Sjönevad - några decennier från 1920
Sjönevad - några decennier från 1920-talet och framåt Gruppen har bett oss att berätta om livet i Sjönevad under några decennier, från cirka 1920 och framåt. Under denna tid var lanthandeln i gång, gästgiveriet med jordbruket drevs av samma släkt, på den årliga marknaden såldes fortfarande kreatur. Det stora vita huset, det som blev ”Amiralens” var under ett tiotal år bebott året om. Byn med det stora antalet personer, som bodde där eller kom dit, torde ha varit ett centrum för trakten. Skälet till gruppens beslut är bl a att det fortfarande finns personer med minnen från den tiden, så pass långt tillbaka som 1920-30 talet, antingen personliga sådana eller minnen som berättats av släktingar och vänner. Lanthandeln t.v. och ”Amiralens” t.h. omkr 1920 Gästis 1928 Några Sjönevadsbor klara för utflykt. Vid oxen Erik Carlsson (son till Nils Carlsson), därefter Valborg Carlsson, Gunnar Wennerholm, okänd, ”Tottes Oscar”, Ingeborg Wennerholm, sedan okända personer till den siste, som torde vara Anders Johan Pettersson ”Skinnrajan” Fotot är taget vid lanthandeln omkr 1925 2 Vem fanns då i Sjönevad t ex 1922 och åren därefter? År 1922 drev Gunnar Wennerholm lanthandeln, som han övertagit av sin far Emil, när denne köpte Gästis. Emil var gammal jordbrukare men heller inte oerfaren gästgivare. Han hade arrenderat gästgiveriet under några år i början av seklet. Förutom Emil och hans hustru Kristin bodde hos dem dottern Valborg och hennes båda söner Erik och Ivar, som då var 13 resp11 år. Och flera anställda fanns naturligtvis, säkert ett utökat antal om sommaren. Valborg hade gift sig med Ludvig Carlsson från torpet Långasand i Sjönevad. De var bosatta i Rydöbruk, då Ludvig ensam emigrerade till USA 1911. Valborg fick flytta hem till sina föräldrar med sina små pojkar, Ivar hade inte fyllt ett år. Ludvig kom aldrig tillbaka På grannstället Backen, Sjönevad 1:2, fanns Carl Bengtsson, ”Carl på Backen” med sin Selma och de båda barnen Elin, 6 år och Torsten 4 år. Carls mor, Bernhardina, hade kommit från gården uppe vid sjön, ”Petterssons”, Sjönevad 1:5, den gård som flyttat ut från den gamla bykärnan redan på 1700-talet . I den gamla vackra hallandslängan på Sjönevad 1:5 byggd 1856, bodde Carl Pettersson med hustrun Selma och de båda sönerna Sten och Erik. Sten var född 1916 och Erik 1921. Johan, Carls halvbror, fanns också på gården. Han hade byggt en ”stickehyvel” en bit uppströms i Musån. Den drevs av ett mäktigt vattenhjul av trä, och man sålde takstickor för 5 kr alnen om materialet var gran och 3,30 om det var fur. Erik berättar, hur Johan en gång när man arbetade med taket råkade få en planka eller stör i huvudet. Det långa såret, som uppstod när huvudsvålen spräcktes, blödde ymnigt, men Selma pumpade kallt vatten över operationsområdet medan Carl sydde ihop såret med sytråd och stoppnål. Erik tittade på! Johan lär ha fortsatt med takarbetet strax efteråt. Till Sjönevad 1:5 hörde en liten smedja, som låg i trädgården i hörnet längst ner mot landsvägen. Vid sjökanten nära byn, strax intill bäcken, som är Sjönevadssjöns utlopp, låg byns spruthus, där brandsprutan och slangarna förvarades. Erik minns att han som mycket liten fick se hur det gick till när byborna försökte släcka en brand i ladugården på närbelägna Spången. Brandsprutan drogs dit med hjälp av hästar, troligen från Gästis, och man pumpade upp vatten för hand från Musån. Ute vid vägskälet, där vägen från Vessige mötte Krogseredvägen och vägen till Drängsered den som gick genom byn - har Tottes Oskar, stenhuggare, fiskare och jägare - utan vare sig fiskerätt eller jakträtt - byggt sig ett litet hus. Oskar, då 45 år gammal, var född på torpet Wiken, beläget på det ställe som senare kom att kallas Gäddevik vid Sjönevadssjön. Carl Pettersson har berättat för sonen Erik att han såg eldskenet från den brand som ödelade torpet dagen före julafton, troligen strax före 1900. Slutligen, i det stora vita huset, Sjönevad 1:4, som tidigare även det varit gästgivargård och haft sin storhetstid på 1800talet, har det 1918 flyttat in ett främmande par, långt bortifrån. Det är pensionerade konteramiralen Axel Bernhard Juel med sin hustru ”välborna amiralinnan Rosalie Juel, född Björkman.” Paret kom från Karlskrona, där Juel varit varvschef. Axel Bernhard Juel omkr 1900 3 Man kan fråga sig varför de hamnade just i Sjönevad. Kommunikationerna var ju inte sådana att man lätt reste omkring och letade efter ett trevligt och ståndsmässigt lantställe. Vi har bara hört sägas, att amiralen ville ha ett ställe, ”där han kunde ha får”. Och så blev det tydligen: ett uthus, det äldsta huset i Sjönevad, enligt utsago möjligen från 1700-talet, kallas än i dag för ”Fårahuset”. Amiral Juel medverkade till att byn 1919 elektrifierades i det att bäcken dämdes upp och ett litet kraftverk byggdes. Dess kapacitet var inte större än att man nätt och jämt fick ledljus framåt kvällen i de fem hushållen, annars var det stearinljus och fotogenlampor som användes. Efter 90 år finns fortfarande rester av dammbyggnaden kvar Fårahuset. Halmen på taket har nu ersatts av tegel Förmodligen umgicks paret Juel med grannarna tvärs över vägen, häradsdomaren Emil och Kristin, ungefär i samma ålder. Det är mycket troligt att amiralen påverkade grannfamiljen i beslutet att låta den nykonfirmerade Erik, Valborgs äldste son, ensam bege sig till Karlskrona för att bli skeppsgosse Paret Juel var konstnärliga: amiralen svarvade i trä, och amiralinnan var en skicklig akvarellmålare och arbetade också framgångsrikt med koppar och gyllenläder Ett koppararbete, också ett hantverk av Amiralinnan; en vattenbehållare med kran och muggar, ca 50x90 cm. (t.h. det vackra amerikanska diplomet) Gyllenläderstol, ett hantverk av Rosalie Juel. Kanske har amiralen svarvat ben och armstöd 4 För koppararbetet fick amiralinnan en amerikansk medalj 1893 ”for unique style and form and careful and fine workmanship”. Båda föremålen och diplomet finns fortfarande kvar i huset och vårdas nu av Juels barnbarnsbarn Magnus Schenström och hans sambo Anna Jonsson, som fotograferat av dem för oss. Redan 1924 avled amiral Juel, men sedan dess kallas mangårdsbyggnaden på Sjönevad 1:4 alltid för ”Amiralens”. Amiralinnan Rosalie, kallad ”Lilla Rosen” av sin make, levde kvar ytterligare några år. Hon hade naturligtvis jungfrur till hjälp. En av dem var Sigrid från Sjöaslätt, vars syster Karin skötte Sjönevads telefonstation och också var traktens sömmerska. Man kan undra om amiralinnan använde hela huset? Om hon lät elda i alla åtta kakelugnarna? Under senare delen av 1920- talet blev hon sjuk och flyttade till dottern Else i Jönköping. Hon avled 1930, och därefter blev ”Amiralens” sommarhus ända fram till början av 2000-talet, då det stiliga huset äntligen blev bebott hela året. 1930 …. 