var fråga om eventuellt avsked, men att det inte nödvändigtvis behövde sluta med avsked. Han fick mail från Lars under natten mot den 24 maj, och fick under dagen vidarebefordrat till sig mail som Lars under natten hade skrivit till Therese. Han tror absolut säkert att han meddelade vad han fått veta till Gunilla Sundqvist och Ulf Norring. Det ordnades från arbetsgivaren så att Lars fick en läkarkontakt den 25 maj. Lars kollegor Elisabet Olofsson och Åsa Gustafsson kom och talade med Sverker vid något tillfälle om Lars mående. Arbetsgruppen var orolig för Lars och hur han mådde, samt hur Barbro vid något tillfälle hade uttryckt sig till Lars och att hon någon gång stängt dörren och gett Lars en åthutning. Även Kjell talade med honom om hur Lars mådde. Syftet med mötet den 19 maj 2010 var föranlett av en skriftlig varning och ett eventuellt avsked. När han mötte Lars hustru vid Maxi var han stressad. Maria uppgav till honom att Lars ville bli omplacerad. Han sade att de skulle beakta detta, men att Lars först måste komma tillrätta med sin hälsa. Under tiden då Lars var hemma från arbetet kunde Lars ringa och vilja prata om sin situation. De flesta kontakterna hade Lars sådana gånger med Kjell. I maj talade Sverker med Lars, som uppgav att han ville bli omplacerad. Sverker uppgav för Lars att detta kunde väl beaktas, men att Lars först måste göra något åt sitt allmäntillstånd. Sverker ansåg att de arbetsrättsliga frågorna som upptagits var en sak, samt att arbetsmiljöansvaret var en annan sak. 20 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 Han känner till att arbetsgivarens arbetsmiljöansvar inte upphör med anledning av att extern hjälp anlitas. Redan i januari/februari var han rädd för att Lars skulle ta sitt liv. Han kände sig maktlös, och han tänkte på detta. Han var otroligt rädd för detta. Kommunens rehabiliteringspolicy syftar till att få arbetstagaren att återgå till arbetet. När det gäller Lars kom de aldrig till rehabiliteringsfasen, eftersom man måste vara frisk och kapabel att arbeta för att komma tillbaka. Någon omplaceringsutredning startades inte. Enligt hans uppfattning gjorde Lars ett bra arbete. Ulf Norring Han började som socialchef i Krokom 2002 och är idag chef över 450 anställda. När han började fanns det ett budgetunderskott som han redde ut. Placeringskostnaderna gällande missbruksärenden har gått upp och ned. Han lärde känna Lars när Lars började arbeta i kommunen 2006. Han tyckte bra om Lars. Lars kunde komma in på Norrings rum på spontanbesök och de kunde prata både om privata saker och om saker som rörde kostnader för missbruksvården. Hösten 2009 blev det fler LVM-ärenden, och Lars kände nog själv att kostnaderna drog iväg. Såväl han som Sverker hade delegation samt ekonomiska resurser för att ansvara för arbetsmiljöfrågor. Såvitt avser placeringskostnader för LVM hade Ulf Norring och Lars en högljudd diskussion inne på Ulf Norrings tjänsterum. Norring hade ett ansvar för ekonomin och Lars kände nog att Ulfs fokus var på kostnaderna. Vid en senare uppföljning kallade han in Lars och undrade varför det inte hade skett några förändringar. Han fick då säga till Lars att skärpa sig. Lars kan ha blivit ängslig över detta. Lars var dock inte ensam om att ha blivit inkallad till Norring för att redogöra för lösningar som påverkade ekonomin. Han har inte något minne av att han till Barbro skulle ha sagt ”den där djäveln skall bort”. 21 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 Han har inte hotat Lars om att denne skulle få sparken om inte LVM-ärendena minskade. Däremot hade han gett Lars vissa råd, men då inget hände, kallade han till sig Lars och sade till denne på skarpen hur det skulle gå till. Han har inte krävt att LVM-ärenden skulle minska, däremot har han påtalat att det funnits andra lösningar som kostat mindre. Lars kan ha blivit ängslig över detta. I samband med skrivelsen den 4 mars 2010 förstod han att allt inte stod rätt till. Han kallade till ett möte med Agneta Sunder, Sverker och Gunilla Sundqvist som hölls den 5 mars och då bestämdes att de skulle genomföra en mobbningsutredning. Något annat konkret gjordes inte. När Commodia inte åtog sig uppdraget, blev det Sverker som fick göra utredningen. Norring hade inte själv någon kunskap om hur man gör sådan mobbningsutredning. Han hade tidigare hört talas om samarbetsproblem, men inte trott att de var så allvarliga, och han hade därför inte gjort något speciellt tidigare. Första gången han kan ha hört om samarbetsproblem kan ha varit efter julen 2009, och det kan ha varit Kjell som då berättade om det. Han ser det som naturligt att det ibland kan vara problem mellan chefer och medarbetare. Han vet inte hur mobbningsutredningen genomfördes och tänkte inte närmare på varningssignalerna som arbetskamraterna hade framfört 4-5 mars 2010. Han tog del av mobbningsutredningen när den var klar, och kunde då konstatera att det inte förelåg någon mobbning. I efterhand kan han dock konstatera att mobbningsutredningen var lite tunn. Han var inte med vid mötet den 19 april 2010. Han visste att en varning var på gång, men visste inte när den skulle delges. Han var med vid mötet den 19 maj 2010. Detta möte ajournerades och personalchef och facklig företrädare kom att ha enskild överläggning. Han vet inte om det 22 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 tillkommit kännedom om några nya ärenden efter den 19 april som de var missnöjda över. Han såg att Lars mådde dåligt på mötet den 19 maj. Förmodligen visste han att Lars var sjukskriven, när han skrev under underrättelse om avsked till Lars. Han kan inte påminna sig att han sett något av de mail som Lars skickade den 24 maj, varken mailet till Sverker, och inte heller mailet till Therese som vidarebefordrades till Sverker. Enligt riktlinjerna borde Sverker ha underrättat honom om detta, men så har inte skett. I efterhand har han fått veta att Lars hade varit hemma med lön sedan den 20 april. Han tänkte inte närmare på det när han i efterhand fick veta det. Han fick säkert ett antal kontakter angående Lars hälsa, arbetsmiljö och turbulens under tiden från den 26 maj och fram till den 10 juni. Han vet inte varför Lars inte fick byta arbetsledare, och han vet inte varför Lars inte fick bli omplacerad. Han kände inte till att Lars hade blivit kritiserad när han kom tillbaka till arbetet efter att ha varit sjukskriven. Kommunen har policydokument för arbetsmiljöarbete och för hur man skall agera vid kränkande särbehandling, där det bland annat anges att konsultativ hjälp finns att tillgå från personalenheten. Kommunens systematiska arbetsmiljöarbete sköts genom en samverkansorganisation mellan fack och arbetsgivare. Angående underrättelsen om övervägande om avsked, så tyckte de att de hade en bra grund för att skicka övervägandet. Han minns inte om något hade tillkommit efter den 19 april. De gjorde en gemensam bedömning att en varning kanske inte var tillräcklig och att det kanske måste till andra arbetsrättsliga åtgärder. Möjligen kan det ha tillkommit något sekretessärende, som inte hade tagits upp den 19 april. Det som tillkommit kan ha varit sekretessärende som rörde översändande av akt till rättsmedicinalverket, samt möjligen ett sekretessbrott vid kontakt med potentiell förvaltare, samt att Lars överskridit delegationsbestämmelsen. Hans bedömning var 23 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 att det fanns grund för arbetsmässiga åtgärder, då det vid myndighetsutövning är viktigt att hanteringen är rättssäker. Han kan inte svara på om de skulle ha gått vidare med avsked om inte Lars hade begärt överläggning. Han kan inte förklara varför det fall där Lars överskridit delegationsbestämmelsen och som tidigare hade påtalats för Lars, sedan på nytt togs upp som grund för avsked. Han har aldrig gett direktiv till Barbro om att göra sig av med Lars. Barbro Brandt Hon arbetade med integrationsfrågor 2006-08. Hon kom till socialbyrån 2008 och började då att arbeta med Lars och hans kollegor. Hennes arbetsuppgifter rörde då ekonomiskt bistånd, och kunde sammanfalla med Lars ärenden som rörde missbruk. De kunde samarbeta i ärenden som rörde dem båda. De hade inte då några problem att samarbeta. Hon blev sedan tillfrågad om att vikariera som arbetsledare istället för Kjell. Hon skulle leda det dagliga arbetet, och bl a ha gruppträffar på torsdagar. När hon själv var socialsekreterare, vet hon att det pratades om att Lars hade en gräddfil, och att han kunde sortera ut ärenden han ville ha. Man kunde konstatera att Lars hade många missbruksplaceringar, medan hans kollega Pia endast hade få placeringar. Barbros uppgift var att se över arbetssätt, vilket bl a handlade om ekonomi. Hon fick till uppgift att göra en översyn av verksamheten. I ett tidigt skede, i april 2009, fick hon samtal i ett tilltänkt förvaltarärende, och pratade sedan med Lars om att han inte fick utlämna en persons bakgrund på sätt som hade skett. De skrev ned vad de hade sagt och Lars tog del av detta, och sedan förflöt arbetet under sommar och höst. När det kom klagomål eller frågor fick hon gå in och titta i ärenden. Hon tittade såväl i Lars som i andras akter. Lars hade svårt att möta henne när hon talade med honom om förtydliganden som socialnämnden ville ha. Hon vände sig då till sina chefer om detta. 24 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 När de försökte diskutera med Lars, blev han arg, spottade och skrek, och reste sig upp. Andra dagar kunde hon prata med Lars, som undrade varför det blev så mycket fel. Hon vände sig till personalhälsovårdssamordnaren Agneta Sunder och hade några träffar med henne, och tog sedan kontakt med en psykoterapeut. Hon kan inte se att hennes chefer gjorde något i övrigt för att förbättra hennes arbetsmiljö. Vid novembermötet reste sig Lars upp, pekade med armen, och talade om hur värdelös och besvärlig hon var som arbetsledare. Lars slog näven i bordet och sade att nu var det slutpratat och nu var det nog. Hon blev överrumplad och sade att hon ville tänka över det han sagt. Lars sprang då ut och mötet var avslutat. Efter det gick hon och pratade med Sverker eller om det var med Kjell. Hon minns inte om hon fick någon stöttning från dem angående hur hon skulle bemöta detta. Före jul 2009 tog hon för första gången upp med Sverker om hur situationen mellan henne och Lars var, men hon fick ingen hjälp. Istället blev det möten med henne och Lars, där också Sverker eller Kjell var med. Hon minns att Lars vid sådant möte for upp och öste okvädingsord mot henne. Hon minns inte att hon och Lars kramades efter ett sådant möte, men däremot var mötet våren 2009 när man diskuterade sekretessbrottet ett bra möte. Med tiden kände hon att hon blev lika ifrågasatt av arbetsgruppen som hon hade blivit av Lars. Personalen frågade vad som hände med Lars, men hon hade blivit ombedd att inte säga något. Hon var med vid 3-4 trepartssamtal redan från 2009, när hon kände att det inte fungerade. Vid dessa möten var hon, Agneta Sunder och Sverker med. Vid möte, som kan ha varit den 8 februari 2010, tog Lars själv upp frågan om omplacering. Men sedan när de pratade med honom ville han inte bli omplacerad. Vid detta möte var hon, Sverker, Kjell och Lars med. 25 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 Med början i slutet av 2009, och därefter vid flera tillfällen under våren blev hon anmodad att göra sammanställning över brister i Lars arbete. Vid socialstyrelsens tillsyn den 20 - 21 april 2010, fann de brister i äldre ärenden. Såvitt avsåg ärendet med den tilltänkte gode mannen hade detta hänt redan våren 2009, och hon och Kjell hade redan då gått igenom detta med Lars. Hon hade varit gruppchef under högst någon vecka när Ulf Norring, efter en ekonomisk genomgång, sade om Lars att ”den djäveln ska bort”. Under mötet hade Ulf uttryckt att Lars var för dyr. När arbetsgruppen hösten 2010, efter Lars död, frågade vad man hade gjort för Lars och varför man inget fick veta, berättade hon för arbetsgruppen vad Ulf Norring hade sagt om Lars, när hon nyss hade börjat som gruppchef. Anledningen till att hon sade detta var att hon samma dag som Lars dött hade blivit utpekad som den skyldige. Hon var med när mobbningsutredningen lades fram den 19 april 2010, men har inte efter detta varit med i några fler möten med Lars. Redan när hon var socialsekreterare hade Lars berättat att han kände sig orolig och nervös och att han hade sömnproblem. Hon märkte att Lars mådde allt sämre fram emot julen 2009. Hon uppfattade aldrig själv att hon mobbade Lars eller någon annan person. Hon vände sig till sina chefer när hon märkte att hon inte räckte till. Hon vände sig till en psykolog för att se om hon hade mobbat Lars och inte förstått. Hon kan än idag inte se att hon har mobbat Lars, eller särbehandlat honom. Hon har försökt att vara saklig såväl när hon vände sig till Lars som till någon annan. Hon vet att hon vid ett tillfälle nekade Lars att gå på en utbildning, eftersom han då nyligen hade varit på en liknande utbildning, samt då han behövdes på jobbet. 