Biblis70 inlaga 150ppi
2 patrik steorn Bilder i omlopp Moderiktiga män och populärkulturens skiftande mansideal i Niclas Holtermans samling av europeiska karikatyrer kring år 1800 R edan under 1700-talet kan man i Västeuropa se början till dagens globala mediaoch modeinriktade populärkultur i den alltmer inflytelserika borgerlighetens smak och konsumtionsmönster. Den visuella kulturen från opera- och teaterscener, modeillustrationer och populära romaner spreds genom tryckta blad och etsningar. Porträtt och andra målningar som hade en stor inverkan i populärkulturen flerfaldigades också i form av grafiska blad. Det fanns en allmän fascination för tryckta bilder under denna period, och de olika typerna av bilder cirkulerade över nationella gränser och hamnade därmed i nya miljöer och sammanhang. Den rika samling av europeiska karikatyrer som en gång tillhört Niclas Holterman (1758– 1824), svensk handelsman och godsägare, och som idag bevaras på Kungliga biblioteket i Stockholm, samt hans personliga arkiv på Riksarkivet i Stockholm utgör källorna för denna fallstudie om den tidigmoderna trycksakskulturens transnationella karaktär i Europa. Texten kontextualiserar Niclas Holtermans personliga och professionella bakgrund, liksom hans konsumtion och samlande av tryckta bilder, och ger en kort översikt av svenska karikatyrer under 1700-talet. Med en fallstudie om ”den moderiktiga mannen” som en regelbundet karikerad figur i den kontinentala produktionen av trycksaker, är syftet med texten att studera spridningen av europeiska ka- Arlaud (attr.), Sprethök / Spradebassen / A Spark, c.1790. KB KoB PLAF 50:18. rikatyrer i Sverige omkring 1800, liksom de kulturella idéer om mode som spreds tillsammans med trycksakerna. Karikatyr i Sverige under 1700-talet Karikatyrer, med både politiska och sociala ämnen, var en viktig del av den livliga europeiska kulturen kring tryckta bilder. Engelska, tyska och franska karikatyrer från den här perioden finns representerade i många västerländska konstmuseer och presenteras regelbundet i utställningskataloger, men de nordiska länderna nämns sällan.1 Produktionen av karikatyrer verkar ha varit mycket modest i Norden före år 1800, innan de moderna tryckteknikerna xylografi och litografi etablerades och innan förlagen, pressen och deras publik hade ökat i antal.2 Karikatyr har snarare, åtminstone i Sverige, ansetts vara en teckningskonst som praktiserades inom en intim sfär av vänner och kollegor. Johan Tobias Sergels och Carl August Ehrensvärds satiriska teckningar debatterar politiska, sociala och privata frågor med en skarp penna.3 Teckningarna kan anses vara av halvprivat karaktär, då de inte bara delades mellan de två vännerna. En större grupp av vänner och bekanta utgjorde en vidare krets av betraktare och flera av dessa män och kvinnor figurerade även som aktörer i de tecknade scenerna. I början av 1800-talet, hämtade konstnärer som Pehr Nordquist och Carl Jakob Mörk inspiration till sina bilder med ironisk underton från Stockholms urbana liv, och inledde därmed ett sekel med en riklig lokal produktion av karikatyrer.4 3 Svenska karikatyrer publicerades sällan under 1700-talet, åtminstone har endast ett fåtal överlevt i arkiven. Karikatyrer förekom ändå i Sverige före 1800, eftersom de importerades från England, Frankrike och Tyskland. Niclas Holtermans samling som idag finns på Kungliga biblioteket har inte varit föremål för tidigare forskning i någon större utsträckning, men den innehåller cirka 400 tryckta separata karikatyrer, monterade i fem volymer. De är alla daterade till decennierna kring år 1800, c. 1770–1820-talen och de är främst av engelskt ursprung, även om några är franska. Den enda bilden i denna samling som verkar ha sitt ursprung i en svensk miljö är ”Mme. St. Romain”, en bild av en dansare från Hamburg som uppträdde i Stockholm omkring 1800 graverad av Mårten Rudolf Heland. Detta motiv är tydligt kopplat till det kosmopolitiska och lockande livet som storstaden hade att