Rättsavdelningen Överklagande Sida 1 (9) Datum Dnr 2015-03-30 ÅM 2015/2145 Byråchefen Hedvig Trost Högsta domstolen Box 2066 103 12 Stockholm Överklagande av en hovrättsdom – grovt rån Klagande Riksåklagaren Box 5553 114 85 Stockholm Motparter AH Ombud och offentlig försvarare: Advokaten BE LS Ombud och offentlig försvarare: Advokaten PS Saken Grovt rån Överklagade avgörandet Göta hovrätts, avd. 01, dom den 3 mars 2015 i mål nr B 3483-14 _________________ Postadress Gatuadress Telefon E-post Box 5553 114 85 STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C 010-5625000 [email protected] Telefax Webbadress 010-5625299 www.aklagare.se ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 2 (9) Dnr ÅM 2015/2145 Yrkande Jag yrkar att Högsta domstolen, med ändring av hovrättens dom, dömer AH och LS för grovt rån enligt 8 kap. 6 § brottsbalken och dömer dem till väsentlig längre fängelsestraff än de av hovrätten utmätta. Bakgrund Åtalet Åklagaren åtalade AH gärningsbeskrivning. och LS för grovt rån enligt följande Målsäganden AB har den 21 augusti 2014 lagt ut en annons på internetsajten Blocket om att hon har ett Rolexarmbandsur att sälja. AH, LS och ytterligare en person har därefter den 25 augusti 2014 tagit sig till målsägandens bostad på ---vägen i ---. I bostaden har de tillsammans och i samförstånd medelst våld enligt vad som anges nedan och som för målsäganden framstått som trängande fara, stulit två Rolexarmbandsur, en låda innehållande smycken samt en bärbar dator till ett sammanlagt värde av omkring 200 000 kr från AB. Inne i hallen har LS och AH tagit ett grepp om målsägandens hals/mun. LS och AH har därefter tejpat henne i ansiktet med silvertejp, varvid även munnen, näsan och halsen tejpats för. De har vidare släpat in målsäganden i vardagsrummet där de, med hjälp av silvertejp, bundit ihop hennes ben och handleder, varvid målsäganden orsakats smärta och blånader. De har därefter tillgripit ett armbandsur som målsäganden bar på sig, samt övrigt ovan angivet gods. Brottet bör bedömas som grovt eftersom gärningsmännen genom vad som beskrivits ovan visat synnerlig råhet. Tingsrättens dom Tingsrätten dömde AH och LS för grovt rån enligt 8 kap. 6 § brottsbalken. Påföljden för AH bestämdes till fängelse i fyra år. Påföljden för LS bestämdes till fängelse i fyra år och sex månader. Påföljden avsåg även brottsligheten i tre tidigare avgöranden. När det gäller rånbrottets rubricering anförde tingsrätten följande. I aktuellt fall har det inte varit frågan om ett impulsstyrt händelseförlopp. Tvärtom har brottet utförts på ett metodiskt sätt och utredningen har visat att brottet föregåtts av planering. AB är 72 år och brottet har genomförts mot henne i hennes bostad. I bostaden bor även hennes handikappade dotter. Att dottern bor i bostaden har AB upplyst AH och LS om kort tid efter att AH och LS tillsammans kommit in i hennes bostad. Hon har då även bett dem att lämna bostaden. Trots detta har AH och LS fortsatt att genomföra rånet. AB har ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 3 (9) Dnr ÅM 2015/2145 bundits på flera ställen med tejp. Tejpningen har suttit mycket hårt. Hon har haft svårigheter att andas. Hon har då hon varit tejpad förflyttats från hallen till ett annat rum. I det sistnämnda rummet har tejpningen av henne fortsatt och hon har sedan lämnats där. Hon har då varit bunden mycket hårt på flera ställen med tejp. Ovissheten om det fortsatta händelseförloppet har varit särskilt skrämmande för henne, vilket AH och LS måste ha förstått. Ingen av AH och LS har bidragit till att hon kunnat få undsättning. I stället har AH och LS tagit med sig det tillgripna godset från bostaden och satt sig själva i säkerhet. På grund av det anförda har AH och LS visat sådan råhet att de ska fällas till ansvar för grovt rån. I påföljdsdelen anförde tingsrätten följande. AH förekommer under ett avsnitt i belastningsregistret. Han har den 20 november 2013 dömts för stöld och snatteri till villkorlig dom i kombination med dagsböter, 40 x 50 kr. För