1. No category

1
MATTIAS
En stor del av det jag skrivit har jag sett med egna ögon och eller upplevt med
mina egna sinnen. Det är nu år 2070 och vi är alla ca 80 år gamla och trötta på
vår ungdoms aktiviteter, inte som sådana, men orken är slut och vi har gjort vår
del. Det har varit ett fantastiskt fysiskt liv och den mentala fortsättningen lovar
ännu mer.
Men vi har fått nog av glädje och vedermödor, nu när vi kommit till vägs ende
på flera sätt och när det är så gott som uppenbart att bibelns profeter har haft rätt
i det mesta hela tiden, även om de kunde ha varit tydligare, Jeremia, Jesaja,
Hesekiel och alla de andra inom Juda och Efraims släktlinjer, alla efter
Abraham. Det stod helt och fullt klart redan under den egyptiska fångenskapen
att Kristus skulle födas till Jorden som Guds son Messias och detta omtalades
långt före Abrahams tid.
Det kan bara röra sig om några år till innan det nya religionshistoriska millenniumet börjar. Vittnena, enligt Aposteln Johannes, har kommit och försvarar nu
Juda stam mot bland annat tjänstekvinnan Hagars ättlingar, de tolv klanerna, de
tolv folken, den falske profetens lärjungar jämte de mer oupplysta terroristerna.
Hur många förstod, fastän det stod klart förklarat i skrifterna, att Efraim skulle
komma tillbaka till sitt eget arveland och Juda till ett annat, sitt eget, arveland,
dem givna av Gud fadern enligt planen, klargjort genom Moses inspirerade
prästadömsvälsignelser på deras huvuden.
För de flesta människorna är det, just nu, ett helvete att leva på jorden, som
delvis förändras varje dag genom en mängd små och större naturkatastrofer
överallt, väl-digt många, speciellt landförflyttningar och nivåändringar av
jordskorpan jämte de fruktade hagelstormarna. Det hade varit värre än så här
och de väntade nu på det värsta.
Jag ville skriva det här för att kanske få någon människa, att så här i de sista
sekunderna, komma till insikt om och förstå att mänskligheten i stort missat den
sanning som skulle ha gjort dem fria andligen. Vi skulle ha fått kunskap om
riktig och sann verklighet. Det sätt som människorna tyckt, tänkt och agerat på,
är i många stycken oförståeligt för mig nu.
Niklas, Zeb och Mattias hade uppfostrats och förberetts av sina föräldrar sedan
de var små för den uppgift de skulle föra vidare och detta efter att Sven, Mattias
pappa fått en upplevelse med hörbara ord och en förnimmelse av personer eller
1
2
övernaturliga ”varelser” som besökte honom på ett speciellt sätt. Hans hustru,
som gick vidare före honom, övertygade honom om att det han upplevde och
kände var sant. Allt är för stort för att jag skall kunna förtå vad som hänt, men
jag vet att jag har rätt.
Ni får nu följa dem under den period när de blev aktiva i företaget Netcom. De
blev tvungna att snabbt axla föräldrarnas världsomspännande ansvar.
Berättaren Benjamin
MATTIAS
SÅ HÄR KAN DET HA VARIT ELLER KUNNAT GÅ TILL
ZEB, NIKLAS OCH MATTIAS
Det var en sån där toppendag. Det var varmt och skönt. Himlen var blå och
fåglarna kvittrade. Solen sken från en klarblå himmel.
Skolan var slut, sommarlovet väntade och i morgon var det den första lovdagen,
nästan tre månader. I alla fall där Zeb, Mattias och Niklas bodde.
Pojkarna tittade skrattande på varandra.
2
3
”Det är inte klokt, det är otroligt”: sade Zeb, och hoppade jämfota med spända
armar. Trots sina arton år var de ibland förvånansvärt pojkaktiga på något sätt,
men de började förändras till att bli unga män, påtagligt.
De sista veckorna hade varit väldigt jobbiga och varenda dag hade de längtat till
just i dag, skolavslutningen. Och nu hade det hänt. De var fria och behövde inte
gå till skolan i morgon. Jippieee skrek de och höjde armarna mot den molnfria
blå himlen.
Nu ska ingen tro att de inte gillade skolan. Nej då, det gjorde de visst, och enligt
vissa kamrater, för mycket. Den stora hemligheten var enkel. De kunde skilja på
arbete och fritid och de visste att plugget var viktigt. Men att veta att de skulle
få tillbringa hela sommaren, nästan själva, i skärgården och att föräldrarna lovat
dem det, hade satt sprätt på deras längtan, till i dag.
Och nu var stunden inne. I morgon skulle de vara borta från stan. De skulle lasta
båten och segla ut till föräldrarnas sommarparadis, och deras också, för all del.
Lantstället, om man nu kunde kalla det så, var beläget på en del av en
landtunga, en ganska smal sådan numera, på väg ut mot den riktiga skärgården.
Vägen slutade vid en bergknalle invid en gammal ångbåtsbrygga och en
vändplan, en liten sådan. För många år sedan hade det funnits en bro där till
nästa ö som inte fanns längre.
På den tiden hade bryggorna kallats, ångbåtsbryggor, men det var före år 2000
och nu var det år 2031 och mycket hade hänt de senaste 20 åren, alldeles för
mycket, så vitt pojkarna förstod.
”Fick ni bra betyg”, frågade Niklas med ett brett leende.
”Åjavars”, svarade Zeb och Mattias på samma gång.
Den som var smartast av pojkarna var Mattias. Han hade alltid haft de bästa
vitsorden ända sedan de var små och gick i första klass.
Men Zeb och Niklas kom inte långt efter i att vara duktiga i skolan och alla tre
hade mycket väl utvecklade intellekt. Pojkarnas föräldrar hade, ända sedan de
var små, förklarat för dem varför det var viktigt att plugga och lära sig något,
oavsett om det var språk, teknik, mekanik, geografi, historia eller fysik.
Allt berodde på vilket man själv ville göra eller hade lätt för. Deras ordspråk
var att, kunskap är aldrig för tung att bära med sig, vilken livssituation man än
3
4
befinner sig i. Man måste alltid kämpa och göra bra ifrån sig, det är en av de
viktigaste dygderna i livet, sade de och så naturligtvis lydnad.
Inte många har lätt för allting och det hade gällt även för dem, men att vara lata
och slöa var långt ifrån vad man kunde säga om dem.
De sade hej och önskade kul sommar till sina klasskamrater.
"Okay nördar", ropade Pelle, klassens översittare och skrytmåns, ”ha det så kul
själva”, avundsjuk som han var, för att de alltid lyckades bra med det mesta de
tog sig för. Det finns sådana överallt, men med det självförtroende som pojkarna
började få, så skrattade de bara åt dumheten att kalla dem nördar. De var i alla
fall stora nog att klara sig själva, för det mesta och att fatta egna mogna beslut
trots deras ålder.
Deras otaliga försök att få Pelle att ändra attityd hade alltid misslyckats. Trots
deras många eftergifter.
”Då drar vi” sade Zeb och sparkade igång sin elhoj eller kanske man skulle säga
magnetmotorhoj, vilket inte var allmänt känt. Många ingenjörer skulle nog vilja
titta innanför det motorskalet om de bara kunde ana sammanhanget. Å andra
sidan skulle motorn, om man försökte öppna den, bara visa på en självförstörd
mekanik, så komplicerad att man inte skulle kunna rekonstruera den.
”Vi ses vid båten om fem timmar, ring om det är något speciellt”, ropade han
och försvann i ett dammoln, när bakhjulet spann i sanden.
Niklas och Mattias bodde åt andra hållet i utkanten av staden, högst upp i två
olika höghus med takterrass. Utsikten därifrån var outstanding, helt enkelt
enorm, och man kunde se åt alla vädersträck flera mil. Det var de enda
höghusen i området som fortfarande var hela, reparerade och beboliga och de
ägdes av dem själva, kan man väl säga, med några omskrivningar. Det var bara
anställda på företaget som bodde där.
Vingsegelrampen på taket kunde flyttas till den sida som passade bäst ur vindsynpunkt. Zeb var en flitig gäst hos dem.
Mattias hade burit över sina saker till Niklas tidigare på morgonen. Det gick
snabbt att komma hem och nu satt de på terrassen och förfriskade sig med saft
och bullar.
Till höger såg de innerstaden och till vänster kusten där Zeb bodde bland blå
vikar och fortfarande vacker natur, Och där, lite längre ut, syntes föräldrarnas
4
5
företags industribyggnader och forskningscenter, Netcoms Marin och Spacecenter.
”Snart seglar vi därute på böljan den blå” sade Niklas.
”Har du tagit med dig allt som vi skrivit upp på listan”.
”Javisst, plus lite till. Jag tog med mig teleskopet också, i det där stålfodralet du
vet”.
”Okay, bra”, svarade Mattias”, jag har med mig några av pappas fysikböcker.
Inte för att jag vet om vi kan få användning för dem, men jag har mycket att lära
och skall läsa dem om jag får tid.”
”Hoppas Zeb tar med sig båtritningarna och verktygen som vi lämnade hos
honom ”.
Pojkarna hade under hösten och vintern byggt en ny typ av trimaran som
Mattias pappa hade ritat, mycket avancerad och med många extra speciella
tekniska lösningar. Den hade förresten visats på vårens båtmässa, för
hembyggen och fått många undringar och mycket beröm. Men hade man sett
den nu när den var helt klar så hade man säkert gjort stora ögon.
De hade arbetat extra för att kunna köpa materialet och fått låna en av Mattias
pappas verkstäder. Han hade på sitt arbete en högteknologisk
uppfinnarverkstad, där han höll till för det mesta, mycket därför att han förlorat
sin hustru, Mattias mamma och tre syskon, för många år sedan, i en bilolycka.
Mattias och hans pappa, Sven, var verkligen goda kompisar och Sven var en
mycket bra far tyckte de alla, inte minst Mattias som nästan avgudade honom.
Naturligtvis hade han hjälpt till en hel del, mycket mer än de visste och
pojkarna hade fått lära sig väldigt mycket, kanske till och med för mycket av det
hemligstämplade materialet som Sven arbetade med inom sitt arbetsområde,
fysiken och landets försvar. Men han var också en hejare på praktiskt arbete
med båtbyggeri och olika sorters material, speciellt hårda legeringar och mycket
komplicerade kompositer som de använde, nu för tiden.
Mattias tog telefonen och slog ett snabbnummer. Zebs mamma visade sig i
monitorn.
”Hej fru Sander, är Zeb hemma.
5
6
”Ja, vänta en stund bara så skall jag ropa på honom, han är nere vid bryggan”.
”Hallå” svarade Zeb efter en stund, när han grabbade tag i luren, ” vem är det”.
”Hej, det är Mattias, du tar väl med dig verktyg och material”.
”Det kan du lita på, jag tar med allt vi kan ha användning för. Vi ses om en och
en halv timme nu. Vem skjutsar ned er”.
”Det gör pappa och Niklas föräldrar kommer också. Hej då, vi ses senare sade
Mattias och lade på luren.”
Niklas och Mattias drack ur det sista av saften och kontrollerade sin packning.
Sedan var det bara att vänta på skjuts.
Det blippade till i visiofonen och Sven, Mattias pappa, syntes på skärmen som
också var en del av datasystemet och nödvändigt säkerhetsmässigt för all kommunikation i samhället.
”Vi är nere i garaget just nu och väntar på er. Ta med er packningen så åker vi”.
Nu blev det fart på Niklas och Mattias och för första gången förstod de hur
mycket de hade med sig. De släpade och drog grejerna ut till hissen och var
tvungna att åka två gånger.
Niklas föräldrar väntade också därnere och under stånk och stön fick de in
sakerna bak i lastutrymmet, bakom de tre långsätena i Vanen.
”Vad i all sin dar är det här,” frågade Sven”. Ni skall ju bara vara ute över
sommaren och inte ett helt år”, skrattade han. ”Ni får mindre utrymme själva
men det står ni väl ut med”.
Den stora bilen blev full med både människor och packning och alla skrattade
och var glada och så bar det i väg. Pojkarna var så entusiastiska att de hade hög
färg i ansiktena och var fulla av prat inför den förestående färden ut till landet,
men först måste de åka in till Stockholm för att köpa några saker. Av själva
stockholmen som ursprungligen givit namnet på huvudstaden, fanns bara en
liten kobbe kvar. Man benämnde nationen som sådan, Svedala, numera.
Det var en vacker stad, som blivit uppbyggd och nyplanerad de senaste 25 åren,
efter att ha nästan helt förstörts av krig och översvämningar. Vattennivån över
hela jorden hade höjts med över tre meter och jordbävningar och stormar som
aldrig tidigare förekommit på planeten hade raserat det mesta, för att inte tala
6
7
om kärnkraftolyckorna, den ena efter den andra över hela planeten och mycket
för att världens ledarskap, och människorna med den tidens tro och kynne, inte
hade brytt sig om vissa vetenskapliga fakta och sunt förnuft på grund av
girighet, dumhet och maktlystnad.
Det skulle vara snabb vinst till vilket pris som helst, vare sig det gällde krig
eller affärer. Marknaden styrde och ställde. Humanitet blev ett vagt begrepp,
liksom värderingarna runt omkring det. Men det var långt ifrån hela sanningen.
Markförskjutningar och stora förändringar i jordskorpan hade skett men just nu
var de tydligen inne i en lugn period, kanske lugnet före stormen, som Sven
sade för att inte oroa dem alltför mycket. Det som skulle ske och måste ske, och
det skulle människan inte kunna ändra på. Hade det inte funnits så mycket
vatten som kunde kyla ned sockelförskjutningarnas lava utkast så hade det inte
varit lika drägligt att bo på jorden som det var nu. Luften var visserligen ofta
disig och foggig men ibland, oftast klar. Tyvärr var de vana vid detta och nästan
blasé på sådana nyheter.
”Nu är vi framme, o hej och hå”.
Zeb och hans föräldrar väntade vid båten, nere på sjötomten, vid bryggan;
"Välkomna allesammans. Vi har gjort i ordning en liten avskedsmiddag med
grillning och ni får inte säga nej tack. Det dröjer innan vi ser varandra igen, så
var så goda och kom med upp till huset så att vi kan börja”, sade Zebs mamma
Karin.
Niklas och Mattias tittade på varandra, fulla av saft och bullar, tyvärr, men, jo,
det skulle nog gå att få ned lite till.
”Kom så går vi upp. Mot grillen med språng” ropade Zeb och alla tre satte full
fart.
”Se på dem, sade Sven, till de andra föräldrarna, de har vuxit på alla sätt, fortare
än vi har hunnit förstå och uppfattat. Hoppas att våra intentioner går att
fullfölja. Det låter lite krasst men så är det. Tiden går fort. Det är ju som att tala
med vuxna numera. Vi måste kanske ändra våra förhållningssätt mot dem”.
Det hade smakat bra, alla var mätta och belåtna och man hade diskuterat regler
och hur pojkarna dagligen skulle meddela sig med och stå i kontakt med dem,
föräldrarna alltså.
”Vi har planerat att inte komma ut förrän i mitten av Juli”, sade Zebs pappa
Ariel,” och nu är det början på Juni, så ni blir ensamma den största delen av
7
8
tiden och därför måste ni höra av er varje dag. Förutom datan och videofonen i
båten, så har ni kommunikationsradion som ni kan ta med er var ni än är, så
glöm inte det.”
”Vi vet hur vi skall sköta oss pappa och vi är inga barnungar”, sade Zeb och
förstod hur dumt det lät, kanske, men det bekräftade vad som sagts i saken
tidigare.
”Vi litar på er och tycker att ni förtjänat den här möjligheten. Ni har visat att ni
kan ta ansvar och dessutom är ni inga dussingubbar. Ni är speciella i många
avseenden och ni har massor av god vilja, så använd den på rätt sätt”, sade
Sven.
”Händer det något oförutsett så har vi möjlighet att komma ut snabbt med vårt
nya plan som jag inte kan berätta något om just nu. En hemlighet förstår ni”.
Det hjälpte inte att de frågade vad det var han menade, men nyfikenheten var
väckt.
”Men så mycket kan jag avslöja, som att en del av hemligheten finns i er båt. Ni
känner till nästan alla detaljer men inte möjligheten att använda dem fullt ut. Vi
har gjort en del extra när ni har sovit och ni kommer att komma underfund med
det så småningom. Några av våra bästa tekniker har hjälpt till”.
Nu var pojkarna nära bristningsgränsen av nyfikenhet och längtan att få ge sig
av. De tackade för maten och övrig förplägnad, begav sig ned till bryggan och
den väntande båten, som de byggt på under lång tid.
Berättaren: Benjamin
Jag tror jag måste beskriva båten något, men inte helt och hållet just nu, ty den
var något alldeles extra. När jag läste deras dagbok, över fyrtio år senare och
gick igenom dataminnet, sade jag att jag ville berätta om allt i några böcker. Då
talade de om för mig, hur de ville att jag skulle berätta om deras äventyr, för alla
som ville läsa om dem och kanske även vidare, om deras livsgärning.
Det var väldigt mycket som hände väldigt snabbt på den tiden, därför att ledarna
i världen tänkte inte så mycket på människorna som de var tillsatta att regera
över, utan lät, som jag redan sagt, makt och pengar styra alla beslut och därför
blev så mycket fel och konsekvenserna, alltså allt som hände på jorden, blev
8
9
fruktansvärda när man till slut inte hade någon kontroll över händelserna. Men
pojkarna var redan då unika, var och en av dem.
”Javisstja, båten. Den hade tre skrov, eller man kan nästan säga att den bestod
av tre mindre båtar som kunde gå ihop till en enhet. Den kunde bli fem meter
bred och tio meter lång genom ett förlängningssystem av expositbalkar och
magnetkopplingar. Den var utrustad med den motor som Mattias pappa
uppfunnit, men som ingen, när han uppfann den, vågade bygga eller använda
fastän den var bättre än de motorer som drevs med bensin eller kärnbränsle.
Dessutom hade, under mer än hundra år, oljan och kärnbränslet förstört den
Jord vi bor på. Och när det stora kriget kom och ingen kunde stoppa det, var det
för sent, att tänka på orsaker och konsekvenser.
Båten hade vidare ett stort storsegel och två främre segel, typ fockar, och alla
seglen reglerades genom automatik. Masten kunde föras i sidled, mellan
skroven för att balanseras i förhållande till tryck och stabilitet, så att den inte
skulle kunna slå runt.
All kraft som vinden kunde ge, gav alltså båten fart framåt, och därför var den
otroligt snabb, när den planade ut och bara centerborden och deras
planingsfalsar var i vattnet. Och manöverhytten, ja den var också något i absolut
särklass. Den fanns liksom i centrum, under mastfoten, som var fästad på
balkarna både åt sidorna och bakåt och framåt.
Sikten var bra åt alla håll och allt kunde skötas från manöverbordet. När
skroven sköts ihop blev allt en enhet eller man kan säga en båt tillsammans med
manöverhytten. Masten kunde dras ihop precis som man gör med en
teleskopantenn och fällas bakåt. Båten kunde användas på, både över och under
vatten samt flyga i luften när vingarna fälldes ut. Vingar var kanske för mycket
att säga, men i alla fall bärytorna.
Manöverutrymmet hade en hårdexpositkupa över sig. Den var genomskinlig
uppåt och även nedåt så att man kunde se allt under sig också. Materialet som
båten var byggd av, var stabilare och starkare än stål, genom en speciell
sammanhållnings- och härdningsmetod som gjorde att molekylerna liksom hölls
ihop på ett segt sätt, tack vare ett magnetfält, som också kunde upplösa och
förändra strukturen.
Man kunde, genom att programmera in en modulerad magnetfältsstruktur,
automatiskt fylla på med expositmaterial ur kassetter i systemet, som formades
enligt den struktur man knappat in. En typ av formförändring, möjliggjord
genom isolerade flytande kristallpolymeer. Det var nästan som om materialet
9
10
hade egen intelligens. Som Mattias pappa hade sagt en gång när de hade arbetat
tillsammans i verkstaden, "Ingenting är omöjligt att uppnå eller förändra i
universum, det är bara kunskap, vilja och intelligens som styr all utveckling.
Materian blir bara finare och finare tills man når Gud, alltets skapare. Det finns
egentligen ingenting immateriellt över huvud taget, i universum, utan bara
finare och finare materia, i kanske man skall säga olika dimensioner och mellan
dem, gränser som skaparen konstruerat, på ett för oss än så länge oförståeligt
sätt, tack och lov.
Och vidare sade han, hur kan någon tänkande person tro att människan med alla
sina speciella egenskaper och funktioner skulle ha kunnat bli som hon är i dag
genom slump och evolution. I de heliga skrifterna står det ju att Gud skapat
världar, före vår jord, och då har man väl fört hit material eller kunskap
därifrån, men kallat det en skapelse därför att vi inte skulle ha förstått någonting
annat.
Tänk bara när Einsteins teori och därmed thermodynamikens första grundsats
föll platt och bevisades vara ett för trubbigt fakta. I och för sig låg det i sakens
natur och var uppenbart i och med att atomen fungerade utan yttre påverkan.
Närkrafterna påverkade materian i atomen så att den blev perpetum mobilsk.
Mattias pappa bevisade det, genom att bygga en motor som drevs av enbart
permanentmagneter. Den kunde alltså fungera utan tillförande av extern energi,
precis som atomen kan, genom de närkrafter som driver den.
Det kunde, rent logiskt, bara vara en fråga om teknik och mekanik och då var
även det vetenskapliga etablissemanget tvunget att acceptera en möjlig Gud och
en skapelse, vilket hade petat ned de så kallade lärde från deras maktfullkomliga
pedistaler.
De hade inte varit ärliga nog att vilja erkänna vissa vetenskapliga eller religiösa
sanningar, därför att de inte ville förlora sitt inflytande, sina maktpositioner
eller sina löner.
Profeten Jesaja hade ju sagt långt före Kristus födelse, om vår tid, ”På den tiden
skall de visas vishet bli om intet och de lärdas lärdom vara förgäves”. Liksom
att vattnet skulle stiga över sina bräddar med mycket, mycket mera och lagen
och profeterna hade haft rätt.
10
11
Ja nu förstår ni något om hur speciell båten var, liksom den tidsperiod som
pojkarna levde i, var. Det hände så mycket, vad det gällde pojkarna, under åren
som gick och jag får berätta mer allt eftersom jag hinner med.
”Okay, nu lastar vi ombord bagaget. Det är så mycket att vi måste segla hela
vägen ut med en hel del bagage på däck”, sade Zeb.
”Som tur är så är vädret fint och det blir en fin natt enligt väderleksrapporten.
Vi seglar direkt ut, utan uppehåll och blir vi trötta sätter vi på autopiloten och
går efter satellit”, sade Niklas.
”Det kommer att vara ljust i minst fyra timmar till och det blåser ganska bra. I
värsta fall får vi ta till motorn”.
”Glöm inte allt vad vi sagt nu,” sade fru Zander och kramade om alla tre
pojkarna vilket även de andra gjorde, väldigt känslosamt.
Inne vid bryggan, som låg i lä var det kav lugnt och man såg botten klart flera
meter ned. Centerborden som nu var nedfällda mätte totalt bara en meter på
djupet och skroven maximalt 20 centimeter trots att båten var fullastad. Det var
en högfartsmaskin med stor segelyta när man seglade maximalt. Ville man segla
riktigt fort kunde man fälla ned bärplanen för att få en minimal bäryta och
friktion tillika motstånd.
Man kunde se fiskarna simma omkring bland tången som numera satt fastvuxen
på stenarna i den ljusa bottensanden. Tången hade under långa tider bara varit
som slemmiga trådar. Det hade varit ont om fisk i haven i många år, men nu
började den komma tillbaka igen, när vattnen blev rena och syrerika men det
förändrade inte det som var på gång när det gällde jordskorpans förändringar.
Vinden över dem gjorde att det prasslade i trädkronorna och det doftade av
vårens första utslagna blommor. För att inte tala om de blommande träden.
”Okay då är vi klara”, ropade Niklas, som liksom de andra pojkarna hade gått
ombord. ”Gör loss akteröver för nu ger vi oss av.”
De stod på det hårda nätet som triangelformat var utspänt mellan de tre skroven
och som nu var fullastat med packning. Mattias satt i sin manöverstol beredd att
ta ut båten.
11
12
Tågvirket, alltså förtöjningslinorna kastades ombord av Sven och de började
röra sig utåt, bort från bryggan, medan föräldrarna vinkade och ropade; "lycka
till och ta det försiktigt."
Zebs mamma vinkade med tårar i ögonen, till en något generad Zeb, som också
hade problem. Pojkarna förstod varandra och var väl förtrogna med känslor, så
ingen behövde egentligen vara generad av den anledningen. De visste vad en
hel familj betydde i omsorg och känslor.
Nu bar det iväg och bryggan med föräldrarna blev snabbt mindre och mindre ju
mer vind de fick i seglen, ju längre ut de kom från stranden som låg i lä. Nu
kom vinden snett bakifrån och de seglade för halv lens. Masten flyttades
automatiskt något bakåt och något mot babord för att kompensera trycket i
seglen.
De tittade på varandra och gav upp ett tjut av glädje över den nyvunna, som de
tyckte, friheten. Nu kunde fantasin, skaparglädjen och frihetskänslan ges fritt
utlopp och de pratade och pratade och planerade om både omöjliga saker och
möjliga och realistiska och orealistiska, som de till synes obundna själar de var
med gott självförtroende.
Men nu gällde det även att ta ansvar och att vara försiktiga, allt måste stämma
och planeras. Detta var ju trots allt allvar och allt de gjorde skulle få konsekvenser för dem, det vill säga samma sak som om man lägger handen på en varm
spisplatta, så bränner man sig, eller om man hoppar i vattnet så blir man blöt
o.s.v.
Helt säkert är att de skulle lära sig av sina misstag eller göra allting rätt från
början, på så sätt som de lärt sig hemifrån eller i skolan, men vissa saker måste
man lära sig själv för att kunna förstå. Lydnad är en viktig princip, kanske den
viktigaste och om den, efterlevdes ute i världen under goda normer och god etik
skulle helt visst människorna bli lyckligare. Man kan väl säga att detta skulle bli
elddopet, deras riktiga första. Och det skulle bli flera.
Vattnet forsade om stävarna på skroven, av farten. Trycket i Seglen och
vakumet bakom dem pressade båten framåt genom vattnet och vågorna och
öarna den ena efter den andra och den ena vackrare än den andra passerades
förbi, på sidorna om dem. Skärgården med dess klippor skär och öar var
verkligen vacker.
De mötte många båtar och seglade om en del, både segel och motorbåtar. Alla
tre kunde navigera och kände väl till de regler som gäller på sjön och hur man
tekniskt sköter segel och båt i förhållande till vindens riktning.
12
13
Visserligen väckte de uppmärksamhet där de kom framforsande, dels på grund
av snabbheten och dels på grund av trimaranens konstruktion, som man måste
säga var ovanlig för att segla på vatten med. Isjakter hade man ju sett bilder på
tidigare, men inte på sjön. Men ingen kunde ana båtens tekniska prestanda men
väl se skönheten i upplevelsen.
Mattias gav upp ett stön som ett halvkvävt skrik och de andra tittade förskräckt
på honom, precis så som han såg ut själv, på grund av tanken som kommit till
honom som en blixt från en klar himmel. Det kan tyckas vara oviktigt, men för
dem betydde det en hel del.
”Vi har ju inget namn på vår båt”, sade han och de andra såg ut som fågelholkar
i ansiktena, med sina öppna munnar.
” Ja, det var som sjutton” sade de med en mun, ” det har vi inte tänkt på och en
allvarligare trio, just då, hade nog ingen sett.
”Hon fungerar ju både i, under, på och ovan vatten enligt pappa” sade Mattias,”
och dessutom på is så vad skall vi döpa henne till.”
” Hur vet du att det är en hon ” sade Zeb och de tittade på varandra igen.
”Det föll sig naturligt, men det beror kanske på att vi är killar.”
” Jag har ett förslag” sa Niklas, ” TRIMARI ”
Zeb och Mattias tittade på varandra menande och sade, ”vi funderar på saken
tills i morgon”.
Klockan var nu nio på kvällen eller 21 om man så vill, och solen sken
fortfarande. Det hade blåst upp något och skummet yrde vitt på vågtopparna.
Många skulle säga att det gick gäss på sjön, ett uttryck som sjöfolk använde sig
av när det skummade på vågtopparna. Vinden kom rakt från sidan. Packningen
låg väl fastbunden på nätet så det gjorde inget att det blåste upp.
Masten hade nu flyttats ännu närmare babordsskrovet, alltså det vänstra skrovet,
som nu också, för att bli tyngre, hade fyllts med ballastvatten i tankarna, helt
automatiskt för att på så sätt balansera båten och nu var farten enorm, nästan 20
knop. Datan räknade ut alla krafterna och även om seglen behövdes skotas hem
eller släppas på, för att kompensera lutningen.
13
14
De hade nu alla tre tagit plats i sina stolar i manöverutrymmet och njöt av farten
och känslan av frihet. Sjökortet låg utbrett framför dem och de följde rutten de
ritat ut i förväg.
” Under alla omständigheter måste vi i alla fall först till Hemön och viken, för
att använda stugan som högkvarter och för att i första hand bo där”, sade Zeb, ”
och med den här farten är vi framme innan det blir mörkt och förresten, vid den
här tiden på året blir det aldrig helt mörkt”.
”För trettio år sedan såg allt annorlunda ut”,sade Zeb. ” Pappa har berättat att de
stora öarna var större och de små öarna var också större och många små och
låga öar syns inte längre utan de ligger under vattenytan, tack vare vattennivåns
höjning. Den höjer sig fortfarande något varje år tack vare att isen vid polerna
fortfarande smälter hastigt. Det finns inte mycket kvar nu”. Många havsdjup
hade även höjts eller gått ihop.
Då fanns det också fler människor i skärgården och fler sommarnöjen. Krigen
och kärnkraftolyckorna har på många sätt minskat möjligheten för många människor att ekonomiskt klara av att ha lantställen så vi är lyckligt lottade som kan
ha det så här bra. Tur att det finns tillräckligt med mat i alla fall nu för tiden och
jag skall, när jag blir större, försöka hjälpa dem som har det svårt.”
Det var ett långt anförande för att komma från Zeb som inte brukade vara så
mångordig.
Och Mattias fyllde på, ”i skolan har vi ju fått lära oss att flera länder i Europa, i
alla fall stora delar av dem, nu ligger under vatten och att situationen bara blir
värre och värre, sedan haven och kontinenterna började röra på sig, tack vare de
nya spänningarna i jordskorpan som det förändrade vattentrycket har
förorsakat.”
”Det är bedrövligt”, sade Niklas, ”att det är pengar, makt och girighet som skall
styra alla beslut i världen och inte vad som är bäst för människorna”.
Pojkarna tänkte ofta på tillvaron och analyserade allt de läste beträffande
händelserna runt om på jordklotet och inte minst var de kritiska mot mycket de
fick lära sig i skolan. Under de lektioner, då de diskuterade etik och moral i
vardagslivet var de verkligen på hugget och deltog med liv och lust till lärarnas,
både förtret och glädje.
De hade verkligen radikala och fasta övertygelser, redan i deras ålder, vilket
gjorde att de ofta av vissa kamrater kallades för nördar. Många människor
14
15
skulle aldrig under hela sin livstid komma fram till deras insikter angående livet
och dess mening och avsikt. Men så är det ofta i tillvaron.
”Tänk att det fortfarande finns länder som med våld vill komma åt vårt lands
naturtillgångar och tekniska kunnande”, sade Mattias. ” Pappa säger att hemliga
polisen dagligen se spår av spionage och infiltration inom våra utvecklingsindustrier, därför att vi är på väg upp igen ur svackan, som land betraktat, tack
vare en bra politik och en bra ledning.
När jag är klar med skolan skall jag kämpa för mänskliga rättigheter och
möjligheter, det har jag bestämt mig för.”
”Och inte minst för världens miljö,” sade Zeb.
” Just det”, sade Mattias, ”nu har vi bara en timme kvar till Hemön och vid
horisonten, där borta”, sade han och pekade föröver, ” kan man se ytterskäret.
Nu går det undan och jag tror det blåser upp lite till.”
Enligt vindmätaren blåste det nu mer än 12 sekundmeter, så det tog i ordentligt.
”Även om det är kul när det brallar på i seglen så tror jag att vi skall gå in mera
mot land och inte ligga kvar på den här kursen, så här långt utanför öarna.
Packningen blir alldeles dyngsur av stänken från vågorna”.
De vräktes fram i mellan tjugo och tjugofem knop och det ven i fockstagen.
Mattias gick upp i vind och styrde in mellan två öar och lade en ny kurs i något
lugnare vatten.
”Håller ni med mig om att det här är den bästa båt vi någonsin seglat”, sade
Zeb, ”vilken fart och prestanda på seglingsegenskaperna, helt otroligt, det måste
vara nästan omöjligt att slå runt med henne, kraften kan bara genereras åt ett
håll, framåt.”
Det fanns en massa instrument och mätare på panelen framför dem. För att mäta
djupet hade Sven konstruerat ett ultralod, med speciellt fina mätprestanda, alltså
fina mätresultat och de kunde mycket exakt se sjöbottnen med stenar och andra
föremål som kunde förändra den och man kunde även se om något fanns mellan
båten och bottnen, till exempel stora fiskar eller annat.
Om man närmade sig en grynna eller något annat, som inte gick att se med
blotta ögat, så varnade instrumenten för det, i god tid, samt kunde man på
15
16
radarskärmen se öar och båtar framför dem om det var dimma. I övrigt så var ju
skroven inte speciellt djupgående och centerborden gick upp automatiskt vid
speciellt hårt motstånd, om man exempelvis skulle segla på en grynna eller
något flytande före-mål.
De hade var sitt objektiv, i ställen framför sig, för att de alla tre skulle kunna
titta samtidigt om något dök upp som de behövde rådgöra om, eller påvisa.
”Nu ser man Tratten”, ropade Zeb, ”ut till höger”.
”Varför kallas den tratten.”
”Det vet jag inte”, svarade Zeb, ”men förr var det en ö med en hög klippa på
som man använde som riktmärke när man var på sjön, jag har aldrig funderat på
den i övrigt”.
”Vilket lustigt namn, Tratten, den måste vi titta närmare på någon dag. Vi gör
det i morgon, för det måste ju finnas någon anledning till namnet”, sade Niklas,
”den måste vara väldigt hög eftersom man kan se den på det här avståndet,
enligt sjökortet”.
Nu började de närma sig den punkt där de borde göra slag för att gå ned mot
Hemön och viken där stugan låg, inne mellan småöarna, i viken.
De styrde in mellan Korsholmarna och nu hade de viken bara några hundra
meter framför sig. Viken var inte speciellt stor men av någon anledning hade de
börjat kalla den för viken. Den var bara ca 200 meter i diameter och oval inåt.
Före vattenhöjningen låg stugan inne i skogen och då fanns det ingen vik alls,
men det var bättre så här.
På håll gick det inte att se inloppet till viken, därför att det gick snett inåt och
vassen som växte på sidorna hela vägen in såg utifrån ut att vara en enda enhet
utan någon delning. Skogen som växte på sidorna om stugan och bakom den,
var en sån där gammal trollskog med mycket mjuk grön mossa på marken och
stenarna och de gamla barrträden var stora och höga.
Skogen växte hög överallt bakom vassruggarna. Det gick en smal skogsväg
från stugan och upp till vägen, och där på sidorna fanns det några stora
hallonbusk-snår.
På höstarna eller sensommrarna brukade de plocka bär och svamp i skogen som
hade mycket av den varan. Emedan klimatet hade förändrats så drastiskt, så var
16
17
de varma höstarna längre och den riktiga vintern varade bara under tre månader,
om det blev någon över huvud taget nu mera.
När de byggde stugan för många år sedan hade de också byggt en jord eller
bergkällare. Den låg under vatten nu och man måste dyka för att komma in i
den. De brukade göra det när de badade i det bara en meter djupa varma vattnet
och förresten såg viken ut som en sån där lagun man kan se på semesterbadortsaffischer fast naturligtvis mycket vackrare.
Det hade börjat skymma litet, men det var långt ifrån mörkt och när de glidit in
igenom inloppet och styrt in i viken såg de timmerhuset med bryggan nedanför.
Vattnet var alldeles spegelblankt, liksom ett svart vatten som de gled igenom
och träden avspeglade sig som i en spegel, det var jättevackert och trolskt.
Solen skulle nätt och jämt hinna gå ned bakom horisonten innan den började gå
upp igen så de behövde inte jäkta mot mörkrets ankomst.
Seglen rullades upp på masten och fockstagen och de vände och lade till med
aktern mot bryggan. Mattias kastade i draggen föröver och gjorde fast med
spända linor. De låste båten med speciella bryggkättingar som drogs ut från
kassetter i bryggans betongfundament.
Även om de inte behövde oroa sig för båtstöld så här långt från staden, så får
man inte glömma bort att laglösheten var stor i hela landet på grund av allmän
dekadens och dålig brysigomanda bland människorna. Många levde för dagen
och tänkte bara på sig själva, förresten väldigt många, det stora flertalet.
Inne i centrum försörjde sig många på nöjen, droger och andra olagligheter
därför att innan de stora problemen började komma bildades grupper av
människor som slog sig på olagliga kommerser för att kunna skaffa sig
lättförtjänta pengar.
De grupperingarna fanns fortfarande kvar och frodades, än så länge. I stort
fanns det inte många familjer som var hela, inte som människor heller.
Dekadensen var verkligen utbredd. De flesta brydde sig inte om varandra.
För den som ville arbeta och försörja sig själv fanns det oftast arbete numera.
Både Niklas, Mattias och Zeb var faddrar till några barn i problemskolor och
besökte dem ofta för att starta olika projekt som de kunde vara intresserade av
och för att diskutera hur de skulle kunna få framgång nu och senare i livet.
17
18
De visste att det bara är genom att kämpa på och anstränga sig på rätt sätt, som
man kan få något och känna sig stolt över det. Att stjäla, eller att på annat sätt
skaffa sig lättförtjänta pengar är ett uselt sätt att tjäna sitt levebröd på.
De skulle förresten besöka några barnkolonier i sommar och måste planera dem
noggrant.
”Vad var det där," utropade Niklas och pekade upp mot stugan, till höger om
den.
Buskarna vajade och det knakade och small till som om någon knäckte en gren
på marken.
” Jag tyckte jag såg en mörk skepnad komma fram, för att sedan vända direkt,
här gäller det att vara försiktig, jag inbillar mig inte”.
De stod alldeles stilla och spända och tittade mot snåret för att kanske snappa
upp något mer ljud.
” Hör ni något mer”, viskade Niklas, Schhhhhh...
Mitt i tystnaden hörde de ett snabbt pysande eller väsande ljud, från någonstans
utanför infarten till viken antagligen, det lät så och sedan blev allt väldigt tyst
förutom att en Lom upplät sitt kusliga läte.
Vad det än var så var det borta för tillfället.
En olycka kommer sällan ensam, brukar ju vara ett sägesätt, och mitt i tystnaden
där de stod höll hjärtat på att stanna på dem alla tre. Från motsatta hållet de hade
tittat åt hördes ett avgrundsmorrande och något mörkt kom rusande mot dem.
Morrandet förde tankarna helt automatiskt till ett lejon eller något liknande och
de fick så att säga ståpäls. Håret reste sig på huvud och ben och den så kallade
gåshudskänslan var påtaglig.
Morrningen övergick tack och lov i ett dovt skällande när den jättelika
rotweilern Zambo kände igen sina kompisar från tidigare. Mattias kände efter
om hjärtat fanns kvar på sin rätta plats eller om det hade åkt upp i halsen för det
var svårt att få fram några ord.
” Hej Zambo” ropade Zeb, högt av glädje när den stora hunden var framme hos
dem. Det blev ett riktigt pusskalas eller kanske man kan säga slickkalas för
Zambo var överlycklig av att se dem igen. Det blev en enda röra av pojkar och
18
19
hund på gräsmattan för alla sprang om varandra och hunden efter, och han var
överallt så glad blev han av att se och känna igen dem. Det var väl i och för sig
inte så underligt med tanke på hur kul de hade haft tillsammans under loven
som pojkarna nästan alltid tillbringade härute på landet.
Det fanns nog inte många hundar som såg elakare ut än Zambo, men han visste
att ta hand om sina vänner och hade ett hjärta av guld, för dem som uppförde sig
ordentligt mot honom. Man brukar ju säga att hunden är människans bästa vän,
och i det här fallet stämde det verkligen.
Zambo tillhörde väl egentligen inte någon numera så vitt pojkarna kände till,
utan han höll till vid de ställen där han kunde få mat och husrum, som vid
bondgården en bit därifrån och när han inte fick något jagade han själv hade de
förstått.
Gubben, Olle, torparen som tidigare hade bott i det gamla torpet på andra sidan
bryggvägen, dog för något år sedan och hade lämnat hunden efter sig och den
hade bott ensam i torpstugan och vägrat att lämna stugan den första tiden. Det
här hände vid slutet av ett lov, så pojkarna hade gått med mat åt den och sedan
hade den sökt sig till gården då han kände människorna där.
Hur som helst så verkade han må prima, just nu i alla fall och det såg inte ut att
gå någon nöd på honom. Han hade vuxit till en riktig best på kanske 70 kilo,
men så var han ju också en hanhund. Huvudet och nacken var enormt kraftiga,
med tjockt kort kraftigt kolsvart hår.
Zambo var lika mycket enstöring som Torpolle någonsin varit, men det var
alltid någon som brydde sig om honom.
Niklas och Mattias satt och lutade sig mot bryggpollarna och tittade på Zeb som
fortfarande rullade omkring i gräset med Zambo. De var alldeles slut allihopa.
Nja, kanske inte hunden i alla fall, det såg inte ut så ännu. Zambo måste vara
ungefär fem år vid det här laget och fortfarande full av livsglädje och vitalitet.
Han skulle säkert orka vara med på många av deras upptåg även i
fortsättningen.
Vid det här laget hade dom glömt vad som hände innan hunden dök upp på
scenen för en stund sedan.
”Jag undrar om det var vi eller Zambo som skrämde iväg något bland
buskarna,” sade Mattias som började få perspektiv på deras situation, hur trött
han än var just nu.
19
20
”Vi måste få ordning på grejorna,” sade han och började slänga upp packningen
på bryggan. ” Förresten det känns jättekul att Zambo kan vara med oss igen. Ge
honom något att bära upp.”
Pojkarna hade lärt honom att göra en massa saken tidigare och inte många
hundar kunde vara så läraktiga. Han hade ett lustigt sätt att lägga huvudet på
sned och titta på en när man försökt visa honom hur och vad han skulle göra, så
när Zeb började bära saker tog Zambo själv upp en bag och bar upp den till
stugan.
De hade sett honom bita sönder en stock och bära den utan problem så de hade
stor respekt för det stora gapet med de enorma tänderna. Tur att han var snäll
mot dem han tyckte om.
Åhej, det var tunga saker att bära upp till stugan, mat, kläder, dykartuber och
övrig utrustning och efter många stön och stånk var de klara.
Det luktade lite instängt när de öppnade dörren så de lät den stå öppen för att
vädra ut den gamla och släppa in frisk luft. Zeb tände en brasa i öppna spisen,
inte för att det var kallt utan för att det var mysigt och så kunde de grilla korv
över glöden senare, till Zambos förtjusning. Det var sånt här han gillade, det
gick inte att ta misste på.
Nu luktade det verkligen gott tyckte Zeb som i början hade glömt skorstensspjället och fyllt stugan med rök som de fick vädra ut med korsdrag, det vill
säga att öppna alla fönstren för att få ut röken men nu hade friden lägrat sig över
pojkarna, hunden och stugan.
Egentligen var stugan eller huset en riktig fästning, för den var mer än stabilt
byggd. Det såg ut som en timmerstuga utifrån och även inifrån, och den var väl
tilltagen vad det gällde utrymmet. Ett stort samlingsrum med högt i tak, för det
var egentligen en gammal timmerlada med loft som forslats ned från de norra
delarna av landet.
Mellan ytter- och innerväggarna hade man gjutit i betong med armering och på
loftet, där man kunde stå och titta ned i samlingsrummet, fanns fyra ganska
stora rum och på sidan om samlingsrummet fanns ytterligare fyra mindre rum
och ett barkök som var direkt anslutet till det nedre stora rummet, så nog fanns
det utrymme så att det räckte till för alla.
Pojkarna som var små när det byggdes, kom ihåg, att när de gjöt grunden så var
den mycket större än huset nu var så de visste att det innehöll två källare, en
övre och en undre men den undre hade de aldrig fått se eller komma in i. Det
20
21
var en hemlis sade deras föräldrar. Men att den undre måste vara väldigt stor,
det visste de.
” Det är något som oroar mig just nu” sade Mattias, ” har ni upptäckt något
speciellt.”
”Nej”, svarade både Niklas och Zeb, ” vad då för något.”
”Jo”, svarade Mattias, ”någon har försökt att bryta upp ytterdörren och Zambo
har varit skadad, men det har nästan läkts nu.”
”Jag har sett att han har haltat lite men knappt märkbart”, svarade Zeb, och
smekte Zambo över huvudet, där han låg i soffan med nosen i hans knä, och
myste snarkande.
”Dörren, har brytmärken vid gångjärnen, därför att det inte går att komma åt
någon kolv vid handtaget, tack vare specialkonstruktionen, som tjuven inte
förstått sig på”.
Zeb kände på Zambos skuldra och upptäckte att han hade två sår. Han morrade
dovt när handen strök över såren, men inte åt Zeb utan snarare, kanske, åt
minnet av när det hände.
”Om du känner efter så har han en förhårdnad mellan såren, så jag tror att han
har blivit beskjuten och att kulan har gått in genom ena såret och ut genom det
andra och att han morrar, därför att han har ett minne av en händelse. Han
kanske till och med har tampats med någon, vem vet, vi får väl höra oss för med
Pelle på gården”.
”Jag tror du har rätt svarade Zeb, det här måste undersökas och det redan i morgon”. Han kände hur han blev arg och att adrenalinet började verka i kroppen på
honom.
”Huset går väl an att ge sig på, men att skjuta på Zambo. Vad arg jag blir.”
Alla tre kände likadant, och så brukade det alltid börja när något var på gång,
det var liksom inbyggt i dem, den där känslan att något skulle hända och det var
stimulerande för sinnet, fantasin och kämparandan.
”Jag tror att Zambo haft en väldig tur”, sade Niklas, ”och nu är såren nästan
läkta”. Han hade bestämt sig för länge sedan att bli läkare och var gruppens
läkarexpert.
21
22
”Det måste ha hänt för kanske en månad sedan av såren att döma, men tur har
han definitivt ha haft. Hade kulan gått bara något djupare så hade han inte haft
fyra ben att gå på nu”.
Mysterier satte alltid fart på pojkarnas tankeverksamhet och de var i övrigt alltid
aktiva på något sätt, som när de för något år sedan satte fast en liga av
cykeltjuvar genom att montera en sändare på en cykel som de senare använde
som lockbete.
Anledningen till att de gjorde så, var att några kamrater fått sina cyklar stulna.
De hade jobbat och sparat hela sommaren för att kunna köpa dem, för flera
tusen krediter och så bara försvann dom. Pojkarna hade känt som om de själva
hade blivit bestulna, och någon ordning måste det få vara när man kämpat för
att kunna få köpa det man önskat så väldigt mycket.
Deras sinne för rättvisa och kamratskap var omutligt. De hade spårat cykeln
med sändaren, till en container i frihamnen och varskott polisen, som sedan
bevakade den och på så sätt fick de fatt på en hel välorganiserad liga och
hundratals elekt-riska cyklar och andra stöldbegärliga föremål.
Hittelönen var inte att förakta heller och den skulle användas för hjälp åt mindre
bemedlade ungdomar på bästa sätt. De skulle själva organisera detta så att pengarna inte skulle försvinna i något svart hål någonstans, till ingen nytta.
”Tala om att Zambo var hungrig, han åt upp en hel stor burk av dom där vi
köpte åt honom innan vi åkte ut”, sade Niklas.
” Tänk om han kunde tala och berätta för oss om vad som hänt härute”, fortsatte
han, ” men det skulle väl göra allt för enkelt kan jag tro, förresten jag börjar bli
trött så det är väl lika bra att vi sover på saken tills i morgon.”
”Vi aktiverar sensorbevakningen och kamerorna,” sade Mattias och gick ned i
övre källaren för att starta upp bevakningssystemet. Bevakningssystemet fanns
kvar sedan en främmande makt för länge sedan försökt få kontroll över delar av
skärgården, för kanske en framtida invasion.
Detta hade hänt efter det tredje stora kriget. Det hade egentligen inte varit ett
världskrig, utan mera som små krig runt om i hela världen och vissa länder
försökte då ta för sig av de länder som de inte trodde skulle kunna försvara sig.
Men Svedala hade inte drabbats så hårt, och motståndet hade väl blivit en
överraskning. Sådana försök gällde även många andra länder i Europa som råkat
22
23
ut för ungefär samma påhopp. Pojkarna visste att huset använts som någon typ
av sambandscentral för länge sedan.
Alla fyra sov som stockar hela natten och vaknade inte förrän solen tittade in
genom fönstren och av att Zambo skällde för att han måste gå ut och göra sina
behov.
”Du Zambo, sätt dig inte precis utanför dörren utan gå in i skogen”, sade Zeb
gäspande medan han sträckte på sig och försökte få bort sömnigheten, samtidigt
som han öppnade dörren på vid gavel. Han hade, trots sitt yrvakna tillstånd, ett
gott minne av de gånger han trampat i hundens högar, men både han och Zambo
var äldre och klokare nu, förhoppningsvis.
Solen sken varmt rätt mot dörren och han satte sig på trappan och verkligen
luktade på sommaren och lyssnade på syrsorna och fåglarna, det var kvitter, surr
och spel överallt runtomkring, en nästan obeskrivbar känsla och upplevelse som
gjorde att han kände livets puls.
Och han tänkte så här,”Hur kan någon tro att allt detta kommit till av en slump,
eller kalla det för evolution även om det bara delvis gick att beskriva det så.
Zeb var den store naturvetaren bland de tre och filosoferade ofta runt begreppet
skapelse eller inte, för det var en gravallvarlig fråga för honom, även om han
var ung, och han tänkte ungefär så här, till sina lärares desperation ibland,
beroende på hur bundna de var till etablerade åskådningssätt.
Så här resonerade han. Hur kan man tro att människokroppen kommit till av en
slump. Tänk bara på människan, att mixa ihop kanske sextio eller sjuttio
miljarder levande celler i en levande kropp och få dem att fungera i ett system
som gör det möjligt för denna kropp att se i perfekt färgtelevision, att kunna
beräkna rörelse och form och ha synförmåga och de högre sinnena i en
matematisk sammansatthet som överträffar den mest komplicerade maskin, att kunna se stjärnorna,
jord-en, växterna djuren, havet, att vara nyfiken på omvärlden och det som
händer där och att begrunda en Gud.
För att inte tala om hjärnans kemi och magens och tarmarnas funktioner.
Löjligt, ologiskt, korkat och dumt att tro på slumpar. Aminosyrorna skulle
aldrig ha hunnit med att kunna bildas genom slumpar, inte ens under den tid
som gått sedan en eventuell big bang.
23
24
Han menade att människans förstånd inte räcker till för att värdera detta på rätt
sätt och när han nu tittade på alla flygfän och upplevde allt han kände, så stort,
så måste det finnas en avsikt och mening med livet. Att tro något annat måste
bero på medveten förträngning eller definitivt oförstånd och dumhet.
Vilken otrolig morgon. De andra hade nu kommit ut och de diskuterade och
filosoferade inom sina olika intresseområden och de var mycket överens om det
mesta.
Det blev en snabb frukost och sedan gick de ut igen och sträckte på sig för att få
bort de sista sömnresterna ur sina kroppar.
”Du Tarzan,” sade Mattias till Niklas som gjorde sina vanliga 40 morgonarmHävningar”, det där ser jobbigt ut men det verkar ha gett resultat”.
Visserligen körde de alla tre varje dag sina träningsprogram, men Niklas var
den store atleten bland dem och musklerna syntes verkligen över hela kroppen.
Hans pappa hade för länge sedan slutat brottas och tampas med honom, liksom
kamraterna, för det var ingen ide´ att ens försöka rå på honom. De hade inget att hämta
där.
Ingen av dem rökte, drack sprit eller använde någon form av droger, för de
insåg dumheten i att förstöra kroppen, som ju bara var som ett verktyg, vilket de
skulle vara tvungna att använda hela livet, och det skulle inte gå att få en ny.
Det var bättre att utveckla kroppens prestanda, eller kanske man skall säga
möjligheter och lära sig att, som man också säger, använda huvudet för mer
utvecklande verksamheter inför vuxenlivet och nu också för all del. Alla tre
ville ha känslan och självförtroendet att veta vad de kunde prestera och orka
med på olika sätt, inte bara fysiskt.
Men de var ödmjuka i sitt sätt att tänka och var aldrig översittare eller såg ned
på andra människor. När han var yngre hade de varit utomlands en gång och för
första gången hade Mattias hade sett en svart man och frågat honom, " Varför är
du Svart," och mannen svarade honom, "Gud har skapat mig så," och det räckte
för att han skulle förstå varje människas unikum och det blev en regel i
pojkarnas syn på sina medbröder och systrar. De bedömde människor efter hur
de uppförde sig.
Varför kasta bort sin tid på oväsentligheter när livet har så mycket att ge den
som vill anstränga sig lite.
24
25
De organiserade sig och kom överens om vilka olika sysslor de skulle ha ansvar
för under sin sommarvistelse, som att städa, diska, laga mat, tvätta och så vidare
vilket ju faktiskt var nödvändigt även om det inte var det roligaste man kunde
göra.
Allting skulle flyta bättre på så sätt, om man slapp att diskutera vid varje tillfälle
om vem som skulle göra vad och det skulle vara lättare att planera om man
visste vad man skulle göra i förväg. Det hade varit svårt i början att komma
överens, men de insåg det kloka i resonemanget. Och nu härute, fanns det inga
mammor som kunde sköta de sakerna.
De hade gjort morgontoaletten, ätit och var nu klara för dagens bekymmer eller
frihet från riktiga bekymmer. Zambo hade också fått mat och var nu tillbaka
viftande på svansen. Han tittade på dem som om han ville säga, vad skall vi
göra nu då.
” Ja, då sätter vi igång grabbar, vad skall vi börja med,” sade Niklas liksom
frågande, men de hade alla börjat röra sig mot buskaget på sidan om huset där
deras tankar egentligen hade varit hela tiden, sedan i går.
Mattias hade hittat, liksom en porös bit plasttyg, kan man väl beskriva det bäst
på. Den låg vid sidan av huset bredvid dörren och den lät han Zambo lukta på
och sade ” sök.”
Zambo morrade dovt, som han gjorde ibland, och rörde sig med nosen i backen
mot buskaget före pojkarna.
” Vi måste vara noggranna och försiktiga,” sade Zeb,” det kan vara farligare och
allvarligare än vi tror. Zambos skottsår kan innebära att vi har med hänsynslösa
skurkar att göra. Vi vet ju inte ännu var eller hur han fått skadan.”
Men nog trodde dom innerst inne, och ville tro, att de var den på spåret som
hade skjutit på Zambo.
Framme vid snåret undersökte de marken och grenarna som hade små vassa
taggar på sig, någon typ av hagtornsbuskar, med små röda blomknoppar.
”Här”, sa Mattias, och tog bort en likadan bit som de hade funnit vid huset, från
en tagg. ”Hur kan man vara så urbota dum att man går igenom ett snår som det
här”.
”Det kanske var för dunkelt för att taggarna skulle synas, kan man tänka sig”,
svarade Zeb.
25
26
Pojkarna gick runt snåret till andra sidan, men Zambo plöjde rakt igenom, för på
den höjden var taggarna inte så många.
Mattias tittade på honom och sade, ”tänk om man hade den pälsen och det
skinnet, då skulle man vara både varm och oöm”, varvid han slickade av blodet
på en rispa han fått när han plockade bort tygbiten.
Han gillade Zambo och skrattade för sig själv, när han kom ihåg sin egen
dumhet förra året. De hade varit inne i staden längre in mot fastlandet, där de
hade köpt hamburgare som de satt och mumsade på, och naturligtvis satt Zambo
bredvid och dreglade av lukten från de smaskiga burgarna.
Eftersom de alla fyra var kompisar och betraktade hunden som en av dem så
ville Mattias bjuda på en bit och sade, ”Du får smaka en bit Zambo, och så
sträckte han fram hamburgaren i god tro, utan att tänka sig för. Naturligtvis lät
sig hunden väl smaka och slukade hela burgaren snabbare än blixten, och ingen
har någonsin sett fånigare och längre ut i ansiktet än Mattias. De andra
formligen vred sig av skratt och inte bara de utan människorna runt omkring
också.
Mattias var den stora hjärnan av de tre, den stora tankemissen till trots, men
ibland var han väldigt borta i sina tankar bland sina ständiga analyser av allt han
uppsnappade runtomkring. Ibland något disträ.
”Okay, professorn, nu kör vi vidare,” sade Zeb och de fortsatte på andra sidan
snåret hack i häl på Zambo som snörvlade med nosen i marken lunkade framför
dem.
”Jag tror att någon varit vid huset i natt, eftersom vi inte såg biten i går kväll,”
tänkte Niklas högt.
”Kanske det” svarade de andra medan de skyndade sig vidare framåt mellan
träden.
Zambo plöjde vidare mellan blåbärs och lingonris under de stora träden. När
träden är så gamla och stora brukar man kalla skogen urskog, även här i
Svedala.
Marken sluttade nu nedåt mot strandkanten och de klev och hoppade över de
stora rötterna. Nu såg de klipporna och hällarna längre fram och vattnet som
slog mot dem med ett plaskfräsande ljud. Det blåste ganska bra men det var
26
27
varm luft och solstrålarna letade sig ned genom trädens grenverk. Detta var livet
kändes det som.
Zambo hade stannat och markerade att han funnit något som behövde
undersökas. Mossan hade skrapats undan och pinnmojorden låg fri. Pinnmojord
är sån där jord som bildas genom åren av barr från barrträd och den har en
gulröd färg, och känns nästan som ett pulver mellan fingrarna.
Trion undersökte marken noggrant och var de än kände med händerna eller
skrapade med fötterna var Zambo med och nosade så Zeb var tvungen att
kommendera plats på sidan om för honom. ”Plats och ligg still här, en stund i
alla fall”.
”Titta här, ett stort fotavtryck,” sade Niklas.
Mattias och Zeb kom och tittade närmare. Den yta som var omrörd var ungefär
så stor som tre kvadratmeter.
”Och titta här,” sade Mattias, ” någonting hårt har pressat bort en bit bark från
stammen, och man kan se en repa som av något hårt föremål.”
Fotavtrycket hade ungefär storlek 45 och men kunde se att det var gjort av
någon typ av sko.
”Det där avtrycket liknar de avtryck som vi gör när vi har våtdräkterna på oss
för att få på oss simfötterna lättare,” sade Niklas.
”Det stämmer nog sade de andra. Nu går vi ned till hällarna och ser vad vi kan
finna där.”
I en liten kil av sand, mellan klipphällarna såg de tydliga avtryck av simfötter så
nu var det ingen tvekan längre om att de haft ovälkommet besök, antagligen
också under natten.
”Repan på barken var säkert gjord av en dykarutrustning. Troligen hade de lagt
ifrån sig utrustningen där på vägen upp, och de måste ha varit minst två stycken
med tanke på hur stor yta de använt för att ta av och på sig tuberna. Dessutom
var avtrycket väldigt djupt på grund av tyngd,” sade Mattias.
Det de kommit fram till verkade logiskt och nu satte de sig på en av hällarna
och tittade ut över vattnet.
27
28
”Den här stenhällen brukar vi kalla skärpet och förr var man ofta här och
badade. Den var ju större då och det fanns fina badvikar mellan klipporna,” sade
Zeb som från början hade varit oftare härute.
”Varför kallas den skärpet”, frågade de andra.
”Titta här får ni se”.
Nedifrån under vattenytan och över hela hällen, som förresten tonade något i
rosa, glimrade en kritvit bred remsa, ungefär 15 cm bred, och försvann på andra
sidan hällen ned i vattnet kanske 20 meter bort.
”Snyggt”, sa Niklas, och tittade närmare på skärpet som faktiskt också hade
guldstänk i sig.
”Nu vet vi en hel del,” sade Mattias som suttit och grunnat ett tag. ”De hade
ingen båt med sig och av tyngden och fotstorleken att döma så är det vuxna män
vi har att göra med”.
”Helt klart är att de inte kommit hit av en slump utan att det har varit planerat
och att de är ute efter något”, eller hur fortsatte han,” såvitt jag begriper så har
de inte haft någon båt med sig för då hade de inte behövt ha simfötter och vi har
heller inte sett spår av någon båt vid strandkanten”.
”Och det vore ju knäppt att använda lufttuber om man inte ska dyka”, sa Niklas,
och pojkarna tittade på varandra när det gick upp för dem vad han sagt.
”Ubåt,” sa de alla tre med en mun.
”Men det här är ju inte klokt”, sade Mattias. ”Det måste ju innebära att de
verkligen har resurser och att de långt ifrån är några småtjuvar. Det måste vara
storslam på gång”.
”Men vad nu då, det är ju vårt hus de försöker komma in i och det kan ju inte
vara hundmaten de vill ha, liksom”, sade Zeb.
Nu började det ena ge det andra och spekulationerna steg i höjden med en
väldig fart.
”Det är nog bäst vi kontaktar Sven”, sade Zeb, ” det är en hund begraven
någonstans”, sade han och tittade flinande på Zambo som satt där bredvid och
tittade snett på dem, han kände att något var på gång.
28
29
De hade varit med förr och man kan inte säga att de greps av panik på något
sätt. De började dra sig utmed stranden, mot viken, hoppande på stenarna och
undersökte alla grejer som spolats upp av höst och vårstormarna. Tomma
burkar, rep och linor, plastsäckar och påsar, död fisk och fågelskelett som väl i
och för sig inte var speciellt intressant, men det fanns bättre saker också ibland.
”Hur många finns det egentligen fast boende här ute”, frågade Niklas.
”Kanske tio, femton stycken max”, svarade Zeb som bäst kände till
omgivningarna, på vägen ut till den gamla ångbåtsbryggan som legat under
vatten i många år tills de byggde upp den igen fast högre, ovanpå den gamla”.
Man hade också gjort i ordning en liten vändplan och en parkeringsplats på
sidan om, för ibland blev folk hämtade där av båtar för att kunna komma ut till
det fåtal öar som fanns kvar. Men trafiken var långt ifrån tät, nästan obefintlig
oftast utom på somrarna.
Med åren hade fler och fler sökt sig ut för att skaffa sommarnöjen. De fast
boendes förfäder hade bott här i generationer trots svåra umbäranden. Bondgården hade under lång tid varit deras enda möjlighet att få mat för dagen, när
vägen ut började täckas av vatten och landtungan ut blev en rad av små öar, på
en sträcka av flera mil. De ständigt våldsammare ovädren, när de kom, gjorde
inte situationen bättre för ortsbefolkningen som i många fall flyttat in till
städerna.
Nu fanns det återigen väg ut, hela vägen och öarna var förbundna med små
broar, ganska enkla. Någon gång då och då kom stora båten ut med
specialförnödenheter. Broarna var provisoriska och kunde inte ta stora leveranser, eller riktigt
stora bilar.
Under många år hade det inte gått att äta fisken i havet och det fanns förresten
inte så mycket fisk att fiska heller, men nu hade det börjat bli bättre på alla sätt.
Man trodde till och med att vattennivån inte skulle höjas så snabbt i framtiden.
” Hur långt är det in till Norrholm,” frågade Mattias, ”jag har aldrig tänkt på
vägsträckan fast jag har varit där flera gånger.”
”Ungefär 3 mil”, svarade Zeb, ” vi får väl se till att vi kommer dit någon dag så
småning om”.
Småpratande hela vägen hade de kommit tillbaka till viken och stugan. De
inspekterade båten och såg att allt var ok.
29
30
”Hon skall heta, ”Waterbird,” sade Zeb, och de andra instämde, ” därför att en
sjöfågel kan simma på vattnet, under vattnet och flyga över det, eller hur.”
”Du kan göra en mall och måla dit namnet på utsidan av varje skrov men med
mjuka sirliga bokstäver, jag menar runda och mjuka vackert formade,” sade
Mattias, som såg det hela framför sig i tanken.
”Okay”, det skall bli gjort.
Zeb och Niklas stod på bryggan och tittade på när Mattias tog kontakt med
Sven. Han satt i manöverhytten med visiofonen framför sig.
”Sven här, hej på er,” sade han när han såg vilka det var. Längtar ni redan hem
fortsatte han skrattande. Hur går allting för er”,
Zeb och Niklas hade också hoppat ned och satt i sina stolar, och de berättade
om allt de varit med om och om de slutsatser de kommit fram till.
” Okay sade Sven, jag tror ni har tänkt rätt, vi hade väl våra aningar men inte att
något skulle hända nu. De måste tydligen vara desperata. Troligen är det mycket
farliga agenter. Tusan att det skulle inträffa just nu”, sade han liksom för sig
själv.
”Hör här nu, jag tror inte de är medvetna om hur ni fungerar eller hur skärpta ni
är alla tre”.
”Tackar, tackar”, sade Zeb, flinade tacksamt och höjde händerna i luften.
”Förmodligen såg dom er som några vanliga ungar så var bara naturliga och
låtsas som ingenting, eller som man säger, låtsas som om det regnar. Byt
frekvens till band 18 när ni sänder och så byter vi varje dag, vi får se hur allt
utvecklar sig. Vi vet ju inte om vi är avlyssnade. Under alla omständigheter
skall vi göra allt vi kan härifrån för att hjälpa till med att reda upp det här, men
var försiktiga hela tiden och ge er inte in i några våghalsigheter utan håll er
lugna och glöm nu inte vad jag har sagt”.
”Ni har väl startat upp anläggningen i källaren så att den larmar om något
inträffar utanför eller i omgivningarna, och har ni inte det så gör det omgående.
En viss del av den startar vi härifrån, men det visste ni inte om och jag skall
berätta mer om det när vi ses härnäst. Ha det kul i dag och gör något roligt, hej
då vi hörs igen”.
30
31
”Okay, vi hörs igen och ha det bra själv och hälsa de andra”, sade Mattias. ”Vi
skall förresten undersöka Tratten i dag, By By”.
Han stängde av och nu kände de sig lugnare
"Sisten i är en blaha, blaha", skrek Zeb!
Han dök ned i det stilla klara, salta vattnet, och simmade säkert tio meter ut mot
mitten av lagunen, under vattenytan.
"Det är en bra bit över tjugo grader i vattnet", ropade han när han fick huvudet
över vattenytan.
Vad han inte visste var att de andra bara varit tiondelar efter honom under
vattenytan, men det förstod han, när han drogs ned i vattnet av ett par stadiga
nävar, en i varje ben. Vad händer när man med öppen mun dras ned i vattnet. Jo
man får en kallsup. Det tog tid att komma upp. Hostande och frustande tog han
sig in till bryggan och upp på den, halvdöd, tyckte han själv.
"Gaphals, om du höll igen munnen lite mera, så skulle det inte komma in så
mycket vatten", ropade de andra utifrån, skrattande och plaskande.
"Nej nu - - , skrek Zeb, och dök i vattnet.
De jagade varandra och stökade i säkert en halvtimme innan de skrattande
vilade ut på bryggan. Att bada var inget att sträva efter för en Rotweiler, men
Zambo hade med intresse iakttagit allt med sofistikerat lugn, på behörigt
avstånd, naturligtvis, för att inte bli blöt.
Försommaren visade sig från sin bästa sida, och finns det något skönare än att
ligga på en brygga och värma upp sig och torka efter ett ansträngande bad. Det
tyckte i varje fall inte pojkarna. Toppen. Men så var det dags för allvaret igen.
De bestämde sig för att eventuellt övernatta ute samtidigt som de undersökte ön
och tog därför med sig allt de skulle behöva om det blev så. Mat sovsäckar och
en del andra braha grejer.
Det gick relativt snabbt att bära ned attiraljerna till båten, vädret var fortfarande
toppen och all den stund de gått upp tidigt var det fortfarande förmiddag. Tänk
så mycket som kan hända på så kort tid. Dykutrustningen fanns alltid på plats i
Waterbird, vilket bra namn va.
31
32
De gjorde loss från bryggan och gled för motor ut i lagunen, förlåt viken, eller
vad man nu skall kalla den, då den i alla fall var jätte tjusig och liknade en stilla
lagun, tyckte i alla fall pojkarna. De bestämde sig för att kalla den lagunen.
Jag önskade att jag hade varit med när de berättade om den. Zambo låg föröver
på det hårt spända finmaskiga nätet och tittade ned i det grunda vattnet, på
fiskar och sjöväxter i den vita bottensanden. Inte en krusning syntes på
vattenytan föröver och det främre skrovet klöv vattenytan mjukt och vackert så
att det bildades långa dyniga vågor på sidorna om. Jag kan se det hela framför
mig och skulle verkligen vilja ha varit med den dagen. När man vände sig om
såg man nu stugan, vackert timrad, utvändigt, i en perfekt bakgrund av stora
barrträd som speglade sig i vattnet.
Det gick inte att höra motorn så ljudlös var den, perfekt balanserad. De styrde
nu ut genom vassruggen och mötte vinden strax utanför. Seglen sattes och så
bar det av igen. Mattias manövrerade från sin plats framför instrumentbrädan
medan Niklas och Zeb höll Zambo sällskap samtidigt som de lapade sol iklädda
endast badbyxor.
”Tog du med dig mat till Zambo,” frågade Niklas ,Zeb.
”Jajamensan, och jag tog också med mig bergsklättringsutrustning och
teleobjektivet. Vi ska ju utforska Tratten och jag tror den är större än vi trott.”
”Jag vet ju inte säkert hur den ser ut eller exakt hur hög den är och det finns
inga speciella anmärkningar på sjökortet heller så jag tänkte att det är bäst att
vara beredd ordentligt.”
De hade varit på en bergsbestigarkurs förra året i Alperna, visserligen bara på
två veckor, men grundläggande på ett bra sätt och kanske skulle de nu få
användning för de kunskaperna nu.
”Nu skall jag berätta något för er”, sade Mattias men blev avbruten av Zeb som
satte ett finger för munnen och pekade på något som de andra inte kunde se just
då.
Fasttejpad med vit tejp så att det knappt syntes kunde de se en box av en
tändsticksasks storlek sitta strax nedanför manöverkupolens magnettätning snett
bakom dem. Mattias testade med radion om det var en mikrofon. Negativt. Men
det fanns i alla fall en kort trådantenn, så han drog snabbt slutsatsen att det var
en distansstyrd bomb av något slag. De pillrade bort tejpen i ena änden och
Niklas tittade från sidan om det fanns någon manuell utlösare, men kunde inte
se någon, så han rev bort allt och droppade den i havet.
32
33
”Det var som sjutton,” sade Mattias och tog genast kontakt med Sven som blev
väldigt upprörd och berättade att de börjat agera och skulle behöva deras hjälp
senare under dagen.
”Håll er borta från stugan och viken under dagen. Ni skall få nya förhållningsregler senare, vi hörs”, och så var han borta igen.
”Någon har satt dit den i natt, den kan ju inte ha funnits där tidigare, eller hur”,
sade Mattias. ”Nu är det krig," sade han och slog näven i sin egen andra hand.
"Tänk om den hade utlösts av någon anledning". Bara tanken gjorde dem arga
och bestörta.
" Får jag en möjlighet att göra något, så skall jag stoppa dem", sade Niklas.
De hade kommit fram till Tratten, som de nu hade mitt framför sig. De seglade
runt, klippmassivet och synade det noggrant. Det var mycket högre än de hade
föreställt sig och sidorna var för branta för att kunna bara klättra upp på. Före
vattenhöjningen hade den legat på en ö, i mitten, med en strand runt omkring.
”Vilken underlig klippa”, sade Mattias, ”det ser ut som om den består av något
vulkaniskt material, i alla fall av färgen att döma. Och hur kommer det sig att
den hamnat just här”.
”Titta den har spruckit på mitten, ser ni det. Det ser ut som om bitarna lutar sig
mot varandra,” inflikade Zeb.
På flera ställen, i klippväggen växte något slags buskar, hur nu de, kunde växa
där. Längst ned vid vattennivån, på några ställen växte vass och några busksnår,
just där det fortfarande var tillräckligt med bottensand vid ytan. I övrigt låg
vattenytan direkt mot bergssidan och den ena sidan var djupare än den andra.
”Man kan nästan gå på bottnen runt hela klippan,” sade Niklas.
Ett gäng måsar och tärnor började dyka ned och strök över dem i ett försök att
jaga bort dem från deras revir, och Zambo skällde ilsket på dem.
Zeb tog linor och sprintar och hoppade ned på bottnen där det var grundast, i
närheten av ena sidans spricka. Han tog också med sig talja och den lilla
dragmotorn som var lätt att applicera på linorna.
”Jag börjar gå uppåt och fäster taljan på toppen så att ni kan komma efter”.
33
34
Det såg lätt ut när han slog i sprintarna och klättrade och det tog inte speciellt
lång tid. Nedifrån såg klippan hiskligt hög ut och Mattias och Niklas såg
betänksamma ut. ”Det måste vara ungefär 25 meter upp,” trodde Niklas.
”Ni kommer inte att tro mig om jag talar om vad jag ser nu,” ropade Zeb där
uppifrån. Jag kastar ned en lina så vinschar jag upp er, en i taget.”
Väl uppe förstod de varför klippan hade fått namnet Tratten. Pojkarna var inte
de första som varit däruppe, utan den hade säkerligen varit en utkiksplats långt
tillbaka i tiden. Någon gång för länge sedan hade man borrat stakethål, två
meter från ytterkanten, runt ett stort hål som gick ända uppifrån och ända ned
till bottnen. Man hade också huggit ut trappsteg i spiral ända ned och räcket
däruppe, och utefter hela trappan ned var fortfarande intakt, i alla fall stabilt nog
för att fortfarande kunna användas.
Hålet var upptill ca 3 m i diameter och nedtill ca 17 meter.
Det hade sett ganska lätt ut för Zeb att fästa kilarna och ta sig upp till toppen,
men det fordrades både teknik och styrka.
De tittade på, och undersökte klippan närmare. Det såg ut som någon typ av
vulkaniskt material men ändå inte riktigt.
”Det påminner om de stenar jag fann när vi var i Kalifornien, den norra delen,
vid en vulkansjö som heter Clare Lake, men i den här klippan är det liksom en
blandning av kanske granit också. Var det svårt att slå i sprintarna Zeb”, frågade
Mattias.
”Nej inte alls, det finns sprickor lite här och var men bergarten är långt ifrån
porös och det kanske är som du tror för, många stycken ser nästan ut som
kolsvart glas och verkar väldigt stabilt och hårt. Det går i varje fall inte att slå
sönder den hur som helst”, svarade Zeb.
”För sjutton, ta det försiktigt”, sade Zeb, när Niklas började gå ned för trappan,
”det kan vara halt av fågelspillning och känn på räcket ordentligt, även om det
känns bra så kan det finnas svagheter. Tur att trappstegen är ganska breda, men
vilket jobb att hugga ut dem ur den här klippan. Den har säkert varit mycket
betydelsefull någon gång i tiden.”
”Jag drar upp linorna så att ingen kan se någonting utifrån”, ropade Mattias till
Niklas och Zeb som var på väg ned, halvvägs nu.
34
35
De var nästan nere nu och tittade med återhållen entusiasm på liksom en kaj
eller en avsats som bildade en brygga med vattnet nedanför. Avsatsen var säkert
sju meter bred och fem meter djup, till den bakre väggen och vattnet ungefär 50
cm under kanten. Hur djupt det var gick inte att se just därför att det inte var
tillräckligt ljust därnere, även om ljuset strilade ned från Trattens öppning,
däruppe.
”Titta det finns en öppning ut, under vattnet därborta,” utropade Mattias, där de
stod på kajbiten, ”den måste vara minst två meter hög och en meter under
vattenytan."
Ungefär en meter under vattenytan såg de en ingång som före vattenhöjningen
säkert hade legat torrt på land, så att det bara hade varit att kliva in i tratten, och
det förklarade hur man kunde ha arbetat inuti den med trappor och allt.
”Öppningen är tillräckligt stor för att ta in Seabird när hon har gått ihop”, sade
Niklas, när han stod och tittade på infarten, som solen lyste upp utifrån.
”Vi tar hit ett litet elverk och bygger ett topptak över den övre delen så att det
inte kan regna in eller ses uppifrån. Det här stället är ju toppen att ha som
högkvarter och man kan ju faktiskt bo här om man vill”, sade Zeb.
De bestämde att linorna skulle ligga kvar däruppe, som möjlighet till någon
slags nödevakuering, men de skulle inte få synas utifrån. Det växte också
buskar på toppen och det var bra. De skulle även plantera fler, på den nya
toppen de skulle bygga, för att kamouflera klippan ordentligt.
”Det bästa med alltihopa är att ingen kan se öppningen utifrån”, sade Mattias.
Under årens lopp hade en ganska djup ränna bildats från den nedre öppningen
och ut mot havet tack vare att regnvattnet troligen skjutsat ut sanden längre ut.
och på något sätt måste de kamouflera den också, även om den inte syntes
direkt vid först anblicken.
”Vi måste ta reda på om någon äger Tratten och försöka köpa den”, fortsatte
Mattias och de andra såg att han tänkte febrilt och planerade.
De dök ned i vattnet och simmade ut genom öppningen. På sidorna om rännan
var det tillräckligt grunt för att de skulle kunna vada fram till båten och Zambo,
som glatt viftande på svansen väntade på dem.
35
36
De hade satt segel igen och styrde tillbaka mot kusten. De bestämde sig för att
sätta kurs mot Stenholm och där kolla upp ägandeförhållandet till Tratten och
sedan för att beställa material för att bygga med.
”Har du krediterna med dig Mattias,” frågade Niklas.
”Jajamensan”, svarade han, ”så vi sticker dit meddetsamma och försöker hinna
med att ordna det här. Klockan är inte så mycket ännu så vi borde kunna fixa
det”.
De hade tillräckligt med krediter för att kunna betala för det de ville ha och
behövde. Mattias hade en typ av diskett hängande i en kedja runt halsen och på
den fanns information om alla personliga data, om skola, sjukdomar, adress och
om allt annat som berörde hans liv.
Det var en slags legitimation som alla medborgare måste ha och där också, om
man ville, den affärsmässiga delen fanns upptagen. Det fanns koder för olika
fakta så vem som helst kunde inte läsa av den, om inte ägaren ville det och det
behövdes.
När de hade varit uppe på Trattens topp, såg de den absolut yttersta skärgården,
i alla fall några ögrupper, och åt andra hållet såg de viken och alla små öar
utmed landtungan ut till ångbåtsbryggan och det var en vacker syn.
De flesta människorna hade sina ställen längre inåt landet numera för att känna
större trygghet. Det var ju bara 10 år sedan ett av deras grannländer, Syrland,
hade försökt invadera Svedala, i alla fall delar av det, men totalt missbedömt
sina egna och Svedalas resurser.
Mattias pappa Sven hade en stor del i att det gick som det gick, tack vare hans
upptäckter och uppfinningar. Allt hade inte redovisats för världen ännu, därför
att ägarna till det kapital som ägde kärnkraft och oljetillgångarna gjorde allt för
att stoppa den utveckling som skulle vara bäst för människorna men inte för
dem. Olje och kärnbränsletillgångarna var nästan helt uttömda, över hela
världen, och det som fanns kvar, det som kunde avvaras, såldes till otroliga
priser av ägarna som mer eller mindre utövade utpressning mot övriga
behövande.
Men nu var de tvungna att krypa till korset som man säger, att erkänna att de
hade fel, men fortfarande var det girighet och makt som gällde och styrde
världen och det ligger väl i många människors natur att vara så, att bara tänka
på sig själva.
36
37
Någon försökte nu ta reda på Netcoms forskningsresultat, det bolag och den
rörelse som pojkarnas föräldrar ägde och hade utvecklat, så situationen var
kanske allvarligare och riskablare än de trodde.
”Mattias, vad var det egentligen som hände med Svens upptäckt och
uppfinning”, frågade de andra honom.
”Enkelt beskrivet var det så här”, svarade Mattias och började berätta för dem;
”Pappa utgick ifrån att termodynamikens första grundsats var felaktig och att
Einstein hade fel i viss mån. Och detta därför att han själv trodde på en Gud och
en skapelse. Jag förstår och håller med honom i det resonemang han förde. En
Atom kan ju fungera utan att man tillför energi eller elektrisk ström utifrån och
ändå kan man få ut enorma mängder friktionsenergi när man klyver dem, och
därför måste energilagen vara felaktig, helt klart.”
”Av den anledningen måste och kunde det bara vara en fråga om teknik och
mekanik för att kunna bygga en anordning eller motor som fungerar med hjälp
av kraften från enbart permanentmagneter, att jämföra med närkrafter som
vetenskapen sade att atomen drivs utav. Och så löste han problemet med billig
och fri energi. Han byggde en sån där motor men körde först tekniken och
mekaniken i ett datacadsystem och sedan gjorde de testerna och prototyperna i
Jerusalem, Israel, för det var bara dom som vågade göra det förutom Kina. I
början ville och vågade de inte vara med i utvecklingsförsöken, men man
konstaterade i alla fall att teknikerna fungerade.
”Då är det alltså en sån motor vi har i den här båten”, sade Zeb som först nu
började förstå, han hade inte tänkt på det bara, varför de inte behövde fylla på
bränsle.
”Just det sade Mattias snusförnuftigt, man behöver inte längre använda varken
olja eller kärnbränsle någonstans om man inte vill göra det av något speciellt
skäl.”
”Stora delar av Europa blev ju helt folktomma när kärnkraftverk efter
kärnkraftverk fick härdsmältor och läckte ut massor av dödlig radioaktiv
strålning, och ingen vågade då längre använda kärnvapen, för det skulle ha varit
som att begå självmord”.
”När Svedala började använda Lazerkanoner, upphörde alla försök att infiltrera
kustbandet, eller hur”, inflikade Zeb. ”Och nu kan man äta fisken igen efter
över 20 år och nästan allt annat också tack vare läkarvetenskapen och hårdare
inter-nationella miljöregler.”
37
38
”Jag har tänkt och funderat en del”, sade Mattias, och som vanligt när Mattias
tänkte var det värt att lyssna på. ”Jag är nästan övertygad om att det som har
hänt rör sig om en privat aktion för att stjäla kunskapen om vårt
bevakningssystem, med laser och andra tekniker. Jag vet att Netcom skall dela
med sig av teknikerna till alla länder som vill ha och behöver dem. Någon vill
tjäna pengar på det här för eget bruk.”
”Det tror vi också”, sade Niklas och Zeb i korus.
De tyckte nu att de hade diskuterat färdigt för stunden och satte kurs mot Odö,
som syntes ett antal kilometer bortåt.
”När vi rundat Odö, går vi 30 grader babord och fortsätter leden in mot
Norrholm. Det skall bli kul att se lite människor och äta några glassar”, sade
Mattias.
”Nu skall vi se vad motorn går för. Pappa sade att vi måste vara försiktiga med
den och han sade också att det kanske hade varit dumt att montera in den i
båten, men nu är det gjort, and here we go”.
Han drog åt sig fartreglaget och genast hördes en entonig dataröst informera om
att", skrovet måste reduceras vid den hastighet som reglaget visade på", just nu,
dit Mattias hade dragit det.
”Idiot”, sade Mattias åt sig själv och kände sig väldigt dum.
”Hur kan jag vara så dum att jag inte först gått igenom och tänkt över alla
instrumenten och reglagen, men det har ju ingen av oss gjort ännu”, fortsatte
han.
Sven hade ju sagt att han hade specialiserat båtens prestanda en hel del och det
var nog ingen överdrift.
”Niklas vill du ta fram tekniköversikten ur facket bredvid dig, så är du bussig”,
sade Mattias.
Niklas tog fram den och de gick igenom den noggrant för att slippa flera
missöden. Ingenting fick ligga på de med röd färg markerade områdena när
skroven drogs ihop för snabb fart, framåt med motorn, eller vid gång över eller
under vatten. Mattias använde reglaget för reducering och skroven drogs ihop,
till en enhet. Däcksnäten drogs in i kassetter och masten drogs ihop och fälldes
in bakåt.
38
39
”Tala om att den känns kompakt och stabil nu,” sade Zeb, när Seabird verkligen
också liknade ett fartvidunder, och gissa om det kändes bra.
”Okay, då försöker vi en gång till då,” sade Mattias och drog reglaget mot sig.
De närmaste sekunderna blev verkligen en upplevelse. De tittade på varandra
stumma av häpnad för de hade inte i sin vildaste fantasi kunnat tro att en båt
kunde ha en sådan acceleration. Som tur var satt de alla tre i sina stolar, men
Zambo som låg bakom dem gnällde och såg lite omtumlad om efter att ha åkt in
i bakre väggen.
På några sekunder var de uppe i 40 knop och Mattias drog snabbt ned farten till
ca 20 knop som mycket väl räckte för att ta dem till, Norrholm. Nu förstod de
varför stolarna hade varit så dyra i inköp och varför de var så formade och
stabila med selar som skulle kunna hålla dem tight, i svängar och vid andra
krängningar.
Från motorn hördes bara ett vinande ljud där de forsade fram, påskjutna av två
jetaggregat, ett i varje bakre skrov, och styrningen reglerades med en joystick,
samma som till hastighetsreglaget. Motorn var egentligen endast en enorm
energikälla med permanentmagneter som drivkraft, förstod de nu, efter Mattias
tidigare förklaring. Tänk att Sven hade kommit på principen för hur en atom kan
fungera. Mindre motstånd och resistens än närkraft i en teknisk mekanisk
konstruktion,
visserligen inte så komplicerad som en gudomligt skapad Atom, men i alla fall,
enligt samma princip.
De rundade Ytterskaten, som yttersta udden hette före leden in till Norrhom.