26 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 Tidigare hade hon och Lars en normal relation, som kollegor emellan. Efter Lars död har hon haft en fruktansvärt jobbig tid. Hon har varit hemma från arbetsmarknaden under två år. Kjell Jonsson Han har arbetat i Krokom sedan 1994 och blev arbetskamrat med Lars när denne började arbeta hos dem 2006. Lars efterträdde en annan medarbetare och fick överta många ärenden. Kjell blev sedan arbetsledare och fick leda arbetet i vuxengruppen dit missbruksenheten hörde. Kjell och Lars var ofta först på arbetet. Lars kunde komma in till honom och de drack kaffe tillsammans. Han litade på Lars bedömningar och var nog en av dem som hade bäst kontakt med Lars. När Sverker blev sjukskriven kom Kjell att vikariera för Sverker. Barbro övertog då Kjells roll som arbetsledare för vuxengruppen. Han var nog inte själv med på mötet i november 2009, men det måste ju ha kommit till chefernas kännedom att Lars kritiserade Barbro och att Barbro försvarade sig. Från början när han gick in för att stötta Sverker, märktes ingen förändring beträffande Lars. Sedan märktes att Lars inte längre var lika öppen. Lars började beklaga sig över Barbro någon gång under vintern 2009/10. Redan före jul 2009 föreslog Lars att Kjell skulle gå tillbaka som arbetsledare. Detta var inte möjligt, och han hade inte heller själv någon vilja att gå tillbaka som arbetsledare. Lars sade att det inte fungerade och att han skulle sätta dit Barbro. Kjell rapporterade detta till Sverker. Sverker tog till sig vad han sade. Lars hustru Maria ringde till Kjell i början av 2010 och sade att hon var jätteorolig för Lars. Hon sade att hon kände igen symptomen och hon frågade om det var möjligt med omplacering för Lars. Kjell pratade sedan direkt med Sverker om detta, men man ansåg då att en omplacering inte var möjlig i dagsläget. Samtalet från Maria var i januari/februari, eventuellt den 22 februari, som han sagt i polisförhör. 27 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 Med tiden började Lars att beklaga sig allt mer över Barbro. Det märktes att Lars mådde allt sämre. Lars sade att Barbro försökte sätta dit honom och att hon inte var snäll, men det var inte något som Kjell märkte. Någon gång sade Lars att han ville att Kjell skulle komma tillbaka, eller att han ville bli omplacerad. Lars ringde även hem till honom och var fokuserad vid Barbro och använde kränkande uttryck om henne. Kjell berättade för sina överordnade om dessa samtal och de tog till sig vad han sade. Själv var Kjell mest fokuserad vid Lars dåliga mående. Han vet att arbetsgivaren höll samtal med Lars och Barbro. Han var med på något av dessa samtal, och även berörda chefer var väl med. Samtalen med Lars rörde hur Lars arbetade och hur relationen var mellan honom och Barbro. Lars var inte alltid villig att vara med på dessa samtal. Barbro tyckte nog inte heller att det kändes bra. Han vet inte varför det blev så viktigt för arbetsgivaren att rannsaka Lars handläggning av ärenden på sätt som skedde vintern/våren 2010. Eftersom han inte själv märkte några trakasserier, blev allt kluvet för honom. Han funderade inte närmare över den arbetsrättsliga processen, utan tänkte att arbetsgivaren nog hade fog för det. Han följde Lars till företagshälsovården några gånger under våren. Orsaken till Lars dåliga mående handlade hela tiden om Barbro. Han minns att Lars sade till psykologen Henrik Brodin att han inte tänkte ta sitt liv. Han var med vid en arbetsrättslig träff, där även facket var med, vilket kan ha varit den 19 april. Han minns inte riktigt vad mötet handlade om. Han vet inte om han var med vid mötet den 19 maj när personalchefen var med. Han minns att Lars ringde till honom mitt i natten efter att Lars blivit uppringd av socialnämndens ordförande i ett omhändertagandeärende. Det är möjligt att han 28 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 sade till Lars att skriva Barbros namn. Det är möjligt att de redan våren 2009 talade med Lars om sekretessen i ett ärende. Lars tog då till sig det som sades. Det är riktigt att det hösten 2009 var diskussion kring kostnader som skenade iväg. Han minns inte att något av det som Norring sade skulle kunna uppfattas som hot, men möjligen sade Norring att man måste ändra arbetssätt för att få ned kostnaden. Norring kan ha sagt att det väl snart blev så höga kostnader att de snart inte kunde betala ut lön och att Lars indirekt tog detta som ett hot. Han minns att frågan om omplacering kom upp vid ett möte mellan honom, Lars och Barbro den 26 februari 2010, men han undersökte inte själv om det fanns möjlighet till omplacering. Han bedömde att det inte var realistiskt. Barbro var mer strukturerad och hade mer kontroll än vad han själv hade haft som arbetsledare. Han uppfattade inte Barbros arbetssätt som felaktigt. Han uppfattade inte heller att hon skulle ha särbehandlat Lars. Däremot kan Lars ha haft svårt att ta till sig kritik. Lars använde hårda ord om Barbro när han berättade för Kjell hur han såg på henne. Maria Persson har berättat att anledningen till att hon ringde till Kjell var för att hon visste att Lars skulle ta upp frågan om omplacering med Kjell och Sverker, och hon ville ge kraft bakom Lars ord. Hon vet att Lars ibland kunde fundera över varför det var han som skulle behöva flytta på sig. Hon sade inget om att Lars skulle vara suicidal, men hon ansåg att det var allvarligt och att han skulle vara hjälpt att få byta arbetsplats. Lars sov jättedåligt, var nervös och hade ont i magen och grubblade över sin arbetssituation. För henne var det ingen tvekan om att det var arbetssituationen som var orsaken. 29 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 Övriga vittnesberättelser Såväl Lars hustru Maria, samt samtliga övriga vittnen som kände Lars har beskrivit Lars som en mycket fin person. Hörda arbetskamrater har berättat att det blev fler riktlinjer och rutiner när Barbro tillträdde som chef, samt att Lars förändrades och blev rädd. Många vittnen har berättat att Barbro hade favoriter och ”svarta får”, samt att de uppfattade att Barbro kontrollerade Lars ärenden, var Lars var osv. De har berättat att Barbro fick Lars att känna sig osäker och rädd, samt att Lars pratade mycket med dem om hur dåligt han mådde. De har berättat att de även själva uppfattade att Barbro hade en härskarteknik, att hon skällde och suckade över Lars, samt att hon med blickar visade vad hon tyckte om Lars. De har berättat hur Barbro kunde gräla på Lars inne på hans arbetsrum. Eftersom de märkte att Lars mådde dåligt skrev de brev till arbetsledningen, men som svar på brevet fick de besked om att det inte var något de behövde bekymra sig över och att allt var under kontroll. I månadsskiftet april/maj 2010 skulle personalchefen informera dem, men de fick inget veta. Arbetskollegan Therese Hedman har berättat att efter det att hon fick mailet från Lars på natten mot den 24 maj så vidarebefordrade hon mailet till Sverker. Hon talade även med företagshälsovårdssamordnaren Agneta Sunder om mailet och att hon var rädd att Lars skulle ta sitt liv. Hon fick till svar att cheferna hade full kontroll över detta. Svaret gjorde henne frustrerad, eftersom det inte var hennes uppfattning att de hade kontroll. Hon kände sig maktlös. Under våren hade hon även samtalat med Sverker om att hon och arbetskamraterna var oroliga över att Lars inte skulle klara detta. Agneta Sunder bad henne att radera mailet som Therese hade fått från Lars. Hon raderade mailet sedan hon vidarebefordrat detta till Sverker, men i efterhand kändes det inte bra att hon hade gjort det. I slutet av maj sade Therese till personalchefen att hon hoppades att det var något fruktansvärt som Lars hade gjort, eftersom de utsatte honom och dem som arbetskamrater för detta. 30 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 Arbetskollegan Åsa Gustafsson, som var med när Lars läste upp sitt brev för Barbro om hur han kände det, har berättat att Barbro inte kunde ta det som Lars redogjorde för, och att de fick säga till henne att det inte var mot henne, men att det var så som Lars kände det. Hon har uppfattat att Lars var lugn och satt ned när han läste brevet, samt att han inte hade några gester i övrigt. Hon samtalade själv med Sverker och Kjell under våren om att Barbros ledarstil inte fungerade och att hon var orolig över hur Lars mådde. För att få reda på vad Lars skulle ha gjort som var så hemskt, skrev hon mail till Kristina Wallner den 19 november 2010, men har fortfarande inte fått veta vad det är, annat än att Gunilla Sundqvist sagt att det var allvarliga saker. Arbetskollegan Cecilia Bylander har berättat att Barbro inte tog emot Lars redogörelse som hon borde, med tanke på hur Lars hade öppnat sig, att Barbro Brandt istället gick och stängde in sig på sitt kontor, och att känslan efter mötet inte var bra. Det var på Cecilias initiativ som de skrev skrivelsen den 4 mars till cheferna. Från början hade de använt ordet mobbning i skrivelsen, men ändrade det då några ansåg att det var för starkt formulerat. Hon minns inte att de fick något gensvar på skrivelsen. Hon tror att Lars kände sig kränkt när Kjell tog med honom till psykolog för en suicidbedömning, och Lars raljerade över detta på en handledningsträff senare. Det var tydligt att det fanns motsättningar mellan honom och Barbro. Arbetskollegan Pia Söderback, som arbetade som missbrukshandläggare från sommaren 2007 men var barnledig från november 2009, har berättat att hon och Lars hade olika arbetssätt, men att de ändå hittade ett förhållningssätt att arbeta bredvid varandra. Från början kändes det väldigt bra att få Barbro som chef, med direktiv och tydligt ledarskap. Detta förändrades sedan och under hösten 2009 upplevde hon en konstant rädsla att behöva bli inkallad till Barbro. Hon uppfattade att Barbro klippte av Lars på ett osympatiskt sätt när Lars föredrog sina ärenden 31 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 under apt-träffar. De tog upp den rädsla de kände för Barbro i handledningsgruppen som Lii Stening ansvarade för. När hon mötte Lars vid två tillfällen under april-maj 2010, var han en spillra. Han var mager, forcerad och luktade väldigt mycket rök. Hon tog upp med Kjell om att Lars borde gå och prata med någon, och Kjell svarade då att det var under kontroll. Lars agerade och ville ha kontakt. Kjell tyckte inte att Pia skulle ha någon kontakt med Lars. Pias och Lars arbetssätt var olika. Pia arbetade mer för öppenvård, och Lars arbetade mer för placeringar som innebar nämndbeslut. Ekonomiska åtstramningar kom därför att påverka Lars mer än henne. Arbetskollegan Birgitta Schånberg har berättat att hon uppfattade att Barbro valde ut ”offer”, samt att Barbro hade skällt ut Lars direkt när han kom tillbaka efter en sjukskrivning. Lars hade mått så dåligt sista tiden att de nästan väntade sig att något skulle hända. Arbetskollegan Elisabeth Olofsson Hon kom tillbaka till arbetet efter 1,5 års sjukskrivning i oktober 2009. När Lars läste upp sitt brev under metodträffen/torsdagsträffen blev Barbro kränkt. Hon sade att hon kände sig ”kränkt” och klev upp och gick därifrån. Lars hade varit lugn och lågmäld när han läste sitt brev. Senare samma dag sökte Lars kontakt med Barbro i korridoren, men det blev ingen förbättring. Efter jul märkte hon att Lars förändrades och i februari/ mars var hans kontakt med Barbro så jobbig att han inte kunde ta till sig det som sades. Han ältade saker. För dem som arbetskamrater var det jättejobbigt att se detta och de skrev skrivelsen, den 4 mars 2010, till cheferna och påtalade konflikten och det dåliga arbetsklimatet. De märkte inte att något hände med anledning av skrivelsen. Vid en rökpaus uttalade Lars att det var lika bra att han inte finns. Hon talade med Kjell, som följde med Lars till företagshälsovården. De påtalade för cheferna att Lars inte mådde bra, men fick till svar att Lars fick hjälp. Lars hade kontakt med arbetskamraterna, och de märkte att han inte blev bättre. Det var kaotiskt. 