1930 hade handlaren Gunnar Wennerholm varit gift i fem år. Han gifte sig midsommarafton 1925 med Ingeborg, dotter till förre gästgivaren Nils Carlsson. På äreportakalaset dansade bruden första valsen med Tottes Oskar! I februari 1928 föddes dottern Inger och i oktober 1931 Gunnel. Oskar gifte sig med Ruth från Elmeberg i Torup, och de fick 1932 dottern Ellen, som blev Gunnels lekkamrat Ett uppdrag utanför den vanliga verksamheten i lanthandeln hade Gunnar vintern 1936- 37. Då pågick granatbrytning i Spräckan. Gunnars svåger Carl Carlsson, ofta kallad SjönevadsCalle, hade upptäckt en granatfyndighet på sin mark i Häståsaberget. Inger och Gunnel var ibland med där när han provsprängde. Hösten 1936 kom brytningen i gång, och man skickade materialet till England. Gert Hellström, den sist anställde, och Gunnel minns att arbetarna, ett femtiotal, fick sin avlöning i fotogenlampornas sken vid disken i lanthandeln. Granatbrytningen blev emellertid olönsam och lades ner redan våren 1937. Ingeborg skriver den 29 maj i sin almanacka: ”gruvan slut”. Sommaren året efter gästades byn av den legendariske flygaren Albin Ahrenberg, som gjorde passageraruppstigningar med sitt sjöflygplan och lockade stor publik. På Gästis hade stora förändringar skett. Emil avled 1929 och året därefter även Kristin. Valborg, som ju arbetat länge hos sina föräldrar, löste ut sina syskon Gunnar, handlaren, och Harry, som var bosatt i Göteborg. Harry var gift med Sigrid från gästgivarsläkten Klefve i Mårdaklev. De fick sonen Sigge Wennerholm, som så småningom blev verksam som ingenjör i Halmstad. Harry gick bort redan 1931. Valborg, utan tvekan en kraftkvinna, var gästgivare och jordbrukare i mer än 25 år. Under hennes första år som gästgivare gällde fortfarande den gamla förordningen från 1600-talet att man var skyldig att med häst skjutsa resande en viss sträcka, i regel till nästa gästgivargård. Hon fick säkert vara kusk vid sådana körslor, åtminstone under åren då hon hjälpte till i rörelsen när fadern Emil ägde Gästis. Förordningen drogs in 1934, men då hade man under en tid ersatt hästskjutsarna med en form av taxirörelse. Den drevs av brodern Gunnar, som tidigt hade skaffat bil. Men skylten ovanför stora ingången till Gästis med texten ”Härifrån skjutsas med häst intill ett avstånd av 5 20 km och med automobil intill ett avstånd av 60 km” fanns länge kvar. Under årens lopp hade Valborg liksom sina föräldrar många anställda ”drängar” och ”jungfrur”, som det hette då. Astrid, nu över 90 år, kan berätta om hur det var att arbeta i det omoderna köket, där maten till gästgiveriet och det egna hushållet lagades på den stora vedspisen. Vatten fanns inte indraget utan hämtades från brunnen utanför köksdörren. Pumpen var gjord av en genomborrad trästock. I karet av trä pumpades upp vatten och hästarna gick själva dit ut från stallet och drack. Astrid på Ekedal (som lånat ut fotot till oss), Petter Olsson och Valborg vid hästarnas vattenställe intill Gästis köksdörr Matserveringen i gästgiveriet pågick även efter krigsutbrottet men i mycket mindre omfattning. Matbröd, vetebröd och vissa kakor bakades i den stora stenugnen i det s.k. brygghuset, som inrymde både bakstuga och tvättstuga. I gästgiveriet serverades alltid detta kaffebröd och smörgåsar bredda på det oförglömligt goda stenugnsbakade brödet – där var man modern! Nitton stora tunga brödkakor gräddades samtidigt i ugnen, som eldades med ris. Det hände att gäster ville köpa med sig en kaka bröd, men den ende som beviljades detta var enligt utsago dåvarande landshövdingen Reimer Johansson. Brygghuset var beläget där vägen genom byn korsar bäcken. Den som skulle tvätta började vid 4-5- tiden på morgonen med att elda under en stor koppargryta och värma vatten eller lut. Vittvätten ”bykades”, vilket innebar att man med en långskaftad skopa hällde det heta luten över tvätten som packats i stora träkar, tömde ut luten och fyllde på nytt flera gånger. Tvätten sköljdes i bäcken och bars upp för att torka i Gästis trädgård eller på vinden. Men det inträffade då och då så svåra