Det var nästan komiskt att försöka navigera efter gamla sjökort, det gick helt
enkelt inte att känna igen öarna eller skärgården över huvud taget därför att så
många öar som funnits tidigare nu låg under vatten och helt nya leder och sund
hade bildats.
”Vi går över till segling nu, innan vi kommer fram till hamnen,” sade Mattias
och de saktade farten nästan till stillastående.
Hela den fina sommarstaden, Norrholm hade ändrat utseende. Zeb tittade på
bryggorna genom kikaren, kanske 500 meter längre fram, och sade.
”Ja det skulle vara dumt att gå in för motor, och väcka mer uppseende än
nödvändigt just nu.”
39
40
Och han fortsatte, ”Vi har inte lyckats i alla fall, det sitter en gubbe och tittar på
oss i kikare på en av serveringarna, jag har honom i fokus just nu i min kikare
och han verkar väldigt intresserad. Han är inte ensam utan talar med en annan
man och pekar mot oss.”
”Zeb,” sade Mattias, ”ta en bild med teleobjektivet på dom, men snabbt.”
Niklas böjde sig ner och tog upp objektivet med kameran påmonterad.
Zeb som fortfarande hade dem i fokus sade att, ”de såg vad du tog upp Niklas
och nu vänder sig den ena bort, men ta en bild i alla fall.”
”Okay,” sade Niklas och tog en serie bilder på hamnen framför dem.
De var nu så nära att de hade lagt ned kikarna.
Många hus låg till hälften under vatten och det såg groteskt ut. De gamla
spannmålssilorna, som låg precis vid sidan om hamninloppet såg ännu fulare ut
än tidigare, som ett par gamla skorstenar. Fiskar simmade nu ut och in i de
förstörda husens rum och fönster, men man höll på med att riva och förnya
hamnens utseende.
”Se så fint det börjar bli längre upp,” utropade Zeb och pekade på en mängd hus
som byggts i samma stil som de gamla.
"Antingen är vattenhöjningen mer än tre meter, eller så är det extremt högvatten
just nu, " sade Mattias fundersamt, när han tittade på de dränkta små
kanalhusen.
”Vi lägger till på ytterkanten, bredvid den där stora gummibåten,” sade Mattias,
” ”ta emot Niklas, Zeb har redan kastat i draggen akteröver.”
Precis innan Niklas tog emot med handen mot bryggan tog Zambo med ett vrål
ett språng upp på bryggan och fullkomligt vräkte sig mot en man som var på
väg fram mot gummibåten.
Mannen värjde sig så gott han kunde, där han låg under Zambo som morrade, på
ett avgrundslikt sätt, med överläppen uppdragen och huggtänderna som var
enorma försökte få tag i mannens hals.
Niklas som hade agerat blixtsnabbt när han såg vad som höll på att hända, fick
tag i Zambos halskedja och höll bort honom. Mannen var blodig om händerna
och skakande av rädsla kröp han mot bryggkanten och gummijollen.
40
41
”Pass upp Niklas” skrek Mattias, ”höger.”
I ögonvrån såg Niklas hur en man kom springande med en pistol höjd som för
att skjuta. ”Plats” kommenderade han åt Zambo, som reagerade omgående och
lade sig platt ned. Niklas fick tag i pistolens pipa och höjde den samtidigt som
ett skott gick av. Med höger hand fick han tag i mannens bälte och lyfte uppåt
och av farten lyfte mannens kropp från bryggan upp i luften och flög i en vid
båge ut i vattnet bakom gummibåten.
Niklas hade kvar pistolen i ett stadigt grepp och var väldigt arg men samlad.
Mannen som Zambo hade överfallit var i full fart med att göra loss och hjälpa
pistolmannen upp i båten. De talade och skrek på ett främmande språk och om
blickar kunnat döda hade både hunden och pojkarna inte levat nu.
Niklas riktade pistolen mot dem och sade, ”stanna precis där ni är och rör er
inte, men männen låtsades ingenting om och gav sig iväg med en väldig fart,
därför att de förstod att han inte skulle skjuta.
Nu kom ett par poliser springande och Niklas överlämnade vapnet till den ene
av dem. På anmodan följde de med till stationen som inte låg så långt bort, och
Mattias och Zeb följde efter jämte några vittnen till händelsen. De band först
fast Zambo vid masten i långt koppel för att vakta båten, men det var säkert
ingen som ens i tankarna vågade gå ombord när han vaktade.
”Nu skriver vi en rapport och så får ni alla berätta vad som hände,” sade den
polis som var vakthavande. Medan de satt där och beskrev händelserna kom en
man in som pojkarna sett sitta och fiska en bit ifrån händelsernas centrum. Han
talade med ett befäl i ett av rummen visade något och försvann sedan ut igen.
Polisen i rummet kom sedan ut och sade, ”ingen har gjort någon anmälan och vi
har alla uppgifter vi behöver så ni är fria att lämna oss.
Som vanligt, nästan, hade allt gått väldigt snabbt och de hade nu en hel del att
diskutera, och gå igenom, men Mattias sade,” vi får diskutera det här senare, nu
måste vi först se till att vi får lagfart på Tratten om det går. Fastighetskontoret
ligger här, i samma hus som polisen så vi kilar upp meddetsamma.”
Effektivitetsflaggan i topp hela tiden. De kilade upp några trappor och bad hos
receptionisten att få fram de handlingar som visade vem som ägde öarna utanför
fastlandet.
41
42
En man kom fram och hjälpte dem hitta rätt bland handlingarna och de
förklarade sitt ärende.
”Vi vill veta vem som äger den där ön eller klippan,” sade Mattias och pekade
på Tratten som fanns markerad på en gammal sjörättskarta, som låg framför
dem.
Mannen tittade undrande på dem och sade”, det gör Gustav, som sitter där”, i
det han pekade på en ganska ung man vid ett annat bord.
”Gustav kan du komma hit ett tag, du har besök”.
Zeb tyckte att han kände igen honom men kunde inte placera utseendet någonstans. Han liknade någon han träffat tidigare. Gustav måste vara minst tio år
äldre än de själva, det var helt klart.
”Nä men ser man på”, sade Gustav när han släntrade fram mot dem, ”Är det inte
grabbarna från viken”.
Nu sa det pling i pojkarnas minnen. Det var ju fiskaranders son. Fiskaranders
som tidigare haft sitt ställe en bit från ångbåtsbryggan hade lämnat in för många
år sedan och pojkarnas föräldrar hade hjälpt hans hustru och sonen som han
efterlämnade, att flytta till Norrholm och även ordnat med arbete och bostad.
”Det är verkligen kul att se er igen och jag har tänkt på er många gånger och på
stället vi hade därute men som nu är helt borta. De områden som pappa hade,
blev ju decimerade till nästan ingenting, detsamma som hände de flesta av oss
bofasta.”
”De vill köpa en av dina öar därute, eller det som är kvar av den”, sade den
förste mannen”, men det kan du klara av själv så nu lämnar jag er”.
”Vilken är det”, frågade Gustav.
”Tratten”, svarade pojkarna med en mun, som de ofta gjorde.
”Tratten, det finns väl ingen som vill äga eller ha en klippa mitt ute i havet, till
ingen nytta. Jag har i alla fall ingen användning för den så den är er för en
spottstyver. Om ni är intresserade så äger jag Furuholmarna, ni vet dom där som
ligger några hundra meter utanför ångbåtsbryggan. Det är numera tre stycken
förutom huvudön som ju är bebodd av de ursprungliga fiskarfamiljerna även om
barnen flyttat till fastlandet.
42
43
Köper ni dom också, så kan jag i alla fall ta betalt. Men under förutsättning att
jag för all framtid får utnyttja fiskevattnen och ha en liten stuga på en av dem,
”sade han till pojkarna som hade tappat målföret totalt och bara stod där och
tittade på varandra.
”Är det något som är fel”, undrade Gustav oroligt när han såg hur pojkarna såg
ut.
”Nej inte alls”, svarade Mattias som fann sig först, ”vi blev bara så
överrumplade av din generositet. Hur mycket vill du ha, och kan vi göra upp
affären nu med en gång.”
”Naturligtvis, Naturligtvis”, sade han och började skriva ut ett enkelt kvitto och
köpekontrakt, som de hade program på datan för.
När pojkarna såg priset han gav dem, tittade de på varandra igen och frågade,
”skojar du eller menar du allvar”.
”Ni kan inte ana hur tacksamma mamma och jag är och har varit för den hjälp ni
gav oss, så det här gör vi med glädje. Ge mig dina krediter så är vi klara med
den här delen”.
De bytte handlingar och pojkarna fick betala bara en näst intill symbolisk
summa för öarna. De tackade Gustav med värme och gick därifrån som nyblivna
fastighetsägare. Gustav såg faktiskt nöjd ut själv.
”Jag kommer ut och hälsar på er så småningom, räkna med det och jag hoppas
att ni och era föräldrar kommer och hälsar på oss ropade han på något sätt
menande och skrattande. Vi har fått det verkligt bra här i Norrholm och på flera
andra sätt, tillade han klurigt, så var inte oroliga för oss”, sade han och kramade
om dem.
Pojkarna förstod ingenting men undrade om det stod rätt till på något sätt.
”Ja, då går vi till brädgården och beställer byggmaterial till Tratten och lite till
öarna, eller hur,” sade Mattias och tittade glädjestrålande på kompisarna. Och så
bar det av nedför trapporna och ut på gatan i värmen.
De gick med lätta säkra och självmedvetna steg, något hade börjat hända med
dem i deras sinnen. De kände och upplevde det, men kunde inte förstå
processen och ingen sade något till de andra.
43
44
De tittade och frågade på lämpliga material samt beställde allt de behövde för
leverans nästa dag, ut till ångbåtsbryggan.
När de var klara och gick ut från brädgården sade Zeb, ”nu klämmer vi några
glassar och sedan seglar vi hem”.
De var nu väldigt angelägna om att komma till båten så fort som möjligt, när allt
de varit tvungna att ordna före stängningsdags var avklarat. Både båt och hund
var helt ok, och där var fortfarande en massa nyfikna människor på bryggan
som hade massor av frågor om det inträffade.
Det var en lång brygga, med klubbhus och serveringar för gästhamnen och allt
var förresten ganska trevligt anordnat. De besvarade de nyfiknas frågor så gott
de kunde och den stora undran var, varför männen i gummibåten inte hade
stannat kvar utan gett sig iväg hals över huvud.
”Min personliga uppfattning är att Zambo här”, och Mattias pekade på
föremålet i fråga, som ju egentligen var huvudpersonen i dramat, ”för en tid
sedan troligen blev beskjuten av den personen han anföll, såret är läkt nu”, sade
han och visade åhörarna på sårskorporna.
”Det förklarar hela saken”, sade en av dem som suttit och fiskat på bryggan när
pojkarna lade till, ”och då tycker jag att det var befogat det som hände”, och
genast förändrades attityderna till Zambos och pojkarnas fördel.
”Jag heter Ola”, presenterade sig mannen, ” jag är här varenda dag och fiskar
och tittar på omgivningarna och skulle jag få se dem igen kan jag ringa er om
jag får ert telefonnummer och adress”.
”Bra sade Zeb”, och lämnade sitt visitkort som han hade i sin plånbok, i
bakfickan.
”Jaha”, sade Ola och kom av sig när han slängde ett öga på kortet. ”Jag ska
verkligen hålla ögonen öppna ordentligt och pojkar, var försiktiga när ni ger er
ut på sjön nu igen. De där männen är säkert sugna på att ge igen och jag tror jag
kan säga att de är mycket farliga”.
När de hoppade ned på nätet stoppade Ola något i bröstfickan på Niklas och
viskade nästan ohörbart, ”titta på det när ni har åkt”.
De lade loss, ropade hej till alla på bryggan och seglade iväg under livliga
diskussioner och ovationer från människorna i gästhamnen.
44
45
”O my God”, sade Mattias och tog sig om huvudet, ” har det här verkligen
hänt". Återigen var det nästan för mycket och det höll de alla med om.
Niklas tog upp kortet ur bröstfickan, nästan som ett bevis på Mattias fråga, och
tittade på det. Där stod det, ”Ola Verner, Netcom secret service”.
”Ja då vet vi att något är på gång och att Pappa och de andra har börjat agera”,
sade Mattias, ”och det känns bra.”
”Vi har ju bra fart, strax över 10 knop, och vi måste ta varningarna på verkligt
allvar. Håll uppsikt framåt och åt sidorna, det kan ju hända att dom väntar ut oss
någonstans”, sade Mattias.
”Ja, dom är säkert inte glada över oss, så lita på att vi skall hålla ögonen
öppna”, svarade Niklas.
Både Zeb och Niklas stod med kikarna och synade alla klippor och skrev de
passerade, ”eftersom dom såg oss i kikaren när vi gick in mot Norrholm måste
de också ha sett när vi konverterade för segling och förstår att Seabird inte är
vad hon ser ut att vara,” sade Zeb. "Vi har avslöjat oss själva".
Mattias hade tagit kontakt med Sven och rapporterade allt som hade hänt dem
under dagen, men inte om köpet av Tratten, utan det övriga.
”Jag vet det redan, Ola och Gustav har rapporterat och jag vet också att han gett
sig till känna för er, så som ni förstår har vi börjat agera. Jag behöver väl inte
säga till er att vara väldigt uppmärksamma och försiktiga”.
Sven fortsatte, ”när ni kommer hem skall ni snarast ta er till båthuset på andra
sidan bryggvägen. Vi har kollat omgivningarna runt huset och allt är ok, det är
bara att segla hem, klart slut vi ses där”, avlutade han.
De hade bra fart hela vägen till viken och nu började det skymma litet. Zambo
var glad att få komma i land. De åt alla en snabb middag och bytte till varmare
kläder och heltäckande för myggens skull.
”Är alla klara”, sade Zeb, ”så ger vi oss av, undrar vad dom vill men det får vi
väl reda på”.
De stängde ytterdörren och började gå mot skogsvägen upp till bryggvägen.
Skogsvägen verkade mera vara en stig och ljuset var mycket skummare, där
nere mellan de stora barrträden, än vid huset. Det syntes att man kört med två
45
46
eller fyrhjuliga fordon där tidigare för det var en grässträng mellan hjulspåren
och de höga grässtråna väste liksom mot deras byxben, där de gick.
Syrsorna spelade och det luktade sommarskog. Pojkarna talade tyst med
varandra och ventilerade dagens händelser, för det fanns mycket att ha
synpunkter på.
”Tänk att vi är öägare nu, egentligen äger vi en var”, sade Niklas.
”Det skall bli toppenkul att sätta Tratten i ordning och att använda den som
något slags hemligt huvudkvarter och vi får inte glömma att sätta upp en liten
fiskarstuga på Furuskaten åt Gustav”, sade Zeb.
”Tänk att Gustav också jobbar åt Netcom, tala om överraskningar”, sade
Mattias.
De hade nu kommit upp till och passerade just bryggvägen efter att ha
kontrollerat att det var fritt fram för att komma över obemärkt.
Nu hörde de vågornas skvalp mot stranden längre fram och såg siluetten av
båthuset och en lång smäcker kraftfull båt som låg förtöjd vid bryggan. När de
kom närmare såg de att den var större än de hade trott. Inga lampor var tända
och de gick försiktigt, efter varandra, framåt.
Ur dunklet, vid sidan om, sade en röst åt dem att stanna och frågade därefter
vilka de var.
”Det är Zeb, Niklas och Mattias”, svarade Zeb.
”Okay följ mig”, fortsatte rösten, och ut klev en man som började gå före dem
för att visa vägen.
De följde mannen fram till båthuset, upp på båten och ner i den.
”Se upp med trappstegen, trappan är ganska brant,” sade han när han började gå
ned i båten. De kom ned i ett upplyst rum, där Sven mötte dem översvallande av
lättnad, av att se dem välbehållna.
”Vi var tvungna att komma ut och ge er instruktioner och för att bevaka våra
egna intressen och därför har vi lagt oss på den här sidan om vägen. Vi har män
utposterade lite över allt i omgivningarna just nu, för vi har med verkligt
46
47
skrupulösa personer att göra. Det finns absolut ingenting de inte vågar eller vill
göra.
Jaktbåtens sambandsrum var upplyst som mitt på dagen och i projektionskammaren, i bordet, mitt i rummet, var Hemön med omgivningar, både land och
sjö liksom materialiserade. Det var satellitbaserad livetidsinfo. Man kunde se
allt tredimensionellt, djup och höjder, bottenformationer, öar och skogar, det var
liksom levande enligt en viss teknik med flytande färgade kristaller och magnetiska olika starka fält, konstruerat och uppfunnet av Netcom. I stort sätt samma
teknik som användes i formförändringen på båten.
”Nu när vi har hälsat ordentligt på varandra, och ni har gjort er bekanta med de
av mina medarbetare som finns här, så kan vi gå igenom situationen och planera
hur vi skall tackla problemen”, sade Sven.
De män som fanns med i sambandsrummet nu, hade de aldrig träffat förut,
därför att de tillhörde både landets och Netcoms säkerhetsstyrka.
”Jag låter ordet gå till Kaj Johansson, som är chef för försvarsstaben i Svedala".
”Trevligt att få träffa er pojkar och det jag fått höra om er är imponerande. Jag
vill börja med att klart tala om att det är privata intressen som ligger bakom de
kränkningar som drabbat er och Netcom. Det är alltså ingen främmande makt
som står för ruljansen”. Så började Kaj sin utläggning. Han var en stor man,
både till format och position.
”Troligen och förresten helt klart har de en aktionsgrupp stationerad härute. De
är säkerligen tränade för den här typen av verksamheter och mycket farliga och
hänsynslösa. Vi har snappat upp, genom bara tur, att någon kommunicerat
genom vårt datanät, med, troligen en farkost i de här farvattnen”.
”Tack vare er har vi nu möjlighet att gå till motattack, därför att vi har fått den
information vi saknade. De känner ännu inte till vårt försvarssystem och vet
troligen inte ännu att vi har mobiliserat oss härute”.
”Men varför är de intresserade av stugan”, frågade Mattias.
”Vad ni inte vet om, förrän nu är att det finns en basdata under er stuga och att
de har lyckats få reda på det, genom infiltration. Vi vet inte säkert vem inom
Netcom som har hjälpt dem”, svarade Sven.
”Var då under stugan,” undrade pojkarna.
47
48
”Det kan vi ta senare”, inflikade Kaj. ”Den man som ni pratade med i dag , i
Norrhom och en till är stationerade härute, i det här båthuset, men ingen känner
dem som annat än bohemer som trivs med att vara enstöringar. Nu måste vi
inviga er i saken och förklara hur saker och ting ligger till och vi behöver er
hjälp”.
”Skulle ni plötsligt försvinna eller börja uppföra er underligt, så skulle de börja
ana oråd och bli försiktigare så att vi inte kan få tag i dem och det får inte ske
just nu. Ni måste spela med i spelet och ta risken att konfronteras med dem igen,
men ni skall veta att ni är bevakade av våra män som kommer att hjälpa er om
det behövs. Naturligtvis tar ni en risk så ni måste själva få bestämma om ni
ställer upp på det”.
”Det är väl ingen som trott något annat än att vi skulle svara ja”, sade Mattias.
”Nej just det”, skrattade Kaj lit krystat, ”Sven sade just så och då är vi överens”.
”Bra, då skall ni få en typ av amulett som vi använde under kriget, nu sist, för
att kunna påkalla uppmärksamhet, visa er position och känna av om någon
lierad finns i närheten. Den skall hänga i en kedja runt halsen, så kort att den
inte går att få över huvudet utan att bruka våld. Om någon lierad finns i er
omedelbara närhet, jag menar inom ca tjugo till trettio meter, så känner ni en
vibration i amuletten som ju hänger på era bröst. Man aktiverar den genom att
trycka ihop den just för det här ändamålet och i övrigt är den alltid aktiv så att vi
kan se var ni befinner er. Alla våra män har en sådan, så välkomna i gänget,
pojkar”.
”Nu tittar vi på kartan och går igenom resten”, sade Sven.
Ola fick nu ordet och började förklara ett och annat.
”Troligen och nästan helt klart är att de har en undervattensfarkost till sitt
förfogande, eller kanske flera med tanke på vad ni rapporterat om vissa
förhållanden och ljud. Förmodligen ligger den i så fall strax utanför ytterskaten
där det är djupt, men med tanke på era observationer kan den mycket väl ligga
utanför klipporna en bit från det ställe där ni såg spåren av simfötter men ingen
båt”.
”Ni får undersöka det här och Sven har sagt att er båt har all kvalificerad
behövlig utrustning för att klara av det.” avslutade Ola.
”Jaså” sade Zeb, ”det hade vi inte en aning om, ”och tittade på de andra och
Sven som flinade åt dem.
48
49
”Ja det finns en del finesser jag inte visat er ännu. Jag tyckte det var bäst att
vänta med det. Det är bara jag och några av våra bästa tekniker som känner till
dem än så länge, men lugna er så skall ni få se,” sade Sven lite kryptiskt. ”Jag
tar kontakt med er om det”.
”Hur avancerad är den”, frågade Kaj, ”det kan väl inte vara så omfattande”,
sade han liksom för sig själv.
”Men nu måste vi bekänna några andra saker. Nedersta våningen i huset, alltså
den andra källaren, under den vanliga, den ni aldrig har fått vara eller komma in
i, är en bas eller kanske rättare sagt, var, under kriget och är det egentligen
fortfar-ande. Om ni tittar på husets antenn så förstår ni att den ger mer än vad vi
har användning för och det är vår stora miss. Basen är en relästation för all
infor-mation som rör vårt kustförsvar och nu är vi avslöjade, som ni förstår”,
sade Sven.
Och Ola fortsatte, ”i gamla källaren finns nästan alltid någon person som
bevakar stationen. Det går en gång under jord fram till huskällaren. Ingången
till gamla bergkällaren ligger ju under vatten men det finns en annan ingång,
kamouflerad, högre upp mot bryggvägen och den använder vi oss av för
jämnan. Vi har tyvärr inte haft någon där den senaste tiden.
Pojkarna hade inte reflekterat över att Zambo verkade väldigt hemmastadd både
på båten och med männen, men nu började de undra och frågade hur det kom
sig.
Ola och hans kamrat hade tagit sig an Zambo när han hade blivit skjuten och
hade dessutom dresserat honom lite och lärt honom en hel del om att hålla vakt,
och mycket annat. Skottet hade avlossats mot Zambo när han bestämt sig för att
försvara huset vid ubåtsmännens första sonderingar och då förstod Ola att något
var på gång och att bevakningen måste intensifieras, men att det skulle gå så här
långt, hade ingen räknat med.
”Nu vet vi att den eller de personer som finns på vårt huvudkontor snart
kommer att ge sig iväg hitut och vi måste stoppa deras flyktväg och här kommer
alltså ni pojkar in i bilden”, sade Kaj, ”och vi är glada över att ni ställer upp för
det är mycket som står på spel.
Som det alltid är, om viktiga kunskaper kommer för tidigt i fel händer så kan
det bli katastrof, när de missbrukas”. Jag känner inte själv till Netcoms
forskning eller den fulla betydelsen av den, men kan förstå att den är
49
50
betydelsefull och åtråvärd. Kanske, speciellt er satellitstation och vad som finns
på den.
Pojkarna tittade på varandra och undrade om de drömde, med tanke på vad Kaj
avslöjat. Det var tydligen mycket de inte kände till, och de tittade alla tre på
Sven som tittade tillbaka, allvarligt utan att säga något.
Nu tog han till orda, avslutningsvis”, i morgon när ni är utvilade skall ni ge er
ut på sjön och när ni är på gott avstånd från både båtar människor och land skall
ni trycka på knappen som sitter under mittenstolen. Ni kommer då att få all den
information ni behöver”.
Nu såg Kaj väldigt intresserad ut så Sven tog dem åt sidan en bra bit och
förklarade.
”När ni klarat av det och lokaliserat ubåten, eller vad det är, skall ni skära av
popelleraxeln eller på något annat sätt göra deras farkost obrukbar. De här
olikfärgade dosorna med instruktioner på skall ni placera som beskrivits på dem
och jag tror ni själva kan göra den bedömningen.
Vi kommer att hålla kontakt med er hela tiden om det behövs, men nu måste vi
ge oss av klockan är mycket och ni behöver sova. Vi har en snabb båt så vi är
snart hemma vi också. Gör ingenting som vi inte kommit överens om och var
försiktiga”.
Lite informellt drog han dem åt sidan, återigen och sade allvarligt", Jag tycker
inte om att utsätta er för det här riskabla uppdraget, men vi måste lita på er
förmåga att klara av det. Vi, alltså vi föräldrar, har mycket höga tankar om er, så
gör ert bästa, det kommer att löna sig, för oss alla.
Man hade börjat röra sig på och utanför båten. Sven följde dem upp på däck och
sade hej och önskade dem lycka till. Jaktbåten lade ut från bryggan och
försvann i den lätta dimman nästan ljudlöst, det var bara vattenbruset som
hördes. Det var ingen förbränningsmotor där inte, utan det allra bästa.
De följdes av Ola en bit på vägen och när de skiljdes sade han att han skulle
göra allt för att hjälpa dem. ”Om vi emellertid skulle mötas ute av någon
anledning, så känner vi inte varandra, alltså om någon ser oss, hej då så länge,”
sade han och försvann i dunklet ned mot båthuset.
Zambo gick före dem över vägen och ned genom skogen medan de växlade ett
och annat ord, allt verkade lugnt och stilla.
50
51
" Nu vet jag inte riktigt vad jag ska tro längre", sade Mattias, " men när jag
tänker efter så är det egentligen inte mycket vi har sett av fabriksanläggningen,
eller hur."
" Du har rätt", sade Niklas, " och tänk på alla resor de varit borta på, långa tider,
när vi har bott hos varandras mammor."
" Satellitstation", sade Zeb, undrande. Jag undrar vad dom mer har för hemligheter, men det får vi väl reda på efter det här. Sven var mycket allvarlig och
orolig, och det är ju han som är hjärnan bakom allt".
------Telefonen ringde, de vaknade upp till en ny dag, full av solsken och fint väder.
Det var brädgården som ringde och sade att de var på väg.
”Vi hinner slänga i oss en lätt frukost innan vi går upp till vägen”, sade Niklas
och började duka fram fil och flingor.
Frukosten var snabbt överstökad och de hann kasta smörgås, som man kallar
det, nere vid bryggan. Det är när man tar flata stenar och kastar dem så att de
studsar på vattenytan. Hela viken var alldeles spegelblank och stilla så det gick
bra och sen bar det iväg upp till bryggvägen och vändplanen.
”Där kommer den”, ropade Zeb och pekade på lastbilen nedåt vägen.
De visade på en avlastningsplats bredvid avfarten ned till stugan.
51
52
”Vi hade tänkt köra ned lasten till stugan”, sade den ene av männen med illa
dold irritation av någon anledning. Bor ni här ute jämt”.
”Nej bara på sommaren och på loven”, svarade de.
”Jaha”, sade han, ”vi tar och kör ned lasset i alla fall, det är inget problem”,
fortsatte han och insisterade på det.
”Det går inte, bilen skulle bara fastna”, sade Mattias, ” och förresten så skall
inte materialet användas där nere, så det blir bättre om det ligger här uppe”.
De hjälptes åt att lasta av och mannen muttrade och visade öppet sin ilska. Den
andre brädgårdskillen, viskade till Zeb att medhjälparen var ny för dagen och
bad om ursäkt för hans beteende.
Mattias kände hur amuletten började vibrera och när han tittade upp såg han hur
Ola passerade förbi med en oformlig hatt nedtryckt på huvudet, under det att
han muttrade ett kraxigt, god morgon. De kände inte riktigt igen honom och
kanske berodde det på hans för dagen nya långa skägg.
Bilen gav sig iväg och när den var borta kom Ola framtill dem och sade att en
av männen var känd av dem som före detta anställd på Netcom.
”Så nu börjar det hetta till ordentligt. De kommer att försöka med alla knep, ta
det lugnt”, sade han och gick bort för att till synes fiska vid bryggan.
De tog sig ned till bryggan och huset, lastade i allt de behövde och seglade ut
till Tratten samt lade sig i lä av den. Där satt de alla tre i sina stolar med spänd
förväntan.
Mattias kände under stolen, fixerade knappen och tryckte på den.
”Jaså ni är på gång nu”, sade Sven, som dök upp på skärmen. ” Jag har just fått
en rapport från Ola, vad är det för byggmaterial han pratade om.
”Byggmaterial”, sade pojkarna som ett par papegojor, ”vadå byggmaterial”.
”Ja, Ja, jag kanske hörde fel, men nu har ni tryckt på knappen och allt är väl
med er hoppas jag. Ola var på väg efter lastbilen när han kontaktade mig. Han
kom underfund med att det kanske var lämpligt att skugga den för att se vad
Nemi skulle ta vägen, som han heter”.
”Mattias, tryck hårt på den lilla displayen framför dig,” sade Sven.
52
53
Mattias gjorde så och en instrumentpanel kom sakta upp framför dem, mot
kupolen så att de klart såg en rad knappar med symboler.
”Ingenting förvånar oss längre pappa”, sade Mattias och Zeb och Niklas höll
med och instämde med ett, ”Just det.”
”Nej det förstår jag och det bästa kap ubåtsmännen skulle kunna göra, vore att
få tag i er båt just nu, därför att i den finns allt vårt kunnande inbyggt, även om i
liten skala, så är teknikerna och principerna modifierade i den”.
Och så började han instruera dem. ”När ni tryckt på symbolen för dykning,
flygning eller segling så kommer båten, som ni redan förstått när det gäller
segling, att automatiskt konvertera, alltså förändras, till den form som är lämplig
för respektive ändamål, det mesta är ren teknik och mekanik. Om något inte är
ok när ni påbörjar processen så talar datorn automatiskt om det för er och ni får
rätta till felet så att det kan fungera.
Ni kan spela in allt som händer på ett uppdrag och alla fakta registreras
omgående och alltså överförs till anläggningen i viken, så att vi kan vidta
åtgärder eller så att ni kan värdera allt efteråt. Vid alla operationer måste ni sitta
fastspända i stolarna, men det har ni redan förstått.
Ni har arbetsarmar på främre skrovet samt en laser och allt styrs från de två små
joystickarna i nederkanten av panelen. Ni får hela tiden konfirmerat om allt är
ok och varningar om något går fel eller kan gå fel, så nu är det bara att träna, vi
hörs igen”, sade Sven och avslutade.
Mattias tryckte på symbolen för dyk och skroven åkte ihop och vattenfylldes.
Händelseförloppet gick att följa exakt hela tiden på mätarna. Det var nu bara
manöverkupolens utrymme som var fritt från påverkan och de började sjunka
ned under vattenytan helt sakta och kom in i en ny värld liksom.
Båten var lättmanövrerad och väldigt snabb. De utforskade vattnet runt Truten
och testade manöverarmarna på ett gammalt plåtskrov en bit från ön. Känslan
att sakta glida fram genom vattendjupet var enorm och gav en rejäl kick av
själv-känsla och makt.
”Vi skulle kunna utforska vrak och utföra undervattensarbeten med Seabird”,
sade Zeb och var alldeles lyrisk när han tittade på fiskar och undervattenslandskap där de passerade. ”Titta en Lax,” utropade han när en tiokilosbjässe till
blanklax passerades förbi och Abborrarna var enormt mycket större på djupt
vatten.
53
54
”Bara fileérna måste ju vara större än en normal abborre”, sade Mattias.
De skar med lasern i plåtskrovet samtidigt som de höll fast biten med en av
armarna och det fungerade fint. De tränade ett tag alla tre för att känna sig
säkrare på att kunna utföra det de hade framför sig.
”Nu kollar vi fartresurserna,” sade Mattias, och drog hastighetsreglaget mot sig
samtidigt som han styrde ut mot djupare vatten. De avbröt testen vid 20 knop,
men det hade säkert gått att köra snabbare. Kraften de upplevde genom att
snabbt öka farten var mäktig och nästan överväldigande, så här under
vattenytan, i en för dem i den här situationen ny värld, även om de simmat och
dykt med tuber på relativt stort djup.
”Vi avvaktar med flygningen och koncentrerar oss på det vi måste göra i första
hand”, sade Zeb som kände sig lite skärrad och de andra kände ungefär på
samma sätt och höll med honom.
De gick upp till ytan där de låg stilla en stund och diskuterade sina nyvunna
erfarenheter. De hade kommit upp några hundra meter från Tratten mot havet
till.
”Det är lika bra att vi klarar av flygningen också, när vi ändå håller på”, tyckte
Niklas, och efter en stunds överväganden var de överens om det förnuftiga i
förslaget.
”Vi kontrollerar först att vi är ensamma i området”, sade Mattias.
”Jag kan inte se något på radarn som kan störa oss, så övergå till flygning”, sade
Niklas och tryckte ned den symbolknappen.
Mattias styrde ut mot ytterskärgården och Seabird började konvertera snabbt
enligt instrumenten och fullt synligt från kupolen. Vingarna sköt sakta ut ur den
främre nedfällda fasta vingmastbiten över dem och vindavvisare sköt också ut
och täckte de främre delarna av alla tre skroven så att det såg ut som en kropp
typ deltavinge. Några smäckra stag förankrade och stabiliserade vingarna jäms
med de yttre skrovens ytterkanter.
Pojkarna tittade förundrade på allt som hände, både på panelens instrument och
på skrovet utanför.
54
55
”Det gick snabbt”, sade Zeb, ”det var mycket som hände, om man skall hålla
ögonen på allt, och nu undrar jag vad som hänt med drivmekanismen, låt oss se
på den biten”.
På instrumenten kunde de se att jetturbinerna för vattendrift även kunde
användas för att komprimera luft vid ytgång. Turbinbladen modifierades. Man
kunde alltså vid ytgång spruta ut en vattenjetstråle eller en luftstråle i vattnet
och det var en nyhet för dem. Eftersom den bärande vingen låg över den
verkliga tyngdpunkten i maskinen, som de måste kalla den nu, borde den vara
lätt att balansera och till och med att segla med om vingytan var tillräckligt stor.
Och det var den, enligt instrumentangivelserna, som visade bärytan på en
hastighetsskala.
”Har ni sett, vingytan anpassar sig efter hastigheten”, utropade Niklas
fascinerat.
”Jetluftstrålar på tre punkter gör att vi kan starta och landa vertikalt, vilket
säkert är huvudsyftet med tekniken”, sade Mattias, ”då drar vi väl iväg då”.
Ett mindre reglage hade ett normalläge för vertikal stabilitet och rörde man det
mot sig ökade hastigheten i luftströmmen så att planet började lyfta och tvärt
om vid landning. Med ett större reglage ökades luftströmmen framåt och
bestämde alltså hastigheten.
”Enklare kan det faktiskt inte bli”, sade Mattias, ”nu får vi användning för allt
vi lärde oss på segelflyglägren och teorilektionernas aerodynamiktekniker, eller
hur”, sade han vidare och förde den lilla spaken sakta framåt.
De lyfte sakta över vattenytan och lämnade den efter sig där nere. Han förde
hastighetsreglaget ytterst lite framåt och åt vänster så att de sakta snurrade runt
under det att de sakta steg uppåt. Nu var de enligt mätarna ca 150 meter upp i
luften och han stabiliserade riktningen och gav kraft för fart framåt samtidigt
som han normaliserade vertikalstigningsreglaget. Han upptäckte att det
kompenserade sig självt automatiskt när han gav kraft framåt.
Etthundra, tvåhundra, trehundra kilometer i timmen och de hade ännu inte
använt hela hastighetsskalan. Mattias gick ned till trettio meter och de gjorde
några lovar kring Tratten i 100 kilometers fart.
”Ja, det får vara nog för den här gången”, sade han och landade på vattnet utan
några problem,
55
56
”Idiotsäkert”, sade Zeb.
”Ja du kan säkert också flyga det”, sade Niklas och fick en smäll av Zeb på
axeln.
De skrattade och kände sig upprymda. Det stod klart för dem att de läger de
varit på och den utbildning de fått i skolan och på resor, med föräldrarna varit,
planer-ade av dem och ändamålsenliga i någon vis avsikt. De började skönja ett
mön-ster i utvecklingen, och det kändes markant nu när de började reflekterade
över sina kunskaper och pusselbitarna föll på plats.
För fulla segel satte de kurs mot strandremsan utanför viken för att fullfölja de
instruktioner de fått igår kväll. Mattias tog kontakt med Sven och sade att de var
färdiga och Fit for fight.
”Tack för allt pappa”, kunde han inte låta bli att säga med tårar i ögonen.
”Kul att få feedback, så snart”, sade Sven lyckligt.
”Vi har kopplat in oss på ert nät och följer de antaganden vi gjorde i går”, sade
Mattias.
”Uppfattat”, sade Sven ”vi kommer att följa er hela tiden, klart slut”.
De saktade ned farten och seglade utefter klipporna och skären från viken och
in mot fastlandet.
”Segla så att vi täcker hela bottnen med ultralodet, så kollar jag bottnen”, sade
Zeb, ”och du Niklas kan väl kolla omgivningarna så att ingen överraskar oss”.
”Skall ske”, sade Niklas och tog fram kikaren.
”Såvitt jag begriper”, sade Mattias, ”så kan de inte ha använt någon stor
undervattensfarkost som bas, om den ligger grundare än tio meter djupt. Det
skulle vara för jobbigt att dyka djupare efter en räd på land. Jag tror att
moderfartyget ligger djupare och att de använder någon typ av farkost mellan
det och operationsplatsen”.
”Det betyder alltså att vi skall koncentrera oss på ett djup av mellan tjugo och
trettio meter, eller hur”, sade Zeb och följde bottenkonturerna och ekot från
dem.
56
57
”Just det”, sade Mattias, medan han försökte hålla ungefär femton meter mellan
de sträckor han seglade fram och tillbaka efter strandlinjen och utåt.
”Niklas du måste säga till i tid om du ser något, för om de vid något tillfälle
skulle börja ana ugglor i mossen, om de observerar oss, så är det nu med tanke
på hur vi seglar”.
”Jajajajamen, nu har vi dem”, utropade Zeb.
Trettio meter ut på tjugo meters djup såg de konturerna av en mycket bred
undervattensfarkost.
De tittade alla tre på ultralodet och bekräftade.
”Järnvägar”, skrek Niklas, ”de kommer hitåt i full fart från ytterskaten.
Den lilla stund han hade tittat på ekolodet höll på att bli ödesdiger.
Mattias skotade hem och satte kurs på ett sund lite längre ned. Seabird
accelererade med kraft och nu gick det undan, med lite motorhjälp.
”Hur långt borta är de”, frågade han koncentrerad på seglingen.
”Cirka tvåtusen meter”, svarade Niklas som höll kikaren krampaktigt i
händerna, "men de har full fart rakt mot oss. Han höll andan av spänning och
indignation, över sin miss. ”Helvete, också”.
Mattias styrde precis in i sundet, när Niklas svarade och girade sedan nästan
tvärt babord när de rundade udden.
Själva udden bestod av en klipphäll och erbjöd både siktskydd och förmodligen
djupt vatten så Mattias tryckte på reglaget för snabb dykning. De skulle i alla
fall ha någon knapp minut på sig.
Väl under vatten girade han styrbord för att komma ut på djupare vatten och när
de tittade uppåt såg de hur gummibåten forsade fram fyra meter ovanför dem
och hur den stannade.
”Full fart framåt”, sade Mattias, ”det är så pass grunt här att de kan se oss om de
tittar ned, visserligen kommer det att bli grumligt i vattnet men de kan ju tro att
de gjort det själva.”
57
58
Han styrde dem tillbaka genom sundet på den djupaste delen och gick sedan
djupare ju längre ut de kom tills de var nere på 20 meter.
”Jag undrar vad de tänker just nu, de ser säkert ut som fågelholkar i ansiktena
och river sig i hårbottnarna på tal om bottnar”, varvid han öppnade munnen och
form-ade den till ett stort hål samtidigt som han gjorde lång näsa några gånger,
med högerarmen.
”Det var nära ögat, men vi klarade det med ett nödrop, vi måste se upp ännu
mer”, sade Niklas, ”De hade säkert laddat upp med stora kanonerna, så nu är de
på alerten”.
"Vem skulle se upp”, sade du, "frågade de andra, som just hade börjat andas
igen.
”Förlåt, även solen har sina fläckar, eller hur”.
”Nu börjar det bli krisigt,” sade Sven som kopplat upp sig mot deras dator. ”Ni
hade tur grabbar men det var skickligt gjort också. Marginalerna börjar krympa
och nu vet de att vi är dem på spåret och de har säkert omvärderat er roll i sammanhanget också.
Ni måste omgående få kontakt med deras huvudbåt och oskadliggöra den för vi
är helt övertygade om att de inom en halvtimme högst, kommer att avsluta sin
mission härute och de kommer troligen inte att spara några medel för att
fullfölja sitt uppdrag. Kör hårt grabbar”, sade Sven och avslutade.
Mattias tog ut bäringen på undervattensfarkosten och ökade farten. När de
började närma sig platsen saktade han farten och där låg den på bottnen som en
stor, enormt stor rocka, den såg inte alls ut som en vanlig konventionell ubåt.
De svepte ett varv runt den för att se hur de skulle kunna utföra sitt uppdrag.
Sikten var bra, så det skulle inte vara något problem på det sättet.
”Titta, rodren rör på sig”, sade Zeb, som liksom de andra observerade allt
mycket intensivt. Rodren var enormt stora liksom farkosten. En
undervattensfästning.
”Tydligen är den bemannad för jämnan, vi kan bara hoppas att de inte sett oss
ännu. Vi måste börja med att göra den obrukbar, snabbt som bara den”.
58
59
”Den har inga propellrar och måste alltså vara aggregatdriven”, sade Mattias.
”Det innebär att vi måste sabotera rodren först”. Han styrde Seabird fram mot
akterpartiet och manövrerade så att armarna fick grepp om nivårodret.
”Niklas, vill du sköta lasern och skära av ledsprintartna på bägge sidorna”.
Vattnet lystes upp av ljuset från lazern. Niklas gjorde ett bra jobb men nu var de
rädda för att de skulle ha blivit avslöjade av ljusets intensiva sken. Sprinten var
över två decimeter i diameter
”Och så ned till aggregatet, snabbt”. Mattias backade en bit bakom farkosten
och gick ned snett under den. ”Jag måste tända strålkastarna så att du ser vad du
skall göra Niklas”.
”Det här blir bra”, sade Niklas som var eld i lågor just nu. Aggregatet var
enormt och precis lämpligt för det de var tvungna att göra.
Mattias förde dem sakta framåt och grep tag i överkanten på röret. ”Jag skär av
styrlederna för strömriktaren”, sade Niklas, ”Du får gå över till andra sidan när
jag är klar med den här”.
Vattenströmriktaren föll ned över röret när han skurit av även den andra sidan,
och han smälte ihop metallen med rörets undersida så att jetstrålen bara hade en
riktning, nedåt.
”Det var bastanta grejer, men nu kan man inte röra dem för manövrering”, sade
Zeb.
”Nu måste vi fästa dosorna som vi fick i jaktbåten”, sade Mattias och förde
Seabird sakta utmed farkostens översida.
”Det var som jag trodde, titta där på mitten sitter fästanordningen för en
minifarkost och under sitter en slussningslucka”, sade Zeb.
”Vi fäster en av sprängdosorna på dockningsanordningen”, sade Mattias och
gled ned mot den. Han satte den under låsanordningen så att den inte skulle
synas, för minifarkosten skulle med all säkerhet ha fönster för sikt.
”Den som är avsedd för avlyssning sätter vi vid deras manöverstation även om
vi måste avslöja oss”.
59
60
De gled sakta över det imponerande skrovet och satte fast dosan ovanför en
lång fönstersekvens, men aktade sig för att glida över den, utan backade, girade
babord och gled ut på djupare vatten och närmare bottnen.
Där de nu låg kunde de se att det förekom aktivitet ombord. Botten sanden
virvlade upp akteröver och under, så de testkörde nog motorerna.
Mattias tog kontakt med Sven och rapporterade att allt var klart, de hade
fullföljt sitt uppdrag.
”Bra att ni har lagt er på observationsavstånd, stanna kvar där så länge. Det
kommer snart att hända saker. För att vi skall kunna få tag i dem alla, måste vi
få dem i fällan, alltså i deras farkost, så ni får nog tillfälle att hjälpa till igen”.
I samma ögonblick kändes en vibration i Seabird och Sven som de fortfarande
hade i bild sade uppgivet, ”jaha, där stack stugan till väders”. Det måste ha
varit en rejäl explosion”, utbrast pojkarna och tänkte inga fina tankar just nu, så
det vore dumt att försöka beskriva dem.
”Vadå, är du härute”, frågade Mattias.
”Ja, jag och ytterligare tio man är i omgivningarna. Vi var tvungna att låta dem
fullfölja sitt uppdrag, men de har inte lyckats och nu är de definitivt tvungna att
ge sig av, för den här explosionen har både hörts och setts milsvida, och
förresten
den var klantigt utförd. De måste ha saknat information om källarens
utformning och konstruktion och det utgick vi ifrån”.
”Håll utkik och rapporter vad som händer”, sade Sven. Kaj berättar just nu att
de upptäckt sitt misslyckande och att de ger sig av upp i skogen. Han säger att
platsen där huset stod är kemiskt ren från allt vad hus heter, så vi får nog bygga
tre nya hus ganska snart, vilket vi förresten redan diskuterat i familjerna”.
"Inte med oss”, sade pojkarna, men Sven lät kommentaren passera obemärkt.
Det var inte lätt att behärska känslorna för någon av dem just nu och Sven som
annars var känd för sitt lugn vräkte ur sig en lång obeskrivbar harang fula ord,
som vi inte bör relatera här, men man kan ju tänka.
De satt i sina stolar och kikade intensivt bort mot farkosten. Att de satt över 20
meter under vattenytan i en liten undervattensfarkost hade de inte en tanke på
just nu.
60
61
”Titta där kommer de”, sade Niklas och pekade snett ovanför moderskeppet.
Det var en tubliknande farkost med en genomskinlig främre del. Den kom från
föröver och gled in över dockningsplatsen och gjordes fast. De såg hur
luftkammaren gled upp mot skrovet och efter en stund, när besättningen slussats
över, drogs den ner igen.
”Sven, de är klara”, sade Zeb och de såg hur sprängladdningen utlöstes och hur
den mindre farkosten gled ned på sidan om efter explosionen.
Man hade börjat avlyssna ubåten, där man talade på ett främmande språk. Sven
lät kanalen vara öppen så att de hela tiden kunde utbyta tankar och informera
om vad som hände. Av tonfallet att döma gav man order i desperation och
säkert var nu att man upptäckt att miniubåten var saboterad.
”Sven, de tänker försöka att ge sig av och blåser tankarna”, sade Zeb, när de såg
hur farkosten lättade från botten och hur sanden bakom den virvlade upp.
”De drar på och den ställer sig på nosen med aktern rakt upp”, fortsatte han,
”och om de inte slår av kommer den att slå runt”.
”Den är över femtio meter lång, vi ser aktern och jetstrålen ovanför vattenytan
just nu”, ropade Kaj som tydligen också fanns på plats någonstans ovanför dem.
"Det var tur att ni kunde utföra sabotaget pojkar, det fanns kraft i det aggregatet,
du milde tid”, fortsatte han, "imponerande”.
Det var ett fruktansvärt liv i farkosten, som nu hade slagit över och vred sig på
rätt köl igen runt sin egen axel på väg ned mot bottnen. Något liknande hade de
aldrig sett förut, inte ens på film, och det var ingen liten båt heller, den var
större än den största val, ja ännu större.
Den kanade efter bottnen tills den stannade och nosen hade plöjt en stor fåra i
bottensanden.
”Nu avslutar vi det här”, sade Sven, och talade till ubåten genom dosan som
pojkarna hade satt dit. ”Ni är fångade i er farkost och kan inte komma härifrån.
Gå upp till ytan och kom ut på däck utan vapen, så slipper vi utlösa våra
apterade laddningar”.
”Vi kommer upp och följer era instruktioner”, blev svaret efter en stund. ”Vi har
många som är väldigt illa åtgångna hos oss”.
61
62
Pojkarna såg hur de blåste tankarna ytterligare och farkosten gled långsamt
horisontellt uppåt, de lät alltså tryckluft pumpas in i de fyllda vattentankarna så
att ballastvattnet trycktes ut för att den skulle bli lättare med luftens flytkraft
och kunna flyta uppåt.
”Vi går upp och lägger oss på ett bra avstånd från dem”, sade Mattias och de
började stiga uppåt så mycket att de hade sittbrunnen ovanför vattenytan.
På avstånd såg de hur farkosten flöt på vattnet och den såg mycket större ut, nu
däruppe. De låg säkert några hundra meter snett bakom den och iakttog allt
genom sina kikare.
Sven och de andra låg på andra sidan med sin båt, jaktbåten, som pojkarna nu
såg för första gången, i dagsljus Den var imponerande vacker och kraftigt
bestyckad.
Flera män stod vid relingen och några var beväpnade med lasergevär, sådana
som männen i ubåten säkerligen aldrig hade sett, men ville komma åt till vilket
pris som helst, vilket de nu definitivt hade bevisat.
De hörde ett visslande ljud och en främre lucka öppnades. Fem män klev upp på
däck och beordrades att ställa sig på ett led, vilket de gjorde utan invändningar.
”Titta akteröver”, viskade Zeb, till de andra.
De såg hur en raketramp sakta höjde sig ur skrovet troligen skymd för
jaktbåtens besättning av ett periskoptorn som nu var uppfält. Tydligen hade de
planerat ett försök att överraska sina motståndare. Tornet sänktes ned och ingen
kunde göra något åt det, men jaktbåtens personal hade fortfarande de uppställda
männen på kornet.
Det blev något av ett dödläge när alla insåg situationens allvar.
Niklas var en handlingens man och gled ned i vattnet med ett miniluftaggregat i
munnen. Han hade agerat så fort han sett raketrampen börja höja sig ur skrovet,
och nu försvann han ned under vattenytan mot farkosten. Han simmade på några
meter djup för att inte avslöja sig och hans simtag var kraftiga, för nu var det
bråttom. Det gick undan i det varna vattnet och för Niklas var några hundra
meter inte så mycket. Han hade gott om ork och nu såg han det mörka stora
skrovet framför sig.
62
63
Det satt en man i avfyringsstolen och nu sade han genom en högtalare, ”stå
precis stilla, raketerna är riktade mot er och kommer att detronisera både er och
båten. Vi har inget att förlora så ni är tvungna att lägga ned era vapen”.
”Det är en av männen på Netcom”, sade Mattias som kände igen rösten. ”Måtte
nu bara Niklas ta det försiktigt”, nu var han verkligen orolig.
Mattias förde Seabird sakta snett akter ifrån fram emot farkosten.
Sven och männen vägrade att lägga ned vapnen utan hade dem riktade mot de
andra fortfarande. ”Okay”, sade mannen vid rampen, ”om Sven följer med oss
lovar vi att skona er.
”Jag följer med er på villkoret att ni skonar de här männen”, sade Sven. Nu
hände något som Sven och de andra inte hade räknat med, men som tydligen
ingick i de andras nödplaner.
Den man som varit med och lastat av lastbilen vid bryggvägen kom sakta
glidande med gummibåten.
”Kliv ned i gummibåten”, beordrade rampmannen Sven, som hoppade ned och
sade till mannen i den, ”var du också med i konspirationen, det kunde jag aldrig
ha trott”.
Mike som mannen hette riktade pistolen mot honom och viskade, ”var tyst och
avvakta, allt är ok”.
Männen på jaktbåten hade sett vad pojkarna hade för sig och väntade med
spänning på vad som skulle hända, men tog inte blickarna från de uppställda
männen, för att inte avslöja vad de hade sett var på gång.
Zeb och Mattias höll på att gå åt av spänning och de var säkert inte ensamma.
De såg hur Niklas kom upp ur vattnet någon meter från båten bakom
rampmannen. Han tog tag i någonting på skrovet och drog sig sakta med
armkraft upp för att inte avslöja sig genom plask och dropp. Han drog upp
benen under sig och smög hukad fram mot rampen och stolen där mannen satt.
Mike hade sett allt men höll fortfarande pistolen riktad mot Sven, för att inte
han heller skulle avslöja något, men viskade i mungipan, ”en av dina grabbar
kommer snart att övermanna Per, ”som rampmannen hette, ” men titta inte
ditåt”.
63
64
Sven höll på att få hjärtslag kändes det som och Zeb och Mattias hade säkert
inte andats de sista två minutrarna. Allt hade gått väldigt snabbt. "Det var en
rackare att simma fort”, sade Matias förbluffad, "Jag blir mer och mer
förvånad”.
"Jag håller med föregående talare”, sade Zeb, med en lika förvånad ton, "det var
som sjutton”.
De såg hur Niklas var framme vid stolen, han tog tag i mannens vänsterarm med
vänster hand och med den andra om mannens nacke och hals och fullkomligt
lyfte honom upp i luften och dängde honom i däcket med en dov duns. Det
kunde inte ha funnits någon luft kvar i den mannens lungor och han förblev
liggande helt livlös men vid liv, förhoppningsvis.
Zeb och Mattias tittade på varandra, ”Den du, ”jag kommer aldrig mer att
brottas med honom”, sade Mattias tydligt imponerad och nu helt medveten om
kompis-ens styrka. "Det blir bara värre och värre, vi får nog börja träna mer om
vi skall hålla takt med honom”.
Mike kastade revolvern i vattnet och Sven pustade ut och tittade på honom.
”Jag var tvungen att spela med för att de inte skulle döda min familj, förstår du
Sven, men nu skall jag ta de mina till Svedala, nu när de är fångna och inte kan
hämnas. Jag hoppas att ni kan hjälpa mig”.
Zeb och Mattias kom nu gående över däcket till de andra och alla tittade
respektfullt på Niklas, som skrattande slog sig på bröstet och sade, ”mig
Tarzan”.
”Du är inte klok”, sade de andra och kramade om kompisen, ”hans apa möjligtvis”.
”Vad är det för bulor du har på armarna, har myggorna bitit dig”, frågade Zeb
och hoppade skrattande bakåt när Niklas låtsades bli arg och försökte få tag i
honom.
Kaj kom nu släntande över däcket, fram till dem och sade, ”imponerande, utan
er hade vi inte lyckats greja det här”. Han var tydligen besatt av ordet,
imponerande, tyckte pojkarna, men det låg kanske något i det.
De övriga männen hade fängslat besättningen och förde nu upp de skadade. De
såg en stor båt närma sig i full fart för att ta hand om resterna och bärga bort
undervattensfarkosten som säkerligen skulle undersökas mycket noggrant.
64
65
”Pojkar”, sade Sven, ”ta er hem till viken och det som är kvar av stugan. Jag såg
några stenar där i alla fall. Jag åker med de övriga till båthuset och kommer till
er den andra vägen om någon timme, eller tidigare”.
Nu var det full fart runt omkring dem. Några journalister hade tydligen snappat
upp att något var på gång härute, och det var väl i och för sig inte så underligt
med tanke på sprängningen och händelserna i Norrholm förresten. Smällen hade
både hörts och känts långt bortom staden. De har ju en speciell förmåga att
snoka upp skrivbart material. Helt ovetande, i röran, hade pojkarna blivit
fotograferade och skulle säkert finnas med på förstasidorna i morgon.
”Ja det känns ju inte helt fel”, tyckte Niklas och spände sig framför en fotograf,
”men ta ett par bilder på Professorn och Läkaren också”, sade han skrattande
och pekade på Zeb och Mattias, ”de är lika delaktiga som jag”.
Efter många om och men kom de iväg och styrde för fulla segel mot viken. Det
var ingen trevlig syn som mötte dem. Där huset stått var det helt rent, bara några
stenar fanns kvar på den gjutna bottenplattan, men under den fanns det en hel
del men det kände bara de i saken invigda till.
Bryggan var i alla fall kvar intakt så de kunde lägga till och när de var i full färd
med det, hörde de ett glatt tjut vid skogsvägen, det var Zebs mamma som skrek
ut sin lättnad av att se dem välbehållna och efter henne kom alla de andra
tillsam-mans med Sven.
”Jag tyckte det var bäst att sammankalla kartellen för att diskutera våra kommande byggnationer och planera för framtiden, men här kan vi ju inte vara utan
vi tar in på Gustavs hotell i Norrholm och stannar där några dagar”, sade han
och tittade menande på pojkarna och flinade som han brukade göra när han hade
avslöjat något de hade på gång.
”Förresten vad skall ni göra med byggmaterialet som ligger uppe vid
bryggvägen, ha ha.”
Berättaren:
Jag har ännu inte hunnit berätta för er vad jag heter och vem jag är. Mitt namn
är Benjamin Franklin och till professionen är jag utlandskorrespondent och
journalist, sedan jag var 18 år. Jag är, när jag skriver detta i samma ålder som Mattias,
Niklas och Zeb. Just den här sommaren blev de mer eller mindre vuxna och
började ta riktigt ansvar. Jag har följt dem och deras bravader i nästan femtio år
65
66
nu, och skulle kunna fylla många spaltmeter med material om jag skulle berätta
och skriva om allt de varit med om. Deras föräldrar har gått vidare till andevärlden för många år sedan och nu är de själva föräldrar med barn och barnbarn,
trots att tiderna nu är värre än någonsin för alla människor på jorden.
Profeternas pro-fetior har gått och går i uppfyllelse hela tiden och den
kvarvarande tiden är knapp inför det riktiga millenniumet.
"Det hände mycket den där sommaren”, sade Mattias, under det att han drömmande tittade ut över sluttningen mot havet, som avspeglade den lågt stående
solens röda sken från horisonten. Han såg i tanken den gamla viken.
"Ja det var tider det”, inflikade Niklas, där han satt nedsjunken i den mjuka
skinnfåtöljen intill den öppna spisen i det han balanserade en hemmagjord
promenadkäpp på pekfingret.
Benjamin tyckte att de egentligen såg yngre ut än de var, med tanke på deras
strapatsrika liv och alla prövningar de haft.
"Vad tycker du då”, frågade han Mattias, som nu vankade fram och tillbaka
över golvet, liksom försjunken i tankar, som tydligen var inspirerande av hans
entusiasm att döma.
"Jo jag håller med er och ofta önskar jag att vi kunde vara kvar i den tiden. Vi
var arton år då och livet lekte”.
"Men det var den sommaren vi förändrades drastiskt. Vi upptäckte omedvetet
att vi levde i en vuxenvärd och allt som hände under några veckor förändrade
våra psyken och liv totalt”.
”Men visst var det en härlig tid”, sade Zeb under det att han kom in i rummet
med ett barnbarn på armen.
De tittade ut genom panoramafönstret på Mattias och hans familjs hus. De andra
husen låg på sidorna om, och hade byggts någon månad efter ubåtsinsidenten
vid viken. Viken var nu mycket större och vattnet gick nästan ända upp till
vägen på vissa ställen. Deras föräldrar hade varit kloka nog att bygga nytt
längre upp i skogen.
Det fanns inte längre någon vassinfart utan man kunde se rakt ut mot Tratten.
Vattennivån hade under åren höjts ytterligare två meter. Soldiset berodde på att
66
67
luften var smoggig på grund av nedsmutsning efter vulkanutbrott och jordbävningar över hela jorden.
Zunamis, det vill säga stora havsvågor var nästan vardagsmat. Det fanns inte
många öar kvar i haven. Kontinenterna rörde på sig och marken skakade ofta
under deras fötter och ingenting kunde göras åt det. Man kunde bara hålla
kontroll på det som hände i sin egen omgivning och försöka skydda sig själva.
Även om mänskligheten hade känt till att dessa förändringar skulle komma så
hade man i alla århundraden förträngt det av många olika anledningar. Klimatet
var nu i snitt flera grader varmare året runt och vegetationen såg helt
annorlunda ut. De stolta furorna var i stort sett borta eller döende och man hade
börjat plantera in andra trädsorter för över fyrtio år sedan.
Det var som profeten Daniel sade, ”en sådan tid på planeten Jorden hade inte
förekommit sedan skapelsen, eller sedan planeten blev till”.
Nu satt man alltså och småpratade efter en god måltid och de började berätta
vidare om resten av sommaren och om vad som hade hänt åren därefter.
Benjamin hade tagit fram block och penna och började notera och ställde frågor
hela tiden, samtidigt som han spelade in samtalet de förde.
"Jag ser fram emot att få veta mer om satellitstationen och det möte med
människor från andra planeter som jag fått höra att ni haft," fortsatte han.
"Vem har berättat det för dig? Jag trodde det var en av våra bäst bevarade
hemligheter och dessutom har vi inte fått tillstånd att berätta om det hur som
helst”, sade Niklas lite indignerat. Men det är inte riktigt som du tror förstår
jag”.
"Nu var jag ful", sade Benjamin skuldmedvetet och ångerfullt, "Jag har gissat
mig till det av vissa orsaker, bland annat resonemangen er emellan. Jag har läst,
så att säga mellan raderna och förstått och på så sätt har jag hört det. Jag har
själv haft upplevelser som gjort att jag vet och inte bara tror, genom en av mina
bästa och dyrbaraste vänner och den absolut ärligaste jag kände. Vid den ålder
han var skulle han inte behöva ljuga heller”.
" Okay, vi köper den förklaringen, för vi skulle inte tordas berätta för någon om
det vi fått uppleva. Det var något alldeles speciellt för att inte kalla det för
heligt. Vi överväger hur vi skall förklara det och tar upp händelsen senare", sade
Mattias.
67
68
" Vi skall inte gå händelserna i förväg”, fortsatte han, "men lite informellt kan vi
väl erkänna att det hänt och att vi fått speciella förhållningsregler, personligen
var och en av oss. Livet har en avsikt och mening, på den här jorden, och vi är
en del av den allihopa. Vi får inte rymma vår väg även om vi skulle vilja med
tanke på vad vi och den måste gå igenom. Vi skall snart ta examen i livets skola,
både de som lever nu och de som dött före oss”.
Och så började de berätta om resten av sommaren, i stället.
-------------------------------------------------------------------------------------------------De stod där och tittade på förödelsen och visste inte om de skulle skratta eller
gråta. Kaj och Sven kontrollerade att ingenting hänt, genom sprängningen, som
kunde avslöja den undre källaren, men det var ok.
"Det finns bara några betongklumpar kvar, av de ursprungliga grundväggarna,
och de hänger i några armeringsjärn”, sade Sven, ”men bottenplattan är intakt”,
fortsatte han, mest för att tillfredsställa journalisternas nyfikenhet. Det var lika
bra att de fick se allt de kunde se, för att de sedan skulle lämna dem i fred.
Det kryllrade av folk överallt på stranden just nu, men mest av Zebs mamma
som rusade hit och dit för att ha kontroll på pojkarna.
"Jag tror hon har fått noja”, sade Zeb som tyckte att hon nu gått för långt, i sin
iver att beskydda dem. "Mamma, ta det lugnt, det är bara huset som gått till väders, vi är alla friska och oskadade”.
"Ja, det var väl för väl att det gick så här pass bra i alla fall då”, och så tog hon
det lugnare och sällade sig till de andra.
"Nu ger vi oss i väg härifrån”, sade Sven, "jag har beordrat Ola att bevaka våra
intressen och han har fått de instruktioner han behöver”.
Benjamin hade varit där, det var så det hade börjat. Han hade snappat upp både
det ena och det andra och förstod att det fanns mer att fråga om, så han noterade
allt han hörde och tog de bilder han behövde. Det var han som tagit bilden på
pojkarna i röran på u-båten. Han hade bestämt sig för att återkomma senare när
han gått igenom arkiven på den tidning han arbetade åt i Norrholm.
"Där kommer skjutsen”, ropade Sven, varvid han vände sig om och pekade ut
mot viken. "Det där är flygplanet jag talade om, så nu är det ingen hemlighet
längre”, sade han lite halvt för sig själv, när han i sin entusiasm sagt för mycket
68
69
och tittade sig förläget och oroligt omkring. ”Helvete också”, det slapp bara
över hans läppar. Han hade inte svurit på, han visste inte hur länge.
Benjamin hörde vad han sade och tittade ut mot viken. Det var definitivt inte
något flygplan så vitt han kunde se, utan den vackraste båt han någonsin sett
och inte tillstymmelse till ljud kunde han höra från den.
Han petade till Mattias och sade, "Jag kommer att kontakta er senare, för det där
är inget flygplan även om mannen där sade det, men jag tror han menar vad han
säger”.
Det var första gången Mattias verkligen tittade på Benjamin, för att komma ihåg
honom, och han gillade den öppna, intelligenta och kraftiga unge mannen, från
första stund. Han hade förstått att det låg mycket bakom allt som hänt härute,
sådant som inte gick att se med blotta ögat, men av sammanhangen.
Sven hade tänkt fortsätta, men avbröts av Mattias som sade, "Säg inte mer just
nu Pappa, den här mannen är journalist och kommer att kontakta oss senare”.
"Jaha”, sade Sven som i sin iver hade gått lite för långt, vilket kanske inte var så
underligt med tanke på allting som hänt och dessutom mitt i uppståndelsen där
på stranden.
"Okay, gör så”, sade han till allas förvåning och inte minst till Benjamins.
Samtidigt som de klev ombord på båten sade han tyst till pojkarna, "Det kan
kanske vara bra att ha bra kontakt med någon murvel och han ser ju trevlig ut”.
Väl ombord fortsatte han. " Principen för den här båten är densamma som i er
båt men när det gäller den här, så är det dödligt allvar och det mesta av det man
kan se är spel för galleriet, det vill säga att under fasaden döljer sig en
kampmaskin av sällan skådat slag. Den kommer att kunna användas vid alla
typer av uppdrag”.
"Hur lång är hon”, frågade Mattias, som synade henne, för en hon var det, så
vacker som hon var, även om det var en bitch med klor.
"Tala om något linjeskönt, men den här båten slår alla rekord”, sade Zeb.
”Hon är drygt tjugofem meter och har ett hjärnkontor som är helt outstanding.
Ni kommer att få uppleva det så småningom. Det är inte mycket hon inte kan
uträtta, eller kanske man skall säga, man kan uträtta med henne”, svarade Sven.
69
70
Bakom manöverstolarna fanns en soffgrupp och där satte de sig allesammans.
"Vi har, än så länge, byggt tre till av den här sorten, och nu tänkte vi att ni skall
få testa, Liahona, som hon heter, resten av sommaren. Ni måste först genomgå
några tester och en viss grundutbildning på huvudkontoret. Kaj har lovat att ge
er en viss del av utbildningen och den övriga får ni på huvudkontoret, av våra
egna män”.
"Nu får Per som är tillfällig kapten på båten, ta oss till Norrholm, där vi skall
stanna några dagar för att diskutera det som hänt, inom familjekretsen. Vi skall
ta in på Gustavs och hans mors hotell och vi har redan beställt rummen och allt
övrigt vi behöver”, fortsatte Sven, som var den som höll i trådarna.
Ibland kallade Mattias skämtsamt, sin pappa för spindeln, av just den
anledningen.
Per var några år äldre än pojkarna, men tyckte de, ganska ung för sitt ansvar.
Men, so what, de visste ju hur de själva var. De följde varje rörelse som Per
gjorde och han besvarade leende deras frågor med självförtroende och ödmjukhet.
" Tur att vi hann i väg," sade Niklas när de såg ett lemmeltåg av människor och
bilar komma ned från skogsvägen.
De sköt fart ut i viken med kamerablixtarna mot aktern. De såg att Benjamin var
på väg därifrån, antagligen väl vetande att ingen skulle kunna få veta något mer
på platsen för händelserna.
"Vi behöver inte vara oroliga, Ola och de övriga av vårt folk kommer att bevaka
våra intressen och se till att inget otillbörligt händer, " sade Ariel.
" För sjutton var är Zambo," ropade Zeb, som hade glömt bort honom totalt.
"Han är här," sade Matias, som satt och smekte honom över huvudet.
"Han var först ombord”, sade Zebs pappa skrattande. "Titta han har fallit i
trans," och när Mattias reste sig upp från fåtöljen trillade Zambo i däcket med
en duns. Han behövde sova och vila ut efter all uppstånddelsen så han låg kvar
där han fallit, med bara en slö blick på de andra. Nu visste han var han hade
dem.
När de kom ut ur viken såg de att man hade hunnit fästa alla trossar mellan
farkosterna och att de just påbörjat bärgningen av den enormt stora
70
71
undervattens-båten. Per lovade upp mot bärgaren och Sven växlade några ord
med Kaj innan de for vidare mot ytterskäret och in i leden mot Norrholm.
Klockan var nu ca fyra på eftermiddagen och solen stod ännu ganska högt på
himlen. Det var varmt i luften och fartvinden virvlade om i deras hår, där de
ljudlöst forsade fram över dyningarna. Långa mjuka vågor på en annars spegelblank vattenyta, i vilken solstrålarna ibland bländade deras ögon. De
grönskande småöarna passerade revy på sidorna om dem. Skärgården var
fortfarande vacker även om det bara fanns ett relativt fåtal öar kvar, men många
fler grynnor.
"Titta här får ni se," sade Per i det han pekade på en kompaktradarskärm. Vi
skall se om vi kan passera mellan de där två öarna ungefär två distansminuter
bort på styrbordssidan. Pojkarna tittade åt höger ganska långt bort och undrade
hur det skulle gå till. Han riktade pejlen mot sundet mellan öarna och de kunde
omedel-bart se undervattenstopografin med alla data, djup, bredd och längd och
därvid talade en datorröst om för dem att, "passage godkänd”.
"Hur det tekniskt fysiskt är möjligt, får ni veta senare", sade Sven, som kommit
fram till dem, ”inte dumt va."
"Vi gör det på riktigt”, sade han och Per girade styrbord och svepte i full fart
mellan öarna.
"Det var inte mycket vatten mellan båten och botten, eller hur”, frågade Zeb?
"Vi låg på ytan," svarade Per, "men vi kunde lika gärna ha flugit över ön och
hoppats att ingen skulle se oss. Ni kan inte ana vilka möjligheter som finns
gömda i den här maskinen, men det kommer ni att få se snart”.
"Det blir jag som skall utbilda er på den här farkosten och det känns bra, för nu
förstår jag att ni är kvalificerade för det med tanke på vad ni berättat och på era
frågor. Jag skall även gå igenom rapporterna och inspelningarna om vad som
har hänt härute för att bättre förstå hur jag skall lägga upp undervisningen
teoretiskt.
De närmade sig nu bryggan i Norrholm, där de hade haft sitt lilla äventyr med
Zambo för några dagar sedan och nu liksom tidigare fick de stor
uppmärksamhet och människorna trängdes för att få se dem och båten och de
övriga. De blev definitivt igenkända och många ropade hej och välkomna igen.
71
72
"Håll i hunden, man vet ju inte vad han kan få syn på, ropade en lustigkurre
från bryggan, samtidigt som han tog emot trossen och gjorde fast den. "Men det
var spännande, det vill jag lova”.
"Ni verkar vara välkända här”, sade Per och tittade skrattande på dem.
"Ni får passa er så ni inte blir ökända”, sade Zebs mamma, som hade öron och
ögon öppna för allt som kunde drabba dem.
"Lugna ner dig igen Mamma och ta det vackert”, sade Zeb som börjat få nog nu,
av övervakning.
Båten var verkligen läcker på ett speciellt sätt och som vanligt var, i skärgården,
när det kom in en snygg båt till bryggan, så samlades folk för att berömma och
kommentera.
Det var skärgårdsfolkets speciella stora nöje och i det här fallet var det faktiskt
oundvikligt. Ryktet om händelserna vid viken hade tydligen, trots den korta
tidsperioden, gått före dem delvis och frågorna var många.
"De kunde ju ha dött”, sade Zebs mamma högt, och sedan var det kört. De höll
inte på att komma därifrån. Folk trängdes runt omkring dem. Sven var tvungen
att kliva upp på båten igen och ge en kort resumé och avlutade med att, ”det
kommer att stå i tidningarna i morgon, men nu måste vi få komma fram till
hotellet för att vila, om ni är vänliga att släppa fram oss, tack skall ni ha”.
De kunde nu gå mellan människorna utmed bryggan och alla tittade intresserat
på dem. Det började gå upp för Zebs mamma att de faktiskt inte längre var
några småpojkar, när hon såg dem gå där framför henne, och hon kände sig lite
fånig.
De skulle ju faktiskt utbildas som marinsoldater snart, men det visste de inte om
ännu, och hon hade faktiskt accepterat det i föräldradiskussionerna.
"Ja, Ja det är väl så då, tänkte hon och sade till sin man, Ariel, att, " bara de är
försiktiga”.
"Du kan inte ana vad försiktiga de är”, sade han för att lugna henne, men han
tänkte i sitt stilla sinne att hon faktiskt hade rätt att vara orolig, men det var en
annan sak.
Av samtalet förstod pojkarna att de hade varit föremål för diskussion tidigare
och under färden till Norrholm, men låtsades som om de var omedvetna om det.
72
73
Per tog farväl av dem och sade att han måste åka till Stocktown i bil. " Här,
Mattias har du kontrollen över henne”, varvid han gav honom en liten dosa typ
miniräknare. "Ni behöver inte vara oroliga för att hon skall stjälas för det är hart
när omöjligt utan att ni blir medvetna om det. Om något händer så blir ni
varnade”.
En mörk, liksom glaskupol, täckte nu sittbrunnen och manöverutrymmet, och
inga lösa eller uppstickande delar fanns i övrigt på skrovet.
De gick nu utmed bryggan och småpratade. Den nyfikna hopen människor var
fortfarande kvar bakom dem och några försökte titta in genom kupolen, men de
skulle inte lyckas.
"Jag och många med mig är, för att använda Kajs specialuttryck, imponerade
över det vi hört angående ert sätt att sköta det här”, sade Per vidare. "Många av
vår säkerhetspersonal skulle inte ha kunnat göra det bättre. De har ju förresten
er att tacka för att de fortfarande är i livet. Det skall bli kul att jobba
tillsammans med er”. Han sade hej och gick mot en väntande svart turbolimosin
som väntade på honom bortom bryggan.
Zeb tittade på de andra och sade, "ska vi jobba tillsammans med Per”.
”Något är på gång och det får vi väl höra om senare”.
Sven kom fram till dem och sa, "jag har beställt rum och mat för tre dagar till
oss alla. Vi har mycket att gå igenom och prata om. Det här kommer att bli
vidlyftigare än vi kanske tror just nu”.
"Ja, vi vill gärna veta något om ert hemlighetsmakeri”, svarade pojkarna.
"Ni skall väl inte tala om hemlighetsmakeri, " replikerade Zebs pappa Ariel.
"Byggmaterial vid bryggvägen och fastighetsägare, va”.
"Hur kan ni veta något om det”, frågade Niklas.
"Vi har mycket att diskutera med varandra de närmaste veckorna”, sade Ted,
Niklas pappa. Det vi från och med nu tar upp till diskussion kommer att vara
normgivande för resten av era liv, så nu får ni suga åt er som svampar”.
Niklas pappa var inte den som sade något i onödan, så nu var det tydligen
allvar.
73
74
De gick in igenom de breda dörrarna till Hotellet, som låg högst upp på ett berg
en bit ifrån något som liknade ett gammalt fyrtorn uppbyggt på ett fundament.
Hotellet hade definitivt fått den högst belägna platsen i hela Norrholm till sin
grund.
Utsikten var enorm. Man såg hela infarten, leden, därifrån, och dessutom så
skämde inte hotellets exteriör ut sig. Det var byggt av vitt kullrigt tegel, med
brunt trä runt fönstren och balkonger utanför alla rum, väl tilltagna med gröna
växter och smakfulla möbler.
Pojkarna hade aldrig varit bortskämda med någon lyx, och tyckte att det de nu
hade framför sig var av den arten.
"Här kan man trivas”, sade Mattias när de kommit in i foajen och hunnit se sig
omkring. Han kände sig väl till mods, liksom de andra gjorde.
Gustavs mamma hade, när de klev in genom dörren, väntat på dem och önskade
dem översvallande hjärtligt välkomna. Hon var en väldigt färgstark och livlig
person och det gick inte att tycka illa om henne. Hyckleri var något helt främmande för henne, liksom förställdhet.
Sven förstod vad hon skulle säga och sade”, vi stannar bara här om du
fakturerar Netcom för alla kostnader, för jag vet att du nu kommer att säga att
det inte kom-mer att kosta oss en krona att bo här.
"Okay då, sade hon skrattande, när hon förstod att han var omutlig och konsekvent vilket hon redan visste, efter alla år de känt varandra.
"Förresten”, sade Sven, "de här gloparna och han pekade på pojkarna, har
själva råd att betala hela kostnaden, därför att de kommer att få en rejäl belöning
för sina insatser enligt chefen för försvaret. Det ni pojkar, sade han och kramade
om dem med sina björnramar till armar”.
"Undervattensfarkosten som ni gjorde obrukbar är bara den värd fler krediter än
ni kan drömma om och det är garanterat ingen som kommer att göra anspråk på
den," fortsatte han, men ni kan lita på att vi skall spåra ägarna och dessutom,
utan Niklas skulle inte någon av oss ha överlevt, därför att det var blodigt
allvar, de skulle ha skjutit raketerna på oss om han inte hade oskadliggjort deras
man."
"Välsignade ungar”, sade Zebs mamma, hon var oförbätterlig och förpassade
dem åter till blöjåldern.
74
75
"Skärp dig mamma”, sade Zeb och kramade om henne.
De fick sina nycklar och egna rum och nu skulle de kunna vara bekymmersfria
några dagar, förhoppningsvis. De hade varit ute och shoppat nya kläder för alla
deras gamla var väl uppbrunna eller hängde i några grantoppar vid viken.
Efter en otrolig middag med allt möjligt gott satt de nu i patian på det nedre
planet, utsträckta i soffor och fåtöljer och bara mådde bra, men var något
sömniga. De tittade på den färgsprakande solnedgången mot horisonten. Solen
skulle bara vandra utmed trädtopparna och havet utan att försvinna bakom dem,
och det var obeskrivbart vackert.
Nu vill jag berätta lite mer för er om den förvirring som rådde just då och omkring den perioden. Jorden hade börjat vackla, precis som det stod i profetiorna,
och polerna förskjutits några grader så att solen inte längre försvann bakom
hori-sonten, inte ens på denna longitud.
Jordaxelns vinkel mot solen hade alltså på grund av, bland annat, issmältningen
rubbat sig och Jorden hade så att säga börjat vackla lite och delvis därför hade
klimatet radikalt förändrats. Det som enligt vetenskapen skulle ha tagit flera
århundraden att förändras hade bara tagit ca femtio år. Detsamma var det med
åldersbestämmandet, man hade kapitalt missbedömt säkerheten i de metoder
man använt för att avgöra åldern på geologiska upptäckter i tidsperspektivet av
ske-endena, så de levde verkligen i förändringarnas tidevarv.
Det mänskliga intellektet och de vetenskapliga rönen stödde sinnets förmodade
överlägsenhet i förhållande till andliga värden och tron på en andlig överhöghet.
Man blundade medvetet för och förnekade möjligheten av en medveten avsikt
och mening med livet och i samband därmed manipulerad styrning och
övervakning.
Pengar, makt och girighet styrde alla för människorna viktiga avgöranden.
Många böcker hade skrivits, kanske omedvetet, som varningar för människan
och för inspiration, men ingen hade förstått det eller brytt sig om det på allvar.
Man förstod inte att man från den väntande andevärlden beredde vägen enligt
den plan som låg och ligger till grund för våra liv på planeten.
För att bara nämna några typer av milstolpar såsom uppfinningar, upptäcksresandes teorier, kanske fantasier och dessas upphovsmän, ex.vis Einstein,
Milliken, Pasteur, Verner von Braun, Leonardi Davinci, Schyll Vern, David
Brown med många fler som påverkat utvecklingen på många plan och sätt att
tänka. Davinchicoden och Änglar och demoner, En Världsomsegling under
Havet var några av dem.
75
76
För att inte tala om Columbus, den som verkligen upptäckte Amerika, i den
meningen att något hände där, eller som det stod i skrifterna, ”De vingformade
länderna bortom Etiopiens gränser”, långt innan man visste om dem. Och bara
att få veta att bibelöversättningen från början var felaktig, det var något det. Det
kan bara kallas förändringsinspiration från andevärlden. Det hade stått: ”Där
flygfän surrar”.
De satt där, mådde bra och diskuterade dessa djupa sanningar. Alltid när de var
tillsammans kom de in på mänsklighetens väl och ve i sina diskussioner, därför
att det bara var alla människors välfärd som betydde något för dem och som var
det viktiga i deras liv. De hade lärt sig att makt, högmod och överlägsenhet var
män-niskans värsta fiende och att dessa egenskaper så gott som alltid
missbrukades, för att skaffa egen vinning. Många går gärna över lik för att få
rätt och för att få makt.
Naturkrafterna var tack och lov inte lika påtagliga på dessa breddgrader som
nedåt ekvatorn och därifrån närmast utåt, mot polerna. Översvämningarna och
tidvattnet jämte rörelser i jordskorpans förkastningsrännor var ett ständigt
problem för dem som bodde där, närmast dem.
"Det är och känns underligt och fantastiskt”, sade Mattias, som just upptäckt en
ny dimension i sin tillvaro. Allt som hänt den sista tiden hade förändrat dem,
pojkarna, på något sätt. De kände ett nytt självförtroende och upplevde detta på
något sätt, som i en klarsyn, det bara var så. De upplevde att de var sina egna
och kunde bestämma över sig själva och sina egna handlingar, de kunde ta
ansvar och det var verkligt på något speciellt sätt. Det var svårt att förklara.
"Jag tror att ni har gått och blivit vuxna, helt plötsligt”, sade Sven, när Niklas
försökte förklara hur han kände och upplevde sin situation. Luften eller kanske
atmosfären i rummet var laddad till bristningsgränden. De kände alla någon
slags utstrålning som inte gick att förklara.
Någon typ av andlighet var kanske den bästa definitionen. I alla fall så kändes
förändringen hos dem alla och de var ödmjukt allvarliga och precis som
avvaktade på vad som skulle hända. De satt alldeles tysta och bara tittade
begrundande på varandra. Mängder av tankar och känslor hos dem alla hade
skapat stämningen, i rummet.
Sven bröt förtrollningen genom en harkling. Han kunde knappt få fram orden,
så rörd var han av känslor och han började tala med bruten röst.
76
77
"Den här stunden har jag inte velat missa för alla pengar i världen, den har
övegått allt förstånd. Vi hör på något sätt ihop, våra familjer och vi alla som
personer. Jag har bara haft samma upplevelse i kyrkan förut, när jag ber
aftonbön för mig själv och när jag tänker på mamma som väntar på oss på andra
sidan i andevärlden, jag menar din mamma Mattias. Ibland upplever jag då, att
något säger till mig att det är så det fungerar, och ibland känner jag att hon är
med oss, precis som nu. Rösten knöt sig och Mattias gick fram till honom och
kramade om honom och bägge grät tyst.
”Även om vi inte ser det eller förstår det så går Änglarna före och bereder vägen
för oss om vi är mottagliga”, sade Mattias.
Många tror att änglar är någonting med vingar, som vissa kyrkor hittat på, men
det kan vara människor som dött före oss eller andra av våra bröder och systrar
som ännu inte fötts hit för att få sina kroppar, som Kristus fick när han föddes
hit. Kanske från andra system, för att hjälpa till så att profeternas profetior
kommer att uppfyllas, så är det, enligt planen.
Efter en stund när de alla hade hämtat sig kunde de föra ett normalt samtal igen.
Inte ett öga var torrt, men ingen var generad eller kände sig besvärad.
"Jo när vi åkte hit, från viken, fattade vi ett beslut, som resultat av många och
långa resonemang och diskussioner vi haft mellan oss föräldrar. Genom Netcom
har vi byggt upp ett starkt företag och en enorm maktkoncentration inom vissa
högteknologiska områden och i krediter räknat så är bolaget ovärderligt. Det är
nu dags att använda de resurser vi har på ett bra sätt, till gagn och nytta för
världen och människorna där vår hjälp kan behövas och de vill ta emot den.
Det är dags för er pojkar att ta över, men först måste ni sätta er in i företaget och
lära er att hantera det och kunskaperna som finns i teknologin, på ett vettigt sätt
och i enligt med vår fastställda policy. Ni måste också ut i världen för att prova
på motsättningarna som finns där och lära er att stå emot och framför allt att
förstå ondskan och slå ned den där det finns möjlighet”, sade Sven.
"Så vi skall ut i världen och lära oss”, sade Mattias, "Hur då”?
"Jo så här blir det, om ni nu går med på det. Ni blir något slags ambassadörer
för Netcom och vår ideologi. Ni skall lära er om och besöka olika platser i
världen där vi tror att vi kan göra en insats för människornas välfärd. Det minsta
vi kan göra är att hjälpa till att bevara goda traditioner och rädda dem från
förtryck, om de vill det.
77
78
Ni kommer inte att kunna gå kvar i er nuvarande skola, utan all undervisning
skall ni hädanefter få genom några personer som ni skall arbeta tillsammans
med, en-ligt ett väl uttänkt program. Ni kommer att läsa på distans och på plats,
det vill säga där ni är just då”, sade Sven.
"Vi har alla nödvändiga resurser och det kommer att bli mycket hög kvalite på
allt. Vi har lagt ned mycket möda och energi på att sy ihop det här konceptet,
det skall ni ha klart för er”, tillade Ariel.
"Det låter spännande och omtumlande”, sade Zeb, "men jag tror jag behöver
sova nu, jag har svårt att ta till mig mera för tillfället. Jag känner mig ut och
invänd på något sätt”.
"Ja, vi är nog alla i behov av sömn just nu”, sade Sven, ”gå och lägg er och sov
gott för vi har mycket att göra i morgon och att prata om. Jag skall bara prata
med en viss person och sedan går jag också och knyter mig. God natt med er
alla, hej då och tack för i dag”.
De växlade några ord och gick sedan upp till sina rum. Mattias såg hur Sven
stod och pratade med Gustavs mamma, med båda hennes händer i sina, och han
tyckte om det han såg, det kändes bra.
Det är ingen överdrift att säga att de sov som stockar hela natten. Mattias hade
en sådan där mjukuppvakning. Han låg på rygg i sängen och vaknade sakta.
Igenom gardinerna såg han solskenet som gjorde ljusa strimlor på väggen mitt
emot. De rörde sig litet när gardinerna rörde sig av vinden från det halvöppna
fönstret, som om de dansade, en lugn, mjuk och vacker dans till vacker musik.