erbjuda. Svenska kunder köpte inhemska och importerade tryckta blad genom lokala tryckerier och bokhandlare, men också under resor utomlands och genom internationella kontakter. Niclas Holterman arbetade i det svenska Ostindiska Kompaniet som bland annat importerade kinesiskt te, silke och porslin till Europa via Göteborg mellan 1731 och 1813. Bolaget hade avsevärd kommersiell framgång, särskilt under den senare delen av 1700-talet, vilket gjorde det möjligt för en grupp entreprenörer att etablera sig i Göteborg under denna period.5 Fadern, Martin Holterman (1715–1793), invandrade till Sverige från Hamburg, Tyskland, och var en av Kompaniets direktörer. Niclas bror Johan Peter (1757–1793) var också verksam inom företaget.6 Under senare delen av 1790-talet, lämnade Niclas Holterman Göteborg då han fick möjlighet att förvärva godset Forsby i Österåkers socken, utanför Vingåker i Södermanland. Förvärvet är ett tecken på att familjen Holterman gjorde en betydande social karriär. Det Ostindiska kompaniets resor tjänade inte bara kommersiella och ekonomiska syften. Som flera forskare har påpekat, fungerade de också som en plattform för internationella utbyten med Asien inom exempelvis naturvetenskap, skeppsbyggnad och navigation samt inredning och arkitektur.7 En stor del av de varor som importerades till Göteborg återexporterades vidare inom Europa, det mesta till England, vilket i sin tur öppnade ytterligare kommunikationsvägar mellan köpmännen. Europeisk populärkultur, såsom tryckta bilder, kan förmodligen läggas till listan av utbyten som stimulerades av företagets handelsvägar. Ostindiska Kompaniets internationella miljö fungerade förmodligen som en plattform som gjorde det möjligt Niclas Holterman att utveckla en smak för engelska karikatyrer. Karikatyrernas nationella och transnationella rörlighet Made. St. Romain. Graverad av Mårten Rudolf Heland, c. 1800. KB KoB PLAF 50:75. 4 Holterman höll förmodligen främst till på den svenska landsbygden från och med 1790-talet, men han hade också en lägenhet på Norrlandsgatan 10 i centrala Stockholm. Det verkar som att han höll sig uppdaterad med tidens urbana underhållningskultur, inte bara i Sverige, utan även i andra delar Europa. England verkar ha haft en särskilt stark lockelse för honom. Ett porträtt föreställande Holterman från år 1797 visar att han hade anammat en informell och bekväm engelsk stil både när det gällde kläder och frisyr. Konstnären bakom verket, Carl Fredrik von Carl Fredrik von Breda, Niclas Holterman, olja på duk, 1797. Österåkers kyrka, Södermanland. Kvitto från trycksaksförsäljaren Jonathan Watson, London, 1822. Riksarkivet, Stockholm. Breda var född och utbildad i Sverige men spenderade sex år i London och återvände år 1796 till Stockholm.8 Konstnären hade arbetat i Joshua Reynolds ateljé, ställt ut på Royal Academy och målat porträtt av en framstående kundkrets bestående av både svenska och engelska modeller. Kopplingarna till London och den engelska estetiken gav säkert konstnären en kosmopolitisk tjuskraft som lockade modeller ur borgerligheten, såsom Holterman att anlita honom. På Riksarkivet i Stockholm finns en mängd dokument som avslöjar att Holterman stod i kontinuerlig kontakt inte bara med den svenska huvudstaden, utan även med andra städer i Sverige och i Europa. Arkivkällorna omfattar perioden 1810–1824, men det är mycket troligt att de återspeglar konsumtionsmönster och spridning av idéer och varor som förekommit i Sverige åtminstone sedan 1790-talet. Med utgångspunkt i det otal räkningar som finns i arkivet, kan det noteras att Holterman köpte trädgårdsväxter från Newcastle, te från Göteborg och biljetter till operan i Stockholm.9 Karikatyrer och trycksaker, specialutgåvor av tidningar och tidskrifter, prenumerationer på tidningar, likväl som Mme de Staëls De l’Allemagne, flera titlar av Walter Scott och andra aktuella böcker köptes in i Stock- holm.10 Kvitton från åren 1823–24 visar att han förvärvade konsttidskrifter, Costumes de