Överrubrik: Östersund, ett roddbyggarnäste med över tjugo byggen i stan.
The Expendables
Ursäkta den engelska rubriken. Det här är en svensk tidning men när
Östersunds ärrade ess steg fram ur hotrodsmedjorna och samlades på
stripen gick tankarna till den amerikanska actionfilmen The Expendables
med alla hjältarna på samma plats. Och action blev det.
AV LARS-ÅKE KRANTZ (TEXT & FOTO)
– Rooaarr. Ut på raksträckan kom de sida vid sida. De gav och tog ständigt en
decimeter till varandra som en levande organism medan ljudet av 46 cylindrar
böljade i våg efter våg på den rusande asfalten.
Oktober, kyligt, svarta moln. Nä, detta skulle inte bli någon solskenshistoria. Jag
tittade på Annika, min kontakt på orten. Man samlar inte ihop sex rakskurna
hotrod-individualister hur som helst. Annika Danielsson var min lokala
koordinator i jämtarnas rike. Jag stängde skinnjackan, huttrade och tittade
klentroget på klockan.
– Lugn, de kommer. Här är det talade ordet gjutet i heder. De kommer om så
genom drivsnö, sade hon.
Drivsnö blev det inte, däremot tittade solen fram och med solen kom ljudet. Ett
dovt, lågvarvigt beat från den smala vägen silades mellan raka furustammar,
kom närmare, blev intensivare och skiljde ut sig till separata klanger av
fortfarande osynliga, men välstämda åttacylindriga instrument. Någon växlade
och jag rös. Runt den röda husknuten kom så de hembyggda bilarna i de
vackraste former och färger att inta rullgruset. Fälgar gnistrade, hjul vreds, huvar
backade, tak svängde, skärmar trängdes, dörrar öppnades, allt till det underbara
ljudet. Det var så vackert att jag blev blyg.
– The Expendables, kände jag.
Överkursen. Roddbyggarnas Stallone, Schwarzenegger och Willis. De var här
nu.
Ett bord bars fram. En bil parkerades om. Ord flög genom luften. Höga, vänliga
kommandon. Kom hit, backa dit, sväng, lyft, hämta, bär! Detta var män av
handling. Dessa andades hjälp och ångade problemlösning. Jag rycktes med.
– Sitt och se glada ut, sade jag och vips hade jag tagit min första bild.
Ångrade ett ögonblick att jag inte tagit min gamla Pontiac. Vad hade hänt om
jag sagt ”laga”?
Runt kaffet förstärktes intrycken. Dessa superbyggare hade redan hittat sina
positioner. De var trygga i sina roller. Några träffades redan 1978.
– Lelle är sämst sade de enhälligt – när det gäller att hacka grönsaker. Annars är
han bäst.
Lelle, drog ner mösskärmen och kluckade. Moose Rodders stod det på kepsen.
Den organiserade verksamheten började 1996.
– Vi skulle ha ett Street Rod Nat’s här i Östersund 1997. Då blev vi en klubb.
Moose Rodders föddes, sade Lelle.
Agne Ottosson, stark motorman i stan med vana från motorutställningar, frågade
runt i en internetlös tillvaro och lockade 230 roddar, många långväga ifrån. Ett
bra resultat idag och helt enastående för sexton år sedan. Moose Rodders räknar
in tretton medlemmar. Nisse Holmberg var med från början. Denna dag kom han
med två roddar.
– Vi träffas varje tisdag, sade Nisse.
– Gubbdagis, sade Lasse Holmberg i röda Forden.
– Mmm, kom det unisont och det kändes så tydligt. Detta var ett järngäng och
ett sådant kunde man utmana.
Jag vågade avlossa idén som, om den gick snett, kunde kosta hundratusentals
kronor.
– Jag vill att ni skall köra i hög fart i en klunga som flygplan i en
flyguppvisning, sade jag.
– Och sen då…?
Jag tittade stumt på dem.
– Vadå sen … det blir inget ”sen”. Det räcker väl för tusan att ligga skärm i
skärm, sex bilar ihop med två meters mellanrum, skrek jag och ritade på ett
papper.