Han kände den där härliga, liksom sol, sommar och vindlukten som han alltid
tyckt om.
Mattias tänkte att han måste må väldigt bra just nu och han kände sig väldigt
lugn och harmonisk. Det var skönt att bara ligga där och må bra. Han
summerade i tankarna, gårdagens händelser och försökte omfatta allt som hänt
för att få en hel bild i sinnena. De hade definitivt livet framför sig och känslan
av att allt kunde hända och att de skulle kunna göra och klara av allt de ville
göra spred sig i hela hans kropp tills han tyckte att han skulle sprängas av
glädje. För Mattias var detta definitivt en helt ny upplevelse, efter alla år av
funderingar och grubblerier.
Någon sorts ny tillförsikt och känsla hade kommit till honom. Känslan av att
sväva på moln avbröts tvärt av en knackning på dörren.
"Kom in," ropade han, för han visste att han inte låst dörren.
78
79
"Får vi komma in”, frågade Sven och stack in sitt huvud i dörrspringan. "Är du
vaken”?
"Har du Eva med dig”, frågade Mattias, med påföljd att Sven nästan föll in i
rummet med ett sånt där typiskt fågelholksutseende.
"Vadå, va Eehh---”, ja han såg verkligen fånig ut, och efter honom kom Gustavs
mamma Eva in med ett glatt leende, betydligt mer samlad och förstående.
"Vad menar du”, hur kan du veta---------.
"Jag är inte dum på något vis, men berätta”, är du bussig.
Nu var Sven alldeles röd i ansiktet och verkade inte alls behärska situationen,
utan tittade på Eva som för att få hjälp. Mattias låg i sängen och stödde sig på
armbågen i det han tittade på dem båda och sedan brast de alla tre ut i ett gapskratt som nästan blev hysteriskt.
Mattias skrattade så han kiknade och kunde inte sluta, utan Niklas som kom in i
rummet i sin pyjamas, ditlockad av oljudet fick ta honom under armarna och dra
ut honom på balkongen och ruska på honom tills han började andas igen. "Vad i
hela världen är det som står på”, frågade Ariel som just kom in i rummet.
"Får man komma in”, frågade Zebs mamma som just stack in sitt huvud och det
resulterade i en ny skrattsalva från dem alla fast det var bara Mattias, Eva och
Sven som visste vad de skrattade åt.
"Javisst kom in”, sade Mattias som återfått förmågan att andas, alla andra är ju
här. Och nu hade de alla samlats i rummet och såg frågande ut.
"Ja, eftersom Mattias tydligen redan vet vad det är frågan om får jag väl tillkännage förlovningen mellan mig och Eva, så här på morgonkvisten”, sade
Sven och kramade om Eva.
Det blev ett väldigt kramande och pussande och gratulerande och alla verkade
mycket glada över arrangemanget, vilket även Mattias var och det sade han rent
ut till Svens och Evas glädje.
Det var länge sedan Mattias fått en sådan varm kram som han nu fick av Eva
som sade att hon skulle göra sitt bästa för att ta hand om dem, alltså Sven och
Mattias.
79
80
"Grattis kompis”, sade Zeb och dunkade Mattias i ryggen och gav honom en
kram, nu har vi var sin morsa, hoppas hon inte blir lika efterhängsen som min
bara”, sade han och de skrattade hjärtligt och tittade på föremålet i fråga.
"Vad är det ni skrattar åt”, sade Zebs mamma och började jaga dem, för hon
förstod vad saken gällde och att de förlät henne för hennes omtänksamhet och
så var det full fart i pyjamasgänget igen och kuddarna yrde i rummet tills de alla
var utmattade.
"Vad har jag egentligen gett mig in i”, sade Eva storskrattande. Så här roligt har
jag inte haft på åratal.
"Välkommen i gänget”, sade de alla på en gång.
En timme senare åt de frukost tillsammans där nere, i patian där de haft den
gemensamma andliga upplevelsen i går. Niklas hade sagt till Mattias efteråt att
han trodde upplevelsen bottnade i yttre påverkan.
Han hade läst mycket om människokroppen och om efter dödenuplevelser och
trodde definitivt på en andevärld på sidan om vår egen och visste helt klart att
människans medvetande ligger utanför den egentliga fysiska kroppen, därför att
läkarvetenskapen inte kunnat bevisa någonting annat.
Han hade bland annat läst en bok från slutet på 1900 talet av en Dr Ritchie som
berättade om en självupplevd händelse och vänner till honom visste att han inte
var någon lögnare av speciella anledningar.
Nåväl, när de var färdiga gick de ned till hamnen i samlad tropp. Vädret var som
vanligt fint med små fluffiga moln som drog över himlen. Det var inte speciellt
mycket folk ute och butikerna hade precis öppnat i sommarstaden.
"Det blev kanske litet för mycket i går”, sade Sven, "och det fortsatte tydligen i
morse, men vi är ju i alla fall utvilade och kommer att orka med mera i dag, eller
hur."
"No problem”, sade pojkarna, "we are fit for fight och det var tydligen de andra
också, nickande till bifall.
"Mattias du får ta os ut till Tratten, som tycks vara något alldeles speciellt”,
sade Ariel.
Zeb berättade för de andra om Tratten och de rön de gjort där, och Sven nickade
gillande, liksom Ariel och Niklas pappa som tittade på varandra och nickade.
80
81
"Det låter som om en väl kamoflerad sändare och mottagare skulle kunna få
plats där. Ni kanske har funnit platsen för en ny huvudrelästation. Tänk om vi
kan förstärka och bygga en ny station i klippan, för viken är ingenting att tänka på
läng-re”, sade Niklas pappa.
"Är det riktigt att ingången nedifrån ligger under vatten och att den inte syns
utifrån”, frågade Sven intresserad?
"Javisst”, svarade Mattias, "den ligger över en meter under vattenytan och är två
meter hög, och förmodligen går den att fördjupa ytterligare”.
"Mycket intressant, ta oss ut dit så får vi titta på den och analysera den. Om vi
skall använda den som Erik antyder så får vi inte visa oss i närheten av den över
vattenytan, utan göra allt arbete underifrån och upp, eller hur. Går ni med på att
vi projekterar den pojkar, den är ju trots allt er privata egendom just nu."
”Men, naturligtvis”, svarade pojkarna.
De stod nu vid ett stort stenbord på ett torg nere i stan och pratade med
varandra. Sven tog fram rullen som han haft under armen och vecklade ut den
framför dem. De ställde sig runt bordet och tittade på ritningarna och kartorna
som rullen bestått av.
"Vi skall bygga tre villor vid viken, lite högre upp på sluttningen in i skogen, en
för varje familj. De skall byggas för att kunna bestå över mycket lång tid och vi
skall inte pruta på kvalitén. Materialspecifikationerna är redan klara och i övrigt
så har vi gått igenom detaljerna och ritat husen för att passa var och ens önskningar och det har inneburit att vi bygger tre identiskt lika hus, bra va.
Faktum är att byggnationen påbörjas inom någon vecka. Vi har jobbat på det
här i flera år nu, så egentligen gjorde sprängarna oss en tjänst hur obehagligt det
än blev, och även om det kom oväntat”.
"Varför bygger ni husen så långt upp”, frågade pojkarna, "kommer kanske
vattennivån att höjas ytterligare, är det så, eller”?
"Det är mer än troligt, kanske helt säkert”, svarade Erik. Ni skall senare i
veckan, när ni kommer till Huvudkontoret få se prognoser över många
förändringar som ytterligare, tveklöst kommer att drabba oss alla som lever här
på jorden.
81
82
Men det blir senare och nu tycker jag att Mattias får ta oss ut till Tratten som jag
brinner av intresse av att få se. Jag kan knappt vänta”.
"Du har väl kontrollen med dig Mattias”, frågade Sven.
"Men naturligtvis”, svarade Mattias indignerat.
De började gå mellan de trevliga små husen, och framför allt gamla, ned till
bryggan och båten. Nya människor defilerade förbi båten som låg där i all sin
prakt, såg de på avstånd, och bryggstammisarna satt vid borden på serveringen
likaså. Redan hundra meter därifrån aktiverade Mattias båten och skyddet över
manöverutrymmet och de övriga nödvändiga faciliteterna fälldes ned och det
gick ett sus över bryggästerna och bland de många övriga båtresenärerna.
De hejade till höger och vänster för nu började de bli kändisar och Sven och de
andra besvarade de frågor de kunde besvara, vänligt och tillmötesgående. Eva
som tagit ledigt för dagen för att följa med, var ju ortsbo och välkänd och
många höjde ögonbrynen när de såg henne i sällskapet.
När de kommit upp på båten, var det någon som ropade. Hörru Eva varför är du
med det där gänget. Då tog hon Sven under armen och sade, "får jag presentera
min blivande man, vi förlovade oss i går kväll”.
Först blev det alldeles tyst och sedan blev det hurra och grattis, och Sven såg
faktiskt mäkta stolt ut, och Mattias log nöjt.
Niklas och Zeb tog tag i Mattias armar och höjde dem upp som på en boxare
som vunnit en match och skrek, "och Mattias har fått en ny mamma” och det
utbröt ett jubel och skratt och bravorop.
"Kan inte vi göra stan i stället”, frågade Zebs mamma, "så kan karlarna åka
ensamma”.
Av förståeliga skäl ville Eva följa med, men de andra, Zebs och Niklas mammor
hoppade gladeligen av båten och försvann bortåt bryggan medan båten tyst gled
ut ur hamnen.
Mattias hade skickligt tagit ut dem ur hamnen med den manöverkombinerade
joysticken. Han tyckte det var rena drömmen. Det var ju som om båten kunde
läsa hans tankar när han, samtidigt som han rörde spaken planerade rörelserna
och den då rörde sig väl avvägt och precist.
82
83
Vad han inte visste var att de missar han själv kunde göra automatiskt rättades
till av känselkroppar utmed båtens sidor och ändar. Huvudsaken var att den som
manövrerade båten angav rätt huvudriktning och i samband därmed position.
Egentligen var det bara att ge rätt färdriktning på displaykartan.
Liahona var med sina 30 meters längd och 5 meters bredd och 2 meters fribord
en riktigt komfortabel fästning av instrumenten att döma men ingenting
avslöjade den exteriört i det avseendet. Man kunde inte avläsa någon typ av
strålning över huvud taget utanför skrovet.
"Kommer ni ihåg hur Per mätte upp sundet på vägen till Norrholm i går, vi ska
göra samma sak med Tratten så vi rundar den med etthundra meters avstånd och
ser till att vi får en totalbild av både klippan och grunden, det finns ett speciellt
program för den sortens mätningar”, sade Erik.
"Vi gör sonderingen med olika ultraljudsfrekvenser och använder ett speciellt
magnetfältsobjektiv och dessutom använder vi en frekvens som inte finns känd
inom det normala electromagnetiska spektrat. Vi förstår inte vad det är men
verkningarna blir ändamålsenliga och det var Erik som liksom genom en slump
kom på det. Själv hävdar han att han först drömde om det natten före och sen
testade han det och det fungerade.
Precis som när jag testade den nya motorprincipen och fick den att fungera”,
sade Sven. ”Vi får faktiskt fram materia ur tomma intet genom partikelacceleration och den försvinner när den responderat, vi kallar det Delfinteknik.
Vågmekaniken som den förståtts har bara ansetts bestå av vågor men ingen har
ens kunnat förklara vad de är eller består av men vid hastighetsförändringar och
riktning kan de bli kännbara och genomskärande i vanlig materia. Livsfarligt att
handskas med om man inte vet vad man gör, allting handlar om och undersöks
ur grundbegreppet, att vår planet är en skapelse och skapad av intelligenta
varelser.
De hade nu kommit fram och Mattias körde sakta runt ön. Sven tryckte fram en
skärm i kartläsningsbordet och de tittade alla ner i det infällda utrymmet.
"Då börjar vi då”, sade Sven när han projekterat in hela Tratten i kammaren och
ställt in kordinatorerna. "Nu försöker vi bara hålla avståndet något så när och
fortsätter köra sakta runt ön. Mattias gör en bana runt ön och sätt på autopiloten
och kontrollera att vi inte är observerade utan ensamma."
83
84
De tittade alla ned i projektionskammaren där en tredimensionell bild växte
fram allteftersom båten fullbordade sitt varv. De såg hela klippan invändigt och
utvän- digt jämte vattenytan, bottenkonturerna och berget som ön låg på.
"Nu har vi alla data vi behöver för att kunna projektera inför byggandet av en
bemannad station i och under Tratten och det var ju okay för er pojkar," sade
Erik.
Helt otroligt tyckte pojkarna som fortfarande tittade på bilden eller komplexet i
kartbordet. "Ja naturligtvis gör vi det."
"Vi går ned i berget under klippan, förstärker det och bygger en undervattensstation med infart under och hamn ovanför vattenytan inuti Tratten. Vi kunde
inte ha fått tag i en bättre möjlighet, tack skall ni ha pojkar”, sade Sven.
Sven förde över alla data till huvudkontoret, talade om vad de ville ha gjort och
bad dem ta itu med det omgående.
"Tratten var mycket större än jag trodde, och det var bra. Ni har ju inte sett er
omkring på båten ordentligt, ännu, så det är lika bra att vi passar på just nu när
vi ändå har tid”, sade Sven. Det finns hytter, både enkel och dubbel, som
faktiskt är mycket komfortabla.
Köksdelen är som ni förtår inte speciellt stor, men det mesta är automatiserat, så
det räcker till för att laga all sorts mat och man slipper att göra de flesta
förbered-elserna själv. Det är bara att ställa in programmet och ladda med
råvarorna.
De följde Sven hack i häl och han hade inte överdrivit. Allt var till belåtenhet
och man skulle faktisk kunna bo på båten under långa perioder utan problem.
"I morgon eftermiddag, redan, följer ni med mig till Huvudkontoret, där ni skall
få utbildning på Liahona och få träffa de personer som skall hjälpa till med och
ta hand om er och vara era lärare framöver, på era uppdrag”, sade Sven.
"Vi skall visa er en sak till innan vi åker tillbaka. Erik vill du vara snäll och
förbereda kassetterna för dykning, vi gör en tur alla tillsammans”.
Erik kom tillsammans med de andra ned i gången, från däcket och två dörrar
öppnades, vid slutet på trappan, en på varje sida. De klev in och satte sig i några
stolar i ett utrymme med en vacker instrumentpanel längst fram. De spände fast
sig med bältena och satt väldigt bekvämt, som i en bättre turistbuss, mycket
komfortabelt. Man kunde höra ett Zummerljud och de upplevde och kände att
84
85
de förflyttades, men mycket tyst och mjukt. Och så helt plötsligt så var de under
Liahona i en undervattensfarkost som mjukt gled fram genom det klara vattnet.
"Om ni förstärker Seabirds prestanda några tusen gånger så kommer ni nästan
upp till de möjligheter som Liahona kan prestera”, sade Sven. "Det är förresten
Erik som chefar över den tekniska utvecklingen på Netcom och det här är bara
en bråkdel av vad han och Ariel har producerat under årens lopp. De har så att
säga slagit ihop sina olika arbetsområden med mina och så har vi utvecklat allt
på ett tvärvetenskapligt sätt, utan att några outtalade fysiska gränser hindrat vår
fantasi, att spekulera. Men vi har haft god hjälp”, sade han så tyst att de inte
hörde vad han sa.
Pojkarna började ana att deras föräldrar, som aldrig skröt över något de var bra
på, hade större förmågor än de någonsin reflekterat över, av allt att döma, med
tanke på vad de just nu satt i, under vattenytan. De tittade på den andra
farkosten som gled upp vid sidan om dem. De vinkade till varandra och kunde
obehindrat kommunicera mellan farkosterna.
Mattias såg att, till och med de här små ubåtarna, var tuffare bestyckade än hela
Seabird var, mycket mer avancerade, med plats för fem personer i varje.
"Vad tycker ni om det här kassettsystemet pojkar”, frågade Sven, "vi har fyra
manöverkassetter i Liahona och vilken som helst av dem kan användas som
räddningskapsel, transportmedel eller bara som manöver eller stridsstation. Ni
kommer, som jag sade att få utbildning på allt ni behöver kunna”.
De tog en tur runt ön. Sven kontrollerade att allt var lugnt ovanför dem genom
Liahonas bevakningssystem som skulle varsko dem om något oförutsett inträffade. De fick på inga villkor sammankopplas med Tratten, av eller genom någon
som kunde se dem och börja undra vad de höll på med.
"Vi tar och fördjupar rännan mot ingången, det skall gå bra enligt skannerkarTan”, sade Sven. "Det kan väl du göra Erik”.
Erik svarade okay eftersom det var han som rattade den andra farkosten. Han
gick fram mot grottans infart och ställde sig mitt under öppningens tak, under
vattenytan, tog spjärn med ett par griparmar och började blåsa med
jetaggregaten bakåt, både de främre och de bakre.
"Hur ser det ut”, frågade han Sven som höll sig på sidan om och dirigerade.
"Bra du kan öka kraften något----------, nu räcker det”.
85
86
Öppningen var nu säkert fyra meter hög och lika bred längst ned. En djup
infartsränna hade bildats där man nu kunde se berget längst ned under sanden.
De tog sig försiktigt in med båda undervattensfarkosterna och lade till vid
kajkanten med stävarna. Pojkarna visste ju hur det såg ut men de övriga såg
mäkta imponerade ut, och inspekterade allt nedifrån och upp och tillbaka ned
igen.
"Det här är ju som att läsa en bra äventyrsbok och lika spännande”, sade Eva.
"Min pappa berättade någon gång om Tratten och om mystiska saker som hände
och hade hänt där, men det här visste vi inget om. Vad bra att Anders får vara
med om det här nu, vi har ju lagt långrev här ute många gånger, men det är
också allt”.
"Vad menar du med att Anders får vara med nu”, frågade Mattias och tittade på
Eva, lite undrande, därför att han liksom de andra nu tyckte att de hade fört
Anders lite bakom ljuset, med tanke på vad som hade hänt, men absolut inte
medvetet.
Eva tittade förvånat på Sven som förklarade. ”Pojkarna vet ännu inte att Anders
arbetar på Netcom. Vi har hållit dem utanför all vår verksamhet, utan undantag,
för att de skulle få en opåverkad uppväxt och kunna bilda sig egna
uppfattningar och göra egna ställningstaganden om det mesta de fått lära sig i
skolan och av kamraterna”.
" Aj Aj då”, sade Eva förvånat, "då förstår jag och jag hoppas att få lära känna
dig mycket mer och bättre Mattias”, jag tycker redan om dig, väldigt mycket
och nu får du väl lära dig känna Anders som någon slags halvbror”.
Det var en ny tanke som ännu inte kommit till honom, men som var mycket
intressant. De tog sig tillbaka till Liahona, dockade och begav sig tillbaka till
Norrholm.
Sven som läst deras tankar, sade, ”ni behöver inte ha dåligt samvete för ert köp,
vi har redan diskuterat detta med Anders som inte ens tänkt den tanken”.
"Skönt”, sade pojkarna som kände sig lättade, "det var faktiskt inte vår avsikt att
lura honom”.
Liahona sköt fart och det kändes mäktigt att föra henne tyckte Mattias, han fick
en maktkänsla han aldrig upplevt förut och det märktes att Zeb och Niklas som
stod bredvid honom upplevde detsamma. Hon kändes lätt men ändå tung och
86
87
massiv, stabil på något sätt, det var svårt att förklara. De visste ju ännu inte
vilka kvalitéer hon hade men anade det värsta och bästa.
"Nu har vi använt två kassetter, men det finns fyra, så vad är de andra två till,"
frågade Mattias.
"Vi står just nu i den femte, egentligen”, svarade Erik, "men det är rätt, det
finns två till av samma sort som dem vi redan använt. Ni kommer att få veta det
när ni börjar utbildningen om några dagar, men inte förrän då, så ni får ge er till
tåls till dess”.
"Vi kan väl säga så mycket som att, vår satellitstation är mycket större än någon
troligen kan förstå, av dem som är oinvigda och att de manöverkassetter vi nu
använt också används i det sammanhanget på ett speciellt sätt”, fortsatte Sven,
"men nu kan vi inte säga mer, och allt ni nu sett och hört får ni inte prata om
med någon annan än de som ni kommer att arbeta intimt med och som är
klassade som, icke säkerhetsrisker, förstått”.
Pojkarna kände allvaret och tyngden i Svens, " Förstått."
"Yes, sir."
"Vi vet just nu inte om vi drömmer eller är vakna”, svarade Niklas och nöp sig i
armen för att övertyga sig själv om vilket som var fallet, och de övriga
skrattade.
"Nu kan jag och börjar förstå att Netcom kan utsättas för spionage av den högre
graden, till vilken kostnad som helst”, sade Zeb, som började få en vision av
vad som väntade dem och förväntades av dem.
"Ja en av anledningarna till att vi måste ta ut er ur skolan just nu, ja faktiskt
måste, är att ni är en säkerhetsrisk för er själva. Ni måste få en annan typ av
utbildning, förutom den ni får enligt den vanliga skolplanen”, sade Ariel.
"De som vill komma åt oss kommer nu att på alla sätt försöka pressa oss, så vi
måste byta strategi helt och hållet, vad det gäller säkerheten för våra familjer,
oss alla utan undantag”, sade Sven allvarligt.
De lade till vid samma bryggplats som de lämnat. Bryggstammisarna hade satt
upp skyltar med reserverad plats, till irritation för många nykomlingar, men nu
förstod de varför och ingen sade något ofördelaktigt, utan visade bara intresse.
87
88
"Jaså här är ni”, sade en välbekant röst bakom dem när de var på väg upp mot
byggmaterialfirman. "Jag trodde väl att ni skulle vara på väg till Sanderssons
med tanke på att ni inte längre har något hus att bo i häruppe”. Materialfirman
hette nämligen så.
Det var Kaj som ville ha ett samtal med Sven och rapportera till honom
angående bärgningen och en del andra saker som var viktiga. De gick något åt
sidan, efter de andra för att få prata ostört. När Kaj lämnat dem och de var
framme vid firman beställde Ariel material genom en specifikation som Netcom
sände över via nätet. De jobbade för högtryck därnere i Stocktown just nu.
"Vi måste vara väldigt försiktiga just nu”, sade Sven. "Kaj har just berättat att
det hänt mycket som indikerar att vi är iakttagna och påpassade av utländska
agenter och journalister efter ubåtsincidenten. Personer som kommit till vårt
land under falsk identitet har opererat ute vid huset strax efter och under
bärgningen och de måste ha blivit tipsade på något sätt i förväg.
Ingen av er får vara ensam på stan eller på någon annan plats. Toaletten är enda
undantaget och det är allvarligt menat och måste efterföljas precist. Vi kommer
dessutom att vara övervakade av vår egen personal enligt en speciell strategi”.
"Vad säger ni till journalisterna”, frågade Mattias.
"Bra fråga”, svarade Sven, "vi säger att vi inte riktigt vet vad som är på gång,
men att de som sprängde huset letat efter något som skulle finnas kvar sedan
invationskriget för många år sedan och att vi inte förstår vad det skulle kunna
vara i så fall. Ingen kunde ju se något på platsen för sprängningen så det vi
säger verkar trovärdigt. Det gick ju inte att hålla sprängningen hemlig och
väldigt många såg farkosten som bärgades bort”,
"Så fort det blivit lugnt därute, och vi har säkrat området, skall vi forsla bort allt
som finns i källaren”, fortsatte Sven. "Jag tror att de försökte komma åt något
som de inte visste vad det var exakt och de har definitivt inte gett upp ännu,
men har nog insett att, härute finns det ingenting att hämta”.
De satt nu i ett av konferensrummen på hotellet. Sven redogjorde för situationen
och alla inblandade var närvarande. De nämnde ingenting om deras egen planering för Kaj, trodde de. Sven och de andra hade bestämt sig för att hålla alla
gemensamma arrangemang på ett affärsmässigt plan, i god anda. Försvaret
betalade dem för att bevaka kusten och nu måste de anstränga sig ytterligare och
noggrannare, samt använda de senaste teknikerna de forskat fram.
88
89
Bärvågsobjektivet som gjorde det möjligt att skanna av Tratten skulle bli till
ovärderlig hjälp samt de nya energialstrande motorerna som gjorde alla fossila
bränslen och kärnbränslen onödiga, helt och hållet.
De kunde nu få obegränsade starka elektromagnetiska flöden och även nya
spectra hade öppnats för dem. Det skulle bli möjligt att med tiden utföra interstellära rymdfärder och det var väl den största teknologiupptäckten de gjort
hittills. Men denna kunskap kunde de inte lämna ut ännu, liksom den att de med
hjälp av objektivet hittat en planet utanför deras eget solsystem som nästan var
en kopia av deras egen planet men på ett stadium som var likt deras eget men
ändå inte helt likt. Planeten omgavs av olika skikt bestående av finare, dem
emellan avskiljda zoner och det fanns all anledning att studera fenomenet
vidare. Ibland tyckte de att bevakningen och övriga sådana jobb började bli
triviala ting, men ändå nödvändiga, och nu skulle pojkarna involveras i allt
detta och det skulle bli roligt och intressant på ett speciellt sätt att arbeta med
oprövade sinnen.
De pakter och överenskommelser som slutits och tecknats mellan länderna,
gjorde att gränserna var öppna, mer eller mindre, vilket innebar att
människorna, nästan vem som helst, kunde färdas fritt mellan dem. Det var lite
si och så med polisens gemensamma bevakning av de kriminella elementen och
korruptionen bland de styrande var enorm.
De flesta människorna i maktposition passade på att sko sig själva på andras
bekostnad, på olika sätt. Etik och moral var relativt okända begrepp för de
flesta. Sunt förnuft gjorde emellertid att de som styrde visste att alla var
beroende av varandra och därför fanns det ett visst mått av demokrati kvar i
regelverket. De som hade makten och kapitalet vakade noggrant över sitt
försprång och de skulle aldrig låta något komma ifatt dem som kunde förstöra
den balansen. Så var den intellektuella inställningen hos de flesta som inte
kunde se längre än näsan räckte.
De andliga värderingarna undertrycktes av sinnets, för dem, troliga
överlägsenhet till stor sorg för de behövande, den stora massan.
Och detta skulle nu familjerna ta itu med och då speciellt pojkarna, deras
framtida påläggskalvar, om de var intresserade, och det var de definitivt.
"Finns det några länder som fortfarande har kommunikationssatelliter uppe”,
frå-gade Zeb.
"Ja det finns ett antal rena sådana satelliter som tillgodoser allas behov både till
sjöss och till lands, men alla andra typer av bevaknings och stridsenheter har
89
90
förintats genom det man kallade för stjärnornas krig, så nu har vi själva nästan
total makt däruppe till många stadsmakters förtret, de som känner till det. De
har inte möjlighet att kontrollera det rätta förhållandet men de vill gärna ha
kontrollen för egna syften, och det måste vi sätta stopp för”, sade Sven.
"Det är ingen slump att vi fått de framgångar vi har fått och vi har i familjerna
diskuterat det här otaliga gånger och den där speciella känslan har gjort att vi
känner oss utvalda på något sätt och vi vill därför bevaka medmänskliga rättigheter på alla plan”, sade Erik.
Kaj tittade på dem, mycket undrande. De hade glömt bort honom helt och när de
alla tittade på honom sade han hastigt. "Jag har inte hört något och det jag hört
stannar hos mig. Mina läppar är förseglade, men tack för förtroendet och nu blir
det ännu roligare och mer meningsfullt att arbeta med er för jag har i grunden
sa-mma värderingar och det vet du Sven, eller hur”.
"Ja jag vet, och jag litar på dig”, sade Sven. Det är Ok och vi skall involvera en
till och det är den där journalisten vi träffade på vid viken. Jag vill att ni pojkar
tar kontakt med honom och känner er för så att vi kan introducera honom på
något sätt, som ett språkrör utåt”.
"Ja nu vet ni pojkar hur allt ligger till och hur vi resonerar”, sade Sven när Kaj
och de andra lämnat överläggningarna och de var ensamma i rummet, Eva, Sven
och pojkarna.
”Ja det är mycket vi fått sätta oss in i de sista dagarna”, sade Mattias, " och
framför allt fått vara med om, som göra att vi känner oss minst tio år äldre just
nu. Vi förstår också varför vi är tvungna att ändra våra vanor och framför allt
vår skolgång och det är helt i sin ordning, vad mig beträffar”.
"Jag måste ju säga att det har varit väl mycket på en gång. Det här med en satellitstation, rymdforskning, fartygsbyggen och säkerligen bra mycket mer är
nästan mer än man kan smälta, men ändå svårare är det att få allt att gå ihop
förståndsmässigt, men det kommer säkert att gå”, sade Zeb.
"För mig och Zambo är det också Okay”, kommenterade Niklas.
"I morgon eftermiddag åker vi alla ned till huvudkontoret, så att ni får installera
er inför genomgången och grundutbildningen som ni måste gå igenom. Resten
av dagen ägnar vi åt att göra vad vi vill och så sover vi ut tills i morgon, men
håll er tillsammans som vi sagt," sade Sven.
90
91
Pojkarna gick ut i solskenet för att flanera några timmar på stan.
"Vi går ned till Gustav på stadskontoret”, sade Zeb. "Vi ber att få titta på
kartorna för att få se hur stora förändringarna är efter vattenhöjningen”.
Sagt och gjort de begav sig dit och de fann Gustav som var inne och han stod
gärna till tjänst med den information som fanns till buds.
”Jag vet att Netcom har mycket bättre information om läget än vi har här, men
håll till godo med det vi har."
Han visade hela kusten på en skärm och förändringarna var mycket större än de
hade trott.
"Här uppe på de nordligare bräddgraderna har vi klarat oss mycket bättre än de
gjort längre ned mot ekvatorn eller något högre upp. Många länder har förlorat
mer än femtio procent av den ursprungliga landarealen. Nya landytor har bildats
på en del ställen och två stora kontinenter glider sakta och vrider sig mot ekvatorn.
De stora havsdjupen, fickorna, har gått ihop och vattnet pressats upp. Och hör
här då, det verkar som om de stora bergsveckningarna sjunker ned och blir mer
eller mindre slät mark. Tendensen är att det kommer att bildas en enda stor
kontinent utmed ekvatorn, om förändringarna fortsätter som de börjat, och allt
vi kan göra är att avvakta och följa med. Det låter enkelt men katastroferna är
ofattbara och kommer att accelerera och bli fler och lidandet större för stora
folkgrupper. Frågan är när den här delen, vårt landområde, kommer att börja
röra sig snabbare och vart i så fall.”
"Det är tur att det finns så mycket vatten som kan kyla ned lavaströmmarna
snabbt och att landmassorna till synes glider ovanpå som flytande skikt och det
här är precis vad profeterna talat om för flera tusen år sedan. Att solen är så röd
vid horisonten beror på att atmosfären är nedsmutsad av föroreningar”.
"Det var värst vad du kan mycket om det här”, sade Zeb beundrande.
"Jag kan mycket mer än så”, svarade Gustav. "Jag har studerat religion och
fysik i många år, och har lärarkompetens för mer än så. Men humanism är min
inrikt-ning. Det kommer säkert tillfällen för oss att språka vidare framöver, eller
vad säger du brorsan," sade han skrattande och knuffade till Mattias som flinade
till-baka.
”Är det något mer ni undrar över”, frågade han?
91
92
" ej inte just nu”, sade Niklas, " men vi återkommer och tack för att du tog dig
tid med oss”.
"Det gör jag mer än gärna, ni är alltid välkomna”.
Pojkarna gick ut och strövade sakta genom affärskvarteren. En bilsalong
tilldrog sig deras intresse och de gick in för att bese läckerheterna.
"Vilka bilar”, sade Mattias med verkligt intresse.
"Ja man blir verkligen sugen på en sån där”, sade Niklas, när de beundrande
tittade på en stor bil med vinröd metalliclack, en cabriolet.
"Wooov, den skulle vara något att ha, eller hur”, sade Zeb.
Förälskelsen stod tydligt att läsa i deras ansikten. Det var nog första gången de
känt så starkt för någonting materiellt.
"Jag tror jag dör”, sade Mattias med okontrollerad röst. Det var definitivt inte
likt honom att uttrycka känslor på det sättet
.
"Nu har det brutit ut," sade Niklas och tittade oroat på Mattias som liksom i
trans gick runt bilen och kände på den. Och så började han gapskratta. Hans
snille hade fattat ett beslut.
"Vi skall ha den här bilen, det bara är så," sade han. ”Får vi provsitta den”,
frågade han en man som kommit fram till dem med oroad min.
" Javisst får ni det."
De satte sig försiktigt i den alla tre och Mattias sade andäktigt, " Lädersäten."
Han strök över den svarta ytan på sätet, som var mjukt som sammet. " Man
sitter så skönt att man inte vill gå ur bilen," sade han till försäljaren som tittade
undrande på honom.
" Nja, det måste man nog i alla fall," sade han.
" Jag vägrar och vill inte, " sade Mattias och de andra började gapskratta och
tittade på säljarens minst sagt frågande ansiktsuttryck.
" Vill vi ha den," sade han med hög röst till de andra.
92
93
" Det vill vi," svarade Niklas och Zeb och föll in i samma jargong och nu
började mannen bli röd i ansiktet. Han trodde tydligen att han hade med några
huliganer att göra och började stammande protestera och tappade kontrollen
helt.
" Det begriper ni väl att vi inte kan köpa den," sade Mattias, fortfarande med
hög röst till de andra. "Hur mycket kostar den”, frågade han den stammande
mannen.
" Mer än ni kan drömma om, blev svaret, det är ett speciellt exemplar, en utställningsbil. Den kostar tvåtusen krediter, och förresten…….
" Vi tar den," sade Mattias och gav honom sitt kort som han lossade från kedjan
runt halsen.
Det var nog ingen annan än de själva, och kanske inte de heller, som visste vad
de skrattade åt. Niklas och Zeb kiknade av skratt i baksätet. Kanske var det
spänningen som släppte, än en gång, efter allt som hänt den sista tiden och
under alla omständigheter var det en lustig emotionell förälskelsereaktion, men
bilen var verkligen någonting speciellt.
Det hade nu blivit en liten folksamling runt bilen, precis som på bryggan och
man tittade på dem med blandade känslor. Niklas och Zeb skrattade fortfarande
och det gick inte att hålla sig för skratt när man hörde och såg dem, det liksom
smittade av sig och snart var det full fart även på dem som stod runt omkring.
Försäljaren kom tillbaka med kortet och sade att allt var klart och att bilen var
deras. De hade nu blivit igenkända och alla började diskutera med varandra och
berätta vad som hänt tidigare och nu började det bli rena hysterin med hejarop
och skratt, än mera.
"Öppna dörrarna," ropade Niklas till den fortfarande förvirrade försäljaren, som
genast skyndade sig att låsa upp de stora panoramafönstret i gatunivå.
Mattias startade bilen och kryssade ut mellan bilarna mot glasrutorna och den
vilt upplåsande mannen. Han fick upp dörrarna och torkade sig i pannan med en
trasa. De gled ut på gatan i sakta majestät, och bilen var urtjusig, där den gled
ned mot hamnen med pojkarna i och många sprang bredvid dem.
"Det är grabbarna med hunden," skrek någon som varit med även i bilaffären.
De är inte kloka fortsatte han skrattande.
93
94
Det var många som tittade ut och undrade vad som var på gång och ut ur en port
klev den unge journalisten, Hjalmar, från viken. Mattias stannade bilen och bad
honom kliva in och sätta sig, vilket han förbluffat gjorde utan någon
kommentar, men frågande.
De hade nu läget under kontroll och Niklas och Zeb satt i baksätet alldeles
utmattade. Vilken dag, igen. Varmt och skönt med en vind som fläktade från
sjösidan, och i en cabriolet gled de upp mot hotellet i sakta fart. Underbart. Nu
började reaktionen komma även över Mattias som så sakteliga insåg vad som
hade hänt. Han skrattade så tårarna rann när han stannade bilen utanför hotellets
foaje och gav nycklarna till Sven och Eva som stod där utanför.
"Var snäll och parkera bilen", sade han och försvann vilt skrattande in genom
dörrarna. Sven och Eva tittade på varandra och på de andra som även de börjat
skratta igen liksom Hjalmar som känt igen Sven och Eva och såg deras häpna
frågande ansikten och överlämnandet av nycklarna.
Skrattande presenterade Hjalmar sig för dem och förklarade att han ombetts att
kliva in i bilen av Mattias och att han inte visste varför, eller varför det varit ett
sådant tumult nere i stan strax före och nu stod de där, tre helt oinvigda
personer.
Niklas och Zeb hade nu hämtat sig och började förklara och berätta hackigt vad
som ägt rum. Mattias var fortfarande osynlig men de kunde höra hans kikningar
därinne och en hotellgäst gäst kom ut och sade att: "Jag tror han behöver hjälp
av någon”, pekande inåt hotellet.
"Javisst ja, precis som häromdagen", for det ur Zeb som rusade in för att hjälpa
Mattias som helt tappat andan. Han släpade ut honom till allas förvåning och
satte honom på en stol i uteserveringen och sade åt Niklas att hämta ett glas
vatten och en handduk.
Det tog tid att få ordning på honom och att få en sammanhängande berättelse.
Hjalmar noterade både i blocket och i minnet sin vana trogen och Sven började
få ryckningar i ansiktet liksom Eva och de försvann in genom dörrarna snabbt
när de såg att Mattias började skratta igen. Det måste ha slagit frigörelseslint i
boetten på något sätt.
"Vi måste köra honom till läkarstationen så att de får ge honom något lugnande.
Något har hakat upp sig", sade Hjalmar skrattande, " det här är ju fördömt. Vi
kanske behöver något själva sade han till Niklas och Zeb som röda i ansiktena
försökte bemästra sig för Mattias skull. Hjalmar startade bilen och så bar det
iväg igen med tre vilt skrattande nedsmittade personer.
94
95
Det tog tid att få ordning på dem i sjukstugan och läkaren som även han hade
svårt att hålla sig uppmanade dem att gå och lägga sig omgående utan att tala
med någon annan. De fick något lugnande och körde hem igen. De vågade inte
titta på varandra utan skiljdes åt och gick in på sina rum.
Morgonen därpå vaknade Mattias så sakteliga där han låg i sängen och
morgnade sig. Han log när han tänkte på kvällen före och de därifrån senaste
suddiga minnena. De andra hade haft samma upplevelse. Det började gå upp för
Mattias vad som hade hänt, men han kände ingen ånger eller ångest utan endast
ett rogivande lugn och var något förvånad över det själv.
Det ringde i telefonen. Det var Eva som frågade om han kunde komma ned och
äta frukost med de andra.
När han kom ut på frukostverandan var de andra redan där och de tittade
undrande på honom och visste liksom inte hur de skulle förhålla sig. Han tittade
på dem och skrattade åt deras rädda miner.
"Jag vet inte vad som hände i går, men nu är det ok," skrattade han och ruskade
på huvudet.
" Får man komma in," frågade en röst från dörren. Det var Hjalmar och nu var
han accepterad av familjerna, för de hade diskuterat honom och den roll de ville
att han skulle spela i deras strategi. Han hade en bunt morgontidningar under
armen och dem delade han ut. Han hade skrivit en helsidesartikel, mycket bra
avvägd, tyckte de alla och i den hade han berättat om allt som hänt dem, från
hussprängningen till bilköpet och besöket på sjukstugan kvällen före. När alla
hade läst klart var det skratt och prat mellan dem men den här gången behärskat.
Nu var de definitivt storkändisar i Norrholm, med fotografier och biografier.
"Vilken reklam för hotellet," sade Eva och tittade på bilden med cabrolen
framför hotellentren. "Då var det därför de fotograferade oss i går kväll."
"Var vänlig och parkera bilen," sade Sven lite förnämt och förorsakade en
lättare
explosion av skratt när alla tittade på Mattias som bara log förnöjt.
" Ni måste väl i alla fall hålla med om att den är ursnygg," replikerade han.
" Den är helfin", sade Sven, "och du är förlåten flera gånger om, vad jag nu
menar med det. Eva och jag var ute och provkörde den tidigt i morse så nu är
den fulltankad." Han såg riktigt nöjd ut. "Jag måste ju ändå säga att det var lite
95
96
väl överilat, men det har tydligen sina förklaringar, så vi glömmer hela
episoden. Man kan ju säga att vi fick ett gott skratt i alla fall, eller hur."
Efter frukosten, diskuterade de sig fram till att det var bäst att bege sig till
Stocktown och huvudkontoret omgående, så att de kunde förbereda sig inför
morgondagens genomgångar.
" Ni har ju redan ordnat er transport", sade Sven lite sarkastiskt, ”och det var väl
därför som ni köpte bilen, eller hur, tillade han." Han kunde trots allt inte släppa
den där lilla ilskan över att de varit självsvåldiga, tyckte han.
" Just det", sade Mattias, " det är väl enda gången hittills som vi visat någon
tendens till frigörelsevilja och det var väl skönt för er föräldrar att allt kom på
en enda gång", en enda gång." Det var det väl värt. Är det förresten någon som
vill åka med, så går det bra".
" Ja, Ja, nog om det……., " sade Sven och såg ut som om han inte fattat vad
Mattias sade, som fallen från skyarna liksom. "Vi blir snart hämtade och Olle
tar ned Liahona till Netcom”. Han lät likson ursäktande och nu hade de fått
något att fundera över. Han var tvungen att hålla med om att de varit så gott
som exemplariska att uppfostra, men det sade han inte, och inte behövde han det heller,
för de visste det tydligen. Pojkarna hade blivit vuxna snabbt och skulle nu
behandlas som sådana, i alla fall halvvuxna, tyckte han, så där spontant.
Föräldrarna stod utanför och tittade undrande på dem när de gav sig av med
bilen, glatt vinkande. Det fanns inte tillstymmelse till någon osämja mellan dem
och pojkarna, men de hade som föräldrar fått något att tänka på.
" Det var som tusan", sade Ariel, " där fick vi så att vi teg. Ja så kan det gå till.
Förstår du nu mor att vi har med vuxna personer att göra, de är inte små grabbar
längre. Zebs mamma skulle inte komma över det här i första taget. Hennes lilla
pojke hade blivit stor till och med så att hon förstod det.
"Jajamensan, då är det bara att köra hårt med dem för det är precis vad de bett
om och det skall vi göra", sade han glatt och förnöjt. "Och vi som har gått och
oroat oss för dem och deras kapacitet på alla sätt".
"Ja nu börjar det bli roligt att ta itu med framtiden", sade Erik.
" Det tycker jag också", sade Eva och kramade om Sven som både såg ut och
var mer än nöjd med sin tillvaro, just nu, än på många år.
96
97
En bit från hotellet stod Gustav och stoppade dem. ”Jag åker med er om jag
får", sade han. Utan att få något svar slängde han in sin bag i bakluckan och
satte sig bredvid Zeb, där bak. Han slog ett nummer på telefonen och sade att
han åkte med pojkarna.
" Eftersom jag har blivit deras guvernant så är det lika bra att de får vänja sig
med en gång", sade han, förmodligen till Sven och så stängde han av telefonen
med ett", hej då, vi ses senare i eftermiddag."
Gustav tittade tillbaka på Zeb, Niklas och Mattias som inte kom sig för med att
köra vidare utan bara satt och tittade dumt på honom.
" Ja nu har ert nya liv börjat. Hittar du inte gaspedalen. Vill du att jag skall köra
åt dig", frågade han Mattias. "Ja ni hörde rätt, det blir jag som skall sköta er
närmaste uppfostran, så nu blir det hårda tag, sade han bistert".
Det kändes som om de fått en plötslig kalldusch, åter till verkligheten. Stämningen blev nästan otäck. Det hade varit så mycket känslor med de sista dagarna
och nu blev det ett antiklimax. Luften gick ur dem totalt. De kunde inte,
återigen, förklara den här upplevelsen och Gustav blev nästan orolig över deras
reaktion.
Han började leende förklara hur de, alltså ledningen av Netcom, hade tänkt sig
den närmaste framtiden beträffande pojkarna och vad de hade att vänta sig när
de kom fram dit för att installera sig. "Vi pratar medan vi åker".
"Ska vi komma iväg då", sade han till Mattias som genast körde ut från trottoarkanten och vidare ut på motorvägen, söderut.
Ja en sak var klar, nu var de allvarliga och beredda och motiverade att ta emot
all information och kunskap de kunde få. De kände nu en emotionell
samhörighet med Gustav och accepterade det han sade som grundläggande inför
framtiden. De kände förtroende och tillit gentemot honom, men förstod nu att
han inte var att leka med när det gällde allvar.
Vägen var fin att köra på, vädret var perfekt och naturen utmed sidorna var
vacker att titta på, för att inte tala om bilen som flöt fram som en…. Ja vad skall
man säga, som på moln och vacker att skåda och urskön att ratta och åka med i.
Deras drömbil, och Gustav var inte sen att hålla med. Han lutade sig nu bakåt
och njöt av färden samtidigt som han förklarade och informerade dem om
mycket som rörde Netcon, dess intentioner, policys och absoluta regler och
ovillkorliga ord-ning.
97
98
Pojkarna tittade på och observerade Gustav, som om han delvis var ny för dem.
Han var cirka nio år äldre än dem och de hade inte tidigare tänkt på att han såg
vältränad och väldigt viljestark ut. De förstod nu uttrycket, att man inte skall
döma hunden efter håren. En sak gick upp för dem, och det var att de hade
väldigt mycket att lära om relationer och självsäkerhet, men på ett annat plan än
det de hade upplevt i skolan och med kompisarna. Gustav hade så enkelt tagit
kommandot över dem och fått dem att känna sig pyttesmå. De måste få ett nytt
perspektiv på tillvaron och på den, i förhållande till dem själva.
De förstod nu också att Gustav hela tiden hade haft full kontroll över dem och
situationen, från början, när de träffade honom på stadskontoret där han faktiskt
var anställd, men på deltid och för helt andra uppgifter än vad de trott. Han hade
varit specialagent för Netcom i många år och tillhörde den absoluta eliten i det
avseendet. Hans känslor och engagemang för dem var öppet och ärligt utan
några dåliga tankar. Han gillade dem på alla sätt och ville verkligen göra något
av dem. För honom var de som syskon på något sätt och det var allvarliga
känslor han hyste, vilket han förklarade för dem, så att de förstod hans
engagemang och vilja med dem. De lovade att allvarligt göra sitt bästa och mer
än så.
Bilturen ned till Stocktown hade varit perfekt och faktiskt avgörande för deras
framtid vad det gällde engagemang och inriktning, alltså deras målsättningar.
Deras respekt för föräldrarna hade också vuxit och framför allt tacksamheten
och tilliten till dem. Det var mycket de hade kommit att inse tack vare Gustavs
briljanta undervisning, bara under bilturen. De förstod att pedagogik och
psykologi var ämnen som de skulle tycka om och de hade fått en mästare till
lärare, faktiskt än så länge en idol, att se upp till. Det var kanske en sanning med
modifikation, men de hade lärt sig något om att allting har sin begränsning och i
synnerhet människans intellekt. Det var så de upplevde sig själva och sin
situation just då. De skulle kunna lära sig så väldigt mycket mer insåg de, och
att inte ta så mycket för givet som de hade gjort hittills.
"Just den här episoden med bilturen, och hur de berättade för mig om sina
känslor, och hur pusselbitarna föll på plats, var faktiskt den bästa biten av deras
berättelser över huvud taget, redan då. Och det var en sanning att den blev
avgörande för deras kommande livsgärningar. Gustav hade målat upp en tavla
med deras själar, pusslat ihop dem och visat dem hur vacker den kunde bli om
de bara ville anstränga sig tillräckligt mycket. Gustav var skicklig, mycket
skicklig, men han hade också ett bra material att arbeta med. Färgerna var
skarpa och klara.
98
99
Pojkarnas uppfattning om det mesta, det elementära, de goda egenskaperna, de
kristna etiska värderingarna och annan god etik var som knivskarpa fasta
gränser i deras medvetanden. Det var naturligt för dem att vara klara och
bestämda i sina uppfattningar och framför allt sakliga, med medfödd ödmjukhet
och vänlighet. Jag själv hade blivit inviterad att besöka dem på kontoret två
dagar senare tillsam-mans med Sven och några till, och för mig betydde det mer
än jag någonsin hade kunnat drömma om. Ja då fortsätter vi väl berättelsen. Vid
den här tidpunkten var jag bara journalisten Hjalmar för dem.
"Jaha, mina vänner", sade Gustav efter en paus i diskussionen. " Inte många
unga människor har haft samma möjligheter som vi, under så många år. Jag
inkluderar mig själv också, för den hjälp jag fått är ovärderlig och Sven har väl
varit som en far även för mig, även om han varit det på distans. Det som hänt
mellan Sven och min mor nu har jag inte ens tänkt eller kunnat drömma om,
men jag känner mig mycket glad över det".
" Det är jag också", sade Mattias, " och förresten, det är vi säkert alla tre eller
alla fyra",
" Nu har jag en möjlighet att få ge något tillbaka, tack vare er grabbar. Jag skall
vara kontakten mellan er och era lärare och lägga upp en utbildningsstrategi
jämte att jag skall undervisa er direkt själv, i vis mån. Vi kommer att ha nästan
all undervisning på distans och all information vi behöver finn tillgänglig i Netcoms
databas, så det är bara att plocka hem den, när det behövs", sade Gustav.
De närmade sig nu huvudanläggningen, som låg i centrum av ett stort flackt
område, lätt att bevaka. De hade passerat huvudinfartens kontroll och såg nu
anläggningen framför sig. Pojkarna hade aldrig tidigare tänk på hur stora och
imponerande byggnaderna var. För att inte tala om Netcoms symbol, högst upp i
centrum av byggnaden, ett stort, typ flygande tefat vars dimensioner de aldrig
reflekterat över. På natten var det upplyst med ett antal stjärnor runt omkring,
eller ett antal planeter kanske man skall säga.
Bakom byggnaderna låg hamnen, med ett stort fritt område emellan och de stora
kranarna kunde ses vida omkring. De hade över huvud taget inte satt dem i
något sammanhang. Det var ungefär som om någon sagt åt dem, "välkomna till
verkligheten". Och det var precis så de kände sig nu.
De rullade sakta fram på uppfartsvägen till huvudentre`n och stannade där.
Bilen blev omhändertagen av en vakt, för kontroll och parkering. Ingenting
lämnades åt slumpen.
99
100
De gick in i foajen, förbi ytterligare en vakt och på vägen genomlystes de och
detektorkontrollerades utan att bli uppmärksammade på det.
"Tänk så många gånger vi varit här tidigare, men utan en tanke på att sätta in
den här anläggningen i något sammanhang", sade Zeb. "Pappas jobb. Ja det är
mer än underligt, när man nu förstår vad det handlar om".
En man kom fram och sade att han skulle föra dem till deras rum, för de skulle
enligt Gustav ha var sin permanent bostad inom området. Han visade dem till ett
transportrum, som det kallades. Foajen var naturligvis mycket vacker och påKostad med ljuskronor och målningar, akvarier och en utställning av Netcoms
alster som inte gick av för hackor. Helt i klass med vilket celebert museéie som
helst.
De följde Gustavs instruktioner och satte sig i en liten vagn, typ kassetten i
Liahona. Gustav tryckte in några koordinatorer och vagnen började röra sig
framåt och in i en gång med god hastighet men ändå mjukt och behagligt. En
dörr öppnades till höger om dem när de stannat och de klev ut i en korridor med
en väldigt tjock mjuk matta, brunaktig. Färgerna var varma på inventarierna
runt omkring dem och i rummen de blev tilldelade var det ännu storslagnare. Där fanns
allt de kunde tänkas behöva om de skulle bo där permanent.
" Med det här transportsystemet behöver vi aldrig ha några människor drällande
omkring i anläggningen utan kontroll, utan allt kan övervakas centralt om inget
annat bestäms. Bevakningen sker från en speciell säkerhetsavdelning och dit
skall vi bege oss nu", förklarade Gustav.
" Det här var inte dåligt", sade Niklas och syftade på de mer än komfortabla
rummen. "Jag tror ingen av oss har varit här förut, eller"?
Svaret blev ett entydigt, "Just det".
"Nu, när vi har installerat oss, skall vi bege oss till säkerhetsavdelningen där ni
skall få uniformer och de säkerhetsdirektiv ni behöver. Sven har redan förberett
personalen så de är redan beredda, tror jag". De gick ut i korridoren igen och
Gustav sade i vanlig samtalston, "Transport". Den öppning de klev ut ur vid
dittransporten öppnades och de klev in på samma sätt som tidigare, med enda
skillnaden att han nu bara nämnde namnet eller koden på deras destination och
så bar det av igen.
100
101
Nu stannade kassetten i mitten av ett stort rum, belamrat med skärmar och
manöverpaneler. De klev ur vagnen och ut i ett genomskinligt glasat rum. Flera
personer tittade på dem och en röst sade att de kunde kliva ur bunkern, som den
kallades därför att den var skott och sprängsäker.
Säkerhetskontrollen var just nu mycket rigorös på grund av vad som hänt. De
provade ut uniformer och behöll dem på. Deras andra kläder skulle sändas till
deras, respektive rum.
"Inga uniformer får bäras utanför området, utom vid speciella evenemang", sade
mannen som utrustade dem. Gustav hade försvunnit så nu var de på egen hand.
De fick speciella, mycket snygga fritidskläder och en hel del anda persedlar
därför att Netcom var noga med att deras personal skulle ha god personlig stil.
Mannen som nu blev deras vägledare förde in dem i ett sidorum där de fick
lämna blodprov och de fick ett chips inopererat under huden, på insidan av
överarmen, men först kallade han in sin chef för att få instruktioner.
" Bryt orderkuvertet som det står Gustav på, så får vi se. Det är han som lämnat
gossarna i vårt förvar. Där kan vi se vilken behörighet de skall få och hur
chipsen skall programmeras," sade han.
" Det måste vara något fel på den här ordern," sade han och tittade på Mattias
som tydligen såg ut som deras ledare.
" Ja inte vet jag," sade Mattias. "Jag vet definitivt mindre än du i det här
avseendet och inte har jag läst din order heller. Ta hit någon som vet, vetja."
Han kunde liksom inte låta bli att retas lite.
Ytterligare en chef blev inkallad och nu var det tydligen högsta chefen som kom
in med ett leende på sina läppar. Pojkarna kände igen honom men kunde inte
placera honom i sina minnen.
" Det var många år sedan jag såg er Pojkar," sade han, så tydligen kände han
dem trots allt. "Det var en stor ful fisk ni fångade ute i skärgården. Jag var nyss
nere och tittade på den och jag kan garantera att den är mycket värdefull på alla
sätt. När det gäller krediter är den ovärderlig även om den inte har vår teknologi
i sig. Det är en ära för oss att få ha er här," fortsatte han och sträckte fram
handen för att hälsa på dem och önska dem välkomna.
101
102
" Jag heter Willy och tillhör inventarierna. Många säger att jag är speciell och
för frispråkig men jag kan hålla tungan i rätt mun, så att säga. Ha ha ha ha….,"
skrattade han bullrande. "Sist jag såg er gick ni i tredje klass och var inte speciellt kaxiga, men nu har det tydligen hänt en hel del," sade han och tittade på
Mattias som kände sig heldum och kunde ha bitit tungan av sig. Jag måste
skärpa mig tänkte han själv.
Willy såg att han tog tillrättavisningen på rätt sätt och tryckte deras händer ännu
hårdare och vänligare.
" Vi är väldigt glada att ni äntligen kan börja jobba här och Bert, vad är det som
måste vara fel i ordern.
Bert kände sig säkerligen ännu sämre än Mattias till mods och läste högt," ….de
skall ha samma befogenheter som jag själv har jämte Ariel och Erik,
undertecknat Sven Högfeldt.
" Ja, då var det klart då, vetja," sade Willy och lämnade dem och rummet. Över
axeln sade han. "Jobba hårt och gör ert bästa så vi kan vara stolta över er."
" Nu skall ni få var sin lunta med diverse information som ni enligt ordern skall
läsa i kväll och kunna i morgon," sade Bert som nu började inse att de var hans
chefer. " Den här kartan, " sade han och räckte dem en skiss, skall föra er till
maktens korridorer där de väntar på er. Det är bara att gå på, storebror vakar
över er och alla dörrar är öppna med de chipsen ni har fått nu.
De tackade skrattande Bert och följde ritningen.
" Han verkar ha lika svårt att hålla truten på sig som jag har," sade Mattias som
flinade åt Berts tilltag i det han vinkade bakåt.
De kom nu in i en jättehall som var upplyst som om vore det dagsljus och mitt
på dagen därinne, trots det heltäckande taket. Golvet var lika stort som två
fotbolls-planer, minst och överallt fanns det folk i arbete, med olika projekt så
vitt de kunde förstå. I mitten av lokalen kunde de se en mycket speciell
byggnad. Den var mycket smal nedtill och en bra bit upp och sedan blev den
bredare och bredare ju högre upp man kom tills den befann sig över traverser,
kranar och konstruktioner av många olika slag. Den bortre gaveln av
jättelokalen var tydligen en enda stor dörr. Takhöjden var säkerligen över tjugofem meter. Nu när
de kommit närmare mitten av lokalen såg de att den smala foten på den
speciella fönsterförsedda mittenbyggnaden var upphöjbar och antagligen bara
en transport102
103
apparat för uppfärd.
Gustav kom nu fram till dem. " Ursäkta mig, jag var tvungen att avvika från er
snabbt på direkt order, men jag hoppas att allt gick bra. Imponerande, eller hur,"
sade han och gjorde en gest med armen mot aktiviteterna i lokalen. "Kortänden
där borta mynnar ut mot hamnen och där, på rampen, tas alla färdigbyggda
alster ut i det fria."
" Det här visste vi inte om, och vi har aldrig varit här förut," sade Niklas stum
av beundran och nyfikenhet.
" Vi åker upp till kontrollrummen och det allra heligaste, specialavdelningen där
även ledningsgruppen sitter i en samlingsvåning. Precis ovanför allt detta,
ovanför taket finns det allra heligaste, chefsrummen, i själva tefatet. Det visste
ni inte va, och där finns även era rum förberedda sedan flera åt tillbaka. Själva
tefatet ser mindre ut från marken än det är i verkligheten. Det är enormt inuti,
och därinne finns superteknologin. Jag har bara hört antydningar om vad man
kommit fram till hittils men jag vet ingenting säkert. Men en sak vet jag nu och
det är att även jag på grund av de ändrade familjeförhållandena skall få ta del av
den tillsammans med er, så jag brinner av nyfikenhet att få veta vad det
innebär."
" Följ mig så åker vi direkt upp till direktionsvåningen, där det finns många som
väntar på er just nu."
De gick med raska steg mot det runda hissröret, som förresten var upphöjbart
för att kunna lämna fritt utrymme, under det, vid behov och för säkerhetens
skull vid hotbilder.
De steg in i en hissliknande historia längst ned och Gustav gav en kod. En dataröst, en kvinnlig mjuk sådan förresten, sade lungt att huvuddatorn avläser
behörigheten.
" Det är första gången hon läser era data och lägger dem på minnet men sedan
kommer det att flyta bättre," sade Gustav. " Vi kallar huvuddatorn för Sara, och
hon klarar av det mesta, om man behöver information och hon är mycket
personlig och speciell. Jag lovar er att ni kommer att bli förvånade för ibland
undrar man om det inte är en levande person som analyserar och tänker själv."
" Alla data stämmer," sade Sara, " välkomna till Netcom, Mattias, Niklas och
Zeb. Jag skall göra mitt bästa för att hjälpa er, det är bara att säga till. Och kan
jag inte förstå er, så skaffar jag omgående hjälp."
103
104
Pojkarna tittade förbluffade på varandra och Gustav började gapskratta.
" Det är absolut inget att skratta åt," sade Sara och nu var det Gustavs tur att se
snopen ut.
" Nu har Inge verkligen överträffat sig själv, det är han som sköter om och programmerar Sara och så att säga ger henne artificiellt liv.
" Just det, sade en mansröst ur högtalaren någonstans, välkomna hit."
De hade varit så upptagna av resonemanget med Sara och Inge att de inte lade
märke till att hissen stannat och dörren öppnats.
" Skall ni inte kliva ur då, " sade Sara, " dörren är öppen och man vänta på er.
De vände sig om och där stod Sven, Ariel och Erik och väntade tillsammans
med hela ledningsstaben. De blev presenterade för dem alla och det blev ett
väldigt handskakande och gratulerande.
" Det är jag som heter Inge," sade Inge när de hälsade på honom. "Ursäkta
skojet, men Sara är faktiskt precis lika bra som ni uppfattade henne och snart
skall hon bli ännu bättre. Tycker ni att hennes röst är bra," frågade han.
"Mycket bra," sade Niklas, det var nästan så att jag skulle vilja träffa henne.
"Det kan nog ordnas, hon finns i verkligheten, människan med rösten menar jag.
Det är min syster," sade Inge och sneglade på Gustav som log.
Mattias och Zeb dunkade Niklas i ryggen, " Sara kanske blir din första date,"
och därmed var isen totalt bruten under allmänt skratt.
Sven stog och mös och tittade på dem liksom Erik och Ariel. " Kom nu pojkar
skall vi tala allvar en stund," sade han och de gick tillsammans in i ett av
rummen. "Vid sådana här tillfällen, när vi är tillsammans skall diskutera
någonting kommer Gustav att vara med i fortsättningen. Ni är väl hungriga så vi
tar och äter middag tillsammans och så kan vi prata under tiden, eller vad säger
ni."
" Det skulle sitta bra just nu, " tyckte pojkarna och Sven gjorde beställningen.
" Sara, ordna middag för sju personer i röda rummet, så snabbt du kan," sade
Sven rätt ut i luften.
"Middagen är klar inom fem minuter," svarade Sara omgående.
104
105
" Vilken brutta," sade Mattias och knuffade till Niklas. " Du måste presentera
henne för oss när du har träffat henne. Du skall inte tro att du får ha henne för
dig själv, du kommer att få konkurrens.
" Den riktiga Sara finns faktiskt här. Det är hon som basar just för köket och
teknikerna som gör att vi kan få middag så snabbt. Hon har hört beställningen
genom datorn och det skulle inte förvåna mig om Inge har fortsatt sina skämt, vi
får väl se," sade Erik, jag har mina aningar.
Pojkarna började ana det värsta.
Det fanns många frågor att besvara och diskutera och de glömde helt bort tiden
men återkallades till den bistra verkligheten när en underbar röst sade,"
middagen är serverad mina herrar.
Dörrarna öppnades till rummet bredvid och en ung kvinna, kanske något äldre
än pojkarna själva, stod där i all sin prakt. Och hon var verkligen det vackraste
pojkarna sett i flickväg hittills.
" Ja frågan är hur ni skall kunna dela mig mellan er," sade hon till pojkarna.
Hon gick fram till dem och gav dem, var och en, en kyss på kinden.
Varken Mattias, Zeb eller Niklas fick fram ett ord och de var alla tre röda som
pioner i ansiktena. Alldeles handlingsförlamade.
Ariel och de andra vred sig av skratt och Gustav tittade roat på när Sara tog
Niklas under armen och förde honom in genom dörren och fram till matbordet
och de andra följde efter. Sedan gick Sara fram till Gustav och han sade," får jag
presentera min fästmö Sara för er pojkar. Jag tolererar ingen inblandning i vårt
förhållande och jag vill absolut ha henne för mig själv. Vi skall gifta oss nästa
månad och jag vill inbjuda er alla till bröllopet, sade han skrattande."
"Vi kommer gärna," sade Mattias med lite bruten röst. Kanske har Sara några
systrar hon kan ta med sig. Eller vad säger du Niklas."
" Det ligger något i den tanken," svarade Niklas. Vi kan ju inte säga att vi
tidigare varit speciellt intresserade av flickor men man måste ju börja någon
gång. Det var bara synd att det tog slut så här fort första gången jag blivit
intresserad," sade han och tittade förstulet på Sara som log och skrattade
tillbaka.
105
106
Det blev en minnesvärd middag och mycket lärorik. För att inte tala om bordet
och rummet de åt i.
"Vi bekantar oss med omgivningarna medan vi äter, " sade Sven och så kom
hans typiska, " vad jag nu menar med det. Jo det här rummet är lite speciellt
förstår ni. Vi äter varmrätten i lugn och ro och sedan sitter vi kvar i lugn och ro
och avslutar med något varmt att dricka."
Stolarna runt bordet var mycket speciella för att vara stolar runt ett matsalsbord,
men det var definitivt inte någon dålig sittkomfort utan tvärt om, absolut tvärt
om. Rummet var perfekt, lugnande färger och mycket smakfullt i övrigt. Det
inbjöd till att ge och ha god matlust. Det var inspirerande i största allmänhet.
När de hade ätit klart gick de tillbaka in i det andra rummet igen.
" Hej, vill du be dem komma in nu," sade Sven till någon via visiofonen och
strax kom tre relativt unga män in i rummet. "Det här är Leif, Anders och
Joakim," sade han och presenterade dem för Mattias och de andra. "Ni kommer
att se mycket av varandra den närmaste tiden, därför att detta är era lärare i den
säkerhetsutbildning ni nu måste gå igenom. Det gäller fysisk träning, strategi i
krigföring, hantering av vapen och sådana ting och de här männen är de bästa
inom vår kår.
Ni sju kommer att bilda en egen avdelning eller grupp för specialuppdrag av
kanske ofta speciell karaktär, såsom exempelvis av ambassadörsnatur och för
goodwill, med uppdrag att förvänta sig det värsta. Därför är det viktigt att
utbildningen blir mycket omfattande och bred, kunskapsmässigt."
" Vi skall ha en genomgång av förutsättningrna och stategin för er utbildning
den närmaste tiden och i förlängningen, och det är väl lika bra att vi börjar med
en gång. Sven kommer att vara med oss i dag för att ge oss ramarna," sade
Gustav.
" Det är lika bra att vi börjar med det allra heligaste, vårt teknologirum i Tefatet.
Ingen av er vet ännu vad det handlar om och därför skall jag ge er den informationen personligen. Om någon av er inte anser sig kunna uppfölja de intentioner som finns angivna i kontrakten ni nu kommer att få fylla i, så måste ni
utgå ur den här enheten med omedelbar verkan."
Ingen av dem tvekade ett ögonblick och för Niklas, Zeb och Mattias var det
självklart att vara livegna. I avtalet stod det klart att pojkarna var jämställda
med den högsta ledningen och att ingen av dem någonsin skulle kunna sluta
sina anställningar på Netcom i något annat avseende än att döden skulle avbryta
relationen. Arbetet var på livstid.
106
107
" Vi går tillbaka in i rummet vi var i nyss," sade Ariel, " och nu när allt är klart
och kontrakten skrivna kan vi göra resan tillsammans. Sätt er i stolarna runt
bordet så får vi börja från början."
" Vad som än händer nu så skall ni bara sitta kvar och avvakta. Sara ta oss upp
till High Theckrummet," sade Sven.
Bordet de satt vid sänktes ned och stolarna förändrades på så sätt att de
ändrades till länstolar, mycket bekväma, där de kunde luta sig tillbaka i en
avkopplande ställning, och det gjorde de på Saras uppmaning.
Luta er tillbaka och ha det bekvämt. Ni kommer nu att förflyttas till en annan
avdelning och under förflyttningen skall jag visa er en kort sekvens av
lokaliteterna.
Stolarna formerade sig nu sicksack efter varandra och vreds i rätt ögonriktning
vartefter de introducerades för varje nyhet som kom i deras blickfång under
vägen. De gled igenom experiment och monteringshallen på god höjd men
under taket. Sara föklarade de olika lokaliteterna och de fördes snabbt och
mjukt framåt i en typ kassett. Men det kändes inte trångt och buffligt där de satt
utan tvärt om ingavs de en bekväm och öppen känsla, och deras ciceron utförde
ett utmärkt arbete, hur artificiellt det än var, men så kändes det inte.
De stannade upp i ett cirkelrunt stort rum och av fönstren att döma var de i
själva tefatet just nu och det bekräftades av Erik.
" Nu har ni kommit till det allra heligaste och det är inte fönster ni ser utan
projektioner från bärvågsobjektiv, som om det vore fönster. Med andra ord, om
det hade varit fönster skulle ni ha sett samma utsikt som den ni ser nu. Vi kan
inte riskera att någon skulle kunna ta bilder utifrån på detta eller andra rum i
Tefatet," sade Erik.
" Inte många vet att vi just nu svävar fritt tio meter över det egentliga taket. Vi
frigjordes så fort som transportkassetten slussades över hit. Var det någon som
kände själva överföringen," frågade Sven.
Det hade ingen gjort.
De följde Sven till mitten av rummet, som säkerligen var fyrtio meter i diameter.
Ett stort runt, typ bord, med en diameter på kanske fem meter stod där med
centrum mitt i rummets centrum. De gick fram till det och hade bordets
ytterkant i höjd med bröstet. De tittade ned i en kammare eller utrymme där alla
107
108
färger var representerade i en massa som sakta rörde sig hit och dit. Färgerna
var skiljda åt i sakta virvlande skikt. Kanske skulle det kunna jämföras med att
titta in i planet-ens glödande innanmäte eller på en lavaström, fast här fanns det
ingen värme utan bara färgsubstans.
"Här har vi vår plasmakammare där vi kan projicera olika saker, till exempel
bilder från våra satelliter, tredimensionellt. Vi kan dra tillbaka plasman och köra
olika så kallade CAD - program för att testa olika tekniker fysiskt, mekaniskt.
Det är bara att mata in nya fakta och sedan låta Sara arbeta utifrån design och
användningsområde. Naturligtvis fordras det en hel del specialkunskaper av den
som jobbar med programmet men ju fler referenser Sara får desto mer kan hon
analysera och arbeta själv. Hon kan faktiskt jobba mer självständigt än ni kan
tänka er just nu. Vi vet att det är så därför att vi blivit mer än överraskade
genom många av resultaten i experimenten. Ni kommer att kunna konsultera
henne varhelst ni befinner er på uppdrag," sade Sven.
" Att vi kan hänga eller rättare sagt flyta tio meter ovanför taket just nu och
faktiskt förflytta oss runt hela anläggningsområdet beror på, först och främst en
enastående energikälla och på att vi kan koncentrera electromagnetiska strålar i
vad vi kallar bärvågsobjektiv med nästan obegränsad kraft och att vi har ett
speciellt motstånd under oss, ungefär som rälsmattor gömda under marken och i
taken, så det är inte så komplicerat, men det mest spektakulära har ni inte sett
ännu," fortsatte han, ” och det kan snabbt förändra det jag nyss förklarade”.
" Den biten kan jag förklara," sade Erik och hans fingrar började röra sig över
en panel vid kanten av kammaren. Nu måste jag föra in en helt ny dimension i
vårt resonemang, och det handlar faktiskt om just dimensioner. Det är ju inte
något nytt för någon människa att många människor haft efter dödenupplevelser
och att många gjort oförklarliga, långa resor och sedan beskrivit vad som hänt
på andra ställen på vår planet. Man har berättat att man förts liksom genom en
tunnel, någon typ av transportkanal och att man kan hamna på olika ställen på
vägen. Man tror att detta sker mer eller mindre planerat på något sätt för att göra
oss människor medvetna om att vi inte är något resultat av slumpens skördar
utan att det ligger en avsikt och planering bakom allt som sker. En sak som är
helt klar är att våra egna medvetande ligger utanför den kropp av kött och ben
som vi föds till, och med den vetskapen som utgångspunkt är det och har det
bara varit att forska vidare. Och vi har gjort en otrolig upptäckt som antagligen
gör resor mellan planeter och solsystem möjliga inom en snar framtid," men nu
får Ariel berätta vidare.
" Ja då gör jag väl det då," sade Ariel, " Då måste vi ha klar för oss att den här
planetens materia är uppbyggd och konstruerad för att passa de lagar som styr
den ändamålsenligt, liksom det mesta vi kan se med våra ögon, genom olika
108
109
hjälpmedel, i universum. Men det finns världar parallellt med det synliga, alltså
det vi kan se, med ögonen. Detta har med täthet och parallellitet att göra. Det
enklaste sättet att förklara det är att säga så här. Om vi säger att vår materia, i ett
speciellt sammanhang, består av lodräta streck med en speciell höjd och en
annan materia i samma sammanhang består av vågräta streck av samma storlek
så kan vi bara förnimma och se de streck som vinklar närmast intill vår struktur,
men lika väl så finns den andra världen lika påtaglig som vår egen fast vi inte
kan se den så som vi är konstruerade och uppbyggda med lodräta sträck. Det
kan tyckas vara långsökt men inte desto mindre riktigt när man studerar
problematiken närmare.
Nu har vi genom mycket speciella experiment lyckats rubba vår materiastruktur
på något sätt så att den naturliga oförklarliga gravitationen slinker förbi vår
materia, eller kanske igenom, och därmed kan vi få metaller som är mycket
tunga att bli lätta, men vi vet ännu inte riktigt varför. Detta har med frekvenser
att göra och hör och häpna! Förresten är det någon av er som skulle kunna gissa
hur," frågade han.
Alla tittade fascinerade på Ariel, som de hade lyssnat på andäktigt.
" Jag har tänkt mycket på sådana saker", sade Mattias, " och jag har drömt om
och mediterat om det ofta. Jag tror att det har med våra tankar och tro att göra
och jag tror så att jag vet helt säkert att man kan gå på vatten under vissa
tillstånd och det har jag lärt mig under religionsundervisningen. Det måste ha
med någon typ av mänskligt tillstånd att göra och sådana saker kan hända under
vissa psyko-tester men kan inte förklaras vetenskapligt och därför är det inte
allmänt erkänt av de så kallade vetenskapsmännen. Det är tråkigt att de skall
behöva vara så handi-kappade och förkittade av ofullständigt styrt tänkande”.
Nu var det Ariels tur att titta närmare på Mattias med en frågande blick, och
sedan tittade han på Sven.
" Jag har absolut inte sagt, vare sig bu eller bä till Mattias angående de här
sakerna och det kan han intyga," sade Sven indignerat.
" Jag tror att du just nu har hjälpt oss en bit på väg till förståelse," sade Ariel
uppbragt, med tydlig entusiasm. "Javisst är det så, det var när vi
experimenterade med tankeöverförda kommandon, rent fysiskt, som
oförklarliga saker började hända i rummet. Det har på något sätt med frikopplad
tankeintensitet och inrikt-ning att göra. Våra experiment var nästan på gränsen
till parapsykologi och okulteri men den vetenskapliga uppbyggnaden i dem var
ovädersäglig. Det är oftast fritänkarna som vinner, jag menar de som törs gå
utanför den klassiska fysikens förkittade ramar i sina tankar och experiment.
109
110
" Det är bäst att du fortsätter Sven", sade Ariel, " nu har jag fått för mycket att
tänka på."
" Ja det är tydligt att det nu blir lättare att fortsätta och att vi inte behöver vara
så rädda för att experimentera vidare. Jag tror att Mattias lilla inlägg har öppnat
vägen till något väldigt stort och revolutionerande för oss," sade Sven. Erik och
Ariel nickade. Men nu skall vi visa det praktiska resultatet av våra experiment."
Han bad dem titta ned i kammaren som Erik hade förberett för en visning. Han
bad även Zeb att hämta en rund järnkula från ett skåp på sidan om.
" Rulla ut kulan mot centrum på bordet, det är inget problem, glaset håller,"
sade han när han såg att Zeb tvekade. Kulan vägde säkert över tio kilo.
" Titta nu noga," sade han och en mekanisk arm fördes ned uppifrån rampkanten
i kammaren och i den var ett typ rör fastsatt. " Jag skall nu låta en mycket
speciell electromagnetisk stråle riktas mot klotet och du Niklas kan skjuta in det
här pappersarket under kulan och lyfta den när jag säger till. Nu kan du lyfta."
Niklas höll i papperskanten och kulan följde med uppåt. Erik minskade sedan
strålens intensitet och kulan åkte sakta nedåt igen. Kulan hade blivit viktlös och
den var av massivt järn. Otroligt men sant och utan några speciella
biverkningar, förändringar i materialstrukturen. Någon typ av förändring sker i
materialet och huvudsakligen är att det är kopplat till samma materialkropp
sammanhängande oavsett komplicitet”.
" Så vitt jag förstår," med utgångspunkt från Mattias tankegångar, så har vi att
göra med för människan ofarliga strålar och kan alltså intensifiera forskningen,"
sade Ariel. "Vi har ju bara försökt komma så nära vissa funktioner i hjärnan
som möjligt och haft en väldig tur."
" Ditt gamla hjärnspöke," sade Niklas till Mattias, " nu har du lyckats igen. Du
har rubbat balansen i universum men det är kanske meningen att det här skall
komma nu och då är det ju bara bra."
"Snart fladdrar vi omkring därute," sade Zeb och viftade med armarna medan de
andra tittade roat på honom.
Sven och de andra visade dem runt i de andra våningarna också, så nu hade de
vetskap om de totala resurserna och kanske, eventuellt, alla hemligheterna, hela
teknologin, inom Netcom.
110
111
De hade nu bekantat sig med varandra och gemensamt hade de en otrolig
kunskap som de kunde bära med sig och som skulle ge dem ett enormt självförtroende och säkerhet. I morgon började hårdträningen både fysiskt och
psykiskt. Det skulle gälla att ta fasta på och förstå hur man skall agera vid alla
typer av scenarion och situationer som de skulle kunna ställas inför och att vara
så tränade att de kunde agera.
Tiden hade gått fort, det hade varit bråda och fysiskt tuffa dagar de varit
tvungna att vara med om och gå igenom. I över fjorton dagar hade de drillats
från tidig morgon till sen kväll både i kampsporter, fysisk träning, överlevnad,
impro-visation i olika situationer, vapenkunskap, strategier i krig,
katastrofhjälp, dykning, livräddning, ja det och mycket mer och det hade givit
resultat. De kunde nu teknikerna men skulle behöva mycket mer träning och
erfarenhet.
Sven, Ariel och Erik kände knappat igen dem när de nu, fjorton dagar senare
satt runt bordet i direktionsrummet och diskuterade den närmaste framtiden. De
hade fått sitt första uppdrag förklarat för sig, alltså alla sju i gruppen och de
skulle verkställa det om tre veckor eller tidigare. De hade nu några veckors
ledighet framför sig som de fick disponera hur de ville.
Deras bas under uppdraget skulle vara Liahona och hon var nu helt färdig för
alla tänkbara bataljer och otänkbara.
" Vi har naturligtvis några nyheter som ni får testa under uppdraget och den
ordern skall ni öppna under vägen, det blir en överraskning. Glöm inte bort, att
hur bra utrustade ni än är så kan vilken kula som helst döda er om ni är
oförsiktiga. Använd alltid den bästa utrustningen och i det här fallet är det den
ni inte känner till ännu. Ni kommer att bli förvånade. Det kommer att finnas
några förseglade lådor att avhämta här när ni är klara att ge er av," sade Sven.
Deras mission skulle bli att frita Pers familj i hans före detta hemland och de
fick inte tala med honom om det förrän det var dags att ge sig av. Någon timme
före skulle han liksom kidnappas och tas med för att ingenting skulle läcka ut,
om det nu skulle vara någon som spionerade på honom.
"Jag tänker åka upp till Norrholm," sade Gustav," och Sara kommer att följa
med på en semester och för att förbereda brölloppet. Vi åker upp själva, i egen
bil,"
111
112
tillade han och tittade skrattande på Niklas som återigen fick den där högröda
färgen i ansiktet.
" Vi åker också upp, i egen bil," sade Zeb och vi tänker bo på det bästa hotellet
om vi inte kan bo någon annan stans," sade han och tittade på Sven, som om
tanken just slog honom. De visste ju inte vad som hänt däruppe ännu.
" Gustav har tur, det första huset är redan klart så ni behöver inte frotteras med
honom och Eva på hotellet," sade Sven. Liahona kommer att finnas nere vid
båthuset, så där kan ni också bo och bekanta er med henne också.
"Sluta larva er," sade Niklas. Glöm Sara, hon har lovat att bjuda tre av sina
väninnor, som hon säger skulle passa oss bra och jag litar på hennes omdöme.
"Jag tror jag vet vilka de är”, sade Gustav, " och om det är de tre jag tror så
kommer många att bli avundsjuka på er. Det skulle vara ett bra kap för er alla
tre."
" Men," sade Mattias, "vi har ju inte fått någon utbildning i hur man handskas
med flickor."
" Jag skall tala med Sara," sade Gustav, " ni skall få dispens några dagar för att
komma till hotellet och få undervisning av Sara personligen, i hur man
uppvaktar
det täcka könet, alltså flickor."
Det blev ett roligt och hjärtligt avsked och så gav de sig av mot Norrholm.
Bilen, den de hade köpt tillsammans, blev framkörd och packningen lagd i
bagageluckan
En helt ny tillvaro hade öppnat sig för dem. De hade nu, var och en av dem,
egna krediter och kunde själva budgetera sina utgifter och avgöra vad de ville
ha och hur de ville leva sina egna liv.
Man kan lugnt säga att de alla tre var helt oberoende och skulle de behöva ha
något att transportera sig med så stod Netcom för den delen. Sven hade sagt,
"ta tid på er och bestäm var ni vill bo och hur ni vill leva era privata liv. Det
finns egentligen inga begränsningar ur ekonomisk synpunkt, men använd sunt
förnuft och vi tolererar ingen avundsjuka. Som inkörningssumma får ni var sitt
112
113
konto med krediter på, samma storlek och väldigt runt tilltagen, delvis beroende
på den lyckade aktionen nyligen. Dessutom är ni nu delägare i företaget. De krediter ni fått
räcker mer än väl till för att bygga upp en väl fungerande tillvaro och start, men
naturligtvis individuellt."
" Det är inte många veckor sedan vi började sommarlovet och nu är allt redan
förändrat till oigenkännlighet," sade Mattias.
" Ja det kan man lugnt säga," sade Zeb," nu kan ingenting bli som förut."
" Jag undrar hur det är med Zambo," sade Niklas, " faktum är att jag längtar
efter den där jycken och även efter viken och allt däromkring. Viken har betytt
mycket för mig i alla år och det är väl samma sak för er, antar jag."
"Den saken är vi rörande överens om," tyckte Mattias. "Jag tycker också att vi
skall planera inför framtiden, men delvis tillsammans, när vi kommer ut. Vi
tycker ju alla tre att vi haft många fina år tillsammans och vi har ingenting emot
var-andra. Det skulle, i alla fall för mej, kännas bra om vi kunde ha någon typ
av social trygghet tillsammans utan att klättra på varandra och göra intrång i
varandras privata göranden, eller vad säger ni?"
De kom överens om att ta itu med, och göra allvar av sina egna funderingar och
önskningar, så fort som möjligt. Planering var ju en av deras starkaste sidor.
De gav sig iväg ganska raskt, för de ville komma ut och sondera terrängen. De
anade att mycket hade hänt sedan de lämnade, för nu mer än tre och en halv
vecka sedan. Det var bara en vägfil som gällde och det var den snabbaste, den
yttre på motorvägen och det gick undan värre.
" Jag är jättenyfiken på flickorna som Sara skall bjuda till sitt bröllop," sade
Zeb.
" Om jag skall vara ärlig så ser ju ingen av oss direkt dålig ut så jag hoppas vi
duger," fortsatte han begrundande.
" Väldigt vad du har blivit orolig," sade Niklas," har du tappat självförtroendet
helt och hållet. Vi kommer att greja det här också, oroa dig inte. Sara kommer
att göra ett bra jobb med oss."
" Vi är ju för sjutton unga och vi har tiden framför oss. Ingen av oss har väl
någon brådska," eller hur sade Mattias, som tyckte att resonemanget började bli
113
114
lite väl larvigt. " Det kommer att ordna sig, eller hur mr Don Juan," sade han
och sträckte ut armen och knuffade till Niklas som satt fram bredvid honom.
" Tur för dig att du kör för annars skulle du få en propp, " sade Niklas och
visade musklerna, skrattande.
De hade kört fort och var redan framme vid avtagsvägen in till bryggvägen.
" Vi gör en snabbis in till Norrholm först," sade Mattias och körde vidare. Jag
har tänkt en del och tror att ni ger mig rätt. Han stannade utanför bilsalongen.
" Det är lika bra att ni går in och köper var sin egen bil," sade han. " Vi måste ju
börja någonstans och det här blir väl en bra start. Ni kan ju inte åka med mig
hela tiden, eller kan ni det. Jag tycker att vi skall gynna den här affären, vi var ju
lite speciella sista gången vi var här."
Niklas och Zeb tittade på varandra och sade, med en ny glimt i ögonen. We
have got your point. Det liksom började gå upp för dem att Mattias hade rätt.
Det här fick det att börja hända saker i deras tankevärld.
" Tack för den vinklingen," sade de till Mattias och de började inse saker och
ting, ur ett nytt perspektiv. Det blev deras egentliga första profilering. Samma
bilmodell men i andra färger. Nu fick de uppleva samma sak som Mattias hade
gjort och det var något nytt för dem. Vilken känsla att äga något så stort och fint
för sig själv och genom eget initiativ, kan man väl säga. Kanske var det banalt
att det blev en dyr bil men det kom att betyda mycket för var och en av dem,
men ändå på ett underordnat sätt.
Ett av husen var som sagt redan klart, men de etablerade sig i Liahona och det
boendet var inte fy skam. Där fanns allt de kunde behöva. Dessutom använde de
båten för att besöka kolonierna de lovat besöka och engagerade sig där några
dagar med sina fadderbarn och det blev ett besök som barnen aldrig skulle
glömma. Undervattensturer med många speciella inslag av undervisning i etik
och moral och de öppnade många visioner i barnens sinnevärld under mottot att
ingenting är omöjligt om man bara vill kämpa. De skulle komma tillbaka till
dem i deras skolor under vintern, lovade de.
Pojkarna var lite frustrerade över kolonibesöken, därför att så mycket som var
självklart för dem, inte alls var vardag och naturligt för många av barnen, och
det skulle ta tid att vända deras tankevanor till det bättre. Råa slagsmål och hot
var vanligt jämte gängbildningar och mobbing. Tuffa tag kunde man väl
acceptera, men dumheter av ren elakhet, uppkommen på grund av en dålig
människosyn och felaktiga perspektiv i det avseendet, det kunde man bara inte
114
115
få låta fortgå. Den inställningen var nästan främmande för trion. Utbildning,
ekonomi och moral var i stort okända begrepp för de flesta ungdomar de mötte.