torrperioder att man fick köra vatten från sjön till brygghuset, byka där och sedan skölja i sjön. Så var det till exempel 1947, då bäcken var torrlagd från september till november. Elektricitet kom till byn från Industribolaget i Vessige 1937 men blev aldrig indragen i brygghuset. Innan man hade kylskåp, använde man isskåp som förseddes med is i stora stycken, uppsågade ur isen på sjön vintertid och bevarade under året i sågspån i en stor stack. I januari 1941 var isen 14 tum tjock. Jordbruket på Gästis sköttes av de anställda, Valborg arbetade inte själv ute på jorden, med ett undantag: hon körde själv hästräfsan. Och hon körde gärna till Vessige med häst och vagn, då med en lättare vagnshäst, Fiken. Om vintrarna hände det att hon spände den hästen för skrindan, en liten släde med plats för kusk och två passagerare. Det hördes lång väg när Valborg tog sig fram, för Fiken bar den stora bjällerkransen, dombjällrorna. Men Valborgs stora intresse var ardennerhästarna. Hon hade, när hon nyligen tagit över Gästis, köpt en lott i hästlotteriet och vunnit högsta vinsten, ett mäktigt svartbrunt dräktigt ardennersto, Rossi. Avkomman efter denna Rossi blev ett antal ståtliga hästar, av vilka Valborg själv körde en del av stona till hästpremieringarna i Köinge för bedömning, med gott resultat. Hingstfölen sålde hon, och några blev så småningom godkända vid den årliga 6 hingstpremieringen i Visningshallen i Falkenberg, på den tiden ett stort evenemang. Att ha en godkänd hingst var en stor merit för en hästägare. Traktor skaffade man aldrig på Gästisdäremot installerades så småningom mjölkmaskin. Sjönevads marknad hölls på den tiden tredje tisdagen i september. Då serverades enligt tradition kålsoppa och den grynakaka med risgryn som bas, vilken lagades efter recept som användes under 1800-talet, då den som kallades ”Päar” var gästgivare på grannstället! Under 20-30-talet var marknaden fortfarande en stor händelse, och några personer minns att en del av marknadsbodarna till och med var kvar under året utmed staketet mot Gästis´ trädgård. Kreatur såldes fram till 40-talet, men i allt mindre omfattning. Den 16 september 1947 skriver Ingeborg Wennerholm i sin dagbok:” Nu är Sjönevads marknad inte längre marten, ett föl, en unghäst, ett par tre stånd” Och 1950 säger hon ”två försäljare, inga köpare”. Ett par år efteråt var marknaden nerlagd. Men i det längsta höll Valborg på traditionen att efter marknaden ställa till med en uppskattad fest, marknadsbalen, då hon bjöd traktens ungdomar och de som arbetat extra på marknaden på kaffe och dans på det som då kallades ”magasinet”. I bäcken hade man ålkista, och gårdarna turades om att sköta fisket. I Valborgs dagbok finns för ett år noterat att” natten till lördagen den 27 september fångades 90 ålar som flåddes och konserverades”. Visst fiske bedrevs i sjön. Erik, från Sjönevad 1:5, ”Petterssons”, berättar hur han och brodern fiskade gädda, ofta i nät. Fångsten, som kunde vara nog så riklig, skickades med bussen till Falkenberg- frakt 25 öre- och såldes till Hulda Petterssons fiskhandel. Tottes Oskar hade sina flatbottnade ekor i Sjönevadssjön och Häståsasjön och fiskade både med nät och ljuster. På Backen bodde samma familj, Selma och Carl med Elin och Torsten. Den gamla hallandslängan mitt emot ladugården ersattes 1934 av ett modernare hus beläget på andra sidan om vägen mot Abild Men det var annorlunda hos ”Amiralens”, som nu var sommarhus. Paret Juels barn, Niels och Else, hade båda familjer, och man turades om att utnyttja sommarstället. Niels var militär, löjtnant vid den tiden, och gift med Karin Juel. Vår generation, vi som