France, en publikation kallad Voyages du Nord med tillhörande planscher, och ett antal franska porträtt i foliantformat, och år 1820 köptes tre karikatyrer från London via en agent i Göteborg som kallas A. A. Frödings änka. Det finns dessutom kvitton som visar att karikatyrer också införskaffades direkt på plats i England. Enligt dessa dokument köptes år 1822 tre karikatyrer från Jonathan Watson, gravör, trycksaksförsäljare och förläggare med adress Vere Street/Bond Street i London.11 Detta ska ha varit ett av stadens mer fashionabla områden vid den här tiden. Förteckningen över samlingen på Kungliga biblioteket listar endast tre karikatyrer gjorda 1822, vilket tyder på att det var dessa som köptes in vid detta tillfälle: ”Draughts. Pl. 4. A Bad Move”, ”Back-Gammon. Pl. 5. A Hit” och ”Theatrical Pleasures. Pl. 6. Turning out half satisfied”, alla utförda av Theodore Lane och publicerade av George Humphrey.12 De två första bilderna illustrerar farorna med att spela brädspel; i den första faller en man av sin pall och tappar både peruk och glasögon. En bastant man kör in en tärningskopp i munnen på sin motståndare i den andra bilden. Den tredje visar en folksamling 5 Arlaud (attr.), Ah Dieu le Vent m’emporte, c.1790. KB KoB PLAF 53:40. Theodore Lane Theatrical Pleasures. Pl. 6. Turning out half satisfied. Publicerat av George Humphrey, 1822. KB KoB PLAF 50:54. som är på väg att lämna en teater, och skildrar besvären med folkmassor; en högljudd nattvakt viftar vårdslöst med en flammande fackla och en ficktjuv försöker stjäla en näsduk ur en mans byxficka. Brädspel och teater var två populära fritidssysselsättningar i de välbärgade klasserna och får här tjäna som motiv för att illustrera det vanligtvis så välartade sociala livets mer oregerliga och våldsamma sidor. Slanka välklädda män utsätts för grovheter och förlöjligas i alla tre bilderna – en blir rånad, en annan kvävs av en tärningskopp, och en tredje faller på golvet. Moderiktiga män utgör måltavlor för satir i dessa bilder, och framställs som en typ som representerar det sociala livets artiga konventioner. Denna typ av scener är rikligt förekommande i Holtermans samling och karakteristiska för tidens karikatyrer. Enligt ett bevarat kvitto i arkivet var det Holtermans systerson, Martin von Wahrendorff (1789 –1861) som köpte dessa karikatyrer i London och som förde dem till Sverige. Holterman samlade karikatyrerna systematiskt i särskilda album. Detta framgår av räkningar från en person vid namn Link i Stockholm, som år 1822 debiterade 16 Riksdaler för böcker och blad och karikatyrer som monterades i tre volymer.13 I sitt testamente uppger Holterman en önskan om att samlingarna skulle hållas samman som en enhet inom familjen, även om godset en dag skulle säljas.14 Karikatyrerna omnämns tillsammans med samlingar av böcker, praktvolymer och målningar som han önskade skulle behandlas med särskild omsorg, vilket ytterligare bekräftar att Holterman fäste stor vikt vid dessa tryckta bilder. Volymerna testamenterades till Kungliga biblioteket år 1863, efter att Holtermans systerson gått bort.15 Det kan konstateras att samlandet av karikatyrer var ett intresse som Holterman delade med sina anhöriga, vilka i sin tur ansåg dem betydande nog för att låta dem doneras till en offentlig institution. 6 Moderiktiga män som karikatyr Produktionen av satiriska bilder i England under den georgianska perioden (c. 1760–1820) har varit i fokus för ett stort antal akademiska studier, sär- Theodore Lane, Draughts. Pl. 4. A Bad Move. Publicerat av George Humphrey, 1822. KB KoB PLAF 50:52. Arlaud (attr.), Werfvare / Hververen / The Recruiter, c. 1790. KB KoB PLAF 50:18. skilt från 1960-talet och framåt.16 Däremot är det inte särskilt beforskat hur dessa bilder cirkulerade utanför Englands gränser. Holtermans samling i Sverige med bilder av Mary och Matthew Darly, Thomas Rowlandson, George Cruikshank, James Gillray och många andra, tyder på att det fanns en stor intresserad publik i Europa – även om den engelska läsekretsen förmodligen ansågs vara den viktigaste. De politiska motiven utgör den största delen av bilderna i Holtermans album. Särskilt finns det många karikatyrer med referenser till aktuella politiska ämnen i England, eller till landets konflikter med Frankrike. En av hans volymer är helt tillägnad bilder av John Bull, en folklig figur som personifierade den engelska opinionen.17 Även om ämnena kan tyckas interna och specialiserade avskräcktes inte intresserade kunder från övriga Europa såsom Holterman från att köpa in dem. Periodens karikatyrer med sociala ämnen är nära kopplade till aktuella händelser inom vardagslivets områden såsom modets förändringar, nya attityder, moral och folkliga vanor. De ko- miska och ibland även surrealistiska aspekterna av moderiktiga män och kvinnor, badhus, barberarsalonger och salongsunderhållning förlöjligas i många av bilderna i Holtermans samling. När dessa bilder cirkulerade bland en geografiskt spridd grupp av samlare, speglade de inte bara den sociala satiren, de var också en del av att sprida en skeptisk attityd mot modevärlden och mot de som ägnade sig åt den. Den moderiktiga mannen tillhör de mest förekommande motiven bland modekarikatyrerna. En fransk bild, förmodligen från slutet 1790-talet, visar en man i en graciös pose som håller en enorm muff, gjord av fjädrar. Med en bikorn (tvåhörnig hatt, även kallad båthatt), en lång jacka och värja vid sin sida, knäbyxor, randiga strumpor och klackskor med spännen, är mannens klädsel inte extremt överdriven för perioden. Skämtet är snarare att mannen är så tunn att vinden riskerar att svepa iväg honom om det blåser för starkt i accessoaren, under bildern står texten: ”Ah Dieu le Vent m’emporte” (Oh Gud vinden för bort mig). Den enkla kommentaren 7 klargör inte bara bildens visuella drama, den kan också läsas som en hänvisning till idén om att mode egentligen är en parodi på naturen och att naturen så småningom kommer att ta ut sin revansch.18 I detta fall verkar det som att skämtet inte bara handlar om att vissa plagg eller accessoarer skulle förlöjliga naturen, utan att det även handlade om att en typ av maskulinitet, med omsorgsfullt arrangerad klädsel och moderiktigt utseende, också utmanade tidens föreställningar om ”det naturliga”. De flesta bilderna i Holtermans samling är av engelskt eller franskt ursprung, men motivet med den vindpinade mannen finns faktiskt också med i en nordisk version. Kompositionen och motivet är mer eller mindre identiskt med den franska bilden, men den satiriska texten har ändrats till en flerspråkig förklaring av figuren på svenska, danska och engelska: ”Sprethök / Spradebassen / A Spark”. Det finns ytterligare två likartade bilder i samlingen: ”Werfvare / Hververen / A Recruiter” och ”Målare / Maleren / The Painter”. Alla tre är förmodligen del av en bildserie. Den danska museiintendenten Frederik C. Krohn har i sin omfattande inventering av dansk grafik identifierat en serie av sex bilder med texter på både danska och franska: ”Den Glade / Le Rejoui”, ”Apoteker / L’Apothecaire”, ”Hververen / Le Recruteur”, ”Maleren / le Paintre”, ”Sanger / le Chanteur”, ”Spradebassen / le Petit-Maître”.19 Denna serie är, enligt Krohn, förmodligen kopior efter franska original, signerade av Arlaud och tryckta av den danske förläggaren Clemens Kobbere. Med tanke på likheterna i motiv och undertexter kan det antas att de trespråkiga bladen i Holtermans samling utförts vid samma tryckeri i Köpenhamn, även om de inte bär några signaturer alls. De tryckta bilderna verkar vara del av en alternativ version av den ovan beskrivna serien. I alla fall tyder de språkliga anpassningarna på att de riktats mot en nordisk målgrupp med intresse för satiriska blad. Förläggare och tryckare tycks ha ansträngt sig för att aktivt tillgodose dessa målgrupper och de översatta underrubrikerna kan betraktas som ett verktyg för att göra de tryckta karikatyrerna ännu mer attraktiva för lokala kunder och samlare. De