De flesta hade bara dåliga exempel att ta efter. En rå och kall tillvaro att kämpa
bara för överlevnad.
Personalen hade fullt jobb med att skilja dem åt och predika humanism,
demokrati, fri vilja och förlåtelse. Vanlig sportsmannaanda måste de försöka
uppnå och det var svårt nog. Många olika kulturer hade blandats efter krigen på
grund av invandring och de styrande hade inte förstått att tackla problemen på
rätt sätt, speciellt inte i skolorna, och de äldre, alltså föräldrarna förde sitt hat
vidare till barnen på grund av dumhet och dålig utbildning. Eller som pojkarna
sade, för snäva tankeramar och dålig upplysning.
Tratten var så gott som klar, till oigenkännlighet, inuti. Tala om effektivitet. Det
måste finnas massor av professionellt folk inom Netcom som de inte kände till
ännu och många av dem hann de bekanta sig med under den här perioden.
Infarten till Tratten blev placerad betydligt djupare och längre ut än de hade
tänkt sig, men en kamouflerad ingång fanns där de själva hade kommit in från
början.
Höjdpunkten under de här veckorna blev naturligtvis brölloppet och förberedelserna. Anders hade bett dem komma till hotellet för att gå igenom en del med
Sara. Hon hade fått en beteendeprofil på var och en av dem genom Netcom och
visste ganska väl vad de gick för, hur de tänkte och tyckte var och en av dem.
" Jag har tre flickor som kommer på brölloppet, de står mig mycket nära och jag
bryr mig mycket om dem. Därför skall ni uppföra er på det sätt som vi nu har
gått igenom, vara artiga och förekommande så blir ni perfekta kavaljerer. Jag
tror för-resten att jag är mer orolig för hur de uppför sig, nu när jag lärt känna
er", sade Sara.
" Jag är rädd för att du har rätt," sade Anders.
" I alla fall vet jag vem som skall ha vem till bordsdam," sade Sara. " Jag tycker
nästan att det blir för bra för att vara sant. Rent profilmässigt, menar jag. De
kompletterar varandra väldigt bra, så det skall bli roligt att se hur det utfaller."
" Det här låter som rena dataträffen, eller hur," sade Mattias till de andra.
" Jag har hört att det brukar funka väldigt bra," sade Zeb.
115
116
" Huvudsaken är att de är trevliga och lätta att konversera," tyckte Niklas.
Sara tittade leende på dem, och skrattade inombords åt deras reflektioner. Det
här skulle gå väldigt bra tänkte hon och började faktiskt engagera sig allvarligt.
Det var ingen dum ide alls.
De hade haft väldigt roligt när de övade i att dra ut stolen åt bordsdamen och att
bjuda upp till dans eller att bara hitta på något att prata om. De var helt klart
redo att vara kavaljerer under bröllopet, och allt hade gått perfekt, precis som
Sara hade trott. Det blev tycke från första sekunden och det tycket hade varat
livet ut för dem alla. Flickorna var Saras tre trillingsystrar, bara ett år yngre än
pojkarna.
" Ja, ni undrar kanske vad som hände med mig, Hjalmar, reportern på tidningen
i Norholm. Jodå, jag var nere på Netcom och intervjuades av pojkarnas föräldrar
och träffade en överenskommelse med dem, något slags kontrakt. För min del
var det helt ok, och det skulle innebära att jag skulle få förstahandsuppgifter om
mycket som skulle hända runt om i världen. Vid den här tidpunkten visste pojkarna och de övriga i gruppen ingenting om denna överenskommelse. Förutsättningen för att jag skulle få uppgiften var att jag alltid måste skriva den raka
sanningen ur ett visst betraktelseperspektiv som var väldigt kontroversiellt, med
tanke på hur världen såg ut just då, på den tiden och hur man trodde att allt
blivit till. Jag hade inga problem med att se planeten vi bodde på som en
ändamålsenlig skapelse, eller att acceptera ett visst fastställt scenario från
begynnelsen eller att alla människor skulle bedömas efter sin fria viljas
gärningar i och ur sina egna livsperspektiv. Tvärtom det var så jag själv såg på
tillvaron och det tyckte jag var helt uppenbart."
" Hej Hjalmar, skall du också följa med oss," sade Mattias när han stod på
däcket och såg Sven och de andra lägga till vid båthusbryggan. Hjalmar var
klädd som de själva var och hade packning med sig.
" Ja han skall följa med och för närvarande är han den som vet minst om ert
uppdrag, så ni får diskutera ihop er. Vi har med oss resten av det material ni
måste ha, det sparar en massa tid och möda och underlättar för er," sade Sven.
" Då är det väl bara att sätta igång då," sade Gustav, " vi sätter oss ned om en
timme och fastställer hur vi skall agera, gör upp en plan som vi skall följa både i
tid och i övrigt."
" Det är en sak ni måste ta till er ordentligt," sade Ariel, " och det är att ni har
vapen som är mycket utöver det vanliga och att ni bara skall använda dem om
det är absolut nödvändigt. Det mesta känner ni till men en del överraskningar
116
117
har vi redan talat om för er att ni har fått. Om ni använder automatförsvaret fullt
ut så behöver ni inte oroa er för att gå för långt själva i era bedömningar och
riskera att komma i samvetsnöd.
" Jag tror att vi kan avgöra det och vi vet ju varför vi kommer att utföra de flesta
av våra kommande uppdrag, så att säga, tanken bakom dem.
Tiden gick fort. Samtalet och mötet med Sven och de andra var över och de var
nu på väg med Liahonan ut mot havet, förbi Tratten som de såg på babords sida.
”Nu har vi all information vi kan behöva och en helt komplett sambandsorganisation," sade Anders. "Vi går utanför skärgården och ned mot Stocktown. Per
bor en bit utanför stadsgränsen. Han är satt under uppsikt för att vi skall kunna
se om han är bevakad. Han skall levereras sövd av vår egen personal vid ett
förutbestämt ställe om ca trettio minuter så vi har gott om tid, men vi går dit
meddetsamma."
Det enda som hördes där de stod på kommandobryggan, var ljudet mot vattnet,
när båten forsade fram. Kordinatorerna för automatnavigering var inslagna så
det var bara att följa allt som hände uppmärksamt. Kursen och vägvalet mellan
öarna var lagd och allt som kunde störa deras framfart skulle de göras
uppmärksamma på genom visuella hjälpmedel och datorn skötte alla
undanmanövrar och löste problematiken självt.
De senaste rönen inom Netcom, när det gällde rymdfart var inkörda i den
oerhört snabbt arbetande huvuddatorn i båten och tog hänsyn till
undervattensstrukturer, allt ovan vattenytan och i luften jämte den utlagda
kursen på sjökortet. Den kunde naturligtvis även arbeta efter satellitimpulser
eller bilder.
Bärvågsobjektiven pejlade även öarna framför och runt omkring dem med
värmeavkännare som avgjorde om det var djur eller människor som uppehöll sig
där och talade om vad de hade på och med sig, exempelvis beväpning eller
annan utrustning.
" Än så länge räcker det med att vi är arkitekter och lägger upp ritningarna för
projektet, men när vi kommer in på främmande territorium, senare, då måste vi
tänka oss för och kanske improvisera en hel del, " sade Mattias som följde allt
med spänd uppmärksamhet. Han registrerade allt som hände och skedde och
analyserade det automatiskt. Det var så han fungerade och tränade upp hjärnkontoret. Redan då stod det klart att det skulle bli han som tog över det direkta
ledarskapet så småningom.
117
118
"Vi har bytt leveransställe," sade Joakim som just tagit emot ett krypterat meddelande. "De har kidnappat Per men tror att de blivit observerade och därför gör
de en undanmanöver in i staden och gömmer sig. De måste byta kläder på
honom därför att han har någon sorts spårmekanism apterad på dem. Han
levereras om ca trettio minuter och Netcom tar över Liahonas färddator, nu."
" Ja då är det bara att vänta och se," sade Zeb, " helt otroligt."
De hade nu direkt samband med ledningscentralen och kunde följa allt som
hände visuellt, som att se en film på sätt och vis och samtidigt vara mitt i den.
"Vi får snart besök, underifrån," sade Joakim efter drygt halva den sagda tiden.
En av Liahonas kopior kom upp på sidan om dem och Per som nu var vaken
men omtumlad hoppade över till dem.
" Han vet ingenting," sade mannen som överlämnade honom, " utan det får ni
förklara. So long och lycka till," sade han och försvann ned i djupet med båten.
Per var något frustrerad men blev tacksamt entusiastisk när han fick situationen
förklarad för sig.
"Då öppnar vi våra order, då," sade Gustav när de alla satt runt kammarbordet,
ungefär som det de sett vid visningen i tefatet, fast mycket mindre. Han tryckte
in deras uppdragskod och de kunde både läsa och höra sina order i kammaren
där också den rekommenderade färdvägen var angiven på satellitkartan. De
zoomade in känsliga passager och fick dem bedömda även av
sambandscentralen.
Speciellt intressant blev det när Per fick tillfälle att studera det ställe där hans
familj vistades, troligtvis under sträng bevakning.
”Tydligen vet vi ingenting exakt eller säkert” sade Per, ”såvitt jag kan se och
förstå. Det har väl inte läckt ut något av det som hänt”.
”Det vet vi inget om, men vi tror inte att det fanns några fler agenter på plats.
De personer vi såg under händelsernas gång har omhändertagits”, sade Kaj.
Nu vill jag berätta för er att genom en del material de undersökt på den beslagtagna undervattensfarkosten och under förhör hade de fått en liten aning om den
situation som rådde i sydöstra delarna av Europa som det fortfarande hette.
Även om det mellan länderna fortfarande var fri passage så var det underförstått
ett relativt litet antal ledare som bestämde och det gjorde de på ett brutalt sätt.
118
119
Det var definitivt pengar och makt som avgjorde allt. Det hade blivit en absolut
gräns mellan gott och ont, mellan godhet och ren brottslighet. De som kallades
maffia eller syndikat var helt okänsliga för kärlek och medkänsla på något sätt.
Det var krediter och makt som avgjorde vilka medel man använde för att kunna
överleva. Detta syntes inte på ytan eller i strukturerna i samhället men var
väldigt påtagligt i alla fall, hade Per upplyst dem om.
De personer som hade blivit förhörda visste att de var dödsdömda om de direkt
avslöjade allt de visste om sin uppdragsgivare och de var funtade på ett sådant
sätt att Netcom inte skulle våga lita på dem i sin organisation om inte något
mycket speciellt talade till deras förmån, som fallet hade varit med Per. Honom
hade de fått kontakt med genom en humanitär organisation.
Före de sista så kallade krigen eller skärmlystringarna var det energiproblemet
som blivit den drivande gnistan jämte dåligt underhåll av kärnreaktorer och i
samband därmed ett stort antal härdsmältor runt om i Europa särskilt i den
yttersta östra delen. Det hade varit fruktansvärt. Kommunikationerna mellan
länderna hade börjat kinka på grund av många olika skäl och därmed bröt
ländernas livsmedelshushållning samman alldenstund man strukturerat upp
produktionen som man gjort och inte kunde vara självförsörjande längre.
Utmed atlantkusten hade flera länder fullständigt dränkts liksom öarna i havet
och befolkningen hade drunknat eller flyttat till andra länder. Det blev helt
kaotiskt med påföljande epidemier och massdöd. De som klarat sig bäst var
organiserade människor och deras humanitära inspirerade strukturerade
hjälporganisationer.
En av de största anledningarna till att allt ändå just nu fungerade var att man
hade, trots allt, ett övergripande språk och det var engelskan. Kina, Amerikas
konti-nenter och det engelska öriket hade klarat sig bäst jämte de höglänta
områdena i Europa samt Skandinavien men kontinenterna rörde sig relativt
snabbt mot ekvatorn och socklarna gled över och under varandra men ännu
relativt tätt och vattnet från djupen rörde sig mot polerna som nu nästan var
isfria och täckta av bara vatten. Många nya landområden började också se
dagens ljus också dessa närmare ekvatorn.
Vad som var på gång och skulle hända i mellanöstern hade man vetat i flera
tusen år redan och nu var man mitt uppe i det, lugnet före stormen och många av
Hagars avkommas stammar röjde ett stegrande hat mot allt och alla. Slaget från
Megiddo mot Jerusalem väntade på sin början nu när de bägge profeterna snart
skulle börja predika och försvara. De som förstod att läsa tidens tecken bara
väntade. Det var för många människor händelser som förklarades vara naturliga,
119
120
som när våren kommer före sommaren och man brydde sig inte mer än om att
överleva med vilka medel som helst.
Nu började oljan definitivt ta slut i världens oljereserver och allt gick så att säga
på tomgång så det var förståeligt att man nu ville komma över Netcoms uppfinningar, nu när man var tvungen att krypa till korset av och för egen snöd
vinnings makts skull.
Men!! Och det var ett stort Men!! Det fick inte bli så att någon person eller
orga-nisation självt skulle få kunna tillskansa sig kunskapen vilket emellertid
låg i deras intresse som nu försökte. De nya energiteknikerna var avsedda att
användas under tusenårsriket då man inte skulle behöva använda fossila
bränslen för att få rörelseenergi, det hade förklarats för Sven och de andra
trodde på honom fullt ut.
Det jag nu berättat har förefallit vara ganska normalt, som det var före ca år
2010, men det jag ännu inte berättat om gällande omvärlden går knappast att
föreställa sig om man inte klev in i sammanhanget ordentligt.
”Där bor vi eller bodde”, sade Per och pekade på en ort i kammaren med sin
markör. De tittade alla på dalgången som löpte flera mil med en motorväg i
mitten. Det är den vackrast plats jag varit på. De visste alla att dessa alplanskap
i den mån de fortfarande fanns kvar, var vackra.
”Om vi följer vägen norrut så kommer vi till den plats där din familj
förmodligen hålls fången nu,” sade Joakim.
De följde hans markör med blicken. Han länkade in en satellitprojektion och
zoomade in ett ganska stort byggnadskomplex.
Ingen hade direkt sagt var familjen fanns, men av svaren att döma och med
tanke på de kostnader och det arbete som lagts ned på att infiltrera Netcom så
måste det finnas resurser på alla plan i den organisation som låg bakom. Eller
kanske det var en ännu större samordning.
Det finns en motståndsrörelse i de här trakterna, det vet vi redan och den måste
vi söka upp för att få information.
”Titta nu på byggnationen. Det är ett stort komplex. Det finns flera olika transportbanor och vägar inom området och tydligen också någon typ av verkstads-
120
121
hallar. Floden som rinner strax utanför och ut i ut i bottenviken är stor”. Där
skulle farkosten kunna ha tillverkats”.
De länkade in Netcom och frågade om ytterligare information.
”Som ni ser finns det resurser i bolaget, organisationen, som äger området. Det
heter Helitec corp och är världsomspännande, inom just energiområdet. Det är
dessutom ökänt för sina hårda nypor. Ingen pardon där inte och då menar jag
det verkligen. I det här fallet gäller det att skjuta från höften först”, sade Kaj
som nu var med i leken.
”Vi, Svedala, blev av med brunkolsbrytningen i förtid tack vare dem och det
tvingade dom fram fastän världssamfundet förbjudit det, i och för sig berättigat,
men i alla fall. Vi kan förvänta oss vad som helst så vi måste vara på vår vakt
ordentligt. De förstår och vet att vi är på väg att slå tillbaka. Tro inte för en
sekund att de kommer att tolerera det så jag menar verkligen vad jag säger”.
”Ni kommer att jobba med livet som insats”, var Svens inlägg. ”De är desperata
och i desperat behov av att kunna leva vidare ekonomiskt för att behålla makten
över området och marknaden, inte minst”.
”Skulle de få tag i vår teknologi vore det förödande”, tillade Mattias. ” Frågan
för mig är verkligen, hur långt de är beredda att gå och jag kan tänka mig att det
inte finns några gränser”.
”Om ni tänker ut det värsta scenario ni kan tänka er, så kommer ni närmast
sanningen och alldenstund ni inte har några direkta erfarenheter själva så
förbered er mentalt på att alltid slå till först. Tänker ni och tvekar så blir ni
eliminerade direkt och för er betyder det en direkt död. De tänker inte på att
bara oskadlig-göra motståndaren i meningen att handlingsförlama, som ni i
första hand kommer att göra.
I och med att de flesta av dem är krigsveteraner och att de dessutom säkerligen
har utgjutit oskyldigt blod, i organisationen, för vinnings skull, så kommer ni
inte att belastas på det sättet”, sade Kaj.
”Vet vi något om hur mycket de känner till om vår forskning, eller kan vi ta
dom med överraskning på något sätt”, frågade Zeb.
” Bra fråga, bättre än du kanske förstår just nu. I flera avseenden blir det som
det säkert var och är när en högre kultur och makt talar till okunniga människor.
Man använder alltså en superhög teknologi på stenåldersmänniskor och bara
121
122
iakttar och påverkar dem på avstånd. Frågan är bara hur långt man får gå i det
avseendet. Man kan göra det utan att förlöjliga”, svarade Sven.
”Det här är tankar som slår knut i huvudet på mig och får mig att förstå hur
gudarna tänker och tänkte. De måste ha haft och har höga normer för hur de får
agera mot oss människor.
Så här sade Kristus. ”Det står ju i skrifterna att vi alla är Gudar, hur kan ni då
anklaga mig för att ha hädat när jag säger att jag är Guds son”.
”Våra andar, vi själva, är bokstavligen guds barn och därigenom är vi alla gudar
men Kristus var den förstfödde av oss. Jordelivets kroppar av kött och ben är en
planerad gåva och ett verktyg för inlärning enligt en plan som vi själva var med
och accepterade och nu fullföljs den”.
” Behold!! Nu har jag verkligen fått ett nytt perspektiv på tillvaron”, sade Mattias. ”Det bara väller över mig, liksom genomsyrar mig fullkomligt. Efter det här
resonemanget kommer jag aldrig att vara densamme igen”, sade han, och reste
sig upp och höll händerna om huvudet. Gode Gud så enfaldig jag varit hittills.
Så är det naturligtvis. Vi har ju själva varit med och accepterat allt detta innan
vi föd-des till jordelivet och därför är vi säkra här.
Vi är våra egna väktare och varandras när vi går vidare. Det är dom enkla och
allenarådande dygderna som är allt och betyder något inför vårt eviga liv eller
existens. Det som vi tycker är så svårt att lära oss här på jorden, det som Kristus
predikade och dog för.
Kärlek, lydnad, förlåtelse, långmodighet, överseende, gemenskap och mycket
mera. Hur i allsin dar kan det ha blivit så som det är på jorden och mellan människorna nu och alltid har varit. Ursäkta mig, jag måste, bara måste gå åt sidan
ett tag och meditera innan jag blir galen. Vi måste leva i världen, men helst inte
av den”, sade han och avvek. Han var synbart mentalt medtagen.
”Jag förstår dig”, sade Sven och tog tag i honom, jag har också gått igenom det.
Ta din tid, den du behöver och gör som du brukar göra så ses vi sidan. Det är
alltid lika spännande när någon kommer till insikt om betydelsen av vårt liv och
varför det är så viktigt”, sade han till de andra.
Vi kommer förmodligen alla att drabbas av det förr eller senare för vi är utvalda
på något sätt eller kanske det är enklare än så, vi får väl se. Det finns både en
god och en ond makt i andevärlden, men i olika nära dimensioner intill vår egen
till-varo.
122
123
För att komma till ”sjunde himlen”, som aposteln Johannes sade, behövs en
tros-viss ”transporttunnel” fram till ljuset. Om vi inte klarar av den fastnar vi på
vägen i en lägre tillvaro. Våra gärningar avgör våra status och var vi passar in i
de mån-ga boningarna”.
” Det här är inga enkla saker. Vi knoppar in och fortsätter i morgon, tidigt”,
sade Sven.
Jag måste nu berätta vidare. Hur dom klarade av dessa mentala förändringar och
aha upplevelser är en gåta för mig eller kanske snarare lite svårt för mig att
hänga med i. Men på något sätt förstår jag ändå och har alltid förstått. Jag tror
att det har med någon typ av medvetenhet att göra. Tron är ju en gåva och att
den är olika utvecklad hos olika personer det vet ju alla. I grunden beroende på
hur mycket vi förberedde oss för det här livet i föruttillvaron. Precis som vi nu
förbereder oss för ett evigt liv i framåtskridande eller bara existens.
Medvetenheten är någon typ av verställighetssyndrom i just det sammanhanget.
Kombinationen, inom ramen för andemateria, kemi, mekanik och fysik i människohjärnan gör att saker och ting påverkas fysiskt. Det är ju så att Kristus var
förstlingen att uppstå och han hade makten eller förmågan att själv klara av det.
Liksom att överbrygga naturlagarna och exempelvis kunna gå på vatten och
göra andra under inom skapelsespektrat. Teoretisk fysik godkänner och
erkänner detta, lustigt nog. Dessutom är och var han, kallad av Gud Fadern att
organisera och dana denna planet jorden redan i föruttillvaron, precis som det
sades att Jeremia var när det gällde att profetera. Hur det under långa
tidsperioder gick till enligt de ursprungliga skrifterna förklarar och visar det
hebreiska ordet ” Baubaru”. Pla-neten ”vakades över tills den lydde”.
Det finns så mycket som hänt och händer i samband med människors död och
skendöd, vilket det skrivits mycket om i det verkliga livet, vilket så gott som
bevisar att människokroppen består av ande och materia. Människans medvetande i detta sammanhang, finns i så fall bevisligen inte i kroppen av kött och
ben, utan i andekroppen som är vårt verkliga jag.
När den fysiska kroppen dör förmultnar den och anden går vidare som det är
förut-bestämt och logiskt. Vetenskapen kommer aldrig att kunna bevisa något
andligt, men sann vetenskap och sann religion måste nödvändigtvis mynna ut i
total samstämmighet. Det finns inget oandligt för Gud och jorden är först
skapad andligen vilket var och är en nödvändighet och därför kan en, speciellt,
medveten tro förflytta berg fysiskt.
Den etablerade vetenskapen har alltid bevakat sina rön och satt egna gränser för
att inte förlora makt och prestige, alltså de som tjänat och tjänar pengar på den.
123
124
De vetenskapsmän som inser varifrån inspirationen kommer har bara att hänga
med i ruljansen för att få medel till ny forskning. Maktstrukturerna och
girigheten styr världen än i dag.
Netcoms ledning hade med sina insikter kommit så långt mentalt och i linje med
de nödvändiga kommande förändringarna att många saker, för dem blev andlig
medvetenhet. Andekroppen behärskar då sitt verktyg, kroppen, till mer eller
mindre fulländning i fysiska aktiviteter.
De purrades tidigt.
”Det känns lite kluvet i dag”, sade Mattias när han satte sig ned tillsammans
med de andra, ”men jag är beredd på allt”.
”Okay”, sade Kaj, ”Då sätter vi igång. Den här organisationen styrs alltså av en
klan cyniker och profithungriga tillika maktfullkomliga despoter och det finns
inga humanitära bevekelsegrunder i deras ageranden. Vi skall och måste
använda vår bästa teknologi fullt ut för att spara liv om vi provoceras oavsett
vad vi tycker om deras agerande. Och nu är det bråttom”.
”Vi kommer att ha samband med Netcom över Liahona och satellit under hela
vår operation så att de kan följa allt vi gör och ge oss information. Jag leder
opera-tionen”, sade Joakim. ”Sätt på er de där dräkterna”, sade han och pekade
på sex stycken, typ overaller som hängde bakom dem framför deras skåp. De är
mycket speciella och kommer att se till att ni hela tiden har rätt temperatur i
förhållande till vad vi gör.
De är dessutom garanterat skottsäkra och skärsäkra men kan inte skydda er fullt
ut mot punkttryck. För att inte väcka uppmärksamhet kommer vi att bära
fritidskläder utanpå. Öronsnäckan sätter ni där den skall vara och i kepsen finns
sambands kamera, sändare och mikrofon. I fickan stoppar ni mobilen som ni fått
utbildning på. Vapnen har ni i selen och i ryggsäcken all specialutrustning. I övrigt vet ni nu hur ni skall agera personligen i olika situationer. Vi har samband
genom ultravåg så ingen kan avlyssna vår kommuni-kation.
Ledningscentalen har samband hela tiden och går bara in om det behövs. Det
kommer att vara lugnt några timmar till så ni går iland vid Slitz, det ligger där,
sade Kaj och pekade på en ort väster om flodmynningen. Kusten är karg och
otillgänglig. Det är bara 15 minuters färd med gummibåt dit och ni startar
omgående.
Målet är fabriksområdet, men vi måste rekognocera först i en stad något nordost
om målet och där har Per bott. Ni måste improvocera hela tiden därför att
124
125
ingenting vi gör får väcka uppseende. Det är bäst att ni delar upp er. Vi har
varsin karta. Era kläder är sådana som används mycket i området så ni kommer
att smälta in bland befolkningen.
Det var fortfarande lite halvskumt, man kunde ana solens uppgång vid
horisonten. De kom snabbt i båten som sedan ljudlöst tog fart genom vattnet.
Pojkarna satt där på sitt första uppdrag med blandade känslor som Zeb uttryckte
det.
”Blandade känslor, det är när svärmor lånar den nya cadillacken och kör utför
ett stup och dör, sade Niklas i ett försök att lätta stämningen. Jag har ingen
erfaren-het av svärmödrar, men jag har hört det”.
”Är det någon som har några frågor”, sade Joakim precis när de nådde land i en
liten sandvik. ”Vi gömmer båten där uppe bakom buskaget. Han tryckte på en
kodad knapp under ett lock och båten gick pysande ihop till en lång stör, såg det
ut som vid första anblicken. Motorn var lång och inbyggd i bottenstocken.
Från det ställe där de landstigit kunde man se flodmynningens delta med hamn
och ganska sparsamt med båtar. Det var sömnigt än så länge. Förresten kanske
det inte var så stor aktivitet normalt över huvud taget.
”Det ställe där de förmodligen hålls fångna ligger till vänster om floden härifrån
sett, i och intill berget strax norr om staden Mousel dit vi först skall bege oss.
Per har haft sporadisk kontakt med släktingar där och det finns en politisk
falang som kämpar emot Helitec och den koruption som omspänner området. Vi
delar alltså in oss i tre grupper. Jag, Mattias och Per i nr 1, Anders och Zeb i nr
2 och Ola och Niklas i nr 3 och vi kallar dem vid nr.och som andra alternativ
vid första-namn”, sade Joakim. ” Vi delar på oss nu och träffas 06.oo vid
hamnmacken i Slitz där Per hyr en bil. Verkställ.
Och så gav de sig iväg på någon kilometers avstånd mellan grupperna.
Det var inget problem att ta sig dit. Per hyrde en minivan med lastutrymme där
bak. Han hade talat med någon i Mausel och redogjort för situationen. De skulle
få instrument och utge sig för att göra mätningar på motorvägen för reparation
och ombyggnad. Telefonlinjen hade varit säkrad och Netcom slussat överkopplingen. Per hade sysslat med den typen av jobb tidigare som ingenjör på ett
kommunalt företag.
”Jag har blivit varnad för att Polisen är korrupt i hög grad och att de just nu har
en hög beredskap”, sade Per. ”Albert, som jag talat med har kontakter i
organisa-tionen. Han har inte frågat, men hört och förstått det på aktiviteten som
125
126
blivit högre. Det är de högre cheferna som har ett korrupt nätverk och sina
speciella hantlangare som gör de smutsiga jobben. De styr nattverksamheten
och drogerna och har en fin fasad utåt med anställda som inte vet eller anar
något men den balansen håller på att förändras”.
De rullade fram på motorvägen i tillåten fart, måna om att inte dra på sig några
nyfikna blickar. Han hade valt en bil utan märkning eller skyltar och med en
neutral grå färg och tonade rutor. Det fanns en överenskommelse mellan
länderna att respektera gränserna som sådana men att ha fri rörlighet mellan
dem vilket gynnade alla kategorier av människor på både gott och ont. Detta
blev absolut nödvändigt efter flera år av handelskyla och problem för alla. Det
fanns över nog av andra problem.
Men nu hade alltså kapitalet och marknaden med sitt inbyggda system och
tanke-fel börjat profitera igen. Ekorrhjulet rullade vidare. Handel är nödvändig
men profiterande är oftast ett fördärv för samhället. Det finns ingen anledning
att några skall vältra sig i pengar till andras fördärv. Det är heller inte fel att ha
mycket pengar om de används till allas fördel.
”Bra att ni kom ihåg att aptera kameran på bilens front”, hörde de plötsligt Sven
kommentera. ”Vi följer er hela tiden, både på Liahona som just nu har det övergripande ansvaret och hos oss. Vi håller på och skannar in Helitecs område över
satellit och har även börjat ringa in deras nätverk på alla sätt som är möjliga. Vi
måste vidga våra vyer och vårt kontaktnät. Vår databank börjar lagra fakta så
det är bara att hämta hem det som finns, anytime”, klart slut.
”Inom vissa av deras göranden måste man antagligen börja gräva i geggan för
att få veta något och förändra”, sade Mattias med bistert tonfall.
”Där framme ser ni avfarten”, sade Per och pekade framåt på en veadukt. Efter
veadukten till vänster skall vi rakt igenom Mousel som ni nu ser på vänster sida.
Är det inte en vacker stad”, fortsatte han i sina egna tankar.
”Jo, sade alla i korus”, för det var den verkligen, placerad på bergssluttningen.
”Vi fortsätter upp till klostret som ni nu ser på andra sidan stan lite högre upp.
Där tycker jag att vi upprättar en sambandscentral och dit kan de människor vi
behöver kontakta komma på ett naturligt sätt utan att sticka ut. Vad säger du
Joakim, är det okay”.
”Så vitt jag förstår verkar det vara ett gott alternativ ur många synvinklar”,
svarade Joakim och tittade noga på omgivningarna, Sven, kan ni kolla klostret
och de närmaste omgivningarna ur strategisk synvinkel.”
126
127
”Vi håller redan på med det, klostrets historia är lång och brokig. Det är ett
gammalt katolskt nunnekloster bland mycket annat som hänt där. Martin Luther
gömdes där en tid när han fördömde Konstantins monopol på Guds förlåtelse
och hans självpåtagna helighet. Då när han talade om att grunden till kyrkan var
lögn och dikt helt i överensstämmelse med vad Kristus hade sagt och stod för,
inför sina apostlar”.
”Sven, kan ni se om det pågår någon förhöjd aktivitet hos Helitec eller någon
annan plats, påtagligt, på något sätt. Kan ni fånga upp telefon och annan kommunikation”, frågade Joakim.
”Vi fångar upp allt detta så får Per kolla upp det så fort han kan. Det får bli hans
huvuduppgift de närmaste timmarna”, svarade Kaj.
”Först skall jag bara se till att vi får hit de personer vi måste samarbeta med och
ordna med login”, svarade Per.
Sagt och gjort. De var nu inkvarterade, hade fått instrument och arbetskläder
och samtalade med viss ortsbefolkning, speciellt när det gällde bortförandet av
familjen. Man visste att de befann sig på Helitecs område genom personal som
jobbade där eller som hade samröre med dem. Ingen hade visserligen sett dem
men vissa förändringar syntes tydligt. De trodde väl att de inte behövde oroa sig
för ingen speciell hög bevakning kunde noteras även om man var noggranna.
Det var de förändrade inköpen av förnödenheter som hade varit avslöjande. Utåt
sett märktes inget.
”Ni behöver inte tvivla på att gisslanskötseln är högprioriterad”, sade Joakim.
”De söker säkert med ljus och lykta efter Per just nu, och undrar vad som hänt.”
”Det är säkert sant för vi har kunnat notera försök till intrång på vårt telefon och
datanät liksom förhöjd aktivitet, typ bevakning med kikare utanför området och
vad man letar efter kan väl ingen undra över. Därför är all annan
kommunikation än över ultranätet absolut förbjudet. Det är bara en trång krets
som är aktiva med detta”, sade Sven. ”Men vi måste vara handlingskraftiga och
inte försitta någon tid”.
”Om ca 30 minuter kan vi högstudera Helitecs område genom satellit så vi
räknar med att fritagningen skall kunna ske redan i dag. Nivåskillnaden från
Mousel och anläggningen längre ned är så mycket som 500 meter minst på en
sträcka om minst 15 km. Redan nu vet vi att dubbla höga staket omgärdar
området fram till bergsidorna. Vi kommer snart med ytterligare information”.
127
128
Ola och Niklas hade redan gett sig av tillsammans med Albert för att bevaka
infarten till Helitec. De måste kolla alla bilar som kom in och ut därifrån. Niklas
skannade innehållet i bilarna och Ola och Albert bevakade utifrån. Några bilar
med män från den lokala befolkningen satt uppåt och nedåt på motorvägen för
att kunna bevaka en eventuell borttransport av familjen och de hade valts ut
med omsorg och var erfarna.
”En svart limosin med ett barn körde just nu ut mot Mousel”, rapporterade
Niklas.
”Gör ingenting annat än bevaka transporten”, kommenderade Joakim” och se
till att en ny bil tar över där den andra stod beredd. Inprovicera snabbt. Det kan
ju vara en skolskjuts trots allt”.
”Per, hur gammalt är ditt äldsta barn.
”Det är en pojke och han är 8 år. Varför undrar ni.?
”Rapportera fortlöpande från bil nr 1. Bil nr 1 här. Vi är nu vid avfarten för
Mousel och svänger nu över på veadukten. Chauffören rapporterade löpande
och de hade stannat vid en skola. En kvinna följde med pojken in i skolan och
stannade kvar där. Hon både körde själv och var troligen guvernantövervakare.
”Om det är möjligt sänd någon som på ett skickligt sätt kan fråga pojken var
han kommer ifrån och var han bor utan att väcka misstankar. Det bäst vore om
det gick att engagera ett smart barn, kanske något äldre men intelligent nog att
klara av det. Vi vet ju inte hur undervisningen går till eller hur vaksam den
kvinnliga vakten är”, sade Joakim. Har vi några kontakter på skolan”.
Joakims undringar satte fart på en massa människor. Det utvecklade sig till ett
stort pådrag. Det här var människor som ville något, de liksom hade gått och
väntat på att få bli aktiva verkade det som. Tänk vad ett bra ledarskap kan göra.
”Vi ser nu hur människorna rör sig i byggnaderna och kan nog snart lokalisera
Hustrun och det minsta barnet och sedan planerar vi fritagningen. Vi ska även
passa på att installera en konstant övervakning och bevakning och den biten
lägger vi på Anders och Zeb så förbered för det. Ni kommer att få material inom
kort. Vi vet hur vi skall gå till väga så att ni får det i tid så följ bara de instruktioner ni kommer att få. Under tiden får ni ta det teoretiskt och vi börjar sända
nu på frekvens Z 002, nu. Med den leveransen får ni också en nytt vapen typ
star-kare och större än ett paintbollgevär med spänningsladdade gelekulor, dom
lad-das upp i magasinet som är självförstörande utanför er amuletträckvidd. Vi
kommer snart igen”, avslutade Sven.
128
129
”Joakim, Mattias och Per, gör er i ordning för en luftfärd från ovanför klostret.
Ni måste komma uppifrån och säkra det område där familjen hålls fången, alltså
inne på området. Nu vet vi var dom finns så följ bara de instruktioner ni får. En
topo-grafisk karta över det område vi skall hemsöka kommer nu tillsammans
med lo-kalbeskrivningar. Vi har fått information från skolan också och tydligen
har da-men i fråga blivit misstänksam. Vi tar henne och pojken när de är på väg
med bilen och stör all telefonkommunikation så att hon inte kan ta kontakt med
Helitec. Det är redan arrangerat. Det är inga dåliga grabbar som finns på lokalplanet. Vi kommer att få användning av dem framledes”, sade Kaj.
”Samling här nu, vi går igenom det här snabbt”. Joakim verkade stressad.
”Kvinnan med pojken kommer att ge sig iväg inom en timme från skolan och då
måste vi ha påbörjat operationen att säkra området där frun och flickan finns. Ni
känner nu till området och vet vad som gäller så följ bara de instruktioner ni får
av ledningscentralen”. Han tittade upp på hängglidarna som svävade ovanför
dem och sade menande. ” Dom kommer inte att reagera på oss när vi kommer
in över Helitecs område. De är vana vid dem”.
”Jaså är det så det skall gå till”, sade Mattias och såg inspirerad ut han var ju en
van glidare.
”Vi utgår omgående och vi får transport upp till lagom startnivå. Här kommer
vapnen som ni spänner fast på ryggen under jackan. Liahona och en mindre
variant väntar på oss ca 1km nedströms från Helitec. Transporten väntar utanför
grinden bakom vaktkuren när vi kommer ut och vi täcks av vårt folk. Från och
med nu får vi alla, i våra egna grupper all den information vi skall följa genom
öronsnäckan. Vi är klara och ni tar över Sven”, klart slut sade Joakim.
Alla förberedelser hade klaffat nästan oklanderligt som det brukar göra när alla
sköter sin del av jobbet och ser vad som måste göras. Ledningsgrupperna hade
nu tagit över och de fick sakliga informationer i detalj hela tiden. Det var som
ett referat från en fotbollsmatch.
Joakim, mässade rösten och det var namnet på deras grupp, ni måste snabba på
så att ni inte kommer efter. De hörde alltså samma information alla tre. Start
inom 10 minuter. Gruppen skyndade ut till den väntande bilen och så bar det av
uppåt. Vilken utsikt. Det var mycket mer än höghuset i Stocktown, det var så
Mattias hisnade.
129
130
Det här var livet, så kände de alla tre, både Mattias Niklas och Zeb och det var
deras elddop. Något som formade dem för resten av livet. En bättre ”skoldag”
hade dom aldrig haft någonsin, eller kanske man skulle säga, liknande.
”Aptera glidarna”.
De var nu uppe på plats och på rätt höjd. De spände på sig ryggsäckarna som
hade ett ca 60 cm långt rör i mitten, alltså inuti säcken och det var ca15 cm i
diameter. Det syntes knappast att det fann där inuti, under alla de fickor och
dragkedjor som fanns utanpå. Säcken såg i alla fall väldigt exklusiv ut. De drog
ned en dragkedja som gick ända uppifrån och ned och då frigjordes röret.
Allra nederst där stödremmen från ryggsäckens sidorörställning gick tvärs över
ryggen fanns på varje sida en liten ögla och där frigjordes en sprint. Sidorören
förlängdes och stödremmen blev en sittrem. Sedan per automatik frigjordes en
superlätt triangelformad flygvinge som definitivt var obrytbar men vägde bara
några kilo. Den var något större till ytan än vanliga konventionella glidvingar
och mycket mer utvecklad med en liten ljudlös turbinmotor att använda vid
behov och dessutom fanns det en liten displayskärm man kunde använda för
manövrering.
Efter utförd flygning gick den tillbaka på samma sätt. Allt som behövdes göras
självt av den som flög var sex manuella kopplingar. Sen var det bara att slänga
sig ut i luften. De hade fått utbildning på vingen och det var ett himmelrike att
flyga med den jämfört med de vanliga de använt själva i flera år. Den hade alltid
samma färg som himlen ovanför dem.
”Avvakta startorder och var alerta”, hördes från kommandocentralen.
”Anders och Zeb börjar med att gå in och eliminerar personalen i vakthuset. Ni
söver dem som planerat och använder bilen som vapentransporten kom med.
Eliminera all sambandskommunikation genom störning, ni vet var alla
funktioner sitter. Vi vet att ni har levererat pojken och tillfångatagit kvinnan.
Kör sedan lugnt fram till lastkajen, den inre och ta tid på er, dra gärna benen
efter er och lämna fram en komplicerad leveransorder med hitecmaterial. När ni
får order söver ni den personal ni har i er närhet på samma sätt som
vaktpersonalen. Vi får max 3 minuter på oss så var effektiva. Den tiden räknas
från ankomsten till lastkajen.
”Joakims grupp börjar ca fem minuter tidigare och flyger i cirklar ned till målet.
Börja nu”
130
131
De slängde sig ut från berget och cirklade ca 30 meter efter varandra. De visste
exakt var de skulle landa och skulle ställa in den exakta låsningen när målet var
i sikte. Hade det inte varit för att de var så fokuserade på uppdraget skulle flygningen varit något av en totalt obeskrivlig upplevelse.
”Albert har redan dragit sig tillbaka så Ola och Niklas gör er beredda på att
säkra området omkring vakthuset så att flyktvägen hålls öppen. Verkställ.”
Nu var operation i gång och måste avslutas inom ca 10 minuter max.
”Ola går in i vakthuset och bevakar gårdsområdet därifrån och Niklas placerar
sig vid avfarten och infarten till Helitec”.
”Nu ser ni anexet där hustrun och flickan befinner sig. Det står en vakt och
röker utanför ytterdörren och han får inte på något villkor lämnas tillfälle att
komma innanför dörren”.
Då måste han eliminers redan nu sade Joakim som hade låst sig på målet och
såg vakten. Jag tar honom sade Mattias som redan hade honom mitt i kikarsiktet
och tryckte av.
Per hade manövrerat så att han kom från sidan i förhållande till ytterdörren och
var på väg ned när en annan dörr öppnades i huvudbyggnaden och två män med
höjda automatvapen kom utspringande. De tog sikte på Joakim som de såg
alldenstund han kom rakt framifrån mot dem. De hann bägge klämma av en
salva mot honom innan Pers spänningskulor träffade dem och de föll skakande
till marken medan det blixtrade omkring dem. Mannen som vaktat dörren var
också utslagen, säkerligen för ytterligare 15 minuter.
Joakim låg till synes livlös på marken, men ena benet rörde på sig.
”Per gå in och hämta din hustru och flickan.”
Per hade inga problem att få ut dem men det fanns ingen tid att vara känslosam.
Han fick ut dem på gården där Mattias väntade med Joakim över axeln.
”Gå runt byggnadshörnan bakom er och nedför den lilla backen och vänta där
bakom staketet vid soptunnorna på vidare order.
”Det finns tre beväpnade vakter på lastkajen framför er och Anders och Zeb är
inne på kontoret och förbereder avlyssning och bevakning i armatur och ventilationstrummor. Vakterna vet inte att de är därinne”.
131
132
Per och de andra satt tysta som möss bakom planket och väntade.
”Vi blir tvungna att ändra besluten. Liahona kommer att landa på planen
framför lastkajen inom 30sekunder. När vakterna ser henne blir de distraherade
och då får du Per och Mattias oskadliggöra dem. Vi ser massor av folk i
fönstren på byggnaden och förstärkning är på väg på motorvägen från Mousel.
De kommer att vara framme vid vaktkuren om några minuter, avvakta”
Det hördes ett vinande och Liahona kom från floden glidande fem meter över
marken in på planen. Mattias och per oskadliggjorde de tre vakterna.
”Ni har bara trettio sekunder på Er att borda Liahona och det gäller alla”.
Mattias med Joakim över axeln och Per med familj sprang så fort de kunde,
Anders och Zeb kom ut ur byggnaden, hoppade nedför kajen och Ola och
Niklas kom springande från vaktkuren. Kulorna ven från några bilar som kom i
full fart från uppfarten. Ingen kom till skada utan kom välbehållna in i Liahona.
”Ni kan kosta på er att studera omgivningarna en stund innan ni ger er av”, sade
Sven,” bara för att demonstrera lite. De har inga vapen som kan skada er eller
farkosten som nu uppförde sig som ett gammalt Vertholplan fast mycket mycket
mer sofistikerat. De snurrade sakta runt på lastplanen, under beskjutning och
gjorde sedan en lov över området innan de gav sig av söderut för att lura sina
motståndare om färdriktningen. Joakim hade piggnat till men hade fruktansvärt
ont från trycket av skotten som träffat honom och hade han inte haft dräkten på
sig så hade han inte överlevt. Tur att det inte blivit någon träff på huvudet men
det är sällan man siktar på det under en eldstrid. Bara med kikarsikte.
Väl ute över bottenhavet igen gick Liahona ned på vattnet och under ytan för att
inte ses av en eventuell radar.
Det var mycket som hänt under en kort och intensiv räddningsaktion. De hade
väl alla fått sig en dust men för pojkarna hade det varit deras elddop. Det hade
inte blivit några efterräkningar för ortsbefolkningen i Mousel, de som engagerat
sig för de hade aldrig blivit avslöjade på något sätt.
”Vi kommer att uppvakta dem för att framföra vårt tack och ge dem vissa
privilegier”, sade Sven ” men först skall vi ha en utvärdering här på Netcom så
ni är välkomna hit”.
Per och hans familj hade fått en bostad som de var överförtjusta i och hade nya
identiteter vilket var nödvändigt för deras säkerhet. De skulle hädanefter vara
tvungna att finna nya rutiner för all fritidsverksamhet och övrig utevaro.
132
133
Nu satt de alla runt bordet i Tefatet, de som varit involverade i fritagningen och
utvärderade allt som hänt. ” Det är klart att vi alla kan bli skickligare och bli
mer vässade men i stort tycker jag att operationen utfallit till belåtenhet och att
vi löste uppgiften på ett bra sätt.
Jag vill ge en eloge till pojkarna som klarat av sitt första uppdrag galant. Det
bådar gott för framtiden och för Netcoms uppgift”, sade Kaj. Nu avviker jag
och tackar för den här gången”. Han skakade hand med alla och lämnade dem.
”Vad säger ni Pojkar”, sade Sven och tittade granskande på dem.
” Jag kan bara tala för mig själv”, sade Zeb ” och det här är det häftigaste jag
varit med om i hela mitt liv hittills. Jag har fått nya värderingar och ser på det
mesta mer allvarligt nu, har jag upptäckt. Mina tankar är mera allvarligt betraktande och jag har förstått vad ordet begränsning innebär jämte tillförsikt och
ödmjukhet. Jag kommer inte längre att ta något för givet”.
”Jag tror att Niklas och jag instämmer helt och fullt”, sade Mattias, ”så vi
behöver inte orda mer om det men jag behöver diskutera vår kommande uppgift
mer på djupet för att få en fullödig och mer omfattande förståelse.
För mig gränsar det till vad man till vardags kallar okulteri men jag förstår att
det inte är så utan ännu mycket mer sofistikerat. Så vitt jag kunnat känna och
uppleva så är det ett kall som jag ännu inte förstår och att det har att göra med
Netcoms innersta väsen inom en mycket snäv grupp”.
” Det du säger är riktigt, men det tar vi senare, lite mer inofficiellt för det tarvar
ett djupare, bredare och intensivare andligt engagemang under meditation. Det
du kallar för innersta väsen är förresten en fråga om inspiration, aha upplevelser
och känslor som inte kan ses men som handlar om en andlig trosupplevelse som
gränsar till vetskap och i vissa fall är vetskap och övertygelse.
I förhållande till vårt kommande liv så skall vi nu leva av tro men man kan gå
över gränsen och vi bedöms under våra jordeliv i och ur våra egna perspektiv av
våra bröder och systrar som väntar på oss på andra sidan slöjan. De hjälper oss
på olika sätt genom tankar och påverkan inom ramen för det som är planerat för
oss individuellt. För så är det. De kallas av oss för änglar, men de har inga
vingar det lovar jag och vet jag. Nu har jag sagt för mycket igen, men det bara
kommer över mig”, sade Sven.
Allt började nu lungna ned sig. Det hade gått en vecka sedan de kommit
tillbaka. De hade lagt till med Liahona vid Netcoms ramp och sedan hade
133
134
säkerhets och ledningspersonalen tagit över ruljansen och börjat utvärdera och
rätta till det som inte fungera bra.
Det gick en tid under vilken pojkarna skötte sig själva och planerade för sina
egna personliga liv, men med tanke på framtiden försökte de synkronicera så
mycket som möjligt av det övergripande ramverket, som kommunikation,
boplatser, nöjen, fritid, barnpassning o.s.v. Naturligtvis började de uppvakta
sina tilltänkta bättre hälfter. Det hade ju nästan blivit ett dejavu. Det hade alltså
blivit en positiv eller positiva träffar med ögonblickligt tycke till allas synbara
glädje. Nästan för bra för att vara sant. Nästan som om det hade varit planerat.
Nu är vi där igen, men vem vet.
De hade också informerat sig om vad som hände runt om på planeten och det
var inga roliga fakta. Laglösheten blev bara värre liksom hungersnöden i vissa
sedan tidigare outvecklade länder där despoter hade haft makten och som
spindlar i ett nät hade de sugit ut befolkningen hänsynslöst och utan
medmänsklighet med fattigdom och elände som resultat.
I andra länder hade man, trots bättre vetande och kunnande, underlåtit att
demokratisera och fördela makten och strukturerna så att det inte togs några
privata initiativ eller utvecklade människorna till att kämpa för sina liv och
familjer. I bägge fallen resulterade det i håglöshet och tristess utan
självbevarelsedrift, till ett förmynderi där man fick allt eller inget och inte kunde påverka
själv.
Hur kunde man över huvud taget tillåta vissa människor att få ett sådant
utrymme att de kunde bli diktatorer och envåldshärskare. Jo, enligt den fria
viljans princip måste sådant kunna hända och den fria viljan var ett måste för att
människan skulle kunna av sig själv bestämma sin destination och utvecklas på
gott eller ont i och ur sitt eget perspektiv och situation. Det är bara egenskaper
vi kan ta med oss dit vi går, som en skald har sagt.
------------------------------Familjerna hade samlats, denna gång ensamma i tefatsrummet efter att
föräldrarna kommit överens om att det var dags nu och lämpligt att dela
överenskommelsen helt och hållet med arvtagarna, Niklas, Zeb och Mattias.
Sven öppnade sammankomsten med att säga, ”så är det äntligen dags att lämna
över till er pojkar. Det kanske är fel att säga pojkar men det kommer ni alltid att
134
135
vara för oss. Vi är som fäder och mödrar överens om att ni är vuxna uppgiften
och det har gått väldigt fort och detta även om ni måste fortsätta utbildningen på
många områden ytterligare några år kanske. Det här verkar kanske vara lite för
högtidligt men det är nödvändigt.
Ni vet det mesta redan, men jag måste vittna om och berätta för er om vad som
ligger till grund för det vi har byggt upp i avsikt att lämna över till er. Vi har
medvetet uppfostrat er på ett visst sätt för att forma er, det låter kanske krasst,
för den här uppgiften, till att bli passande verktyg”.
”Och vi har lyckats över förväntan”, inflikade Erik och de andra nickade
gillande.
”Ni är skiljda personligheter och har era egna liv att klara av, men vi tror och
hoppas att ni skall leva väl och kunna stå till svars för hur ni agerar och fattar
beslut. Era blivande fruar får ni klara av själva, det skall vi inte lägga oss i, men
se till att de inte kommer att stå i opposition till era intentioner, innan ni gifter
er. Det är ett råd som jag måste ge er mycket allvarligt. Det verkar som om vissa
flickor har de kvalitéerna har jag hört sägas”, sade han menande.
Och sedan fortsatte Sven, ” jag vill berätta för er hur det hela började och
hoppas jag att det skall kunna ske så kortfattat som möjligt. Det började 2010
när jag reste till olika församlingar i landet och hade med mig Artur, en man
som då var gammal, en bit över sjuttio år. Han var det ärligaste jag träffat under
mitt liv över huvud taget och jag är böjd att säga att han inte kunde ljuga.
Nåväl, han hade och fick ett antal hjärtinfarkter efter varandra, han var stark i
tron på ett liv efter detta och var inte speciellt rädd av sig. Vid ett tillfälle, efter
en hjärtinfarkt när vi samtalade om den sade han att han måste berätta någonting
som hänt honom och han log.
”Det här kommer att lyfta dig Sven även om du tror som jag. Det här vet jag och
ingen kan ta det ifrån mig.
Jag fick infarkten hemma. Min hustru och min dotter ringde efter en ambulans
för att ta mig till sjukhuset. Jag var helt borta konstaterade ambulansmännen
också. Men nu kommer det andra. Jag såg ambulansen när den gav sig i väg
med min kropp inuti. Jag lade märke till detaljer runt omkring när den gav sig
iväg. Jag liksom bara hängde med, som i ett snöre.
På sjukhuset såg jag hur läkarna arbetade med min kropp och uppmärksammade
detaljer i rummet och bland de som var där. Då tänkte jag, var är Anna min
hustru och Lisa min dotter och genast rörde jag mig till rummet bredvid,
135
136
observera ”rörde mig”, och såg dem sitta där och gråta förtvivlat. Då tänkte jag,
” Jag kan bara inte lämna dem så här, hur skall Anna kunna klara sig och så
vaknade jag till liv igen. Visserligen efter läkarnas arbete men ändå.
Jag kom ihåg detaljer i andra rum där jag inte fanns med min kropp och det har
jag kontrollerat och det stämde. Du vet läkaren Olle Lundström som vi känner
bägge två, vi träffades och jag berättade detta för honom och sade då att jag
hade tänkt berätta detta för den läkare som behandlade mig men det gjorde jag
inte för det tog emot. Det var bra att du inte gjorde det, jag känner honom och
han skulle bara ha förlöjligat dig. Han var inte värdig nog.
Det här har hänt mig plus flera andra upplevelser som inte går att bortförklara.
Och det finns otaliga sanningstrogna berättelser av detta slag över hela världen
men det går inte att vetenskapligt bevisa så därför kämpar vetenskapen emot på
olika sätt jämte den stora vederstyggliga kyrkan.
Själv har jag vid ett par tillfällen haft personliga för mig mycket heliga
upplevel-ser som resulterat i hörbara ord och en del syner och instruktioner
jämte förkla-ringar som är lika verkliga som att jag ser er framför mig med mina
egna ögon just nu. Erik och Ariel har stöttat mig och trott på mig hela tiden och
resultatet talar väl för sig självt.
Det är så här att den teknologi som vi arbetar med och delvis använder nu, skall
och kommer att användas under Millenniet, det vet jag och har fått bekräftat
från andra sidan så den måste bevaras vad som än sker och det får inte bli något
hokus pokus när det blir som värst. Inte många människor kommer att överleva
i förhållande till vad som funnits under åren som gått, när vi kommer till förändringarnas slutskede vad gäller kontinenternas förskjutningar till att bli ett enda
landområde runt ekvatorn. Alltså en kontinent och allt vatten vid polerna, precis
som skrifterna säger och sagt genom profeterna. Kom ihåg att det finns tydliga
gränser för hur kontakt får tas från andra sidan därför att vi måste och skall leva
av tro och inget annat, om vi sedan utvecklas till den grad att vi får närkontakt
är det en annan sak. Vi har alla möjlighet att utvecklas till den gränsen genom
vår fria vilja och vårt leverne och vi har fått lärdom och kunskap härom.
Så ligger det till och så är det”, sade Sven.
” Jag förstår och kan på alla sätt acceptera det du säger”, sade Mattias, ” utan
några reservationer faktiskt och det känns otroligt fantastiskt. Jag vet att det du
säger är sant, faktiskt, jag vet det”, sade han med tårfyllda ögon”.
Inte ett öga var torrt och alla var utan reservationer ense. Total enighet.
136
137
”Phu”, sade Erik efter en stund. ”Det var tungt och satt säkert, liksom
grundmurat”. ”Gud bevare mig väl”, sade Zebs mamma alldeles utmattad av
inlevelsen.
De kramade om varandra och bestämde att träffas i morgon igen. Det här var
nog för en dag.
--------------------------”Ja nu sitter vi här igen”, sade Sven, när de satt runt kammarbordet. ”Vi har
gjort så att alla våra farkoster kan bli tyngdlösa när det behövs och det
underlättar för situationen. Vi kan också minska tyngden succesivt”.
”Vad har vi framför oss nu”, frågade Niklas, är det några nya uppdrag på gång”.
”Nej, inte direkt”, sade Sven, ”men vi när en tanke och det är att besöka USA.
Det har hänt mycket där de senaste 10 åren. Det verkar som om de Amerikanska
kontinenterna är mer eller mindre intakta och att de dessutom har fått ny mark.
Hela Mexikanska golfen är numera fastland och kontinenterna rör sig söderut
och vrider sig så att sydamerika kommer att passa in i Afrika med tiden och
ligga så att säga bortom Etiopiens gränser och Sahara försvinner helt.
Vingformen kommer helt att försvinna. Men det går inte fort just nu. Det går så
sakta att skarvarna på socklarna sakta smälter bort till lava på djupet. Emellertid
går det inte längre att bo längst ut på västkusten utom längst ned mot Mexico.
USA har ju alltid kallats det förlovade landet och det lovades i skrifterna att det
aldrig skulle lyda under något annat land och dessutom, enligt Moses
välsignelser skulle det vara Efraims arveland medan Juda välsignades med att
guds son Kristus skulle komma dit. Efraim flydde från den assyriska
fångenskapen och har under årens lopp samlats i USA uppblandade bland
hedningarna som ju införliv-ades i löftet enligt Kristus, men väldigt många är
rena ättlingar speciellt från Fran-krike, Belgien och däromkring där de
koloniserades efter fångenskapen, bland annat.
Så är det med oss, vi härstammar rakt ned från Efraim och bosatte oss i
Vallonien där vi utvecklade vissa nedärvda egenskaper och färdigheter precis
som den del som utvandrade sexhundra år före kristus födelse, till
centralamerika gjorde. En del av den gruppen var helt vita och en annan del
blev senare kallade för indianer. De tog med sig kunskap om byggnation från
den egyptiska fångenskapen bland annat, till sitt nya land. Därifrån kom
137
138
pyramidbyggena och mycket annat. Sedan släpade Columbus med sig den
katolska kyrkan som skövlade kulturen mer eller mindre.
Både Juda stam, i stort och tjänstekvinnans Hagaars avkomma förnekade att
Kristus var Guds son personligen. Flera messianska skriftställen neglicherades.
Det är förunderligt att hela den kristna menigheten missade budskapet som var
klart och tydligt. Det förträngdes av både vetenskapen och kyrkan. Emellertid
insåg den katolska kyrkan att det var det enda de behövde frukta enligt egna
dokumenterade utsagor, för att inte förlora sin maktposition.
Man missade till och med att Adam och Eva gjorde sina första stapplande steg i
landet med de uråldriga kambriska bergen, där en gång Edens lustgård låg, före
språkförbistringen, före Babels torn och innan jordens yta fördelades på Pelegs
dagar. I det vingformade landet bortom Etiopiens gränser. Man hade medvetet
översatt fel och hade skrivit ”där flygfän surrar”.
Man byggde ett försvar runt USA som förhindrade invasion och bekämpade den
egna otron bland en del av folket samt var man som nation kallad att hjälpa Juda
stam så länge det bara kunde gå för att profetiorna måste gå i fullbordan till
punkter och prickar. Presidenterna i USA har alltid varit gudomligt inspirerade
på olika sätt för att klara av detta, alltså till vissa delar och många gånger
handlat tvärt emot sunt förnuft och till synes, det som enligt människorna var
rätt.
Emellertid har de alltid ansatts från vissa dekadenta nationer och företag tillika
kyrkliga instutioner från alla håll och kanter och där kommer vi in i bilden. De
oljeproducerande enheterna eller företagen har alltid försökt att med näbbar och
klor behålla makten över nationen och människorna men nu börjar den delen
rämna och då kommer det råa våldet fram som vi skall hjälpa till att stävja.
Vi skall träffa vissa ledare och stå till deras förfogande. Det skall finnas två
Jerusalem, från det ena skall lagen utgå och från det andra Guds ord och det har
det mänskliga styret börja förstå nu och de blandar inte nationens
angelägenheter med det gudomliga.
Lucifers skaror påverkar alltid sina anhängare, jämte alla människor och gelikar
och de är en realitet när det gäller att påverka människorna från en dimension
alldeles intill vår. De som i sina ageranden själsligt är närmast dem, genom att
begå grova brott, hör dem bäst och lyder omedvetet deras viskande röster. Det
är bara rättfärdighet som kan hålla dem borta. När dessa människor dör den
fysiska döden på jorden klarar de inte tunneln utan hamnar där, nästan i just den
dimensi-onen i väntan på uppståndelsen som definitivt kommer dem till del,
138
139
precis som oss andra men vi får den tidigare och med ett annat resultat och
följd.
”Ja nu har ni fått den kunskap ni behöver för ert kommande verk och detta är
verklig sanning, det är riktig verklighet utan förljugenhet”, sade Sven.
”Gud använder människor och nationer, vilka han vill, för att förändra och
föregripa så att allt främjar planen, det är ett måste om scenariot skall kunna
fullföljas. Vi är eviga varelser i ett evighetsperspektiv så visst är det fantastiskt.
Jordelivet är bara en knut på ett evighetslångt snöre, en kort kindergarten”.
”Nu har jag nog gett er all den bakgrundskunskap ni behöver, kanske lite för
mycket, men det kan behövas för att ni skall stå på en solid grund och inte tveka
att fullfölja våra intentioner och det känns bättre att veta vad man står och går
för, när det gäller att tala för saken med självförtroende, eller hur”.
”Det är fortfarande så att vissa nationer försöker attackera Amerika från
kusterna och vi vet att Helitic har hjälpt till att utveckla undervattensfarkoster
med en enorm kärnvapenbestyckning, nog för att förinta allt om det vill sig illa.
Det är bara ett oförsonligt hat som ligger bakom detta. Ingen vet exakt vilka de
är men i grunden är det troligen trosrelaterat och av ondo. Att komma luftvägen
och lyckas är utom all diskussion. Vi skall helt enkelt hjälpa till att oskadliggöra
dessa styrkor och det får bara göras med mänsklig hjälp”.
”Efter det som hänt nu, såvitt jag förstår”, sade Mattias, ” så finns det bara en
möjlighet för oss att gå vidare och det är att låta dem tro att vi flyttat all
verksam-het och teknologi till annan plats. Om det du säger pappa är riktigt så
finns dessa förstörelsevapen även i vår närhet, eller kan tas hit och vi utgör
alltså underför-stått ett hot mot vårt eget land”.
Det Mattias nu sade slog ned som en blixt från klar himmel. Det var en tanke
som ingen haft tidigare och den var helt främmande för dem alla.
”Det var som tusan”, sade Sven, ”men det finns en hårt slående logik i det du
säger, inser jag ögonblickligen. Vad säger ni andra”.
”Jag tror vi kan vara helt överens om det”, sade Niklas, ”men jag tror att tiden
ligger på vår sida. Emellertid är det min övertygelse att vi måste agera snabbt”.
”Jag informerar hela ledningsgruppen omgående. Vi måste agera snabbt och
ventilera problematiken ingående. Vill du Erik be Kaj komma hit i morgon
bittida
139
140
08.00. Ta hit Benjamin också”. Han talade med Erik på snabben, ”och så träffas
vi i Tefatet hela ledningsgruppen. Jag kommer ned till dig och förklarar senare
vad saken gäller men det är av högsta prioritet”, sade Sven.
”I första hand måste vi få det att se ut som om vi flyttat allt, vi har ju som ni vet
ett tunnelsystem som finns kvar sedan gammalt härunder. Det är nog inga som
känner till att det gamla tunnelbanesystemet vattenfylldes och att vi delvis torrlagt det och använt det som utslussningsenhet till torrdocka. Vi flyttar helt
sonika ned tillverkningen dit. Den får plats där flera gånger om, men den får
ligga nere en tid”.
”Det låter bra”, sade Niklas, ” kan man inte skenflytta allt till något annat ställe
till exempel med tomma bevakade bilar samtidigt som allt flyttas ned så att
lokal-erna ser tomma ut”.
”Det låter som en bra idé”, sade Zeb.
”Det skulle helt klart kunna vara genomförbart och det låter riktigt bra. Jag tror
att vi presenterar den här idén i morgon bitti och hör vad de andra säger. Vi
måste försöka förstå hur vår motståndare tänker nu när de sett något av vad vi
kan pre-stera. De kan inte ha någon uppfattning om vår kapacitet och styrka för
vi har aldrig visat kvantitet utan bara kvalité”, sade Sven.
Det blippade till i snabben och säkerhetschefens ansikte tittade bekymrat på
dem.
”Jag vet att ni sökt Kaj för ett sammanträffande i morgon bittida och jag fick till
uppgift att söka honom och fann honom på ett synnerligen olämpligt ställe. Han
har ju en av våra specialmobiler, men han känner säkerligen inte till dess hela
innebörd och kapacitet vilket är tur för oss. Jag låter er höra för er själva och
kopplar in er nu”.
De hörde Kaj samtala med någon på ett för dem främmande språk och när Sven
kopplade in nätet för att lokalisera honom över satellit så befann han sig vara på
samma ställe där de fritagit Pers familj.
”Vi vet inte vad detta innebär, men vi kommer inte att kontakta honom utan
säger att vi sökt honom och att vi inte nådde honom och frågar var han varit på
ett nor-malt sätt och det kan du göra Willy, om du kan hålla dig för skratt. Du
förstår väl att du nu måste spela in allt fortsättningsvis.
140
141
Det här var oroväckande. De har tydligen fler klor än vi trodde så vi hade bara
tur som lyckades genomföra uppdraget och troligen med deras samtycke för att
lura in oss i säkerhet. Tur att Kaj inte är helt involverad”, sade Sven.
”Willy”, Sven kontaktade honom igen och satte in honom i deras tankar och i
planen. ”Vi tar ett beslut här och nu och verkställer planen. Ni jobbar tillsammans med mig, Anders och Joakim och Zeb. Niklas och Mattias assisterar oss
tills vi är klara. Använd bara säker personal och avskärma alla andra på lämpligt
sätt”.
”Depå nr 4 ligger väl bara 15 mil inåt landet”, eller hur Willy. Och Willy
svarade jakande. ”Beskriv den för mig”.
”Utan att beskriva den kan jag med säkerhet säga att den är den mest lämpliga
för det här ändamålet. Om jag har förstått rätt så är det här bara ett lockbete,
men jag har egentligen inte en aning om vad ni förväntar er skall hända.
Emellertid är den stor till ytan och lätt att bevaka just i det området. Det går inte
att smyga dit osedd. Förvaringsytan är under jord och större än det här
området”.
”Min tanke och vad jag hoppas på är att man mycket snart kommer till insikt om
att det inte går att infiltrera eller komma åt depå 4 på något sätt. De vet att våra
rön inte kommer att ges möjlighet att ägas av någon privat kartell eller dylik
organisation och att deras största hatobjekt USA ligger närmast till hands för
oss när det gäller samarbete och de kommer till varje pris att försöka
tillintetgöra oss”, sade Sven.
” Jag håller med i det du säger pappa. Jag tror även att vi som personer och det
gäller oss alla involverade blir tvungna att gå under jorden en period och att Kaj
just nu får instruktioner om hur han skall förbereda för en utslagning av allt vi
står för”, sade Mattias. ”Vi bör påbörja evakueringen omgående. Niklas, jag och
Zeb kör transportbilarna så att vi är säkra på att ingen kan avslöja oss. Vi måste
bli klara innan Kaj är tillbaka. Dessutom har han befogenhet att sätta Svedalas
eget försvar mot oss i den befattning han har och det kan bli vanskligt.
Emellertid, en sak är klar och det är att de bevakar allt vi gör”.
”Vi har full kontroll och specialbevakning över allt vi gör just nu. Det finns
definitivt inga läckor. De första tre transporterna kan ge sig av omgående med
bevakning före och efter kolonnen. Vi låter en vanlig Helikopter följa med på
låg höjd över bilarna. När de kommer fram stannar bevakningen utanför de yttre
grindarna och en del följer med till infarten. De stannar en halvtimme innan de
återvänder och så fortsätter vi fyra gånger, det verkar rimligt och troligt med
tanke på de volymer som förmodas kunna lastas in i bilarna. Samtidigt hissar vi
141
142
ned all utrustning i tunnlarna. Vi har friställt all personal som inte behövs och
som inte är några säkerhetsrisker”, sade Willy.
”Hissnedfarten kommer att vara så dold att den aldrig kan avslöjas och vi har
andra möjligheter att slussa ut våra produkter så att säga underjordiskt till sjöss
bland annat och dessutom har vi ju fabriken kvar hela tiden men med
tillverkning av delar av materiel som inte är så känsligt och betydelsefullt”, sade
Sven.
Det var inga vanliga personhissar man pratade om utan verkligt stora planhissar.
Trion körde bilarna och allt gick som planerat förutom en liten incident som
kan-ske avgjorde allt till Netcoms fördel. De hade fått sällskap efter tredje
körningen. Två män hade klättrat över stängslet och börjad ta sig fram mot
nedfarten. Willy som satt i terminalen och såg allt på sin monitor avvaktade
bara att automatvakten skulle göra sitt framför de bägge männen, och som en
varning avlossade automat-kanonerna två laserskott som smälte ned marken
framför dem till ett par djupa fåror som det bubblade om och de vände och hade
väl aldrig sprungit så fort förut.
”Jag tror vi värmer dem lite”, sade Willy för sig själv och gav männen ett skott
var i ryggen lågfrekvent så att det bara rök om dem från kläderna. Det kommer
de aldrig att glömma.
”Jag tror de är övertygade om att flytten är riktig och nu återstår att se vad de
gör åt saken”, sade Sven. ”Vi går under jorden så att säga med
utvecklingsavdelnin-gen och ledningsgruppen jämte familjer”. Fabriken
fortsatte att producera men alla nyckelpersoner hade flyttats till ett väl förberett
nytt boende på obestämd tid. Utifrån syntes ingen skillnad förutom att Tefatet
var borta från sin plats som sym-bol för Netcom.
Mattias hade påpekat detta och fick till svar av Erik att det var en sista och bäst
bevarade hemligheten för dem. När de hade invigts i den fanns det inget mer av
vikt att veta.
”Alla som har läst om Profeten Hesekiel vet att han fick se en farkost som var
mycket speciell och alla som har läst om Jeremia och eldvagnen vet också att
han av någon anledning togs upp av någon typ av farkost som ingen människa
på jorden tillnärmelsevis kulle kunna ha beskrivit på något annat sätt än vad
som gjordes i skrifterna. Man hade helt sonika sett något som var helt utanför
den egna fattningsförmågan och då blev det gudomligt och obeskrivbart”, sade
Sven.
142
143
”Hela världen visste att man i USA hade vissa baser som innehöll föremål som
kommit till jorden från någon annan plats i solsystemet. Det vore ju banalt att
tro att vi skulle vara ensamma i universum och då speciellt i vårt eget solsystem
och tydligen hade de som vakar över vår situation, alltså människans, enligt
planen godkänt dessa besök av någon anledning och eller orsak. Det står ju i
skriften att många världar skapats genom sonen Kristus, lika vår och att Kristus
inte gjorde något som han inte sett fadern göra så han måste vara ett skapargeni
och den förstfödde av oss, alltså vår äldste broder och vi var med och utvalde
honom i föruttillvaron innan denna planet Jorden skapades för vår räkning.
Det var då som de onda skildes från de goda, gudasonen Lucifers anhängare
som inte kunde få kroppar som vi har. I vilken utsträckning vi var med själva
och hjälpte till att skapa vet vi ännu inte. Men vi vet att många förutom Adam
hjälpte till.
Nåväl, jag hade en dröm när jag var yngre efter att ha varit med mina föräldrar
på ett ställe och hämtat en hund. Vi reste en hel dag för att komma dit och vi
prome-nerade i skogen på små skogsvägar medan vi väntade på någonting som
måste ordnas först. Inte ens den här händelsen var någon slump, utan ingick i en
pla-nering av änglarna som alltid omger oss.
Det var något speciellt trolskt med ett visst ställe där vi gick och jag drömde
ofta efteråt om just den platsen så att den blev verklig för mig på ett speciellt
sätt. Det var en gammal bruksort med en gruva som lades ned på 1700 talet
redan. Man gick över en vattenränna på ett ställe, på en smal skogsväg, i en
backe, som verkade naturlig i berget och på andra sidan den relativt smala
vägen fortsatte den bortåt. När vi frågade fick vi till svar att man bara hade lagt
ned gruvan.
Vattenrännan som försvann in i skogen till en liten sjö, fick vi höra var till synes
alldeles svart.
När jag kom upp i er ålder hade jag flera drömmar om just detta ställe och
vaknade ofta alldeles uppskärrad och svettig och kände att jag måste besöka
platsen och det gjorde jag fem år senare med ett mycket speciellt resultat. Det
här skedde i samband med att jag uppfann magnetmotorn efter många års
experi-menterande.
När jag undrade över hur detta kunde fungera och frågade, fick jag till svar av
vetenskapsakademin att man visserligen inte försökt att få det att fungera fullt ut
genom vanliga mekaniska experiment, ett konstigt svar av vetenskapsmän, eller
hur. Allt jag företagit mig har börjat med tankar och drömmar som varit liksom
levande, som om jag hade upplevt det förut och kände till det.
143
144
Vi leds många gånger genom att vi ges tankar på ett naturligt sätt. Så har det
gått till när alla stora uppfinningar och nya rön har givits till människan för att
nya epoker skall kunna påbörjas eller för att skeendena måste ledas in på nya
banor. Allt på det sätt som vi själva varit med och godkänt fastän vi nu skyddas
mot den kunskapen tills den behövs för förändringar på något sätt. Och sedan
måste vi agera i och ur det nya perspektivet och situationen. Ondskan är något
helt annat, det är när vi faller för frestelsers påverkan, alltså bryter mot det vi
innerst inne vet är rätt.
”Det här blir en lång berättelse”, sade Sven, ”men det får ni stå ut med. Den
kommer säkerligen också att vara för orimlig och långsökt för att verka vara
sann men är faktiskt rimlig i förhållande till allt annat som är för komplicerat för
att förstå fullt ut. Allt det här hände i slutet av det sista anfallet på Svedala och
allt var ganska kaotiskt.
Jag vet inte om ni fått lära er i skolan att Sverige som det då hette hade varit
förskonat från krig i flera århundraden efter att tidigare ha varit en nation som
inte gjorde annat än krigade hit och dit. Och detta var avsiktligt och hade inte
med feghet att gör som många trodde på den tiden.
Emellertid, ett land som tidigare varit en stor nation såg möjligheten att komma
över Sverige som ett sista försök att skaffa sig ett strategiskt läge geografiskt.
Mitt i kaoset som då rådde i hela Europa, med kärnkraftolyckor på löpande
band som om de hade varit förutbestämda eller tidsinställda bomber men i
grunden var det jordbävningarna som startade det hela och att då utnyttja den
situationen var det lägsta som kunde hända moraliskt. Men i länder där despoter
styr kan vad som helst hända.
Jag bestämde mig för att åka till den här platsen jag drömt om, under en permission från militärtjänstgöringen. Ingen visste just då något om det stora invasionsförsöket.
Det var inga problem att komma dit och jag kände genast igen allt jag tidigare
sett och upplevt. Allt var som om tiden hade stått stilla sedan sist. Det var tidigt
på förmiddagen när allt började vakna till liv i naturen. Solen sken ned mellan
de stora granarna och jag vandrade upp mot vattenrännan.
Grusvägen var nu så gott som oanvänd och den hade vuxit igen till största
delen. Det var helt enkelt underbart vackert och fridfullt med spelande syrsor
och fåglar som kvittrade och flygfän som surrade. Jag lyssnade och spanade och
var defini-tivt helt ensam.
144
145
Och så var det den där rännan med det svarta vattnet. Det var naturligtvis inte
vattnet som var svart utan berget som rännan var gjord i. Ja, det såg faktiskt ut
som om det inte var en naturlig ränna, den var alldeles för jämn och vackert
böjd i en flera hundra meter lång svagt uppåtlutande båge och väldigt svart, som
ett långt skärp mitt i ett bergsmassiv med skog över.
Jag följde rännan in till vänster i skogen och det fanns ingen jord eller någon
vegetation i hela rännan. Jag doppade fingret i vattnet och smakade på det och
det smakade järnhaltigt alldeles som järnmedicin smakade på den tiden, sådan
som jag fick jag dricka under hela min uppväxttid. Jag kom fram till en liten
typ, myr med mosshöljor på.
Sådana som det fanns gott om vid hjortronmyrarna i norra Sverige där man
plockade hjortron och fiskade röding och kunde hoppa mellan de flytande
mossöarna. Myren eller den relativt lilla vattensamlingen var kanske tvåhundra
meter i diameter. Solen stod så på himlen att den lyste upp snett ned och framåt
där jag stod. Vattnet var väldigt rent och klart och dessutom varmt nog för att
bada i, helt enkelt perfekt för ett dopp. Djupet uppskattade jag till några meter
max.
Jag klädde av mig i boxerkalsongerna, som förresten såg ut som ett par
badbyxor och gled ned i vattnet och simmade omkring lite. Det kändes nu lite
kusligt i maggropen och jag tittade mig omkring ensam som jag var. Men jag
trängde tillbaka tankarna som kunde ha accelererat till riktigt obehag och panik.
Jag andades djupt några gånger och följde de ingivande levande tankarna, drog
in andan igen och dök ned snett framåt utåt. Simtagen var kraftiga och jag var
nere vid botten på ett nafs.
Ljuset kom ned från en lucka i mossan framför mig och lyste upp bottnen som
jag just då såg inte var någon botten enbart. Jag var nu mitt ute i centrum av
vatten-samlingen som jag insåg var djupare ut mot kanterna och grundare i
mitten. Det fanns något där som var fabricerat utan tvivel, något stort och runt
med uppskat-tningsvis en diameter på kanske tjugo, tjugofem eller trettio meter
eller kanske mer.
Jag simmade upp till ytan och kippade efter andan av behov att få luft men
också av spänning. All obehagskänsla var nu som bortblåst och jag ville bara
ned igen. Jag dök igen och följde kanten av föremålet med händerna och så gott
som jag kunde se. Jag kom till ett ställe som hade en uppåtgående fals mot
mitten. Jag hade förstått att föremålet var mycket stort och runt och en bit upp
mot centrum fanns en rund markering i metallen med två handavtryck intill
varandra.
145
146
Tummarna inåt och fem fingrar. Vinkeln upp mot centrum var relativt brant i
alla fall just här. Jag kunde inte motstå frestelsen att sätta mina händer där och
det gjorde jag. Men nu måste jag ha luft till varje pris och simmade uppåt så fort
det bara gick. Döm om min förvåning och skräck när jag fortsatte uppåt efter att
ha fått huvudet ovanför vattenytan. Bottnen kom efter mig och lyfte mig uppåt.”
”Det var tefatet sade alla i korus”.
”Just det, och det är verkligare och mer fantastiskt än ni kan tro bakom de kulisser som vi byggt upp. Tänk om jag hade berättat detta för Kaj tidigare”, sade
Sven. ”Det är bara vi fäder som har känt till detta. Nu är möjligheten att
använda tefatet för vem som helst fysiskt spärrad och det var det delvis när jag
fann det också men på ett speciellt sublimt sätt. Det vakades över. Människan
vakas över nu också, alla, var och en under fria viljans princip och med
begränsad rätt att ingripa fysiskt. Det får inte hända något som förändrar
trosprincipen till vetskap i stort”.
”Vem tror ni slog ut i de krigsfartyg som var på väg att invadera Sverige”,
fortsatte han. Nåväl, när jag satt där och med mycket blandade känslor, alldeles
överväldigad och knappt i stånd att fatta vad som hänt, öppnades en dörr eller
lucka, kan man säga, just den som var markerad med händerna nedanför under
det att en låg zummerton hördes.
Jag satt där som förstenad och tittade mot öppningen i väntan på att vad som
helst skulle titta ut, men ingenting hände. Jag hörde en mjuk röst säga något på
ett främmande melodiskt språk. Efter ett tag kröp jag fram till Öppningen och
tittade in eller ned på några trappsteg.
Jag kunde inte se någon aktivitet över huvud taget, men ett stort bord stod i
mitten, det ni känner till som kammarbordet. Det gick inte att ta miste på vad
som var manöverbordet. Plötsligt hördes rösten igen och personen gick att se i
kam-maren som att se på film fast dimensionellt på ett fullödigt sätt. Han
pekade på, tydligen olika funktioner i tefatet så att jag kunde studera det han
gjorde och pekade på, live runt omkring mig.
Sedan gick han ut och jag visades hur han gjorde rännan genom att med en
laser bränna ut den i berget och sedan platsen för tefatet. Sedan gick han ut och
en bit bort från tefatet där han utförde en ceremoniell ritual på något sätt och
sedan såg man bara ett ljussken och han var borta.
Några tidsbegrepp fanns inte med i detta sammanhang men att han var en
människa var helt klart och att han var en gammal man stod också klart för mig.
146
147
Jag satte mig sedan i en av manöverstolarna, den i mitten som jag blivit instruerad. Stolen formade sig efter min kropp och jag satt stadigt, mycket stadigt
men ändå ledigt på något sätt.
Jag fick all nödvändig information och kunskap om skeppet som om det bara
placerats i mitt medvetande, som en aha upplevelse.
Egentligen är det rätt lustigt att man i det här skeppet hade viss teknologi som
vida översteg vår egen här på jorden men att just energidelen var stenålder på
ett sätt. Friktionsenergimetoden var ju förlegad det hade jag bevisat. Einsteins
teori var i vissa delar ett väldigt trubbigt instrument.
Jag fick in försvarets sändningsfrekvens och förstod att de ansåg slaget förlorat
redan från början. Vi skulle invaderas av kommunismens företrädare och
berövas vår ärvda och bestämda frihet. Jag lade mig med skeppet vid några
kobbar i den yttre skärgården och tog in en radarfrekvensbild av hela
invasionsarmen både till sjöss och i luften och satte på automatförsvar med
laser.
Det tog inte lång stund förrän angreppet var eliminerat i den bemärkelsen att de
vände efter att ha mött ett motstånd de inte förstod sig på eller kunde forcera.
Det stod mycket i tidningarna dagen efter och ingen förstod vad som hänt men
man kunde dra en lättnadens suck. Så kan det gå när man möter en teknologi
som är helt övermäktig.
Först nu börjar jag förstå behovet av våra insatser fullt ut. Det gäller bara att
tillrättalägga scenariot för det får inte gå snett i den sista tiden därför att varje
människosjäl är dyrt aktad och har ett personligt testprogram att gå igenom och
lära sig efter, alltså vissa bestämda ramar som är relativt vidlyftiga ändå. Detta
är vårt kall”, sade Sven. ”Jag säger hela tiden att ni nu vet allt, men det finns
hela tiden oändligt mycket mer att lära och förstå och vi har antagligen inte ens
tum-mat på den totala sanningen eller har som människor kapacitet att förstå
det.
Nåväl, återigen vi befinner oss i vårt eget perspektiv på och i tillvaron och vi
kan bara göra det vi blir inspirerade att göra, men på ett etiskt rätt sätt. Så
tillbaka till verkligheten och vår nuvarande situation.
Jag skulle kunna ägna timmar och åter timmar att berätta om allt som skett men
det får vara så länge vi måste just nu ägna oss åt nuet. Vad säger ni. Ni förstår
väl nu att ingenting är omöjligt”.
147
148
Ja, det stod väl helt klart för samtliga men nu gällde det att lösa problemen på,
ja vad skall man säga, den nuvarande verklighetsnivån. Hur mycket vi än förstår
och tror oss veta så kan döden, det vill säga vår kropps död avsluta vår aktivitet.
Det är en gräns vi inte rår på själva ännu.
”Willy, är all personal säkrad. Har ni agerat enligt möjligheten för det sämsta
möjliga scenariot som vi gick igenom”.
”Ja det har vi. Om Kaj hör av sig så kommer man att säga att ni alla rest bort på
obestämd tid. Ingen kommer att kunna träffa personal som jobbat med känsligt
material och ingen vet var ni är. Vi har installerat ny personal på säkerhet också
så vi kan släppa in vem som helst om vi skulle bli provocerade. Jag försvinner
ju också härifrån men har samband med dem hela tiden”.
De bodde nu. ca 150 personer på en plats de förberett under flera år, i ett litet
eget samhälle, söderut, utmed kusten för det gällde att hålla till kustnära. Den
här landbiten som tidigare varit ett fiskarsamhälle hade evakuerats och
övergivits för länge sedan och var helt rent från folk och ingen landförbindelse
fanns. Kusten var bergig och relativt hög så det hade inte varit något problem
att spränga in hallar och tillverkningsutrymmen samt en undervattensinfart för
transporter.
----------------------------------Praktiskt taget allt som flygvägen och oanmält försökte komma in över Amerikanskt luftrum sköts ned med laser från en mängd rymdstationer som bevakade
gränserna. Stjärnornas krig som det kallades när det installerades och som
gjorde att hela nationen blev ett hatobjekt.
Barriären var gjord för att bevaka bägge de Amerikanska kontinenterna. Man
hade gjort otaliga försök att infiltrera kommunismen överallt men misslyckats.
Socialliberalism ok. men att förstatliga och på det sättet begränsa människans
frihet att utöva sin tro på gud och tro på sig själv var att kväva gudomlig lag och
mening vilket visat sig ske i många, så styrda länder. Det var Lucifers ursprungliga plan att leda och styra alla människor, så att andarna, vi, inte skulle behöva
visa vår egen kapacitet och egen vandel genom fri vilja.
Man hade man slagit ihop sina resurser av kärnvapen, krigsmakter och terrorism
och i grunden fanns religionernas plattformar. Man skulle i guds namn
övervinna den store satan som de kallade de fria staterna och själva ta sig den
rättigheten ovetande om att de utförde precis det värsta tänkbara, den motsatta
avsikten, de gick i lucifers ledband och utförde hans intentioner mer eller
mindre fullt ut.
148
149
Den organisation som administrerade allt detta var stor och världsomspännande
och stark. En av länkarna var tydligen Helitec.
”Vi har en stående inbjudan från ett stort bolag i USA, att få komma dit för att
knyta nya affärsförbindelser. Vi har använt deras servrar och datanät alltsedan
vi började vår verksamhet och vi har varit en stor och bra kund. Vi har nu
levande släktingar i Oregon och har haft flera som emigrerade i början på
nittonhund-ratalet men som nu är döda så vi borde inte ha några problem med
att komma in.
En av dem är min brorsdotter Ann. Jag var och hälsade på dem i Half Moon Bay
utanför Sanfransisco innan de verkligt stora jordbävningarna började. Hennes
man var den som hjälpte mig att påbörja de första inköpen på HP och då som
forskare, säljare och utvecklare åt dem. Han var flera år i Sverige och talar vårt
språk flytande”, sade Sven.