är födda kring 1930 eller tidigare, minns ju så väl hennes inspelning av Martin Kochs ”Lyckan”! Niels och Karin Juel hade en dotter, Inger, eller ”Diddi”, som hon kallades. Hon var ett par år äldre än handlarens Inger och blev en glad och mycket fantasifull lekkamrat till henne under ett antal somrar. Inger Juel blev skådespelerska men avled relativt ung. Hennes dotter, Terese Juel, blev sångerska. Karin Juel I ett tidigare äktenskap hade Karin Juel sonen Bengt Dahlman, som också dök upp ibland under somrarna. När hans mor längre fram trolovade sig med Stig Järrel adopterade denne Bengt, som fick namnet Järrel och blev känd som sångare och regissör under det namnet. Äktenskapet mellan löjtnanten och sångerskan höll ungefär i tio år, men sedan det upplösts glömde Karin Juel inte sitt Sjönevad. När hon under sina turnéer kom i närheten, tog hon vägen om byn och hälsade på de gamla vännerna Valborg, Selma Pettersson och Ingeborg Wennerholm. Förutom populär sångerska var Karin Juel också författare, och det hände att hon i sina böcker hämtade stoff från Sjönevad och dess bybor. Det är fallet i romanen ”Jordens famn”, där man känner igen ”Tottes Oskar” som ”Johan Fiskare”. I samma roman använder hon episoden när Carl Pettersson syr ihop Johans huvudsvål. Niels Juel gifte ganska snart om sig med Anna- Marie f Holm. De fick 1937 en efterlängtad son, Peder, så småningom döttrarna Vibeke och Barbara och till slut sonen Palle 1945. 7 Else Juel hade gift sig med en officer, Reinhold Schenström, sedermera överstelöjtnant. Paret hade tre söner, Johan-Magnus, född 1914, Birger - alltid kallad Bigge - född 1918, och CarlReinhold - kallad Bobby - född 1921 De var alltså ganska jämnåriga med ungdomarna på Backen, Elin och Torsten, och även med Sten och Erik Pettersson. Bland tjänstefolket på Gästis fanns det naturligtvis ungdomar. Och så kom det en barnflicka till Wennerholms i början av 1930-talet, Svea Cederberg, jämngammal med Bigge. Bigge Schenström och Torsten Bengtsson 1938 Fr.v. Karin på Spången, Märtha Berg, Svea Cederberg, Elin på Backen, Inger ”Diddi” Juel och framför dem Inger och Gunnel Wennerholm. Foto 1933/1934 Man vill gärna tänka sig att de alla tillsammans upplevde härliga och givetvis alltid varma och soliga somrar i Sjönevad, men för dem som måste arbeta och inte som stockholmarna hade sommarlov, var det naturligtvis också mycket slit. Grunden lades till en livslång vänskap mellan Bobby och Erik och mellan Bobby och Torsten. Bigge, då nybliven jurist, avled redan 1941. 1940 …… Så var man inne på 1940- talet, och kriget pågick. När Tyskland gick in i Polen 1 september 1939 hade det utgått mobiliseringsorder. Man ringde i kyrkklockorna, och Gunnar Wennerholm for ut på natten och ”budade”. Alla vapenföra män blev ju inkallade för längre eller kortare perioder, så även bodbiträdet Nils Stenström, sönerna på grannställena och drängarna på Gästis. Fördrängen på Gästis, Adolf, inställde sig enligt order på Kviberg i Göteborg men skickades hem redan samma kväll. Han blev i stället placerad i Ätrafors, därifrån kunde han lätt cykla hem och se till kreaturen. Erik Pettersson var inkallad 21 månader i följd! Han minns från en permission 1942 att man då höll på att färdigställa den nya sträckningen av vägen mot Drängsered, så att den inte längre utgjorde genomfart genom byn. Men den gamla vägen var ju farbar och användes länge av mjölkbilen och Kinnaredsbussen. Livsmedel och bensin ransonerades, men Gunnar, som då hade en nyköpt Ford V8, fick i det längsta viss bensintilldelning för att kunna hämta varor i Vessige. Men till slut måste han ibland låna häst och vagn eller