brottet grovt rån döms till fängelse i lägst fyra och högst tio år. AH har medverkat i utredningen, vilket är hedersamt av honom, men den omständigheten utgör inte särskilda skäl att döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. Att han medverkat i utredningen och att han haft en underordnad roll vid utförandet av gärningen gör att straffmätningsvärdet avseende honom motsvarar fängelse i fyra år. Med hänsyn till det höga straffvärdet kan annan påföljd än fängelse inte komma i fråga. På grund av det sagda bestäms påföljden för honom till fängelse i fyra år. LS förekommer under 26 avsnitt i belastningsregistret. Den 6 februari 2013 dömdes han för narkotikabrott till skyddstillsyn. Den 21 oktober 2013 dömdes han för 12 fall av bedrägeri. Vid det tillfället beslutades att den tidigare utdömda skyddstillsynen även skulle omfatta de nya brotten. Den 20 augusti 2014 dömdes han för stöld. Även vid det tillfället beslutades om fortsatt skyddstillsyn. LS har vid brottets genomförande haft en mer drivande roll än AH. Bl.a. har det varit LS som haft med sig den tejp som använts vid tillfället. Den uppgiften har AH lämnat och tingsrätten finner ingen anledning att ifrågasätta den. Tingsrätten finner att straffvärdet för det brott som LS gjort sig skyldig till motsvarar mer än fyra års fängelse. Med hänsyn till det höga straffvärdet kan annan påföljd än fängelse inte komma i fråga. LS har begått aktuellt brott under pågående prövotid för skyddstillsyn. Den påföljden ska undanröjas och påföljden för de brotten ska istället bestämmas till fängelse. På grund av det sagda och efter att skälig hänsyn tagits till vad LS genomgått till följd av domen på skyddstillsyn bestäms påföljden till fängelse i fyra år och sex månader. ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 4 (9) Dnr ÅM 2015/2145 Hovrättens dom Såväl AH som LS överklagade tingsrättens dom och yrkade att brottet skulle rubriceras som rån och att fängelsestraffet skulle sättas ned. Hovrätten ändrade tingsrättens dom på så sätt att hovrätten dömde de tilltalade för rån enligt 8 kap. 5 § första stycket brottsbalken och bestämde påföljden för AH till fängelse i tre år och för LS till fängelse i tre år och fyra månader. Hovrätten anförde följande när det gällde frågan om rubricering. Åklagaren har gjort gällande att rånet ska bedömas som grovt rån med påstående att de tilltalade visat synnerlig råhet. Det finns, som tingsrätten angett, flera graverande omständigheter som talar för att så varit fallet, såsom det sätt på vilket rånet planerats och genomförts. I praxis kan emellertid ses en viss återhållsamhet i att rubricera ett rån som grovt rån, särskilt i fall som det förevarande då vapen inte använts och det inte har varit fråga om ett alltför utdraget händelseförlopp. Mot den bakgrunden finner hovrätten, även om det är fråga om ett mycket allvarligt rånbrott, att det inte ska bedömas som grovt rån. I påföljdsfrågan anförde hovrätten följande. Med utgångspunkt i hovrättens rubricering bör när det gäller AH och LS fängelsestraffets längd sättas lägre än vad tingsrätten gjort. Beträffande LS beaktar hovrätten vid straffmätningen även straffvärdet av brottsligheten i de undanröjda domarna samt vad LS undergått i fråga om verkställighet. Grunderna för mitt överklagande Den rättsliga regleringen Enligt 8 kap. 5 § brottsbalken döms den som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara för rån till fängelse i lägst ett och högst sex år. Är ett sådant brott grovt ska enligt 8 kap. 6 § samma balk dömas för grovt rån till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömningen av om ett rån är att bedöma som grovt ska, enligt den aktuella bestämmelsen, särskilt beaktas om våldet var livsfarligt eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller om han annars visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst sätt utnyttjat den rånades skyddslösa eller utsatta ställning. Av ordalydelsen framgår att uppräkningen inte är uttömmande. Det ska således vid bedömningen av om brottet är grovt göras en helhetsbedömning av omständigheterna vid brottet. (Se bl.a. NJA 2011 s. 466 p. 3; jfr dock NJA 1999 s. 25.) Rättstillämpningen har präglats av en viss återhållsamhet när det gäller att anse rånbrott som grova (se NJA 1999 s. 25 med däri angivna rättsfall). ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 5 (9) Dnr ÅM 2015/2145 Med livsfarligt våld och svår kroppsskada avses samma saker som när det gäller dessa uttryck i bestämmelsen om grov misshandel i 3 kap. 6 § brottsbalken (se NJA II 1962 s. 207). Högsta domstolen har i ett antal fall prövat hur rån som utförts med skjutvapen ska bedömas (se bl.a. NJA 1972 s. 323, NJA 1981 s. 335, NJA 1989 s. 829, NJA 1994 s. 732, NJA 1999 s. 25 och NJA 2002 s. 270). Om hot framställts med hjälp av skarpladdade vapen vid rån mot banker eller andra penninginrättningar eller mot taxiförare är utgångspunkten att rånet ska bedömas som grovt rån (se bl.a. NJA 1972 s. 323 och NJA 2002 s. 270). Exempel på att gärningsmannen visat synnerlig råhet är att den rånade utsätts för långvarigt frihetsberövande (se NJA 1967 s. 93). Vid bedömningen av den rånades skyddslösa eller utsatta ställning åsyftas bl.a. ensamboende som pga. sjukdom, handikapp eller ålder har särskilt svårt att värja sig. Rån under sådana omständigheter innefattar ofta även synnerlig råhet. Både bankpersonal och taxichaufförer kan också sägas befinna sig i en skyddslös eller utsatt ställning. (NJA II 1962 s. 208, Lena Holmqvist, Brottsbalkskommentaren 8:6 s. 3 samt Nils Jareborg och Sandra Friberg, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010, s. 156.) I NJA 1988 s. 321 hade en person tryckt en sönderslagen Coca Cola-flaska nedanför halsen på en kassörska, samtidigt som han tog en bunt sedlar i den öppna kassalådan. Den sönderslagna flaskan utgjorde ett farligt tillhygge, som hade kunnat förorsaka kassörskan allvarlig skada. Någon skada orsakades dock inte. När kassörskan grep tag i flaskan, släppte rånaren den omedelbart och sprang sin väg. Vid en samlad bedömning fann Högsta domstolen inte att gärningsmannen visat synnerligen råhet eller att han på ett hänsynslöst sätt utnyttjat annans skyddslösa ställning, varför rånet inte bedömdes som grovt rån. I NJA 1992 s. 357 fann Högsta domstolen att en av två gärningsmän som trängt in i en blind mans bostad och bestulit denne på föremål till ett värde av 20 000 kr skulle dömas för grovt rån, då han bl.a. hotat att sticka en kniv i målsäganden och strimla honom i ansiktet med kniven. Enligt Högsta domstolen hade den tilltalade på ett hänsynslöst sätt utnyttjat målsägandens skyddslöshet pga. blindheten. I NJA 1999 s. 25 trängde ett antal personer sig in i en villafastighet där endast en 18-årig pojke befann sig. De band ihop hans händer och fötter samt hotade honom med en pistol, varefter de genomsökte huset. Den pistol som användes var ett kombinerat gas, skrämsel- och signalvapen och enligt domstolarna var inte annat visat än att vapnet var oladdat. Högsta domstolen uttalade att ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 6 (9) Dnr ÅM 2015/2145 situationen för målsäganden helt visst måste ha varit skrämmande. Våldet som utövats mot honom var emellertid inte livsfarligt eller särskilt rått. Inte heller hotet var särskilt kvalificerat. Högsta domstolen hänvisade till att viss återhållsamhet gäller när det avser att rubricera rån som grovt och fann att rånet inte var att anse som grovt. I NJA 2011 s. 466 överfölls en person på gatan av tre personer och tvingades, sedan hans fickor genomsökts, under hot att uppe sin adress, varefter han fördes till sin bostad där han hölls frihetsberövad under hotfulla och skrämmande former medan bostaden genomsöktes. Rånet utfördes på ett metodiskt sätt och med likgiltighet för målsägandens situation. Ovissheten om det fortsatta händelseförloppet ansågs ha varit särskilt skrämmande för målsäganden. Vid en allsidig bedömning av samtliga omständigheter fann Högsta domstolen att brottet skulle bedömas som grovt rån. Min bedömning Av betydelse