olika versionerna av motivet visar på bildernas transnationella rörlighet i norra Europa i slutet av 1700-talet. En jämförelse mellan den franska och den 8 nordiska bilden av mannen med muff visar att det finns några detaljer som skiljer dem från varandra. I den nordiska versionen är jackan blå och byxorna röda, medan färgerna är omvända i den aktuella franska bilden. Muffen är omsorgsfullt färglagd i olika nyanser av brunt och ser ut som den var gjord av päls. Den grå färgen i den franska versionen ger snarare intryck av att den skulle vara gjord av fjädrar. Skillnaden kan tolkas som en visuell anpassning till de lokala väderförhållandena i de nordiska länderna. Men i jämförelse med en modeplansch från Gallerie des Modes, den mest inflytelserika modepublikationen i Europa under slutet av 1700-talet, framgår att gråfärgad pälsmuff tillhörde den moderiktiga klädseln för män under den kalla årstiden kring år 1780.20 Karikatyren ”Ah Dieu le Vent m’emporte” är daterad till c. 1790, vilket skulle betyda att den visuellt citerar bilder från den franska modepressen med ett öga som ser bakåt, mot en nyligen svunnen tid. Den visuella referensen gör att bilden kan anses förlöjliga den roll som skönhet och kläder spelade för ett nyligen passerat mansideal. Samtidigt förlöjligas också de tryckta bildernas roll i tidens modekultur. Motivet presenterar ”Den moderiktiga mannen” som en typ av maskulinitet som inte ansågs motsvara rådande ideal. De trespråkiga undertexterna i den nordiska versionen bekräftar ytterligare betraktarens kategoriska blick på denna figur. Genom den franska ”kvinnopressens” framgångar blev mode alltmer förknippat med femininitet under slutet av 1700-talet.21 Samtidigt ansågs mäns intresse för mode alltmer som tecken på snobbighet och femininitet, både bland personer som var kritiska till mode och bland de som hade en positiv inställning till den begynnande industrin.22 Den moderiktiga mannen överskred onekligen föreställningen om en stabil uppdelning i två åtskilda kön, som långsamt etablerades i Europa under 1700-talet. Extravaganta och iögonfallande kläder och gestik tillhörde exempelvis beskrivningen av ”Macaroni”, en sorts urban figur som var omtalad i England under denna period. Dessa män gestaltade en annorlunda uppfattning om manlig identitet i termer av kön, sexualitet och klass.23 Modevetaren Peter McNeil menar att även stabila föreställningar om nationell identitet utmanades av Macaronins persona. Den nordiska karikatyren stöder detta antagande; de översatta rubrikerna antyder att denna manstyp existerade oavsett, eller till och med i aktiv strid med nationella gränser. Bilderna etablerade Macaroni, Sprätthök, Petit Maître, Spradebassen och Spark som lokala varianter av en och samma manstyp. Deras feminina framställning tycks betona idén att en moderiktig man egentligen var en kosmopolitisk typ av internationellt snitt, och främmande för den inhemska traditionen. Trots detta hade diskussionen om ideal maskulinitet en viss tradition i Skandinavien. Kungliga Teatern i Stockholm satte år 1737 upp en pjäs med namnet Swenska Sprätthöken, skriven av diplomaten och politikern Carl Gyllenborg.24 Den handlar om det franska inflytandet i Stockholms hovkretsar, både när det gällde språk och seder. Manuskriptets titelsida innehåller en satirisk bild av en uppklädd man omgiven av vackra föremål, till exempel ett dekorerat bord med teservis och kakfat och en spegel med tillhörande utensilier förmodligen från en necessär. Motivet blandar bildkonventioner från porträtt, karikatyr och handelskort och framställer en man som fångats i populärkulturens och modets heterogena konsumtionsmönster. Gyllenborg uppgav själv att han var inspirerad av en fransk pjäs av Louis de Boissy, Le François à Londres (1727), men diskussionen om manligt mode, nationalitet och klass hade redan existerat en tid i Skandinavien. Den dansk-norske författaren och dramatikern Ludvig Holberg skrev Jean de France Eller Hans Frandsen (1723), en