släde av sin syster. Allmänheten anmodades att lämna in däcken till sina bilar för försvarets räkning. Men Gunnar tolkade detta på sitt sätt: sägs det ”anmoda” och inte ”skall” så är det väl inte nödvändigt…..När kriget var slut hade Forden sina däck kvar. Krigsvintrarna var hårda, särskilt i början av 40- talet. Den 19 februari 1940 noterar man -29 gr, och i mitten av maj 1941 hade man snö och -8 gr. I januari 1942 var det flera dagar i följd 27-29 gr kallt, och vatten och slask frös. Det snöar ymnigt, och Gunnar har ett par kvällar 8 senare tre gäster från Vessige, sina bridgevänner När väglaget tycks bli kritiskt erbjuder sig ”Bila - Per” ett par gånger att hämta dem med sin hyrbil innan det är för sent, men herrarna dröjer sig hellre kvar vid bridgebordet. Till slut väcker Gunnar sin syster Valborg på Gästis, Hon går ut i stallet, selar en häst som hon spänner för skrindan, och gästerna tar sig med detta ekipage hem genom drivorna vid tre- fyratiden på natten! Det gick lyckligt! Efter det är det under fyra dagar ”kaos, inga vägar farbara, snö jäms med gärsgårdarna” I januari 1945 blir det mässfall i kyrkorna, och den 1 februari samma år rasar Backens ladugård samman under snön. För att kunna sälja kol till gengasbilar byggde Carl Carlsson en kolugn på sin tomt vid Sjönevadssjöns badplats. Gunnel kommer i håg, hur hon en gång när hela landsvägen från Sjönevad till Lya skola var isbelagd, åkte skridskor till skolan och halvvägs mötte Artur Hellström och Carl, som med möda tog sig fram till fots på väg till kolugnen! 1945 …. I mitten av 1940-talet sålde Karl och Selma på Backen sin gård till Hjalmar och Alma Karlsson, som kom från Sibbarp. Den 14 juni 1946 anlände lastbilen med de nya ägarna och deras flyttlass, Göte från Mölndal, 10 år, samt sönerna Allan, 5 år, och Erik, 12 dagar gammal, i en tvättkorg. Egen bil köpte de nya grannarna 1953, en silvergrå Triumph Mayflower med röd läderklädsel. Karl och Selma hade byggt sig ett hus i Vessige. När de flyttade, följde Elin med. Också Torsten lämnade byn och slog sig ner i Alfshög. Tottes - Oskars och Ruths dotter Ellen konfirmerades och kom genast ut i arbetslivet - hon blev hjälpreda i köket och serveringen på Gästis, där också hennes farmor Augusta arbetat många år tidigare. 1946 överlät Carl Pettersson sin gård till äldste sonen Sten, som hade gift sig midsommarafton 1944 med Else Troedsson från Fylleklev. Carl och Selma flyttade till ett nybyggt hus, Sjönevad 1:17 (nu 1:29) ett stycke längre upp utmed Drängseredsvägen. Men Sten blir inte lantbrukare särskilt länge. Redan 1949 säljer han gården till Anders Nilsson i Kungsgård, och han och Else flyttar från bygden. Erik gifter sig 1948, också han på midsommarafton, med Margit Andersson från Okome, och de bosätter sig så småningom i Vessige. Carl går bort redan 1949, men Selma bodde kvar på Sjönevad 1:17 tills hon avled 1977. Anders i Kungsgård arrenderar ut Sjönevad 1:5 till en familj, som kom från Gunnarp. Det var Per Nilsson med hustrun Astrid och barnen Stig, Christer, Britta, Bernt, Anna-Lisa och Anders i åldrarna 17 till 8 år Anders var jämngammal med Allan på Backen, och de blev lekkamrater. Göte på Backen fick en trogen vän i Peder Juel, de var också lika gamla. För hos ”Amiralens” tillbringar som vanligt familjerna Schenström och Juel somrarna i Sjönevad. Juels har sina fyra barn, men av Schenströms är det nu bara Bobby som dyker upp. Vi minns Else Schenström som en mycket vänlig gammal dam, som gärna spatserade utmed vägkanterna med sin lilla korg och plockade smultron. Överstelöjtnanten, lika vänlig han, gick sina promenader efter middagen med