32 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 Arbetskollegan Anna-Karin Sandström Hon började sin anställning i Krokom den 30 november 2009. Hon hade ett vikariat för Pia. Redan i oktober hade hon varit på arbetsplatsen och träffat Pia, som berättade att kommunen ansåg att Lars var besvärlig, och att de ville bli av med honom eftersom han var för dyr, samt att han gjorde för många LVM-ärenden. Det kan ha varit socialnämnden som ansåg att han var för dyr. Lars var den som introducerade henne in i arbetet när hon började. Redan efter första veckan kom Barbro in och ville att Anna-Karin skulle delta i en samverkansgrupp som representant för missbruksenheten, vilket hade gjort Lars väldigt ledsen eftersom det var Lars som hade varit initiativtagare till gruppen och som tidigare också hade varit missbruksenhetens representant. Hon kontaktade Barbro för att höra om hon kunde få ta med sig Lars, eftersom hon inte visste var träffen skulle hållas, men det fick hon inte göra. I februari berättade Lars att Barbro hackade på honom. Hon trodde först att Lars var paranoid, men märkte sedan hur Barbro stod utanför hans rum, för att veta var han var och för att markera sitt missnöje. Sedan trappades det upp. I mars skrev de brevet till cheferna, men det enda som sedan hände var att de sände Lars till psykolog och läkare. Lars tappade i vikt och var orolig för att bli avskedad. Han ville bli omplacerad eller få Kjell som arbetsledare. Anna-Karin pratade med Kjell om detta, men fick höra att Ulf Norring hade sagt nej till detta. Lars nekades att gå på en kurs om nätdroger, och fick inte ta ledigt för en halvdagsträff då man annars normalt kunde vara ledig och trots att Anna-Karin var i tjänst. Lars fick inte heller föra vidare till gruppen vad han som skyddsombud ville ha sagt. Arbetsgruppen mådde väldigt dåligt. Hon uppfattade att hon från början var en av Barbros favoriter, men märkte med tiden att Barbro var oberäknelig även mot henne. Den 23 september 2010 hade hon sitt sista möte med Barbro, och Barbro sade då ”ni ska veta att jag fått order uppifrån att jag skulle göra mig av med Lars”. Hon skrev mailet den 16 november 2010 till nye arbetsledaren Kristina Wallner och frågade om detta, men fick aldrig något svar. Hon fick efter Lars död ta över hans ärenden, men kan inte se att det fanns någon grund för de anklagelser som hade riktats mot Lars. 33 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 Det fanns ingen som helst tvekan att det var arbetssituationen som var orsak till att Lars mådde så dåligt. De var alla så meddragna i detta och alla i korridoren mådde dåligt. Externa handledaren Lii Anteskog Stening Hösten 2008 började hon leda den handledningsgrupp som Lars var med i. Hon hade träffar med gruppen en gång per månad, och träffade Lars i drygt 50 timmar. Cheferna var inte med i handledningsgruppen. Innan Barbro blev chef hade även hon varit med i gruppen och de andra blev glada över att hon skulle få bli chef. Det blev någon form av förändring efter det att Barbro blivit chef, någon form av maktfullkomlighet. I handledningsgruppen pratade man kring arbetsorganisationen, och gruppen uttryckte att man kände sig osäker inför Barbro. Gruppen hade fin kontakt. Lars var en person som tog mycket plats i gruppen. Han var glad och använde sig mycket av henne som handledare. Han tog upp saker som han ville ha hjälp med, och tog inte illa upp om någon sade till honom. Lars kände sig motarbetad av någon överordnad i en öppenvårdslösning. Hösten 2009 tog Lars upp frågan hur han skulle hantera Barbro, och han ville ha gruppens stöd. Lars berättade att han kände sig kontrollerad och han förstod inte vad han gjorde för fel. Han ville ha hjälp att lösa detta problem. Man diskuterade hur gruppen skulle kunna vara hans stöd och att Lars inte skulle vara ensam när han samtalade med Barbro. Lars hade hela gruppens stöd. Hela arbetsgruppen mådde jättedåligt, och flera av dem kände sig kontrollerade. Lars ringde henne i slutet av maj 2010 och var riktigt förtvivlad, Han berättade att han trodde att han skulle förlora sitt arbete. Lars blev erbjuden vård, men det var inte den typen av hjälp han ville ha. Efter Lars självmord, var det fem personer inom vuxengruppen som slutade sin anställning. Helen Wikner, lokalt fackligt ombud Det var någon gång under februari - mars 2010, som hon som lokalt fackombud för första gången fick kännedom om hur dåligt Lars mådde. Hans kollegor hade då 34 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 kontaktat henne. Hon talade med Lars, men Lars sade från början att han ville ordna det själv och därför inte behövde något fackligt stöd. Hon var med vid ett möte den 4 mars 2010 tillsammans med Sverker och Kjell. Mötet handlade om Lars, och hon blev förvånad och undrade om det bara var detta som de hade att anmärka på när det gällde Lars. Sverker antydde då att det var mycket mer, men att han inte kunde berätta det. De sade att de haft flera tidigare möten med Lars som de inte kunde berätta om. Sverker sade även att han hade fullt förtroende för Barbro och att Commodia var kontaktad. Hon blev på nytt involverad när Sverker ansåg att Lars skulle ha fackombud med sig till mötet den 19 april 2010. Sverker hade inte berättat vad träffen skulle handla om, men Lars berättade att de skulle få resultatet på mobbningsutredningen. Hon reagerade över att Sverker själv gjort utredningen och att ingen av arbetskamraterna hade hörts. Sedan övergick mötet den 19 april till att Sverker sade att de skulle varsla Lars med en varning. Hon och Lars hade inte tidigare känt till detta, varför det blev mycket konstigt. De fick ta del av ett papper, och Lars sade då att detta var väl redan avklarat. Därefter övertog Barbro mötet, och Sverker förklarade att han hade förtroende för Barbro. Lars blev omskakad. Helen ställde frågor kring klagomålen som avsåg Lars, men hon tyckte att de svar de lämnade var tunna. Så fort Lars försökte få en förklaring blev han avbruten och Barbro höjde tonen. Detta fick till följd att även Lars höjde tonen. Sverker sade, liksom ett mantra, att han hade fullt förtroende för Barbro. Hon har antecknat att Sverker sade detta fyra gånger. Mötet den 19 april blev inte bra. Efter mötet kontaktade hon fackombudet Roger Fält. Mötet den 19 maj 2010 slutade sämre än aprilmötet. Vid majmötet närvarade Gunilla Sundqvist, Ulf Norring, Sverker Eliasson, Lars, Helen och Roger Fält. Roger Fält var närvarande över telefon. Lars var vid detta möte en spillra och kunde inte sitta still. Han skakade och gick runt i rummet, men mötet fortsatte. Gunilla 35 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 Sundqvist sade att man tänkte ta till starkare krafter och inte bara en varning. Det hölls enskilt samtal mellan Gunilla och Roger, och därefter återsamlades man. Gunilla frågade vad arbetsgivaren kunde göra och Lars bad då om att få hjälp att åka till ett ställe för att få hjälp, men han fick avslag på detta. Lars förklarade att han tänkte åka ändå. Ingenting bestämdes på mötet, men arbetsgivaren övervägde att låta varslet om varning gå vidare till ett avsked. Facket begärde därför fortsatt överläggning. Hon minns inte att det nämndes några nya saker som låg till grund för att man nu ville vidta allvarligare åtgärder. Lars var i mycket sämre skick när han lämnade mötet än när han kom dit. Hon hade fortsatt tät telefonkontakt med Lars efter det att övervägande om avsked hade skickats ut till honom. I vissa av samtalen hotade Lars att ta sitt liv, medan han andra gånger sade att han var för feg. Efter självmordet krävde facket att åtgärder skulle vidtas rörande arbetsmiljöarbetet, och sådana åtgärder påbörjades hösten 2010. Efter vad hon hört fanns ingen grund för avsked eller uppsägning. Det blev aldrig någon varning, eftersom de istället varslade om starkare åtgärder och eftersom facket då begärde överläggning. Regionale fackombudsmannen Roger Fält Han är facklig ombudsman för regionen. Helen Wikner kontaktade honom i slutet av april 2010, med anledning av att arbetsgivaren tänkte lägga en varning på Lars. Facket begärde överläggning och vid denna, den 19 maj 2010, var Fält närvarande per telefon. Mötet var rörigt och han hörde över telefon att det var tufft för Lars. Fackets strategi var att försöka få arbetsgivaren att inte lägga varning, och att de istället skulle tänka på sitt rehabiliteringsansvar och ta fram en plan för Lars återgång till arbetet. Arbetsgivaren ville istället ajournera mötet, eftersom man hade ändrat sig. Det var förvirrande, och han samtalade enskilt med personalchefen Gunilla Sundqvist, som sade att det fick bli andra åtgärder. Han vädjade att de inte skulle lägga varsel om avsked. Några dagar senare fick han veta att de bestämt att 36 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 gå vidare med avsked, och ett formellt varsel om detta skickades ut. Formellt begärde facket därför också överläggning, och datum för detta bestämdes till den 10 juni. Det som lades Lars till last kändes luddigt. Han förklarade för Lars att det inte nödvändigtvis behövde bli ett avsked men Lars uppgav att det kändes som att han till mötet den 10 juni skulle åka till sin avrättning. Fält hade flera långa samtal med Lars. Det blev aldrig någon varning. Läkaren Mats Johansson, specialist i allmän medicin Första gången han träffade Lars var den 4 mars 2010. Lars berättade då om sin situation och öppnade sig och sade att han ville ha en ny chef, eftersom samarbetet med chefen inte fungerade. Lars berättade att han var nedstämd och sov dåligt, men han hade förhoppningen att det skulle lösa sig. Lars trodde inte att han kunde få någon hjälp på företagshälsovården, eftersom han ansåg att problemet låg på arbetsplatsen. Lars hade blivit skickad till företagshälsovården för bedömning om han hade suicidtankar. Nästa träff med Lars var den 20 maj 2010, och Lars hade då problem med sömnstörningar och oro. Lars nedstämdhet hade ökat och han kände sig kränkt och förnedrad och den kris som Lars tidigare befunnit sig i hade övergått i en svår depression. Orsaken var till största delen hans arbetsmiljö. Lars berättade om tidigare kriser som han tagit sig igenom. Lars sade att han ville ha hjälp med omplacering och att han ville tillbaka till arbetet. Mats skrev ut mediciner till Lars för sömn, och mot ångest, oro och nedstämdhet. Han träffade Lars två gånger till. Den 8 juni 2010 träffade han Lars sista gången. Lars var då fortfarande inne i en djup depression. Han ville helst inte ha någon medicin. Lars mådde sämre och ville få hjälp med omplacering och att komma tillbaka till arbetet, han ville inte ha någon remiss till psykiatrin, bl a eftersom han kanske skulle vilja söka jobb där. Han