pjäs med likartad tematik.25 Then Swänska Argus, Olof von Dalins inflytelserika veckotidning, diskuterade redan under 1730-talet uppkomsten av ”sprätthökar” i Sverige.26 De flesta av texterna i denna publikation är dock översatta från engelska tidningar som The Tatler och The Spectator.27 Med tanke på att den svenska termen myntades på 1720-talet, i översättning från engelskan, är det är svårt att säga om det någonsin har gått en levande svensk ”sprätthök” på Stockholms gator. Oavsett, hade de kulturella föreställningarna ett stort genomslag och pekar på periodens flöde av idéer från Frankrike och England till de skandinaviska länderna. En ”sprätthök” uppfattades som en svensk man som var så attraherad av franska seder, språk och mode att han övergav och ibland också kom att förakta sin egen nationella Titelsida till Carl Gyllenborg, Swenska sprätthöken, comédie uti 5. acter. Stockholm, 1740. bakgrund.28 Termen handlar alltså i första hand om en kritik av den franska kulturens inflytande och om de pågående förhandlingarna om vad det innebar att vara svensk i det tidiga 1700-talet i fråga om språk, seder och kulturell identitet. Historikern Jonas Liliequist har noterat att moderiktiga män uppfattades som en omanlig och mindre viril typ av man och användes konsekvent i den offentliga debatten i Sverige som en retorisk motsats till manliga dygder.29 Under loppet av 1700-talet förändrades de positiva attityderna gentemot män som uttryckte känslor och sensibilitet genom raffinerat tal och artiga manér till förmån för en ny typ av manlig respektabilitet som bestod dels av ett förakt för det lättsinniga, dels av att uppvisa styrka och kontroll över både kropp och själ. Liliequist hävdar att de tidigmoderna föreställningarna om omanlighet i Sverige är relaterade till en brist på fysisk och mental styrka, till skillnad från södra Europa där de mer förknippats med otillräcklig potens och brist på penetrerande sexualitet.30 Mot bakgrund av dessa teorier kan det konstateras att mannen i karikatyrerna med ”sprätthöken” förmodligen skulle diskvalificeras från den ideala maskuliniteten i både norr och söder. Den hånade, moderiktiga mannen var varken idrottsman eller förförare, men i rollen 9 som motbild lockade han ändå en europeisk publik, från Frankrike till Skandinavien. Slutsats Mot slutet av 1700-talet kodades modeintresse alltmer i termer av kön och nationell identitet i Europa. Trycksakskulturen bär spår av förändringarna i de maskulina idealen, vilket manifesteras i motivets mångsidighet när den moderiktiga mannen dök upp i olika skepnader över hela kontinenten. Att samla karikatyrer kan anses vara en praktik som tillhörde en typ av borgerlig, europeisk maskulinitet, som Niclas Holterman tycks ha anslutit sig till. Hans porträtt är helt i stil med den engelska romantikens stilideal och att döma av arkivmaterialet organiserade han ett bekvämt liv för sig själv. Holtermans samling av europeiska karikatyrer visar att publiken för visuell satir av sociala och politiska frågor sträckte sig långt utöver de inhemska läsargrupperna. Perspektivet öppnar upp för ett helt fält av forskning om det transnationella utbytet av karikatyrer – hur förhöll sig de engelska konstnärerna, tryckerierna och förlagen till den utländska publiken? Även om den lokala produktionen i Sverige var i mindre skala, bidrog europeiska tryckta blad, inte minst karikatyrer, till den nordiska trycksakskulturen genom import. De sociala idéerna och kritiken som finns med i bilderna exporterades tillsammans med de materiella bilderna. Det är dock intressant att notera att bildernas migration kunde ändra deras innebörd på olika sätt. De svenska och danska texterna till bilden ”Ah Dieu le Vent m’emporte” tyder på att de tryckta bladen integrerades i nordisk kontext, men att det inte var fråga om ett passivt mottagande utan att det snarare handlade om en aktiv och kunnig anpassning till lokala förhållanden och traditioner. Genom att kombinera bilden av en smal man i