”Behovet av ny energiteknik i USA är katastrofalt stort just nu liksom i andra
delar av världen, även om man har någon olja kvar fortfarande. För vissa länder
i mellanöstern har inkomsterna direkt avstannat och där mynnar frustrationen ut
i hämnd och våldstankar av sällan skådat slag delvis beroende på dålig
utbildning hos folket och ledarnas fanatiska fundamentalistiska hållning till en
gudstro som saknar någon som helst realistisk historisk bakgrund tillika
förståndsmässig.
Förbundsfolkets energiproblem löstes före alla andras därför att de var de första
som fick tekniken direkt från oss och dessutom de enda hittills. De skulle
tillväxa i politik och styrka på alla sätt enligt profetiorna och för att de skall
kunna full-bordas med de två vittnenas närvaro.
De diskuterade problematiken och kom överens om ett sätt att agera.
Sven tog kontakt med Richard över nätet och sade att det nu var dags för ett
sam-manträffande och om det kunde arrangeras.
”Vi vill komma till er i företagets eget affärsflyg så vi ber dig arrangera det”,
sade Sven.
”Det borde inte möta något hinder, vi tar dagligen emot flygburna besökare hit
till
149
150
Kirtland där vi har vårt nya huvudkontor. Men vad ni måste göra själva, det är
att specificera ert besök till vårt luftfartsverk så att ni får en inflygningsrutt och
sedan bekräftar vi detta i vår tur till dem, så blir allt frid och fröjd. Hur många
blir det som kommer”, frågade Richard.
” Vi blir tolv personer totalt. Vi har tänkt göra ett besök hos er och det anger vi
också specificerat men dessutom vill vi dela med oss av viss teknologi till
Penta-gon om det finns möjlighet till det. Vi har förberett ett visningsmaterial
och disku-terat det med er försvarsmakt en längre tid”, sade Sven.
”Har det att göra med materialet som vi diskuterade för några år sedan, som HP
eventuellt skulle börja arbeta med. Gäller det en elförsörjare till bärbara datorer
och satelliter”, frågade Richard.
”Rätt så, men nu mycket, mycket mer sofistikerat och kraftfullt, du kan inte ana
hur mycket mer. Men det kan vi inte diskutera över nätet. Vi har mer att berätta
för dig, något som verkligen kan få dina öron att trilla av, vänta så får du se”,
replikerade Sven.
Alla samtal till och från dem var nu frekvenslänkade och omformade för att inte
kunna spåras eller avlyssnas men det gäller att alltid vara mer än säker.
De ordnade med alla de förutsättningar som måste till för att resan skulle bli av
och fick till svar att de under, de och de förutsättningarna kunde flyga över för
att besöka HP.
Kaj hade kommit tillbaka och försökt få kontakt men misslyckats och ingen var
just nu intresserade av att ta kontakt med honom så det var antagligen rätt frustrerat i hans krets just nu.
Man hade från regeringens sida, genom Kajs försorg, försökt tvinga fram
inform-ation genom att åberopa omstörtande verksamhet och allmänfarlig
verksamhet som skäl till typ husrannsakan men inte funnit något och sedan lagt
ned försöket.
Sveriges egen försvarsmakt var inte mycket att hurra för och Kajs berättelser för
dem var så verklighetsfrämmande att han ombads avgå vilket han också gjorde,
allt enligt information som kommit Netcom till del.
Den fingerade flytten hade resulterat i att hela det område som den förmodade
flytten skett till bombades under en nattlig räd av, som det hette, en främmande
makt och det var illa nog att något sådant kunde ske. Det blev sedan helt tyst om
incidenten.
150
151
Det hände sedan inget mer av kanske två anledningar. Antingen trodde man att
man eliminerat Netcoms verk eller så var man rädd för vedergällning. Vilket det
nu än var så hade det ingen betydelse.
De tolv personerna stod nu nere i den så kallade specialhallen där tre st
Liahonaor stod parkerade. En större och tre stora. Den större av dem var
verkligen imponer-ande, både vacker, som formskön skapelse och väldigt
kraftfull. De skulle kunna nå USA på någon timme när om man använde något
mer än hälften av fartresurs-erna.
Mycket av tefatets egenskaper och legeringar jämte övrig teknologi hade
överförts till dem eftersom den kunskapen var tillgänglig. Att använda tefatet
vid den här resan skulle vara för provocerande och formen var inte lämpad för
atmosfärflygning på något sätt.
”Vi ger oss väl iväg då”, sade Sven. ”Du Mattias kan ta ut henne och se till att
vi kommer fram”.
De bordade och satte sig i den komfortabla salongen framför det obligatoriska
tillika fantastiska kammarbordet. Mattias körde ned henne i bassängen och in i
slussen som sedan släppte ut dem i havet på trettio meters djup. De kunde alla
se detsamma som Mattias och de fyra övriga i färdbesättningen kunde se där
framme i manöverdelen.
”Vi går nedåt kusten ca tjugo sjömil och sedan lyfter vi brant och går diagonalt
rätt på målet med en höjd på fyrtiotusen meter”, sade Mattias.
Han minskade vikten med femtio procent, fick rapport om obefintlig trafik i
området och steg direkt ur vattnet till angiven höjd och lade in kursen. ”Vi
kommer att vara vid deras kust om ca en timme och vi har bara meddelat att vi
startat och angivit position och alla andra nödvändiga data, så nu kan vi ta det
lugnt och förfriska oss. Autopiloten sköter resten.
Vi kommer antagligen att få ett propå från den Amerikanska luftbevakningen
inom trekvart ca, men det är meningen att vi skall väcka lite uppseende och
väcka intresse och nyfikenhet”, sade Mattias som kände sig, inte så lite
upprymd och det gällde de andra också.
151
152
Om man anger starttid från en annan kontinent en viss tid och ses på ankomstlandets radar inom en och en halv timmes flygtid så måste man väcka undran
och det väntade man nu på med spänning.
Och så kom den väntade förfrågan.
”Var vänliga identifiera er på flygrutt så och så, ni har kommit in på
Amerikanskt territorium och ses på vår radar”, sade rösten.
”Sk1 följer den angivna inflygningsrutten med destination Kirtland”, svarade
Mattias. ”Är det några problem eller ändrade direktiv”.
Det var tyst en lång stund och sedan kom flygledarrösten tillbaka. ”Vi hade inte
förväntat oss den hastigheten. Var vänliga gå in i angiven korridor på angiven
höjd och med angiven maxhastighet och meddela oss var femtonde minut. Ni
kommer att få eskort enligt meddelande från flygvapnet”.
”Vi har fått sällskap”, sade Zeb efter en stund när fyra jaktplan anslöt sig till
dem på sidorna.
”Var vänliga identifiera er igen”, sade flygaren till höger om dem och vinkade
med vingarna.
Mattias vinkade tillbaka med vingarna och upprepade deras tillståndskoder och
all annan information.
”Är ni verkligen tolv affärsbesökare till HP i Kirtland”, sade flygaren som
antagligen inte kunde tro sina ögon. ”Vi har order att eskortera er ända ned på
plattan och det kommer vi att göra. Vi kan öka hastigheten till så många knots
sade han, så länge vi är med”,
Mattias kunde inte låta bli att dra på till angiven hastighet prompt och efter en
stund kom eskorten ifatt dem antagligen något förbryllade igen men inga kommen tarer kom från dem. Själva hade de inga problem med G – krafterna
emedan de kunde elimineras genom delvis tyngdlöshet.
De fick sina landningsorder och snart var de på plattan framför den utlovade
HP-hangaren och rullade sakta in i den med fronten först. Väl därinne vände
han planet, som man säger på en femöring en meter från marken genom att låta
Liahona lyfta med enbart hjälp av luftströmmar till synes viktlöst men till
mållös häpnad för eskorten som stod och väntade på dem.
152
153
De lät dörren öppnas och bjöd dem att komma in för att de skulle se att allt stod
rätt till. När de försiktigt kom in möttes de av tre kvinnor och nio prydligt
klädda män som hälsade dem välkomna.
Nu kom även Richard och hans stab in och det blev ett väldigt kramande,
pussan-de och hälsande.
Allt detta skulle säkerligen rapporteras av flygarna som nu släntade ut. Med
tanke på att världens effektivaste och med högteknologiska flygvapen fått sig en
knäpp på näsan av ett utländskt affärsflyg så kan man ju undra vad som skulle
hända härnäst.
Pojkarna och deras fäder mös och undrade hur detta skulle tacklas. De gav sig
iväg i några väntande limosiner med packning och allt. All säkerhet kopplades
på liksom kommunikationen med Liahonas försvarsmekanismer. De var
övertygade om att planet skulle granskas där det stod i hangaren. Lika
övertygade var de om att ingen skulle kunna tillfoga det någon skada eller
komma in i det.
Det sista Mattias gjorde var att aktivera kraftfältet runt Liahona så att den som
kom inom en meter från planet kände spänningen som blev väldigt obehaglig
om man kom ännu närmare och då sade en röst att det här planet övervakas av
Netcoms automatförsvar, ”Dangeorus, do not come closer”.
Det sista de sade till flygplatsens personal var att de inte ville ha några objudna
gäster i hangaren eller vid flygplanet.
”Kul att ha dig här igen Sven”, sade Richard. Sist du var här bodde vi i Half
Moon Bay, Columbus street 707 kommer du ihåg det”.
”Mycket väl”, svarade Sven och jag förstår att mycket har förändrats sedan
dess, för det har det väl”.
” Javisst, numer är vi trängda på många olika sätt, både internationellt och inom
landet. Alldenstund vi tvingats att vara världens samvete i många avseenden så
har vi skaffat oss många fiender för att inte tala om att våra regeringar med
presi-denter och rådgivare har begått många misstag och ibland har det
förekommit rena illdåden”, svarade Richard. ”Just nu så anar vi ett totalt kaos
inom ledningen och vi hoppas bara att senatorerna klarar av sina egna stater
med Guds hjälp.
153
154
Presidenten verkar inte veta hur han skall tackla det som händer med vårt land
och verkar inte förstå vad som händer i världen i dag. Han är materialist och
tillhör oljesläktet. Det blir militären och kyrkan som får ställa allt till rätta”.
” Hur är det med indianerna”, frågade Niklas intresserat. ” Jag läste förresten
något roligt bak på en bil i Sverige, makabert i och för sig, men så här stod det;
”Stoppa invandringen, tänk på Indianerna”.
” De har blivit mångdubbelt fler och de har börjat resa sig, det vill säga de har
blivit en maktfaktor att räkna med. Både i Syd och Nordamerika. Deras
ursprung har ju börjat accepteras och det beror på att man vetenskapligt och
andligt har förstått att de härstammar från Abraham och att många av deras
ättlingar tog med sig kunskap från den egyptiska fångenskapen till det nya
landet dit de med gudomlig hjälp färdades i speciellt tillverkade båtar.
Deras historia och deras våldsamma krig är fantastisk läsning. En del av deras
fränder flydde från den Assyriska fångenskapen, även till Mongoliet där de togs
upp i gemenskapen. En del av dem, i Amerika var helt vita och kallades
Nephiter när Kristus besökte dem som den store vite guden om vilket sägnerna
berättar. Det är bedrövligt att vetenskapen och den stora kyrkan trängt tillbaka
detta under så många århundraden för endast makt och vinnings skull och under
fel inspira-tion.
Deras andlighet och gudstro är antagligen ett genetiskt arv, liksom hos alla de
människor som emigrerade till det förlovade landet. Det är ingen slump att
guds-tron alltid har varit så stark och utbredd här”, svarade Richard. Det har
med arvelandets status att göra.
De konverserade om ditt och datt och kom fram till HP:s huvudkontor där de
inkvarterades i hotelldelen, mycket konfortabelt.
”Kan vi träffas om någon timme, med ledningen och lägga upp riktlinjerna för
vår diskussion”, frågade Richard ” de är mycket undrande över orsaken till ert
besök och tror att det ligger en hund begraven i det. Det är för bra för att vara
sant men för min del börjar jag nu ana att det är mer än sant, inte minst sedan vi
sett er an-komst på nära håll. Just nu är nog pentagon och CIA indraget i
diskussionen.
”Det är inga problem”, svarade Sven efter att ha talat med Eva som talade för de
andra och sade att de skulle ha fullt upp med bestyr och sightseeing.
”Då blir ni hämtade med bil här utanför om en timme precis”.
154
155
De bytte om och hade fullt upp med bestyr tills de blev hämtade av en man som
presenterade sig som William Hart. Han hade utsetts till deras ciceron och adjutant under deras vistelse. Han förklarade att det uppstått ett smärre problem som
kanske inte var något problem, men om de kom med honom så skulle de få
saken förklarad för sig.
Sagt och gjort. De anade vad de hade framför sig och såg fram emot det. Och
mycket riktigt, de blev körda till direktionsrummet där ett stort antal allvarliga
men vänliga män hälsade dem översvallande hjärtligt välkomna.
Några av dem var definitivt inte HP-män utan hade uniformer på sig och några
var rena bodygardmän med FBI namnskyltar.
Det var William som tog till orda. ”Ni alla hjärtligt välkomna, det skall ni veta
och vi ber om ursäkt i förväg för detta vårt påhopp men vi måste bara få veta
vad som är på gång. Jag är president för HP och har blivit ombedd av högsta
lednin-gen för USA:s försvar i Pentagon att hövligast be er om en möjlighet att
snarast få vet vad som är på gång. Vi har ju redan fått ett propå tidigare från er
och när ni nu kom som ni gjorde och på det sättet som blivit rapporterat, kunde
vi inte hålla tillbaka vårt intresse. Godtar ni ursäkten.
”Det är inga problem”, svarade Sven och faktum är att vi undrade hur lång tid
det skulle ta innan ni kom som ni gjorde”. Alla drog en lättnadens suck och
skrattade frigörande.
Vi är nu, om jag inte räknar fel, sjutton personer här i rummet och det är inga
problem att träffas i vårt flygplan. Var vill ni att vi skall hålla till för vår första
diskussion. Det är inga problem för oss att ta oss alla till vilken plats som helst i
USA inom loppet av en kvart”.
De blev nu presenterade för varandra och en av männen i uniform var högste
befälhavaren för totalförsvaret och en annan för FBI. Det var ingen dålig utdelning på så kort tid.
”Det får bli Pentagon”, sade general Dunn och vi landar på innergården. Jag har
förstått av rapporten att det inte lär vara något problem. Där har vi möjlighet att
studera vårt totalförsvar och jag har inga betänkligheter vad som gäller integriteten, för er närvarande, just nu, så vi ger oss av genast”.
Presidentens rådgivare som var med talade med flygledningen som ordnade med
alla formaliteter inför flygningen.
155
156
De kom i god ordning fram till hangaren och gick fram till Liahona som tog
emot dem och öppnade dörren.
”Jaså, nu gick det”, undslapp det Dunn kanske lite obetänksamt.
Mattias som gick närmast honom log lite förstulet.
”Det kanske var ett gott försök i alla fall”, sade han och tittade förstulet på
Dunn som skrattade.
”Det är tydligen inte mycket som undgår er uppmärksamhet”, sade han. ”Vi var
tvungna att få se något av vad som väntade oss”, ursäktade han sig med. Men
nu skall vi alla lägga korten på bordet och redovisa, för vi inser att ni sitter inne
med en mängd nödvändig information och för oss okänd kunskap och det är inte
ofta vi behöver erkänna det”.
Det syntes att de var imponerade när de kommit in och sett sig omkring. Zeb
visade dem runt i de väl tilltagna utrymmena men det som definitivt tilldrog sig
deras nyfikenhet var kammaren och kammarbordet. De fick alla plats runt
omkring det.
”Vi behöver inte göra någon flygtur till Pentagon av någon annan orsak än att
lämna av er där så småning om”, sade Sven. ”Men vi skall först och främst visa
vissa tekniker som vi tänkt låta er ta del av och att ge er nödvändig kunskap om
dessa teknologier. Först måste jag emellertid fråga dig general Dunn vad USA:s
strategi i förhållande till omvärlden går ut på, därför att de kunskaper vi
kommer att ge er gör er oövervinnliga och de får inte användas för att erövra
andras territorier”.
”Jag förstår mer än ni kan ana”, svarade Dunn och vet förmodligen, i vissa
avseenden mer än ni gör och dessutom behöver ni inte var oroliga över våra
intentioner. Vi tror på absolut fred och broderskap. Tycker ni inte att det är lite
underligt att jag så där utan vidare kan acceptera att ni förutsättningslöst kan få
följa med till Pentagon och att vi så här opretentiöst kan kommunicera varandra.
Att vi är så angelägna att få er uppmärksamhet o.s.v.
”Ta upp oss ovanför Independence så skall jag visa er något som pågår och
berätta en del andra saker som fordrar att ni ger ett löfte att inte föra det vidare
under några omständigheter. Vi kommer inte att störas i något avseende av vårt
försvar som har absoluta order att lämna fri passage vart ni än vill bege er. Det
är nu lätt att identifiera ert plan och statsorder har gått ut.
156
157
Koppla upp er mot vårt globala övervakningssystem. Ni har tillåtelse att hämta
in all tillgänglig information och arbeta mot och med oss framöver. HP ser till
att ni har alla servrar ni behöver. Vi har ett intimt samarbete med dem, de sköter
alla våra datasystem.
Under tiden hade Joakim tagit dem ur hangaren och i och med att de nu hade
alla koordinatorer och en komplett flygtrafikkarta över alla stater så ställde han
in autopiloten på angivet mål och de kunde nu i kammaren följa flygturen i
detalj.
”Den här teknologin kan inte ha tagits fram av några vanliga forskare”, sade
Dunn skarpt.
”Nej de har varit lite ovanliga”, svarade Sven och låtsades som om det regnade,
”men de är fantastiska under alla omständigheter. Det bästa av allt är att vi kan
avpatrullera haven så att vi ser allt som passerar under oss oavsett djup och kan
filtrera bort allt till enbart fabricerat material på en topografisk bottenkarta och
samma sak gäller atmosfären och rymden. Ni har ett satellitsystem som är bra,
tätt och fortfarande intakt men vi kan erbjuda er något bättre.
Vi kan styra våra satelliter dit vi vill, stationärt, och är inte utlämnade till en
förutbestämd höjd och bana. Vi har ett system som just nu ligger mer än dubbelt
så högt som ert. Dessutom kan vi eliminera allt som befinner sig under och
ovanför oss, som utgör ett hot på något sätt.
Just nu har vi en station vi kallar Tefatet som patrullerar ett antal mil ovanför
oss, bemannat. Han länkade in det han kallade för en station och de kunde i
kammaren se ett vackert jordklot. Vädret var klart och luften likaså. Han
zoomade in Liaho-na från stationen och de kunde se henne i kammaren i stort
men också i en liten infälld bild. Det spelar ingen roll om det är mörkt eller ljust
vi kan få samma bild i alla fall, den översätts till dagsljus”.
”Vad använder ni för teknik för att ”eliminera”, från den höjden”, frågade
presidentens rådgivare.
” Vi använder oss av en mycket energirik högfrekvent stråle som vi kallar ett
bärvågsobjektiv och sänder laddningar av plasmaenergi, i den, vilken sedan
förintar, upplöser eller bara förstör målet. Vi kan variera styrkan mycket
precist”.
” Inte för att vi förstår så mycket”, sade Dunn och tittade på de andra nytillkomna”, men går det att förklara på ett enklare sätt”.
157
158
” Vi accelererar partiklar till en hastighet som ligger långt ovanför ljusets och
formar dessa till ett rör eller en kompakt mycket smal stråle som vi kallar
bärvåg. Man kan forma strålen efter behov. Vi får partiklar som vi egentligen
inte har eller kan se med blotta ögat eller med instrument. Beträffande tätheten
kanske man kan förklara så här.
Om vi har ett vanligt cykelhjul med fyra smala ekrar på så är det ju inget
problem att sticka handen igenom det, men om du nu sätter fart på hjulet och en
väldig fart så kommer ekrarna att kunna vara på alla ställen samtidigt med
jordiska kända mått mätt. Du kan se igenom hjulet, men om du försöker sticka
handen igenom det så är det som att hålla den mot en massiv yta.
Nu har du många fysiska lagar att fundera över. Det finns några bitar i resonemanget som det skulle ta för lång tid att förklara nu, men i stort är det så”, sade
Sven och fortsatte,” just den här tekniken kan användas på flera olika sätt och
områden. Spektrat ligger på sidan om vårt electromagnetiska som är mycket
grövre och vi kallar det här för ultra. Det är egentligen vågor som är partiklar
eller absolut ren materia, som vi ser det och ändå är den grov jämfört med den
andliga materian. Den andliga materian är, även den indelad i många olika
grader helt följdriktigt och logiskt. Det är därför som människoandarna när de
dör måste färdas i vissa kanaler till den väntande dimensionen”.
”Och nu menar ni att vi skall få ta del av den här teknologin”, frågade Dunn.
”Den enda hastighet vi inte kan diskutera med dig eller med någon annan är
medvetandet”, insköt Sven, ”den är tabu delvis även för oss därför att den
omfattar så många dimensioner”.
” Ja, vissa behövda delar av den, helt och fullt ut, så gott som
förutsättningslöst”, sade Mattias, ”men det kanske kan bli så att det går att klara
av problemet utan några stora eller vidlyftiga arrangemang. Emellertid känner
vi inte till vilka möjligheter era motståndare har att skada er eller vilka mängder
kärnvapen det finns i världen och vilka som håller på att mobilisera.
Men en sak vet vi med säkerhet och det är att de kärnvapen som finns globalt
måste förstöras en gång för alla om den här planeten skall kunna leva vidare och
vi vet också att det måste göras av oss själva”.
” Om jag förstått det här rätt så finns det en faktor som presidenten är
oförstående för eller ovetande om”, sade rådgivaren, ”och det är väl därför som
senaten läm-nat över makten till försvaret för tillfället, för att så att säga ha
kontroll över situa-tionen även om jag själv tycker att det är något absurbt”.
158
159
” Det kan så vara”, svarade Dunn, ”men så är det nu och du kommer att vara
länken mellan dem och mig framgent och det är jag som har mandatet att
förändra villkoren. Vi, senaten alltså, sammanträffas en gång i månaden för att
få en redo-visning och fatta nya beslut eller fortsätta. Nästa redovisning
kommer att förändra mycket har jag på känn.
Det är så, att så gott som hela nationen vet att det som händer i världen just nu
och speciellt här i USA rör sig om den sista tiden och därför är kyrkorna fulla
varje sabbatsdag. Så mycket håller på att förändras och det är så markant att
Senatorerna är oroliga och vill ha koll på situationen. Vår president talar inte
sam-ma språk som befolkningen, alltså andligt menat, så därför har han delvis
entled-igats så vitt jag förstår och man börjar vända sig till orakel för att få svar.
Det finns fakta jag inte kan nämna här och nu.
Människorna talar om manifestationer, ni skulle inte tro det som händer på olika
möten runt om i nationen och på vissa andra ställen i världen just nu, men det är
uppenbart att något nytt måste till, en ny syn på den här tiden och samtidigt
måste vi värja oss mot terrorism och yttre anfall. Visste ni att till dags dato har
jordens befolkning minskat med en tredjedel på grund av alla jordbävningar och
landför-skjutningar. Hela vår västkust och vår stillahavsflotta är nästan helt
utslagen och det finns inte många hamnar kvar så ni kan förstå att vi just nu är
mycket sårbara men vi måste hålla god min mot omvärlden”.
” Just det, det är den här biten som är den felande länken och vi måste förlita
oss på det faktum att profetiorna kommer att fullbordas och handla därefter och
där-för är vi här just nu”, sade Zeb.
” Det är den uppfattningen som senatorerna har i stort, men vi behöver hjälp på
ett sätt som vi inte har planerat för och som är främmande för de flesta
medborg-are”, sade Dunn.
”Ni vet ju redan att nästan hela mexikanska golfen har blivit nytt land,
sjöbottnen reste sig sakta eller blev upptryckt på något sätt. I gamla indianska
urkunder som uppenbarades på adertonhundratalet fanns det beskrivet hur en
mängd indianska mycket utvecklade städer sjönk ned i havet för ca tvåtusen år
sedan ungefär, på grund av skörlevnad bland innevånarna samtidigt som den
store vite guden besö-kte dem. Av delvis samma anledning som Sodom och
Gomorra förstördes.
Detta finns beskrivet i sägnerna, men inte många trodde på det då men nu är
tongångarna annorlunda och det är anledningen till indianernas massmanifestationer och det finns en riktig profet som leder dem och alla de övriga involverade”.
159
160
” När vi kommer in över independence skall ni få se den nya stad som växer
upp med en fart som saknar motstycke i världshistorien. Den byggs av de
massor av människor som vallfärdar dit, mest indianer och de ger praktiskt taget
resten av sitt liv för att så skall ske. Det är också en andlig manifestation som
saknar mot-stycke. De arbetar mot mat och uppehälle för att bygga Tempel efter
Tempel och ett samlingscenter som rymmer mer folk än någon byggnad
någonsin hittills har kunnat rymma.
Det är det nya Jerusalem där en viss del av administrationen måste utföras
innan Kristus kommer till sitt Jerusalem, till sitt förbundsfolk. Adam kommer
till det nya Jerusalem, för att inviga millenniet, till det ställe där en gång Edens
lustgård låg, dit tillbaka, till ursprunget”, det är vad som berättats för mig och
jag är böjd att tro på det, det verkar sannolikt och logiskt”, sade Dunn.
” Nåväl, vi måste under alla omständigheter göra vår del sade”, sade Sven ”och
nu förstår jag bättre varför. Människan måste klara detta själv och det är minst
lika viktigt som det andra. Inget får gå snett på grund av några kärnvapengalna
och förblindade despoter. Det påminner mig om forntidens rövarband som inte
hade någon urskiljningsförmåga alls.
Paradoxalt nog så var det den fria viljans odiskutabla, ”måste finnas”, som
gjorde alla dessa motsättningar möjliga, grundförutsättningen för vår prövotid”,
sade Sven.
De kom nu in över staden som höll på att byggas upp och Dunn och de andra
hade inte överdrivit, snarare tvärt om. Det var en syn som de inte hade väntat
sig och som de inte hade velat missa. Stadsplaneringen var fantastisk och de
upplysta byggnaderna likaså, med änglasymbolerna på taken. Något sådant hade
aldrig blivit gjort tidigare, någonsin. Man byggde på en manifestation, på början
till en ny era, en hyllning till den Gamle av dagar och Sonen.
” Nu måste vi komma till saken”, sade Sven, ” var skall vi börja”.
” Frågan är om vi skall slå till mot de ställen där dessa vapen finns, eller om vi
skall vänta tills de börjar attackera och stoppa dem i deras anfall”, sade Dunn.
Vi har varnat dem i decennier för att producera dessa vapen och hotat med
vedergäl-lning om de gör det.
Världssamfundet har stämplat oss som egenmäktiga för att vi försökt stoppa
viss utveckling i andra länder, med tanke på ett scenario som vi anat och som nu
bekräftats. Det har varit svårt men det har varit vår uppgift att ta dessa smällar
och nu står vi vid vägs ände.
160
161
Men en positiv sak är, att vi inte längre behöver beskydda staten Israel, för de
har kommit in i en process som måste följas enligt gudomligt inflytande och
som kommer att göra det och ingen kan förändra någonting, men stackars dem
som med tiden kommer att anfalla dem”, sade Dunn.
En reflektion är att våra regeringar egentligen inte förstått eller vetat varför de
gjort si eller så tidigare, i många stycken, de har helt enkelt varit inspirerade.
Och en sak till, vår konstitution har definitivt varit gudomligt inspirerad, jag
menar tillkomsten”.
”Det vore fel att anfalla dem, men vi kan infiltrera och göra saker i lönndom
samt hårdbevaka deras organisationer och framför allt försöka avslöja och
uppdaga var vapnen finns. Vi måste ha några skickliga kommandogrupper som
jobbar i skym-undan”, sade Mattias som nu börjat skönja ett kommande mönster
för deras sätt att arbeta.
Vi har hur mycket jobb som helst framför oss”
”Vi måste alltså organisera oss och tillsammans bevaka våra intressen och med
den teknologi ni erbjuder oss borde vi inte ha några problem. Vi blir lika svåra
att nå till sjöss som i atmosfären, men ligger lågt med informationen om detta”,
sade Dunn.
”Verkar det vara en bra sammanfattning Sven”, frågade Dunn.
”Absolut, vi arbetar genom HP och vi har all information gemensamt, samtidigt,
men med yttersta sekretess i övrigt och bara med speciellt utvald säkerställd
personal. Jag föreslår att vi rekryterar personal enligt er framlidne
industrimagnat
Hugh:s mönster, så som han gjorde sin sista tid i livet, när han var som sjukast”,
svarade Sven. ”Det är möjligheten att få oklanderlig personal som gäller”.
”Då är vi överens”, sade Dunn och sträckte fram näven. Sagt och gjort.
”Jag sätter allt detta på pränt och sedan redovisar vi det för senaten” sade
rådgivaren som förresten hette Paul New, ” och jag förmodar att vi alla här
församlade kommer att vara närvarande, eller?”.
”För oss är det OK”, sade Sven, ” om ingen har något att invända och när vi
ändå har beslutat detta och är här tillsammans kan vi väl ta några timmar extra
och titta på delar av det vi har att erbjuda”.
161
162
Mattias satte sig vid kontrollpanelen och sedan blev det ett äventyr som ingen
av dem varit med om tidigare. Nu hade titlarna slängts och de fungerade som en
vanlig grupp människor som jobbar tillsammans utan några krusiduller.
”Även om vi nu jobbar tillsammans måste vi formellt när vi ex.vis träffar
senaten och varandra just då, respektera ämbetena och vara något formella”,
sade Dunn.
” Mattias ta upp oss till tefatet per omgående”, sade Sven, ”vi skall docka och ta
en omgång med våra gäster. Därefter programmerar du Liahona att med autopiloten parkera utanför hangaren där vi lämnar henne tills vidare.
Dunn, har du något emot att vi ställer till lite oreda med lite nya ufoiakttagelser
runt om i världen. Vi är ju bara en liten grupp som känner till sanningen och jag
förmodar att vi kan hålla tätt, kan alla lova det. Alla som håller med räcker upp
handen och beslutet var enhälligt.
Vet ni var i kommuniststaterna man har de största kärnvapenlagren”.
”Koppla in mig på den här frekvensen i Pentagon så skall vi reda ut begreppen”,
sade Dunn.
Han talade med tjänstgörande befäl och de fick en omfattande redogörelse om
var man trodde och visste var det fanns kärnstridsmedel och de fick även
aktuella koordinater över platserna.
”Man kan ju inte säga att USA står för en eventuell raid om vi nu går hårt åt
några lager. Ingen kan ju tro att USA har så kallade oidentifierade flygande
föremål som anfaller Jorden och jag kan bara tro att de som drabbas får sig en
funderare om någon utomstående visar vägen. Det kanske kan göra någon
ödmjuk”, sade Sven.
”OK, då gör vi så här”, sade Dunn. ”De största lagren av massförstörelsevapen
finns här sade han och slog in koordinaterna”. De tittade i kammaren där den
topografiska kartan tog form.
Vi har dockat med tefatet så vi kan gå över nu”, sade Mattias.
”Vaddå dockat, sade någon oförstående även om de varit med och bestämt att så
skulle ske. Det var ju så att ingen hade några andra referensramar när det gällde
dockning i rymden, än det som setts på film eller berättats om av astronauter
och diverse rymdprogram.
162
163
”Titta ut genom fönstren”, sade HP chefen. ”Jag måste nypa mig själv för att se
om jag är vaken eller drömmer”. Han och de andra var alldeles förstummade.
”Är det sant och riktigt att vi nu befinner oss över fyrtio mil ovanför jorden eller
är det ett skämt”, sade Dunn som hade svårt att fatta innebörden av det som
hänt.
”Vi går in i tefatet nu”, sade Sven och visade vägen.
Det var som att gå ifrån ett rum till ett annat, men till ett mycket större, utan
några som helst komplikationer.
”Vi har länkat över hela programmet hit”, sade Sven där han stod vid kammarbordet som var mer än dubbelt så stort som det i Liahona.
”Jag trodde jag förstod vad ni erbjöd oss men nu inser jag att det hela är nästan
för mycket att smälta och acceptera så här på en gång”, sade Dunn och ändå är
det bara fysiska ting och en fysisk, för oss, ny teknologi. Det är ju inte klokt och
nästan för mycket”.
De andra var som förstummade och tittade ut genom fönstren. ”Titta, där
försvinner planet vi kom med”. Det blev alldeles tyst innan de fattade vad de
orden egentligen betydde och vad de innebar när de såg Liahona lämna dem.
De började titta sig omkring med vördnad i blicken som om de varit med om
något övernaturligt gudomligt. Helt klart så var det svårt att acceptera att de nu
satt i ett flygande föremål tiotals mil upp i atmosfären.
Sven redogjorde för Tefatets kapacitet, men berörde inte, över huvud taget omständigheterna runt tillkomsten av det och de var överens i familjerna, om att
inte avslöja något av det som hänt dem.
”Sven, finns det något på den här planeten som kan rå på er flotta av flygplan
och båtar, eller vad man skall kalla dem”, frågade Dunn.
” Jag tror inte det, men man kan aldrig vara säker så vi får inte ta någonting för
givet, det är alltid vanskligt. Vi måste alltid ta reda på vad vi har att vänta oss
vid en eventuell attack från vår sida. Vi går in och tittar på ett av de ställen som
finns angivna som det största hotet mot er.
En envåldshärskare har greppet om folket som är fattigt kan jag se. Hur i all sin
dar kan man ge bistånd till ett land där man använder pengar nästan enbart till
en arme och till kvalificerade dödsbringande vapen och där man inte har
163
164
kontroll på vad de forskar i. Och hur kan armen tiga stilla när man förtrycker
sina, kanske egna släktingar eller föräldrar. Finns det ingen integritet över
huvud taget hos folket. Det finns säkert någon förklaring men frågan är hur
långsökt den är.
Det här skeppet, som vi nu befinner oss i kommer med hundraprocentig
säkerhet att ses som ett utomjordiskt ufo om vi attackerar den där basen”, sade
Sven och pekade på det land som han nyss reflekterat över och en depå vid stilla
havet.
”Om vi skulle göra en sådan räd skulle det definitivt ge hela regionen en tankeställare, utan tvekan”, sade Dunn.
” Då gör vi det”, sade Mattias men dessutom tycker jag att vi går längre norrut
och tar en annan något mindre flottbas med depå, samtidigt. Vi skannar de här
ställena och ser vad som finns där”.
”Ja det låter både intressant och vettigt”, sade Niklas och de andra höll med. Vi
går ned på satellitnivå och gör skanningen”.
Sven påbörjade undersökningen och de kunde se i kammaren hur välfyllda
bergrummen var. Bevakningen i form av människor var minimal så det fanns
säkert andra säkerhetssystem.
” Dunn satt och tittade ned i kammaren där man nästan i detalj kunde se anläggningens omfattning.
”Hur kan vi veta att vi kommer att träffa rätt”, frågade han.
”Allt vi kan se i kammaren här och som vi vill eliminera kan vi mållåsa på alla
nivåer”, sade Sven.
”Innebär det alltså att vi kan sitta här och nu och pricka in i detalj vad vi vill ha
bort och förstöra” frågade han igen.
”Inte nog med det”, sade Sven du kan även detaljplanera skadegörelsen och ta
hänsyn till biologiska skapelser för att inget människoblod skall spillas. Mitt
förslag är att vi planerar i detalj och sedan går vi ned på för ögat synbar höjd
och verkställer förstörelsen”.
De satte sig alla ned och detaljplanerade räden. Zeb knappade in koordinaterna
till bestyckningen och energibehovet reglerades liksom vapenbehov för att uppdraget skulle kunna utföras.
164
165
För att en fullständig trovärdighet på ett UFO skulle kunna bli följden spelade
Sven in ett meddelande på det okända kryptospråket som han förstod ganska bra
just nu. Det skulle sändas under ett närgånget besök över nationen för effektens
skull. Det var inte det gångbara språket underligt nog.
”Då sätter vi igång”, sade Sven och kopplade in automatförsvaret. ” Ni kan se
allt i kammaren live för nu stänger vi alla in och utsynsmöjligheter och aktiverar
kra-ftfältet som registrerar allt som närmar sig på något sätt.
De gick ned på ca femhundra meters höjd över huvudstaden och började
kontinu-erligt sända meddelandet samtidigt som de avlyssnade radiotrafiken.
Det dröjde inte många sekunder förrän det blev kaotiskt värre. Människor kom
ut på gatorna och tittade uppåt. Tefatet var imponerande, femtio meter i
diameter och skiftande i blått, rött, svart och vitt tack vare kraftfältet och
energiuppladdningen. Det gick elektriska laddningar mellan laserfälten på över
och undersidan och mellan bärob-jektivsändarna.
Mattias gick ned till tvåhundra meter och gled sakta ut mot hamnområdet.
”Titta nu får vi besök”, sade Sven och de såg en armada av jetflyg komma över
dem. Vi gör ingenting ännu, om vi inte blir attackerade. Det vore ju uridiotiskt
att skjuta på oss”.
Emellertid, något av planen avlossade en missil mot dem.
”Jag tror inte att det är sant”, sade Mattias samtidigt som automatförsvaret
fullkomligt brände bort den. ”Ja då är vi väl i krig då”, sade han och kopplade in
riktad värmesökande moteld.
Motelden hade ingen sprängverkan så motorerna på planen slogs ut och
piloterna var tvungna att spränga ut sig i sina katapultstolar och därför gick inga
liv gick till spillo.
De var nu ute över hamnområdet med bergrummen och de bestyckade ubåtarna.
Zeb kopplade in det förprogrammerade anfallsprogrammet och allt vad missiler
och kärnkraftbestyckade ubåtar jämte stridsspetsar brändes sönder till oanvändbarhet. De fortsatte till landet norrut och upprepade samma procedur där på ett
snarlikt sätt och med samma resultat.
” Vi måste ha förstört huvuddelen av deras kärnvapenarsenaler, så nu får vi se
vilka rubriker som kommer att printas ut över världen i morgon.
165
166
Mattias flög ut över stilla oceanen till den plats där Tahiti en gång legat. Alla
semesterparadisen hade försvunnit i djupet. De enorma djupen i närheten av
stora barriärrevet fanns inte längre och alla stora berg och bergskedjor hade
börjat sjunka ned till platt mark. Alla ojämnheter, både uppåt och nedåt
jämnades ut när kontinenterna rörde sig mot de positioner de hade före Pelegs
dagar, före språk-förbistringen och den så kallade syndafloden.
”Här låg en gång Tahiti”, sade Mattias, alla öar som var bebodda i de stora
haven är borta, sjunkna eller översvämmade.
” Vi tar oss till UTHA- öknen och gör ett roundevo med Liahona som får gå dit
med autopilot. Mattias gick på relativt låg höjd in över före detta San Fransisco
som nästan var helt förstört och vidare på rak kurs mot öknen. Hastigheten
gjorde att ingen radar i världen skulle kunna eller hinna se några detaljer eller
hinna agera innan de hade nått sitt mål. Liahona stod redan på plats när de kom
fram så de gjorde ett snabbt byte och Tefatet gick upp till sin förutvarande
position, några mil ovanför”.
”Just nu känns det ofattbart, jag menar det som vi har uträttat på bara några
timmar”, sade Dunn och det skall bli intressant att höra nyhetsbyråernas propåer
och möjliga analyser från alla förståsigpåare. Det vi har gjort nu kan vi göra
globalt men inhemska problem med folkrörelser, gangstervälde och andra
mänskliga yttringar eller terrorism måste bekämpas på andra sätt, till största
delen tillade han tankfullt”.
” Dåligt väder med moln eller mörker hindrar oss inte att hålla ett öga på vad
som händer runt om i landet och småstationer som kan bevaka lokala företeelser
kom-mer inte heller att bli något problem att framställa” svarade Sven.
Teknologin går att använda även på marken i ex.vis specialbilar eller andra
fordon och på tal om personlig integritet så finns det ett regelverk som vi måste
följa, så rekryteringen måste ske bland de mest oförvitliga människor vi kan
finna och det har vi ju redan talat om fortsatte han”.
Mattias tog en sväng över saltsjödalen och de tittade på staden band klippiga
bergen. Största delen av den rättfärdiga befolkningen hade redan flyttat till
Independence och var, som vi redan vet i full färd med att bygga det nya
Jerusalem nu när lagen hade utgått till hela världen vilket den fortfarande
gjorde.
Sedan fortsatte han över Las Vegas som bara växte mitt i öknen och var ett
centrum för den inhemska brottsligheten som bara tilltog i manisk mening. Det
hade blivit en stark knivskarp gräns mellan gott och ont och bägge meningarna
blev bara starkare och starkare. Det var den dåliga influensen som spridit sig till
166
167
saltsjödalen och förgiftat samhället vilket man visste skulle ske och nu var det
dags att gå vidare. Så här i efterhand såg man logiken i det som skett. Det fanns
en absolut mening i skeendet vilket man, som vanligt inte förstått från början.
Det hade behövts en högre planering precis som det hade skett.
Alla som har någon insikt i mänskligt beteende vet att det är en väldig skillnad
mellan den naturliga människan och den andliga. Den enbart naturliga
människan styrs av kroppens inbyggda drifter, typ hunger, sexualitet, beroende,
hämndbegär, förljugenhet och mycket annat som föder ondska i förlängningen,
ondska som det är mycket svårt att stoppa, medan den andliga människan föder
andlighet och står emot drifterna i den bemärkelsen att de på ett intelligent sätt
kan använda dem för det goda syftets skull.
Anden skall använda kroppen som ett verktyg för att utveckla de dygder som
skall styra livet i evigheterna, evig liv, det vill säga utveckling för att skapa nytt
liv till lydnad och broderskap. Det enda vi kan ta med oss är dygder och egenskaper.
” Kan vi ta vägen över Washington och släppa av oss där”, frågade Dunn
spefullt, som om det var en tur med taxi, nu när möjligheten fanns i alla fall.
” Vi har en mindre variant av Liahona, men med samma teknologiska
möjligheter som i det här planet och den kan vi ställa till der disposition. Niklas,
skulle du kunna utbilda personal på henne under en tid, enligt Dunns
överinseende. Kan vi säga att vi levererar henne om tre veckor, hur låter det”,
frågade Sven.
”Det låter för bra för att vara sant”, sade Dunn och jag har inga invändningar.
Hur många passagerare kan man ta med i det”.
”Femton stycken”, svarade Niklas, men det dröjer nog inte speciellt länge förrän
ni kan ha ett par egna större modeller. Vad jag emellertid absolut vill
rekommen-dera som ett måste är att ett antal rutiner måste till, därför att det inte
kan bli fråga om ett massproducerat plan för då blir risken för stor att man begår
misstag och att de kommer i orätta händer. Vi vill diskutera den saken med dig
Dunn och kommer att leverera dem till er exclusivt”. Det är inte bara ett
flygplan, det är mycket mer än så, men det kommer du att få se och förstå”.
Dunn nickade jakande och sade att han inte var överraskad.
”Nu är det sent”, sade Dunn, klockan är närmare ett på morgonen. Hur skulle
det vara om ni kommer hit till Pentagon om tre dagar, kl. 11.00, på
167
168
förmiddagen. Jag kommer att sammankalla senatorerna så får vi ha en sittning,
informellt med tanke på situationen. De kommer inte att säga nej, det vet jag
redan nu med tanke på hur jag har tänkt lägga upp saken. Jag skall inte nämna
några som helst förklaringar på det som hänt till dem, utan de skall själva få
uttrycka vad de upplevt och känner, så att vi får en uppfattning om deras känslor
och tankar för att se hur allt som hänt har påverkat både dem och befolkningen”.
De var nu på ingång över Washington och fick klartecken att gå ned på innergården. De tackade varandra och det verkade som om alla fått nog av aktivitet
och spänning. Hos Sven och de andra gnagde ovissheten fortfarande. Hur väl
var motståndarna organiserade och fanns de här i hjärtat av den enda
kvarvarande supermakten.
Dunn hade fått en av de vid det här laget berömda kommunikationstelefonerna
för att lätt kunna nås och för att nå Sven och de andra.
Sven ringde upp Dunn och de hade ett kort samtal. ” Skulle du vilja göra en
säkerhetskontroll över dina närmaste medarbetare och speciellt vad gäller
rådgiv-aren till Presidenten. Jag tycker situationen verkar något konstig för att
vara sådan som den är, i en så stor nation som er och i en så viktig position.
Något stämmer inte”.
”OK, jag skall sätta mina absolut närmaste medarbetare på en fullständig minutiös granskning av förehavandena”, svarade Dunn.
” Jag ber om detta därför att-----”, och så berättade Sven om dilemmat som
inträf-fat med högsta militärbefälhavaren i Svedala, Kaj, som ingen hade
misstänkt över huvud taget”.
”Hur bar ni er åt för att kunna avslöja honom”, frågade Dunn.
” Ja, Hummm, just det”, blev Svens svar ” det var bara av en händelse som det
blev känt”, sade Sven som ju inte kunde berätta om telefonen. Dunn hade ju fått
en likadan.
HP:s folk och Richard hade ju bara hängt med under den tid äventyret hade tagit
men de var märkbart tagna av det inträffade.
” Så här mycket har inte hänt under hela mitt liv, vad det gäller emotionell spänning”, sade Richard, ”för att inte tala om all ny teknologi och nya möjligheter
att agera på olika fysiska plan. Vem hade i sin vildaste fantasi kunnat tro att
något som detta skulle kunna hända oss här och nu och att över huvud taget
168
169
vara möjligt. Jag undrar om vi kommer att kunna somna i natt, om vi kommer
att komma hem i tid för att sova”.
”Vi kommer att vara hemma om någon timme, så en stund skall vi kunna sova i
alla fall”, sade Sven.
De landade utan problem, tog in Liahona i hangaren och blev hemkörda i
limosinen till sin inkvartering där några relativt oroliga hustrur och mödrar tog
emot dem.
Ja, det här blev en ganska kortfattad beskrivning av en mycket stor insats,
faktiskt ofattbart stor. För att de som var med i Tefatet över huvud taget skulle
förstå vad som hände och nu hade hänt skulle det ha krävts att de varit
införstådda med tid-ens förändringar och de religiösa sanningarna men det
fanns ingen tid för en så-dan undervisning och analys just då, liksom också när
det gällde förhållandet till den nya teknologin, så det måste ha varit väldigt
omtumlande för dem. De hade så att säga inga referensramar och så är det med
all förståelse i förhållande till vad som helst i vår värld.
Det var ju så på den tiden att de flesta människor levde för dagen på så sätt att
de inte brydde sig om att försöka förstå eller undra om det fanns någon avsikt
eller mening med livet. Alla förändringar skedde på ett naturligt sätt, det var på
det sättet som vetenskapen förklarade skeendena och den stora kyrkan trodde
inte på ny uppenbarelse och tydligen inte på profetiorna utan bevakade bara sina
korrup-ta allianser sedan tiden efter Kristi apostlars död.
Det var fråga om makten över människornas själar och inte om alla människors
rätt till egen kontakt med Gudomen, det som reformatorerna inspirerat försökte
förändra och delvis lyckades med, i alla fall i förlängningen i det förlovade nya
landet Amerika där konstitutionen skulle skrivas i framtiden som en
förberedelse för gudomlig planering.
När de vaknade dagen därpå hade de alla den där dagenefterkänslan och var
tvungna att liksom ruska på huvudet och nypa sig själva för att uppleva nukänslan. Även om de var helt införstådda med situationen och sina roller var det i
alla fall en overklighetskänsla som överväldigade dem ibland. Det kändes bara
för mycket ibland.
Ett problem som dök upp och som ingen över huvud taget tänkt på, var hur de
skulle lämna ifrån sig energiteknologin till HP. De måste planera och tänka
169
170
igenom detta ordentligt. Det fanns mekaniska dellösningar som kunde ge den
energi som behövdes för att driva en bärbar dator men som inte avslöjade
möjligheten till obegränsad energi fullt ut och det var en möjlighet. Den nästan
fulländade tekniken var så långsökt i förhållande till den enklare att den troligen
inte skulle gå att komma på.
Och så blev det. Det var inga problem att komma överens och dessutom kostade
det inga krediter att få den utan bara ett avtal om samarbete på alla plan fullt ut.
Och nu till nyhetsbyråernas påannonseringar och faktaredovisning. Den blev
någonting alldeles extra. Det inträffade basunerades ut över världen och det
resulterade faktiskt i eftertänksamhet. Vad gjorde besökare från en annan planet
på jordkretsen och vad var meningen med att bara förstöra kärnvapnen. Det
måste ha varit någon typ av väktare som vakade över jordens invånare. Man
försökte tyda det som sagts från Skeppet men hade inga referensramar. Trots
detta var budskapet ändå glasklart. Kärnvapnen skall bort och inte användas.
Inget tal om ekonomiska förluster över huvud taget, utan bara eftertankens
kranka blekhet.
Nu kan man fråga sig igen, måste det alltid hända någonting väldigt drastiskt för
att människan skall reagera förnuftigt och förståndigt, om ens då. Det verkar
som om pengar och makt oftast är orsakerna till de flesta mänskliga
kursändringarna. I det här fallet ansågs det även vara utomjordiskt, vad man nu
kunde mena med utomjordiskt om det skulle definieras. Skulle man kunna säga,
obegripligt. Vaddå väktare.
Under alla omständigheter verkar det som om förluster i människoliv inte är lika
allvarligt som förluster i materiella förmåner och ägodelar, trots att varje människoliv är dyrt aktat i Guds ögon. Tur att det inte är vi själva som dömer varandra
slutligen utan att vi bara var med och erkände planen och sättet att bli dömda
och bedömda på. Vi till och med höjde glädjerop, som det står i Job.
En profet sade en gång att, om människan fick titta in i himmelriket en kort
stund och förstod, skulle många ta livet av sig med en gång. Men då skulle man
missa möjligheten att kunna få erhålla evigt liv i den bemärkelsen att få
utvecklas vidare till att vara och bli gudar. Men man kan få en viss förståelse för
att Lucifer och hans anhängare kunde göra det valet de gjorde just då, de var
nöjda med sin storslagna tillvaro, för stor för oss människor att ens kunna
komma i närheten av att kunna förstå tankemässigt. Men efteråt, med en djup
ånger och ett fruktansvärt hat, gentemot oss alla som förstod och tog
möjligheten att få kroppar av kött och ben för att bli lika Gud, Fadern.
170
171
Lucifers förslag var att leda oss igenom livet utan prövningar och utan fri vilja,
liksom på räls, likt den kommunistiska tanken, även gärna med våld. Vi skulle
inte behöva visa vår kvalité och egna vilja.
Betänk vilken kunskap vi hade, innan slöjan på jorden, våra kroppar, gav oss
begränsning. Det ända sättet för oss att göra oss förtjänta av och bevisa vår
värdighet, vår kvalité och lydnad. Vilken plan, vilket snille, fullkomlighet,
vilken kunskap, allsmäktighet.
”Sven ringde upp Dunn, det första han gjorde när han vaknade, efter att
verkligen ha vaknat ordentligt. ”Greg, har du en klar bild över den situation som
råder just nu på planeten när det gäller naturkatastrofer, kontinentförflyttningar
och annat sådant”.
” Nej det har vi inte, det är svårt att få information därför att det råder ett omisskännligt motstånd mot oss över lag, berättigat eller oberättigat så är det så, förutom det kommunikationskaos som råder på alla plan överlag, på hela Jorden.
Vi har ju tills nu inte kunnat blanda ihop statsskick och styre med religion och
andligt styre. Eller rättare sagt, det hade inte gått och vi hade inte förstått, hur
eller varför vi skulle ha gjort det. Och detta, även om tron är en mycket stor del
av vårt samhälles existens och vårt liv och det har det alltid varit och nu börjar
jag skönja anledningen”, sade Dunn.
”Skulle du vara betjänt av att klart och tydligt få se hur det ser ut över lag för att
få en klar bild av situationen, för i så fall har du nu möjlighet att ta hem bra
bilder från över precis hela klotet. Vi har dem i databasen. Vi kan också visa
precis hur kontinentalplattorna rör sig och var de troligen kommer att hamna. Vi
kan sända över hela strukturbilden, som underlag för en genomgång med
senatorerna, så att de skall kunna förstå hela det kommande skeendet”, sade
Sven.
” Jag tror att vi även skall sända samma information till hela Europa och inte
bara till våra allierade, för de behöver nog också få kännedom om detta. Ända
sedan den europeiska unionen upphörde att fungera, efter många års försök att
sy ihop den, har ingenting fungerat ordentligt, inte ens
förnödenhetsfördelningen och nu närmar vi oss den totala strukturförändringen,
utan någon återvändo, resulterande i de värsta jordbävningskatastroferna som
skett sedan landmassorna fördelades sist, på Pelegs dagar”, eller hur sade Greg.
De avslutade samtalet efter att ha kommit överens om hur de skulle lägga upp
det kommande mötet.
171
172
Frukosten hade förberetts för dem och alla samlades i det iordninggjorda
rummet, bara för familjen.
Det gick inte många minuter förrän Sven fick ett telefonsamtal från Greg och de
lyssnade allesammans på honom.
”Javisst, inga problem, det ordnar vi med en gång, jag låter pojkarna ta tag i det
med en gång.--- Jaså menar du det.--- Är det möjligt. --- Nej, nej, de kommer
per omgående och får äta frukost hos er”, då säger vi så, see you later”, sade
Sven.
Sven tittade på pojkarna och sade, ” nu har nog er tid kommit på riktigt, ni
måste ge er iväg per omgående till Pentagon och hjälpa Greg med
förberedelserna för mötet med senatorerna och under tiden försöka luska ut,
med korsundersökning, var terroristcellerna finns och hur de arbetar just nu,
rekryterar och förgrenar sig därför att de verkar vara bättre organiserade än vi
kunnat förstå hittills.
Presidenten har hållits fången och oskadliggjord genom assistentens försorg.
Hans familj hade tagits som gisslan, liksom många av hans släkt och vänner.
Kanske i viss mån ett önsketänkande hos många har jag förstått”.
Assistenten till HP direktören övervakade frukostserveringen och personalen
och allt hade förberetts väldigt noggrant. ”Ni hinner nog äta lite innan ni åker”,
sade han insisterande till pojkarna.
”Nej”, sade Sven, ” åk med en gång, Richard här får skjutsa er, sätt fart och
vänta inte en sekund. Ta med allt strategiskt material på våra rum och placera
det i Liahona. Och hör nu upp noga, tro inte att jag inte menar allvar. Det Greg
berät-tade gör att vi måste eliminera alla risker, på alla plan, helt och hållet, men
han får berätta själv när ni kommer dit.
Zeb, Niklas och Mattias gav sig springande iväg till rummen med Rickard hack
i hälinen. Det tog inte många sekunder för dem att komma till den korridor där
de hade sina rum och packning.
” Hallå där, stopp”, ropade Mattias till två män som kom ut från deras rum
bärande på några väskor. Längst bort i korridoren stod ytterligare en man som
drog upp ett vapen ur ett hölster och sköt mot dem.
De hörde hur Richard strax bakom dem stönade till. De hade alla tre slängt sig
ned på golvet och reflexmässigt dragit sina vapen samt besvarat elden precis
som de tränat sig på. De hörde ett skott bakom sig och Zeb såg i ögonvrån hur
172
173
assistenten som dragit en pistol sköt mot dem och det var det sista han gjorde i
det här livet när Niklas besvarade skotten och oturligt nog träffade lite olyckligt.
Männen borta i korridoren var tillfälligt oskadliggjorda och bakbands av Zeb
som var väldigt upprörd. Det hade snabbt kommit en massa människor som
hjälpte dem och försökte ställa allt till rätta igen så gott det gick.
Richard hade haft tur, kulan träffade hans plånbok med ett nyckelkort av metall,
så han hade bara tappat andan för en stund, men det räckte för att han skulle ha
ont i revbenen och må dåligt.
”Mattias, hurry up, come an here”, en man kom in i korridoren varifrån de
kommit och ropade på dem, ” hurry up to the diningroom, its urgent”, ropade
han igen. Pojkarna anade oråd och sprang efter Mattias som var först. De kom
in i matrummet de nyss lämnat och såg att deras föräldrar låg på golvet till synes
livlösa. Det var bara Sven som fortfarande tydligen kunde prata.
” Mattias, jag kommer att dö som de andra, jag känner det, det är en fråga om
ingen tid alls. Ta kommandot över företaget och gruppen, jag tror ingen
kommer att opponera sig. Du vet var jag förvarar mina egna akter och vilken
kod jag har.
Det har du vetat sedan du var liten. Vi föräldrar hann prata lite innan vi förlamades. Vi förstod, så vi slösade inte bort någon tid. Vi var och är heller inte
rädda därför att vi går till något bättre, det vet vi. Är det ok pojkar”, sade Sven
till Niklas och Zeb som stod på knä vid sina föräldrar och grät.
”Det vet du redan”, svarade de innan Sven drog sitt sista andetag.
”Vi kunde också ha legat här”, sade Mattias, förbannat också”, och tänkte
förundrat på hur nära det hade varit. ”Tänk att Greg ringde i precis rätt
ögonblick. Det kan inte ha varit någon slump”, fortsatte han betänksamt. ”Jag
tror att vi i möjligaste mån är övervakade, på det stora hela taget hela tiden och
ibland i detalj också, som just den här gången. Tala om änglavakt.
Polisen hade kommit och de gjorde en minutiöst noggrann brottsplatsundersökning tillsammans med FBI som tagit vid på Gregs begäran. Förhör hölls med de
män som överlevt och med personal på HP som ju var inblandade genom assistenten.
Man kom fram till att något sorts förlamande gift använts i dryckerna och att det
var ganska snabbt dödligt förlamande men skonsamt.
173
174
”Nu är det ingen tvekan om att de känner till allt som hänt och hur överlägsna vi
är styrkemässigt”, sade Mattias och på sätt och vis att det inte är något ufo men
ändå något liknande i avsikten, något avsiktligt.
De hade ju inga släktingar kvar i Svedala så begravningen hade ombesörjts av
Richard i Kirtland. Pojkarna hade börjat hämta sig efter det som måste betraktas
som en katastrof för dem och näst intill ofattbart. De kände avsky för de människor som tillhörde organisationen som ryckt bort deras föräldrar så plötsligt och
som inte skydde några medel för att nå de resultat de ville ha. Vilka de nu än var
så agerade de djävulskt i ordets rätta bemärkelse.
Tänk att de inte brydde sig om några som helst andliga påföljder eller kände
någon tvekan eller ångerfull påverkan utan de var enbart resultat och marknadsinriktade. Tala om att vara förblindade av hat.
Det hade nu gått någon vecka och Greg hade fått all den hjälp han behövde
jämte en mängd material som kunde åskådliggöra behovet av att agera för att
skydda dem mot omvärldens strävanden att rasera unionen. De var tydligen
infiltrerade nästan överallt och måste avslöja fiendens planer och celler.
” Det måste väl ha stått klart för vem som helst och vilket land som helst, att vi
inte har något behov av att attackera någon för att utöka vårt territorium, efter
allt som hänt i världen under de sista etthundrafemtio åren, eller vad säger ni”,
sade Greg till pojkarna när de vandrade genom korridoren till plenisalen där de
skulle sammanträffa med senatorerna från nästan alla staterna.
”Livet handlar ju egentligen i grunden bara om andliga manifestationer, på gott
och ont, vilket har pågått sedan urminnes tid ”, svarade Mattias, ”du känner ju
till vad som är planerat för alla människobarn, eller hur”.
”Jovisst”, svarade Greg, ”men det är ändå svårt att förstå i sin helhet när man
talar om dimensioner och påverkan, om gott och ont”.
” Det är förvisso sant och med tanke på vad som hänt under den tid Jorden
funnits till och då den använts för människorna, så verkar det ännu vettigare att
se det på det sättet. Egentligen är det rätt och slätt enbart en utvecklingsfas
individuellt för var och en som levt här, lever här eller kommer att födas hit.
Kriterierna är ju faktiskt glasklara med tanke på våra förhållningsorder. Kristus
sätt att leva på är ju egentligen det enda rätta och allt annat är fåfänglighet,
kulisser och hjälpmedel åt ena eller andra hållet”, svarade Mattias.
174
175
”För att se om de, andarna, är villiga att lyda våra befallningar, som det står
skrivet”, sade Mattias tankfullt.
”Det är samtidigt ett krig mellan Lucifer, hans änglar och oss människor. Vi blir
prövade på många olika sätt inom ramarna för vad som är tillåtet”, sade Zeb.
”På sätt och vis är det ett eterkrig med tanke på tankepåverkan”, sade Niklas. ”
Vi vet ju att vi kan påverkas andligen och känna obehag, upplyfthet och inspiration, ibland lika påtagligt som att man har känsel i huden. Och vi vet också att
människan kan bli besatt av onda andar som tar kroppen i besittning om man
agerar tillräckligt lågt och befinner sig på samma andliga plan som dem. Det
står klart och tydligt i skrifterna att sådant hände”.
”Med tanke på att man gjort en massa filmer om besök från yttre världsrymden
och så vidare, så är ju det här lika intressant. Kristus har ju skapat och övervakat
allt vi kan uppleva, se och förstå, jag menar bland annat vår galax, så att den
plan vi är utsatta för här på jorden är ju rena barnleken, bokstavligen en
kindergarten”, sade Mattias.
”Man kan ju säga att vi är som radiomottagare, det är bara att ställa in sig på rätt
våglängd och då leder inställningen till våra gärningar”, sade Greg.
”Nu är det dags”.
De var framme vid dörren till rummet där sammanträdet skulle avhållas. Några
marinsoldater höll vakt utanför och gjord honnör och gick upp i givakt när Greg
kom. En av dem öppnade dörren och ropade högt, ” Admiral, kommendör
Dunn”,
varpå den innanför sittande församlingen reste sig upp.
Dunn bjöd pojkarna att sätta sig ned vid det enorma runda bordet, vid hans sida.
Han satte sig och då gjorde alla de andra det också. Det var en ärevördig
samling män kändes det som. Det fanns en oidentifierbar stämning bland den
här försam-lingen, det gick det inte att ta miste på och alla tittade på
nykomlingarna.
En gråhårsman, lång och med ett mycket kraftfullt utseende, förutom resten av
honom som också gav ett sådant intryck, reste sig och hälsade alla välkomna
genom att nämna dem en och en vid namn och härkomst.
175
176
”Det är talmannen och kommitténs ordförande”, viskade Greg till dem. ” Han är
en äldre veteran från marinen med sina rötter i skandinavien för ca 200 år sedan.
Det var en fantastisk skara människor som emigrerade hit på den tiden”.
”Han avlutade sin presentation med att tala om vad han själv hette, David Fredricsson, ” och så överlämnar jag tiden till Adm. Greg Dunn för en presentation
av de unga männen, men jag vill först uttrycka mitt deltagande i er sorg och det
gäl-ler för alla här i församlingen. Vi hade en liten sittning innan ni kom för att
ge en grov information om vad som hänt våra unga vänner och vi känner alla
avsky för det som hänt, tack och välkomna”.
Pojkarna nickade och tackade tyst.
” Ja mina vänner och senatorer, välkomna i dag. Ni är en lysande och
imponeran-de församling det kändes när vi klev in genom dörren, påtagligt,
kanske beroende på att ni alla säkert är mycket fokuserade på att få veta och
förstå vad som före-varit det här specialinkallade mötet och inte minst därför att
det ansvar ni har att sörja för era staters och invånares välbefinnande
förpliktigar er att vara skärpta och ansvarsfulla. Det är ju ett kall ni har, med
hög dignitet”.
Ett bättre inledningsanförande kunde inte ha hållets. Både beröm, ansvar och
inriktning.
” De rapporter vi regelbundet får in från era organisationer, angående
samhällets status på alla plan är mycket upplysande och en god indikator på hur
det står till i vårt USA. Inte nog med det, vi kan upplysa er om det förhållandet
att nästan alla skeenden är likartade för er alla. Något händer och det är
markant. Just det för-hållandet, att något likartat händer över hela landet gör att
vi kan tala mer öppet och framför allt okrystat.
”För att få en bra vinkling vill vi att du senator Art Schwartzenegger ger oss lite
information om hur det står till i vår känsligaste stat Kalifornien just nu och lite
allmänt om dina tankar för tillfället,” sade Dunn.
Senatorn reste sig, han var lika imponerande kroppsligen som sin farfar, när han
immigrerade till det förlovade landet på 1900 talet, som skådespelare vilken
sen-are blev senator, även han. De flesta som genom åren hade immigrerat till
USA hade varit medvetna viljestarka personligheter med framåtanda och
vanligen med en tro på ett högre väsen som ursprung. Kämparandan och tron på
sig själv och sin förmåga var liksom en andlig genetisk egen kod.
176
177
” Det gör jag gärna. Vi har det problematiskt med kuststräckan, ända från
Oregon och ned till Mexico. Förutom jordbävningarna så skördar den kalla
fuktiga luften och regnen sina offer i människoliv. Många människor bor kvar,
trots att de vet att kusten eroderar, och det är mycket märkligt. Vi har varit
tvungna att tvångs-förflytta boende och kommenderat undantagstillstånd utefter
hela sträckan. I och med att hela Kalifornien och plattan delvis förflyttats söder
och österut så har vattnet nu blivit varmare längre norrut och vi vet inte vilken
påverkan det kan få på situationen.
Det är väl ungefär så det ser ut för tillfället när det gäller den biten. De flesta av
oss vet inte och förstår inte vad som är på gång och därför hoppas vi mycket på
det här mötet som vi förstår kommer att bli speciellt i det avseendet.
Vad jag måste tillägga, är att vi även fått stora problem med mycket grov brottslighet som yttrar sig i våld mot vanliga människor och det är markant och oförståeligt samtidigt som kyrkorna oavsett religion och inriktning har blivit
besökta till bristningsgränsen.
Det har skett en polarisering åt två håll och enligt vissa statistiska mätningar så
är förhållandet 90 till 5 till det godas favör”, sade han och undrade om det var
något annat de ville veta. Han blev ombedd att redogöra något för kustförsvaret
även om det låg under en annan organisation.
” När det gäller försvaret så har jag inte med det att göra, direkt, men jag kan
berätta att många människor är rädda och undrar om just den biten. Speciellt när
det gäller de så kallade ondskans axelmakter som ju blivit ett begrepp vad gäller
kärnvapen och despotstyrning.
Vår kuststräcka är ju speciellt utsatt just nu och vi kan ju bli ansatta trots att vi
inte är aggressiva i avsikt att ta nya territorier. Vilket vi förresten aldrig varit
eller agerat för, inte ens enligt vår konstitution. Vi har ju försökt vara världens
samvete för att skydda våra egna ursprungs hemvister. Det var en av
anledningarna till att min farfar immigrerade hit.
Det enda vi kan beklaga är väl att vi kanske många gånger sett för mycket till
handel och ekonomi och protectionism i andra länder vilket många gånger, kanske berättigat, fått visst hat att gro mot oss. Det finns ingenting som kan föda
sådan ondska som rikedom och okontrollerad marknadsfrihet utan
medmänskligt ansvar förutom påtvingad makt från envåldshärskande despoter.
Några andra senatorer redogjorde för deras territorier och man kunde konstatera
att grundtankarna var ungefär lika för alla.
177
178
”Vi har nu kommit fram till att vi är ganska överens om nationens tillstånd och
det är en styrka i sig, för då kan vi arbeta åt samma håll tillsammans”, sade
Greg.
” Jag vill nu presentera de här tre unga männen, Mattias, Niklas och Zeb som
fått axla en uppgift och ett kall som jag tänker redogöra för snart. Ni har ju
kunnat följa världshändelserna i press och TV jämte på nätet den senaste veckan
samt det som hänt här hos oss på högsta ort, vilket är sekretessbelagt. Det
känner bara den terroristgrupp som finns ibland oss till och den måste vi avslöja
med alla medel.
En specialgrupp kommer att utbildas för detta ändamål och den kommer sedan
att arbeta med de största bolagen i USA i avsikt att kartlägga möjligheterna för
infil-tration hos oss. Det här är redan på gång och speedas upp.
Vår President kommer att hålla tal till nationen i morgon kväll och skall då tillkännage och förklara en situation som nog ingen lagt tillräckligt fokus på,
hittills och ett förhållande som ingen förstått eller kanske anat.
Han kommer även att vara med oss här om ca en timme och till dess tar vi en
paus och lär känna varandra”.
De serverades förfriskningar i en angränsande sal och mycket speciella ovanliga
rutiner i ett sammanhang som detta hade förevarit iordningsställandet med tanke
på vad som hänt på HP. För pojkarna var det något alldeles nytt att språka och
diskutera med en samling människor som dessa var men de klarade sig bättre än
kanske väntat, av dem själva. De var ju alla vanliga människor.
Någonting som inpräntats i deras medvetanden på psykologiutbildningen i Netom, av Sven, var att, att hur stor en person än är i sitt ämbete eller profession,
så är han eller hon i alla fall bara en vanlig människa med samma, oftast,
värderingar som de själva, samma böjelser och tänkesätt, men kanske inom
andra ramar, så i grunden behöver man aldrig känna sig underlägsen. Om de
hade egna fasta starka värderingar och självtillit kunde de alltid lära sig något
eller lära ut med egen stor integritet. De behövde aldrig känna sig underlägsna
utan bara respektera motstån-daren som sådan. I övrigt så utstrålade de själva
självtillit och visste vad de ville och vad de stod för.
Tiden går fort i gott sällskap och det var dags för Presidenten att göra entré och
det gjorde han mitt under rasten och utan några speciella krusiduller.
Säkerhetsmässigt bedömdes det att inga restriktioner behövdes och han kände
och hade umgåtts med de flesta av senatorerna.
178
179
” Jaha, och här har vi de män som egentligen gjort det möjligt för mig att
komma hit i kväll välbehållen och vid god vigör”, sade han medvetet väldigt
högt och gick fram till pojkarna och fortsatte, ”men till ett mycket högt pris”,
tillade han och kramade om dem var och en och förklarade hur ledsen och
deltagande han var.
Det hade blivit knäpp tyst i rummet och nu började många av de närvarande
verk-ligen undra vad som hänt i övrigt och vad som var på gång.
”Jag tycker att vi går in i plänisalen och sätter igång”, sade President James
Foster. ”Vi har mycket att diskutera, ta ställning till och få information om så
vitt jag förstår, eller hur”, sade han till Greg.
” Jo det stämmer nog utan några överdrifter”, svarade Greg. Ja mina herrar då
tar vi plats igen.
”Mina herrar senatorer, för att få det att fungera tar jag mig friheten att för
tillfäl-let överta talmannens uppgift, jag hoppas ni ursäktar mig men ni kommer
alla att få tillfälle att yttra er och ställa frågor och den ordningen får du sköta
sedan”, sade han och tittade på David.
”Ja då sätter vi väl igång då. Jag vill speciellt hälsa välkomna, kanske än en
gång, Mattias, Zeb och Niklas som jag kommit att, efter att ha fått rapport om
allt som hänt från Greg Dunn, att betrakta som några slags väktare med en
påkallad spe-ciell uppgift som inte bara berör oss här i USA utan också att den
är världsom-spännande.
För mig känns det lite främmande och underligt att något sådant kan hända och
jag har nödgats omvärdera mina grundläggande värderingar och känslor till den
grad att jag varit mycket djupt frustrerad. För första gången i mitt liv har jag på
fullt allvar nödgats gå ned på knä och be om inspiration och vägledning från en
Gud som jag vet finns men inte förstått och det har varit mycket hälsosamt för
mig. Jag har i viss mån, hör och häpna, blivit känslosam på fullt allvar och upplevt något jag inte trott vara möjligt. Nu vet jag.
Det här säger jag informellt med djupaste allvar, men bara i den här
församlingen som jag förlitar mig på”.
Man skulle ha kunnat höra en knappnål falla på golvet i rummet och det var
mån-ga ögon som tårades av förståelse och för att de upplevt något nästan
overkligt med tanke på hur den mannen uppträtt och agerat tidigare. Det var ett
verkligt Dejavu för dem alla.
179
180
”Då har jag rensat luften på fullt allvar i all ödmjukhet, ett ord som jag aldrig
använt tidigare. Greg vill du vara vänlig att presentera allt som skett och som du
upplevt och förstått hittills, sedan de här unga männen kom hit”.
”Yes Sir, i will”, sade Greg, nu med ett rejält eftertryck, leende med hela
ansiktet.
Greg berättade allt, precis allt som hänt och hur han upplevt det och förstått det
utan att glömma något. Det tog över två timmar, men det var som om tiden försvunnit och nu var det om möjligt ännu tystare än efter presidentens första
anför-ande.
Som jag redan berättat satt de omkring ett verkligen enormt stort runt bord och i
mitten hade allting som kunde visas och åskådliggöras gått att se på en, för den
här sittningen skull uppmonterad och från taket nedsänkt stor halvglob. Den
teknik som erfordrades härför hade tekniker från Netcom ordnat med.
Globen hissades upp när alla fakta visats och redogjorts för. När
panoramabilden över jordklotet hade visats och man redogjort för
kontinentalplattornas rörelser och hastighet jämte hur vattnen samlades runt
polerna och hur veckningar slät-ades ut på olika ställen var koncentrationen hos
senatorerna total, som om de äntligen börjat förstå vad det handlade om, för att
inte tala om när man visade att jorden med hänsyn till den ständiga exakta
lutningen i förhållande till solen, hade börjat vackla och att den tillfälligt blivit
något mer oval.
”Mina vänner”, sade James, ”efter den här visningen och redogörelsen håller ni
väl med mig om att vi nu lever i en annan värld och i en ny verklighet, eller hur.
Tänk bara när det gick upp för mig sanningen om vetenskapens absoluta
tillkorta-kommande och att det är helt logiskt och följdriktigt. Det som tidigare
var begrän-sat för mig har öppnat sig och jag ser fram emot nya tankevärldar
och värden med nya värderingar. Det är en oerhört befriande känsla. Men nu
kommer det an på oss att verkligen styra upp skeenden här.
Det låter kanske konstigt att säga det men jag undrar hur många människor som
kommer att ha överlevt när förändringarna accelererat och eskalerat till sitt
urspr-ung. Jag tror att de är förhållandevis lätt räknade och att den saken
bestäms från högre makter.
”Hur har vi kunnat missa de här bitarna så helt och hållet”, frågade en av
senatorerna.
180
181
”Vi har inte missat dem, men vi har inte brytt oss tillräckligt mycket om de
larm-rapporter som kommit till oss. Vi har inte sett längre än näsan räckt och
sedan har allting verkat naturligt för oss. Vi har helt enkelt inte brytt oss om
något annat än det som är runt omkring oss hela tiden, för ögonblicket, även om
det verkar oin-telligent. För även om vi är det land som har flest kristna
gudstroende i världen så har vi inte i tillräckligt hög grad brytt oss om
konsekvenserna av vårt leverne, alltså inte tänkt på att vi är eviga varelser”,
svarade senatorn från UTHA.
Ja, hur det nu än är med det, så måste vi praktiskt klara av att styra upp våra
sam-hällen och nu har vi fått en hel del ny teknologi som kan hjälpa oss förutom
den hjälp vi kan rekvirera från Netcom hädanefter”, sade James ”och nu är jag
nästan klar.
Jag vill bara uttrycka mitt tack till er alla för det här informella mötet vi kunnat
ha och då speciellt till våra gäster. Greg kommer att vara länken till Netcom där
Mattias, Zeb och Niklas verkställer. Men det viktigaste av allt höll jag på att
glömma och det är att vi måste avslöja och eliminera terroristernas nätverk och
därom har jag vissa viktiga avslöjande tankar själv, som jag skall diskutera och
utvärdera med Greg, tack skall ni ha allihopa.
Det var nu tidigt på eftermiddagen, de var klara med mötet, hade tagit farväl av
Greg och var på väg till Kirtland för att hämta sitt bagage hos HP och lämna av
Richard. Richard hade fått en av deras berömda telefoner men han visste hur
man kopplade ur lyssnarfunktionen och att den alltid självt genererade sitt eget
energiBehov.
Teknikerna ledda av Anders hade begivit sig hemåt med en mängd beställningar
på önskvärda teknikaliteter. De skulle tillverka hård och mjukvaran till vissa
markfordon, typ bilar som Greg ville ha och introducera för sina egna
kommando-styrkor som nu skulle utbildas och framför allt selekteras ut på ett
speciellt sätt. De måste göras mycket skickliga i att avslöja och motarbeta brott
och terrorism och få all tänkbar och otänkbar teknik till sin hjälp. Det får inte
förekomma någon risk för infiltration i systemet.
Allt prat om personlig frihet i den bemärkelsen att de skulle kunna göra vad
som helst utan insyn för personlig integritet kunde man inte kosta på sig. Har
man inget att dölja så spelar det ingen roll. De som skulle och ville anställas
måste ha den absolut bästa möjliga bakgrunden.
De satt nu avslappnade i kontrollutrymmet på Liahona, Zeb, Niklas och
Mattias. Tyngden var reducerad så de gled sakta framåt på några hundra meters
181
182
höjd över landskapet. De hade utrustats med Airforces emblem på undersidan
för att inte bli rapporterade överallt och i övrigt meddelade de sina rutter till den
lokala flyg-övervakningen. De hade tagit farväl av sina föräldrar vid gravarna,
som en form-alitet för de visste bättre.
”Jag hoppas att FBI och den lokala polisen gör allt för att få fast alla inblandade
i morden”, sade Zeb, jag vill att rättvisa skipas och att vi får tag i dem som givit
ordern även om jag kan förlåta dem”.
”De är redan fängslade”, sade Niklas, ”men det gäller att de som tagits in för
förvar lämnar sådana upplysningar att man kan spåra de celler som finns runt
om i världen.
”Vi måste snabbt finna på egna utvägar att finna dem. Tror ni att Kaj kan vara
mogen för en uppmjukning. Han verkade inte vara någon förhärdad person, utan
bara kunskapsmässigt förledd eller snarare aktiv bara för att han har för lite
kunskap”, sade Mattias. ”Måste man inte känna på sig när någonting är fel eller
är det beroende på var man befinner sig på integritetsskalan, alltså hur man
agerar. I och för sig så fick han aldrig tillfälle att förklara sig så vi gör ett
försök”.
”Ja så är det, tänk om vi kan börja nysta i härvan med honom som
utgångspunkt, det vore ingen dum idé”, tyckte Zeb. ”Vi kan börja med att kolla
upp honom och se vad han har för sig och vilka han kontaktar”.
”En tanke poppade upp hos mig”, sade Mattias. ”Jag har hört Kaj säga att han
sett och gjort en hel del i USA på sina resor för regeringen och att han har en
del kontakter här”.
”I det här landet har man en väldig kontroll på vilka som kommer in och ut
dagligen, så man borde kunna köra Kajs Namn i bevakningssystemet. Förhoppningsvis så har han varit här under sitt riktiga namn och kanske fortfarande
reser hit på något uppdrag. Varför inte, vi gör ett försök”, sade Niklas.
Sagt och gjort. Eftersom de fått behörighet att kontrollera och använda de
register som fanns och finns i USA så började de titta på inresta personer av
utländsk härkomst det sista året. De började söka på Kaj Stenbit och datan arbetade snabbt.
Den sökte med en enorm hastighet.
”Han reste hem till sin angivna adress i Sverige, i går”, utropade Zeb, ”och han
var här i tre dagar”. Sökningen hade stannat på Kaj och det var ingen tvekan om
att det var rätt person.
182
183
Mattias sökte kontakt med Willy och Netcoms säkerhetsavdelning.
”Hej Willy, vet du något nytt om Kaj. Har du något att säga om honom”,
frågade han när Willy svarade.
”Jag vet bara att han sökt er vid ett flertal tillfällen, väldigt många förresten men
vi har enligt era instruktioner bara nonchalerat honom och kopplat av honom”,
svarade han.
”Helvete också”, utbrast Mattias och tittade ursäktande på de andra. Han var så
upprörd som man bara kan bli. ”Hur dumma kan man få vara. Ursäkta uttrycket,
men det hör nästan hemma i det här sammanhanget. Dumheten måste komma
därifrån. Vårt sätt att tänka har kanske bidragit till det som hänt. Lyckligtvis för
våra samveten fattade vi inte besluten själva när det gäller vårt agerande så vi
kanske inte skall döma oss för hårt sade han och besvarade själv sina tankar”.
Han gav Willy Kajs adress och bad honom lokalisera honom för kontakt i
morgon förmiddag.
”Vi är på kontoret i morgon så vi får diskutera saken då. Men vi är tvungna att
nå honom för ett samtal. Det kan vara oumbärligt för att vi skall kunna börja
nysta i den här härvan. Det är också så att vi måste gå skickligt till väga så att vi
inte avslöjar oss för hans lierade om det nu är så att han fortfarande har ett
uppdrag för dem och om det är som vi tror”, sade Mattias.
Zeb och Niklas gav sina bistånd efter en diskussion om tillvägagångssättet. De
meddelade Greg att de kanske funnit en lösning på problemet att finna nya
vägar för att starta mullvadsjobbet och att de inte var längre ifrån varandra än en
tele-fonlängd. De skulle hela tiden kunna visa Greg live vad de gjorde.
Teknikerna hade också fått instruktioner att börja modifiera någonting bilburet
med all tänkbar utrustning. Med tanke på vad som hittills kommit fram ur och
från Netcoms experimentverkstäder så kunde man förvänta sig något extraordinärt och det väldigt snabbt. Deras sätt att tänka på påminde något om Citroens
ursprungstanke att göra allt så enkelt som möjligt med högsta prestanda. De
hade läst att många lösningar var så enkla att man inte förstod sig på dem som
ny köp-are.
”Finns det någonting vi måste uträtta innan vi beger oss hemåt”, frågade Niklas.
De konstaterade att så inte var fallet, men tog i alla fall kontakt med Richard
och sade att de snart skulle komma tillbaka och besöka dem i hemmet.
183
184
”Richard vi kan väl hålla en tät kontakt och de tilltänkta minigeneratorerna
tillverkar vi hos oss. Leveranserna kommer att ske precis som ni vill ha dem”,
tror du att det är ok”, frågade Mattias. ”Vi tillverkar en prototyp och använder
en av era bärbara datorer som vi har”.
”Det blir säkert bra och jag skall tala med chefen i morgon. Förresten föreslog
han att jag skulle bli hans närmaste man och assistent med omgående början.
Han törs inte riskera att något går snett igen”, bra, eller hur sade Richard och
skrat-tade. Så----, väldigt mycket tack, skall ni ha”.
”Ja då beger vi oss hemåt”, sade Zeb och började knappa in koordinatorerna och
så upp på 30000 meters höjd och full fart hemåt. De hade hela tiden länken till
tefatet öppen för kontakt med Joakim som hade sitt pass någon vecka till. Men
det gick ingen nöd på honom. Han hade allt han skulle kunna behöva för sin
uppgift och han hade sina rutter att bevaka.
Gustav hade börjat komma över förlusten av sin mor och tur för honom var väl
att han funnit en hustru som kompenserade en del av sällskapsbehovet men på
ett djupare sätt naturligtvis. Pojkarna började längta efter sina flickor och
bestämde sig för att fria till dem. Sagt och gjort. De fick ja alla tre på sina
frierier och de gifte sig på samma dag på ett gemensamt bröllop.
De hade varit tvungna att gå igenom hela rörelsen vad gällde produktion och
utveckling för att få en full förståelse för verksamheten. Det var inte längre
någonting som bara kunde rulla och gå utan allting tarvade utveckling och
uppföljning och för delas del speciellt uppfinningar och entreprenörskap.
Produktionen gick för högtryck i den gamla komponentfabriken, HP hade börjat
få sina leveranser av generatorer och var nöjda.
Den nya bilprototypen hade godkänts och redan var ett tiotal exemplar under
framställning. De såg ut som formfulländade stora bruksbilar typ amerikanare
med en design som verkligen gjorde att man kunde bli förälskad i dem,
naturligt-vis. Samma personer som designat deras övriga produkter var skyldiga
även till de här och det borgade för fulländning. Inte bara för ögat utan också
för behovet.
De var verkligen kompakta med det rätta dörrklucket och allt Netcoms
kunnande fanns i dem. Alltså bättre än läderlappsbilen för att skämta lite. Några
större exemplar, typ Van, hade också tagits fram just för spaningsarbete och
transporter.
184
185
Mattias första bil hade legat till grund för de första lärospåren i sak. De hade
också startat upp en ny fabrik, för större transportflygplan, som hade byggts upp
vid en nedlagd flygplats med hangarer inåt landet, men utan att väcka
uppseende. De hade rekvirerat folk från Gregs krets bland annat. Det var ju
möjligt att pendla varje dag även om man inte gjorde det. Personalen var
verkligen utvald med omsorg och rutinerna var rigorösa vad gällde säkerhet. De
saknade absolut inte ekonomiska resurser så några nämnbara problem fanns
inte.
Vad som blev uppenbart för pojkarna var att ordet kompetens var ett ord som
betydde allt i utvecklingsarbetet. Det kunnande som deras föräldrar nogsamt sett
till att få till Netcom hade gett resultat. Det stora korsvetenskapliga kunnandet
jämte praktiskt handlag från tillverkning av undervattensfarkoster, bilar,
flygplan med mera gav verkligen utslag tusenfaldt plus det något ufoaktiga.
Men trots allt var nog personalvården det viktigaste av allt.
Det hade gått ett antal veckor sedan de kommit hem och nu kände de sig redo
för att aktivt reda ut vad som hänt med Kaj.
Willy och hans personal hade kartlagt hans göranden och funnit att han var satt
under ständig övervakning. Om det var ett rutinförfarande av hans uppdragsgivare eller inte visste de inte.
Willy hade gjort all spaning på stort avstånd och aldrig konfronterat honom i
något avseende. Förmodligen var han även avlyssnad emedan man visste att
flera mikrofoner fanns installerade i hans hem och det visste han säkert själv
också. Frågan var bara vad man väntade sig och trodde skulle hända.
”För att kunna komma till skott måste vi få någon indikation på vad han vill,
hur han tänker och vilken risk som föreligger för honom. Vi kan inte bara
klampa in och prata med honom. Hur ser hans bevakning ut”, frågade Niklas.
”Det är ett lag på fyra personer som byter av varandra kontinuerligt”, svarade
Willy. ”Två män och två kvinnor i par. De är beväpnade med bland annat
långtskjutande gevär med kikarsikte och pistoler”.