hade funderingar på andra jobb, vilket tydde på framtidsplaner. Han vet inte om Lars tog den antidepressiva medicinen. Han 37 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 frågade Lars varje gång om det fanns en självmordsrisk, men Lars svarade alltid nej. Hans bedömning är alltjämt att Lars insjuknande i en allvarlig depression har ett klart tidssamband och ett rimligt och mycket sannolikt orsakssamband med den konfliktssituation och arbetsrelaterade problematik som förelåg på arbetsplatsen. Psykologen Christer Svensson Han kom i kontakt med Lars den 17 maj 2010. Lars kom då en halvtimme för sent till den inbokade tiden, och var själv upprörd över detta. Svensson uppfattade att tiden blivit bestämd genom Barbro. Lars trodde att han skulle bli varslad och var upprörd över det. Lars kände sig mobbad och förtvivlad och visste inte varför han skulle bli uppsagd, eller vad som låg till grund för det som arbetsgivaren påstod. Han uppfattade att Lars då hade tankar på suicid, men att Lars inte hade gått så långt som till att planera för suicid. Lars berättade att han haft det besvärligt sedan oktober 2009 och att det påstods att han skulle ha mobbat chefen. Det är Svenssons uppfattning att varsel om avsked kan påverka en människa som befinner sig i en depression. Lars besökte honom på nytt den 26 maj 2010 och tillståndet hade då förvärrats. Därefter hade han en ny träff med Lars den 3 juni 2010, vilket kom att bli den sista kontakten. Lars befann sig då i en djup depression och hade tappat livslusten. Lars var skakad av vad som skulle komma att drabba honom vid överläggningen med arbetsgivaren den 10 juni. Lars visste inte vad han gjort som låg till grund för hotet om varsel. Det var tänkt att Svensson skulle ha haft telefonkontakt med Lars den 10 juni, och sedan en träff den 11 juni. Lars ville inte ha kontakt med psykiatrin då han kände några som arbetade där, samt då han också kunde tänka sig att söka jobb där. 38 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 Svenssons bedömning är att Lars insjuknade i en allvarlig depression och att denna har ett klart tidssamband och ett rimligt och mycket sannolikt orsakssamband med den konfliktssituation och arbetsrelaterade problematik som förelåg på Lars arbetsplats. Han tror att det kan finnas ett samband mellan varsel om avsked som skulle ske den 10 juni och självmordet samma dag. Tidigare mobbning och kriser kan innebära en överdeterminering, men det är svårt att svara på om det var överdeterministiskt att tycka att det kändes hopplöst. Psykiatrisamordnaren Jan Persson Kommunen har ett ansvar för personer med psykosocial funktionsnedsättning som är boende i kommunen. Han är anställd som kommunens psykiatrisamordnare. Han har tidigare arbetat som mentalskötare, gått kurser, samt har en treårig utbildning med handledningskompetens. Han hade kontakt med Lars på telefon vid två tillfällen, ca 3-4 veckor innan Lars dog. Vid det första samtalet ringde Lars och var upprörd. Lars ville ha hjälp med att hitta ett nytt arbete, och undrade om Jan kunde använda sina kontakter för att hjälpa honom. Jan lovade att rekommendera Lars om han hörde något. Nästa samtal från Lars kom en vecka senare. Lars var då ännu mer förtvivlad och ostrukturerad än första gången. Lars sade vid det andra samtalet att han hade plockat fram ”repet”. Jan frågade Lars om han fick gå till Ulf Norring, och Lars samtyckte till det. Lars var forcerad och upprörd under samtalet och hade svårt att hålla en röd tråd. Genom att Lars själv talade om hur han skulle gå tillväga insåg Jan att suicidrisken var förhöjd/hög. Jan begav sid därför omgående till kommunhuset och gick till Ulf Norrings rum. Norrings dörr var stängd. När Jan öppnade dörren såg han att Barbro Brandt, Ulf Norring, Sverker Eliasson och Gunilla Sundqvist satt där. Han sade till dem att han hade viktig information att lämna, men att han inte ville ha någon information från dem. Han berättade om samtalet med Lars och sedan vände han 39 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 och gick. Någon av dem sade att de hade erbjudit Lars läkare. Han ansåg att den information han lämnade var så allvarlig att de borde ha tagit den på allvar. Som psykiatrisamordnare går han inte in och säger en sådan sak utan anledning. Detta var kring månadsskiftet maj/juni 2010. Verksamhetschefen vid Commodia, Karin Englund Mäki Vid den aktuella tidpunkten gjorde Commodia inte kränkningsutredningar. Agneta Sunder kontaktade dem och frågade om de kunde göra sådan utredning, men fick då svaret att de inte kunde göra detta. Personalchefen Gunilla Sundqvist Genom dokumentation från cheferna har hon förstått att Lars fru var i kontakt med arbetsledningen efter nyåret 2010 och då undrade om det fanns möjlighet till omplacering. Sverker och Ulf vände sig till henne i mars 2010, för att resonera kring samarbetsproblematiken mellan Lars och Barbro. Arbetsledningen hade försökt tala med Lars, för att hjälpa honom men även för att tillrättavisa honom. Hon fick information från facket om att Lars blev trakasserad. De beslutade därför att inhämta en mobbningsutredning. Hon hade kontakt med kommunens företagshälsovårdssamordnare, Agneta Sunder, som hade kontakt med Commodia. De fick veta att Commodia inte åtog sig den typen av uppdrag. De kom fram till att Sverker som överordnad arbetsledare skulle kunna göra utredningen. I efterhand inser hon att det hade varit bra om personalavdelningen hade varit mer tid på IFO. Hon överlämnade föreskriften om kränkande särbehandling till Sverker så att han skulle få vägledning för att kunna utföra mobbningsutredningen. Utredningen presenterades på mötet den 19 april 2010, men hon var inte själv närvarande vid detta. Samtidigt hade man på chefsnivå diskuterat om en skriftlig varning skulle meddelas utifrån bristerna i Lars arbetsutövning. 40 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 Det framkom sedan nya händelser. Sverker, Ulf, Barbro och Gunilla kom fram till att det var fråga om så allvarliga händelser att det kunde finnas anledning till allvarligare arbetsrättsliga åtgärder. Det blev aldrig någon varning. Uppsägningar och avsked sker i samråd med henne. Tillsammans gjorde hon, Sverker och Ulf, bedömningen att de skulle överväga avsked. Det formella beslutet om att varsla Lars fattades av Ulf Norring, efter samråd med henne och Sverker Eliasson. Avsked förutsätter grov misskötsamhet och att man som arbetsgivare medvetandegjort detta för den anställde tidigare. Hon hade uppfattat att Barbro haft upprepade samtal med Lars om vad han behövde tänka på. De brister som lades honom till last var sådana som dokumenterats i förundersökningsprotokollet (sid 441), och viss dokumentation har kompletterats. Hon uppfattade att arbetsledningen inte tidigare hade känt till den information de fick från Socialstyrelsen efter deras inspektion 21-22 april, samt att den senaste händelsen som de därmed kunde lägga Lars till last, var brister beträffande delegation. Hon kände inte till att Socialstyrelsen i sitt inspektionsmeddelande inte riktade någon kritik mot Lars handläggning av ärenden. Hon kände inte heller till att Socialstyrelsens kritik riktades mot arbetsledningen. Det är riktigt att det hade framkommit att Lars tog beslut som orsakade kommunen merkostnader. Hon har dock inte hört att Norring skulle ha sagt att Lars var för dyr. Under våren/vårvintern 2010 deltog hon vid några möten med Lars arbetskamrater. Det fanns en oro hos arbetsgruppen med anledning av att Lars inte mådde bra. Det var därför viktigt för arbetsgivaren att berätta för dem att de gått in med företagshälsovård och med stöttning med läkare och psykolog. Av hänsyn till Lars integritet berättade de inte något om vad som hänt med de arbetsrättsliga åtgärderna för arbetsgruppen. 41 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 Vid mötet den 19 maj 2010 var hon med. Hon såg att Lars inte mådde bra. Överläggningen ajournerades eftersom de övervägde att vidta allvarligare åtgärder, och hon hade enskild överläggning med Roger Fält. Efter överläggningen frågade de hur de kunde stötta Lars. Sedan kontaktades psykologen Christer Svensson och vidare hade Sverker ordnat med läkarkontakt på Commodia. Hon och Roger Fält hade fortsatt möte den 24 maj 2010, och vid detta möte berättade hon för Fält att arbetsgivaren övervägde avsked. Facket begärde då överläggning och tid för denna bestämdes till den 10 juni 2010. Omplacering är något som arbetsgivaren kan använda sig av när det inte fungerar på arbetsplatsen. I april kunde arbetsgivaren dock konstatera att det Lars hade gjort var så allvarligt att det var arbetsrättsliga åtgärder som måste vidtas. Dåvarande företagshälsovårdssamordnaren Agneta Sunder Hon var sedan hösten 2008 företagshälsovårdssamordnare för kommunen. Våren 2009 började kommunen med ett projekt som rörde arbetsmiljö- och rehabfrågor. Kommunen skulle pröva en ny modell, med rutiner för trepartssamtal mellan henne som företagshälsovårdssamordnare, arbetsgivare och arbetstagare. Syftet med dessa samtal var att erbjuda hjälp så snart som möjligt. Första gången hon fick höra Lars Perssons namn var i januari/februari 2010, när Barbro Brandt ringde för att beställa trepartssamtal. Barbro berättade att Lars kände sig kränkt av Ulf Norring, och tid bokades. Trepartssamtalet avbokades sedan av Barbro som uppgav att Lars inte ville genomföra samtalet. Barbro berättade aldrig på vilken grund som Lars hade känt sig kränkt av Norring. Syftet med trepartssamtal är inte att lösa konflikten, utan att snabbt ordna kontakt med företagshälsovård eller primärvård. Den 22 februari 2010 ringde Kjell Jonsson och var upprörd, med anledning av att Lars fru ringt till honom och berättat att hon var orolig för att Lars skulle begå självmord. Agneta Sunder pratade direkt med psykologen Henrik Brodin, som 42 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 samma dag samtalade med Lars. Brodin berättade efteråt att han inte bedömde att Lars skulle vara självmordsbenägen. Den 7 april 2010 ringde Sverker och berättade att Lars kände sig kränkt. Hon samtalade med Sverker och Lars i trepartssamtal. Lars berättade att han upplevde sig mobbad av Barbro. Hon noterade att Sverker nickade, men att Sverker också sade att Lars gick hårt åt Barbro, vilket Lars själv höll med om. Sverker berättade att en mobbningsutredning skulle utföras. Hon talade med Lars om att kontakten med Commodia var viktig, men Lars tyckte inte att han behövde den. Hon frågade honom om han var självmordsbenägen, men han svarade att han inte var det. Hon kan inte svara på hur Lars egentligen mådde. Hon tror att hon sade till Sverker att Commodia skulle kunna göra mobbningsutredningen, men fick några dagar senare veta att de inte kunde göra detta. Hon lämnade då föreskrifter om kränkande särbehandling till Sverker. Hon kände inte till att det i kommunens policydokument står att personalavdelningen skulle kunna hjälpa till i sådana frågor. Hon hade även kontakt med Barbro, som också fick stöd från Commodia. Kjell Jonsson kontaktade henne i maj 2010 och hade då dåligt samvete, för att han inte kunde stötta Lars som han ville. I månadsskiftet maj/juni 2010 ringde Therese Hedman och var upprörd och väldigt orolig. Therese var orolig över det mail hon hade fått från Lars. Agneta sade till Therese att hon kunde vara lugn eftersom Agneta visste att Lars hade kontakt med Commodia. Hon lovade Therese att tala med Ulf Norring. Hon minns inte om Therese i samtalet sade att hon var orolig för att Lars kanske kunde ta sitt liv. Efter samtalet med Therese gick Agneta snabbt över till Ulf Norrings rum och berättade vad Therese sagt. Hon berättade att Therese var väldigt orolig över Lars och Agneta betonade att hon ville att Ulf skulle känna till det. Hon minns att hon tittade på Ulf när hon lämnade informationen, eftersom hon ansåg att hennes 43 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 information