åtsittande kläder med ordet ”sprätthök” fördes också den inhemska svenska satiren (med engelskt ursprung) som hånade män som anslöt sig till utländska modetrender, ihop med en kontinental kritik av de förment franska aristokratiska idealen. Tillsammans med danska och engelska rubriker, smältes ord och bild samman till en eklektisk karikatyr som samtidigt talade om både lokalt svenska och globala europeiska debatter. Det tryckta bladets additiva bildspråk, där varje element verkar vara en kopia av en kopia av en kopia, men utan original, innehåller spår av de transnationella migrationer som präglade den tidigmoderna trycksakskulturen i Europa. N OTE R 1. Donald (2002) och Rasche och Wolter, red. (2003) är utställningskataloger med fokus på karikatyrer från England, Frankrike och Tyskland. Porterfield och Contogouris, red. (2011) samt Kaenel och Reichardt, red. (2007) är exempel på litteratur som eftersträvar geografisk spridning inom forskningen kring karikatyrer och modeplanscher i europeisk trycksakskultur. 2. Berefelt (1971); Johannesson (1978). 3. Cederlöf, red. (1997); Frykenstedt (1972), s. 105–37; Frykenstedt (1974); Hökby och Cederlöf och Olausson, red. (1990); Laurin (1907–08), s. 103–8. 4. Fehr, red. (1822), Linné (1930) s. 109–125, Laurin (1907–08), s. 108. 5. Magnusson (1989), s. 46–74. 6. Andersson (1996), s. 237. 7. Söderpalm, red. (2000). 8. Hultmark (1915), 98. 9. Riksarkivet, Stockholm: Hedensöarkivet, Nr 115–120. 10. Riksarkivet, Stockholm: Hedensöarkivet, Nr 115, Nr 120. 11. Riksarkivet, Stockholm: Hedensöarkivet, Nr 119. 12. Kungliga biblioteket, Stockholm: Planschsamlingen, Pl. AF 50:40, 50:51, 50:52. 13. Riksarkivet, Stockholm: Hedensöarkivet, Nr 119. 14. Riksarkivet, Stockholm: Hedensöarkivet, Nr 114. 10 15. Carlander (1889), Vol. I, s. 342. Notera att Carlander felaktigt kallar Holterman för ”Nils” istället för Niclas, och uppger att godset hette ”Torsby” istället för Forsby. 16. Donald (1996); George (1967); Wood (1994). 17. Kungliga biblioteket, Stockholm: Planschsamlingen, Pl. AF 46. För mer om John Bull, se Wolf (2011), s. 49–60. 18. Donald, (2002), s. 10. 19. Krohn (1962), s. 152. 20. Se exempelvis modebilden tecknad av Le Clerc: ”Redingotte en Bakmann ou à coqueluchon” i Gallerie des Modes et Costumes Français. 20e. Cahier des Costumes Français, 14e Suite d’Habillemens à la mode en 1779 (1779) Paris. 21. Roche (1994), s. 499–500. 22. Jones (2004), s. 203. 23. McNeil (1999), 411–12; McNeil (2000), s. 398–99. 24. Gyllenborg (1740). 25. Holberg (1969), s. 157–222. 26. von Dalin (1732–1734). 27. Karlsson (2007), s. 39. 28. Karlsson (2007), s. 60–79. 29. Liliequist (2004), s. 34–51. 30. Liliequist (1999), s. 73–94. k ällor BIBLI O GRAF I Kart- och bildsamlingen, Kungliga biblioteket, Stockholm. Dalin, Olof von (1732–1734) Then swänska Argus. Stockholm. Gallerie des Modes et Costumes Français. 20e. Cahier des Costumes Français, 14e Suite d’Habillemens à la mode en 1779 (1779) Paris. Gyllenborg, Carl (1740) Swenska sprätthöken, comédie. Stockholm. Hedensöarkivet, Riksarkivet, Stockholm. lit ter atur Andersson, Bertil. 1996. Göteborgs historia: Näringsliv och samhällsutveckling, 1, Från fästningsstad till handelsstad 1619–1820. Stockholm: Nerenius & Santérus. Berefelt, Gunnar. 1971. Med konsten för fosterlandet: En studie över konstlivet i Sverige på konung Karl XIV Johans tid. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Carlander, Carl Magnus. 1889. Svenska bibliotek och ex-libris. Stockholm. Cederlöf, Ulf, red. 1997. Carl August Ehrensvärd: 1745–1800: Tecknaren och arkitekten. Stockholm: Nationalmuseum. Donald, Diana. 1996. The Age of Caricature: Satirical Prints in the Reign of George III. New Haven: Paul Mellon Centre for Studies in British Art. Donald, Diana. 2002. Followers of Fashion: Graphic Satire from the Georgian Period. London: National Touring Exhibitions. Fehr, Ludvig, red. 1822. Strödda handteckningar af Nordquist: Efter originalerna copierade och utgifne i stentryck af Ludew: Fehr. Göteborg. Frykenstedt, Holger. 