”En ganska stor resurs”, sade Zeb.
”Frågan är vad som föranlett den här situationen. Om de misstänker honom på
något sätt så väntar de på att han skall söka upp oss igen eller vi komma till
honom. Att de inte har någon kontakt med honom tyder på att de inte är lierade
med honom för tillfället. Slutsatsen blir då att han är positiv till oss men törs
185
186
inte göra något för då blir han eliminerad vilket han antagligen blir ändå. Det är
tro-ligen bara en tidsfråga, en fråga om tålamod från deras sida”, fortsatte Zeb.
”Jag tror att det du säger stämmer”, sade Niklas, ”vi måste ta hem de fyra
bevakarna och samtidigt få undan Kaj”.
”Willy”, Mattias anropade honom och frågade, ”kan du se till att de fyra personerna som bevakar Kaj blir omhändertagna och satta i förvar. Vi för dem till
Villa
Medusa, för den är väl iordninggjord som vi planerade med interneringsrum och
allt det andra.
”Den är helt klar med all den specialpersonal som behövs och dom där
spårbojor-na är också klara”, svarade Willy.
”Bra, då är det lika bra att du verkställer med en gång, så fort du kan. Jag tror att
varenda tidsenhet är viktig så att vi inte förlorar den säkraste länken vi har till
deras verksamhet. Det ända jag är mycket förvånad över är att de tagit den risk
de gjort genom att lämna Kaj fri så länge. De som bevakar är nog de bästa de
har. Willy, det kan vara så att de har minerat huset för att inte ta några risker.
Det är nog bäst att du fritar Kaj när han lämnat huset. Brukar han göra det”.
”Javisst, naturligtvis, men du kom på något mycket tänkbart och jag tror det
stämmer, jag skulle nog själv gjort så för att minimera riskerna”, sade Willy.
”Det är en sak jag inte tänkt på och det är klantigt”, sade Willy, ”varje gång han
skall gå ut säger han högt för sig själv, ”Nej nu måste jag ut och handla”, och
sedan tar det ca tre minuter innan han går ut. De som bevakar går ur bilen innan
han kommit ut, men håller sig en bakom och en framför honom. Det mönstret
har vi inte tänkt på förut, men det passar in i bilden, ok jag skall ordna till det”,
”Meddela mig i god tid innan ni börjar och sänd över en taktikplan”, sade
Mattias.
”Nu börjar jag fatta hur många bollar Sven, Ariel och Erik hela tiden måste ha
haft i luften och jonglerat med under uppbyggnaden av Netcom. Vi har mer att
leda och axla än vi trodde eller har förstått”, sade Niklas, i alla fall jag, ”lite
klokare än han varit tidigare.
”Jag är glad att du tagit huvudansvaret, Mattias”, sade Zeb, och Niklas nickade
bifallande.
186
187
”Vi hjälps åt med allt”, svarade Mattias och tittade på dem, jag vet att vi behövs
alla tre på olika sätt och vis. Som ett team klarar vi det. Vi kan inte förlita oss på
andra utan skaffar så bra personal som möjligt, som vi någonsin kan”.
”Vi måste under alla omständigheter dela upp våra åtaganden i olika ansvarsområden. En del har vi gemensamt och andra har vi ensamma. Den fördelning
som våra fäder hade tycker jag att vi fortsätter med och att vi läser in oss på den.
Tycker ni att det är ok”, frågade Mattias som tittade på den organisationsplan
som funnits i Svens arkiv.
”Vi tycker som du tycker”, svarade Niklas och tittade på Zeb som nickade. I
övrigt gör vi som vanligt, vi tar upp de tankar vi har så att de får ventileras eller
hur.
Deras nya samhälle och boplats hade tagit form ordentligt och betraktades som
enskilt område, lite på sidan om allfarvägen så att säga. En bit från avfarten från
motorvägen fanns en kontrollplats där obehörig trafik stoppades och den
behöriga kunde kodas in automatiskt i en kontrollhall. Terrängen var inte precis
gästvänlig så de behövde inte vara oroliga för någon invasion av nyfikna även
om några avvisats vänligt med hänvisning till hemligt arbete.
De hade funnit att allt var till belåtenhet utan knorr.
Willy hade presenterat det tänkta tillvägagångssättet och de hade diskuterat planen noggrant och ingående.
”Det borde inte bli några problem om vi i detalj gör som vi tänkt. Vid den här
tidpunkten varje dag brukar han gå och handla mat i centrumet och då slår vi
till. Att vi gör det vid exakt samma klockslag är väl odiskutabelt. Emellertid
behöver vi ha en backup på bägge ställena som rycker in om det behövs, väl
insatta i hela problematiken. Fordonsbytena får bara inte misslyckas i det
ödegarage som är tilltänkt för bytet.
Vi plockar Kaj så fort vi ser att vakterna tagits om hand. Vår bil finns då
alldeles intill tillslagsplatsen och vi intill Kaj. Tillslaget blir om ca tre timmar
men vi kommer att vara på plats långt tidigare. Se bara till att deras händer och
armar blir låsta och fixerade från början, den biten får ni bara inte missa.
Kommunikationen kommer att vara optimal för oss alla”, sade Mattias som
lämnade över till gruppledaren.
Zeb, Niklas och Mattias satt i en av de nya bilarna en bit från centrumet där de
visste att Kaj skulle passera samtidigt som vakterna omhändertogs. De följde
187
188
hela tiden i sina hörsnäckor hur operationen fortskred och hur ledarna
rapporterade samtidigt som de följde med på skärmen.
”Alla grupper och backupen är på plats. Förhoppningsvis kommer samma
rutiner att följas av objektet även i dag så var beredda”.
”Koden uttalad och objektet förbereder sig för utgång”.
”Väktarna har gått ur bilen och placerar sig enligt gängse rutin”.
”Objektet kommer ut och stänger dörren, ser sig omkring och går ut på
gångbanan”.
”Är alla grupperna på plats, 1.2.3”.
”Svaren blev positiva och kommandot, gå gavs”.
Sedan gick allt med en väldig fart och operationen var över på mindre än 20
sekunder och bilarna på väg. Ingen hann reagera av de passerande.
De var fyra maskerade män på varje vaktare så det blev tjong pang ned på
marken och på med handfängsel och sen in i bilen som med tjutande däck
försvann iväg till mötesplatsen. Backupen ställde till med trafikstoppning och
de var naturligtvis inte maskerade men förhindrade obemärkt förföljelse.
Att få in Kaj i bilen var inga problem alls, han hade förväntat sig den här typen
av fritagande och allt han sade var att jag trodde ni skulle komma tidigare, de
börja-de tappa tålamodet.
Väl inne i garaget kontrollerade man om de varit förföljda men inga problem
tillstötte. Hotellgruppen kom något senare men det hade gått bra där också.
Korridoren hade rensats från folk och mattan som bars ut bakvägen väckte
ingen uppmärksamhet. En grupp höll nu på och kollade rummen och tog reda på
allt material som kunde vara intressant.
Kaj konfronterades med sina väktare när de togs ut ur bilarna och om blickar
och ord kunnat döda så hade han inte varit levande nu. Huset var minerat och
Kaj också, så hade de kommit åt utlösningsanordningen hade alla förberedelser
varit förgäves.
”Kaj nu är det viktigt att du, om det är som vi tror, lämnar alla uppgifter du kan
så snabbt som möjligt för att inga spår skall kunna sopas bort. Vi måste snabbt
ha namn, adresser och annat viktig information om allt du känner till. Vi har en
188
189
stab som väntar på dig och vi börjar redan nu på väg dit. Ta det viktigaste först,
allt du vet om nätet i USA”, sade Mattias.
Kaj lämnade villigt ifrån sig all information och den vidarebefordrades
omgående till Greg och hans organisation med påföljd att arresteringar spred
sig som en löp-eld över hela landet. Det ena gav det andra liksom.
”När ändrade du uppfattning Kaj”, frågade Mattias.
”Det gjorde jag succesivt. De första tankarna i den riktningen kom redan innan
vi var uppe i roslagen vid ert sommarställe i viken. Jag började undra vad jag
höll på med egentligen. Det stora problemet var väl att ni var så fina människor
och inte arbetade för egen vinnings skull så varför skulle ni motarbetas. Jag fick
det inte att gå ihop.
Och sedan när jag började förstå tingens ordning, jag menar med fokvandringar,
förflyttningar, religion och vetenskap samt började intressera mig för och se på
vad som händer i världen i stort började min håg förändras radikalt. Sista
gången jag var i USA läste jag konstitutionen och då stod det klart för mig att
jag var fel ute.
Jag har inte sett till Sven och de andra, var är dom”, frågade han.
Det var ingen tvekan om att han var ovetande om vad som hänt, för han blev
alldeles skakad av rörelse när de berättade om den händelsen och hur nära det
var att de själva gått samma öde till mötes.
”Tänk om jag vetat och förstått vad som var på gång, då hade det aldrig hänt.
Jag var ju i USA just då”, sade Kaj.
”Vi vet det och det var det som gjorde att vi började tänka om och det var orsaken till att du blev fritagen”, sade Mattias.
”En av senatorerna är med bland de sammansvurna som de kallar sig. De har arbetat i många år och förberett sig för en gemensam attack i avsikt att skada
samhället på så många ställen som möjligt över hela USA. Den tionde har de ett
stormöte vid en gammal kathedral i just Washington. Det är senator Bruce
Wellington, en före detta ledare för Ku Kux Klan som leder rörelsen vilken är
antikristisk med satanistisk underton. Rörelsen har arbetat underjordiskt under
mycket lång tid”, sade Kaj.
”Men den tionde är ju i dag”, utbrast Zeb.
189
190
”Jag tror inte att vår fritagning har rapporterats ännu så de är nog mitt uppe i
förberedelserna”, sade Niklas.
”De ligger ca sju timmar efter oss, så vi hinner kanske göra något om vi snabbar
oss på”, sade Mattias.
Han tog genast kontakt med Greg och förklarade situationen.
”Greg du får tala med Kaj här. Det är han som sitter inne med alla uppgifter och
du kan vara helt öppen och rak. Vi förbereder oss under tiden för en snabb
överfart till er”, sade Mattias, ”jag finns med i samtalet hela tiden liksom de
andra om våra kommentarer behövs”.
”Kaj här, vad behöver du veta”, och så började han berätta allt efter som Greg
frågade och han fyllde i där det behövdes.
”Det verkar som om vi skulle kunna göra ett storkap”, sade Greg när han inte
längre hade några frågor att ställa. Vi har under tiden här och nu satt
kathedralen under bevakning och jag får rapporter om febril verksamhet inne i
den och där befinner sig massor av människor, men vi har inte en aning om var
de kommer in ännu, för inte kommer de genom de vanliga dörrarna. Tack för
den teknologi ni givit oss, den underlättar må ni tro.
Vi jobbar på ingången och eventuella andra utrymmen under jord. Samtidigt
utarbetar vi en strategi men ligger lågt så att vi inte avslöjar oss. Vi arbetar i en
mycket tät grupp. De nya planen och bilarna är fantastiska. Även om vi bara
haft dem i några dagar så har vi aldrig upplevt något bättre. Vi bryter dialogen
nu, men håller kanalen öppen, är det ok”, frågade Greg.
”Det låter bra”, sade Mattias och började ge order och direktiv om personal,
tekniker och kommando.
”När du vet vad du kan använda oss till så hör du av dig snabbt, eller hur Greg,
vi är hos er på någon timme. Under tiden bevakar vi också objektet genom
satellit, ja du vet hur”.
De var på väg ned till två startklara stora Liahonor och två större för ren
transport men med samma prestanda. Omklädda för batalj med full utrustning
som trots allt var lätt jämfört med gamla tiders åsnepackning.
”Vi har förberett för tillslag i alla stater där celler förekommer, enligt de
adresser vi fick efter er fritagning. Alla personer som förekommit i
sammanhanget kommer inom någon timme att kunna interneras. Vi måste bara
190
191
se till att inga varnings-samtal kan ringas, hur gör vi med det”, frågade Greg,
”kan ni hjälpa oss”.
”Allting måste koordineras till etthundra procent, och ingenting får avslöja oss,
så vi måste ligga lågt ända till det ögonblick vi verkställer. Har ni funnit
ingången. Vi har en idé om hur vi skall göra angående din propå, men
återkommer om den ganska snart. Vi kör den i ett simulatorprogram just nu”,
sade Mattias.
”Vi har funnit ingången som de placerat otroligt smart. De går in genom entrén i
ett stort varuhus, in genom en speciell privat dörr och sedan slussas de vidare
genom ett väl genomtänkt system till en lång gång som leder till kathedralen.
Bara de insvurna tillåts gå den vägen. Vi vet ännu inte på vilket sätt de
identifieras och får passera. Vet du det Kaj”.
”Nej det vet jag inte. Men jag vet att senatorns hem och kontor måste säkras,
som en av de första åtgärderna. Frys hans datasystem det första ni gör och se till
att inget kan komma ut på nätet automatiskt”.
”På något sätt måste vi komma in i Kathedralen, eller i alla fall få en inblick”,
sade Greg.
”För länge sedan fick jag en spruta med ett speciellt spårämne, för att kunna
identifieras, men det var i Europa. Det kan ju tänkas att man gjort samma sak
här i USA. Jag kan ju försöka. Ju mer jag tänker på det så är det nog troligt att
det är så det går till. Dessutom tror jag inte att de har varnats ännu för mig,
ingen vet ju vad som hände när jag fritogs.
Om vi antar att det går till på samma sätt här, så har vi möjlighet att göra ett
försök. I så fall kan vi gå in tre stycken. Jag har normalt mitt speciella identitetschip under huden i vänster axel och får ta med mig två volontärer, för jag
antar att de kommer att ha en sådan session. Vi gör ett försök”, sade Kaj.
Det bestämdes att Mattias och en CIA man skulle följa med Kaj. Bruce som
mannen hette var stor och grov och såg verkligen tuff ut för att inte säga elak.
”Ni kan inte drömma om vad som försiggår bakom lykta dörrar i deras ceremonier. Jag har aldrig själv varit med, men har hört talas om det. Jag kom med
tack vare min position och rekryterades med löfte om ekonomiska vinster med
snedvridna filosofier och osanna och förljugna beskrivningar som grund, men
jag började dra öronen åt mig ganska snart.
191
192
Den riktiga beskrivningen om ledarna är att de är djävulsdyrkare på något sätt.
Ofta får inträdesproven de mentala hämningarna eller säkringarna att brista på
grund av att man begått dödssynder, alltså utgjutit oskyldigt blod precis vad
som hände med era föräldrar, Mattias. Man är antikrister och gör vad som är fel,
väl medvetna om att det man gör är fel. Man stannar aldrig upp för att reflektera
och njuter av makt och att göra illa andra, men bejakar det egna till varje pris.
Det är som att säga att det är ljust, fastän det är natt”, sade Kaj.
Man bevakade Kathedralen från säkert avstånd för att inte bli upptäckta. Den
var belägen på en kulle, med park och begravningsplatser runt omkring. Den
under-jordiska gången från köpcentrat var ca femhundra meter lång.
Mattias skannade marken runt byggnaden, som var imponerade och på något
sätt prålig, man kan väl säga sydeuropeisk gammalarkitektur, stor och rymlig
inuti.
”Vi måste få veta om räven har fler utgångar från grytet”, sade han.
Och det hade man, fyra stycken för att vara exakt.
”Senatorn, räven själv, har anlänt och gått in genom den stora kyrkporten”,
rapporterade Greg. Vi har kommit så långt att vi säkrat alla ställen vi kan och
känner till för tillfället. Vi måste enligt den fastställda planen slå till samtidigt
på kommando oavsett tidsförskjutningar. Vad kan ni göra för att slå ut alla
möjlig-heter till kommunikation, Mattias”, fortsatte han”.
”Vi håller en Liahona ovanför senatorns residence och en bärvågskupol över
Kathedralen genom vår satellit”, svarade Mattias.
”Vi gör det en kvart före tillslaget så att ni kan säkra allt material”, fortsatte han.
Det var en enorm mängd människor som var involverade i olika stater över hela
kontinenten genom en ledningscentral.
”Vi måste nog gå in redan nu för att inget skall läcka ut”, sade Greg, ”jag menar
att vi måste bryta all möjlighet till kommunikation med de två viktigaste
objekten omgående. De lär inte kunna komma underfund med vad som hänt i
alla fall ännu på ett tag om vi håller alla grupper på avstånd.
192
193
De nya bilarna patrullerade i omgivningarna runt tillslagsplatserna. Senatorns
personal hade omhändertagits av statspolisen rakt av för att senare förhöras, det
var det enda riktiga att göra för tillfället och så här i början.
”Inga rävar får slinka ur nätet och det gäller speciellt Kathedralen därför att de
som är där inne är säkra anhängare”, sade Kaj till Mattias.
”Okay, nu börjar vi nedräkningen. Om precis femton minuter knyter vi säcken”,
sade Greg, ” så ni måste gå in omgående Kaj.
De började gå mot köpcentrat över en parkeringsplats. Bakom och på sidan om
såg de grönområdet och det grönärgade koppartaket mot den klarblå himmelen.
De hade hört ordern i öronsnäckorna och var på väg. Det var mycket folk i
rörel-se runt dem.
De hade gått igenom lokaliteterna ordentligt så de behövde inte tveka angående
vägen dit på något sätt. Det var en varm sommarkväll så de flesta var lätt klädda
runt omkring dem medan de själva bar mörka kostymer vilket Kaj förklarat var
brukligt i deras kretsar och det gällde dem som gått in tidigare. Man hade beräknat att flera tusen personer kommit in innan ankomsterna nästan tycktes ha stannat av, så nu var det dags.
Strax innan de nått fram till den omtalade dörren blev de förbiträngda av några
personer som hade mycket bråttom. Kaj vände sig halvt bort när han i ögonvrån
kände igen en av dem. Det var några män från Helitec.
”Vi måste oskadliggöra dem så fort vi kan när vi kommit in”, sade han väsande
till Mattias och Luke.
Nu var hans försiktighet som bortblåst.
Vi kommer att komma in i ett omkädningsrum ganska omgående och där måste
vi oskadliggöra dem”.
De väntade, kanske trettio sekunder innan de själva öppnade dörren.
De blev skannade, men man tog ingen notis om deras vapen, men det fick Kaj
redogöra för. Det var tydligen legalt att vara beväpnad.
”Jaså några bröder till från Europa, det börjar dugga tätt av er, men det är bra,
det stärker saken”, sade en av männen som vakade över entrén.
193
194
De var iklädda svarta munkkåpor med tofsband runt midjorna. ”Passera”, sade
en av dem och en dörr öppnades.
De kom in i en kort gång före ett större rum, dunkelt upplyst, kunde de se.
”Det första vi måste göra är att oskadliggöra dem som gick in före oss och det är
ett absolut måste, till vilket pris som helst. Nu vet jag att de kommer att
rapporera om mig och det är det första de kommer att göra. Vi har prickats av
med namn och finns just nu med i systemet”, sade Kaj.
”Uppfattat”, sade Luke, som genast såg scenariot framför sig utan
betänkligheter, som en programmerad dödsmaskin för det godas skull. Det
liksom kändes och det var förmodligen förbehållslöst riktigt.
Han gick före dem och visade med tecken att Kaj skulle hålla sig gömd bakom
dem i gången.
Mattias och Luke hade också fått var sitt chips inskjutet i sina axlar i förrummet
men med den tekniken kändes det knappast.
De kom in i ett rum fullt med kåpor hängande i rader på väggarna. Tvärs över
rummet ungefär tio meter framför dem var en dörr öppen och ett antal personer
diskuterade högljutt. De kunde inte se dem som kommit in före dem så de tog
för givet att det var de som hade konversationen därinne.
”We really have to take them out, do you understand that”, sade Luke och
tittade på Mattias.
“I,m with You”, sade Mattias, och kände bara effektivitetsbehovet.
De gick naturligt men snabbt fram till dörröppningen, öppnade dörren helt för
att få en snabb överblick.
Därinne stod de tre män som kommit före dem och två till framför en stor datorskärm. De namn de hann se var deras egna och Kajs.
Utan att tveka sköt Mattias från höften med bred utlösning och männen segnade
ned på golvet utan att ha hunnit göra någon ansats till någonting.
Luke bara stirrade och tittade på Mattias vapen för något liknande hade han
aldrig sett tidigare i sitt liv utom på film förstås.
194
195
”De kommer inte att kunna göra något på minst sju timmar sade han till den
förbluffade CIA agenten. Jag har ett vapen till som du kan använda”, sade han
och gav det till Luke. Det är bättre än att döda”.
Luke nickade instämmande som om han fått en annan dimension på det hela
taget, men fortfarande förundrad.
”That is what we want to have from you”.
De ropade in Kaj och låste dörren inifrån. Kaj raderade deras namn på datan och
de kollade upp bemanningen jämte bevakningskamerorna.
”Greg, se genast till att alla som kommer fram till dörren och in genom den
elimineras och förs bort från och med nu”, sade Mattias. ”Vi oskadliggör all
personal som tar emot nykomlingar”.
Luke gick tillbaka till entrén och utförde sin del. Han mötte Gregs personal. De
hade varit mycket effektiva. Dörren i omklädningsrummet låstes och de gick
vidare efter en självlysande linje i golvet till ett antal transportvagnar som
kontinuerligt rörde sig bort från dem mot det inre. De hade satt på sig kåporna
och äntrat en vagn.
Efter någon halv minuts färd i behaglig takt kom de fram till den enorma
kyrksalen där de togs emot av några personer som hade det som uppgift.
”Det kommer inga fler. Dörren är stängd”, sade Luke till dem. De såg lättade ut
och försvann snabbt in bland bänkarna som verkade fullbesatta.
Alla satt och tittade mot förhöjningen, det var ett hav av kåpförsedda män, som
tittade mot en skärm som täckte hela slutänden av salen. Den var enormt stor.
Vad som stod klart för dem var att sidodörren, den dörr de kommit in igenom,
bara var för kontrollens skull och för att inte väcka uppmärksamhet utåt.
Den stora kyrkdörren var säkerligen bevakad på ett sätt som bara släppte in
speciellt viktiga personer.
De tittade sig omkring i dunklet och såg beväpnade vakter överallt. De kollade
tydligen att alla närvarande var klarerade, märkta på rätt sätt att döma av de
strålsensorer de riktade mot mängden.
Kaj, Mattias och Luke fick hela tiden information om hur operationen fortskred.
Själva sände de med ultrafrekvensen från sina kameror som bevakades av
lednin-gscentalen hela tiden samtidigt som de fick frågor som besvarades tyst
som om de pratade med varandra.
195
196
”Har ni någon flyktväg åt oss om det skulle behövas”, frågade Mattias.
”Så vitt vi kan bedöma blir det huvudingången. Vi kommer i så fall att rensa
där. Det kanske finns säkerhetsåtgärder vidtagna från deras sida om något
oförutsett inträffar, det vet vi inget om och kan inte utläsa det av skanningen
ännu”.
Det blev knäpp tyst i salen när en röst sade, ”Stormästaren kommer”. Annonseringen föregicks av tre stavstötar i golvet. En man kom iklädd en prålig vit
klädnad med band och tofsar, följd av ett hov av lakejer i något mindre
glamorösa dräkter. De satte sig på förhöjningen under skärmen och
stormästaren äntrade en talarstol.
”Bröder, det är en stor dag för oss i dag. Den är resultatet av flera års
förberedel-ser, ett idogt arbete över hela världen. Vår mästare leder oss och
vakar över oss. Vi får inspiration och vägledning varje dag. Ingen kommer att
kunna bemästra oss, vi är fria i våra tankar”.
Stormästaren och de andra på förhöjningen var iförda masker som gjorde att
man inte kunde se deras ansikten.
De kände inte igen rösten, men alla röster som eventuellt kunde komma till tals
skulle testas mot en röstbank på misstänkta och personer i ansvarsfull ställning.
Från ledningscentralen kom ett meddelande att en mycket stark energikälla hade
aktiverats någonstans under dem. Mycket av den energi som producerades
leddes upp i tornet som nu kunde urskiljas som en sändare. Tydligen skulle
mötet sändas ut över världen för den kapaciteten hade man.
Mattias fick en ingivelse, ”Joakim, se till att du klipper all möjlighet till
sändning när jag sägen Nu. Det får inte finnas någon som helst antydan till
meddelande från den här församlingen. Jag börjar ana vad som är på gång. Det
får inte heller finnas någon möjlighet för någon att komma härifrån med
kunskap om vad som hänt. Han avbröt meddelandet så en vakt var på väg mot
dem.
”Visa respekt för stormästaren och var tysta”, sade han med vrede i rösten.
De nickade jakande.
”Vi måste byta position”, viskade Mattias till de andra och började dra sig bakåt
i kathedralen och in mot mitten bakom alla bänkraderna. Nu befann de sig vid
196
197
den bakre väggen och på andra sidan låg stora entrén. Nu hade de verkligen en
panoramabild över duken och hela församlingen.
”Var försiktiga”, var kommentaren från lednigen.
”Vi har tre vakter bakom oss. Det blir en åt oss var”, sade Kaj och drog sig åt
sidan bakåt.
Han låtsades ha något att visa och fråga om, så vakten anade inte oråd och hann
aldrig heller misstänka något förrän han domnade bort totalt.
”Dam god stuff”, sade Luke när de strålade samman igen. Han tittade på sin
strålpistol och klappade den lätt. De gömde kropparna i en nisch bakom ett
marmorfundament.
”Jag har uppfattat din mening och vi söker vidare för att täta till alla
upptänkliga möjligheter till flykt. Vi kan också meddela att vi just nu analyserar
alla fakta vi kan få fram ur senatorns diskar och arkiv. Ni måste också få reda på
att utrymmet omedelbart innanför den stora porten är bevakat automatiskt av
fotoceller”, klart slut sade Greg.
”Ni har hört vad som sagts”, viskade Mattias till Kaj och Luke och de gjorde
tummen upp. ”Här kommer lite mer. De skottsäkra och kroppsvärmebeständiga
dräkter ni fick och har på er är mer än så”. Han visade en del andra funktioner,
bland annat den som gjorde kroppen lättare, det vill säga som upphävde tyngdlagen. Det var definitivt fel tidpunkt att göra det nu men de hade inget val.
Tummen upp igen.
”Vi kommer att behöva funktionen senare, så följ bara mig”.
”Vi har kunnat konstatera att det bara är bröder här i församlingen. Inget annat
har rapporterats till oss”, sade Stormästaren, ”så vi fortsätter”.
”Ni kommer nu, live, att få se resultatet på den här skärmen. Trettio bilder från
trettio olika sändare på plats kommer ni att få se och många av er, de flesta har
själva bidragit till förverkligandet. De flesta objekten finns här i USA, närmare
bestämt tjugofem stycken”.
”Joakim, se till att du fångar upp och registrerar sändarna på exakta positioner
och att du skannar målen på sprängmedel för det kommer att bli målen som
visas. Du får gå ned på molekylnivå. Greg du har snappat bilden eller hur”, sade
Mattias.
197
198
”Det kan du lita på”, kom det från Greg, ”fortsätt”.
Skärmen fylldes nu av bilderna, fem rader med sex bilder i varje rad.
Stormästaren fortsatte, ”jag vill nu berätta för er varför vi valt de här målen och
jag nämner dem ett i taget och vill upphöja dem som deltagit i just det arbetet”.
”Det blir bättre och bättre ur vår synvinkel, eller hur”, sade Kaj.
”De mål som ligger utanför USA måste också identifieras, så koppla upp Willy
och förklara för honom Niklas”, sade Mattias.
”Jag tror vi kan ha en timme på oss ungefär men det är bäst att jobba för
högtryck hela tiden. Vi vet inte hur snabbt den rinner ut”, fortsatte han.
Stormästaren tog tid på sig och vältrade sig i självberöm samt förklarade
ordningen vad gällde sekretess och varför det var viktigt att den grupp son nu
befann sig på förhöjningen inte fick bli känd. Han fick ett godkännande av
församlingen i det avseendet genom handuppräckning.
Det var inga problem med att identifiera byggnaderna på bilderna så arbetet
med att lösa uppgiften att lokalisera sprängladdningarna var i full gång och
delvis klar när det började hetta till tidsmässigt.
”Männen på förhöjningen måste till varje pris oskadliggöras med kläderna på
för att kunna identifieras”, sade Greg, och den uppgiften måste ni klara av Luke.
”Med den bestyckning vi har här lär det inte bli några problem”, svarade Luke
och tittade på Mattias och Kaj, eller???”.
”Nej det blir det inte. Sätt dem på bred utlösning och så skjuter vi samtidigt som
jag säger det förlösande ordet Nu, snart antagligen”, sade Mattias.
Nu började stormästaren komma till slutet på sitt anförande.
Jag har här i min hand en telefon som kommer att utlösa samtliga sprängladdningar samtidigt och vi kan se det live på duken. Därefter skall vi sätta i gång
med de sedvanliga seremonierna som man förberett för.
Han tog upp telefonen och skulle börja slå numret.
”Nu sade Mattias”, samtidigt som han och de andra höjde sina vapen mot
förhöjningen. Det hördes absolut ingenting och alla församlade stirrade på
198
199
duken men ingenting hände. Samtliga män med de vita kåporna och
ansiktsmaskerna föll ihop med det var ingen som märkte det. Det gick ett sus
genom de församlade när de började andas igen och osäkerheten om vad som
hänt var förvirrande.
Vakterna uppmanade alla att sitta kvar på sina platser för att ingen panik skulle
utbryta.
”Det verkar fungera bra”, sade Greg och vi har allt under kontroll. Ni kan gå ut
genom dörren bakom er för vi är inne och allt är säkrat”.
”Jag har aldrig varit med om något liknande i hela mitt liv”, sade Luke och inte
heller under min utbildning, tala om planering och effektivitet. Jag anhåller att
få arbeta med er i framtiden, det är ju ett helt nytt sätt att leva och tänka på i en
överlägsenhet som nästan är besvärande men åtråvärd. Lägg ett ord för mig hos
Greg är ni snälla”.
De stod nu utanför Kathedralporten. Gregs personal hade gått in och avväpnat
dem som hade vapen därinne och förklarat deras överlägsenhet och vad som
kunde hända om deras order inte åtlyddes. De hade bara behövt ta itu med några
blindstyren som blev statuerande exempel. Det fanns inget att diskutera.
”Får jag prova funktionen i dräkten nu, Mattias”, frågade Luke som knappt
kunde hålla sig i skinnet, så stor och vuxen som han ändå var.
”Det vore olämpligt att göra det här och nu”, sade Mattias och det förstod Luke
mycket väl själv men entusiasmen slog över. Tänk att inte behöva döda för att
nå sina mål.
”Kommendör, jag anhåller att få framföra en begäran”, sade Luke och lämnade
sina status.
”Beviljas”, sade Greg och svaret är ja om Mattias går med på det. Han förstod
vad det var som gällde. ”Du är säkert inte ensam om att vilja göra det”.
”Det är OK sade Mattias skrattande.
Hela operationen hade varit lyckosam men enormt krävande. Trots att
operation-en i stort hade omfattat både USA och Europa hade man kunnat
lokalisera samt-liga mål och neutraliserat alla sprängladdningar även med hjälp
av de medlöpare som förhörts. Det hade blivit en dödsstöt åt organisationen
men antagligen inte total eller slutgiltig. Deras säkerhetstänkande hade haft
199
200
stora luckor tekniskt och det hade avgjort saken. De hade varit väldigt duktiga i
att arbeta fördolt men där slutade genialiteten.
Presidenten och hela hans stab hade följt operationen med ytterst blandade
känslor och var naturligtvis mäkta imponerade. De hade beslutat att han skulle
hålla ett tal till nationen följande dag och förklara nationens tillstånd och senatorernas slutsatser.
Jag kan inte här berätta om hela operationen, men den var verkligen speciell,
mycket krävande och omfattande. Och det jag nu säger är bara förnamnet. Att
allt klaffade från början till slutet, är, får man väl säga ett under. Det hade på
inga villkor kunnat ske utan den teknologi som Netcom stod till tjänst med och i
förlängningen en planering som var mer eller mindre överjordiskt tvungen att
ske, men endast med hjälp av jordlingar som utförare.
Nu skall ingen tro att den här organisationen på något sätt var ensam när det
gäller inriktning och oresonligt hat mot det goda och rätta. Den striden förekom
inte bara lokalt i någon nation eller något land eller på någon kontinent, utan
drevs i människors sinnen överallt där dekadensen och det naturliga livet hade
gått för långt och överskridit gränsen för anständighet och medkänsla tillika
kärleksfullhet mot sin broder eller syster under jordelivet.
Lucifer kämpade en ojämn kamp i besatthet och hat mot det goda och han var
en kraft att räkna med. Människorna förstod inte detta men han fyllde sin avsikt
i den meningen att han försvårade männikans prövotid enligt den fria viljans
princip för att vi alla Guds andebarn skulle få bevisa vår vädighet och vilja att
göra det rätta och lyda de goda andliga influenserna, Kristi ande och Guds
andes påverkan som är fundamentala påverkande tankar och krafter runt
omkring oss och i oss. Vi hade fått Herrens bön med de kriterier som borde och
skulle styra våra liv och värderingar för att nå de enda mål vi kunde ta med oss
till nästa tillvaro och i all evighet.
Så sant, så sant, som profeten sade, ”på den tiden skall människorna vara---- i
stort.
-----------------------------
Presidenten sade i sitt tal till nationen: Fellow Americans, I hawe som
important things to adress to you,
”Jag har genomgått en mäktig förvandling och känner mig angelägen att tala till
er i dag efter att ha rådgjort med senatorerna och många av era övriga ledare i
200
201
samtliga våra stater. Det jag vill säga till er vill jag också adressera till ledarna i
alla de länder varifrån vi alla kommit, hit, till det förlovade landet, America.
Denna kontinent är ingen slump på något sätt eller i något avseende, utan planerades i begynnelsen att bli och vara vad den är i dag, för oss alla. Ett speciellt
tack och en speciell ödmjuk omtanke vill jag rikta till, som vi har förstått det,
denna nations ursprungsbefolkning som i mycket fått lida många gånger
oförskyllt. Nu när jag läst deras historia kan jag bättre förstå avsikten med allt
som hänt och skett. De finns i Syd-, Central- och Nordamerika och har lämnat
fantastiska kulturer och en omfattande historia efter sig enligt uppteckningarna,
förutom att Kristus besökte dem mellan korsfästelsen och uppståndelsen, enligt
legenderna, deras skrifter och Bibeln.
Vi lever i ett fantastiskt fritt land och i fantastiska samhällen och till största
delen inom ramen för en Gudstro vilket jag nu vet, är ett rätt, riktigt och sant
förhål-lande.
Vi är också noggrannare nu i den meningen att de som immigrerar hit måste ha
ett gott rennomme och en riktig inställning till vårt samhälle när det gäller
anpassning till vår livsstil humanitärt och till vår frihet.
Den här planeten Jorden är organiserad och skapad för människan att bo och
leva på under en prövotid och enligt en plan som vi alla var med och
accepterade innan vi föddes hit. Jag vet det nu. Vi har vår fria vilja att välja hur
vi vill gestalta vår tro och utöva den inom ramen för konstitutionen, men det
finns en absolut sanning. Sök den på ett intelligent sätt under bön.
Evangeliet och Bibeln är och borde vara vår handledning och Herrens bön vår
kvalitetsbestämning.
Ni har väl inte kunnat undgå att ha sett till den turbulens som förevarit i
samtliga stater den sista månaden eller gått miste om vad som hänt runt om i
världen. Vi har lyckats eliminera en underjordisk organisation, faktiskt
världsomspännande, och byggd på grunder som vi trodde var avlutade i vår
nation när den siste leda-ren dömdes till livstids fängelse i början på 2000 talet
vid hög ålder.
Enligt en beräkning har hundratusentals liv kunnat sparas jämte kulturella och
ekonomiska värden till mycket ansenliga belopp, tack vare den resoluta
obeskriv-bara hjälp vi fått utifrån. Ni har kunnat läsa en del av det som hänt i
pressen och sett en del på nyheterna och bör veta och förstå att hjälpen har varit
en ofattlig välsignelse för oss alla.
201
202
Den organisation som legat bakom hjälpen vill vara anonym i möjligaste mån
men vi borde alla skänka dem en tanke dagligen och ta till oss de fragment som
kom-mer oss till del informationsmässigt framgent. Processen fortskrider så
länge det finns ondska kvar i vår nation och i världen och den finns verkligen
och den utvecklas.
Han berättade brottstycken om tillslagen och avlutade med det obligatoriska
men nu mer meningsfulla,
”God bless America, us all”.
”Good night fellow amerikans”.
Nu var det senatorernas ansvar att styra upp ordningen I sina respektive stater
och I en av staterna skulle man vara tvungen att rösta fram en ny senator.
De var alla chockade över vilka människor som avslöjats vara involverade i den
organisation som sprängts och att de lyckats med att komma så långt i sin avsikt
att underminera i samhället och deras absoluta förnekande av människovärdet
och i avsaknad av humanitära känslor.
Det handlade om massvis av människor i hög ledande ställning, korrumperade
av makt och pengar samt ett fotfolk som mestadels inte tänkte själva eller som
av ideologiska skäl kommit till fel slutsatser. Det fanns många som trodde att de
gjorde det rätta men de flesta var med på grund av sataniska plågsamma drifter
oförståeliga för de flesta normala människor. Många trodde på upphöjelse i den
kommande tillvaron och tog Gud som en garanti för detta att få döda andra
män-niskor. En villfarelse som stred mot allt sunt förnuft och någon intelligens.
Med andra ord var röran till motivation långt ifrån enhetlig, men ändamålet
detsamma överlag.
De städer som skulle utsättas för sabotage i Europa var Bryssel, London, Paris,
Nice och Madrid. Det var de ställen som fanns representerade på skärmen, men
det som förberetts var ofantligt mycket mer omfattande än så.
Många av dem som internerats var väldigt lätta att få uppgifter ifrån och övrigt
material ex.vis diskar och kartotek jämte andra källor lämnade en mängd önskvärd information som nu bearbetades.
”Vi hoppas att den här organisationen är den värsta för oss”, sade Greg. ”Det
verkar som om vi får en hel del spinn off effekter och får nya trådar att dra i till
andra lierade och då speciellt i mellanöstern. Många av dem vi har inspärrade
nu, har sådana anknytningar, så vi får väl se”.
202
203
”Det är dags att byta av Joakim nu”, sade Niklas, ”jag åtar mig gärna det jobbet
i två veckor. Jag har många frågor och mycket att fundera över och tar gärna
Lena med mig under den tiden som assistent”.
”Zeb flinade, så långt har jag aldrig tänkt, men det låter vettigt och du kan ju
vara med ändå i allt som händer härnere”.
De var på väg hem efter en hektisk vecka. Kaj var mycket nöjd med resultatet
som blivit bra över förväntan och den känslan gällde nog dem alla.
”Nu gäller det att ta vara på all information och fullfölja våra intentioner”, sade
Mattias. Vad gäller dig Niklas så är det väl ok eller vad säger ni andra”.
”Det är väl inget problem, Joakim är väl i upplösningstillstånd vid det här laget
och behöver avlösning”, tyckte Zeb.
”Men först måste vi hem och sedan får ni arrangera avlösningen så fort ni kan”,
sade Mattias.
De var nu framme, över ostkusten och avvaktade ett bra tillfälle att gå ned och
in i den underjordiska hangaren. Det fanns fortfarande en skärgård även om den
var decimerad och än så länge var det vackert att beskåda den. De kunde se det
som var kvar av Gotaland, Öland och Loftahammar. De var hemma igen.
De klev ur Liahonan på trötta ben och kroppar och möttes av Willy.
”Det finns inte en själ kvar på Helitec, det är öde och tomt”, rapporterade han
och hälsade dem välkomna. Vi lyckades lokalisera sändarna här i Europa också
men inte utan en hel del besvär. Det tog tid att övertyga regeringarna och
ledarna om verkligheten, men nu har de förstått allvaret i situationen och vi får
lättare fram-gent att samarbeta med dem. Om ni vill ha ett organiserat möte med
dem så har vi förberett för ett sådant rent mentalt”.
”Bra Willy”, sade Mattias, vi skall bara vila upp oss tills i morgon och sedan tar
vi itu med det och allt annat som nu har öppnat nya vägar för oss”.
”Det mest fantastiska är att ingen information om vad som verkligen har hänt
har lämnats ut så nu går många och undrar vad de egentligen skall göra och hur
de skall agera.
Får vi nu också fram andra gömmor och strukturer så att vi också kan strypa
kreditvägar och informationsflöden kommer vi mycket längre”, sade Mattias,
”men nu tar vi oss hemåt och ses i morgon”.
203
204
De gick till transportbanan och åkte upp till kontoret innan var och en gick till
sitt.
”Zeb”, sade Mattias, ”du skall strax avlösa Joakim för ett fjortondagarspass och
jag vill att Du bevakar mellanöstern speciellt, Juda stams stat Israel och
länderna runt omkring. Vi vet att de två vittnena kommit dit och att de på ett
kraftfullt sätt med mycket energi skall vaka över folket och landet som sådant,
samtidigt som Kristi evangelium skall predikas för dem under nästan tre år och
det är mycket intressant. Förmodligen är det med samma energi som arken hade
på sin tid när den förintade motståndarna på många olika sätt, temporärt”.
”Alla som försöker skada dem under den här perioden skall tillintetgöras av
vittnena och därefter slås ned av Kristus och hans skaror. Det blir ett fysiskt
andligt krig innan både de och flertalet av juda stam inser att Kristus är och var
Guds son”.
”Templet skall ju under den här tiden byggas på Tempelberget så det skall bli
spännande att se hur det framskrider också. Grundstenen lades ceremoniellt
redan i slutet på nittonhundratalet. Scenariot är profeterat och givet så ingen kan
ändra på det förrän det ges dem möjlighet att göra det. ”Det skall bli intressant
att se”, svarade Zeb.
”Jag tycker synd om alla som kommer att gå emot Guds vilja och emot hans löften till Juda stam. Hur kan man tro att man genom självmordsbombning kan få
några som helst välsignelser. Det leder ju rakt ned i gehenna. Vilket helvete att
upptäcka på andra sidan att man gjort och tänkt helt fel totalt. Vilka ledare, som
lurar sina okunniga lärjungar, jämte folket och låter dem förbli okunniga för att
få behålla sin egen makt”, sade Niklas, ”så ointelligent”.
”Vi kommer att ta fram ett antal nya satelliter som blir strategiskt stationära på
samma sätt som Tefatet och dem skall vi använda i det här avseendet”, sade
Mattias.
204
205
”Den region vi talar om har haft ett rent helvete sedan redan i början på
tvåtusentalet. Jag tror det började bli riktigt illa nu en bit in på det världsliga
millenniumet. Jag menar länderna runt Medelhavet, speciellt norr därom”, sade
Mattias.
Det hade börjat bli mycket varmare och kallare väldigt ojämnt och när det
regnade så regnade det kopiöst. Det var svårt att få livsmedelsproduktionen att
fungera, även mellan länderna och människor hade dött som flugor under vissa
perioder på grund av epidemier, fågelinfluensa, digerdöd, pest, torka,
översvämn-ingar om vart annat. Förändringrna kom otroligt mycket snabbare än
man för-väntat sig.
De som hade koloniträdgårdar, odlingslotter och som delvis var självförsörjande
klarade sig bäst ur matsynpunkt. Att vara välbesuttna och ha mycket pengar
hade inte hjälpt alls.
Medeltemperaturen hade blivit väldigt mycket högre men ojämnheten i väderleken ledde till katastrofer.
Det ständigt minskande fastlandet hade inte förbättrat saken över huvud taget. I
och med att Jorden vacklade i förhållande till sin lutning mot solen hade ebb
och flod blivit katastrofala skeenden. Inga vallar i världen, byggda av
människor kunde ha förbättrat situationen.
De satt nu och värderade det som de hade varit med om de senaste veckorna och
lade upp nya strategier. Gregs stab hade gjort ett fantastiskt jobb och de trodde
sig nu veta var Helitecs flotta och baser var belägna.
Kaj tittade på rapporterna de fått från Greg och skakade på huvudet. Greg och
hans närmaste var också med på konferensen liksom några från Mosul som
involverats så snart de kommit hem efter Kathedralhändelsen.
”Det här är ju precis vad vi själva kommit fram till. Det är svårt att fatta att
samhället blivit så polariserat mellan gott och ont, mellan total dekadens och
förfining och att man måste ha vakter i specifika områden för att skydda sig
själv och sina familjemedlemmar. Det enda som verkar gå att flytta snabbt och
effektivt mellan länderna i dag är alkohol, droger och prostituerade och det
finns det mycket av.
Helitec står som kartell och syndikat för alla de typer av rörelser som bryter ned
allt som försöker lyfta människorna upp ur dyn och krediterna de får in går till
ledarna och till vapen jämte till deras legostyrkor”, sade han.
205
206
”Inte undra på att regeringar och andra folkligt valda styren är korrumperade
och svaga, förutom att despoterna börjar göra sig hörda världen över”, sade
Niklas.
”Kaj, är det så att de besättningar de har och folket i övrigt består av betalda
legostyrkor som är medvetna om vad de gör”, frågade Mattias.
”Ja det kan du lita på, det finns inga rekryterade som inte bevisat sin vilja att
mer eller mindre gå så långt de blir beordrade till utan undantag, väl medvetna
om vad de gör. Mentalt har de inga hämningar. Men som alla andra människor
kan de välja att hoppa av om de vill”, svarade Kaj.
”Vi har fått i gång en enorm rörelse och organisation här i USA som samarbetar
globalt efter samma mönster som ni gör. Ledningscentralen har hela tiden
kontakt med samtliga stater och allt material korskörs omgående. Som ni vet så
är Huston och alla andra ledningsstationer nedlagda eftersom de förklarats som
blaha, blaha, med tanke på vad som väntar och nu används de för just
ledningsstaberna mot brottslighet. Vad är ett rymdprogram värt när man väntar
på den som skapat allt och med tanke på vårt tillkommande. Värderingarna har
förändrats.
På personnivå har vi också ett program som garanterar att alla medborgare är
organiserade på ett sådant sätt att de en gång i månaden får ett kort besök i
hemmet för att stämma av deras aktiviteter och övriga status och alla stora
avvikelser rapporteras och korrigeras omgående. Det rör sig om en stadsdelsoch countysamordning och så gott som alla medborgare är involverade, frivilligt
och avsiktligt för att få kontroll och god riktning på samhället, faktiskt till
förnöjelse för de flesta. Sammanhållningen är enorm.
Vi trodde att det skulle bli integritetsstörande och omöjligt att genomföra men
vi har fått hjälp från en organisation som arbetat så här i över etthundrafemtio år
och det ser ut att fungera genialt bra. Med andra ord, vi gör bra ifrån oss och
under rådande omständigheter var vi tvungna att vara radikala och tuffa”, sade
Greg.
”Det där ger mig många bra tankar, vi får se om inte vi också kan pröva på
något liknande”, sade Mattias, ”kul att ni går framåt”.
”Har det material ni fått hittills varit till belåtenhet, Greg”, frågade Niklas.
”Helt fantastiskt bra och framgångsrikt. Det är som att ligga före med allting
som händer och ingen blodsspillan att tala om heller och det mår alla mycket
bättre av, mycket bättre”, svarade Greg.
206
207
”Våra tekniker har tagit fram ett nytt ubåtsvapen”, sade Mattias. Det tvingar
båten att gå upp till ytan, opererar självständigt och rapporterar till en sökare vid
ytan och sedan till sambandet i våra stationära satelliter”.
”Berätta mer”, sade Greg.
”Det är en typ av robot som går direkt på den lokaliserade båten eller ubåten,
borrar eller bränner upp läckage på flera ställen enligt ett visst program. De
manövrerar fyra tillsammans genom ultraljud och de har hittills inte felat vid
några tester. Deras prestanda är fantastiska och inget fartyg kan manövrera ut
dem eller åka ifrån dem.
När de är låsta på målet är de som en flock vargar så vi kallar dem Wolf. Det
som gör dem så effektiva fullt ut är naturligtvis energitillgången som är
obegränsad. I vissa lägen är de självförstörande”, berättade Zeb, som snart
skulle avlösa Joakim. De är nästan intelligenta i mänsklig mening, så
omfattande är program-met, nåja i alla fall som vissa fiskar, förutom att man kan
ta fel på dem och en haj, så som de är utformade och dessutom har vi till
bristningsgränsen kopierat delfi-nens radarsystem med ultraljud som inte kan
spåras.
De finns för bemanning också men är då mycket större.
”Och när får vi ta del av dem”, skrattade Greg.
”Så gott som omgående, du kan få några med dig hem när du lämnar oss”,
svara-de Zeb. ”Det låter som en diversehandel, men det är så att vi jobbar
mycket snabbt och har specialmaskiner och den här tanken började vi redan
skissa på i skolan. Vår specialité är att vi hela tiden tänker framåt och förnyar
oss. Nej nu måste jag förbereda mig för att ge mig av till stationen, vi ses igen
snart”, sade han och bad dem ursäkta honom när han gav sig iväg.
”Zeb”, du kommer antagligen att få mycket att göra, vill du ha extra peronal
med dig eller räcker det med Lena”, frågade Mattias lite menande.
”Drop ded”, svarade Zeb och gav sig iväg, skrattande.
”Jag har gått och funderat en del”, sade Mattias. ”Problemen med terrorism
började ju i stort, ordentligt med förstörandet av tornen i New York i början på
tvåtusentalet och sedan i några städer i Europa, men speciellt i Londons tunnelbana. Det onda kom ju, bland annat, från och genom en förljugen religion som
var en utomordentligt bra inkörsport för till synes blinda ledare och det pågår
207
208
fortfar-ande, men nu har organisationerna gått samman i ett stort nätverk.
Varifrån leds detta Satans verk, vet du det Greg eller har du någon kvalificerad
gissning”, frågade han.
Vi tror att det finns två fraktioner, en i mellanöstern, där man nu allierat sig
med varandra och planerar intensivt för en attack på Israel, vilken man inte
förstår, att man inte kan genomföra tidigare än om tre år, förrän vittnena gjort
sitt, enligt guds befallning, därför att man även har en osynlig övervakning, som
är ett måste.
De bidrar säkert till terrorismen men det finns en annan fraktion som drivs av en
annan ondska som bottnar i andlig dekadens och profithunger jämte total
frånvaro av humanistiska värderingar vilket öppnat deras sinnen för andlig
negativ påverk-an utan mänsklig gräns. Där kan man verkligen säga att man inte
ser längre än näsan räcker.
I många avseenden blir resultatet detsamma men den eller de fraktioner som vi
behöver oroa oss för nu är just våra egna påtvingade jämte Europas och Ostasiens, alltså den som finns mitt ibland oss och vi har fått vissa ledtrådar. Det är
helt enkelt ett flertal välorganiserade brottssyndikat.
I mellanöstern har man fullt upp med sitt fanatiska tänkande och vi kan inte
längre göra något åt det, så nu måste vi luska fram olika anfallssätt, kanske
nedifrån och upp till ledningarna om vi inte får fram några direkta raka tips för
att kunna nå högre upp omgående”, sade Greg.
”För att kunna nå ledarna och pådrivarna måste vi gå tillväga på ett annat sätt,
kanske genom infiltration. Jag ser det som den enda möjligheten tills vi kan slå
till mer omfattande”, sade Mattias.
”Kommer vi på någonting som är ledande kan vi med vår teknik snabbt spana
oss längre upp i herarkin”, sade Niklas.
”Jag såg en gammal film nyligen”, sade Mattias, som hette blåsningen och nu
får jag en idé som jag tror kommer att ge resultat. Den hette Blåsningen och var
faktiskt mycket bättre än jag trodde den skulle vara, i alla fall mycket intressant.
Den visar hur människor tänker i de kretsarna och jag tror att den kan vara
mönstret till vår strategi.
”Jag har också sett den”, sade Greg. ”Huvudrollen spelades av en skådespelare
som hette Robert Redford. Det här låter intressant, banne mej. Jag tror på idén.
”Jag hämtar upp den så tittar vi på den tillsammans”.
208
209
Sagt och gjort de tittade på den och blev alla entusiastiska. Det var nästan för
bra för att vara sant.
”Tror ni att vi är kunniga nog för att göra detta. Kan vi tänka som dom gjorde i
filmen och har vi tillräckliga erfarenheter”, frågade Mattias.
”Nema problema”, sade Niklas, som tydligen också hade sett några changerfilmer.
”Ja va fan det grejar vi”, sade Mattias som föll in i jargongen.
Det blev allmänt jubel och skratt, men åter till allvaret.
”Vi skissar upp en organisation och ett scenario, sade Mattias och vi gör det
tillsammans med början omgående. Kaj, var håller man till och var görs de
största affärerna, vet du det”.
”Höjdarna sitter, säkert, på något fint ställe där de verkar respektabla och finns
med i etablissemanget. Marknaden finns överallt men på vissa ställen är den
mer omfattande och alltså mer inkomstbringande. Den delen är ganska lätt att
förstå och omfatta tankemässigt. Det rör sig om strikta ekonomiska regler. Det
är män-niskorna som är involverade som vi måste förstå och försöka behandla
humant och ledande”, svarade han.
”Innebär det att vi kan arbeta efter principen att ändamålet helgar medlen”,
frågade Mattias lite klurigt.
”Det är en sanning med modifikation”, sade Kaj mycket allvarligt, han hade inte
missat passningen. Vi måste ha strikta etiska regler att arbeta efter i varje sammanhang om vi skall lyckas utan att behöva ha samvetsförebråelser resten av
livet och jag tycker att vi agerat föredömligt hittills.
”Okay”, sade Greg som hoppade in i resonemanget. ”Hela ert koncept vilar ju
just på de värderingar som kommer att styra vårt arbete så det borde inte vara
några problem att komma vidare i det avseendet. Vad vill vi och hur går vi till
väga”.
”Vårt mål är att nå topparna och eliminera organisationen. Det blir ett mångfacetterat arbete och vi får väl fatta en mängd delbeslut efter vägen. Den stora
frågan är väl inom vilket område vi kan få och nå det snabbaste resultatet”, sade
Niklas.
209
210
”Jag tror att om vi arbetar med droger, spel och prostitution når vi bäst resultat,
är det rätt tänkt”, frågade Mattias. Det här var nya områden för honom men i
stora drag visste han vad det rörde sig om.
”Jag tror du tänker rätt”, sade Greg. De verkligt stora pengarna finns vid kasinoverksamheten och där finns helt naturligt allt det andra också, i stor mängd. Det
är i alla fall vår erfarenhet sade Greg. Får jag tillägga en sak. Jag är bara tredje
generationens invandrare från Österrike, så jag känner mycket för Europa och
vårt gamla hemland. Det är väl inte så konstigt att de tidigare så glamorösa städerna vid kusterna är utslagna och att koncentrationen av människor och rörelser
flyttats längre in i länderna, de som fanns kvar till största delen”.
Invandringen utifrån hade varit ojämförbar med något annat tidigare skeende
och det gällde globalt och därför var det engelskan som var språket nästan
överallt till största delen, men det har jag berättat tidigare.
”Vi måste ragga upp människor som finns, kanske i utkanten av verksamheten,
för att genom dem få en verklighetsbild till att börja med. Jag antar att du Greg
redan har det material som behövs för din del, det ligger i sakens natur, så du
kanske kan dela med dig till oss av erfarenheterna, eller vad säger du”.
”Luke, du kan följa med mig tillbaka, så hämtar vi lite folk från oss och från
Vegas, sådana som vi litar på för att ha en sittning om just de praktiska sakerna
och om hur folk tycker och tänker för att Mattias och de andra skall få några
omdömen att fundera över”, sade Greg.
”Då kan väl de vara med i operation ”blåsning”, sade Mattias till allas förnöjsamhet.
”Javisst”, sade Greg, men då måste vi vara lite mer selektiva i utvalet av
människor så vi tar in några fler av varje sort”.
Det lät lite konstigt men det var en riktig tanke.
De gjorde så och hade sedan flera sittningar och genom dem lärde man sig det
mesta om vad som väntade och förväntades av dem. De måste utgöra en sluten
och homogen grupp för att inte lämna några blottor, utom när de ville ha några
sådana. De kom överens om att alla aktörer skulle ha minst två övervakare som
hela tiden övergripande kunde kontrollera alla rörelser runt dem. Med tanke på
vilken teknologi de besatt så underlättades det.
”Vi börjar med att synligt bygga upp en organisation och fejkar försäljning för
att få napp samtidigt som vi söker byggnadslov på något vettigt ställe för ett
210
211
kasino. Jag undrar hur långt vi behöver gå för att få en reaktion. Har någon en
uppfattning om var vi skall sätta igång”, frågade Mattias.
Det var en brokig samling människor som Greg lyckats få fram. Etthundra
procent lojala, men de skulle ha platsat i vilken gangsterfilm som helst, mer än
väl. Luke som såg respektingivande och elak ut var ett gott exempel. Han var ett
praktexempel på lojalitet och vänlighet men kunde få vem som helst att darra.
”Han skulle kunna heta Zambo”, sade Niklas och skrattade. ”Klart att vi måste
ha en vakthund med oss. Jag ser till att han kommer hit och får vara med oss.
Undrar om jag inte skall adoptera honom om jag får”.
”Det bästa stället borde vara San Sebastian med tanke på att staden nu ligger
ganska högt och har förändrats till en metropol i det här avseendet. Dessutom
ligger den fortfarande vid kusten på ett attraktivt ställe”, sade Kaj.
”Får jag se”, frågade Greg och de tog fram en bild i kammaren.
De satt samlade, ungefär trettio personer i sambandsrummet på Netcom, för nu
började allt ta form. Zeb hade blivit avlöst och var med igen. De som skulle vara
med i ledande och provokativ ställning hade flugits in tillsammans med Greg
och alla var entusiastiska.
Det var lätt att glömma allvaret i situationen och i världshändelserna, men allt
syftade till att få bort så mycket av ondskan som möjligt och förändra samhället
snabbt med hjälp av människornas goda vilja trots allt. Många var låsta i sina
situationer och såg inga utvägar.
”Om fyra veckor skall vi här i detta rum träffa samman med
regeringsföreträdare för de flesta länderna och då skall vi kunna visa vad vi
åstadkommit så allt detta spelas in”, sade Mattias.
”Jag måste hålla mig i bakgrunden för jag kan bli igenkänd”, sade Kaj, ”så vi
har utvalt fyra personer för att uppvakta myndigheterna i avsikt att köpa
tomtmark. Vi har valt ut en bit mark som kan passa oss och vi skall visa att vi
inte lider brist på krediter eller annat material eller att vi är osäkra”.
-------------------------------------------------
211
212
”Är det något problem att få köpa mark här”, frågade Luke tjänstemannen som
bjudit in dem på sitt kontor. ”Nej inte alls”, svarade han, ”fyll i de här
formulären och lämna dem sedan till mig”.
De hade gjort noggranna förberedelser inför operationen, med kreditinstitut,
mäk-lare och advokater på trakten och alla papper var noga förberedda och
ifyllda. All nödvändig personal hade varit nere och rekognocerat. Tre stationära
satelliter var på plats ovanför dem föra att läsa av allt som nödvändigtvis måste
kollas. Folket hade intagit sina positioner runt om i trakten i bilar och till fots på
hotellrum och så vidare.
Luke överlämnade en inbunden lunta till honom och tjänstemannen började
mållös studera den, varpå han efter en stund bad dem ursäkta honom för han
behövde konsultera en av sina chefer.
Luke, Mattias, de två andra männen och en kvinna tittade på varandra och log.
De såg verkligen ut för att vara vad de egentligen var, bodygaards. Kvinnan var
väl det skärptaste Mattias någonsin sett förutom att hon var hård och bildskön.
Det var hon som skulle sköta pratet när det behövdes.
Efter en stund hördes röster i korridoren, dörren öppnades av tjänstemannen och
en oklanderligt klädd man i medelåldern klev in, han hälsade på dem alla och
värderade dem under proceduren påtagligt nöjd.
”Det här är väl det bästa jag sett någonsin i förberedelseväg, allt är klart med
banker och mäklare. Följ med mig så skall vi titta på en planeringskarta”.
Han började gå mot dörren och de andra följde efter honom in i ett stort
kartrum. Han drog ned en karta på ett stort bord och började noggrant studera
den och handlingarna han fått.
”Jag kan inte se att det finns några hinder för den här transaktionen och jag
skulle kunna tro att ni redan kollat upp det. Det står att ni vill öppna ett kasino,
till synes större än de två vi redan har här, jämte ett storslaget hotell med alla
tillbehör, inte dåligt vill jag lova. Det verkar även som det redan är finansierat,
sade han och bläddrade vidare i luntan.
Från stadsbyggnadskontoret finns det inget att invända, men era konkurrenter
kommer säkert inte att gilla detta. Rent juridiskt är det ok”, sade han. ”Vi registrerar er med en gång och jag kan se att avgiften betalas kontant även om den
är mycket stor. Kom så ordnar vi det”.
212
213
De följde efter honom till en registrator som fick betalt efter en gest av Miranda,
som den paranta kvinnan hette. En av männen öppnade den medhavda attacheväskan och räknade upp buntarna med pengar. Chefen såg mäkta imponerad ut
och sade, ”tack Madimoselle”, och tog henne i handen varvid hon nickade
kyligt avmätt tillbaka.
Den kvinnan kunde verkligen föra sig som överenskommet var. Inte undra på
att hon var dyr att leja in.
I bilen på väg därifrån körde hon armbågen i Mattias sida och sade, ”nå hur
skötte jag mig”.
Mattias som satt i sina egna tankar hoppade till och stammade fram ett, ”mycket
bra”.
Hon skrattade och tittade på honom som om hon förstod hans beundran och
tankar. ”Du lär dig”.
Luke och de andra hade tydligen jobbat ihop med henne tidigare och skrattade
hjärtligt. De var ju arbetskamrater.
”Miranda, du har inte sett en bråkdel av vad Mattias står för och poängmässigt
slår han dig med tusentals hästlängder”, sade Luke.
”När du, säger så förstår jag att det här jobbet är något speciellt, men kvinnor
har han ingen erfarenhet av, det sätter jag min heder på” sade hon upprymt och
arm-bågade honom igen, ”har jag inte rätt.
Mattias nickade skrattande och visade sin vigselring, ”den är bara två månader
gammal och den tiden är den absolut enda erfarenheten jag har”.
Det här gänget skulle komma bra överens, det förstod Mattias.
”Ja, då har spelet börjat”, sade Mattias lite trevande, det känns lite ovant och
spännande, precis som Miranda antydde. Det här är egentligen inte min grej,
men jag måste lära mig precis som Niklas och Zeb.
”Det har med talang och personlighet att göra”, sade Miranda, ”om du skulle se
mig i kyrkan och i hemmet bland mina syskon så skulle du inte tro att det var
jag som agerade, så som jag gjorde och det gäller Luke och de andra också.
Greg har headhunted oss inom en viss krets och det gjorde han innan ni träffade
honom för första gången, men han är en lågmäld och tänkande man, en av de
bästa jag träffat någonsin”.
213
214
Mattias började känna sig säkrare och förstod att han hamnat bland likasinnade.
”Tack Miranda för det du just berättade, det förändrar hela bilden för mig”, sade
Mattias och fick en ny vänlig armbåge i sidan.
”Det är precis som hon säger och det gäller alla som Greg tagit med sig hit. Vi
har alla stor praktisk erfarenhet av både det ena och det andra men kan skilja på
arbete, privatliv och känslor”, sade Luke.
”Nu kommer en överraskning för er alla”, sade hon, ”men kanske mest för dig
Mattias. ”Jag har hälsningar från Richard”.
”Menar du min onkel Richard”, frågade Mattias.
”Just det kusin Mattias”, svarade hon.
”Mattias satt som fallen från skyarna, ”du menar att du är, den Miranda, en av
hans döttrar, är det sant”?
”Ja, vi hann ju aldrig träffas när det där fruktansvärda hände sist för jag var iväg
på ett uppdrag då som inte kunde avbrytas, men nu bad jag att få komma med i
det här gänget, och det var väl bra”, sade hon skrattande.
”Det bästa som kunde ha hänt”, sade Mattias alldeles överväldigad med nästan
tårar i ögonen, ”men nu får du sluta driva med mig och i stället berätta om dig
själv och er familj”.
”Det lovar jag att göra när tillfälle ges”, svarade hon.
De svängde upp på infarten till den stora gamla byggnaden de köpt för att ha
som residens. De hade bestämt att de skulle satsa, delvis på en permanent
avdelning, så de hade redan byggt en mycket stor hall under uppfarten och
hasiendan. Den var förbunden med en utfart i andra änden av egendomen,
bortom vingården, väl dold för att inte synas.
Det fanns ett automatiskt system för att ta bort alla hjulspår vid den utfarten. De
befann sig i ett underbart vackert område med höga berg och bevuxna kullar.
Det låg nordost om staden som numera låg på en halvö med Biscayabukten
utanför. Området var relativt oförstört och det verkade som om det låg i själva
navet för den här landförflyttningen och det var kanske orsaken till det vackra
beståendet.
214
215
Mattias som blivit rädd för de känslor och tankar han hade börjat få för Miranda
var märkbart lättad för nu var de som bortblåsta. Det hade varit hans första
erfarenhet i den vägen och den var hemsk. Det här var någonting han måste lära
sig att kontrollera och bemästra. Miranda hade varit klok nog att förstå vartåt
vinden blåste och avbrutit spelet. Nu visste Mattias vad fysisk attraktion var för
något och hoppades att det skulle vara, bara deras hemlighet. Nu kände han bara
tacksamhet och ömhet men var lite arg och besvärad.
Han måste lära sig att förstå känslor och inte blanda ihop dem.
”Mattias, du förlåter mig väl”, frågade Miranda när de klev ur bilen. Mattias
gav henne en av sina hårdaste och mest kärleksfulla kramar. ”Jag älskar dig,
men på rätt sätt”, sade han överlycklig. ”Livet är fantastiskt”. De hade
verkligen funnit varandra.
I sambandsrummet var det hela tiden full aktivitet med bedömning av all
information som kom in, dels från satelliterna och dels från positioner inne i
staden och från telekommunikationerna som bevakades där det behövdes. I det
avseendet fanns det inga restriktioner för motståndarna skulle göra detsamma
om det behövdes. Därför använde de vanlig telefoni, i de fall som inte kunde
vara avslöjande för deras uppsåt, alltså på det vanliga nätet och när de dessutom
ville plantera några uppgifter hos de eventuella motståndarna.
Det hade redan börjat gå rykten och skvaller och de blev bevakade på nolltid.
Nu gällde det bara att finna de viktiga samtalen och uppgifterna. Deras allierade
var inkvarterade på alla möjliga och omöjliga olika ställen.
Det gällde att hitta topparna och man visste inte vilka säkerhetssystem som
gällde och ledde upp till dem. Förmodligen var man extremt försiktiga i
tillvägagångs-sättet.
Luke hade börjat bearbeta drogleverantörer och odlare som de visste och tog
reda på att Helitecs lierade inte använde och de planterade ledtrådar dit som
aldrig skulle kontrolleras av dem. Det räckte med en antydan. Däremot följdes
förfråg-ningar av och om deras ekonomi upp till etthundra procent för då hade
man börjat komma upp i herarkin. Men det gällde att inte störa för mycket och
medvetet.
Greg höll på att gå i taket när det avslöjades att en domare i New York hade
kommit med en stilla undran, alltså en man som var undantagen alla tvivel. Det
kom fram i spaningen att den frågan passats vidare från en prominent
kasinoägare i Las Vegas. Nu var det dags att koppla in Miranda, Luke och
Mattias. De flögs över till Vegas omgående. Miranda hade gjort sig känd som
215
216
en hårdför säkerhets-chef för Casino och underhållscentret Ventura i Vegas för
inte så länge sedan. Det var en stor och ren koncern på alla sätt men det visste
inte de andra i bran-schen.
Den story som backade upp dem var att Miranda hade blivit headhunted av
Mattias som var arvtagare till ett före detta oljeimperium i Norge och det
började nu ge lägre avkastning. Miranda skulle stå för både säkerhet och
strategi i det nya imperiet och Mattias behövde få meriter jämte Luke som höll i
det ekonomiska. Han var i grunden diplomingenjör och ekonom. Den något
moraliskt lägre, om man kan tala om något lägre i det sammanhanget,
verksamheten köptes av ett sydamerikanskt etablissemang som fejkats ihop av
en grupp som jobbade där. Adresser, Kontor, ekonomi med mera fanns att få
tillgång till om någon ville kolla upp något.
Det något fantastiska var att de än en gång härletts till USA. Men vadå, det låg
väl i en demokratis grund och i den fria marknadens innersta väsen, jämte i den
fria viljan att stora domäner dragit till sig både gott och ont i stora mängder.
Men vad de visste säkert var att alla tekniska faciliteter fanns på det östra
halvklotet just nu. Så det som hänt stämde nog i alla fall med den riktiga bilden.
”Vi besöker det kasino som ägs av den man som ställde frågan till domaren”,
sade Miranda. ”Vår avsikt är alltså att göra dig Mattias och Luke införstådda
med vad en kasinoverksamhet verkligen är för något. Vi går in som vanliga
gäster och jag visar och berättar för er om verksamheten som om det vore vårt
eller mitt uppdrag. Det skulle förvåna mig om vi inte blir uppraggade av ren
nyfikenhet från ledningen som får rapport kontinuerligt om allt som händer
inom kasinots dörrar. Vi kommer att vara både avlyssnade och
kameraövervakade hela tiden så det gäller att vi sköter oss som om vi vore de vi
ger oss ut för att vara”.
Mattias blev uppstylad på en salong som hade allt i klädväg jämte allt övrigt
som behövdes, så när de gick in i kasinot så såg han ut som en riktig storstilare
för att inte tala om Miranda och Luke. De skulle definitivt väcka uppseende på
ett bra överklassätt, på alla sätt och vis. Och Miranda skall vi inte ens försöka
beskriva. Hon skulle kunna vrida ut och in på vilken karl som helst. Det var nog
tur att hon var den hon var, för den här världens skull. Tänk att en människa
kunde få så många bra begåvningar.
De var uppbackade av sina egna spanare som uppträdde oansenligt men som
fanns i pereferin hela tiden. De hade alla den vanliga oigenkännliga sambandsutrustningen på sig. Allt hade utvecklats till chipmetoden och satt liksom under
skinnet.
216
217
De gick i sakta mak genom den faschionabla foajén och entrérummet innanför,
mycket stilfullt. Miranda höll Mattias under armen och Luke gick bredvid dem.
Det var faktiskt en mycket smakfull och vacker entré, inte alls plump och billig
på något sätt.
”Jag tycker känslan för det här rummet är bra”, sade Miranda, ”visserligen har
jag varit här förut, men då i tjänsten och jag har alltid haft samma känsla. Någon
har haft god smak och känsla för harmoni i alla fall”.
De synades diskret, godkändes och kom in i spelhallarna med banditerna.
”Jag har aldrig sett något liknande i hela mitt korta liv”, sade Mattias, ”titta på
dem som spelar, de är ju som fängslade av det de håller på med”.
”Det här är det vanliga folkets lyckorum. Det händer sällan att någon vinner
eller går med vinst, men de flesta blir som besatta av tanken att de kan vinna
stokovan och försöker om och om igen. Löning efter löning försvinner i
profitörers fickor och de har inga känslor för den lilla människans, kanske
oöverstigliga problem.
Luke gjorde Mattias uppmärksam på en öppning i väggen längre fram. Det var
ett stort valv över öppningen och innanför kunde man se en enorm sal ordentligt
upplyst av stora kristallkronor i taket. De stora pojkarnas spelsal eller i alla fall
för dem som hade pengar.
De strosade vidare i sakta mak under det att de samspråkade och fällde
kommen-tarer och synade det mesta.
Deras klädsel och stil öppnade den mänskliga muren framför dem och de
släpptes in i härligheten utan några kommentarer eller frågor.
”Önskar herrskapet något speciellt bord eller spel”, frågade en, typ hovmästare i
vänlig ton.
”Vi ser oss om lite innan vi bestämmer oss”, svarade Miranda och de lämnades
åt sig själva men det skulle rapporteras till någon överordnad. Ordningen och
regler-na för kasinot var rigorösa och tillkomna bara för spelandets skull och för
att det skulle spelas.
De stannade vid flera bord och Mattias tittade på de skickliga spelarna och
croupiererna. Han var förvånad över summorna som bytte sida hela tiden.
217
218
”Vad är det för människor som spelar bort sådana enorma kreditsummor”,
fråga-de han Miranda i mungipan. Har dom egna penningtryckerier eller vad.
”Det finns säkert de som har egna tryckerier”, skrattade Luke, som hörde
frågan, men då är de tvättade först och någon har åkt dit på en blåsning och ond
bråd död väntar på dem. Det är inga dunungar som jobbar i den här branschen.
Du kanske inte helt har förstått vår situation Mattias, eller allvaret i den. Om vi
skulle blotta oss på något sätt eller någon skulle fatta fel typ av misstanke mot
oss så måste vi för-svara våra liv fullt ut”.
”Det börjar väl så smått gå upp för mig att det är så, jag lär mig snabbt”, svarade
Mattias.
”Nu får vi snart ett propå”, sade Miranda och tryckte Mattias arm.
”Vilka vindar blåser åt det här hållet nu då”, sade en röst snett bakom dem.
”Miranda, välkommen till oss och det gäller dina vänner också”.
”Hej Chuck”, sade Miranda och presenterade Mattias och Luke”
”Det här är min nya arbetsgivare”, sade hon och tittade upp på Mattias som hon
fortfarande höll under armen, ” och det här är Luke som håller i hans pengar”.
”Välkomna hit”, sade Chuck och räckte först handen till Miranda.
”Den här flickan skulle jag ge halva mitt liv för att kunna fånga, men jag tycker
mig se att du lyckats”, sade han med ett brett godmodigt leénde.
”Mattias log lika godmodigt tillbaka”, och tittade på Miranda som log skälmskt.
Isen var bruten och nu skrattade Chuck ordentligt.
”Jag har förstått att ni inte kommit för att spela, eller har min personal tappat
stinget och omdömet helt”.
”Får jag säga Chuck”, frågade Mattias.
”Naturligtvis”, Mirandas vänner är mina vänner, helt klart.
”Jag har bett Miranda visa mig något i den här branschen som hon uppskattar
och tycker har en bra och hög, hur skall jag uttrycka mig, nivå. Jag har bestämt
mig för att slå mig in i branschen i Europa, för det jag satsat på tidigare ger inte
den avkastning jag vill ha”, förklarade Mattias, ”och här är vi. Jag uppskattar
det vi sett hittills och känner mig tillfreds”.
218
219
”Nu blir jag lite putt sade Chuck”, och tittade på Miranda allvarligt. Du skulle
väl ha tagit kontakt med mig först, eller hur”.
”Absolut inte”, sade Miranda allvarligt. ”Den här uppvisningen är precis vad
jag ville att Mattias och Luke skulle få. Den kunde inte ha givits på ett mer
realistiskt sätt, eller vad säger du Chuck”, svarade hon, har jag inte rätt”.
Chuck tog sig om hakan och tänkte efter. ”Du har rätt ur din synvinkel men inte
ur min. Du tog en risk och har vunnit, tack vare att jag fungerar som jag gör,
men vår yrkesetik säger något annat. Nåväl, nu måste ni låta mig få bjuda på
lunch så kan vi prata vidare. Nu är jag involverad och nyfiken av en speciell
andledning måste jag säga er. Du är tuffare och klipskare än jag trodde”, sade
han till Miranda.
Chuck kunde i alla avseenden mäta sig med både Luke och Mattias. Det var en
erfaren man och ägare av Kasinot.
”När jag såg att det var du tog jag hand om det själv men jag var undrande när
jag studerat er en stund”.
”Pierre, vill du se till att vi blir uppassade i alkoven”, sade han till en man som
stod bredvid dem till synes utan anledning. Vi har sett att ni har sällskap, men
nu kan mina gubbar ta det lugnt.
Pierre hörde och gav nödvändiga order.
Både Luke och Mattias var imponerade men Miranda visste hur slipstenen
skulle dras och hade kalkylerat med allt detta.
De följde med Chuck upp för en trappa som ledde till en restaurang och alkoven
var belägen så att man kunde se ut över Vegas och över kasinot med alla
borden.
”Det finns tio stora kasinon i Vegas just nu och allting är jävligare än ni kan ana
eller ens drömma om. Till och med jag börjar dra öronen åt mig”, sade Chuck
där han stod snett framför dem med armarna i kors över bröstet och såg bistert
på dem”.
”Som jag sa”, Miranda tog till orda, ”så finns det en anledning för oss att
komma hit just till dig Chuck. För det första känner jag till din hänsynslösa
bakgrund och ditt enorma övergripande vetande och därför tror jag att just du
219
220
kan ge oss de bästa råden. Vi tänker alltså inte konkurrera här i Vegas, men det
har du väl förstått”.
”Mitt bästa råd till er är att, släpp hela tanken, den här branschen är ett rent
djävulstyg. Jag är nu helt ren från prostitution och knark, det enda jag driver nu
är spel. Det som fick upp ögonen på mig var när en av mina egna ungar gick
under av knark för ett år sedan och jag kunde inte göra ett dugg åt det därför att
jag bidragit till fanskapet. Jag blev så sjuk i sinnet att jag höll på att gå under
och det hade jag gjort om det inte varit för min fysiska styrka och envishet. Jag
blev ensam och utfryst från familjen och släkten fullkomligt, fy fan säger jag,
det är ett helvete på jorden”.
Mattias bara stirrade på honom, liksom Luke och Miranda.
”Jag har min lojala personal bakom mig och de följer mig och mina tankar. Vi
har lagt om stil och försöker påverka resten av syndikaten här men de är ena
riktiga svin. Vi har i alla år försökt ha en viss stil och en hederskodex men den
finns inte längre. Det låter kanske dumt med vi försöker vara hederliga
brottslingar”.
Han stannade upp när han hörde hur urdumt det lät.
”Sätt er ner så får vi språkas vid. Det finns en anledning till att jag vill det och
det är viktigt”.
De beställde frukost enligt Chucks rekommendationer och åt med frisk aptit.
”Så här är det”, började han. ”Mina konkurrenter och tidigare kontakter vet inte
att jag blivit blödig, vi håller en hård attityd utåt, benhård och viker oss inte i
något avseende om vi tror på det. Men nu förstår jag varför jag fick en förfrågan
häromdagen angående något syndikat som troligen skulle påbörja något i
Europa.
Det måste vara ni. Inte dåligt, obegränsade krediter och en fullödig
organisation, så vitt jag förstår och nu när jag vet vem som skall driva det blir
jag rädd. Inte för min egen del men för dig själv Miranda och dig som person.
Jag vet att du kan bli större än störst men snälla du gör det inte, jag ställer mig
gärna på mina knän och ber dig om det som en vän”.
”Vem var det som frågade”, insköt Miranda snabbt.
Av bara farten rann det ur Chuck, ”von Chenkel i Mosul”.
220
221
”Där blev jag lurad”, sade Chuck och tittade på Miranda. ”So what, let it go”,
fortsatte han förargad över sin miss.
”Är du bekant med Domare Dinkenspiel”, frågade hon vidare helt oberörd.
Nu blev Chuck helt svarslös och högröd i ansiktet. De trodde att han skulle få
ett slaganfall.
”Dam you, vad är det fråga om. Det ligger alltså mer bakom det här än jag vet
om hittills. Berätta för mig. Är ni större än jag förstått redan och hur högt upp
sträck-er sig er organisation. Om ni känner till mitt samtal med domaren måste
ni ha enorma kontakter, oförståeliga för mig.
”Allt vi kom hit för att få veta var namnet på den som ringde dig från Europa
och nu är det klart”, sade Miranda. ”Jag kan berätta för dig att han redan är
isolerad och att han inte kan ta emot ett enda samtal utifrån. Vi är mycket
effektiva”.
De hade just fått höra att han isolerats och omhändertagits. Nu gällde det att
resten också klaffade.
Chuck förstod vad som var på gång och sade. ”Domaren hjälper mig att komma
loss från min verksamhet på ett vettigt sätt och vi jobbar på ett vittnesskydd fast
mer omfattande, nämligen även min personal”.
”Ingenting kunde ha gjort mig lyckligare”, sade Miranda och tog upp hans hand
och kysste den ömt, en gest som inte kunde missförstås.
Chuck tittade urskuldrande på Mattias och sade, ”men, men, men ---”Min kusin”, sade Miranda.
”Nu förstår jag ingenting”, sade Chuck.
”Det gör ingenting”, sade Miranda, följ nu med oss snällt som om ingenting har
hänt och lämna över till Pierre för några timmar eller en dag. Du kommer
tillbaka, vi måste bara visa dig några saker och förklara en hel del, kan du förlita
dig på mig tror du.
”Jag litar på dig, kom så går vi”.
De reste sig från bordet. Han sade några ord till Pierre och gick efter de andra.
De gick ned för trapporna och ut från kasinot och samtalade som om ingenting
221
222
viktigt hade hänt. Chuck tittade noga och storögt när en av Netcoms stora nydesignade limos körde fram till entrén och de klev in.
”Ingenting förvånar mig längre”, sade Chuck, ”snart flyger vi väl iväg med den
här bilen också, så vi skall inte tala om vad han sade när limon konverterade
och de lyfte mot Washington.
Miranda förklarade med de andras hjälp vad som var på gång inom operation
Blåsningen. Hon var inte heller införstådd med limons möjligheter och inte
heller med övrig teknologi så för en gångs skull fick de se en relativt osäker och
und-rande Miranda. Richard hade tydligen inte berättat så mycket om deras sista
besök på HP.
Greg tog emot dem och även domaren var på plats. Chuck och hans personal
blev lovad hel och full amnesti om de samarbetade fullt ut. Han visste att han
hade dem bakom sig och han berättade att de övriga kasinona hade
personalproblem av någon anledning som ingen kände till, inte ens de själva.
Flera oersättbara chefer hade bara liksom gått upp i rök utan att höra av sig så
organisationerna var halt-ande.
Även några senatorer och presidenten var med vid det här mötet så nu var
Chuck med i ruljansen med hull och hår, men ännu oförstående och med stora
ögon.
”Har du Chuck eller dina närmaste män någon gång blivit rättsligt prövade och
fällda i någon amerikansk domstol”, frågade Presidenten, som tydligen fattat
tycke för honom som person. Anledningen var, trodde Mattias, att de var väldigt
lika som personligheter. De hade följt hela besöket från en skärm i sambandsrummet hos Greg och studerat besöket noggrant samtidigt som uppgifter togs
fram om kasinots vandel.
”Vi har inte alltid varit rumsrena men så långt har det aldrig gått. Vi har alltid
försökt kompensera om någon oförskyllt råkat illa ut, men aldrig använt tvång.
Vi är inga änglar direkt”.
”Det kan jag skriva under på”, sade Miranda som hade erfarenhet av Chucks
hårda principfasta och på sitt sätt hederliga hantering. ”Jag tror att han fått en
släng av ödmjukhet nu så vitt vi kan förstå och även en släng av
värderingssjukan och om du nu ger mig halva ditt kungarike så för du uppvakta
mig på allvar, du sade det själv förut.
Nu hade Chuck tårar i ögonen och var alldeles svarslös men såg löjligt lycklig
ut.
222
223
De hade, alla som varit närvarande under operationen bett att få ta del av den
teknik som numera fanns tillgänglig och Greg hade ansett att det här tillfället
var representativt.
Presidenten sade, ”du förstår väl vartåt jag syftar Greg, kan vi svära in de här
männen i vår organisation om du anser att det går för sig. Situationen är ju lite
speciell och då blir hanteringen också det, men vi går inte utanför grundlagen,
inte ens i det här fallet”.
”För min del är det ok.
”Vem är den här mannen, von Chenkel”, frågade Mattias.
”Det finns flera nätverk med en spindel i varje och han är en av dem. Han håller
i, just det, kasinoverksamheten”, svarade Chuck. En del av den verksamhet som
ger pengar åt större, viktigare och mer krävande hantering där, de verkliga
storfräs-arna finns, de som finns mitt ibland er mina herrar”, sade Chuck och
såg bekym-rad ut när han tittade sig omkring på de närvarande som om en tanke
just slog honom.
Mattias som läste av hans tankar sade, ”han är säkrad jämte flera andra”.
Chuck såg förvånad på Mattias som tittade stint på honom.
”Jag tror att du sitter inne med en mängd information som vi skulle vara väldigt
glada att få snabbt. Jag tror inte att du själv förstår hur viktig du är i sammanhanget eller hur viktig information du besitter.
”Senator Endin”, sade Chuck prövande.
”Just det”, sade Miranda och Chuck drog en lättnandes suck.
”Mitt liv skulle inte ha varit mycket värt om han hört det här nu”, sade han.
”Jag förstår att vi måste ha en genomgång med er fyra”, sade Greg adresserat till
Chuck och hans närmaste män, ”ni får inte famla i blindo utan jobba med oss
med självförtroende och en klar målsättning och för det fordras det kunskap”.
”Jag koordinerar en visning per omgående”, sade Niklas ”Vill du Zeb ta upp oss
alla till stationen. Det blir bäst att ta hela grejen och under tiden, någon halvtimme, förbereder du med den som har det passet nu”.
223
224
”Hur många är vi”, frågade Zeb och färdigräkant var de tjugoen stycken. Vi går
ut på innergården omgående där vi har en stor Liahona som väntar”.
Greg gav sin personal de instruktioner som erfordrades och de gav sig iväg. Till
och med Miranda var frågande och nyfiken till max om vad som var på gång.
”Som vi redan vet så var proceduren med att ta sig upp till tefaten knappt
märkbar och man slussade och de klev in i det faschionabla visningsrummet
med kammaren. Det var Joakim som gått på igen och han hade snabbt förberett
allt så att det var bara att visa fakta allteftersom visningen fortgick och det gick
klander-fritt. De nytillkomna såg märkbart tagna ut. Man hade visat även
genomgången som inkluderade början till operation blåsning och deras intåg på
Chucks kasino”.