verkligen var allvarlig. Ulf svarade att han kände till det. Möjligen var Sverker inne på Ulfs rum vid detta tillfälle, eftersom hon sagt så i polisförhör. Hon mailade även till cheferna om detta, eftersom hon ville att cheferna skulle känna till det. Hon fick uppfattningen att Therese inte trodde på henne när hon sade att det var under kontroll. Det var som att Therese tyckte att inget hände och att cheferna inte tog detta på allvar. Hon kan inte minnas att hon skulle ha uppmanat Therese att ta bort det mail som Lars hade skickat till Therese på morgonen den 24 maj. Arbetsmiljökonsulten Karoline Humble Hon arbetar med arbetsmiljöfrågor och ska vara kommunens expertresurs och en stödresurs till chefer. Kommunen har en arbetsmiljöpolicy att arbeta förebyggande samt, om någon drabbas av ohälsa, så ska de arbeta individanpassat. Kommunen har tydliga rutiner, bl a med trepartssamtal mellan företagshälsovårdssamordnare, arbetstagare och chef, i syfte att undersöka hur man skall agera för att arbetstagaren så snart som möjligt skall återkomma i jobb. Företagshälsovårdssamordnaren ska kopplas in om sjukskrivning har pågått mer än 14 dagar. Omplacering är en fråga som dyker upp i rehabiliteringsärenden. Vid ohälsofrågor tas frågan om omplacering upp när de fått en medicinsk bedömning om att personen inte kan återgå till sitt ordinarie arbete. Hon har inte träffat Lars, eller varit med på något möte med honom. Den 3 mars 2010 deltog hon i ett möte med Sverker, och eventuellt med någon annan chef, där det pratades om Lars. Hon minns inte om hon fick förklarat varför Lars inte mådde bra. Det fanns synpunkter på hans ohälsa och på hur han utförde arbetet. Ärendet komplicerades av att Lars inte hade så lätt att tacka ja till hjälp. Vid mötet handlade allt om hur man skulle kunna hjälpa Lars. Hon rådde dem att försöka motivera Lars att ta emot hjälp. 44 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 Psykologen Henrik Brodin Han arbetade som psykolog på Commodia och blev kontaktad av Agneta Sunder när han befann sig i Krokom i annat ärende i mars 2010. Han träffade Lars samma dag för att göra en suicidbedömning, med anledning av att Lars hade yttrat saker som gjorde arbetsgivaren oroliga. Han minns att Lars var väldigt upprörd. Lars reste sig upp och gick omkring i rummet och satte sig. Han reste sig upp igen och gick omkring och satte sig sedan, osv. Lars berättade att han kände sig ifrågasatt och väldigt kränkt av sin närmaste chef. Han frågade Lars om de behövde vara oroliga för att han skulle göra sig illa. Lars viftade först bort frågan, men svarade sedan att de inte behövda vara oroliga. Brodin har svårt att se proportionen mellan det som Lars berättade att han blivit ombedd att göra, och det som Lars kände. Lars använde ord som ”demon” och ”monster” om sin arbetsledare. Detta var den enda gången han träffade Lars. Det är riktigt att han några veckor senare fick förfrågan från Agneta Sunder om Commodia kunde göra en mobbningsutredning, men att han efter samråd med sina kollegor meddelade att de inte kunde göra detta. Kjersti Blix, områdeschef i Bergs kommun Hon är områdeschef i Berg, sedan 2005. Det var stökigt på IFO i Berg när hon tillträdde. Det var en konflikt i personalgruppen, men hon kan inte tänka sig att det skulle ha varit Lars som var orsak till konflikten. Tre av fem handläggare var sjukskrivna och slutade sedan. Lars fick gå in och stärka upp under den tid som hon rekryterade vikarier. Det förekom brister i Lars handläggning av ärenden, och Lars blev kränkt när vård- och socialutskottet tog ifrån honom hans behörighet. Hon samtalade med Lars om dessa brister, men det fanns en spärr och Lars kunde inte ta till sig vad som sades. Lars blev sedan omplacerad. Vid en planeringsdag, i september 2005, avvek Lars efter halva dagen och sjukskrev sig sedan då han kände sig kränkt och degraderad. De gjorde sedan försök med att Lars fick ingå i ett nytt team, men Lars fortsatte gå till en klient som han inte längre hade. Lars hade semester under jul och nyår 2005/06, och blev sedan utköpt i januari 2006. Lars 45 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 hade sammanlagt tio korrigeringssamtal, varav det första var i september 2003. Det är möjligt att Lars fick en skriftlig varning när han var anställd i Berg. Sammanfattningsvis kan konstateras att Lars hade mått dåligt sedan hösten 2009. Lars mående försämrades sedan successivt. Han pratade om att ta sitt liv under vintern och våren men sade även att han inte skulle göra det. Psykolog bedömde i februari/mars 2010 att det då inte förelåg någon suicidrisk. Samtliga hörda personer har omvittnat att Lars uppfattning var att det var Barbro som kränkte honom på arbetsplatsen. Vid flera tillfällen med början vid julen 2009 har Lars bett om att få bli omplacerad, men har inte fått något klart besked om detta var möjligt eller inte. Sverker Eliasson har uppgett att Lars först var tvungen att komma tillrätta med sin ohälsa. Vidare hölls ett antal trepartssamtal, i vilka Lars redogjorde för att han kände sig mobbad av Barbro. Den 4 mars 2010 fick arbetsledningen brevet som Lars arbetskamrater hade skrivit och där arbetskamraterna berättade att deras kollega mådde uppenbart fruktansvärt dåligt på grund av stora samarbetssvårigheter mellan honom och deras arbetsledare, samt att de krävde omedelbar handling av cheferna för att åtgärda situationen. Arbetsledningen ordnade så att Lars fick kontakt med läkare och psykolog vid Commodia, men Lars var tydlig med att det inte var den hjälpen som han ansåg sig behöva utan att han ansåg att problemet berodde på att han var mobbad av Barbro. Ett flertal träffar kom därefter att hållas på chefsnivå. En mobbningsutredning kom att utföras av Sverker Eliasson under mars-april 2010. Resultatet av mobbningsutredningen var att Lars inte var mobbad och presenterades vid möte den 19 april 2010. Vid mötet redogjorde Sverker Eliasson och Barbro Brandt även för att man avsåg att meddela Lars en varning eller säga upp honom. Sedan mötet den 19 april mådde Lars allt sämre. Han var deprimerad med ångest och sömnsvårigheter. Vid överläggning den 19 maj uppgav arbetsgivaren att man övervägde att varsla Lars om avsked. Efter mötet den 19 maj försämrades Lars hälsa ännu mer och han har beskrivits som djupt deprimerad. Datum för ny överläggning blev bestämd till den 10 juni 2010. 46 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 DOMSKÄL Lars Persson arbetade som socialsekreterare inom Individ- och Familjeomsorgen (IFO), vid Socialförvaltningen i Krokoms kommun. Han tog sitt liv den 10 juni 2010 efter en längre tids ohälsa. Utredningen i målet har visat att Lars Persson redan i november 2009 tog upp frågan om att han kände sig särbehandlad av Barbro Brandt. I målet är ostridigt att Sverker Eliasson genom delegation hade ansvar för arbetsmiljön vid IFO, som enhetschef för IFO och i egenskap av ansvarig företrädare för arbetsgivaren. Vidare är det ostridigt att även Ulf Norring genom delegation hade ansvar för arbetsmiljön inom socialförvaltningen vid Krokoms kommun, som socialchef vid kommunen och i egenskap av ansvarig företrädare för arbetsgivaren. Målet gäller om Sverker Eliasson och Ulf Norring av oaktsamhet eller grov vårdslöshet orsakat Lars Perssons sjukdom och död genom att uppsåtligen, av oaktsamhet eller av grov oaktsamhet åsidosätta vad som i enlighet med arbetsmiljölagen (1977:1160) ålegat dem till förebyggande av ohälsa. Den rättsliga bakgrunden Ansvar för vållande till annans död eller vållande till sjukdom förutsätter att gärningsmannen har orsakat den dödliga utgången eller sjukdomen och att denne har orsakat denna genom oaktsamhet (3 kap 7 och 8 §§ brottsbalken). För att kunna fällas till ansvar krävs inte att gärningsmannen själv tillfogat den dödande skadan eller sjukdomen. Straffansvaret kan uppstå genom en tidigare handling eller underlåtelse. Vidare krävs att gärningen var oaktsam i förhållande till just den dödliga utgången eller sjukdomen. Om gärningsmannen inte hade anledning att ta risken för effekten i 47 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 beaktning, ska denne inte heller dömas för vållande till annans död eller sjukdom, trots att gärningsmannen handlat oaktsamt och genom sin handling har orsakat effekten. Utgångspunkten för bedömningen huruvida gärningsmannen ska dömas för vållande till annans död eller vållande till sjukdom är att utröna huruvida gärningsmannen haft anledning att ta risken för att någon ska dö eller bli sjuk i beräkning. Om brott enligt 3 kap 7-9 §§ brottsbalken begåtts genom att någon uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen (1977:1160) ålegat denne till förebyggande av ohälsa eller olycksfall, döms för arbetsmiljöbrott (3 kap 10 § brottsbalken). Begreppet ”i enlighet med arbetsmiljölagen” avser inte enbart arbetsmiljölagen utan även författningar som ansluter sig till den, som arbetsmiljöförordningen (1977:1166) och föreskrifter som har utfärdats av arbetarskyddsstyrelsen med stöd av lagen och förordningen. Det subjektiva rekvisitet uppsåt eller oaktsamhet avser åsidosättandet av skyldigheterna enligt arbetsmiljölagen. Det måste finnas ett samband mellan åsidosättandet och den effekt som inträffat, här Lars Perssons död eller sjukdom. Åsidosättandet av skyldigheterna enligt arbetsmiljölagen kan ske genom en aktiv handling eller underlåtenhet. Arbetsmiljölagens ändamål är att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet samt att även i övrigt uppnå en god arbetsmiljö (1 kap 1 §). I arbetsmiljölagens andra kapitel anges de allmänna krav som ställs på arbetsförhållandena, såsom att arbetsförhållandena ska anpassas till människors olika förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende (1 § 2 st), att teknik, arbetsorganisation och arbetsinnehåll ska utformas så att arbetstagaren inte utsätts för fysiska eller psykiska belastningar som kan medföra ohälsa eller olycksfall (1 § 4 st), och att arbetet ska planläggas och anordnas så, att det kan utföras i en sund och säker miljö (2 §). Bestämmelserna i andra kapitlet är allmänt hållna. Syftet med detta är att ge ramarna för regeringens och Arbetsmiljöverkets föreskrifter. 48 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 Arbetsmiljölagens tredje kapitel anger vilka som har ett ansvar för arbetsmiljön och hur långt detta ansvar sträcker sig. Huvudansvaret för arbetsmiljön ligger på arbetsgivaren. Denne ska vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagarna utsätts för ohälsa eller olycksfall i arbetet. En utgångspunkt ska därvid vara att allt sådant som kan leda till ohälsa eller olycksfall ska ändras eller ersättas så att risken för ohälsa eller olycksfall undanröjs (2 § 1 st). Arbetsgivaren ska systematiskt planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att arbetsmiljön uppfyller föreskrivna krav på en god arbetsmiljö. Denne ska utreda arbetsskador, fortlöpande undersöka riskerna i verksamheten och vidta de åtgärder som föranleds av detta. Åtgärder som inte kan vidtas omedelbart ska tidsplaneras (2 a § 1 st). Vidare krävs att arbetsmiljön dokumenteras i den utsträckning verksamheten kräver och att handlingsplaner upprättas (2 a § 2 st). Dokumentationen tjänar till att underlätta arbetsgivarens systematiska arbetsmiljöarbete samt arbetstagarnas och skyddsombudens deltagande i detta (Arbetsmiljöverkets kommentar s. 31). Det krävs även att arbetsgivaren organiserar en verksamhet för arbetsanpassning och rehabilitering. Denna ska bidra till en snabb återgång i arbete för sjukskrivna arbetstagare samt en verkningsfull arbetsanpassning och rehabilitering för handikappade och långtidssjuka (2 a § 3 st). Arbetsgivaren har också ett ansvar för att den företagshälsovård som arbetsförhållandena kräver finns att tillgå (2 c § 1 st). I kapitlet anges även att arbetsgivaren ska ta hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet genom att anpassa arbetsförhållandena eller vidta annan lämplig åtgärd. Vid arbetets planläggning och anordnande ska beaktas att människors förutsättningar att utföra arbetsuppgifter är olika (3 § 2 st). Enligt arbetsmiljöförordningen (1977:1166) har Arbetsmiljöverket bemyndigande att meddela föreskrifter för tillämpningen av arbetsmiljölagen (18 §). Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1) utvecklar och preciserar hur arbetsgivaren ska gå tillväga för att uppfylla sitt ansvar enligt arbetsmiljölagen. Systematiskt arbetsmiljöarbete definieras i dessa föreskrifter 49 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 som arbetsgivarens arbete med att undersöka, genomföra och följa upp verksamheten på ett sådant sätt att ohälsa och olycksfall i arbetet förebyggs och en tillfredsställande arbetsmiljö uppnås (2 §). Det systematiska arbetsmiljöarbetet ska ingå som en naturlig del i den dagliga verksamheten och det ska omfatta alla fysiska, psykologiska och sociala förhållanden som har betydelse för arbetsmiljön (3 §). På arbetsplatsen ska det finnas en arbetsmiljöpolicy som ser till att kraven uppfylls (5 §). Arbetsgivaren ska regelbundet undersöka arbetsförhållandena och bedöma riskerna för att någon kan komma att drabbas av ohälsa eller olycksfall i arbetet. När ändringar i verksamheten planeras, ska arbetsgivaren bedöma om ändringarna medför risker för ohälsa eller olycksfall som kan behöva åtgärdas. Riskbedömningen ska dokumenteras skriftligt och i den ska anges vilka risker som finns och om de är allvarliga eller inte (8 §). Om någon arbetstagare råkar ut för ohälsa eller olycksfall i arbetet och om något allvarligt tillbud inträffar i arbetet, ska arbetsgivaren utreda orsakerna så att risker för ohälsa och olycksfall kan förebyggas i fortsättningen (9 §). Arbetsgivaren ska omedelbart eller så snart det är praktiskt möjligt genomföra de åtgärder som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet. Arbetsgivaren ska också vidta de åtgärder som i övrigt behövs för att uppnå en tillfredsställande arbetsmiljö (10 § 1 st). Åtgärder som inte genomförs omedelbart ska föras in i en skriftlig handlingsplan. I planen ska anges när åtgärderna ska vara genomförda och vem som ska se till att de genomförs. Genomförda åtgärder ska kontrolleras (10 § 2 st). Arbetsgivaren ska varje år göra en uppföljning av det systematiska arbetsmiljöarbetet. Om det inte fungerat bra ska det förbättras (11 § 1 st). Uppföljningen ska dokumenteras skriftligt om det finns minst tio arbetstagare i verksamheten (11 § 2 st). Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om åtgärder mot kränkande särbehandling i arbetslivet (AFS:1993:17) gäller all verksamhet där arbetstagare kan utsättas för kränkande särbehandling. Föreskrifterna definierar kränkande särbehandling som återkommande klandervärda eller negativt präglade handlingar som riktas mot enskilda arbetstagare på ett kränkande sätt och kan leda till att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap (1 §). Vidare kräver föreskrifterna att det i verksamheten ska finnas rutiner 50 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 för att på ett tidigt stadium fånga upp signaler om och åtgärda sådana otillfredsställande arbetsförhållanden, problem i arbetets organisation eller missförhållanden i samarbetet, vilka kan ge grund för kränkande särbehandling (4 §). Om tecken på kränkande särbehandling visar sig ska motverkande åtgärder snarast vidtas och följas upp. Därvid ska särskilt utredas om orsakerna till brister i samarbetet står att finna i arbetets organisation (5 §). Enligt föreskrifterna gäller även att den arbetstagare som utsatts för kränkande särbehandling snabbt ska få hjälp och stöd och att arbetsgivaren ska ha särskilda rutiner för detta (6 §). Bilagt föreskrifterna om kränkande särbehandling finns allmänna råd utfärdade om tillämpningen av föreskrifterna. Arbetarskyddsstyrelsen har även meddelat allmänna råd om tillämpningen av arbetsmiljölagen beträffande psykiska och sociala aspekter på arbetsmiljön (AFS 1980:14) samt beträffande arbetsanpassning och rehabilitering (AFS 1994:1). Dessa ger anvisningar om hur man lämpligen kan förfara i vissa hänseenden. Råden är inte tvingande. Tingsrättens bedömning Sverker Eliasson och Ulf Norring hade således genom delegation ett ansvar för att det på arbetsplatsen bedrevs ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Detta innebar att de hade en skyldighet att systematiskt planera, leda och kontrollera verksamheten i syfte att skapa en god arbetsmiljö och förebygga ohälsa, allt i enlighet med arbetsmiljölagen och utfärdade föreskrifter. Genom vittnesförhör samt genom dokumentation från bl a Socialstyrelsens tillsyn av verksamheten har framgått att det fanns stora organisatoriska brister på arbetsplatsen. Det är vidare utrett att Lars Persson, som var anställd vid missbruksenheten började må dåligt under hösten 2009. Det är även klarlagt att Lars Persson vid jultid 2009 mådde så dåligt att det syntes på honom. Sverker Eliasson 51 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 har också, i vart fall från julen 2009, känt till att Lars Persson mådde så dåligt att Sverker var rädd för att Lars skulle ta sitt liv. Sverker Eliasson har också sedan dess känt till att det förelåg uppenbara samarbetsproblem mellan Lars Persson och dennes närmaste chef Barbro Brandt, och han har känt till att Lars Persson hade önskemål om att få bli omplacerad eller att få en annan arbetsledare. Ulf Norring har, liksom Sverker Eliasson, arbetat i nära anslutning till Lars Perssons arbetsrum. Det är visat att Ulf Norring, i vart fall från månadsskiftet februari/ mars, har fått mycket klar kännedom om de samarbetsproblem som förelåg mellan Lars Persson och Barbro Brandt. Den omständigheten att Ulf Norring, som satt i nära anslutning till IFO-gruppen, inte innan brevet den 4 mars 2010 kände till samarbetsproblemen på arbetsplatsen visar att det fanns allvarliga brister i hur det systematiska arbetsmiljöarbetet på IFO sköttes. Genom bevisningen i målet är klarlagt att Lars mående försämrades och att hans arbetskollegor ansåg att situationen var så akut att de den 4 mars 2010 skrev brev till cheferna och påtalade problemet och att Lars mådde uppenbart fruktansvärt dåligt och att man krävde att det vidtogs omedelbar handling för att åtgärda situationen. Genom arbetsmiljöansvaret har Ulf Norring och Sverker Eliasson haft en skyldighet att regelbundet undersöka arbetsförhållandena för att identifiera de risker som fanns på arbetsplatsen, låta göra en riskbedömning och åtgärda de risker som framkommit. Ulf Norring hade även en skyldighet att ingripa och tillse att den som han hade tilldelat arbetsmiljöuppgifter fullgjorde sina skyldigheter enligt arbetsmiljölagen. Enligt Ulf Norrings och Sverker Eliassons egen uppfattning har de fullgjort sitt arbetsmiljöansvar. Tingsrätten konstaterar att Norring och Eliasson har vidtagit vissa åtgärder. De har ordnat med trepartssamtal mellan Lars Persson, arbetsgivaren och företagshälsovårdssamordnaren Agneta Sunder, vars syften inte varit att lösa 52 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 eventuell konflikt utan att snabbt ordna en kontakt med företagshälsovård eller primärvård. Det förekom även vissa samtal mellan Lars och Barbro och där någon av Kjell eller Sverker var närvarande. Vidare hade de ordnat så att Lars Persson fick kontakt med läkare och psykolog vid Commodia. Likaså tillsåg de så att en mobbningsutredning utfördes, eftersom de fått kännedom från såväl Lars och Barbro, som från Lars arbetskamrater, att Lars uppfattning var att Barbro utsatte honom för mobbning på arbetsplatsen. Mobbningsutredningen utfördes av Sverker Eliasson. Genom flera förhör har framkommit att Sverker Eliasson hade ett stort förtroende för Barbro Brandt under den tid som han lät utföra mobbningsutredningen. I mobbningsutredningen var det endast två personer som hördes, Barbro Brandt och Lars Persson. Sverker Eliasson kom aldrig att tala med någon av Lars Perssons arbetskamrater i denna utredning, trots att han fått det brev från arbetskamraterna om att man var mycket bekymrade över de samarbetssvårigheter som förelåg mellan Lars Persson och Barbro Brandt. I mobbningsutredningen kom Sverker Eliasson fram till bedömningen att Lars Persson inte hade utsatts för kränkande särbehandling eller trakasserier. Sverker Eliasson hade aldrig tidigare utfört någon mobbningsutredning. Av arbetskamraternas vittnesmål har framgått att Barbro Brandt utsatte Lars Persson för sådana kränkningar som skall bedömas som kränkande särbehandling. Det är uppenbart att mobbningsutredningen utfördes på ett undermåligt sätt. Utöver det som angivits ovan har varken Sverker Eliasson eller Ulf Norring gjort något för att identifiera de risker som fanns på arbetsplatsen, för att göra en riskbedömning eller för att åtgärda de risker som framkommit. Genom förhöret med Lars hustru och vittnesförhören med hans arbetskamrater, vilka stöds av Pensionsmyndighetens underlag och beslut samt av den bedömning som gjordes av läkare och psykolog vid Commodia, finner tingsrätten klarlagt att Lars Persson insjuknade i en allvarlig depression och att denna har ett klart 53 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 tidssamband och ett rimligt och mycket sannolikt orsakssamband med den konfliktsituation och den arbetsrelaterade problematik som förelåg på hans arbetsplats. Det finns ingenting som tyder på att Lars ohälsa och Lars beslut att ta sitt liv skulle ha berott på den omständigheten att Lars tidigare arbetat på en arbetsplats där det förelåg problem, eller att han mobbats som barn, och inte heller av någon annan omständighet. Tingsrätten finner därmed, i likhet med Pensionsmyndigheten, att Lars Perssons dödsfall har orsakats av en arbetsskada. Det hade vid flera tillfällen och från många olika håll framförts orosanmälningar till cheferna om att de måste göra något, samt att man var rädd för att Lars kunde komma att ta sitt liv på grund av de samarbetsproblem som förelåg på arbetsplatsen. Såväl Lars som hans hustru Maria har vid olika tillfällen vädjat om att låta Lars få bli omplacerad, eller bett att Lars skulle få tillbaka Kjell som sin chef. Det har framkommit att det funnits andra tjänster, till vilken omplacering skulle ha kunnat ske, exempelvis till Elevhälsan. Sverker Eliasson och Ulf Norring har inte på korrekt sätt undersökt förhållandena på Lars Perssons arbetsplats. De har inte övervägt om det på något sätt funnits möjlighet att anpassa Lars Perssons arbetsförhållanden på missbruksenheten och de har aldrig ens undersökt möjligheten till omplacering. Den omständigheten att arbetsgivaren har ordnat med företagshälsovård för Lars Persson med stöd av 3 kap 2c § arbetsmiljölagen, innebär inte på något sätt att arbetsgivaren kan avhända sig arbetsmiljöansvaret för hur situationen ser ut på arbetsplatsen och för vad som kan behöva åtgärdas där. Det är uppenbart att Sverker Eliasson och Ulf Norring inte har fullgjort sitt rehabiliteringsansvar. Genom de förhör som hållits har framkommit att Lars hälsa försämrades dramatiskt vid mötet den 19 april 2010, dit Lars kallats för att få ta del av mobbningsutredningen, när Sverker Eliasson och Barbro Brandt sedan övergick till att berätta att man avsåg att ge Lars Persson en varning. Vidare är det klarlagt att 54 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 Lars Perssons hälsa sedan försämrades ytterligare vid överläggningen den 19 maj 2010 och att han vid det tillfället befann sig i en djup depression. Det har framkommit att man från arbetsledningens sida ansåg att det fanns brister i hur Lars Persson hade utfört sitt arbete, samt att man mot bakgrund av det ansåg att det fanns förutsättning för att vidta arbetsrättsliga åtgärder. Gemensamt för samtliga de förhör som hållits med Sverker Eliasson, Ulf Norring, Barbro Brandt och personalchefen Gunilla Sundqvist, om