schäfern Pierre och sin cigarr. De båda familjerna hade ett gott samarbete med Valborg på Gästis. Hon brukade den åkerjord som hör till ”Amiralens” fastighet och lät i gengäld sina anställda utföra vissa tjänster enligt ett kontrakt, som upprättades redan 1931 och som gällde tills Valborg lämnade Gästis. I kontraktet nämndes till exempel ”båtens sjösättning om våren och upptagning om hösten och fönsterluckornas motsvarande nedtagning och uppsättning”, ”verkställa sättning av två säckar potatis samt densammas upptagning och inläggning i källaren”, osv. Matserveringen i gästgiveriet hade troligen i stort sett upphört, men kaffe och smörgås och kaffebröd tillhandahölls, ibland i stor skala, särskilt sommartid, då man använde Gästis` stora trädgård med dess många ”grottor” eller bersåer för kaffeserveringen. Midsommarafton 1946 9 hade Reso utflykt, det kom” sex fulla bussar och 25 bilar”. En dag i juni 1947 är det ”massor av danskar på Gästis, 250 – 300 personer, det är 32 gr varmt”, och en dag i juni ett par år senare kommer 150 varbergare……Vid sådana tillfällen och även annars hjälpte Ingeborg Wennerholm och döttrarna till med bak och servering. 1950- 60 …… Men efter 25 års arbete som lantbrukare och gästgivare ville Valborg dra sig tillbaka, och 1954 övertogs Sjönevads Gästis av Olle Olsson i Bräcke, som i sin tur efter en tid sålde företaget till sin syster Karin Nilsson, Kungsgård. Gästgiveriet arrenderades ut, ekonomibyggnaderna revs och lantbruket lades ner. En epok var slut. Valborg flyttade till den villa, Lillbo, nära Petterssons, som hennes föräldrar en gång byggt men inte flyttat in i. Hon tog med sig några kor och hästar och fortsatte en tid som lantbrukare men i mindre skala! Också med lanthandeln skedde förändringar. Gunnar Wennerholm arrenderade 1957 ut affären till Nils Stenström, som arbetat där sedan 1936. Men denne drev rörelsen endast fram till 1960, då affären lades ner, och Nils flyttade till Gunnarstorp. Så var också här en epok slut. Detta slapp Gunnar uppleva, han avled hastigt före jul 1958. Ingeborg stannade kvar i huset, som inrymt den gamla lanthandeln i 60 år. Inger och Gunnel var ute i arbetslivet På Backen arbetade då Allan i jordbruket, medan Erik fortfarande studerade. ”Tottes-Oskar” avlider 1960, och Ellen har flyttat från byn. Ruth bor kvar i huset vid vägskälet. Förändringarna på Gästis innebar i flera avseenden en ny och spännande tid för Sjönevad. Många arrendatorer har under årens lopp avlöst varandra efter längre eller kortare tid. Och hur ser det ut i byn nu, efter 50 år? 2012 …. Det vackra framhuset på 1:5 brann ner 1998 och har ersatts av en västkuststuga, Lillbo rustas upp av Christer, barnbarn till Valborg. På Backen bor Erik med sin Ingrid i ett hus byggt 1971, och i det ”gamla” huset bor Allans dotter Helen med Ove och dottern Emilia.” ”Affären” har Inger och Gunnel behållit, men det är sommarhus liksom 1:29, nu ägt av tyskar, och även ”Tottes”, som Erik och Ingrid köpt och hyr ut. Men – hos ”Amiralens” är det nu äntligen efter 70-80 år liv och rörelse året runt! Där bor Magnus Schenström, dottersonson till amiral Juel, med sin Anna och sönerna Jens och Joel. Dessa båda utgör tillsammans med Helens Emilia den unga generationen i det anrika Sjönevad. Sjönevad den 13 december 2012 Gunnel Wennerholm och Inger Johansson f Wennerholm Källor: Vi har fått hjälp av nuvarande och ”gamla” sjönevadsbor. Vi har lyssnat till Astrid Karlsson, Gert Hellström och särskilt Erik Pettersson från Sjönevad 1:5. De är nu alla mer än 90 år gamla, men de minns! ************************************************************
© Copyright 2024