för bedömningen av huruvida det här aktuella rånbrottet ska bedömas som grovt är enligt min uppfattning i första hand huruvida AH och LS har visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst sätt utnyttjat den rånades skyddslösa ställning. Om så inte skulle vara fallet är fråga om gärningen vid en allsidig bedömning av samtliga omständigheter ändå bör bedömas som grovt rån. Enligt min uppfattning har de bägge tilltalade, som är två unga, starka män, genom att ge sig på AB, en äldre dam, och hennes svårt handikappade dotter i deras bostad och därvid med kraft tejpa AB över ansiktet och på kroppen på ett hänsynslöst sätt utnyttjat målsägandens skyddslösa ställning. Rånet har också präglats av hänsynslöshet och råhet genom att gärningsmännen med kraftig silvertejp har tejpat flera varv runt ABs hals, mun och näsa, vilket fått till följd att hon haft mycket svårt att andas, samt tejpat ihop hennes armar, lår och anklar, vilket fått till följd att hon haft mycket svårt att röra sig. Gärningsmännen placerade också en påse över ABs huvud, vilken påse hon dock lyckades få av sig. När gärningsmännen därefter lämnat AB tejpad, liggande på golvet har de varit fullkomligt likgiltiga inför huruvida hon över huvud taget skulle kunna få hjälp att ta sig loss. Att hon inte själv, eller med hjälp av sin dotter, skulle kunna ta sig loss måste för gärningsmännen ha framstått som uppenbart. Det får tillskrivas lyckliga omständigheter att AB ändå förmådde hasa sig fram till sin telefon och därefter lyckades nå sin andra dotter per telefon. Det är givet att situationen för AB måste ha upplevts synnerligen skrämmande och ångestfylld. AB har själv uppgett att hon inte trodde att hon skulle överleva. Hon har efter händelsen mått mycket dåligt, framför allt psykiskt. Hon har haft svårt att behålla maten och har gått ner sex kilo. ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 7 (9) Dnr ÅM 2015/2145 AH och LS har enligt min mening visat en råhet som vida går utöver den råhet som ligger i att tillfoga någon sådana skador eller sådant lidande som alltid uppstår när någon använder våld eller hot om våld för att stjäla. Vid bedömningen ska också tas i beaktande att brottet var mycket väl planerat. Före rånet kontaktades målsäganden per telefon flera gånger av de tilltalade för att diskutera ett eventuellt köp av Rolexklockan, varvid falska namn uppgavs. De tre gärningsmännen begav sig därefter från Linköping till Skövde, en sträcka på cirka 13 mil, för att genomföra rånet. De hade med sig handskar och silvertejp. Därefter besökte en av dem målsäganden, varvid han angav falskt namn, under förespegling att han var intresserad av Rolexklockan. Vid besöket måste de tilltalade ha fått klart för sig att målsäganden var en äldre dam. Efter detta besök genomförde gärningsmännen rånet. Att beakta är också att händelseförloppet, även om det inte var utdraget, inte heller var hastigt övergående. Under rånet har de tilltalade tejpat AB, flyttat henne från hallen till vardagsrummet, tejpat henne ännu mer och därefter genomsökt huset. Att målsäganden så snabbt efter det att de tilltalade hade lämnat huset lyckades kalla på hjälp och på så sätt komma loss är omständigheter som låg helt utom gärningsmännens kontroll. Enligt min uppfattning bör gärningen bedömas som grovt rån med särskild hänsyn till att AH och LS vid rånet visat synnerlig råhet och på ett hänsynslöst sätt utnyttjat målsägandens skyddslösa eller utsatta ställning. Om så inte befinns vara fallet bör gärningen vid en allsidig bedömning av samtliga omständigheter bedömas som grovt rån. Vid rubriceringen bör också beaktas den ändring i 29 kap. 1 § andra stycket brottsbalken som genomfördes den 1 juli 2010 och som syftar till en straffskärpning för gärningar som inneburit allvarliga angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person, däribland rån och grovt rån (prop. 2009/10:147 s. 41). Högsta domstolen har NJA 2011 s. 89 uttalat att det får antas att avsikten med ovan nämnda lagändring inte endast varit