”Ni hade alltså koll på läget hela tiden ni var hos oss sade Chuck. Jag skulle inte
tro det om jag inte såg det med egna ögon. Ni visade bara det ni ville visa hos
mig. Det är nog tur att jag gick med på ert förslag som jag egentligen redan hade
påbörjat”, eller hur”.
”Det kan man lugnt säga”, sade Miranda, och med min personkännedom hade
jag rätt och det är jag innerligt glad för, det hoppas jag du förstår Chuck”.
”Halva kungariket är ditt, det vet du redan förstår jag”, sade Chuck och tog
Miranda i famn”.
”Jag vill ha en familj under rätt omständigheter, så jag tackar ja”, sade Miranda.
”Var är vi nu egentligen”, frågade Chuck.
”Titta ut genom fönstret där borta”, sade Zeb och lät skyddet vika undan.
Chuck och hans vänner tittade ut igen och igen och igen, innan de sade något.
Alla de andra hade upplevt det tidigare och log åt deras miner.
”Är det vi ser riktigt eller fejkat”, frågade de och fick ett nickande till svar, ”det
är riktigt”.
”Just nu befinner vi oss sex mil ovanför Jorden”, sade Zeb.
”Nu tror jag vi har allt vi behöver för att sätta igång på riktigt”, sade Greg som
varit väldigt tyst och betänksam. ”Om ni haft några betänkligheter”, sade han
till Chuck och hans vänner, så hoppas jag att de är borta nu, eller vad säger ni”?
224
225
”Jag har haft blandade känslor och funderingar”, sade Pierre men inte nu längre.
Det är mycket jag inte förstått eller brytt mig om tidigare, men nu tror jag att jag
fått alla svar jag behöver för att satsa på ett riktigt nytt liv. Det kommer att ta
någon tid för att få den nya kostymen att passa ordentligt, men jag har inga
argu-ment emot och det står för mina kamrater också. Det tar vi i hand på, med
dig också Greg och så gjorde de det”.
Handslaget var den högsta bindningen för dem och det var bindande intill
döden.
Miranda var inte sen med att räcka fram sin hand till Chuck, spefullt, när hon
förstod vad det handlade om och han tog den med ömhet.
”Ni skall veta att ni har uppbackning hela tiden, vad ni än gör och ekonomiskt
oimiterat, och materiellt står all utrustning och övrigt till er disposition”, sade
Mattias och räckte fram sin hand till dem alla. ”Ni kommer omgående att få en
speciell genomgång.
”Hur gammal är du egentligen”, frågade Chuck Mattias och synade honom
noggrant vilket han aldrig gjort tidigare och nu respektfullt.
”Något yngre än Miranda. Vi är lika gamla alla tre”, sade han syftande på
Niklas och Zeb.
”För mig kommer det att ta tid att smälta allt, men Miranda får hjälpa mig.
Redan nu vill jag inbjuda er alla till vårt bröllop som kommer att ske ganska
snart om jag får bestämma”, sade Chuck.
”Det var väl också ett frieri”, sade Miranda, men kör till då. Jag har velat och
velat det länge nog nu. Jag är ren och villig som en vårmorgon, det skall du veta
Chuck och jag vet vad jag vill men är en klok kvinna och människa. Vi skall
nog få ordning på dig.
”Nu tror jag att blåsningen kan bli perfekt och slutgiltig”, sade Greg förnöjt. Det
skall bli helkul att få vara med i pereferin.
”Vi måste verkligen tänka igenom situationen så att vi lägger alla korten rätt”,
sade Chuck betänksamt, ”det där med korten är en yrkessjukdom, inte sant”,
flinade han.
”Du har alldeles rätt”, sade Mattias, ”nu är det viktigare än förut om vi skall
kunna utnyttja allt vetande och slå till i tid”.
225
226
”Vi gillar tanken och brinner av entusiasm”, sade Pierre och slog höger
knytnäve i handflatan, ”ta mig tusan om jag inte gör det, jag gör det”.
”Vi tar en brainstorm med idéer och sållar ut de bästa, vilka fakta har vi. Kaj vill
du styra upp planeringen”, sade Mattias.
Kaj och Chuck hade träffats för flera år sedan, inom verksamheten, kom de fram
till, så det här bådade gott, två med information som kunde korreleras.
”En sak kan vi vara förvissade om”, sade Kaj, ”det här är mycket större än vi
någonsin kunnat ana och delas upp i olika redovisande enheter, helt avskiljda
från varandra. Kathedralhändelsen var en del av enheten för terrorism och nu
har vi börjat rota i inkomstkällan som är sårbar och inte får avmattas. Vart
redovisar man”?
”Någon organisation har länge försökt komma åt mig och försökt ta över mitt
kasino på många olika sätt, men jag var här före dem och har en solid grund.
Deras vandel är under all kritik och kan gå under epitetet samvetslöshet”, sade
Chuck.
”Då kan jag tänka mig och förstå varför det är sju gånger värre, på något sätt, i
Europa, som på grund av olika, delvis, avkristnande överförmyndande
ideologier har sjunkit djupare i dekadens och håglöshet. Och när man dessutom
nästan urskiljningslöst och tanklöst hävdat alla människors rätt till skydd för
privat integritet, har man permanentat dumheten till att bli brottslig”, sade
Niklas.
”Man har liksom släppt in en trojansk häst. De som flydde sina egna länder på
grund av att systemet utarmade dem och var hämmande för den fria tanken och
viljan, så försvarade man det ändå i det land man flyttade till, helt utan kritik
eller eftertanke, galenskap. Och i de nya hemländerna var man för flata för att
bemöta galenskapen. Man skulle ha bemött fundamentalismen med
religionshistorisk sanning. Brist på klarsyn”, fortsatte han.
”Vart man redovisar, ja det kan man ju fråga sig”, sade Chuck. ”Låt mig då
berätta att von Chenkel ringde upp mig för att han vet att jag har bättre
kontakter än de själva, antagligen har. Han har en hög och betydelsefull position
i hirarkin så vi har kommit en bit på väg väldigt snabbt. Att just han ringde kan
betyda att de saknar vissa män i organisationen och nu vet i alla fall jag varför.
Det är bland annat han som framfört tanken och propåt att de vill köpa ut mig
eller köpa mig och det är inga småsummor de är villiga att betala”.
226
227
”Hur långt har vi gått med Chenkel just nu”, frågade Mattias.
”Han är satt under minutiös bevakning. Han vet det inte och har inte blivit
varnad”, svarade Willy som var med i planeringen. ”Vi reglerar samtalen och
inga har varit komprometterande hittills”.
”Chuck, har du telefonnumret till honom”, frågade Mattias, eller kan du ta
kontakt med honom.
”Jag har en stående inbjudan ur alla synvinklar så kommer jag med rätt
argument kommer han inte att bli misstänksam, det är jag säker på”, svarade
Chuck.
”Tror du att han har egen beslutanderätt eller måste han ta kontakt med någon
annan högre upp”, frågade Mattias.
”Det beror helt på upplägget och hur frestande det är. Det har med pris och
fram-tid att göra. Skulle jag exempelvis föreslå att jag kan få bort den
konkurrens som finns, eller kommer att bli till, så går han säkert vidare uppåt.
Jag kan kanske till och med säga att jag vill ha en framtid i deras organisation,
men på ett högre plan och att jag vill ha mina närmaste med mig som säkerhet”,
sade Chuck.
”Har du ännu gett svar på hans förfrågan”, frågade Greg.
”Nej det har jag inte”, sade Chuck.
”Då har vi alla trumf på hand”, sade Mattias och fortsatte, ”det har tydligen
smittat av sig”.
”Jag tycker att ditt upplägg verkar bra”, sade Miranda. Om jag sätter mig in i
hans situation så skulle jag nappa. Det är som Chuck säger, man kan inte begära
för litet utan måste satsa högt, så att de blir tvungna att överlägga. Dom är
övertygade om att han har kvalitéerna som behövs på det personliga planet”.
”Willy, kan ni säkra samtalet om vi tar det genast”, frågade Mattias.
”Inga problem”, svarade han.
”Är du beredd Chuck”, frågade Mattias och du Willy ser till att vi inte missar
någon kommunikation därefter.
”Yes siiir”, svarade Willy.
227
228
”Då sätter vi i gång, jag kopplar omgående om jag får numret sade Willy.
Han fick numret av Chuck och sade, ”var beredd nu.
”Von Chenkel”, svarades det i andra änden.
”Hej det är Chuck, Vegas, jag har svar på din förfrågan, kan du prata ostört”.
”Naturligtvis kan jag det”, svarade Cenkel.
”Jag har fått besked från en säker källa att det är ett mycket seriöst försök att slå
sig in på vår marknad och att de har resurser att fullfölja det på alla sätt”, sade
Chuck.
”Det låter inte bra”, sade Chenkel. Hur ser du på det”, frågade han”.
”Allvarligt talat så har jag överlagt med mina närmaste män, i nu flera timmar
och det är delvis därför jag ringer dig. Annars hade jag inte återkommit”, sade
Chuck.
”Det där låter kryptiskt”, berätta sade Chenkel.
”Då går jag rakt på sak utan krusiduller, om du inte misstycker”.
”Det är OK”, blev svaret.
”Nåväl, jag är lite kommen till åren även om jag inte är lastgammal ännu, men
det börjar ta emot lite. Jag blir lättare förbannad på det mesta som inte fungerar
per-fekt och vill jobba mer övergripande. Jag har massor med krediter och kan
göra ungefär vad som faller mig in så att som du kanske förstår har jag inga
problem i den vägen och dessutom har jag en stark organisation som backar upp
mig med mycket lojala närmaste män.
”Vi vet det”, svarade Chenkel, men vart vill du komma”.
”Ni har ju tidigare kommit med önskningar att få köpa min rörelse och nu finns
det en öppning, vad säger du”.
”Talar du på en säker linje just nu”, frågade Chenkel.
”Naturligtvis”, svarade Chuck, den är helt rak och obefläckad.
”Bra, häng kvar så blir vi några till om en stund”, sade Chenkel.
228
229
De höll in sekretessen och Mattias väste till Willy, ”missa ingenting nu.
”God afton Mr. Chuck Stark sade en röst som bröt något. Jag tror vi kan tala
klartext, det verkar så på Mr Chenkel, har jag rätt”.
”Ni har alldeles rätt”, svarade Chuck.
”Vi är fem stycken på linjen just nu och jag måste be Mr. Chenkel förklara och
lägga upp förslaget. Jag vet att han tidigare varit i kontakt med er i ett speciellt
syfte. Hur har ni uppfattat förslaget Mr. Chenkel.
Chenkel förklarade hela situationen för dem som fanns på linjen och började
med att förklara sin förfrågan om det nya kasinot i Spanien. När han förklarat
klart och fått dem att förstå hela bilden, sade den okända rösten, ”har ni hört och
förstått och skall vi gå in i affären. Han fick fyra ja i tur och ordning.
”OK Chenkel ni kan fullfölja affären och det finns ingen limit, följ bara givna
instruktioner så har vi ett slutmöte tillsammans med Mr. Chuck. Vi har inga
restriktioner, adjö och på återseende”.
”Stopp och belägg”, sade Chuck, han hörde i snäckan att Willy behövde mer tid,
”det jag är beredd att lämna över är mitt livsverk, jag är mån om mina anställda
och att det drivs på samma sätt fortsättningsvis, är det förstått”.
”Det är förstått och som jag sade så finns det ingen limit. Mr Chenkel har vårt
fulla förtroende, det har han förtjänat flera gånger om. Limiten gäller fullt ut
övergripande och jag vet att han gärna rekommenderar er till någon av våra
största förtroendeposter men det har han säkert aldrig talat med er om Mr
Chuck, eller hur. Ni måste lugna ner ert temperament Mr Chuck, skrattade han”.
”Nej det har han inte och nu förstår jag varför, så nu är jag nöjd”, sade Chuck
som hörde att allt var klart.
Von Chenkel sade, ”Chuck vi talar vidare om det här på tu man hand, de andra
är borta från linjen nu och jag återkommer till dig skyndsamt, adjö”, sade han
och klickade ur.
Han var tydligen nöjd med samtalets utgång och att han blivit förklarad, kanske
än en gång, som en oförvitlig tillgång i katellen.
”Willy hur gick det”, ville nog alla säga på en gång, men Greg hann först.
229
230
”Om det här stämmer, jag menar samtalens utgångspositioner som vi spårat med
bärvåg och ultraljud, så är det världsomspännande och vi får fullt upp att göra.
Förhoppningsvis finns det något stort i ändarna men det får vi kolla upp omgående. Vi blev tvungna att omdisponera några av våra stationära satelliter men
det mesta gjordes med er själva som länk.
Vi är på gång med jobbet och kollar just nu omgivningarna efter industrier eller
annat liknande. Jag återkommer”, sade Willy. ”En sak till, samtalen blev
länkade på några ställen mitt ute i stilla havet, bland annat, så det här kan bli
spännande”, By By.
”Inte för att jag vet var de har sina gömmor, men en sak är jag säker på och det
är att det var spindlarna själva som vi hörde säga, Ja”, sade Mattias. ”Om det är
så, och det är världsomspännande så finns det så mycket smörja att rota i att vi
måste tänka oss för ordentligt. Varje spindel har sitt ruskiga nät av dekadens
som han eller hon sköter genom en massa små fördärvade, kanske vilseledda
människor”.
”Willy sade du att samtalen blev länkade mitt ute i stilla havet”, frågade Greg.
”Just det, och två av dem i atlanten, nordost om England”, svarade Willy.
”Och varifrån kom dom”, frågade Mattias.
”Vi har Chenkel i Östeuropa, en i Beliz, en i USA, en i ostasien och en i
Argentina”.
”Det enda som egentligen är intressant just nu är positionerna för länkningen,
eller hur”, sade Mattias, ”det borde vara där som det vi vill komma åt finns”.
”Det är kanske så det är”, sade Greg, ”men det kan inte vara hela sanningen, vi
måste komma åt ekonomin för det är det enda som leder till full utslagning och
det kan vi bara göra genom människorna”.
”Får jag komma med en gissning”, frågade Kaj, en av personerna finns i
Vegas”.
”Det stämmer”, svarade Willy.
”Då vet jag redan vem det är”, svarade Chuck och det vet Miranda också för vi
har jobbat tillsammans för att avvärja en fälla som han lade ut för mig. Det var
då jag fick hjälp av domaren som sände Miranda till mig.
230
231
”Det är egentligen inte samma person nu, utan hans närmaste man, Sean
Wilkins. Senator Endin är ju försvunnen vilket vi vet”, sade Miranda.
”Där fick vi svar på en stor undran och många frågetecken rätades ut”, sade
Greg, det här blir ju riktigt roligt och bättre blir det säkert om vi fortsätter”.
Allt hade gått väldigt fort som vanligt och presidenten hade varit väldigt tyst
eftersom han inte hade haft något att lägga till handlingen, men sade nu ”jag är
enormt imponerad av ert arbete, in deed”.
”Tack Mr President”, vi gör vad vi kan, så gott vi kan.
”Det kan väl inte vara meningen att vi skall bosätta oss här sex mil ovanför
jorden”, sade han skämtsamt. ”Tiden går fort när man är engagerad och har
roligt, för det har jag haft, för att inte tala om spännande”. Det där med
Hubbard fick mig att komma ur transen ordentligt och medvetet”.
För att vara lite lustig så får man väl säg att de så att säga kommit ned på jorden
igen. De hade nog alla glömt bort var de befann sig mitt i jakten.
”Vad säger du Chuck och dina vänner”, frågade Greg.
”Vi är redo att följa de direktiv vi får och slår till när ni vill. Vi har ju
lokalkänne-dom här i Vegas. Med den personal ni har, han tänkte på vad som
hänt i hans kasino och vår kan vi sätta definitivt stopp för dem som det gäller.
Vi blev ju lovade nya teknologsiska medel och dem ser jag fram emot”.
”Ni kommer med mig så skall ni få allt ni behöver”, sade Greg och behövs det
mer eller annan kvalificerad utbildning så får ni den av Mattias. Jag tycker
förresten att du själv till att börja med följer med Mattias till hans huvudkontor
och får den information du behöver, eller vad säger du Mattias”.
”Det är helt i sin ordning, men vi måste ta vägen över San Sebastian och det
möter väl inga problem, Miranda följer nog också med”.
”Låt gå för det då”, sade Chuck och fick en spark i baken av Miranda. Han
vände sig till sin närmaste man och bad honom ta över ruljansen tills han kom
tillbaka. Du kan alltid nå mig per telefon”.
”Pierre, du kan få en av våra sambandstelefoner”, sade Mattias och gav honom
en. Du får även ett headset som vi chipar in om du följer med Zeb någon minut.
Genom det kan du följa hera vår operation”.
231
232
Han följde med Zeb och fick nödvändiga instruktioner. Chuck följde också med
så att det blev klart med dem båda.
De återbördades till Moder Jord och operationen planerades fortsättningsvis.
”Det blev en livlig dag trots allt”, sade Mattias när han satt med de andra i
Liahonan på väg hem, eller snarare till San Sebastian. Vi mellanlandar bara här,
eller skall vi jobba härifrån, vad tycker Ni”, frågade han de andra”.
”Vi kan väl stanna här en dag i alla fall, alltså i morgon och åka hem i
övermorgon”, sade Miranda, vi har så mycket att prata om och planera”.
”Det kan vi göra på Netcom”, sade Mattias.
”Jag menar med Chuck naturligtvis, han och jag i en vacker miljö, förstås, nu
när han blivit som en ny människa”.
”Har du redan tagit kommandot”, snäste Chuck skämtsamt.
”OK, ni får dispens”, sade Niklas, eller hur Mattias.
”Låt gå för det då, men vi andra måste lägga klutarna till ordentligt”, svarade
han.
Operation Blåsningen hade tagit en vändning som nog ingen hade räknat med
på något sätt, så det lite förväntade scenariot hade definitivt uteblivit. Frågan
var om det var på gott eller ont. Det var väl trots allt resultatet som räknades på
allvar. Nu gällde det bara att göra allt så oblodigt som möjligt.
De gick till sängs och sov avslappnat hela natten.
-------------------------------
De hade kommit i ordning och påbörjat dagens planering och diskussion efter
att ha avnjutit en ordentlig frukost. De av ortsbefolkningen som anställts för att
sköta kök och allt annat i byggnaden var överlyckliga för arbetstillfällena och
när de lovats försörjning livet ut för sig och sina familjer blev de på något sätt
livegna och mycket förtroendefulla.
Under frukosten hade de suttit och tittat ut över den fantastiskt blå bukten och
det vackra landskapet. Utan avsaltningsanläggningen, som de byggt ut, skulle
232
233
de inte ha haft färskvatten till sig själva eller till odlingarna för det hade inte
regnat på årtionden av någon anledning. Långt bort i fjärran kunde de, på grund
av röken eller ångan, se att underjordiska lavautsläpp var på gång nere i djupet
någonstans. Ristningarna i marken, som numera, mer eller mindre var en
vardaglig företeelse talade sitt eget tysta språk. De hade blivit vana.
Miranda och Chuck hade lämnat dem hand i hand för att åka in till samhället
och hade uppmanats att vara försiktiga. Deras personal inne i staden skulle hålla
sam-band med dem.
Nu satt de på en öppen trädbevuxen uteservering inte långt ifrån ett av kasinona
och njöt av de exotiska växterna och folkvimlet. För omväxlings skull blåste det
en svalkande vind från havet och allt var perfekt för dem och deras samtal, som
rörde sig om, ja ni förstår vad.
En äldre proper medelålders man höjde rösten något i vredesmod vid bordet
snett bakom dem och Chuck reagerade omedelbart utan att vända sig om. Den
rösten var en på miljonen. Han skrev ett namn på servetten och sköt över den
till Miranda.
”Von Chenkel snett bakom mig”, och Miranda tittade förstulet på honom vilket
han märkte.
”Förlåt madam, det var inte meningen att störa er, pardon”.
Miranda nickade vänligt och återgick till samtalet med Chuck och talade i
vanlig samtalston som om hon talade till honom samtidigt som hon satte på
sambandet.
”Är ni med oss, mannen som sitter snett bakom Chuck är Chenkel, släpp
honom inte ur sikte”.
”Vi lokaliserar er på torget och är på plats inom tio sekunder”. En tyst motorcykel stannade inte så långt ifrån dem men föraren tog inte av sig hjälmen utan
låtsades ha fått problem med instrumenten. Han gav sig iväg igen.
”Vi har nu två man på plats”.
Chuck tittade sig omkring men såg ingenting.
”Du kommer inte heller att se någonting”, sade Miranda.
233
234
En servitör släntade fram mot männens bord och frågade om allt var till belåtenhet eller om de var missbelåtna på något sätt. På vägen tillbaka strök han förbi
Chenkel och petade till Miranda.
”Oh, pardon”, sade han.
”Det var som fan”, slank det ur Chuck som var imponerad. ”Har vi någon egen
frihet och får vi vara ostörda”, sade han.
”Det var vi som gjorde dem uppmärksamma och nu kan vi sköta vårt eget utan
problem, men behöver vi hjälp så kommer den blixtsnabbt”, eller hur.
De reste sig och flanerade vidare till synes oberörda, men nog skulle de vilja
följa efter Chenkel och han vän. Men det skulle inte behövas, han skulle inte ha
skug-gan av en change att komma undan nu.
”Jag blev visst biten av någon insekt sade Chenkel högt och kliade sig på armen
som om han fått ett myggbett. Det skulle snart gå över.
”De måste sakna vanligt folkvett eller misstänksamt förstånd”, sade Mattias
som hade följt hela skeendet. ”Som tur är har aldrig Chuck och Chenkel och
Miranda träffats förut och nu undrar jag om det är så lämpligt att de gör det
framöver även om jag tror att Chenkel inte kan identifiera Chuck. Miranda får
han definitivt inte träffa på igen, men ett möte kanske inte behövs över huvud
taget längre”.
Zeb uppmanade bemanningen att på inga villkor släppa Chenkel ur sikte och de
hårdbevakade honom över satellit vilket inte var något problem med det
spårämne han nu hade i sig.
”Det här tyder på att han inte är här enbart för det nya kasinots skull. Besöket
bottnar säkert i något helt annat. Vi får väl se”, sade han kryptiskt. Mattias
brukade nästan alltid ha rätt när han kände något speciellt.
Röstprovet avgjorde att det verkligen var Chenkel så nu fanns det inga tvivel
alls.
--------------------------”Jag tror inte att det är sant”, sade Mattias alldeles uppbragt, ”de är på väg hit
utan att ha föranmält sig på något sätt”.
234
235
”Vilka då”, frågade Niklas.
”Chenkel och den andre mannen naturligtvis, hänger ni inte med”, väste
Mattias. ”Jag går ned till infarten och tar emot dem, så att säga motar Olle i
grinden”.
De var redan framme vid stora trappan så Mattias tog emot dem när de steg ur
bilen och han såg frågande ut.
Den andre mannen kände Mattias igen som den som de betalat lagfarten till, för
kasinomarken.
”Jag ber om ursäkt för att vi kommer oanmälda men det var nödvändigt. Det här
är Von Chenkel och han förestår de två andra kasinona i staden. Det finns ett
underförstått agreement som jag inte visste om när ni fick marken och det är att
det inte får byggas några konkurrerande spelhallar i området och därför insisterade Von Chenkel att få träffa er omgående”.
”Jaså”, sade Mattias, ”det var lustigt, våra jurister och bankmän har noggrant
undersökt alla eventuella prejudikat i stadens historia och i övrigt, alltså mycket
noggrant, så det ni påstår min herre är ett lågt och lumpet försök att försöka få
oss att avstå från ett lukrativt initiativ. Var vänlig och försvinn från vår mark
omedel-bart annars skall vi förpassa er härifrån på nolltid”, sade Mattias bistert
och stir-rade på Von Chenkel så att ha ryggade tillbaka när Mattias gick emot
honom.
”Jag varnar er för att göra några fler försök i den riktningen”.
Von Chenkels ansikte blev fult och mörkt och han fräste ut några ord på någon
rotvälska innan de försvann ut genom grinden i ett rökmoln. Mattias slog sig på
knäna och skrattade hjärtligt. Han förstod vilken sorts människa Chenkel var
och hade ingen pardon för honom.
”Om ni bara visste hur skönt det där var, jag tror jag överträffat mig själv. Det
skulle inte förvåna mig om det kommer en vedergällning i natt eller så. Nu får
vi se upp”, sade han, ”men den satt bra”, inte sant.
”Med tanke på vad som hände efter flyttningen av Netcom, så har jag mina
aningar precis som du”, sade Niklas ”och nu förstår vi ungefär hur naiva och
beräknande de är, annars skulle han aldrig ha kommit hit”.
235
236
”Att han tillhör fotfolket är helt klart”, sade Mattias och det är makt som styr
honom. Tur att de andra inte har förstått det. Willy, du missade inte det här va.
Försök få fram vad det var han sade”.
”Vi är redan på gång. Hjärntrusten arbetar hela tiden för högtryck. Du kan inte
ana vad som händer i Vegas just nu, men det får ni reda på senare”, svarade
Willy.
De som Willy kallade hjärntrusten var ett stort gäng män och kvinnor som hela
tiden vakade över dem och analyserade allt som hände för att hela tiden ligga ett
snäpp före i händelserna med analyser och tänkbara scenarios. De var sammankopplade med Greg hela tiden och där jobbade de på samma sätt.
Återigen, den nya teknologin hade förändrat allting till det bättre för det godas
skull. De kunde gå in när som helt för att kolla situationen för dem som jobbade
på fältet i preventivt syfte och hade personlig sekretess intill döden. Därför kom
hjälpen så snabbt till torget där Miranda och Chuck satt.
”Mattias, vill du veta vad han sade”, frågade Willy.
”Naturligtvis vill jag det, vad sade han”, sade Mattias.
”Jo han sade att ni snart inte skulle finnas till mera på denna jorden, så nu måste
ni handla snabbt innan ni försvinner. Det är förresten ett konstigt sätt att
uttrycka sig på, det låter lite sekteriskt. Jag skall ta och kolla upp honom lite
noggrannare på personnivå. Våra vänner i Mosul kanske kan hjälpa oss, jag tar
det med en gång”, sade Willy.
De satt och kollade var Chenkel befann sig och hur han förflyttade sig. Han
hade ringt ett samtal som gick till en länk mitt i Biscaya Bukten, men inte
vidare, så där ute måste det finnas någonting intressant. Direkt efter besöket hos
Mattias hade de åkt till fastighetskontoret och där hade han kommit ut med en
rulle under armen.
”Det är inte speciellt svårt att förstå vad som kommer att hända nu”, sade Kaj,
”frågan är nu bara hur vi skall stoppa dem eller om vi skall stoppa dem”.
”Det finns någonting mycket stort på femtio meters djup, mitt i bukten och då
menar jag mycket stort, säkert tvåtusen kvadratmeter, troligen större”, rapporterade Willy. ”Jag törs svära på att en överliggande del är en bana för flygplan,
en landnings och startbana”.
236
237
”Vi börjar förstå hur de tänker, så Willy, du måste börja skanna bottenviken och
östersjön uppifrån och ned omgående. Vi vet i nuläget inte om de känner till
vårt nya ställe, men vi kan inte ta några risker. Finner du något så måste du
säkra det omgående under alla omständigheter”, verkställ med en gång.
”Det är redan på gång, jag har lämnat över det”, svarade Willy, vi har också
börjat använda vargarna och de fungerar utmärkt, över förväntan. De patrullerar
utanför våra infarter på alla nivåer och rapporterar så fort något närmar sig på
eller under vattenytan. Vår station ligger på etthundra meters djup”.
”I det här fallet, nere hos oss, tycker jag att vi måste göra eller fejka en förlust,
bara för att se hur de tänker gå till väga och att vi följer utvecklingen noggrant.
Vi börjar redan nu med att dra ned allt viktigt i underrummet och anläggningen
och sedan låter vi det se ut som om vi lever ett normalt liv tills vi själva måste
gå ned”, sade Mattias”,
”Vi måste varsko Chuck och Miranda så att de kommer tillbaka i tid”.
”De är på ingång och är hos er om ca tio minuter. Chenkel har just blivit hämtad
i hamnen av en stor snabb båt och styr just nu med kurs rakt på anläggningen
som nu ligger vid ytan. De har vanlig konventionell radar. Anläggningen är
verkligt stor och välorganiserad. Den rymmer säkert en ansenlig mängd
materiel. All kom-munikation sker genom en boj som ligger vid ytan vid behov.
Den har kamera och kommunikations funktioner”, sade informatören.
”Fortsätt att rapportera vid förändringar”, sade Mattias.
”Vi har nu en station under anläggnngen som är förankrad vid etthundratjugo
meters djup. Deras kasern styrs av virar som löper lodrätt uppåt från tjugo
punkter bestående av betongblock. Vår station styr tio Wolfar och vi har två
bemannade jämte en stor Liahona på plats. Anläggningen har tydligen egen
konstant flytkraft, bra avvägd.
”De här så kallade vargarna eller hajarna känner jag inte till så väl”, sade
Mattias, vill någon berätta för mig.
”Du skulle se dem”, sade Zeb, ”de är helt autstanding. Kommer du ihåg våra
fantasier om att bygga något sådant som en konstgjord haj som man kunde vara
inuti och styra under vattnet”.
”Vem kan glömma det, vi hade ju flera pärmar med skisser och tankar om just
den biten”, svarade Mattias.
237
238
”Just det”, sade Niklas och de pärmarna har jag givit våra forskare och byggare
och de har fullbordat det hela utan att använda några metaller. De är byggda av
bara kompositer och andra speciella mjuka material så de ger inga stora svar på
sonarträffar. De verkar helt enkelt bestå av fysiska biologiska material. De tål
djup upp till tvåhundrameter, bemannade. Att se dem är som att se en riktig haj,
men bestyckningen är fantastisk och även den av specialmaterial”.
”Jag måste få se dem i morgon, kommer ni ihåg griparmarna som kunde plocka
pärlor ur musslorna på bankarna”, sade Mattias.
”Nej nu börjar vi hemfalla åt nostalgi”, sade Zeb, tänk om du Mattias skulle visa
oss de första rönen för magnetmotorn”.
”Det ska jag göra någon dag, jag har alla tankar, skisser, brev, försök och tester
i flera pärmar jämte fruktlösa patentförsök och det är superhäftigt att så här i
efterhand se de envisa försöken tills det lyckades efter flera tiotal år må ni tro”,
sade Mattias.
”Åter till verkligheten”, sade Mattias precis när Chuck och Miranda klev ur
bilen. De blev snabbt införstådda med situationen och de gick alla in i huset till
synes oberörda.
”Är vi övervakade”, frågade Zeb, ja det är ni från tre håll och de rapporterar till
båten som är framme vid anläggningen nu. En stridshelikopter väntar på deras
brygga och Chenker går in i den”.
”Då vet vi vad vi har att vänta”, sade Mattias, ”vi låter alla lampor vara tända
och när de är inom skotthåll så går vi ned. Se till att helikopterns motor börjar
hacka några sjömil ut, när de flyger tillbaka, så att den går ned och släck den
sedan helt. Väl i vattnet skall Chenker Hajas ned till Liahonan. Vi får inte ses
över huvud taget. Går det att genomföra”.
”Det borde inte vara några problem sade gruppledaren. Är det Chenker som
syns”, frågade han.
”Ja det är han”, svarade Mattias.
”Bra då ordnar vi det”, sade han.
”Tänk att han är så arg att han måste följa med själv”, sade Niklas.
238
239
”De är på väg och når målet om fem minuter”, så lämna huset snarast. För syns
skull kan någon gå ut på gården för att låtsas hämta något, nu omgående och
sedan in och ned snabbt”.
Miranda gick ut till rabattrondellen böjde sig ned och gick sedan lugnt in igen
efter att ha stannat på trappan en stund. Det verkade övertygande.
Helikoptern hade nu börjat hovra några hundra meter bort och sedan sköt man
tre raketer i snabb takt jämte skurar av kulspruteeld. Huset fullkomligt
sprängdes i miljoner bitar inifrån och ett enormt eldhav lyste upp mot den
klarblå himlen.
”Vad i hela friden var det för ammunition, sade Mattias som tittade på skärmen
där de alla kunde se hela händelseförloppet. Det var det jävligaste jag någonsin
sett. Och nu tror de att vi är eliminerade. De förtjänar inte att få leva längre”, sa
han häftigt och känslomässigt, fel, men sant.
”Lugn sade Chuck”, det finns värre saker, mycket värre till och med.
”Vi tar den andra Liahonan”, ropade Zeb och så började de alla springa ned till
hangaren i full fart”
”Niklas, tyvärr”, nu får du hålla ställningarna här och ta hand om personalen
som nog undrar vad som är på gång. Lugna dem och säg att allt skall byggas
upp igen och förklara gärna det du kan yppa”, sade han med andan i halsen.
”Inga problem svarade han”, vi har mycket att titta och lyssna på så oss kommer
det inte att gå någon nöd på”.
”Zeb, du tar ut oss och mot haveriplatsen. Liahona ett, vi är på väg mot er kan ni
ordna så att Chenkel kommer till oss och att han blir medvetslös vid omhändertagandet. Kan du Chuck och Miranda svara för att han återupplivas och att han
inte kan tugga eller röra armarna fritt förrän vi tittat i munnen och genomlyst
ho-nom. Jag har mina föraningar. Flera av dem som togs i Kathedralen tog
nämligen livet av sig genom inopererade giftanpuller, bland annat senatorn”.
De gick på låg höjd över det månbelysta och förödda landskapet, ned mot
vattnet.
”Vi ligger här intill land tills helikoptern är i vattnet. De kommer säkert att
hjälpa Chenkel i första hand”.
239
240
”Helikoptern hackar och går nedåt den ligger i vattnet med buken och peronalen
hoppar ut, dyker och simmar bort från den. Vi låter Wolfarna stryka vid dem
och vi har urskiljt Chenkel. Storhajen får ta honom nu och bedöva honom.
De lät den stora hajen lyfta upp honom underifrån i sitt fruktansvärda gap så att
det inte skulle råda några tvivel hos helikopterpersonalen om vad som hänt. Det
var en fem meter lång knubbig vithaj som man inte kunde ta misste på. Flera
bloss lyste upp vattenytan och en räddningsflotte hade börjat blåsa upp sig själv.
Chenkel blev inpetad i slussluckan och vattnet tömdes ut. Chuck och Miranda
gjorde som de blivit tillsagda och snart började han visa livstecken men först
hade en av hans tänder tagits ut ur sitt jack.
De drog sig tillbaka och nu var hjälp på väg till de nödställda, från kasernen.
”Willy, bevaka all kommunikation från anläggningen och säkra den helt och
hållet”,
De tog sig tillbaka till hangaren bakvägen och släpade Von Chenkel med sig.
Det var inte mycket kvar av arrogansen men blicken var illvillig. Han tittade på
dem alla och försökte förstå vad som hänt.
”Herr von Chenkel, jag är Chuck, skall vi fortsätta vår affärsuppgörelse”, sade
han lite retfullt.
”Och jag tänker bygga ett nytt kasino snarast”, sade Mattias.
”Men jag såg ju hur huset förintades”, sade han.
”Just det, nu befinner vi oss alla i helvetet, så här är det där, så välkommen hit”,
sade Niklas.
”Spelet är slut för er del Chenkel”, sade Mattias. Ni kommer att interneras för
resten av ert liv i väntan på döden som säkerligen inte blir så rolig. Har ni något
att berätta för oss innan ni kilar vidare”.
”Jag tänker inte berätta någonting och jag tror inte att det ställe jag kommer att
hamna på är så dåligt i alla fall”.
”Om ni visste vad besviken och förtvivlad ni kommer att bli”, herr Chenkel.
”Ni behöver inte berätta någonting, vi vet redan tillräckligt mycket för att sätta
definitivt stopp för all verksamhet i er kartell och i organisationen. För att göra
240
241
det än mer plågsamt för er så skall vi inte berätta mer över huvud taget”, sade
Mattias.
”Senatorn hade möjlighet att ta livet av sig men det har inte ni”.
”Chenkel for med tungan över tänderna och upptäckte förlusten. Den härva ord
han for ut med hade nog inte varit roliga att förstå.
”Ni kommer att föras till USA för förvaring”, snarast och kanske i morgon.
Under natten får ni sova i en av våra komfortabla celler. Det är så varmt där att
ni inte behöver några sängkläder eller egna kläder. De måste torkas till i
morgon. I morgon skall vi starta med att bygga upp huset igen, vad tycker ni om
det herr Chenkel.
”Vi kan också tala om för er att man tror att ni tagits av en haj, personalen på
helikoptern såg det med egna ögon och det kommer att rapporteras till
Argentina, Belize och Vegas USA. Jag förmodar att Helitec har varit ert eget
projekt liksom kasinona i San Sebastian.
Vi trodde vi hade funnit era depåer i Europa, men tydligen inte, så nu har vi det,
i bottenviken. Det var därför ni kunde vedergälla så snabbt mot Netcom, eller
hur”.
Mattias körde med en bluff och den gick hem.
”Jag tror vi hinner vedergälla en gång till”, skrek Chenkel, ni har inte hittat allt
men vi har hittat ert nya ställe. De har redan påbörjat en offensive”.
”Willy, vi har missat något och det tror jag ligger i mynningen nedanför Mosul,
sätt in alla resurser du kan för att stävja ett anfall”.
”Vi har observerat rörelser med stora undervattenspaddor som Wolfarna nu
håller på att tillintetgöra. Vi eliminerar dem efter hand och håller på att säkra
källan, så vi har allt under kontroll”, sade Willy.
”Tack för det”, sade Mattias som mot sin egen vilja började tycka mer och mer
illa om Chenkel. De hade ju sina hustrur och familjer där, vilket även många av
den övriga personalen hade”.
”Någon i sambandet kunde inte hålla tillbaka känslorna så de hörde i snäckorna,
”kör hårt Willy, missa ingenting för vi litar på er”.
241
242
Nu hade Chenkel förstått att spelet var slut för hans del i alla fall. ”Var det ni
som förstörde depåerna i Ostasien för några månader sedan och som tog
Kathedralen”, frågade han.
”Alldeles riktigt”, sade Chuck ”så spelet är inte slut bara för er utan för hela er
gemensamma organisation”.
”De andra delarna är så stora och samhällstillvänjda att ni aldrig kommer åt
dem”, fräste Chenkel. Organisationen är förresten inte gemensam.
”Det hoppar grodor ur munnen på er hela tiden”, sade Miranda, så nu vet vi hur
vi skall leta på de andra ställena.
”De jävlarna lät mig aldrig komma upp i beslutsställning”, väste Chenkel men
jag vet vilka de är, de asen, och jag har varit tvungen att vara springpojke hela
tiden och har tigit stilla. Hade jag fått bestämma mer så hade det här kanske
aldrig hänt”.
Vissa människor känner inte sin egen begränsning åt något håll, tänkte Mattias.
Stackars människa och han kände medlidande i ett nytt och större perspektiv.
Tänk vilken kluvenhet den mannen levt med i alla år.
”Kom nu så installerar vi er för natten”, sade Mattias och hjälpte Chenkel på
fötter, trots allt vänligt och de andra såg att han hade tårar i ögonen, av medlidande, troligen.
Chenkel var helt enkelt inte medveten om vad han gjorde eller hade gjort, trots
allt, vilket nu nästan hade blivit en klyscha. Han var besatt, vad nu det betydde
fullt ut. Vilka möjligheter hade han att bestämma något själv.
Fåfänglighet. Tala om begränsade små tankeramar och hur påverkades han av
Lucifer. Elakheten måste få utlopp åt något håll eller mot något som fortfarande
hade relevans. Går inte det ena så går det andra i lucifers anda.
Benjamin!
Jag måste komma med en reflektion igen, hoppas ni inte tröttnar på mig men jag
anser det vara nödvändigt. Betänk hur lätt det är att döma en annan människa i
vredesmod eller hur lätt det är att glömma bort vilka vi egentligen är. Kommer
ni ihåg vad Kristus sade på korset när folket, de flesta, ville hans död. Förlåt
dem Fader för de vet inte vad de gör. Han kände människonaturen och visste
hur lätt det är att glömma bort det rätta perspektivet. Mattias hade förstått,
äntligen.
242
243
-------------------------”De stuvade alla in sig i de tre stora sambandsbussarna. De såg ut som stora
Vans, svarta till färgen och körde ut bakvägen. Kasinona var strategiskt nog,
ledningsmässigt redan övertagna av deras egen personal och förändringen var
redan klar när de övriga kom.
Det lämnades ingen pardon så det var bara att rätta sig efter de nya
förhållandena för den gamla anställda styrkan. Chuck stod nu för ruljansen
genom lite rosa lög-ner och auktoritet. Han och Miranda visste hur slipstenen
skulle dras. Personer för vissa nyckelposter hade flugits över under natten, eller
dagen om man så vill.
De körde runt och utmed den nya kustremsan, det mer än kilometerbreda sund
som nu skiljde Frankrike och Spanien åt. Nu kunde man komma in i
Medelhavet både genom Gibraltar sund och utmed den gamla gränsen mellan
länderna.
Kaspiska havet och Svarta havet hade nu blivit ett med Medelhavet och det
fanns inte längre några flottor eller styrkor att tala om från tidigare stormakters
tider eller förlegade ideologiers.
Benjamin!
Nu vill jag berätta något igen. Det fanns nu definitivt bara en stormakt att räkna
med och den gjorde inga anspråk på större territorium för egen del, vilket den i
och för sig aldrig gjort tidigare heller, utan den hade bara fyllt sin förutbestämda
funktion som ett uppsamlingsland för Efraims förskingrade skaror efter flykten
från den Assyriska fångenskapen vid Eufrats stränder och de hade verkligen
förökat sig millionfaldt tillsammans med hedningarna, som definitionen var på
den tiden och som fortfarande gällde, minst sagt.
Men det fanns många rena arvingar såsom seden var hos dem, genom mannens
säd. Kristus förklarade att hedningarna genom Abrahams förbundslöften genom
Isak och den nya kärlekslagen, som han förkunnade, var inlemmade i Guds förbundshus. Ni är inte längre gäster och främlingar. Det återgivna prästadömet
kunde,genom sina patriarker, inspirerat tala om vilken stam man tillhörde eller
om man var adopterad in i Efraim.
243
244
”Vi kör runt och upp mot det sprängda huset”, sade Mattias
När de kom fram var det fullt med folk där från orten jämte polis och andra
mydighetspersoner.
”Hur har det här gått till”, frågade Mattias ett polisbefäl.
”Det är ingen som vet något”, sade han, bara att man hade sett ett enormt eldhav
och hört en helikopter. ”Vi kan inte finna några kroppar, så vi hoppas på det
bästa. Men vi har funnit delar från raketvapen, de måste ha betydelsefulla
fiender.
”Vi kom hem nu, har varit borta över natten och finner vårt hus på det här
sättet”, fortsatte han.
”Jaså är det ni som ”bor” här och har köpt den här egendomen, patron”, sade
polisen och tittade förläget på förödelsen.
”Ja, meningen var att vi skulle öppna ett nytt kasino här i området, men nu har
vi köpt von Chenkels verksamhet i stället och den har vi redan övertagit.
Tjänste-mannen från fastighetskontoret hade inte rent mjöl i påsen, där han stod
en bit bort och nu försökt han smita undan. Han hade nog många undringar i
huvudet.
”Men se här har vi Herr Pierreu, han kan verifiera vad jag just sagt”, sade
Mattias.
Niklas hade huggit tag i Pierreus ena arm som han höll i ett väldigt stadigt
grepp, underförstått, håll med nu. Det måste göra ont tänkte Mattias som kände
till Nik-las starka nypor”, och drog efter andan och grinade illa när han tittade
på honom.
Det gjorde väl inte tjänstemannen bättre till mods för han visste säkert om vad
som hade skett i verkligheten, så nu var han rädd.
”Eller hur, visst är det som jag sagt”, sade Mattias bistert.
”Jo visst”, stammade han fram, ”jag har också stått till tjänst med upprättande
av de ha- ha- handlingar som erfordras och allt är väl till belåtenhet hoppas jag”,
fortsatte han och sneglade bevekande på Niklas.
”Ja, då är allt i sin ordning”, sade polisen och började avhysa människosamlingen.
244
245
”Vi har lite att prata om”, sade Niklas till Pierreus, när han lade armen om
axlarna på honom och förde honom mot en av Vanarna.
”Vi fordrar ett absolut tysthetslöfte av dig”, sade Luke när de visade honom vad
som hänt och det lovade han dyrt och heligt, vid sin madonna, när han tittade in
i hans grymma anlete.. Och skulle han få nys om någonting så lovade han att
höra av sig till chefen för Kasinot.
Luke kunde se hemsk ut så vem som helst skulle ha lovat vad som helst intill
döden. Bra att ha chefen för fastighetskontoret under kontroll, tyckte de.
Det skulle nog dyka upp en och annan halvchef efterhand så de måste ha full
bevakning och vara alerta en längre tid. Alla papper måste gås igenom o.s.v.
Sen gällde det att få kontroll över von Chenkels alla andra verksamheter för att
helt få bort hotet mot Netcom. Operation blåsningen hade fungerat bra, även om
allt inte gått så som det var tänkt, långt ifrån.
Men de riktigt stora mastodonterna återstod fortfarande.
-------------------------------
”Det bästa vore”, sade Greg, ”att i odets rätta bemärkelse sänka enheterna i
stilla havet helt och hållet, ända till botten och att sedan ta hand om
människorna bak-om det hela, för då skulle vi inte behöva frukta något angrepp
och slippa vara på vår vakt hela tiden”.
”Det låter rimligt”, sade Mattias eftertänksamt där de satt för att gå igenom och
korrelera sina verksamheter.
”Enheten i bukten är säkrad och hur stor den utanför Englands ostkust är vet vi
inte ännu och om det finns fler i stilla havet vet vi inte heller. Säkert är väl att vi
på de ställena kommer att möta andra strategier och större vaksamhet, tror du
inte att det är så Greg”, fortsatte han.
245
246
”Chenkel var bara en parasit på deras system och levde på deras allmosor. Det
verkar som om han själv uppfattat det så, trots allt och det retar honom till
vansinne just nu, just att han har betraktats som den springpojke han egentligen
är”.
”Jo, innerst inne vet jag att det är så, men jag har väl lite önsketänkande fortfarande”, sade Greg. Ert motto är ju, ”att vi gör inget förrän vi gjort allt för att
slippa blodsspillan” och det har vi definitivt levt upp till hittills, vilket jag
tycker är helt outstanding, därför att jag inte varit med om något annat än blod
och elände i hela mitt verksamma yrkesliv som soldat eller befäl.
Men det är helt osannolikt och det har nu blivit mer spännande och en sport
nästan. Jag och alla andra i vårt team är helt besatta av tanken och den har
utvecklat oss enormt på alla plan. Nya tankar och nya innovationer styr oss både
natt och dag. Jag är så glad och tacksam för att vi fick kontakt med varandra så
det kan du inte förstå. Den nya teknologin, återigen, är svaret och så borde alla
tänka och agera, jag menar att få fram något nytt och framför allt listigare”.
Mattias hade flugit över med Chenkel som blivit förhörd och var villig att lämna
all möjlig information som kunde få fast de stora männen bakom verket, som en
ren illvillig tillfredsställande hämnd. Problemet var att han troligen inte hade
mer information än de själva hade. Han hade aldrig ens fått komma i närheten
av dem.
---------------------------------------------Mattias hade flugit tillbaka ensam och befann sig nu över Biscaya Bukten. Han
lade sig över anläggningen och tog kontakt.
”Willy kan du berätta vad som hände efter helikopterolyckan. Kunde du spåra
några samtal eller vad”, frågade Mattias.
”Ja, ett samtal ringdes till Buenos Aires och vi kunde spåra det. Från det numret
ringde en man upp Belize och Vegas. Så nu har vi hela succetionsordningen och
det är ingen tvekan om hur dom redovisar sina intäkter. Du kan inte ana vilka
summor det rör sig om. Det är troligen en urgammal organisation i Asien som är
drivande och den kallas Triaderna. De arbetar nu över hela världen.
När det gäller Vegas så är alla tillgångar frysta och just de ledarna är
internerade. Kasinona är under Chucks och Mirandas ledning, även de, så nu
har de fullt upp med administrationsproblem. All sex och droghandel kommer
att motarbetas och verksamheterna kommer att dras ned succesivt, på alla
möjligheter till missbruk i något avseende.
246
247
De arbetar hårt med att få fram ett samhällstillvänjningsprogram för de mängder
av utslagna som finns där. Tillståndet är eländigt just nu för familjer och barn.
Man vet knappt vad en familj är, den enhet som ger ett samhälle stabilitet”.
”Tack Willy, du sköter dig perfekt, bra jobbat, klart slut”, sade Mattias.
Han sökte kontakt med bevakningen för enheten han just nu befann sig över.
”Har det hänt någonting speciellt under er bevakning”, frågade han.
”Det kan man lugnt påstå”, sade Joakim som nu hade ansvaret,
”Hej Joakim”, sade Mattias som blev jätteglad.
”Vi ligger precis bredvid dig, jag har just avlöst Anders och har några personer
med mig och någon som du kanske glömt bort, eller. Vi kommer över”.
Den första som kom in var Eva och Mattias kände sig som en riktig tölp även
om de hade haft daglig kontakt. Men det blev ett kärleksfullt återseende. Hon
var präktigt rund över magen och hade bara två månader kvar.
”Jaså här har vi en av smitarna”, sade Niklas och Mattias fruar när de klev in till
dem. De såg glada och friska ut och var lika runda de också. De gifte sig ju på
samma gång så följden var ganska klar.
”Innan du börjar urskuldra dig så vill vi säga att vi förstår er och ert
engagemang till fullo, Joakim har visat oss allt ni varit med om och vad som är
på gång. Vi lider ingen nöd materiellt men psykiskt och emotionellt är det
botten sade Lena skrattande. Vi är ju fortfarande unga”.
Joakim som stod på sidan om och höll sig för munnen och vände sig bort med
ett flin.
”Ja nu är det viktigaste sagt”, sade han krystat, ”så nu kan vi gå vidare. Niklas
och Zeb är några minuter bort bara, så ni får övernatta på hotell i San Sebastian,
allt är ordnat redan så det är bara att boka in. Det finns inga skurkar i området
heller, det är så att säga kemiskt rent från sådana just nu. Ni kan känna er säkra.
Tänk att man skall behöva vara äktenskapsrådgivare också.
”Hej då”, sade han och gick ut igen. Mattias fick inte möjlighet att säga
någonting men han var djupt tacksam mot Joakim, trots det känsliga dilemmat.
247
248
”Jag har bara en fråga till, Joakim”, sade Mattias, ”och ett tack, kommer det att
hända något, är något på gång”.
”Jag lovar att meddela dig vid minsta tendens men just nu har vi allt under kontroll så ni kan ta det lugnt”, svarade han.
Mattias tog dem upp till hangaren och där bytte de till limosinen och körde in
till hotellet, där de träffade samman med Niklas och Zeb och naturligtvis blev
det ett kärt återseende.
De åt middag tillsammans ute på hotellets patia, i månskenet, i den ljumma
vinden. Det kunde inte vara bättre och samtalet och berättandet ville aldrig ta
slut. Det var bara Walt Disneys Lady och Lufsenmusik som fattades.
----------------------------
Mattias vaknade av att solen tittade in genom balkongfönstret och de fluffiga
spetsgardinerna fladdrade i vinden. Det luktade gott av kaprifol och jasmin
utifrån. Han sträckte på sig och kände en arm krama honom och en underbart
varm mun mot sin.
”Jag älskar dig min lilla gubbe, men du måste komma hem oftare”, sade
fresterskan.
”Det lovar jag heligt”, svarade Mattias och tog henne i sin famn innerligt.
”Så här gott har jag inte sovit på hundra år, eller vaknat”, sade Eva och kröp
närmare honom.
”Inte jag heller”, svarade Mattias.
De gick omslingrade ut på balkongen och njöt av utsikten. Bukten låg asurblå
där nere framför dem och i hamnen var kommersen redan i gång. Några
pyttesmå fåglar stallade framför kaprifolblommorna som växte på stammarna
som slingrade sig uppåt på väggen utanför.
Vilken morgon. Det var en vacker stad med fullt av mycket gamla hus och
smala gränder och det dallrade liksom av god lukt, värme, tradition och
förnöjsamhet, trots all den galenskap som fanns i bakgrunden. Det var vackert
och rofyllt. Det kändes gott.
248
249
”Eva, ser du rökpelaren där borta, det glöder fortfarande efter
raketbeskjutningen av huset, men nu skall vi bygga ett nytt enligt gamla
fotografier och skisser. Tror du att de andra har vaknat”.
”Jag vet, för de står där nere på den öppna platsen och väntar på frukost, ser du
dem”.
”Ja, då slänger vi på oss kläderna och går ned, vi också.
”Sovit gott”, frågade Mattias, när de kom ned.
”Bättre än någonsin förr”, blev svaret, med himlande ögon.
De åt en underbar frukost med mycket frukt och grönsaker, goda kryddor och
olivolja och traktens goda bröd som man ofta såg folk åka omkring med på
pakethållaren eller bar i ryggsäcken som en lång penrice att ta en tugga av då
och då, för att inte tala om den ständiga goda salamin.
”Nu har vi hållit igång så länge att man har svårt att koppla av”, sade Mattias,
det har liksom blivit en sjukdom. Har vi tre stycken stora Wolfar här nere”.
”Vi frågar Kent”, sade Niklas, ”han har hand om allt material och man
rekvirerar genom honom”.
De hade tre st Wolfar och de laddade den stora Liahonan med dem, lade sig på
bottnen en bit ut i den nya infarten till Medelhavet norr om San Sebastian.
”Vilka vidunder”, sade Eva och de andra när de fick se dem. I de största kunde
man sitta två stycken i bredd, två och en halv meter från nosspetsen. När de var
stängda kunde man inte skilja dem från riktiga hajar.
”Grabbarna har lyckats imitera hajskinnet nästan till fulländning och färgen till
nästan identiska likheter. Det var det läckraste jag sett på länge”, sade Zeb, helt
otroligt, de är mycket skickliga sade han beundrande.
Ingen av dem hade sett dem på nära håll tidigare eller studerat prestandan över
huvud taget.
”Våra gamla skisser är ju blaha, blaha”, sade Niklas, det är ju helt otroligt, det
finns inte en möjlighet att se skillnaden i vattnet, kan jag tänka mig.
”Kom så tittar vi på instruktionsfilmen”, sade Mattias.
249
250
Även flickorna var nu intresserade och hängde på.
De var åtta meter långa och rörelsemekaniken var verkligen fantastisk. Den
kun-de röra sig framåt precis som en haj gör med enbart stjärtfenan och
bakkroppen som drivande. Precis bakom den bakre undre lilla fenan fanns ett
väl kamoflerat utblås av en möjlig vattenström och gälarna fungerade som
vattenintag väl till-tagna men färgkamoflerade så att det inte syntes. Genom
käften, kom vid hög fart mycket vatten in mellan de fruktansvärda tandraderna,
för att sedan sprutas ut.
Man kunde hålla delfinfart om man så ville. Joysticken, styrningen var
någonting alldeles outstanding och kunde tävla med vilken instabil flygplanstyp
som helst. Var tror ni att gaspededalen fanns, jo naturligtvis under höger fot och
backväxeln, för det fanns en sådan och då var det utblåset som var reverterande.
Kameraögonen visade allt framför dem på en skärm och bakåt kunde man se på
en liten skärm ovanför. Ville man se live så drogs skinnet bort från ögonen och
bakåt ca en meter. I sidofenorna fanns känsliga griparmar lätta att manövrera.
”Med de här skulle man kunna rensa vilka musselbankar som helst”, tänkte
Niklas högt.
Dessutom så var sittkomforten mycket bra. Till och med de havande flickorna
skulle klara en tur utan problem och det gjorde de.
”Under filmen som visade Wolfen i aktion gick det inte att skilja en riktig haj
drån den plagierade. I ett stort akvarium simmade de bredvid varandra bara för
att åskådliggöra detta.
”Jag undrar vid vilken fart turbinmotorn aktiveras”, sade Niklas.
”På sätt och vis avgör du det själv”, svarade Zeb. Du ställer in programmet
genom att trycka in en knapp för speed och det är hela programmet fullt ut med
inställning av Joysticken. Vill du sedan ta det väldigt försiktigt trycker du på
observation och då går allting i slow motion, allt styrt med Joysticken igen. Jag
var och tjyvtittade på framtagningen fast jag ingenting sagt. Ni skulle ha blivit
avundsjuka, eller hur.
”Hmmm”, sade både Mattias och Niklas.
250
251
Utslusssen och kammaren låg längst bak i Liahonan och de tog plats i var sin
Wolf, parvis. De meddelade bevakningen vad de var på gång att göra och
Joakim tyckte att det lät bra.
”Vi har redan sett och förstått vad som är på gång så lycka till och ha det så kul.
Det är jättevackert utmed den nya kusten efter stranden även om det inte finns
några musselbankar där ännu. Vi håller ett öga på er”.
Naturligtvis hade han hört samtalet eftersom han ledde övervakningen just nu
och hade ansvaret.
”Vi har väl dagen på oss”, frågade Zeb.
”Vi bestämmer helt över oss själva”, svarade Mattias, så vi gör vad vi vill och vi
kan låta Liahonan hämta oss om vi behöver hjälp. Hon är programmerad för
det”.
De låg på 30 meters djup och vattnet var klart och rent. De låg på en sanddyn
och man kunde se ruiner av gamla stenbyggnader där det simmade fiskar ut och
in genom fönster och dörrar. Vattnet hade inte bara stigit här också utan
bottnen, marken, hade sänkts. Delar av bergskedjan hade sjunkit ned och allt
hade förskjutits norrut och nedåt för nu kanske 30 år sedan. Att San Sebastian
hade kunnat finnas kvar intakt var ett underverk men det måste ha varit
fruktansvärt att få uppleva det som hände. Och mitt i all denna förödelse, just
då, steg vattnet katastrofalt.
Benjamin!
Det hade varit ännu värre utmed bergskedjorna vid Svarta havet och Kaspiska
havet när de gick ihop med Medelhavet. Öarna och halvöarna var borta för att
inte tala om länder på en annan kontinent som var utraderade helt liksom flera
nordliga delar av Europa. Östersjön var nu större och gick nu längre ned i en
kil, den nästan klöv Europa. De gamla giftgasdumpningarna hade sjunkit djupt
ned i sedimentet, begravts helt.
Det skulle inte finnas jämförelsevis många människor kvar på jorden om några
år så det var inte mycket tid kvar att rädda så många som möjligt från andlig
deka-dens, att eliminera grunderna för den var en enorm uppgift samtidigt som
föränd-ringarna pågick och accelererade med kontinentörflyttningarna och
bergskedjor-nas sjunkande.
Mattias och de andra pojkarna hade verkligen funderat över hur det skulle bli
när det nya millenniumet påbörjades. Visserligen fanns det beskrivet i Bibeln,
251
252
men inte speciellt detaljerat. De tolv stammarna skulle få tillbaka sina
respektive om-råden och tjänstekvinnan Hagars avkomma skulle tillfalla dem
som en arvedel, enligt bland annat profeten Hesekiels profetior och flera andra
profetior berättar detsamma jämt en mängd messianska utsagor av profeterna,
vilka lagen vilade på ursprungligen och därför var deras profet helt klart en
falsk profet i det avseendet.
I slutet av slaget vid Megiddo skulle de börja strida mot varandra i desperation
när de skulle se och förstå att de ursprungliga skrifterna var sanna och de enda
riktiga. Och sedan skulle Kristus komma tillbaka, även till många Judars
förskrä-ckelse, för att styra på Jorden själv under ettusen år. Han skulle börja
med att slå ned dem som anföll staten Israel.
Megiddo var en ort vid ett bergspass några mil nordost om Jerusalem. Många
kallade det för slaget vid Harmageddon. Då skulle den slutgiltiga förändringen
ske med jordens landområden och det är förutbestämt vilka som skall få leva
kvar av både de onda och de goda men alla måste acceptera honom, så att säga
böja knä inför honom.
-----------------------------
”Låt hans blod komma över oss och våra barn”, skrek folket till Pontius Pilatus,
om Kristus, när han ville frige honom, och då lät han honom bli korsfäst”, sade
Mattias.
”Och nu är det på gång och har påbörjats”, sade Niklas, jag skulle så gärna vilja
se hur de två profeterna skyddar Juda stam, och predikar evangelium för dem
och hur templet byggs upp för att allt måste fullbordas”.
”Jag skulle vilja se det som står om att det skall utgå eld ur deras munnar mot
dem som terroriserar judarna i deras arveland, under de här tre åren”, sade Zeb
”och det med att de skall kunna göra samma sorts underverk som Moses gjorde,
blod till vatten o.s.v”.
”Det är väl bara så att de profeter som såg uppenbarelserna bara inte kunde beskriva vad de såg med egna ord. De hade inte ord för vad de verkligen såg. Det
kan ju vara moderna vapen som vi har nu i denna tid, eller som kommer att
finnas till”, sade Mattias.
252
253
”Egyptens havsviks mynning har redan förändrats, det vet vi och har sett och
allt det andra är nästan fullbordat med jordens förändringar”, sade Niklas.
”Edens Lustgårds område skall flyttas tillbaka och det Nya Jerusalem skall ligga
där, inte långt från det gamla när det är klart”.
”Jag vet inte om vi vågar eller får ta oss en titt på det heliga landet och dess
omgivande länder eller på de platser som kommer att svälja anfallarna genom
jordbävningar och sprickor. Allt detta styrs ju nu av änglarna även om det
kommer att förefalla vara naturligt för människorna just där, just då”, sade
Mattias eftertänksamt.
”Kan vi inte diskutera det där senare”, sade Eva ”och försöka göra det här nu”.
”Okay, sitter alla bra nu så gör vi oss redo för att lussas ut”, sade Zeb och
förberedde för en portöppning.
De hade alla tagit plats och spänt fast sig. Vattnet började stiga runt omkring
dem och porten öppnades sakta. De såg bottnen utanför, mer och mer allt
eftersom porten öppnades uppåt. Det var bra sikt, vattnet var kristallklart.
”Vilken känsla”, sade Zeb när han förde sticken framåt i observationsläge för att
göra det så sakta som möjligt. ”Vilken balans och avvägning, det är helt
ortoligt. Jag börjar tro att vår utvecklingsavdelning har anställt trollkonstnärer”.
Det var en fantastisk känsla att glida fram genom vattnet med full syn, uppåt,
framåt och nedåt. Att kunna se live.
”Joakim, har vi samband”, frågade Mattias.
”Allt är under kontroll Mattias”, svarade Joakim, ”ni kan börja ta en titt på
anläg-gningen om ni vill. Den är säkrad, alltså plombad, så att ingen kan
komma in eller ut eller ta kontakt inifrån och ut. Vi vet att det finns folk
därinne, vi skannar och ser hur de rör sig och vad de gör men de känner inte till
vår teknologi och vet ingenting. Vi har synat varje del av konstruktionen och
det finns inga fler utgån-gar att säkra.
De väntar nog på en leverans som förmodligen ingår i en rutin och nu när de
inte kan ta kontakt själva avvaktar de än så länge på hjälp och förstår ingenting.
De hann i alla fall meddela von Chenkels frånfall och om det finns några andra
utanför, i beslutande ställning så vet de nu att kasinot beslagtagits eller tagits
över av några okända proffs som tänkte öppna ett eget kasino. De ser det kanske
som en hämnd, förhoppningsvis”.
253
254
”OK, klart slut. Ni ser oss ju hela tiden så varsko om något händer”, sade
Mattias.
”Vi får inte avslöja oss så vi måste använda displayen som är minst lika bra som
livesynen om man lär sig att hantera den på ett bra sätt. Ser ni att man kan se
wolfens yttersta nosspets i förhållande till ett föremål framför den om man så
vill”, sade Zeb.
De fick koordinaterna och styrde mot anläggningen. Det var en speciell känsla
att känna stjärtfenans kraftiga utslag och den ytterst svaga rörelsen åt sidorna i
den främre delen.
”Vilken skapelse”, sade Niklas.
”Tycker du ja, betänk då den grundläggande genetiska skapelsen vad gäller
ex.vis Hajen för att då inte tala om atomer, molekyler, aminosyror, mineraler,
vitaminer, nerver och alla de ännu mindre pariklarna i ett sammansatt system
som fungerar och delvis kan förändras”, sade Eva.
”Jovuisst, ta då den ännu mer komplicerade människokropen som att
inkorporera, kanske sextio eller sjuttio miljarder ”levande” celler” i en skapelse
eller kropp och integrera dem i ett system som gör det möjligt för denna kropp
att se i perfekt färrgtelevision, kunna beräkna rörelse och form, ha synförmåga
och de högre sinnena i en matematisk sammansatthet so överträffar den mest
komplicerade maskin, att kunna se stjärnorna, jorden, växterna, djuren, havet,
att vara nyfiken på omvärden och det som händer där och att begrunda Gud.
Det övergår till ytterlighet människans nuvarande fattningsförmåga att rätt
kunna förstå och värdera. Och ändå är det jag nu nämnt bara en bråkdel av en
bråkdel av problematiken.
Tala då om evolution, blaha, blaha”, sade Mattias med anledning av diskussionen.
De hade nu lämnat Liahonan någon distansminut bakom sig, i sakta mak några
tiotal meter över bottnen.
”Det finns mer fisk här än jag hade trott”, sade Mattias. ”Egentligen hade jag
väl ingen uppfattning om vad vi skulle få se men mycket sand finns det”.
Displayen var väl ca åttio centimeter bred och femtio centimeter hög framför
dem och bilden var mycket ljus och skarp. Den var omvandlad och förbättrad
254
255
med skanningen. På varje sida var den förlängd med ca fyrtio centimeter för just
sido-synen. Ovanför låg displayen för bakåtsynen. Där såg man stjärtfenans
rörelser och området bakom. Kameran satt antagligen i den triangelformade
ryggfenan.
Knopmätaren var inbyggd i displayen upptill liksom avståndsvisaren till
föremål i deras väg. En väl synlig markör markerade Wolfkroppens bredd i
förhållande till sikten i längdperspektivet. Kasettsystemet var lika bra som
någonsin i just den här skapelsen. Symbolerna för de olika möjligheterna var väl
åskådliggjorda på instrumentbrädan och den var dubbel med tanke på
uppdelningen mellan förare och bisittare.
”Ja inte kan man klaga på sikten”, sade Zeb, ”men även om det vore helmörkt
eller helt nedmoddat vatten så skulle man kunna se lika klart ändå.
De ökade farten med hjälp av enbart fenan och då visade mätaren på femton
knop.
”Nu drar jag på lite”, sade Mattias och tryckte lite på pedalen, tjugo, trettio och
fyrtio knop var inget problem under vattnet, ”Inte dåligt, inte dåligt. Man
känner förvånandsvärt lite av rörelserna även i hög hastighet, men vi kommer
inte att behöva testa den fullt ut antagligen”.
”Egentligen är det en fruktansvärd maskin”, sade Niklas, det är nog många som
skulle vilja komma över den”.
De gled fram i tio knop bredvid varandra.
”Nu skall vi snart kunna se anläggningen”, sade Zeb.
Nu hade de den framför sig. Den var enorm.
”Jag har svårt att förstå hur de kunnat bygga den”, sade Niklas.
”Ni kan vara säkra på att den byggdes redan i början på tvåtusentalet, på den
tiden när det fortfarande begav sig och att man då satsade högt, men sedan
började problemen hopa sig överallt och då kom man av sig. Frågan är vad de
var avsedda till från början och vad man hade tänkt sig för scenario. Men nu har
de utnyttjats av mörkermännen. Det här är i alla fall inga produkter av
regimerna som fanns då, det är jag övertygad om”, sade Mattias.
”De kan ha varit mellanlager för smuggling av droger och annan ljusskygg
vandel”, trodde Eva.
255
256
Mattias tittade på henne med stora ögon, som om han nyligen upptäckt henne på
något nytt sätt. Han böjde sig åt sidan och kysste henne innerligt och sade, tack
älskling. Sedan började han gapskratta.
”Ja, järnvägar, så är det naturligtvis”, utbrast Niklas. Naturligtvis, det är ju så
det är fortfarande, de är mellanstationer för smuggling bland annat. De
smugglar ju i dessa stora paddor, som kan lasta enorma mängder av allting och
självklart kan de konverteras till stridande enheter om de vill. Eva du är en pärla
som kom på det”.
”Det har jag inte haft en susning av en tanke på”, sade Mattias, ” vi skall nog
lyssna mer på er och ni skall få vara med i ruljansen och följa den hemma”.
”Det ordnar jag sade”, sade Zeb, om ingen misstycker.
”Har du hört Joakim”, ropade Mattias på sambandet.
”Ja det har jag och vi har undrat varför det är så mycket folk i anläggningen och
så relativt liten bestyckning men nu har det gått upp ett ljus här också, tack. Nu
måste vi agera på ett annat sätt än vi har tänkt oss. Nu gäller det förmodligen att
rädda så många liv som möjligt.
Jag kan tänka mig att de har smugglade människor därinne och förmodligen en
massa barn också, jämte en del annat”.
”Vi måste bygga någon typ av interneringsläger på landbacken någonstans
utmed den nya kusten. Kan du Joakim ge nödvändiga order för att det skall
påbörjas även när det gäller Östersjön. Vi måste nyrekrytera mer folk lokalt och
utveckla oss. Meddela även Greg vad vi förmodligen kommer att finna i Stilla
Havet och i Atlanten, sade Mattias.
”Det här känns verkligen befriande”, sade Eva, ”nu kan vi kanske syssla med
det ni lovat oss”.
Det var en enorm anläggning med helikopterplatta och landningsbana ovanpå,
precis som på ett hangarfartyg, men den var nog inte mycket använd de senaste
åren kunde man se. Däremot var en dockningsramp för undervattensfarkoster
frisk och ren, vilket även rampen som de skulle ligga på var och gripklorna.
”Den måste vara byggd i tre våningar minst”, sade Niklas när Wolfarna
simmade runt den. Den var helt bevuxen med tång och sjögräs. Kablarna som
höll den var helt intakta och väl använda kunde de se. Långsidan var säkert
256
257
tvåtusen meter lång och kortsidan ungefär ettusen. Det var ingen dålig
anläggning.
”Joakim har ni varit nere och tittat på botten någon gång, jag menar om de har
dumpat något vid något tillfälle”, frågade Mattias, ”det måste ha dumpats en hel
del under årens lopp”.
”Nej det har vi inte tittat specifikt efter”.
”Vi går ned och tittar”, sade Zeb.
De fann en avfallstipp av sällan skådat slag, den var enorm. Man hade dumpat
allt man kunde tänka sig i metallnätssäckar och det värsta är att många innehöll
massor av människoben men även kroppar som var i förruttnelsestadiet, Med
andra ord är de ganska nyligen dumpade.
De rapporterade vad de funnit och fick besked att det inte fanns några
öppningar som inte var plombade, nu.
”Vi måste nog kontakta dem för att kunna gå in och kontrollera tillståndet”,
sade Mattias.
”Det är en padda på gång nedifrån Gibraltar utmed Portugals kust”, sade
Joakim, och med den fart den har så är de framme om ca tio timmar. Mitt
förslag är att vi avvaktar deras ankomst och att vi innan de slussar, tar bort
plombningen och gör ett överraskningsmoment. De kommer med all säkerhet att
ta upp anläggningen till ytan för att inspektera. Vi har räknat med det och har
full kontroll på läget. Ett väldigt stort område skannas hela tiden, även runt
kasernen utanför Englands nordostkust i Atlanten”.
”Det verkar vara rätt tänkt”, sade Mattias.
”Ni har ju avlyssnat dem ganska länge nu, är det någon speciellt de pratar om”,
Joakim.
”Ja verkligen, de vet inte vad som hänt och är oroade i allmänhet över hajkoncentrationen som de aldrig varit med om tidigare. Chenker blev ju uppäten av
en. Det finns tydligen inga stjärnor där inne med friska idéer eller någon
företagsam-het. Antagligen finns det observationsfönster någonstans för de har
talat om de sista enorma hajarna och det måste vara ni det.
En kvalificerad gissning är att paddan dockar på natten när det är mörkt och att
de då går upp till ytan. Då kan vi spärra virarna så att de inte kan gå ned igen
men vi får på inga villkor visa någon Liahona eller någon annan fabricerad
257
258
farkost. De måste nämligen gå upp till ytan för att kunna inspektera
toppluckorna”, sade Joakim.
”Har ni någon aning om hur de är bestyckade”, frågade Zeb.
”De har en helikopter till och två paddor, men vi har ingen aning om deras
besty-ckning, jag menar vilka vapen de har. Raketer har de, det vet vi och
förmodligen handeldvapen, men i övrigt är vi osäkra, det är så rörigt därinne att
det inte klart går att urskilja”, sade Joakim, ”emellertid har vi en plan för
överraskningsmo-mentet och eftersom vi kunde plomba alla utfarter eller utlopp
utan att bli sedda så borde vi inte få några problem nu heller. Paddorna har ett
stort antal torpeder i sin arsenal men hur starka eller hur gamla de är, det vet vi
inte”.
Man följde den annalkande paddans väg genom de stationära satelliterna som
skannade hela kusten. Det innebar, förstod de att det måste finnas fler kaserner i
medelhavet eller i närheten av det. Varifrån knarket kom var helt klart, frågan
var hur mycket som kom från ondskans axelmakter. De kärnvapendepåer som
funnits i mängd tidigare hade förstörts, men ingen visste hur ännu.
Benjamin!
De skulle väl bara användas som påtryckningsmedel i en maktbalans men
använ-dande av dem skulle bara skada dem själva. Vansinnet med
självmordsbomb-andet hade avtagit med tiden när man, trots allt, började förstå
att också detta skulle slå tillbaka på dem själva och det hade det gjort också.
Vissa stater hade vedergällt terrorismen med utplånande av hela städer för att få
Hagars ättlingar att förstå att någon maktbalans inte skulle fungera och att ingen
kan få erhålla en gudomlig plats som utgjutit oskyldigt blod. Det var bara
helvetet som väntade, för den personen, helt klart. Satan hade många av ledarna,
tollorna och immanerna, i ett hårt grepp, idioter, de som lovade de okunniga
människorna upphöjelse om de dödade. Att se hoper av människor skrikande
och hojtande hatiskt och okunnigt ledda av ett litet antal ledare var bedrövlig.
Inte undra på att nationerna runt Israel i stort stått stilla och inte utvecklats i
över ettusen år. Ett fåtal rika som manövrerade alla de andra till egen fördel.
Det var svårt att hitta rätt grad av vedergällning, som blev påtvingad för att
kanske inte en hel nation skulle utplånas, vilket var den egentliga viljan och
djupa önskan. Under ett av krigen, som de inte vann, hörde man dem skrika
stridsropet, utrota alla judar, fastän de bara åtlydit hela mänsklighetens Guds
befallning att återgå till sitt eget av honom utlovade land, den som de hade
258
259
korsfäst, men som ändå älskade dem. Mycket motsägelsefullt och paradoxalt,
men i alla fall, så var det.
Det är väl självklart att det inte går att huttla med okunnighet som fördärvar
vanliga människors liv till bristningsgränsen och utnyttjar dem för egna syften.
Den falske profeten hade lett många liv rätt ned i avgrunden.
Om det man gjort hade varit rätt, jag menar tillvägagångssättet, det vet väl ingen
riktigt säkert, för man skördade oskyldiga människors liv i bägge fallen, men
man var tvungna, tyckte man, att statuera exempel för att få en förändring.
Ja, nu har jag tänkt och spekulerat lite igen så nu går vi vidare.
---------------------------------”Skall vi gå efter den nya kusten eller den gamla”, frågade Mattias.
”Vi simmar lugnt i gamla vatten, tycker jag”, sade Eva.
Så blev det och de begav sig in mot kusten igen. De nosade lite i hamnen och
hörde skriken från dem som såg dem. När tre hajar på åtta meter hälsar på blir
det sensation var som helst. En mängd båtar gav sig ut på jakt efter dem så de
dök och gick snabbt söderut.
De passerade flera rev fulla av fisk och en mängd bankar där det skulle ha blivit
en fin fångst för en trål eller på nät.
Det var vackert och fridfullt därnere i djupet och de hade några underbara
timmar tillsammans. Att se alla förlista skepp bevuxna med alla slags
undervattensväxter i en mängd olika färger var fantastiskt.
”Man skulle kunna ge sig ut på skattsökeri om man ville och hade tid”, sade
Niklas, när han såg möjligheterna. Han skulle inte kunna hålla sig i skinnet de
visste de alla, frågan var bara när.
De var återbördade till Liahonan och satt där och diskuterade ditt och datt.
”Det finns ingenting jag hellre skulle vilja göra än att besöka, det heliga landet,
nu när jag vet vad som är på gång”, sade Mattias och att allting är sant och
oåter-kalleligt. Det värsta är att veta att detta är lugnet före stormen och att det
snart brakar löst på alla sätt och vis, till att bli outhärdligt för allt levande. Men
det som kommer överbryggar all smärta”.
259
260
”Nu när vi i alla fall sitter här och har några timmar på oss kan du väl berätta
om det du kommer ihåg och har hört om början på allt med Netcom och det
övriga, visst kan du Mattias, eller hur”, sade Eva, ”snälla”.
”Okay då, det kan jag väl. Mycket har jag lagt in på datan. Jag har gått igenom
pappas dagböcker och alla andra handlingar. Det var flera hyllmeter och lådor
med papper och annat. Han var minutiös när det gällde att skriva dagbok men
hade sina downperioder, även om de var få. Man skall kanske inte kalla det
downperioder utan tanke eller grubbleriperioder då han glömde bort att skriva
och i stället försökte förstå och lösa tankeproblem. Oftast var det om ,när, hur
och varför frågor och tekniska problem.
Han och mamma var aktiva i en kyrka och vi barn var alltid med på söndagsskolan”, sade Mattias.
”Vi barn”, sade Niklas frågande.
”Ja, jag hade fyra syskon som omkom med mamma i bilkraschen, men vi har
aldrig pratat om det.
”Det visste jag inte om”, sade Niklas, ”hur har jag kunnat missa det”, undrade
han.
”Vi umgicks inte på det sättet, på den tiden”, sade Zeb men det gör mig ledsen
att höra det.
”Nåväl, så är det”, sade Mattias, liksom försjunken i tankar. Men vi är alla
beseglade i Templet till våra föräldrar för all tid och evighet genom förbund, så
vi kommer att leva tillsammans efter döden, det vet jag så sant jag lever och
sitter här just nu. Vi började förföljas som kyrka och därför lever vi själva inom
vissa ramar och träffas bara ibland, men det vet ni själva.
Pappas tankar och övertygelse var att vår planet Jorden var en skapelse och att
hur komplicerad och sofistikerad den en är till sina beståndsdelar så är det en
fråga om teknik och mekanik i alla fall. Han trodde fullt ut på atomens fysiska
vetenskapliga definition när det gäller kraft och styrka. Närkrafterna i atomen
gör att beståndsdelarna kan hållas rörliga.
Den definitionen gick tvärs emot vetenskapens egen ståndpunkt när det gäller
energi nämligen att man aldrig kan få större utput än input. Atomen är ständigt
rörlig, Perpetum Mobilskt och kan ge ifrån sig en otrolig mängd friktionsenergi
och ändå fungera fortsättningsvis.
260
261
Det gällde alltså bara att komma på hur man åstadkommer attraktioner eller
repulsioner eller rörelse rent mekaniskt på ett energisnålt sätt”.
”Och det lyckades han med så vitt jag förstår”, sade Niklas.
”Ja, efter decennier av struggling med patentverk, vetenskapsmän,
företagsledare, förståsigpåare, investerare i all oändlighet. De som stöttade
honom hela tiden var era föräldrar och en israel, Moshe Batsrawee. De var nere
i Israel och presen-terade idén hos tekniska högskolan i Haifa, bland annat och
när de gick ifrån den professor de presenterade idén för, så ropade han efter
dem. Har du rätt så får du Nobelpriset. Men ingen ville satsa seriöst just då och
det var väl inspirerat.
Under en period, har jag löst i böckerna, visste han varken ut eller in, därför att
han förstått mycket efter att ha bett bön om att få förstå och hade flera upplevelser i det sammanhanget, som att han vid ett tillfälle hörde en röst säga något
som han över huvud taget aldrig tänkt på tidigare.
Så här var det”, Mattias tog fram den sidan på skärmen så att de alla skulle
kunna läsa och där stod det, ” Jag kan inte ge dem en ny Ark, men jag kan ge
dem det här”.
”Det hörde han i ord, ordagrant och det fick han som svar på en fråga under
bön, om varför och hur han skulle göra i Israel, dit Moshe skulle föra honom,
vilket de kommit överens om. Moshe blev också inspirerad.
Han var faktiskt mycket seriös och mycket övertygad, har jag förstått, i sitt
uppsåt att få veta och förstå.
”Och här då”, Mattias tog fram en ny sida, ”det här hände när mamma och han
var nästan nygifta. Då han hade en period av frenetiskt sökande efter sanningen,
för han var övertygad om ett evigt liv och en andevärld. Han sökte i alla
religioner och inom spiritismen, som han senare kunde läsa om i skrifterna, att
det var för-bjudet av Gud. Besynnerligt och talande för sig självt. Tydligen
farligt. Man kunde tydligen hamna på fel ställe om man inte fick väglednig.
Hör här, sade Mattias och läste högt ur Svens dagbok; ”Jag hade bibeln framför
mig och läste den i den del där Hesekiel talar om framtiden och om saker som
hände under den asyriska fångenskapen vad gällde Efraims, Israels barn som de
kallades, de som levde i det nordliga riket ovanför Juda stams rike, när de
fördes bort till fångenskapen vilken prefeterna varnat för, om de inte omvände
sig.
261
262
Jag hade läst att det var möjligt för anden att frigöra sig från den fysiska
kroppen under vissa omständigheter, vilket även fanns beskrivet i bibeln när
någon helig man bland Israels barn hade gjort det för att se var fienden befann
sig, alltså gått ur kroppen så att han uppifrån kunde se över situationen.
Jag satt vid bordet i rummet och började meditera på så sätt att jag medvetet
ansträngde mig mentalt att koppla bort mina kroppsdelar, armar, ben och
koncentrerade mig på enbart tanken samtidigt som jag bad inom mig på något
sätt.
Någonting började hända som var obeskrivligt och det går inte att förklara, men
jag kände inte min kropp utan med min fysiska syn kunde jag se bordet
uppifrån, och därmed mig själv. Jag upplevde en skräck till döden och jag
upplevde en fruktansvärd känsla, rädsla för något jag inte behärskade.
Det tog en stund innan allt blivit normalt igen och jag kände nu att hjärtat slog
snabbare än någonsin tidigare av rädsla, men jag hämtade mig efter någon
halvtimme. Nu visste jag att jag bestod av kropp och ande, utan tvekan. Men jag
vill varna alla som försöker, att låta bli, det är farligt, även om jag klarade mig.
Det går lika bra med bön, innerlig bön med åtrå och känsla om man vill veta och
förstå gudomliga saker”.
”Och här då”, sade Mattias och läste vidare, ” vi hade en gammal Wolkswagen
bubbla som det blev trångt att åka i med tre barn jämte packning och vid ett
tillfälle var det nästan olidligt. Jag uttryckte mig kanske lite dumt om
förhållandet, så Lena sade, ” det är väl för många av dina andar också härinne,
vid den tidpunkten var hon inte så medveten som hon blev senare”.
”Jag tror att Sven var med om och upplevde mer än vi kan ana”, sade Eva.
”Ja det vet jag”, svarade Mattias och det var väl därför han senare kom i kontakt
med mamma och fick uppleva det han gjorde precis som ett uppdrag eller mission. Han hade de kvalifikationer som behövdes för att få den vägledning han
fick. Han blev ett verktyg för något större.
Han hade en livmedikus, en broder i kyrkan, som han alltid gick till när han
behövde råd och hjälp och han rekommenderade en bok av någon som hette
Ritchie, en läkare som han litade på och som skrivit ned upplevelser han själv
varit med om under ett hjärtstillestånd i krigstid.
Jag har läst den själv och den är fantastisk. Under det där hjärtstilleståndet
upplever han saker som förklarar mycket om den värld vi lever i kontra
262
263
andevärldens olika dimensioner. Vem som helst kan söka under författarnamnet
och finna boken som är översatt till svenska. Läser man den så förstår man
verkligen att det finns andevärldar och dimensioner”.
”Om man så att säga korsvetenskapligt undersöker och jämför all den kunskap
som finns i skrifterna med fysiska upplevelser och förhållanden jämte annat
intressant kommer man fram till oanade resultat”, sade Niklas.
”Här har jag ritningar och förklaringar till de första grova patentansökningarna,
innan den riktiga lösningen kom fram. Det här är det första, det som HP har fått
till sina generatorer fast kanske lite bättre”, sade Mattias.
”Nej nu börjar jag bli trött”, sade han, vi går till vila och låter Joakim klara det
andra”,
”Eller hur Joakim, du hör av dig om något skulle gå snett”, sade han på sambandsfrekvensen.
”Ja definitivt, men jag tror inte att de kommer att göra något förrän sent i
morgon kväll tidigast. Vi har dem under uppsikt uppifrån, från sidan och
underifrån hela tiden, tro mig på mitt ord, vi grejar det”.
”Ja flickor och pojkar, då tar vi oss till hotellet, äter, mår gott och sover gott i
natt också, eller vad sägen ni”, sade Niklas.
Det var bara att hålla med efter en spännande och intressant dag med massor av
upplevelser.
De satt och åt på terrassen och tittade ut över San Sebastians hamn som
fortfarande var stor, även om högre upp på land nu. Eftersom Spanien nu var en
Ö tillsammans med Portugal, så var sjöfarten ännu mer intensifierad än tidigare.
Mattias satt och tänkte på hur han vid ett tillfälle suttit och tittat på valarna som
simmade norrut utmed Oregons kust. Det var på en hög utkikspunkt vid
Newport och så tänkte han på Paddan som var på väg norrut som en stor val
utmed kusten och som kanske skulle vara framme i morgon. Kanske lite
långsökt men i alla fall.
”Mattias, är vi för trötta för att få höra lite mer om Sven och det han stod för,
jag tror inte det för nu börjar det bli intressant”, sade Eva energiskt.
De andra höll med entusiastiskt.