vilka fel som Lars Persson skulle ha gjort sig skyldig till, finner tingsrätten att ingen av dem har kunnat redogöra för någon sådan felaktighet som med fog skulle ha kunnat åberopas som grund för ett avsked. Antingen har det varit fråga om någon händelse som legat långt tillbaka i tiden och som man redan tidigare talat med Lars Persson om, eller också har det varit svepande påståenden och antydningar, som varit omöjliga för Lars Persson att kunna bemöta. Det är uppenbart att de brister som de påstått att Lars Persson skulle ha gjort sig skyldig till inte hade varit tillräckliga för ett lagligen grundat avsked. Det har framkommit att missbruksenheten hade svårt att hålla sin budget, samt att Norring ansåg att Lars Persson måste förändra sitt arbetssätt så att kostnaderna för missbruksvård minskade. Lars Perssons arbetskollegor har i vittnesförhör berättat att Barbro vid ett möte under hösten 2010 berättade att hon när hon nyss blivit förordnad som arbetsledare, i samband med ärende om ekonomin, hade blivit tillsagd att göra sig av med Lars Persson. Barbro Brandt har berättat att hon fått höra sägas om Lars Persson ”den jäveln ska bort”. Anna-Karin Sandström har berättat att hon även från Pia Söderback fått höra att man ansett att Lars var för dyr. Det har samtidigt även framgått att det i princip inte har funnits något att anmärka på innehållet i de utredningar som Lars Persson utförde, och att Lars ärenden oftast ledde till bifall i socialnämnden. Det är uppenbart att såväl Sverker Eliasson som Ulf Norring borde ha gjort en betydligt bättre utredning om de eventuella brister som kunde ha funnits i Lars 55 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 Perssons arbete innan man vidtog arbetsrättsliga åtgärder mot honom. Det är inte visat att de haft vetskap om att det saknades grund för avsked, men det är tydligt att de inte skaffat sig tillräcklig vetskap om huruvida sådan grund faktiskt förelåg. Det är vidare alldeles uppenbart att såväl Ulf Norring som Sverker Eliasson var mycket väl medvetna om de varningar för självmordsrisk som förelåg vid tidpunkten när de varslade Lars Persson om avsked. Lars Persson har beskrivits som en spillra när han lämnade överläggningen den 19 maj 2010. Lars Persson skrev själv till Sverker Eliasson ett förtvivlat mail på natten mot den 24 maj, kl 00.41. Lars Persson skrev samma natt kl 05.23 ett mail till Therese Hedman där han redogjorde för sin hopplösa situation och sin vanmakt. Therese Hedman underrättade samma dag Agneta Sunder och Sverker Eliasson om detta mail. Agneta Sunder har berättat att hon snabbt gick iväg till Ulf Norring för att redogöra för vad Therese hade berättat för henne, och hon mailade även cheferna om detta. Sverker Eliasson tror med säkerhet att han berättade för Gunilla Sundqvist och Ulf Norring om dessa mail. Ulf Norrings uppgifter om att han inte kan påminna sig att ha sett dessa mail, kan inte bero på annat än att han förträngt tanken på detta eller att hans uppgifter om detta är oriktiga. Till detta kommer att arbetskamraterna vid denna tid var så oroliga för Lars hälsa och mående att flera av dem kontaktade arbetsledningen för att vädja till arbetsledningen att göra något för Lars. Vidare hade psykiatrisamordnaren i kommunen, Jan Persson, gått in till Ulf Norring i månadsskiftet maj/juni, då även Sverker Eliasson var där, samt informerat dem om att Lars Persson ringt och varit förtvivlad och att Lars Persson då även hade börjat planera för hur han skulle ta sitt liv. Sverker Eliasson och Ulf Norring hade vid denna tidpunkt tillsett att Lars Persson fått kontakt med läkare och psykolog vid företagshälsovården, med anledning av den oro som fanns över att Lars kanske skulle ta sitt liv. De var således klart medvetna om att det fanns en överhängande självmordsrisk. Trots vetskapen om den självmordsrisk som faktiskt förelåg och trots att de saknade vetskap om det förelåg grund för avsked, företog de den arbetsrättsliga proceduren som syftade till att avskeda Lars Persson från hans anställning i kommunen. Det är 56 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 uppenbart att de härigenom har gjort sig skyldiga till ett medvetet risktagande av allvarligt slag, enligt 3 kap 7 § 2 st brottsbalken. För straffrättsligt ansvar krävs att den oaktsamhet som ligger Sverker Eliasson och Ulf Norring till last har föranlett Lars Perssons död. Härvid måste en hypotetisk bedömning göras. Om det då framstår som i hög grad sannolikt att effekten, Lars Perssons död, skulle ha uteblivit om de handlat som de borde ha gjort, får erforderligt orsakssamband anses föreligga (NJA 2007 s 369). Det måste ha varit alldeles uppenbart för såväl Sverker Eliasson som Ulf Norring att det fanns en beaktansvärd risk för att Lars skulle komma att ta sitt liv, och trots detta lät man bli att ta initiativ för att förhindra sjukdom och dödsfall, och trots det drev de frågan om Lars Perssons avsked. Sverker Eliasson och Ulf Norring har dels genom oaktsamhet, samt dels genom grov vårdslöshet orsakat Lars Perssons sjukdom och död, genom att de har åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen har ålegat dem till förebyggande av ohälsa. Av oaktsamhet genom att de inte har vidtagit initiativ till åtgärder som kunnat förhindra sjukdom och dödsfall såsom exempelvis en omplaceringsutredning. Av grov vårdslöshet genom att de vidtagit åtgärder för att avskeda Lars Persson, trots att de saknade vetskap om huruvida det fanns grund för avsked, och trots att de hade vetskap om de varningar för självmordsrisk som förelåg. Sverker Eliasson och Ulf Norring har båda ett arbetsmiljöansvar. De har gjort sig skyldiga till arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död, vilket är att anse som grovt brott såvitt avser de förhållanden under vilket de arbetsrättsliga åtgärderna vidtogs. 57 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM B 2863-11 Rotel 4 Påföljd Gärningen har ett straffvärde om fängelse ett år. Sverker Eliasson och Ulf Norring är tidigare ostraffade. Påföljden för envar av dem kan bestämmas till villkorlig dom i förening med kännbara böter. Kostnader för försvarare och målsägandebiträden Fråga har varit om ett unikt mål, som krävt mycket föreberedelsearbete för försvarare och målsägandebiträden. Huvudförhandling pågick under sex dagar. Yrkade ersättningar är mot denna bakgrund skäliga. Av dessa kostnader skall Norring och Eliasson återbetala skäliga 40 000 kr var till staten. HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga (Dv 400) Överklagandeskrift, ställd till Hovrätten för Nedre Norrland, skall ha inkommit till tingsrätten senast 2014-03-12. På tingsrättens vägnar Jeanette Lindberg Bilaga 1 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT Rotel 4 INKOM: 2014-02-19 MÅLNR: B 2863-11 AKTBIL: Bilaga 2 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT Rotel 4 INKOM: 2014-02-19 MÅLNR: B 2863-11 AKTBIL: Bilaga 3 ANVISNING FÖR ÖVERKLAGANDE – DOM I BROTTMÅL Den som vill överklaga tingsrättens dom, eller ett i domen intaget beslut, ska göra detta skriftligen. Skrivelsen ska skickas eller lämnas till tingsrätten. Överklagandet prövas av den hovrätt som finns angiven i slutet av domen. Överklagandet ska ha kommit in till tingsrätten inom tre veckor från domens datum. Sista dagen för överklagande finns angiven på sista sidan i domen. Har ena parten överklagat domen i rätt tid, får också motparten överklaga domen (s.k. anslutningsöverklagande) även om den vanliga tiden för överklagande har gått ut. Överklagandet ska också i detta fall skickas eller lämnas till tingsrätten och det måste ha kommit in till tingsrätten inom en vecka från den i domen angivna sista dagen för överklagande. Om det första överklagandet återkallas eller förfaller kan inte heller anslutningsöverklagandet prövas. DV 400 • 2014-01 • Producerat av Domstolsverket Samma regler som för part gäller för den som inte är part eller intervenient och som vill överklaga ett i domen intaget beslut som angår honom eller henne. I fråga om sådant beslut finns dock inte någon möjlighet till anslutningsöverklagande. För att ett överklagande ska kunna tas upp i hovrätten fordras i vissa fall att prövningstillstånd meddelas. Hovrätten lämnar prövningstillstånd om 1. det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till, 3. det är av vikt för ledning av rättstilllämpningen att överklagandet prövas av högre rätt, eller 4. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. Om prövningstillstånd krävs och sådant inte meddelas står tingsrättens avgörande fast. Det är därför viktigt att det, i de fall prövningstillstånd krävs, klart och tydligt framgår av överklagandet till hovrätten varför klaganden anser att prövningstillstånd bör meddelas. I vilka fall krävs prövningstillstånd? Brottmålsdelen Det krävs prövningstillstånd för att hovrätten ska pröva en tingsrätts dom om den tilltalade 1. inte dömts till annan påföljd än böter, eller 2. frikänts från ansvar och brottet inte har mer än 6 månaders fängelse i straffskalan. Enskilt anspråk (skadeståndstalan) För att hovrätten ska pröva en skadeståndstalan krävs prövningstillstånd. Från denna regel gäller följande undantag: Överklagas domen även i brottmålsdelen och avser överklagandet frågan om den tilltalade ska dömas till ansvar för en gärning krävs inte prövningstillstånd för ett till denna gärning kopplat enskilt anspråk i de fall 2. det inte utan att sådant tillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till, 1. det enligt ovanstående regler inte krävs prövningstillstånd i brottmålsdelen, eller 2. prövningstillstånd i brottmålsdelen meddelas av hovrätten. www.domstol.se Beslut i övriga frågor Krävs prövningstillstånd i brottmålsdelen krävs även prövningstillstånd vid beslut som endast får överklagas i samband med överklagande av domen. Skrivelsen med överklagande ska innehålla uppgifter om 1. den dom som överklagas med angivande av tingsrättens namn samt dag och nummer för domen, 2. parternas namn och hemvist och om möjligt deras postadresser, yrken, personnummer och telefonnummer, varvid parterna benämns klagande respektive motpart, 3. den ändring av tingsrättens dom som klaganden vill få till stånd, 4. grunderna (skälen) för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga, 6. om prövningstillstånd behövs, de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd ska meddelas. Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare ska ges in samtidigt med överklagandet. Vill klaganden att det ska hållas ett förnyat förhör eller en förnyad syn på stället, ska han eller hon ange det och skälen till detta. Klaganden ska också ange om han eller hon vill att målsäganden eller den tilltalade ska infinna sig personligen vid huvudförhandlingen i hovrätten. Är den tilltalade anhållen eller häktad, ska det anges. Skrivelsen ska vara undertecknad av klaganden eller hans/hennes ombud. Ytterligare upplysningar lämnas av tingsrätten. Adress och telefonnummer finns på första sidan av domen. Om ni tidigare informerats om att förenklad delgivning kan komma att användas med er i målet/ärendet, kan sådant delgivningssätt också komma att användas med er i högre instanser om någon överklagar avgörandet dit. 5. de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis, samt www.domstol.se Bilaga C HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND BILAGA C 2015-03-03 Mål nr B 399-14 Rotel 12 Skiljaktig mening i hovrätten Hovrättsrådet Per-Anders Svensson är skiljaktig när det gäller motiveringen av Ulf Norrings ansvar enligt målsägandenas ansvarstalan och anför följande. Målsägandenas talan mot Ulf Norring bygger på att han undertecknat en underrättelse om avsked för Lars Persson med eller utan vetskap om att det inte fanns grund för avskedande trots att det fanns varningar för självmordsrisk. Ulf Norring har därmed genom grov vårdslöshet orsakat Lars Persson sjukdom och död genom självmord. Gärningsbeskrivningen innehåller också ett påstående om att Ulf Norring genom grov oaktsamhet åsidosatt vad som enligt arbetsmiljölagen ålegat Ulf Norring till förebyggande av ohälsa. Ansvarstalan i denna del avser en enda handling, nämligen undertecknandet av underrättelsen om avsked. I allmänhet begås ett arbetsmiljöbrott genom underlåtelse att vidta vissa åtgärder. Men det är inte uteslutet att även ett aktivt handlande kan leda till straffansvar. Den sanktion som normalt följer på ett felaktigt avskedande är att åtgärden ogiltigförklaras och att arbetsgivaren får betala skadestånd. I detta fall tillkommer dock påståendet att Ulf Norring vidtog åtgärden trots att det fanns varningar om självmordsrisk. Parterna har efter frågor vid hovrättens huvudförhandling inte angett hur gärningspåståendet närmare ska kopplas till regleringen i arbetmiljölagstiftningen. Enligt min mening är det inte naturligt att uppfatta en enskild åtgärd att felaktigt underrätta någon om avskedande som ett handlande i strid med det systematiska arbetsmiljöarbetet. Om någon i samband med ett avskedande behandlas annorlunda än andra skulle detta möjligen kunna vara något som utgör kränkande särbehandling av en enskild. Enligt 1 § Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse (AFS 1993:17) med föreskrifter om åtgärder mot kränkande särbehandling i arbetslivet träffas dock bara återkommande handlingar av definitionen. Gärningspåståendet i denna del kan därför inte utgöra ett arbetsmiljöbrott. Därefter prövas om Ulf Norring har gjort sig skyldig till vållande till annans död eller vållande till sjukdom. Det aktuella fallet är ovanligt i den bemärkelsen att det inte bara är ett aktivt handlande eller en underlåtenhet som eventuellt har orsakat den dödliga utgången. Den avlidne har själv aktivt handlat genom att ta sitt liv. Frågan om ett sådant händelseförlopp träffas av straffbestämmelsen för vållande till annans död har såvitt känt inte tidigare prövats av domstol. Enligt min uppfattning finns det inget i själva straffbestämmelsen eller förarbetena till bestämmelsen som principiellt hindrar att någon döms till ansvar för vållande till annans död när dödsfallet kommit till stånd genom självmord. Av rättsfallet NJA 1966 s. 30 framgår att gärningsmannen inte själv behöver ha tillfogat den dödande skadan. Gärningsmannens åtgärd eller underlåtenhet behöver inte heller vara det enda som har vållat döden men den ska ha bidragit till den dödliga utgången. Det finns inte heller från rättspolitiska utgångspunkter skäl att behandla ett fall när någon har tagit sitt liv till följd av någon annans handlande eller underlåtenhet på ett annat sätt än andra former av dödsvållande. Graden av oaktsamhet och därmed också skuld kan många gånger vara betydligt högre när dödsfallet har orsakats av att någon exempelvis har mobbats svårt eller till och med Dok.Id 108011 Postadress Box 170 851 03 Sundsvall Besöksadress Södra Tjärngatan 2 Telefon Telefax 060-18 68 00 060-18 68 39 E-post: [email protected] www.hovrattenfornedrenorrland.se Expeditionstid måndag – fredag 08:00-16:00 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND B 399-14 uppmanats av någon annan att ta sitt liv än när någon av mer eller mindre tillfällig ouppmärksamhet orsakar att någon avlider. Straffbestämmelsen om vållande till annans död kan därför principiellt tillämpas i ett fall som det aktuella. Hovrätten har kommit fram till att Ulf Norring genom skrivelsen den 4 mars 2010 insåg att det fanns allvarliga samarbetsproblem på IFO och att Lars Persson mådde mycket dåligt. Han kallade till ett möte den 5 mars 2010 som mynnade ut i att en mobbningsutredning skulle genomföras. Han läste igenom utredningen och konstaterade att slutsatsen var att det inte handlade om mobbning. Han var däremot inte med på mötet den 19 april 2010 när mobbningsutredningen presenterades och frågan om varning togs upp. Men han deltog på mötet den 19 maj 2010 när frågan om att Lars Persson skulle avskedas togs upp. I målet har flera personer vittnat om att Lars Persson mådde mycket dåligt och att det syntes på honom. Det har sagts att Lars Persson var en spillra, att han skakade och inte kunde sitta still. Även Ulf Norring har sagt att han då såg att Lars Persson mådde dåligt och att han förmodligen visste att Lars Persson var sjukskriven. Jan Persson har uppgett att han talade med Lars Persson några veckor innan dödsfallet. Vid ett av samtalen berättade Lars Persson att han hade ”plockat fram repet”. Jan Persson begav sig omedelbart till Ulf Norring och förde fram vad Lars Persson hade sagt. Med hänsyn till vad Ulf Norring redan visste om Lars Perssons ohälsa under senare delen av våren går det att utgå från att han insåg suicidrisken när han fick informationen från Jan Persson. Ulf Norring skrev alltså under underrättelsen om avsked trots att han åtminstone borde ha insett att det fanns risk för att Lars Persson skulle ta sitt liv. Det är i målet något oklart vilka omständigheter som har gjorts gällande mot Lars Persson som skäl för ett avskedande. Visserligen har det presenterats anteckningar från möten där vissa brister har nämnts. Anteckningarna har dock arbetats om i efterhand. Detta gör att de inte är helt tillförlitliga. Där nämns att Lars Persson fått ett flertal allvarliga klagomål från klienter, anhöriga och samarbetspartners. Det har dock inte kommit fram vid vittnesförhören i målet att Lars Persson haft fler klagomål än någon annan. Det har också angetts att Lars Persson handlagt placeringsärenden bristfälligt. Det har bl.a. rört formella brister i dokumentation. En av de allvarligaste bristerna skulle ha varit att Lars Persson hade undertecknat ett beslut om LVM-utredning i en annan persons namn. Enligt det brev som Lars Persson har skrivt skulle omhändertagandet ha skett efter samråd med ordföranden i socialnämnden och Kjell Jonsson samt att det var på inrådan av Kjell Jonsson han skrev en annan persons namn eftersom omhändertagandet skedde under natten. En annan allvarlig brist skulle ha varit att han skickat en akt med sekretessbelagt material till Rättsmedicinalverket. Enligt Lars Persson hade han dock fått order av Sverker Eliasson att sända över akten, men han kontrollerade inte om det fanns annat material i den. Det har också påståtts att Lars Persson skulle ha berättat för en potentiell förvaltare om en klients våldsbenägenhet. Det är i efterhand inte möjligt att avgöra om det i alla fall har handlat om brister. Det är dock tydligt att det i många fall rörde eventuella brister som låg förhållandevis långt tillbaka i tiden och som sammantagna inte skulle vara tillräckliga för att avskeda Lars Persson. När det gäller Ulf Norrings juridiska kunskaper i frågan om de omständigheter som åberopades mot Lars Persson som skäl för ett avskedande var tillräckliga har han berättat att HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND B 399-14 han inte var närmare bekant med det arbetsrättsliga regelverket men att han tillsammans med andra i chefsposition ansåg att det fanns sakliga grunder för att avskeda Lars Persson. I målet har det inte kommit fram något som talar för att Ulf Norring hade större kunskaper. Det är därmed inte visat i målet att Ulf Norring visste att omständigheterna inte var tillräckliga för ett avskedande. När det gäller frågan om han borde ha skaffat sig större kunskap har det kommit fram att flera personer i chefsposition hade haft möten i stort sett varje vecka där bl.a. eventuella arbetsrättsliga åtgärder mot Lars Persson hade diskuterats. Personalchefen Gunilla Sundqvist var kunnig i arbetsrätt och hade det arbetsrättsliga ansvaret hos kommunen. Hon har berättat att hon var med på dessa möten och att de tillsammans kommit fram till att det handlade om så allvarliga händelser att det fanns grund för att överväga avsked. Hon rådfrågade också en jurist på Sveriges Kommuner och Landsting om detta ställningstagande och fick då stöd i sin uppfattning. När det gäller en så allvarlig åtgärd som en underrättelse om avskedande är det viktigt att åtgärden har stöd i regelverket på området. Det gäller särskilt i den aktuella situationen när det fanns tydliga indikationer på en suicidrisk. Sammantaget borde det ha lett till att frågan om det fanns sakliga skäl för avskedande hade undersökts på ett noggrannare sätt. Det har dock inte kommit fram att det var Ulf Norring som ensam agerade för att avskeda Lars Persson och det finns skäl att utgå från att han litade på Gunilla Sundqvists uppgifter om att det fanns tillräckligt juridiskt hållbara skäl för ett avskedande. Med hänsyn till detta är Ulf Norrings oaktsamhet inte så klandervärd att den är straffbar som vållande till annans död. Detsamma gäller för vållande till sjukdom. Bilaga D HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND BILAGA D 2015-03-03 Mål nr B 399-14 Rotel 12 Skiljaktig mening i hovrätten Nämndemannen Sten Lönn är skiljaktig och anför följande. Jag delar majoritetens bedömning att det fanns brister i Sverker Eliassons och Ulf Norrings hantering av Lars Perssons situation. Dessa brister har bestått i att de inte har undersökt om det gick att anpassa Lars Perssons arbetsförhållanden eller om det fanns möjligheter att omplacera Lars Persson och att de inte har kartlagt Lars Perssons rehabiliteringsbehov. Sverker Eliasson har vidare genomfört mobbningsutredningen på ett bristfälligt sätt och Ulf Norring har inte uppmärksammat bristerna i den. Ulf Norring har dessutom undertecknat en underrättelse om avskedande till Lars Persson utan att det fanns skäl för detta. Enligt min mening har det varit fråga om sådan klandervärd oaktsamhet som är straffbar. Utredningen visar att denna oaktsamhet har orsakat Lars Perssons död. Brottet ska bedömas som grovt eftersom gärningen innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag. Med hänsyn till detta och då Sverker Eliasson och Ulf Norring av oaktsamhet åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen ålegat dem till förebyggande av ohälsa ska de dömas för arbetsmiljöbrott. Jag anser därför att tingsrättens domslut ska fastställas. Överröstad i dessa frågor är jag i övrigt ense med majoriteten. Dok.Id 108171 Postadress Box 170 851 03 Sundsvall Besöksadress Södra Tjärngatan 2 Telefon Telefax 060-18 68 00 060-18 68 39 E-post: [email protected] www.hovrattenfornedrenorrland.se Expeditionstid måndag – fredag 08:00-16:00 Bilaga B HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND HUR MAN ÖVERKLAGAR Överklagande skall göras skriftligen. Skrivelsen skall ställas till Högsta domstolen, men den skall lämnas eller sändas till hovrätten. Skrivelsen skall ha kommit in till hovrätten senast den dag som anges i det överklagade avgörandet. Tidsgräns gäller dock inte för beslut om någons häktande, kvarhållande i häkte, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5a § rättegångsbalken eller om åläggande av reseförbud. Det krävs prövningstillstånd för att Högsta domstolen skall pröva ett överklagande. Prövningstillstånd behövs dock inte när Justitiekanslern eller Riksdagens ombudsmän överklagar i mål om allmänt åtal. Högsta domstolen får meddela prövningstillstånd endast om 1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen eller 2. det finns synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att det finns grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. Om prövningstillstånd meddelas i ett av två eller flera likartade mål, kan prövningstillstånd meddelas också i övriga mål. Överklagandet skall innehålla uppgifter om 1. det avgörande som överklagas (hovrättens namn samt dag och nummer för dom, beslut eller utslag), 2. klagandens namn, adress och telefonnummer, 3. den ändring i avgörandet som klaganden yrkar, 4. varför klaganden anser att avgörandet skall ändras, 5. de omständigheter som klaganden åberopar till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas, 6. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis.
© Copyright 2025