De tittade på papperet, satte sig i bilarna, drog upp roddarna i 70 och satt och
siktade på varandras skärmar genom de låga fönstren. De jädrans Top Gungubbarna låg kofångare i kofångare inom halvmetern och skymde varandra! Jag
fick avbryta.
– Men himmel, sära på er. Jag sade två meter, inte två decimeter och var rädda
om bilarna! Bakre ledet måste öka avståndet, kommenderade jag nervöst.
– Typiskt, sade de och brände tillbaka i 150, vände upp och klumpade ihop sina
dyra lackeringar i en ny lågsniff jag inte kommer att glömma på denna sidan år
3.000. Sedan vinkade de och åkte hem. Jag såg bilarnas klara färger suga upp
det sista solljuset där de blev mindre och mindre på den ringlande vägen.
– The Expandables, tänkte jag.
– Annars då? Är ni raggare? Är det någon som har en Impala hemma? Det blev
tyst vid bordet. Sedan började de bedyra att de är allätare. Tro’t om ni vill.
Filiph Homberg tretton år idag med pappa Lasse. Tidigare åkte de skärmlös
roadster. – Den här ska jag ärva, sade Filiph. Den röda 37:an (Ford är
underförstått i rodsammanhang) gick på stan redan 1973.
Med niotums bakaxel och framvagn från Info Design går den som en ny bil,
säger Lasse. Chev 355 motor skjuter på. De sitter på en ihopkapad Capricesoffa
och styr med tilt- och teleskopratt. Lelle har gjort inredningen.
Thomas Åsell har snyggat upp motorrummet på Chevrolet Coupén från 1949.
En orörd bil från Georgia som Thomas köpte i Karlstad. I Orsa blev den
strömlös och dessutom flödade förgasaren.
Familjen gillar att åka i den. Trummorna ska bytas mot skivor. – Bromsa
försiktigt, sade Thomas till de lätta roddarna inför körningen på flygfältet.
Lelle eller Lennart Nilsson som han heter vrider på startnyckeln. Det har den
gamle svetsaren gjort 100.000 gånger. – Jag har hållit på sedan jag var 14. Det
är mitt liv helt enkelt, sade han. Resterna av Chev 39:an bar han in själv i
garaget.
Lelle försöker göra allt själv. – Det finns inget bättre än att se en bil växa fram,
sade mäster. Backlampor i krom från sextiotalet på kofångaren var ett kärt
återseende. Realflames av Flickan.com.
4.000 mil har det blivit med Camarodrivlina och Volvobromsar. – Nu går den så
gott, sade Lennart ”Lelle” Nilsson med nytt bygge i garaget plus att han hinner
hjälpa klubbmedlemmarna också.
Nisse Holmberg (t.v.) kom med två bilar. Fordkupa från 1938 och senaste
”familjebilen”, en 1938 Chevrolet som kördes av Micke Berg. Den gröne
handlades som ett objekt på sms 2008. – Den har ju baksäte köp den, sade frun.
Chevan stod ett år innan en kompis Johnny sade: – Vi gör i ordning den till
Motormässan 2010! Inte en helg, inte en kväll var ledig efter detta. Ett galet
tempo där Lelle, Johnny och Nisse borrade bil dygnet runt.
Fordcupén från 1938 hade varit med länge men med endast ett säte var den
tämligen opraktisk. Den rymliga Chevan från samma mottogs väl i familjen.
Bra puts. – Vi har långt till allt, åker mycket men trailar aldrig. De som gör det
måsta ha ramlat och slagit sig, funderade Nisse Holmberg, Östersund.
Tidigare åkte Stefan 32:a roadster men yster motor som krävde ständig passning.
Idag uppskattar han den direktinsprutade Corvettemotorn från 1989. Startar
snällt, vridet kommer direkt och med Jaguaraxlar finns komforten där.
Stefan Jönsson åker Chevrolet 37. Trots att han har motorrenoveringsfirma har
han inte byggt den här själv. Han köpte den för fyra år sedan och är mycket
nöjd. – Leendet kommer automatiskt varje gång jag sätter mig i den, sade han
Åsa, lägg in en liten ruta, eller intill bilden med tack till killen körde mig under
fotograferingen. Jag klamrade mig fast på hans pickuptack.
Tack till Sven-Gunnar Wedin
som ställde upp med fotobil.