263
264
”Okay då, titta här på ritningarna så skall jag förklara. Han var övertygad om att
jorden var en skapelse och att allt trots allt måste vara en fråga om teknik och
mekanik i grunden. Det enda han kunde jämföra med närkrafterna i en atom var
det magnetiska flödet som också var konstant och speciellt när det gällde de nya
magnetmaterial som kom fram på den tiden. Materialet var keramiskt och behöll
sin kraft, sitt flöde over time även om det inte var helt rent och fulländat.
Han började experimentera för att finna mekaniska lösningar och fick bra
kontakt med ett företag som hette Hyab och en man som hette Åkesson som
ägde det. Han började köpa små magneter och monterade dem i olika typer av
system för att försöka få en lägre input än utput rent mekaniskt.
Han lyckades få fram ett antal lösningar som verkade fungera i ett riktigt motsatsförhållande och gav in ett flertal patentansökningar genom en god väns goda
vilja, som han inte blev rik på, men han hjälpte till ändå. Staten gick också in
med pengar vid ett tillfälle genom ett riskkapitalbolag men ville inte fullfölja
projektet.
Han talade med en del männikskor på vetenskapsakademien som sade att man
kanske inte försökt att lösa problemet mekaniskt men teoretiskt var det
ömöjligt.
På tekniska högskolan var han flera gånger hos professorer och docenter men de
ville inte delta i experimenten och inte heller ABB:s chefer eller forskare.
Ja, han försökte med ett ytterligare stort antal människor och institutioner men
inga ville delta fullt ut så han byggde helt sonika en fungerande modell själv
och sedan var det ingen hejd på viljan att få veta hur man skulle göra, från runt
om i världen.
Därefter kom det en tid när mycket började raseras genom naturkatastrofer och
terrorism och med ett stort antal härdsmältor runt om i världen. Speciellt i Östeuropa där de kraschade både här och där. De spred död och förintelse. Allt
elän-de kom inom loppet av några år, det som man trodde skulle ta åtskilliga
decen-nier.
De rent tekniskt mekaniska lösningarna fungerade bra, men den slutliga flödesmodellen, likt en kärna med elektroner uppbundna av en konstant blev bättre
men ändå inte det slutgiltiga.
Hans hängivenhet och tro gjorde att han lyckades till slut. Han gav aldrig upp,
någinsin, trots alla bakslag och motgångar. De första slantarna i hans imperium,
gjordes på några speciella båt- eller farkostmodeller för nöjesanvändande eller
kan man kanske säga träningsmodeller, för att kunna förena nytta med nöje. Det
264
265
speciella var att de gjordes så billiga och enkla som möjligt så att många kunde
köpa dem och de hann säljas i några år.
Det mest speciella av allt var att han vidhöll sin ståndpunkt att ett land måste
kun-na klara sig självt med livsmedelsförsörjningen och inte förlita sig på andra
och det tänkandet förde han ned i den absolut viktigaste enheten i samhället,
familjen. De som lyssnade på honom hade matförråd för ett år minst, samt egen
odling av basföda. Han förstod vad som skulle hända och kunde läsa tidens
tecken, sunt förnuft.
Det här är bara några axplock av det hela.
Nej nu orkar inte jag längre, i all fall”, sade Mattias, nu kryper vi till kojs.
Och det gjorde de.
Risken för regn där nere var ju minimal, så det blev en vacker morgon att vakna
upp till igen.
Vad ingen av dem tänkte speciellt mycket på var att, under natten rullade
dimmorna upp över land från havet och de var ordentligt täta och fuktmättade.
De hade undrat vad det var som låg under alla plantor, buskar och träd både på
dagar och nätter så de hade frågat lokalbefolkningen. Man berättade att det var
fårull som glesats upp och lades ut för att dimmorna skulle fångas upp av dem
så att det bildades vatten som rann ned i jorden och då kunde sugas upp av
växterna.
Faktum var att det blev ansenliga mängder fria från salt och det gjorde att växterna kunde överleva och frodas. Det var urgammal kunskap som användes av
förbundsfolket från början. Tala om inspiration och vägledning.
Tillsammans med avsaltningen av havsvattnet räckte det för de dagliga
behoven.
”Jag börjar redan längta hem Mattias”, sade Eva där de satt på balkongen och
morgnade sig och mådde bra. Frukosten som de beställt upp på rummet
smakade bra.
265
266
Vid horisonten tornade ångmoln upp sig från rörelser i den Atlantiska sprickan,
bottenryggen. Man kunde se det ibland när vinden låg på mot sydost även om
det var väldigt långt borta. Man visste inte vilka djuphavsbottnar som skulle
trycka upp vattenmassorna ytterligare, då när havsdjupen skulle återge sitt
vatten.
”Det är du inte ensam om, jag tror vi gör det allihop. Så fort vi ordnat upp våra
affärer här och det tror jag vi kan göra i dag, så åker vi hem. Borta bra men
hem-ma bäst som motto, håller fortfarande”, sade Mattias. Jag måste bara kolla
upp med Joakim hur det förhåller sig med bevakningen just nu”.
”Hur går det Joakim”.
”Det fungerar ungefär som vi trodde. Paddan ligger på etthundrafyrtio meters
djup någon kilometer utanför kasernen. Så vi är beredda på allt och håller oss på
behörigt avstånd för att inte bli avslöjade. Det gäller att rädda så många människoliv som möjligt. Emellertid, den här paddan liksom den som besökte oss i
roslagen har en miniubåt på toppen, den är kraftigt bestyckad och fullastad. De
lär nog inte ta några risker enligt deras mått mätt.
Vår plan är att tvinga upp den till ytan när och om minin lämnar den och har
dockat. Vi stör all kommunikation och gör som vi planerat i övrigt”.
”Jag förmodar att ni har tillräckligt med folk för operationen”.
”Vi har fått förstärkning. Greg är här med ett gäng för att lära sig eftersom de
kommer att få samma problem på sitt håll när det beger sig där, och jag hoppas
få vara med då”.
”Bra”, sade Mattias, ”vi ordnar upp affärerna här och beger oss hemåt så fort vi
är klara. Jag ordnar med en ansvarig för bygge och allt det andra. Vi hörs och
lycka till. Vi vill gärna ha en rapport senare, det är olidligt att bara vänta men vi
fyller ingen funktion här i övrigt, så hej då”.
”Jag återkommer, ha det bra”, sade Joakim.
Det knackade på dörren. Det var Niklas och Zeb med fruar som undrade om de
var klara för utgång. Mattias förklarade situationen för dem och sedan gav de
sig iväg ut på stan.
266
267
Större delen av badstränderna var borta men San Sebastian var fortfarande en
högfrekvent besökt bad och semesterort och som jag sagt tidigare var den som
hamnstad mer betydelsefull nu än någonsin tidigare.
På stadsbyggnadskontoret var de nu hjärtligt välkomna och det var inga
problem att få köpa mer mark för ett rehabiliteringshem eller för att bilda vissa
utveck-lingsföretag utmed den nya kusten. Man gnuggade händerna för nya
arbetstill-fällen och verkade helt främmande för kommande problem. Tiden stod
tydligen stilla för dem vad som än hände, fantastiskt obegripligt. Tydligen levde
man lugnt om man inte tänkte för mycket.
”Jag tror vi är födda på fel ställe och på fel plats”, sade Zeb.
Helt klart var att det inte fanns någon direkt feodal styrning utan man höll den
ordning som behövdes just för att deras eget område skulle fungera bra. Man
skattade för sitt eget bästa och en mindre del förhandlades fram när det gällde
infrastruktur och övergripande måsten. Fri konkurrens under sunt förnuft utan
girighet, hur det nu kunde ha utvecklats åt det hållet, väldigt grovt förklarat.
De kunde inte finna någon korruption vilket de tyckte var förvånandsvärt, men
mycket bra. Då skulle det gå att förhandla fram något bra för framtiden i den här
regionen för de gillade den och människornas stil.
”Niklas, kan du be Art komma ned hit för att ta hand om ruljansen som byggledare och anställa lokal arbetskraft. Sätt honom in i situationen och sen har han
fria händer att utveckla och förbättra i samråd, som vi brukar”, sade Mattias.
”Det är snart gjort. Kan han börja med en gång. Jag tror han kommer att dra upp
riktlinjerna och principerna och skaffa en arbetsledare. Det här är peanuts för
honom med tanke på vad han gjort tidigare”, svarade Niklas, ”han kommer att
vara projektledare”.
”Bra, för vi skall lägga upp viss tillverkning här. Trakten och miljön är, tycker
jag, det bästa jag sett och upplevt på länge. En del arbetskraft kommer vi att få
från kasernen och Paddan tror jag. Transporter hit med legodelar blir inget problem. Jag tror också att vi kommer att få användning för kasernen, jag har
massor med vilda idéer när den har rensats”, sade Mattias, ”ta och spåna lite ni
också för jag kan väl inte i det här läget vara ensam om att ha inspirerats, det
gäller oss alla, er med flickor. Det här med egna flytande öar är inte alls någon
dum idé, att vi inte kommit på det själva, tidigare”.
”Han kan till och med pendla varje dag om det skulle behövas, avståndet är ju
det minsta problemet, eller hur”, sade Zeb.
267
268
”Ja, ni har helt rätt”, sade Mattias, ”jag har tydligen tankarna någon annan stans
just nu, sorry”.
De förberedde en stor Liahona och begav sig hemåt.
Ingen skall tro att det inte hade varit febril verksamhet vad gäller den så kallade
underjordiska byggnationen under den här perioden. Hangaren och
undervattens-slussningen, därifrån var redan klar. Nedanför den sprängda
byggnaden hade de byggt en ordentlig brygga med vågbrytare utanför. Bryggan
var väl tilltagen med utslussningen innanför vågbrytarna och under dem. I
övrigt var infarten konstru-erad enligt samma princip som vassinfarten ute vid
lantstället. Jag visar en bild på den och resten av stället.
”Dom här paddorna som vi lägger beslag på modifierar vi och använder för råtransporter, jag menar som rena materialleverans fartyg. Jag har redan talat med
Kaj som har fått tillbaka förtroendet från regeringen och försvaret och ordnar
det. Den första paddan har vi redan färdig. Den är fantastisk i sin funktion”,
sade Mat-tias.
”Vi har fått egna ut- och inflygningskanaler av luftfartsverket och under vattnet
har vi ingen konkurrans alls. Vi har fåt monopol på bevakning och motåtgärder
tillika på vad man vanligtvis kallar en legosoldatstyrka, samt en budget därpå
som vi får disponera efter eget tycke.
Kaj jobbar för oss men håller i samarbetet, där vi i princip bestämmer själva.
Han hade en föredragning om våra resurser och hans förslag blev billigast. De
föll helt till föga, när han berättade om vad vi åstadkommit och hur vi
samarbetade med den enda supermakten, som finns kvar, vilken bett oss om
hjälp”, förklarade Nik-las.
”Med andra ord står vi för totalförsvaret”, sade Zeb. Med tanke på de
erfarenhet-er som Joakim fått och har, så är han väl som klippt och skuren för
det ledarskap-et, eller vad säger ni. Jag kan knappt bärga mig av längtan att få
höra hur de har löst eller löser uppgiften med kasernen och Paddan.
”Det säkraste är att slå på autopiloten och låta koordinatorerna sköta resten”,
sade Mattias när de närmade sig Svedala. ”Det nya programmet klarar det bättre
än jag kan göra det och jag känner inte till de nya korridorerna”.
De stora Liahonorna var så gott som identiska med de mindre till utseendet men
så otroligt mycket större och komfortabla inuti. Till och med tefatet fick stryka
på foten utrymmesmässigt.
268
269
”Nu ligger det precis rätt i tiden att bjuda in de ansvariga för de regimer som
fortfarande är relativt intakta, för en redovisning av den globala situationen på
klotet. Skall vi låta Kaj arrangera det”, frågade Niklas.
”Det tycker i alla fall jag låter bra”, sade Mattias, ”vad tycker ni övriga. Ni
flickor vet ju lika väl som vi hur saker och ting ligger till, så vad säger ni?
”Vi tror inte att han är någon säkerhetsrisk längre, så vi håller med er”, svarade
de med en mun.
”Ja, han har ju sett allting redovisat för sig. Han har till och med fått umgås med
USA:s president och en del senatorer och dessutom riskerat livet för er skull, så
det borde inte finnas några hinder som ligger i vägen, och dessutom så är han en
skicklig förhandlare och dessutom kunnig på de flesta områden”, sade Eva.
”Då säger vi så då”, sade Mattias, vill du Niklas informera Willy och staben i
övrigt om våra beslut och arrangera det här”.
”Yes sir”, sade Niklas.
”Jag har något jag tänkt mycket på länge. Vi har faktiskt en enormt fin organisation och väldigt omfattande och vi kan väl inte nog berömma utvecklingen
och tillverkningsenheten”, sade Zeb jag vill väldigt gärna göra något för dem
om jag får”.
”Du har fria händer”, sade Mattias, toppen, och ett bra omdöme så sätt igång
snarast möjligt och gör det oförglömligt. Jag håller med dig tusenfaldt och vill
du ha hjälp i något avseende så säg till, är vi alla överens om det också”.
Nu sade alla ett rungande Jaaaaa!!!!!
”Det här måste ha varit inspirerat, det känns så obeskrivligt bra så att jag blir
rörd till tårar”, sade Eva och tack för att vi fick lära känna er pojkar, det tycker
vi och känner för, alla tre, väldigt mycket som just, trillingar. Vi brukar alltid
tycka un-gefär lika dant om det mesta”.
”När det gäller ekonomin så har vi inga problem, inga som helst, så låt det kosta
vad det kostar. Vi kan skanna fram diamanter ur jorden om det behövs. Förstår
ni vad jag menar”, sade Mattias allvarligt. Det är ruskigt att förstå hur
priviligierade vi är, så vi får inte bli övermodiga utan hålla igen och göra allt
seriöst och efter-tänksamt”.
269
270
Det blev alldeles tyst när de alla satt där och smälte det som Mattias just hade
sagt. Eva brast i gråt och alla hade tårar i ögonen.
”Vi är inte ensamma just nu, jag känner i anden att Sven och de andra är med
oss på något sätt, det liksom vibrerar runt oss, men låt det vara nog, nu går vi
ned i vattnet strax”, sade Mattias och försökte dölja hur rörd han var när han
sade ett tyst, Tack”.
De gled mjukt ned i vattnet och Liahonan leddes framåt av bärvågsstrålarna som
sändes av bottenfyrarna. De slussades in i den första kammaren och sedan
vidare till uppställningsplatserna där det var torrt och behagligt. De blev väl
servade och mottagna som vanligt och Mattias knuffade till Zeb som förstod
och nickade menade.
Zeb sade till dem, ”det känns fint att bli väl mottagen och servad, tack skall ni
ha så väldigt mycket och kramade om en av de yngre pojkarna som hjälpte till.
Den kramen gäller er alla”.
”Jag tror vi skall bygga ett antal semesterbyar på strategiska platser och med
olika fritidsaktiviteter som kan passa alla på något sätt så att man har ett brett
utbud och kan välja efter eget intresse. Det jobbar vi på”, sade Mattias när de
var på väg upp i sina kassettvagnar.
Det var liv och rörelse överallt, såg de, när de tittade ned från kontrollrummet
högt ovanför landskapsfabriken. Ville de titta på något speciellt så var det bara
att zooma in platsen och tala med vederbörande. Det var samarbete och
öppenhet i allt samt en väldig massa människor med självförtroende och
integritet. Ett folk att lita på. De var så långt man kunde komma mot ett i tanke
ord och handling och man förstod att alla behövdes för helheten.
Det hade blivit mörkt. Joakim var länkad med den stationära satelliten, vilket
han varit i flera dagar nu. Ett antal Wolfar simmade omkring både paddan och
kasernen och de fick en synkroniserad bild på skärmen över hela området.
270
271
Han tyckte fortfarande att kasernen var enormt stor och maffig. Den hade gått
uppåt till ungefär tjugo meters djup och den plombning som de hade satt dit, vid
slussnings rampen var borttagen.
”Miniubåten är aktiverad och gjörs i ordning för färd”, rapporterades det från en
av Wolfarna. ”Det är full aktivitet i Paddan. Vi hör många, väldigt många röster.
De har gått upp till fyrtio meters djup och närmat sig kasernen. Det minskade
trycket har gjort att de frigjort inspektions fönstren och vi har blivit belysta och
synade under stor förundran när vi cirklar omkring dem som just hungriga
vargar.
”Vi ökar avståndet för de har tydligen möjlighet att skada oss. Vi kan se rörliga,
liksom mynningar som rör sig, några fram och på sidorna. Vi håller oss på
avstånd och skannar i stället. Bilden är översatt och bra, som att se i dagsljus.
”Ni ser väl själva, att miniubåten just nu har frigjorts och är på väg mot rampen,
eller hur?
”Ja vi har läget under kontroll”, svarade Joakim, vi har en styrka på tio man
mellan landningsrampen och kasernen. Toppluckan till landningsdäck är fortfarande plombad. Med tanke på den nivå de ligger på just nu kommer de att
docka först för att rådgöra”.
”De kommer att gå upp helt efter dockningen och ut genom minin om vi inte har
bedömt helt fel”.
”De Wolfar som skall spärra linorna gör det på direkt order. Inta era positioner
nu och lägg er med nosarna utåt för att undgå upptäckt”.
--De som skall oskadliggöra Paddan lägger sig också i position, nu. Se till att
drivaggregaten sätts ur funktion och det kan ni börja med nu, men utan att röja
er.
De såg hur minin drogs fast och hur kasernen började röra sig uppåt mot maximalläget. Vattnet forsade från rampen och nedåt med ett dån.
--Vi avvaktar och var beredda.
De såg hur toppluckan öppnades. Belysningen tändes på rampen och fyra man
började klättra upp på stegen helt ogenerat och omisstänksamt.
Plombningen hade tagits bort även på rampluckan så när de inte kunde finna
något fel gav de order om öppning. Den stora luckan började glida åt sidan och
271
272
en stor ljuskägla lyste upp natthimlen av ljuset som kom inifrån. Männen stod
på sidorna och tittade nedåt. De pratade med dem som var på väg uppåt.
Rotorbladen på en helikopter blev först synliga och sedan såg man huvudena på
ett stort antal personer runt om.
”Det här passar in på de scenarion vi gått igenom”, sade Joakim i sambandssnäckorna. Precis när plattan nått toppen slår vi till”.
”Action, Nu”.
Alla hade sina order och speciella uppgifter.
”Klart Wirarna, de är spärrade”.
Tre stora Liahona kom ut ur mörkret och lyste upp kasernen och
landningsbanan som vore det på dagen i fullt solsken. De män som skyulle gå
ned i kasernen gled ned för attacklinorna och de som gömt sig mellan kasernen
och banan befann sig nu bakom och runt helikoptern.
”Stå stilla och upp med händerna, ni är helt omringade”, hördes Joakim säga
med myndig röst.
Det fanns inget att göra för kasernmännen och det insåg de omedelbart, utsatta
som de var utan att kunna slå till reträtt.
”Helikoptern säkrad”.
”Paddan säkrad”.
Rapporterna kom slag i slag. Det hade inte varit svårt att plomba torpedluckorna
när Paddan var helt manöveroduglig.
De män som befann sig uppe på däck och blev omhändertagna var hela
ledningen och de hade fallit till föga totalt och var nog lättade på sätt och vis.
Det framgick av reaktionen när de informerades om allt som hänt både till lands
och till sjöss. När de fick reda på att Chenkel levde och var internerad var saken
klar. Inget motstånd alls.
Men man avslöjade inte Wolfarnas roll i sammanhanget.
272
273
”Fy attan vad det luktar”, sade Joakim när de var nere i kasernen. ”Inte undra på
att det inte fanns någon motståndsvilja kvar. Det här är det värsta jag sett och
luktat i alla mina dagar”.
Det var inga problem att få information av de män som tagits som informatörer
och som nu leddes runt i kasernen och besvarade frågor. Det fanns ca etthundra
inlåsta människor sjanghajade för att säljas till olika nöjescentra och det skulle
finnas lika många till i Paddan som de ännu inte äntrat. Många var mer döda än
levande, så de kontaktade polisen i staden som följde med ut tillsammans med
ett antal purrade läkare och sjuksköterskor.
Nu var Joakim och hans män auktoriteter och de styrde och ställde på ett
effektivt och ansvarsfullt sätt. Det lokala folket var bara imponerade och
samarbetsvilliga och framför allt förbluffade när de förstod vad som pågått i alla
år utan deras vetskap. När de såg Liahonorna, legosoldaterna, beväpningen och
ledarskapet förstod de att de hade med auktoriteter att göra.
En av poliserna som började ana sammanhanget frågade, ”är det ni som fick
huset sprängt i luften och som har börjat köpa mark för att etablera er här”.
”Det stämmer”, svarade Joakim, ”så vi kommer att träffa varandra då och då”.
Han såg mycket nöjd ut men sade bara, ”Jaha” och lade till, ”är det era flygplan
och ert folk”, och Joakim nickade ja till svar.
”Det var som------”.
Joakim var tvungen att väcka Mattias som fick live rapporter och bilder. Niklas
och Mattias var vid hans sida på nolltid.
”Joakim, agera som du finner bäst och vad gäller krediter så har du tillgång till
allt du behöver, ha inga betänkligheter”, svarade Mattias och sneglade på de
andra som nickade.
Han sade till den som ledde undsättningsgruppen att de skulle få ersättning för
de kostnader som förorsakades dem och att han skulle stå för alla transporter.
Det var bara att rekvirera den hjälp som behövdes.
De fann åtskilliga ton opium och andra droger från mellanöstern i kasernen och
i Paddan och en hel del annat också som polisen lade belag på.
273
274
”Chenkel har väl antagligen haft monopol på all droghandel i Europa, så det är
inte undra på att han kunnat bygga upp den organisation han hade, med alla tillbehör”, sade Mattias.
”Jo Mattias, jag har talat en del med lokalbefolkningen och de vet att längre
söd-erut och i sydeuropa har hagelplågan orsakat stor förödelse och dödat
hundratusentals människor och troligen fler för att inte tala om boskap och grödor.
Visserligen kan man förutsäga när de kommer, men de har ställt till med
ofattbar förödelse och många, väldigt många förbannar Gud för den plågan och
som vi har varit helt förskonade från.
”Vadå, lite hagel har väl inte gjort någon större skada”, sade Mattias.
”Det här är inte hagel som vi är vana att få över oss när det händer. De här
haglen bildas snabbt från onormalt hög höjd av någon anledning och när de når
marken kan de väga upp till tretton kilo, alltså varje hagelklump. Jordens
vacklande mag-netfält gör att atmosfärskikten förändras vilket resulterar i att
vattenmolekylerna dras uppåt och kyls av på ett annat sätt än tidigare. När vi
bygger här nere så må-ste vi tänka på att vi måst ha stabila, mycket stabila
betongtak, om vi vill vara förutseende”, sade Joakim.
”Visserligen har jag hört talas om det, men inte i de här termerna. Då måste det
vara en del av anledningen att de satanistiska sekterna drar till sig folk i
mängd”, sade Mattias. ”Många vänder sig mot Gud, men det verkar ointelligent
och oupplyst”.
”Just det, bland annat. Antingen förstår man, att det är en del av den sista tidens
skeenden och skyddar sig mot det och accepterar scenariot vi en gång själva
godkänt för jordelivets egen skull, eller så förbannar man det på grund av dålig
tro eller kunskap.
Det går naturligtvis bara att acceptera det som händer och att sedan göra det
bästa möjliga av det”, svarade Joakim och att be om inspiration och vägledning.
Det verkar som om stendyrkarna råkat mest illa ut i sina områden”.
”Jag och mitt folk har lärt oss väldigt mycket sedan vi träffade er och det börjar
kännas som om vi skulle kunna påbörja vår egen offensiv. Jag måste ju erkänna
att detta med undervattensstäder eller kaserner är genialiskt. Vem har tänkt på
det, i alla fall inte jag. Det är så långt ifrån mina intressesfärer och tankar som
man kan komma. De hade ju till och med egna odlingar därinne, med artificiellt
solsken, så nära man kan komma det riktiga. Men betänk hur okänsligt de
274
275
behan-dlar andra liv än sina egna”, sade Greg som hade Luke vid sin sida, men
nu som andreman.
”Jag tror att det du kommer att möta i Stilla Havet och i Atlanten, på er sida, är
något mycket större och bättre organiserat”, sade Zeb.
”Det tror jag också, men vi är övertygade om att den teknologi vi nu har tillgång
till överträffar motståndarnas med hästlängder, även hos oss”, sade Luke.
”Ja och mottot är ju att spara människoliv”, sade Greg, annars skulle det bara
vara att utplåna dem helt och fullt. Nu gäller det att klippa av livsnerverna så att
leveranserna slutar fungera och sedan leverantörerna. I grunden är det samma
mönster och äckliga hantering som ni nu har stoppat delvis, så det är nog ingen
större skillnad med reservation för omfattningen, som du påpekade Zeb”.
”Allt hänger på överraskningsmomentet”, sade Mattias. ”Om de inte anar er
närvaro så kommer de inte att ställa några krav eller att fullfölja några hämndaktioner eller några andra strategiska motåtgärder. De har med all säkerhet höjt
beredskapen ordentligt. Ett gott råd, börja med några Wolfar och vänj dem vid
dem. Om dom inte visar någon extra nyfikenhet eller misstänksamhet så kan
man, tror jag planera resten ganska lätt. Det gäller att kartlägga deras rörelser i
minsta detalj innan ni slår till”.
”Kan vi låna några av era män”, frågade Greg.
”Du har ju sett dem i aktion så det är bara att handplocka. Vi ställer upp, eller
hur”, sade Mattias och fick bara jakanden till svar.
”Willy, vi har väl en stationär satellit över varje ställe vi disponerar”, frågade
Mattias.
”Naturligtvis har vi det, varenda rörelse från något som närmar sig oss kontrolleras inom vissa gränser, så det finns alltid en beredskapsstyrka som är väl
tränad och alert. Du vet ju själv hur de är bestyckade. Det är satelliten också och
den reagerar omedelbart om det behövs. De flesta är bemannade och speciellt
275
276
över San Sebastian. Över huvudbasen i Svedala har vi fyra stycken
bemannade”.
”Har ni funnit någon kasern i Östersjön”.
”Javisst, tre mil utanför Helitec, alltså utanför flodmynningen. Den är ungefär
lika stor som den utanför Spanien och tydligen byggd enligt samma koncept.
Det var därifrån som vår Padda kom och det var nog den enda de hade. Troligen
har de helikoptrar och några flygplan, enklare modeller”.
”Skall vi göra slag i saken och eliminera riskerna för en eventuell attack från
dem, vad tycker vi om det”, frågade Niklas.
”Om vi skall hjälpa Greg så måste vi ha ryggen fri själva först, det är så vi måste
resonera”, sade Mattias, så det är bara att be Joakim förbereda och att få honom
att förstå situationen. Detta med tanke på vad Chenkel sade om oss”.
Greg bad att få vara med, om även den här operationen, för att själv få pröva
visst material och få mer erfarenhet.
”Jag vet nog vad han vill prova på”, sade Zeb skrattande, ”det är naturligtvis
Wolfarna och det har jag all förståelse för”.
”Willy, tala med Joakim och Greg och förbered för ett omedelbart tillslag och se
till att all annan tillgänglig personal omgående gör klart i San Sebastian så vi
slip-per tänka på den biten. Se till att de bästa möjliga av ortsborna får några
ledande befattningar lokalt hos oss”, sade Mattias och att vi får styret och
ordningsmakten på vår sida. Det verkar finnas hederlighet lokalt bland folket i
sammanhanget. Att vi ställer upp och hjälper till där vi kan, måste förankras hos
dem och det utan krav på gentjänster från vår sida”.
”Det skall bli gjort”.
Operationen gick lika bra som den förra i alla sammanhang men det var i det
närmaste förutsägbart. Det hade med god planering och med kännedom om
människors sätt att tänka i vissa situationer, att göra. De hade försett de
nordiska länderna med allt elände man kunde tänka sig, droger med mera av det
vi redan känner till, men lagret var nu så gott som slut av både människor för
handel och droger, därför att inga nya leveranser hade kommit och inga nya
kontakter hade kunnat tas, nu när livsnerverna var avklippta.
”Har vi någon aning om var källan finns till drogerna och eller vilken utskeppningshamn eller ställe de använder”, frågade Mattias.
276
277
”Jag skall se på rapporterna”, sade Willy och sökte vidare på nätet. Vi fångade
upp Paddan i Gibraltar på sydsidan så platsen eller hamnen måste ligga på den
sidan någonstans, men det är en lång sträcka. Var de stora odlingarna finns, det
vet vi ju redan och troligen kommer de därifrån.
Numera kan man med relativt stora båtar gå ända upp till Turkmenistan och
Teheran är en hamnstad numera. Där förekommer dagligen jordbävningar och
bergen sjunker ned och förskjuts. Det verkar som om vi måste granska området
ingående och det kan vi göra från våra stationära satelliter och sedan sätta en
massa människor att analysera materialet”.
”Okay, sade Mattias, verkställ så sakteliga det du har funderingar på. Hinner vi
med att tillverka det material vi måste få fram för att vara effektiva”.
”Du kan inte ana vilka robotlinjer man har tagit fram till ett löpande band. Det
går att ändra till nya produkter allteftersom det behövs. Det är bara att byta
program”, sade Niklas. ”Alla mänskliga misstag är ett minne blott, i alla fall när
det gäller tillverkningen”.
”Hur har vi det med tillgång på råmaterial” frågade Mattias.
Du kommer inte att tro det här men vi har kommit ned och kan arbeta med processer på molekylnivå i många avseenden och kan nu nästan använda vanliga
matvaror för att få fram våra nödvändigaste kompositer, lite skämtsamt sagt,
men ändå allvarligt för det är en stor del av sanningen.
Vi kan också återanvända mycket ur atmosfären och luften omkring oss och det
gör vi med framgång. Det låter vansinnigt men kretsloppet kan fungera bättre
och vi har alltså funnit lösningar med oanade resultat.
Verner von Braun sade redan på sin tid att ingenting kan försvinna spårlöst och
den principen har vi börjat använda på återvinningssidan i alla avseenden. Vi
har alltså inga problem alls”, svarade Zeb. Vi härmar även den naturliga
biologin med framgång.
”Den biten måste jag titta på någon gång, det låter intressant”, sade Mattias.
”Det skulle du gilla och bli fascinerad av. Vi tror, med anledning av det vi sett
genom våra experiment, att det på gränsen till molekyl och atomnivå finns
partiklar som styr på ett intelligent sätt och att de kan förändra och bestämma
DNA koder, som till exempel livslängd och vad du vill i övrigt.
277
278
Men då kommer vi in på så kallad andlig styrning och intelligent materia som
vi ännu inte kan se utan bara förnimma och det har med tro att göra på något
sätt”, sade Zeb. Vad jag menar är att vi sett med egna ögon hur förändringar
skett enligt våra önskningar när vi behövt vissa egenskaper. Det stöder tron på
vår uppgift som sådan.
Tänk på alla nobelpristagare som trott att de lyckats på grund av sin egen
förträfflighet, de har bara varit verktyg i förändringen av scenariot.
Fåfänglighet. Naturligtvis måste den fysiska kroppen vara ändamålsenlig för
sina uppgifter, men inspirationen är styrd”.
”Det är inte så konstigt att Kristus kunde gå på vattnet och att vatten kunde bli
vin”, sade Mattias.
”Ja, då är vi väl klara med vårt och kan ställa oss till Gregs förfogande, eller
hur”, sade han och tittade på Joakim.
”Allt är packat, lastat och klart, för avfärd”, svarade Joakim, ”det är bara den
personliga delen som i så fall måste klaras av tills i morgon”.
Greg och hans stab hade bråda dagar. De var just nu samlade i plenisalen för ett
senatorsmöte i avsikt att redovisa vad som hänt sedan sist och för att få goda råd
och idéer. Det saknades inga senatorer och aldrig hade väl så många, tillhöriga
ett sånt här möte, varit närvarande på en gång. Numera var det ingen som ville
missa möjligheten att få vara med i något avseende, av många skiljda orsaker.
De flesta tänkte fortfarande inte längre än näsan räckte. Det skulle fordras mer
än en hagel-klump på tretton kilo, eller strax intill för att fatta vad som var på
gång. Sus och dus in i det sista. ”På den tiden skall människorna vara---”.
Den så kallade religiösa hysterin som man kallade den, var överallt ett resultat
av skörlevnad trots bättre vetande nu när tecknen började visa sig på allvar och
att det blev känt bland vanligt folk att den absolut sista tiden var inne och
påbörjad. Bildligt talat var klockan bara någon sekund före tolvslaget med tanke
på att allt tar tid att rätta till.
Presidenten var idel öra och ovanligt alert. I just detta möte var han enligt
regler-na en av dem, med samma rättigheter och jämbördig. Utanför var han
deras över-huvud och landets president.
278
279
Greg redogjorde med tal och bilder för de operationer han och några till hade
varit med om i Europa. På det här sättet blev allt upphausat och näst intill rena
vilda västernäventyret. Överlägsenheten i tillslaget blev så enormt markant på
det här sättet.
Just kasernidén var någonting som imponerade och satte fantasin i sken hos
samtliga närvarande. Man undrade och spekulerade i vad man skulle finna vid
tillslagen i stilla havet.
Tefatets härjningar på de asienbaserade baserna fanns i gott minne, men de var
frukter av landsregimer bestående av maktdespoters storhetsvansinne och tankebrist.
Han visade bilder på bägge tillslagen, bilder som översatts av animeringsprogrammet genom skannern så att det var som att se allting live utan grumliga
störningar.
Wolfarna blev extremt verkliga och många undrade hur man kunde dressera
hajar på det viset så att de kunde spana och kunde ha kameror på sig. De fick
inte se de tekniska detaljerna eller veta något om prestandan eller att de var
fabricerade. Delfiner kände man ju till minsann. Men verkliga och levande, det
var dom, hajarna.
”Det var som -----”, ungefär.
Han presenterade även Netcom, för dem som inte varit med tidigare och det som
hänt det sista halvåret, inklusive äventyret i San Sebastian. De flesta hade inte
en riktig uppfattning om omfattningen av landförändringarna i Europa eller i
mellan-östern eller att Spanien med omnejd nästan brunnit upp, bokstavligt talat
och att många av människorna hade svårt att klara sig för dagen, alla de som
överlevt naturkatastroferna, trots att det varit Europas trädgård tidigare. Lugnet
före stormen, det var nu det.
Greg förklarade att teamet från Netcom skulle vara med i deras tillslag och
behjälpliga med att kartlägga och spåra upp spindlarna i näten.
”Vi vet ungefär var omlastningsstationerna eller undervattenskasernerna finns
belägna därför att de fungerat som relästationer vid kontakter per telefon, troligen för att säkra samtalen, men med satelliternas teknologi har det haft precis
motsatt effekt”, berättade Greg.
279
280
”Vi kan av säkerhetsskäl inte vid det här tillfället avslöja några strategier eller
något annat som rör den här operationen. Det enda vi kan säga är att det är en
omfattande rörelse som förser hela Nord och Sydamerika jämte Canada med
droger och underlag för prostitution samt att den även står för annan
brottslighet.
Med tanke på marknadens storlek och på att vårt största problem är just
brottslig-heten så är det antagligen en mycket stor och omfattande organisation.
Vi är pisk-ade att komma åt distributionsvägarna, tillverkningen och ledarna för
att få stopp på verksamheten. Vi har en plan för tillvägagångssättet som verkar
hållbar och effektiv. Bevakningen har pågått i nu tre månader så vi har kartlagt
det mesta utan att avslöja oss.
Som ni nu hört och förstått så finns det en policy i vårt arbete nu för tiden som
inte får tummas på och det är total överlägsenhet vid tillslagen och ingen blodsspillan. Det sker en detaljplanering som saknar motstycke i vad som hänt i
dessa sammanhang tidigare. Vid startskottet sker tillslaget på alla platser
samtidigt och våra psykologer ligger steget före i bedömningen av mänskliga
tänkesätt. Det gäller alltså att förutse allt så långt som möjligt och längre och det
är gjort.
Det förekommer otroligt mycket korruption i dessa affärer, mer än vi kunde ana.
Det förstår ni säkert med tanke på Senator Endin och flera andra som ni sett
komma till föga. Ni som är här i dag har synats in på kalsongerna och godkänts
för att få komma hit i dag, men om någon trots allt inte är helt ren i sammanhanget, så råder jag den eller de personerna att koppla bort det gamla tänkandet och
görandet för det kommer, tro mig, inte att bli något lyckat slut för er.
Kom i stället i lönndom och ge oss de informationer ni har så låter vi udda vara
jämt. Det är ett förslag som är väldigt, för att inte säga, för storsint, men
presidenten har godkänt förfarandet och det gäller utan reservationer, låt oss
säga två timmar framåt”.
En av senatorerna reste sig upp. ”Kommerndör Greg, President, jag vet att vi är
flera, här i församlingen som, även om vi inte aktivt deltagit i korruptionen,
troli-gen känner till en hel del som kan vara till nytta. Vi har haft och har
kontakter med personer som troligen är, eller kan vara huvudmän i härvan”.
”Nu vill jag meddela er öppet att vår informationsavdelning från och med nu
kommer att vara med oss för att ta till sig de eventuellt nya kunskaperna. Ni
behöver inte uppge era namn eller positioner, utan dem känner vi till här i
församlingen och bedömer därefter sannolikheten, om det ni säger kan vara
riktigt, så passar pusselbitarna in, tar vi dem”, sade Greg.
280
281
De tog hearingen på stående fot, för alla insåg att det inte fanns något att dölja
eller komma med i lönndom och den inställningen uppskattades verkligen.
Många frågetecken rätades ut på kort tid och Secret service som nu följde
konferensen och korskollade de nya uppgifterna meddelade att de fått en klar
bild av toppstyrningen och den verkade mer än troligt riktig och absolut tillräckligt säker för
att förbereda ett tillslag snarast.
Det där med att de synats in på kalsongerna tog tydligen skruv ordentligt tänkte
Greg och småmös, vilket många andra säkert också gjorde. Tänk om alla dåliga
samveten kunde synas ändå. Och tänk om de kunde omvända sig frivilligt och
erkänna fel och brister. Vilken värld vi kunde ha haft tillsammans.
”Vi kommer att hårddra och besluta hur vi skall gå till väga när Netcoms
mannar kommer hit om några dagar. De har en kapacitet som inte ens vi kan
mäta oss med, men så strikta och etiska regler som vi aldrig har kunnat leva upp
till tidig-are. Det är inte längre profit och makt som är eller får vara drivfjädern i
ageran-det och framför allt inget så kallat köpslående eller strategiskt tänkande.
Det är Ja eller Nej och Rätt och Fel som gäller fullt ut, inga kompromisser”,
sade Greg och satte punkt för mötet som talmannen avslutade.
”Då är vi på väg, äntligen”, sade Mattias
Det var en imponerande armada som just nu befann sig över Nordpolen, numera
helt vattentäckt, på väg mot UTHA- öknen där de skulle upprätta baslägret och
där Greg väntade med sin personal.
Tefatet hade Mattias stationerat mitt ute över Atlanten i höjd med tidigare
mexikanska golfen utanför Sargassohavet i höjd med Kane-sprickzonen, nja
inte nära, utan på sin vanliga höjd, men så att det gick att överblicka och
kontrollera just det området. Man skannade just nu området där den första
länken upptäckts vid telefonsamtalet.
De gled sakta ned mot landningsbanorna, tolv stycken Liahonor efter varandra,
helt sakta och kontrollerat. Sex av dem var av den nya typen lastfarkoster av
imponerande mått. Samtliga hade samma form och utséende, men i olika stor281
282
lekar. De största var något större än flygvapnets tidigare så kallade
herkulesplan, och kunde inte konvertera till undervattensfarkoster men man
jobbade på det. Genom att balansera med viktreduceringen behövde man inte
bygga det lätt.
Som vanligt, naturligtvis, så väckte de uppseende bland den stationära
personalen som inte kunde förstå det de såg. Sådant hade man bara sett på film.
Greg, Luke och några till som varit med tidigare skrockade för sig själva när de
såg så många fågelholkar på en gång, men de tyckte själva att det var
imponerande.
”Kul att se er så snart igen”, sade Luke och log uppskattande emot dem. ”Det är
väl lika bra att vi börjar lägga upp strategier och sammanför alla fakta vi känner
till”.
”Vi har valt att förlägga oss här i öknen därför att vi inte vill väcka uppsèende
och för att det är lätt att nå Stilla Havet och Atlanten ned över Centralamerika.
Vi har möjlighet att upprätta temporära baser på det nya fastlandet i tidigare
Mexi-kanska golfen. Visste ni förresten att hela städer från tiden före Kristus
har kommit upp i dagen, alltså ruinstäder”, efter landhöjningen där.
”Det vill jag gärna se”, sade Mattias. ”Jag kan börja med att tala om för er, att
under den länkstation som ligger utanför Sargassohavet finns ett riktigt monster.
Vi trodde inte att det var en kasern först, så stor är den och det var svårt att
upptäcka den precis i utkanten öster om tången.
Den är byggd som en pyramid både uppåt och nedåt och den övre toppen är
själva länkrelästationen. Beroende på djupet är den förankrad med en lina i
centrum nedåt och den ligger precis som i mitten av vattenströmsvirveln.
Men hör här då, den har fyra sidor och varje sida är femtonhundra meter lång
och höjden – djupet, centrumaxeln är femhundra meter lång. Volymen är alltså
enorm, så man undrar verkligen var dom kan ha byggt den och vilka. Det
återstår att se hur den fungerar. Den verkar, så vitt vi kan förstå vara gjuten,
tätad och armerad. Transportmedlen dit är troligen begränsade till båt, ubåt och
helikopter”, avslut-ade han. ”Det är allt vi vet so far”.
”Med tanke på den volymen får man inte utesluta ubåtar och kärnvapen. Det
finns och måste ha funnits enorma resurser för att åstadkomma detta”, sade
Greg betänksamt. ”Hur djupt låg den när ni skannade den”, frågade han Mattias.
”Sjuttiofem meter ungefär”, svarade Mattias.
282
283
”Vet ni om det finns radioaktivt material ombord”.
”Det är ingenting sagt om det, men Greg, skall vi ta oss en titt på det i kväll, vad
säger du”, frågade Mattias.
”En liten utflykt skulle väl inte skada och det bästa är väl om vi är några
stycken Wolfar, så att det ser naturtroget ut om vi skulle bli observerade”.
De bemannade några mellanstora Liahonor och flög utanför kusten ned mot
Panama och över det nya landområdet, det vill säg nästan hela Mexikanska
golfen.
”Greg, vilken väg tog vattnet vid den extrema landhöjningen, det måste ju ha
varit en naturkatastrof utan like”, frågade Mattias.
”Det var det också, det var millioner och åter millioner människor som spolades
ut i havet både österut och västerut, men höjningen började först norrifrån så
utspolningen drabbade allt söderut med Sydamerikas nordspets som en vattenklyvare i och med att landet där pressades uppåt.
Det gick inte så fort men skadorna blev oöverskådliga i alla fall. Det är inte
bara där som Sunamis har satt sina spår, det sker dagligen överallt just nu, så
inga går säkra och några småöar finns inte kvar längre, utan bara de stora
kontinenterna som du vet. Det dröjde inte länge förrän man insåg att alla länder
var tvungna att klara sig själva inom sina egna möjligheter eller i koalition.
Det går inte att med ord förklara det som hände. Det var så overkligt att man
inte tror att det kunde gå till på det här sättet. Men det var lindrigt mot mycket
som hänt sedan dess. Som du vet har vi alltid haft stora hagel som fallit,
speciellt över västkusten, men de som faller nu för tiden är tre gånger så stora. I
början på tvåtusentalet och tidigare var de som tennisbollar, då kan du tänka
dig”.
”Jo jag har hört talas om dem och om ännu större. Det går inte att sätta sig upp
emot naturkrafterna, utan bara att skydda sig om det finns möjlighet”, sade
Mattias.
Det förunderliga är att människorna har anpassat sig till detta, trots allt. Det är
svårt att fatta att så många kunde göra sig goda dagar i skörlevnad med skygglappar för ögonen och hörselskydd för öronen. Precis som vårt lands västkustboende, jag menar de som bodde närmast vattnet hela vägen ned till Mexiko, de
bara försvann. Trots att de kände till sprickorna bodde de kvar som om
ingenting kunde hända, i ett Sodom och Gomorraförhållande i väldigt stor
283
284
omfattning. Då hade de förståndiga lämnat för inlandet i alla fall”, berättade
Greg.
De flög utmed kusten, söderut från Oregon, efter att ha gått rätt västerut över
Klippiga bergen. San Fransisco var borta liksom alla andra städer ned till
eldslandet och större delen av klippiga bergen hade sjunkit nedåt och utåt mot
havet. De hade blivit ett skydd mot erosionen. I höjd med Panamakanalen
svängde de österut mot Sargassohavet.
”Om jag inte såg det med egna ögon skulle jag inte tro att det var sant”, sade
Mattias när han tittade ned på landbacken. Bara obebyggd mark så långt ögat
kunde nå. De flög på låg höjd ca etthundra meter.
”Jag måste säga att tiden läker såren snabbt i alla fall”, sade Mattias. Det där
med fröer var nog inte så dumt i alla fall, men jag kan berätta för dig om vad
som sker utanför ostasiens kuster och det kommer att få återverkningar över
hela klotet, så att det kommer att börja vackla än mer.
De djupa vattengravarna, de stora sprickorna håller på att gå ihop och det är
enorma mängder vatten som måste ta vägen någonstans. De zunamis som hittills
rasat är ingenting mot det som kommer snart så vi måste förbereda oss om det
går.
Regnvattnet hade fått saltet att sjunka ned och växtligheten prunkade redan
överallt liksom att allehanda flygfän trivdes bra. Kontrasterna är som lugnet
före stormen”.
”Man kan nästan börja spekulera i om det inte vore bäst att bara tänka på sig
själv och göra det som kan göras för att man skall kunna överleva själv”.
”Allting av vikt har flyttat inåt landet och det är tydligen visdom i det. Det
verkar som om det finns ett bättre underförstått vetande i naturen eller hur det
nu är. Ibland slår mina tankar knut på sig själva och ju äldre jag blir ju
påtagligare blir det för mig”, sade Greg. ”Det är kanske därför som Indianerna
alltid talat om Moder Jord som något levande väsen”.
”Det är väl kanske en sanning med modifikation”, svarade Mattias. Jag tror att
det mesta ingår i det scenario som vi själva accepterat och att det sedan
verkställs genom vissa vedergällningar och skeenden som vi som förutsägbara
människor ”själva” ställt till med. Tänk bara på Sodom och Gomorra som
förintades genom eld och jordbävningar bara därför att homosexualiteten var så
utbredd och destru-ktiv i motsats till avsikten med människans liv och
284
285
destination. Den fria sexuali-teten har bokstavligt talat dödat tusentals millioner
människor de sista tjugo åren och det var inte menat så enligt lagen.
Och det är bara ett exempel. Det finns andra oräkneliga principexempel på
samma typfall i vår tid och i världshistorien. Gå bara till skrifterna och se vad
profeterna förutsagt i detalj”.
”Jag har aldrig brytt mig om att fördjupa mina tankar på det sättet utan arbetat
krasst i det nuet som finns runt omkring mig och har funnits under min livstid.
Med andra ord så långt som näsan har räckt”, sade Greg, ”men nu börjar jag
skönja en annan dimension på tillvaron tack vare er.
Första gången jag visade er vad som höll på att hända i Independence Missouri
och i Kirtland tyckte jag att det låg ett löjets skimmer över det, men inte nu
längre. Nu vet jag att man flyttat den kyrkliga verksamheten från Salt Lake City
som blivit en dekadent stad och att det var planerat från början, på 1930 talet,
även om många inte förstod det, inte ens de initierade”. ”Vad var det som
hände”.
De samspråkade om livets allvar där de gled fram över marken. Enligt
situationsskärmen närmade de sig nu det som fanns kvar av Florida och det var inte
mycket som var nämnbart. De andra Liahonorna låg på sidorna om dem.
”Enligt instruktionerna är det bäst att gå ned söder om sargassohavet intill
tången där vi lägger oss på tjugo meter auto”, sade Mattias. Då kan de
omdirigeras om det behövs”.
”Okay, då bemannar vi kassetterna och ger oss iväg. Vi får satellit styrning hela
vägen”.
De låg nu med nosarna mot varandra.
Greg och Mattias tog plats i sin kassett som apterades i Wolfen. Slussen
vattenfylldes och de gled ut i havet liksom de andra.
”Vilken känsla av styrka och frihet och vilken komfort trots allt”, sade Greg när
de gled fram genom vattnet och tittade på de andra. Vi har väl samband, eller
hur, får vi en rapport. Två här, tre här osv”, tills alla hade svarat.
”Uppför er som hajar nu”, sade Greg och skrattade. Ligg inte på kolonn utan
snarare på oregelbunden linje. Jag skämtar bara, gör som vi har planerat så blir
allt bra, lycka till”.
285
286
Greg och Mattias kände sig som vanligt, bägge, som pojkar med en ny, fin och
exklusiv leksak. Det var fantastiskt att glida fram mellan de långa tångrankorna.
Det var en uppsjö av små och stora fiskar runt omkring dem som kilade ut och
in mellan rankorna. De hade redan fått sällskap med ett gäng mindre hajar som,
inte vet jag, bara var nyfikna och inte förstod vad det var de råkat ut för.
De gjorde huden strömförande för säkerhets skull, om nu någon i desperation
inför det obegripbara skulle vilja bita i dem. De visste ju inte hur hajar
kommun-icerar, men om de nu skulle följa med hela vägen så skulle det bara se
bra ut om någon såg dem. De tittade på Luke och hans kamrat som simmade
bredvid dem och det såg skrämmande ut.
”Fy tusan för att möta en sån här best i verkligheten”, sade Greg, ”de är ju rena
dödsmaskinerna och ser väldigt skräckinjagande ut”.
”Vet du hur de är konstruerade, Greg”, frågade Mattias.
”Nej det vet jag faktisk inte, inte en aning”.
”Den här klotkassetten vi sitter i har en väldig styrka mot tryck. Vi kan gå ned
på djup långt över flera tusen meter. Wolfens kropp är inte något ihåligt skal i
vanlig ordning, utan är fylld med samma vatten som finns runt omkring oss, så
inget tryck kan skada den, utan det är bara kassetten som måste utstå den biten
och den är stark och säker, tro mig.
Vattnet i den övriga fisken har samma tryck som vattnet har utanför. De delar
som ger rörelse och kraft är massiva och tål större tryck än något här på jorden
kan ge men tekniken är genial och påminner om vanliga musklers fysiska
arbete, förutom turbinen som är rörlig rent mekaniskt.
När kassetten apteras kopplas kommandopunkterna ihop och sedan är det bara
att köra. Kommunikationen sker genom magnetiska bärvågor och ultraljud
vilket innebär att de inte kan avlyssnas eller uppsnappas med den teknologi som
finns tillgänglig på Jorden i dag. Bra va”, sade Mattias.
”Helt klart”, sade Greg, ”nu känner vi oss alla säkrare och det var en bra
förklar-ing, eller hur”, sade han till de andra som instämde skrattande. ”Jag
skojar inte utan är gravallvarlig och imponerad även om det lät annorlunda”.
”Jag lägger ut en översiktsbild så att ni kan se var ni befinner er i förhållande
till målet”, sade Zeb från Tefatet. ”Ni är nu ca fem minuter från målet med den
286
287
fart ni håller. Bli nu inte chockade, för ni kommer inte att tro era ögon när ni får
se komplexet”.
”Hur djupt är kasernen förankrad”, frågade Mattias.
”Just där är det bara fyra hundra meter djupt och underlaget är en långsträckt
sandbank i nord- sydlig sträckning. Det förekommer omfattande underjordiska
aktiviteter längre ut vid den atlantiska centralryggen. De nordiska och
europeiska landområdena rör sig öster och söderut, liksom vrider sig och den
amerikanska plattan rör sig väster och söderut, men saktare”.
Den var verkligen något att titta på och beundra. Ett mästerverk. Den som
desig-nat bygget hade gjort ett snyggt och funktionsdugligt jobb. Kasernen var
enorm, både i storlek och estetiskt. Högst upp övergick den i en fyrkantig
rörfunktion med en, troligen helikopterplatta högs upp som antagligen skulle
rymma fyra eller fem stora helikoptrar.
Det fanns en dockningsplatta på varje sida på den övre delen.
”Det här är ju en åretruntbostad för flera hundra personer”, sade Greg, ”jag är
mycket nyfiken på hur den är disponerad inuti”.
De gled alla framåt på behörigt avstånd runt hela komplexet tillsammans med
de mindre hajarna som inte lämnat dem. De hade alla specifika order om vad de
skulle iaktta, dokumentera och lägga på minnet.
”Jag får utslag för radioaktivitet”, sade Mattias, så Zeb du måste se till den blir
skannad i detalj. Det är nog det mest intressanta jag sett någonsin i den här genren. Jag undrar var och hur den har byggts”.
Greg tittade och tittade och var alldeles begistrad. Benjamin, eller jag,
berättaren, som var med på alla tillslag och dokumenterade och filmade låg nu
kanske trettio meter bakom alla de andra och det såg verkligen maffigt ut när de
gled fram med-an stjärtfenorna sakta pendlande i vattnet, fram och tillbaka.
Småhajarna var bety-dligt livligare och rörde sig mellan kasernen och dem.
Det går inte att beskriva i ord, det bara är så, det måste ses.
”Är vi klara nu, har alla fått sin information”, frågade Greg.
Svaret blev positivt och de hade order att inte stanna längre än nödvändigt.
”Det kommer ett objekt mot er rakt norrifrån och det är ett stort sådant med god
fart”, rapporterade Zeb.
287
288
”Uppfattat”, svarade Greg, vi stannar kvar och två till fyra lägger sig på
behörigt avstånd och håller våra ryggar fria, liksom du Benjamin och din
kollega. Zeb, du rapporterar alla eventuella förändringar”.
De fortsatte att i sakta mak, tre fyra knop, cirkla runt anläggningen.
”Det var ingen dålig gej”, sade Mattias när de såg farkosten närma sig ur det
massiva mörkret längre bort. Undervattensfarkosten var mycket större än paddorna och betydligt mer avancerad. Den kunde definitivt hålla relativt hög fart.
Den främre delen, manöverdelen tydligen, för de kunde se ett antal personer
peka mot dem och småhajarna genom panoramarutan, den var ordentligt
tilltagen i storlek. Det här var en ren transportmaskin, gjord för att kunna forsla
stora kvantiteter last under vattenytan, kanske högst på något hundratal meters
djup.
Greg och Mattias gick rakt emot farkosten och strök förbi framför den varvid de
tog några bra närbilder.
”Tack för våra kompisar”, sade Greg, ”de får det hela att se mer naturtroget ut.
Jag inser antagligen inte hur väl kamoflerade vi är själva. Huvudsaken är att vi
hela tiden rör på oss för hajar kan inte stå stilla därför att då strömmar inte
vattnet genom gälarna och de dör kvävningsdöden”.
”Den här tar vi när den lämnar kasernen”, sade Greg, ”för då kan vi se vad de
pysslar med och jag kan inte tänka mig att de kommer norrifrån för att lämna
last. Mattias, skulle du vilja välja ut några man som kan åta sig det, av dina
gubbar och låta några från mig vara med och lära sig”.
”Inga problem det ordnar vi. Kan du avvara Luke, han var med under hela förra
tillslaget och behöver kanske få sig en extra omgång. Det gäller ju speciellt, att
just nu oskadliggöra farkosten när det är lämpligt”, sade Mattias. ”Utåt sett ska
den bara försvinna spårlöst”.
De gav sina order och lämnade två fullt bestyckade Liahonor kvar med personal
och flera Wolfar.
”Kontrollera om de har en spårrutt att navigera efter, exempelvis signalfyrar, för
det skulle underlätta betydligt för oss om vi vet det”, sade Mattias. Tänk också
på att de kan försöka komma åt er ur jaktsynpunkt för jag tror att de hämtar en
stor del av sin föda från Havet, så håll er på behörigt avstånd och var
vaksamma. De kan ha snabba jaktfarkoster därinne. Ge er inte in i onödig
konfrontation och ha alltid en backup”.
288
289
”Hur i all sin dar kom du att tänka på något sådant”, sade Greg, vad får du allt
ifrån egentligen.
”Vi ”måste” tänka på alla eventualiteter”, sade Mattias, ”för det är det enda
sättet att bemästra dem och ligga steget före.
”Så sant, så sant”, sade Greg med en suck. Men jag tycker att det fungerat bra i
dag och jag älskar den här leksaken som ändå är så användbar. Och det här med
kassettsystemen, jag menar att kunna använda dem i flera olika sammanhang är
helt outstanding”.
”Vem gör anspråk på den här nya marken”, frågade Mattias när de flög över den
på vägen tillbaka. Det är ju enorma arealer”.
”Just nu tror jag inte att det är någon tvistefråga och ingen har visat något
intresse av att bry sig längre eller har några resurser att ta itu med det över
huvud taget. För de flesta gäller det att överleva för dagen. Det är dåligt med
mat och oorga-niserat i största allmänhet och det gäller hela samhället, överallt,
i alla länder. Tyvärr som vi redan vet, tar de starka för sig och bryr sig inte så
mycket om medmänniskan”, sade Greg.
”Blip”. Det var Zeb som hörde av sig.
”Det där med ledfyrar var bra. Jag har en komplett karta över de färdvägar som
de använder. Det är för bra för att vara sant. Återigen visar det sig att de underskattat motståndet och möjligheten att bli avslöjade, totalt. De måste tro att allt
motstånd i hela världen är så dåligt och utslaget att de kan klara av vad som
helst utan bakslag och att det bara är att ta för sig. Underskattningen är till vår
fördel, tack, tack och slut.
”Nu när vi sitter här helt lugnt på väg hem så skulle jag vilja fråga dig om en
sak Mattias. Hur kommer det sig att du är så övertygad om att din kyrka är sann
och att jorden och allt annat är en skapelse och förberett enligt en plan för
människo-barnen”.
--Jo, använder man sitt sunda förnuft och synar vissa förhållanden runt omkring
sig, det vill säga om man vill förstå och få veta svaret på frågorna när, var, hur
och varför när det gäller livet och vår planet så börjar man åtrå till att få förstå
och då kommer tron in och blir stark. Man liksom anar och vet utan att ha fått
några direkta svar.
289
290
Då börjar man söka ursprunget och läser skrifterna och får ett vittnesbörd i
anden, om att människan består av två komponenter och att kroppen, av kött
och ben inte kan vara helheten är väl självklart för vem som helst med lite vett i
huvudet.
I skrifterna får man svaren på frågorna och genom bönen får man vittnesbördet,
det vill säga vetskapen. Att våra kroppar inte kan ha tillkommit genom evolutionella slumpar står klart för vem som helst om man börjar syna kompliciteten i
systemen. Det finns inte en enda möjlighet i evigheter att den kan ha tillkommit
utan en intelligent yttre påverkan och styrning och då är saken helt klar”,
svarade Mattias.
”Det finns en massa sanningar men finns det en riktig och slutlig sanning när
det gäller religioner och samfund”, frågade Greg och tydligen ville han få veta.
”Du sade förut att du tidigare tyckte att det låg ett löjes skimmer över vad som
händer i Independence Missouri, men där har du sanningen och början på allt
som händer i Staten Israel just nu”, sade Mattias.
”Tänk dig in i tanken att det kanske inte är slut när din kropp dör och begravs.
Tänk dig att du kanske lever vidare i en andekropp, en sådan som Kristus hade
innan han föddes till jorden av Jungfrun Maria. Ett skeende och ett resonemang
som vi till och med vetenskapligt kan förstå i dag. Han förklarade ju själv att så
var fallet, genom profeterna. Något sådant kan man inte fabulera om och allting
stämmer korskollat med skrifterna, de äldsta. Allt talar för att det jag säger är
sant.
Tänk dig in i tanken, Greg, skulle det inte vara fantastiskt om det vore som jag
säger”, sade Mattias.
”Jovisst, naturligtvis, helt klart”, sade Greg eftertänksamt. Visst skulle det vara
det”. Man riktigt såg hur han försvann in i tankevärlden.
”Då har du det frö som kan börja svälla inom dig om du ger det näring, det vill
säga, börjar tänka, filosofera, fundera, studera och be bön, och då har du ett
löfte om att få ett vittnesbörd om sanningen, av Gud personligen. Så enkelt är
det, men så få bryr sig, därför att de nöjer sig med det som finns runt omkring
dem daglig-en. I våra andekroppar finns ihågkomsten slumrande, en känsla eller
förnimmelse och att människans medvetande inte finns i den fysiska kroppen är
mer än logiskt fysiskt fundamentalt, så är det och så ligger det till”, sade
Mattias.
290
291
Greg tänkte så det knakade och försökte verkligen nå tanken fullt ut, på ett evigt
liv i framåtskridande. Evigt!!!
”Jag kan berätta för dig senare, när vi har mer tid, om upplevelser och
berättelser om upplevelser som är mer än tillförlitliga, bland annat mycket som
hände min far, men det är inte så man bygger upp en tro men det kan hjälpa till
en bit på vägen”, sade Mattias.
De var nu framme vid brytpunkten där de skulle flyga in mot UTHA – öknen.
”Ni kanske inte visste det, men det ni pratade om och det du berättade om,
Matti-as, hördes på hela vårt kommunikationsnät och nu är det många som är
intress-erade”, sade Pete, en av Liahona kaptenerna.
”Zeb”, utropade Mattias.
”Ja, Ja, Ja, -- jag kunde inte låta bli, jag är idel öra för dina kloka utläggningar
och tror att fler är det och jag hade rätt, eller hur. Det här anförandet var lite
speciellt och vi har ju fullt samband hela tiden, är det inte så.
”Ja, Jo, nu talar vi inte mer om det och om någon vill fråga något så är det bara
att komma till mig, så är det med det”.
Greg skrockade bredvid honom och sade, ”men det var verkligen mer än intressant och nu har jag börjat fundera, för att inte säga grubbla ordentligt, men det
kanske behövs. Jag har börjat se en ny dimension, liksom”.
De gled sakta ned på landningsplattan.
När alla kommit ur Liahonorna samlades de för en genomgång och för att se på
det material de samlat in. Lustigt nog var det Benjamins bilder på dem själva,
alltså på Wolfarna som de var mest fascinerade av. Det var ett skådespel som
hette duga, att just se dem och de små hajarna med kasernen i bakgrunden. Och
när Greg och Mattias passerade precis framför undervattensfarkosten gick det
ett sus genom rummet.
”Det är ju helt fantastiskt vilket skådespel det är och vad vackert det är därnere,
men nu övergår vi till verkligheten. Vad var det egentligen vi såg och vad kan
vi göra åt det”, sade Greg.
”För det första är det en fantastisk anläggning och de har någonting som är
radio-aktivt därinne. Men vilka mått. Den är ju enorm”, sade någon.
291
292
”De har i alla fall ingen kärnreaktor för att få energi. Värmen hämtar de ur havet
på samma sätt som bergvärmehämtning fungerar och troligen får de el på det
sättet också men det finns säkert andra energikällor också”.
”Den undervattensfarkost vi såg hade inga torpedluckor eller något annat för
uppskjutning men på kasernen finns det luckor upptill, två på varje sida
nedanför helikopterplattan, alltså åtta stycken”.
”De har fyra ramper med antagligen fyra kärnvapenmissiler i varje. Rent
praktiskt kan de i så fall skjuta av åtta missiler samtidigt och totalt sexton
stycken”, sade Zeb, som skannat uppifrån, ” När ni säger att det finns
radioaktivt material där-inne kan jag bara tyda bilden uppifrån på så sätt”.
”Vi törs inte ta några risker, så vi måste bränna bort dem. Kan vi göra det på
samma sätt som vi gjorde i första vändan med Tefatet”, frågade Greg.
”Problemet är att det kanske finns oskyldiga människor därinne och vi vet inte
heller hur stor bemanning de har”, svarade Zeb.
”Då måste vi avvakta undervattensfarkostens avgång och se vilken rutt den
kommer att ta och när vi vet det slår vi till. Vi visar vår överlägsenhet och får
information, liksom tidigare”, sade Mattias.
”Zeb, vad har du gjort för att kartlägga rutternas destination”, frågade han
vidare.
”Vi vet var de har sina depåer, de är alltså lokaliserade och jag har stationerat
satelliter över dem”.
”Okay, är det svårt att få fram ett operativt schema och ett tidsperspektiv, tror
ni”, frågade Greg.
”Du vet ju själv Greg vad som måste göras, så bli inte otålig”, sade Mattias.
”Okay, förlåt, Luke kan du ta hand om och leda planeringen, jag har fått så
mycket att tänka på att jag nog behöver koppla ifrån ett tag, åtminstone få en
god natts sömn. Ta Joakim till hjälp, han är ett sånt där planeringsgeni har jag
förstått och sett, med egna ögon”.
” Det har varit en lång dag och det finns ingen anledning att vi tröttar ut oss
helt, vi fortsätter i morgon”, sade Mattias, det är väl så att ingen har lämnat
kasernen ännu, stämmer det Zeb”.
292
293
”Ja det stämmer och vi har bevakning med nytt folk som varskor när det sker, så
vi kan koppla av så länge. Det gäller väl att oskadliggöra den så långt från
kaser-nen som möjligt, eller hur”, frågade Zeb.
”Det är riktigt, men då måste vi lösa alla andra knutar också inom något dygn.
Vi måste stänga alla möjligheter till kommunikation, samtidigt, enligt samma
mön-ster som tidigare om det skall lyckas. Vi har med en betydligt farligare
motstån-dare att göra nu, med möjlighet att vedergälla om de kommer på vad
som är på gång eller blir varnade. I morgon samkör vi scenariot och
detaljplaneringen för det måste alltså klaffa mångdubbelt bättre än tidigare även
om det tidigare varit perfekt i det närmaste”, sade Mattias.
”Det här tillslaget blir tvunget att hanteras mer vittförgrenat och globalt, därför
att vi har ett flertal personer på ställen långt ifrån varandra som måste tystas.
Det sk-ulle inte vara helt fel att snabbt försäkra oss om lokala krafters
medhjälp”, sade Greg.
”Då gäller det att få folk utplacerade redan i morgon som kan göra resersch och
knyta relevanta kontakter”, sade Luke.
”Vi har redan tillförlitligt folk både i Argentina och i Belize. Vi måste få
inform-ation om de övriga ställena senast i morgon och förhoppningsvis kan vi
komma över den under morgondagen. Sedan får du Luke ta och sätta dem in i
proble-matiken”, sade Greg.
”Vi är väl överens om att bästa sättet att få folk att tala är att övertyga dem om
vår överlägsenhet på ett psykologiskt riktigt sätt. Detta för att få ett snabbt
resul-tat, vilket vi behöver just nu. Visa vår teknologi, gärna på hög höjd för att
skoja till det lite”, sade Mattias, ”god natt på er, jag går i alla fall och knyter mig
nu”.
”Okay, vi bryter nu då”, sade Greg, ”see you tomorrow than, sleep well”.
_______________________________________________________________
“Förgrymmade klocka”, muttrade Mattias, när den ringde, ”det måste ju vara
mitt i natten och jag har nyss somnat känns det som i alla fall”.
Klockan var faktiskt 07.30 så det var dags för en dusch och sedan frukost
tillsam-mans med de andra på mässen.
293
294
”Morrn, morrn”, sade Greg hurtigt när han klev in i frukostrummet tätt åtföljd
av Luke.
”Det har hänt en del”, sade Luke, ”under natten. Det har kommit en båt till och
den första har lämnat för någon timme sedan med kurs mot NY. I och för sig
stämmer det med en av fyrrutterna men det hade vi inte räknat med. De är
isolerade och kan inte meddela sig med några andra. Just nu förbereder Joakim
för tillslaget och kanske är det redan klart”.
”Lystring!! Joakims röst hördes i högtalaren. ”Tillslaget är klart och farkosten
är säkrad. Kan vi få instruktioner snarast om fortsättningen”.
”Det är lika bra vi sätter igång på stört, de som inte hunnit få i sig någon frukost
får ta den med sig till kammaren, vi måste smida medan järnet är varmt”, sade
Greg.
”Joakim kan vi få en situationsbild”, bad Mattias.
De fick se ett antal bestörta besättningsmän, antagligen och Joakim visade dem i
sin tur Greg och de andra som satt runt kammaren och tittade på dem.
”Har du några problem med att få den information du behöver”, frågade
Mattias.
Infälld i bilden fick de se kasernen med hajarna som simmade runt den
”Kan vi få en rapport från ledarwolfen”, anropade Joakim.
Och det fick de. De visade hur den andra farkosten just nu höll på att göra loss
och hur den lämnade med ett antal Wolfar efter och runt sig.
”Får vi instruktioner om var och när vi skall säkra den”.
”Det skall ni få när vi sett vilken rutt den kommer att ta”, svarade Joakim.
En situationsbild från satelliten som följde den, animerades med wolfarna och
man kunde se allt från olika vinklar vilket såg otroligt mastigt ut, jämte att man
såg rutten på en världskarta. Besättningsmännen var bragta ur sin säkerhet inför
den överlägsna demonstrationen.
294
295
”Visa allt ur tefatsperspektivet dimensionellt”, sade Mattias och de fick se
Tefatet med besättning och allt det andra i olika dimensioner, jämte de tidigare
tillslagen i ostasien, som skedde i början med Tefatet.
”Vi förstår att det är kört”, sade ledaren och vände sig till de andra
medarbetarna. ”Har ni förstått att det är slut för vår del”, frågade han dem. ”Den
här demonstrationen görs väl för att vi skall lämna uppgifter till er, eller hur. Får vi några
löften eller lindring om vi är medelsamma”, frågade han.
”Ni har vårt ord på att ni slipper fängelse i vanlig ordning men ni är tvungna att
rehabiliteras på våra villkor och det blir väldigt humant, utan inlåsning. Ni har
tillgång till all information om vårt pågående rensningsarbete och all annan
infor-mation är tillgänglig om vårt land och samhälle.
Det är inte fråga om något straff utan bara restriktioner som har med kontakter
att göra. Ni blir isolerade från yttervärlden tills vi är klara och ni kommer alltså
att få det bra och konfortabelt”, sade Greg. ”Jag vill bara tala om att ni inte har
tillstym-melse till möjlighet att smita undan eller att rymma för ni kommer att
bevakas med laserautomatik, så glöm alla sådana tankar för ert eget bästa och
det går alltså inte att ringa ut eller något sådant”.
Det fanns ingen hejd på deras meddelsamhet, de gav allt i informationsväg de
kunde erinra sig, reservationslöst.
”Det här är nästan läskigt”, sade Mattias. ”De är ju inga busar utan de flesta
måste bara ha något att livnära sig på och har släppt på alla eventuella moraliska
instinkter. För ledaren på farkosten har det ju bara varit en överlevnadsfråga och
han har rekryterats för sina kvalifikationer som tidigare ubåtsstyrman utan några
lojaliteter till sin arbetsgivare eller till den vandeln i övrigt. Greg, ta honom åt
sidan och ge honom någon uppgift hos oss efter ytterligare närmare persongranskning. Med ny motivation och meningsfullhet kommer det att gå bra”.
”Jag håller med dig”, sade Greg, ”det fixar vi”.
Den rekreationsanläggning som byggts upp i UTHA – öknen gick inte av för
hackor. Visserligen var det en öken men nu blomstrade den även här. Den var så
pass stor att den inte gick att överblicka från centrum, och med alla tänkbara
rek-reationsanläggningar tillgängliga.
”Tänk att den här öknen, fast längre upp, befolkades av ett religiöst folk som
dre-vs ut från flera ostkuststater i mitten av adertonhundratalet och odlades upp
av dem. Öknen blomstrade. Och nu när deras huvudstad i staten blivit
295
296
nedsmittad av ondska och dekadens fullföljs deras intentioner i Independense
Missouri, precis som Profeten sade.
Där skall den gamle av dagar, vår urfader Adam, tas emot för att överlämna
nycklarna till den sista tidshushållningen, millenniumet, för att Templet skall
kunna byggas i Jerusalem och för att Kristus skall kunna komma tillbaka och
regera på jorden i ettusen år, visst är det fantastiskt”, sade Mattias. ”Det nya
Jerusalem före det gamla, en nödvändighet för återställelsen, genom Efraim, de
som kallades Israel norr om Juda land”.
”Jo, helt klart”, sade Greg och sneglade på Mattias, jag önskar att jag var lika
övertygad som du, det måste sitta skönt att vara säker”.
”Det kan du lita på”, svarade Mattias, men jag är övertygad om att du snart
kommer att förstå, för det kan du göra även intellektuellt och förståndmässigt.
För att späda på lite kan jag tala om för dig att trots alla förståsigpåare och
vetenskap-smäns utsagor om andra slutsatser, så låg det ursprungliga Edens
Lustgård just i Independence Missouri, i den trakten och det är därför som
Adam skall komma just dit, där det storslagna Templet just nu byggs jämte flera
andra enorma kom-plex.
Det står förresten i skrifterna att Efraim skulle komma tillbaka till sitt arveland,
”Dit Tillbaka”, till begynnelsen, klart och tydligt, det är bara att även läsa
Moses välsignelser på Juda och Efraims huvuden.
Greg bara tittade på Mattias och sade, ”är det säkert, kan du visa mig det i
skrift-erna”.
”Javisst, klart, tydligt och läsbart. Om just detta står det också, som Jesaja sade,
”På den tiden skall de visas vishet komma på skam och de klokas klokhet bli
om intet, odiskutabelt att det gäller just i denna vår tid, just nu”.
”Om det här du säger är sant, så börjar jag skönja ett sammanhang som jag inte
sett förut, hmm, intressant, men nu har vi annat att ombesörja”.
”Nästa vända vi tar över inlandet skall vi titta närmare på Missouri”, sade Greg
och sneglade på Mattias igen.
”Den senaste farkosten är på väg söderut och såvitt vi kan förstå så har den
destination Buenos Aires”, meddelade Joakim. Jag har gjort som ni sade och har
Justin vid min sida just nu. Han har kollats upp, har svurit trohetseden mot vårt
uppdrag och talat med Presidenten enligt den nya akuta rutinen. Justin har varit
där tidigare och har lokalkännedom. Ni kan inte ana vilka kvantiteter droger
296
297
som byter ägare flera gånger i veckan, hualigen. Bryter vi in i det här syndikatet
så behöver vi inte oroa oss senare”.
”Finns det flera kaserner här i atlanten”, frågade Greg.
”Ja det finns det, två till, en större än den vid sargasso och en likadan utanför
Englands västkust på en bank, den längst ut”, svarade Joakim, tacka Justin för
den informationen. Det var vad vi behövde för att göra avslut och vi kan starta
upp med omgående planering”.
”Ok, tack Joakim och ´Justin, Vill du nu sätta igång tillsammans med Joakim så
får vi det gjort, Luke”, sade Greg.
”Nema problema”, svarade Luke, vi startar upp för en timma sedan”.
”Såja, Såja, nu tar vi det lugnt”, svarade Greg skrockande, ”det är bra”.
De hade blivit en väl sammansvetsad grupp och hade inga problem med
samarbetet.
”Var ligger den största”, frågade Mattias.
”Den ligger utanför Salvador i Brasilien och sedan har de ett antal landfasta
tillhåll så vi kommer att få problem med personal tillräckligt”, svarade Joakim.
”Det verkar som om vi måste ta till Tefatet för en sista omgång och röka ut
ordentligt i just de fastlandsbaserade tillhållen, planera för det, så tar vi
kasernerna som vi gjort tidigare”, sade Mattias. Se till att få fram alla namn och
koordinater så ordnar vi det”.
”Det låter förnuftigt”, sade Greg och såg nöjd ut, ”nu börjar det likna något”.
”Joakim vill du ta befälet övergripande tills vi återkommer”, sade Mattias helt
plötsligt utan förvarning. ”Du har alla befogenheter”.
”Okay det är grönt, men vad har hänt nu då”, frågade han oroligt”.
”Det är inga problem”, svarade Mattias men en mycket viktig sak dök plötsligt
upp som gör att jag måste ge all uppmärksamhet åt den, är det Ok”.
”Helt klart, jag återkommer bara om det blir superproblem”.
Greg tittade undrande på honom, ”wat´s up”.
297
298
Mattias kopplade ur, spärrade sambandet helt och pekade på kammaren.
Greg tittade ned i den och det han såg tog andan ur honom helt. ”Heliga Guds
moder vad är det”, sade han och stirrade på det han såg.
Mattias hade fått en alfakontakt från Niklas och Zeb i tefatet.
”Niklas berätta”, sade Mattias.
”Vi har själva sett det här i bara, kanske tjugo sekunder. Det är helt fantastiskt”.
”Greg, kontakta presidenten och säg att vi hämtar honom inom trettio sekunder
och kontakta två av dina erfarnaste och bästa besättningar i Liahonorna att inställa sig hos oss omgående”, sade Mattias fortsättningsvis.
Sällan hade väl Greg tagit order på det sättet, men fart blev det på honom. Han
gav presidenten direkt ordet att bli hämtad utan diskussion omgående och fick
landningsplats anvisad.
Mattias satte ned Liahonan utanför vita huset inom femton sekunder och de
andra Liahonorna kom lika snabbt på en utlagd bärvåg.
Presidenten kom springande över planen i full karriär. Han hade inte ifrågasatt
någonting efter det tonfallet från Greg, men tittade undrande på honom när han
kanade in i planet.
Greg bara pekade ned i kammaren som gav svaret direkt.
”Det är igen film va”, sade presidenten och Greg ruskade på huvudet.
”Niklas, lägg ut en bärvåg som vi kan flyga in efter”, sade Mattias.
”Det är redan ordnat och vi kan inte se några fientliga yttringar från de enorma
farkosterna. De är mer än enorma, de är ofattbara”, sade Zeb. ”Gå inte in för
snabbt mot oss för det kanske kan uppfattas på fel sätt”.
”Vi dockar in oss och låter vår Liahona ligga kvar häruppe tills vidare på
samma position”, sade Mattias.
”När de närmade sig såg Mattias konturerna av något runt de enorma skeppen,
liksom en dimma som var ännu mycket, mycket ofantligt större än de bägge
skeppen tillsammans”.
298
299
”Här har vi kanske svaret på alla våra frågor, sade Mattias.
Han kände något undermedvetet som liksom viskade inom honom. Som om
någon talade till honom i tankar med ord han inte kunde uppfatta riktigt. Som
om han inte hörde tillräckligt bra. Han ansträngde sig att höra och satte
händerna över öronen och huvudet och gick åt sidan. Han fick plötsligt bilder i
huvudet av tillfället när Sven hämtade Tefatet som han hade beskrivit det men
det här var mer än bilder det var hämtningen live. Och plötsligt visste han att
det här var något gudomligt hur materiellt det än var. Han var en bricka i något
större sammanhang. Och det fick inte förstås för världsligt.
”Hur underligt och enkelt det kanske än verkar så är vi just nu involverade i
något som är bestämt av Gudar genom andevärlden”, sade Mattias till de andra
som titt-ade på honom som om han hade blivit galen. ”Ser ni dimman runt om
de enorma skeppen sade Mattias” och alla tittade mer noggrant än tidigare och
nu såg dom de stora begränsade konturerna av något otroligt, ofantligt ännu
mycket större, en ljusblå jätteellips med en stor brandgul aura. Den var så stor
att de inte hade sett den tidigare, men det var klart synliga nyanser med
konturer.
”Ja det ser vi, det är riktigt”, sade Niklas och de andra nickade, anddäktigt.
”Det är ett sfvärskepp som heter Eternity och de andra skeppen är väktarskepp
som varit med och organiserat livet på Jorden, sedan den skapades” sade
Mattias, han bara visste, som om han redan hade helheten i sitt medvetande, han
förstod inte hur han fick informationen, den var redan klar liksom i en ram eller
den bara fanns där. Han hade tidigare upplevt samma sak i en del andra
sammanhang och då kallade han det för en aha upplevelse men det här var något
mer.
”Mer vet jag inte men det räcker”, sade Mattias med gråten i halsen så att han
knappt kunde prata.
Nu kände de något nytt allesammans och de bävade inför storheten i detta,
något, som de inte ens i sina vildaste fantasier kunnat drömma om, så
förståelsen och känslorna blev verkligen mixade till max, vad var nu detta, mitt
i allt tvivel och svag tro.
De fick uppleva något de inte kunnat drömma om som verklighet.
299
300
”De kommer att landa på Jorden och vi skall följa efter. Vi håller oss i närheten
av dem”, sade Mattias och nu var det ingen som tittade underligt på honom
längre.
”Titta i kammaren”, sade Zeb andlöst.
De såg det stora skeppets besättning och navigationsrum utlagt i deras
kammare. Det var inget tvivel om vem som var ledare. Han hade ett stort
armband på vän-ster handled och var en stor ung man med mycket utstrålning.
Han tittade medvet-et rakt på dem. Han visste.
”De skall gå ned på den plats du och jag pratat om Greg”, sade Mattias. ”Nu vet
vi att sanningen var så nära, så nära men ändå så långt borta”.
Presidenten tittade på dem. ”Ni måste berätta senare vad ni vet som inte jag
vet”, sade han lite indignerat.
”Var så säker på det”, sade Greg allvarligt.
”De börjar röra sig nedåt”, viskade Niklas.
”Vi följer efter dem och landar en bit ifrån så att vi kan se deras öppning och
följa dem”, sade Mattias. ”Vi är inte direkt inbjudna till huvudanledningen till
besöket men är välkomna att vara närvarande”.
”Det är två skepp som sitter dockade med varandra”, sade Niklas, ”vi är som
små löss bredvid dem”.
Presidenten muttrade för sig själv bredvid dem och förklarade sen.
”Kunde förstå det”, sade presidenten. ”Jag var med där innan det där magnifika
Templet invigdes, på en visning. Det är någonting utöver det vanliga här på
jord-en sade han. Och det ligger här i Independence där de säger att Edens
Lustgård en gång låg innan kontinenterna flyttades. Och nu är jag är böjd att tro
att det är sant. Vi har alla hittat hem, hit tillbaka”, sade han profetiskt. Tro mig,
det är sant, nu vet jag det, men det satt långt inne”.
Mattias, Niklas och Zeb hade förstått fullt ut vad han sade och Mattias kramade
handen på Greg som kramade tillbaka.
De såg en begravningsceremoni med många kroppar som skulle jordfästas, de
svävade ut ur det stora skeppet och efter akten kom några män emot dem på väg
300
301
till Templets stora port. En man som presidenten kände kom emot dem och hälsade på honom.
”Honom känner jag sade presidenten, det är Guds Profet på Jorden i dag och de
andra är tolv apostlar.”
De andra tittade på varandra och tycktes säga, ”och det visste han”.
De följde med in i ett mycket vackert och mycket stort förrum där de fick
samtala med några tempeltjänare medan de väntade. De berättade att de byggde
en helt ny stad, ett nytt stort profeterat Jerusalem i väntan på den gamle av
dagar, Adam, som skulle lämna alla nycklar för återställelsen av det gamla
Jerusalem i staten Israel och hålla räkenskap. Sedan skulle millenniet börja, då
när inte så många människor skulle finnas levande kvar på jorden. Det verkliga
eländet skulle snart börja med all kraft.
Efter en halvtimme kom männen tillbaka och Niklas och de övriga blev
inbjudna till Giganterna som skeppen hette.
De nya insikterna de fick gav dem styrka att gå emot Triaderna, den spridda
onda brottsligheten som var mycket stor och den allmänna ondskan som var än
mycket större.
Det blev en hektisk period. Man gjorde alla behövliga tillslag och operationerna
gick bra bortsett från några mindre fadäser. Den behövliga ordningen och
lugnet, relativt, kom till stånd efter tillslagen och en mängd lidande försvann när
man inte längre kunde få narkotika i samma mängder som tidigare och
brottsligheten min-skade och gav utrymme för betänksamhet och gudsdyrkan
bland de kvarvarande människorna för att försoningen skulle kunna verka och
göra sin del.
Benjamin!
Ja, det här är väl i stort vad jag kommer ihåg och vad jag kunnat utläsa av mina
anteckningar. Det har varit en spännande och omvälvande tid, för att inte tala
om lärorik. Den värld vi lever i har blivit lite bättre i alla fall och det gäller
många människor som fått annat att tänka på i stället för att vara beroende av
droger och annat elände.
Jag är bedrövad över att en så stor del som kanske mer än nittiofem procent av
världens invånare fortfarande inte bryr sig om sin egen andliga och eviga
välfärd, därför att de inte ifrågasätter någonting utan är fångade i det världsliga
301
302
stohejet, bara det som finns runt omkring dem för tillfället. Man skrattar, roar
och förlustar sig enligt sina begärelser, in i det sista.
Bara möjligheten att kunna få förstå och få veta att vi är eviga varelser som
lever vidare när människokroppen, som är vårt verktyg, dör, borde få vem som
helst att stanna upp och lyssna till den inre röst som vittnar om detta faktum.
Kristus upp-stod för att vi bland annat skulle få möjlighet att förstå det.
För helskotta, vakna upp och använd dina själsförnödenheter, du som läser detta
nu, tänk till och försök förstå att du kommer att leva vidare efter detta jordeliv.
Din kropp är bara ett verktyg för din ande att använda på detta skapade jordklot.
Vetenskapens tillkortakommande i det här sammanhang är verkligt och stoppar
den fria tanken liksom den osanna religionen gör.
Människokroppen kan omöjligt ha tillkommit genom evolution, det är en fruktansvärt stor livslögn och en omöjlighet. Syna dess funktioner så förstår du. Det
finns uppenbarelse i dag. Läs den lilla avhandlingen, jag skrivit, som kommer
efter denna lilla fiction så kommer du att förstå, förhoppningsvis.
JESAJA. I den sista tiden, ”Jag skall göra de visas vishet om intet och de
förståndigas förstånd skall jag utplåna”.
Fåfänglighet, högmod och stolthet håller oss borta från, verkligheten och
från allvar och sann begrundan.
Det är stort att tänka fritt, men större att tänka rätt.
Gud väntar på din bön och på din åtrå till att nå honom.
Benjamin
302