1972. ”Carl August Ehrensvärds svit ’Politiska skifvan’. En ideologisk seglats i den gustavianska epokens bakvatten”. I Gustaf III: En konstbok från Nationalmuseum, red. Ulf G. Johnsson, s. 105–137. Stockholm: Nationalmuseum. Frykenstedt, Holger. 1974. Idé och verklighet i C. A. Ehrensvärds karikatyrer. Stockholm: Almqvist & Wiksell. George, Dorothy M. 1967. Hogarth to Cruikshank: Social Change in Graphic Satire. London: Allen Lane The Penguin Press. Holberg, Ludvig. 1969. Værker i tolv bind, 3, Komedier. Köpenhamn: Rosenkilde og Bagger. Hultmark, Erik. 1915. Carl Fredrik von Breda: Sein leben und sein Schaffen. Stockholm: Centraltryckeriet. Hökby, Nils-Göran, Ulf Cederlöf och Magnus Olausson, red. 1990. Sergel. Stockholm: Nationalmuseum. Johannesson, Lena. 1978. Den massproducerade bilden: Ur bildindustrialismens historia. Stockholm: AWE/Geber. Jones, Jennifer M. 2004. Sexing La Mode: Gender, Fashion and Commercial Culture in Old Regime France. New York och Oxford: Berg. Kaenel, Philippe och Rolf Reichardt, red. 2007. Interkulturelle Kommunikation in der europäischen Druck- graphik im 18. und 19. Jahrhundert / The European Print and Cultural Transfer in the 18th and 19th Centuries / Gravure et communication interculturelle en Europe aux 18e et 19e siècles. Hildesheim: Olms. Karlsson, Rickard. 2007. Svensk-franska förhandlingar: Bland sprätthökar och franska flugor i svenskt 1700-tal. Linköping: Institutionen för kultur och kommunikation, Linköpings universitet. Krohn, Frederik C. 1962. Samlinger til en beskrivende fortegnelse over danske kobberstik, raderinger, illustrationer m.m. Köpenhamn: Rosenkilde og Bagger. Laurin, Carl G. 1907–08. Skämtbilden och dess historia i konsten. Stockholm: P.A. Norstedt. Liliequist, Jonas. 1999. ”Från niding till sprätt: En studie i det svenska omanlighetsbegreppets historia från vikingatid till sent 1700-tal”. I Manligt och omanligt i ett historiskt perspektiv, red. Anne Marie Berggren, s. 73–94. Stockholm: Forskningsrådsnämnden. Liliequist, Jonas. 2004. ”Manlighet och virilitet i 1700-talets Sverige”. I Sjuttonhundratal, s. 34–51. Linné, Sigvald. 1930. ”Skämttecknaren och landskapsmålaren Per Nordqvist”. I Axel L Romdahl 18 mars 1930, s. 109–25. Göteborg: O. Isacson. Magnusson, Thomas. 1989. ”En borgarklass i vardande: Göteborgskapitalister 1780 och 1830”. Historisk Tidskrift 109, nr 1, s. 46–74. McNeil, Peter. 1999. ”’That Doubtful Gender’, Macaroni Dress and Male Sexualities”. Fashion Theory 3, nr 4, s. 411–47. McNeil, Peter. 2000. ”Macaroni Masculinities”. Fashion Theory 4, nr 4, s. 373–440. Porterfield, Todd B. och Ersy Contogouris, red. 2011. The Efflorescence of Caricature, 1759–1838. Farnham: Ashgate. Rasche, Adelheid och Gundula Wolter, red. 2003. Ridikül! Mode in der Karikatur 1600 bis 1900. Berlin: Staatliche Museen zu Berlin / DuMont. Roche, Daniel. 1994. The Culture of Clothing: Dress and Fashion in the ”ancien régime”. Cambridge: Cambridge University Press. Söderpalm, Kristina red. 2000. Ostindiska Compagniet: Affärer och föremål. Göteborg: Göteborgs stadsmuseum. Wolf, Reva. 2011. ”John Bull, Liberty and Wit: How England Became Caricature”. I The Efflorescence of Caricature, 1759–1838, red. Todd B. Porterfield och Ersy Contogouris, s. 49–60. Farnham: Ashgate. Wood, Marcus. 1994. Radical Satire and Print Culture 1790–1822. Oxford: Clarendon Press. Texten har tidigare publicerats på engelska under titeln ”Circulating Images of Unmanliness and Foreignness: Collector Niclas Holterman and European Caricatures in Sweden around 1800” i Fashionable Encounters: Perspectives and Trends in Textile and Dress in the Early Modern Nordic World, redigerad av Maj Ringgaard, Kirsten Toftegaard, Tove Engelhardt Mathiasen, Mikkel Venborg Pedersen, och Marie-Louise Nosch (Oxford: Oxbow Books, 2014). Red:s anm. I utställningen Mode på KB, som pågår t.o.m. den 17 oktober 2015, visas bland annat material ur Holtermanska samlingen. 11
© Copyright 2024