att påverka straffvärdebedömningen inom givna straffskalor utan också varit att åstadkomma en förskjutning mellan de olika graderna av exempelvis misshandelsbrott, så att något fler fall än tidigare kommer att bedömas som grova brott. Martin Borgeke m.fl. har i en artikel anfört att rånbrott som tidigare har legat på gränsen för att bedömas som grova, fortsättningsvis normalt kommer att bli bedömda som grova rån (Martin Borgeke m.fl., SvJT 2011, Straffvärdebedömningen av allvarliga våldsbrott, s. 80). Beaktande vad som ovan anförts anser jag att den gärning AH och LS har begått ska bedömas som grovt rån enligt 8 kap. 6 § brottsbalken. Vid en sådan utgång bör AH och LS dömas till väsentligt längre fängelsestraff än de av hovrätten utmätta. ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 8 (9) Dnr ÅM 2015/2145 Skälen för prövningstillstånd Enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken får prövningstillstånd meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen (prejudikatdispens). För att bevilja prövning enligt denna punkt krävs alltså att ett avgörande av Högsta domstolen blir av generell betydelse för bedömningen av framtida mål som innehåller liknande frågeställningar. Den enskildes intresse av att få till stånd en prövning i Högsta domstolen kan alltså inte föranleda prövningstillstånd på denna grund (Peter Fitger, Rättegångsbalken, s. 54:26). Som framgår ovan har Högsta domstolen tidigare prövat ett antal fall som gäller gränsdragningen mellan rån av normalgraden och grovt rån. Dessa fall har emellertid främst gällt rån som genomförts med hjälp av skjutvapen eller fall där målsäganden utsatts för frihetsberövanden och där händelseförloppet varit utdraget. Högsta domstolens avgörande NJA 2011 s. 466 skiljer sig från detta fall bl.a. genom att det i detta fall inte är fråga om ett utdraget händelseförlopp. Inte heller har några hot uttalats. Däremot har gärningen varit mycket skrämmande och hänsynslös samt begåtts mot en äldre person i hemmet. Det är angeläget att Högsta domstolen preciserar och vidareutvecklar sin praxis när det gäller under vilka omständigheter ett rån som inte genomförts med hjälp av skjutvapen ska bedömas som grovt, särskilt då rånet, som i detta fall, begås mot en äldre, försvarslös person i hemmet. Att osäkerhet råder i rättstillämpningen när det gäller om fall som detta ska rubriceras som rån eller som grovt rån illustreras av att tingsrätten och hovrätten på samma underlag har kommit till skilda slutsatser i rubriceringsfrågan. Sakomständigheterna i målet är väl utredda, varför målet är lämpligt för en prövning i Högsta domstolen. De nya kvalifikationsgrunder i 8 kap. 6 § andra stycket brottsbalken som Utredningen om skärpta straffrättsliga åtgärder mot organiserad brottslighet har föreslagit (SOU 2014:63) har enligt min uppfattning inte någon betydelse för frågan om prövningstillstånd bör meddelas i detta mål. Utredningens förslag bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Sammanfattningsvis skulle en prövning av överklagandet vara av stor vikt för ledning av rättstillämpningen. Om Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd kan det också bli aktuellt att pröva tillämpligheten av 29 kap. 5 § första stycket 5 brottsbalken i den lydelse som träder i kraft den 1 april 2015 och som innebär att rätten vid ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 9 (9) Dnr ÅM 2015/2145 straffmätningen utöver brottets straffvärde i skälig utsträckning ska beakta om den tilltalade frivilligt angett sig eller lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av brottet (SFS 2015:78, prop. 2014/15:37). Jag delar hovrättens bedömning när det gäller vad som är utrett i målet. Prövningstillståndet kan därför begränsas till att avse hur brottet ska bedömas samt vilken påföljd som bör ådömas de tilltalade. Bevisuppgift m.m. Jag ber att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd. Anders Perklev Hedvig Trost Kopia till: Utvecklingscentrum Stockholm Åklagarkammaren i Skövde (AM-143594-14)