Horisontsammansmältning och paradigmskiften
Horisontsammansmältning och paradigmskiften Gadamers och Kuhns hermeneutiska omtolkningar av vetenskapen Henrik Bohlin Den argentinske författaren Jorge Luis Borges skriver i en av sina noveller om en kinesisk encyklopedi, där djuren delas upp i (a) de som tillhör Kejsaren, (b) balsamerade djur, (c) de som är dresserade, (d) spädgrisar, (e) sjöjungfrur, (f) sagodjur, (g) herrelösa hundar, (h) de som ingår i denna klassificering, (i) de som hetsar upp sig som vore de galna, (j) de oräkneliga, (k) de som tecknats med en mycket fin kamelhårspensel, (l) övriga, (m) de som just haft sönder en blomvas, (n) de som på håll liknar flugor.1 Borges novell utgavs 1952, men fantasin om den kinesiska encyklopedin är en lekfull illustration av ett tema som ständigt återkommer i debatter om vetenskapens natur och historia från 1960-talet och framåt: möjligheten av olika tankesystem, olika sätt att kategorisera och klassificera tingen, och frågan på vilka grunder, om några, ett tankesystem kan anses sannare eller mer berättigat än ett annat. Vetenskapsfilosofin och vetenskapernas metoddiskussioner dominerades före 1960-talet av den logiska empirismen, även kallad den logiska positivismen eller nypositivismen. Naturvetenskaperna betraktades som de mest framgångsrika av alla vetenskaper och som metodologiska föredömen. Om samhällsvetare och humanister lärde sig följa samma metodprinciper som fysiker, skulle de göra lika stora framsteg och nå lika säkra resultat. Några nyckelord var objektivitet, mätbarhet och statistisk evidens. I början av 1960-talet utkom två böcker som bidrog till att revolutionera förståelsen av vetenskapen. Den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer gav 1960 ut Sanning och metod, en radikal omläsning av hermeneutikens teorier om tolkning av texter, konstverk och mänskliga handlingar, där han bland annat drar en skarp skiljelinje mellan naturvetenskap och tolkande vetenskaper som filosofihistoria och allmänhistoria.2 Ännu mer inflytelserik och 1 Jorge Luis Borges, ”John Wilkins analytiska språk”, Tidskriften 90tal, nr 20, 1997 [1952], s. 103. Hans-Georg Gadamer, Wahrheit und Methode. Grundzüge einer philosophischen Hermeneutik. Gesammelte Werke, Band 1. 6. Auflage (Tübingen: Mohr. 1990 [1960]). De delar som finns översatta till svenska kommer att citeras enligt översättningarna, övriga enligt tyska originalet. 2 omdebatterad blev den amerikanske vetenskapshistorikern och filosofen Thomas Kuhns De vetenskapliga revolutionernas struktur från 1962, i centrala delar en kritik av den logiska empirismen och den österrikiske filosofen Karl Poppers vidareutveckling av den.3 Kuhn och Gadamer refererar inte till varandra och utgår från mycket olika teoritraditioner. De vetenskapliga revolutionernas struktur handlar om naturvetenskapernas utveckling, särskilt astronomi, fysik och kemi, Sanning och metod om förståelse och tolkning i humanistiska ämnen som filosofi och idéhistoria. Men trots skillnaderna argumenterar båda för en i bred mening hermeneutisk vetenskapssyn, samtidigt som båda på olika sätt bryter upp den traditionella dikotomin mellan hermeneutik och positivism. Gadamer hävdar att tidigare hermeneutiker inte tillräckligt radikalt gjort upp med positivismen, utan okritiskt övertagit ett naturvetenskapligt objektivitetsideal som inte passar humanvetenskaperna. Kuhn ifrågasätter positivismen på dess egen hemmaplan, naturvetenskapen, i en hermeneutisk omtolkning av fysikens, astronomins och kemins historia som får konsekvenser för synen på vad vetenskap är och hur den förhåller sig till utomvetenskapligt tänkande. Därmed läggs en teoretisk grund för den komplexa syn på vetenskapen som växer fram från 1960-talet och framåt, även hos tänkare som i huvudsak är kritiska mot Gadamer och Kuhn eller inte ens nämner dem. En av dessa är Michel Foucault, som ytterligare radikaliserar idén om alternativa tankesystem i historisk-kritiska analyser där vetenskapens utveckling tolkas som en serie strider mellan olika tankesystem, strider vars utfall bestäms av maktkamper mellan olika samhällsintressen snarare än av argument. Historisk bakgrund: den logiska empirismen Den logiska empirismen ingår i en tanketradition som litet oprecist ofta kallas positivism. Termen positivism användes först av den franske filosofen August Comte (1798-1857) som beteckning på hans egen filosofi. Enligt Comte utvecklas det mänskliga tänkandet historiskt genom en mognadsprocess i tre huvudstadier, som han kallar det teologiska, det metafysiska och det positiva. De två första stadierna är en sorts tankens barndomsperiod, där människan vill förklara alltings innersta väsen, ursprung och syfte med hänvisning till gudar eller abstrakta, icke observerbara entiteter. När människor inser att spekulationer om gudar och metafysiska substanser varken går att bekräfta eller motbevisa, ger de upp sökandet efter ”djupa” sanningar och ägnar sig i stället åt problem som man kan uttala sig om vetenskapligt på grundval av observerbara fakta och rationell argumentation. Med termen positiv syftade 3 Thomas S. Kuhn, De vetenskapliga revolutionernas struktur, övers. Örjan Björkhem (Lund: Doxa, 1981, [1962, 2. uppl. 1970]) Comte dels på denna begränsning till det man faktiskt kan veta något om, dels på den ”positiva” vetenskapliga kunskapens precision, användbarhet för att förbättra samhället och relativa säkerhet i jämförelse med teologi och metafysik.4 Positivismen blev historiskt betydelsefull bland annat i Brasilien, där ett citat av Comte till och med finns inskrivet i nationsflaggan: Ordem e Progresso, ordning och framsteg. Inom filosofin fördes hans tänkande från 1920-talet vidare av de logiska empiristerna, som förutom av Comte påverkades av 1700-talets brittiska empirism och särskilt David Hume. Flera av de mest framträdande tidiga medlemmarna hörde till den så kallade Wienkretsen, en grupp filosofer och forskare som möttes regelbundet i Wien från 1924 till 1936 för att diskutera kunskapsteoretiska och vetenskapsfilosofiska frågor. På grund av vänstersympatier eller judisk bakgrund tvingades många av dem fly undan nazismen till Storbritannien och USA, där de fick ett stort inflytande. Den tyska nazistregimen bidrog alltså oavsiktligt till rörelsens genomslag. De logiska empiristerna var en löst sammanhållen grupp av tänkare med olika uppfattningar i många frågor, som dessutom ändrade åsikt över tid. En av deras gemensamma nämnare var att de i likhet med Hume och Comte förkastade all metafysik, en term som de använde för alla antaganden om sådant som inte låter sig bekräftas eller motbevisas genom observation: vidskepelse, religiösa övertygelser och filosofiska teorier som Platons lära om idévärlden eller Kants om tinget i sig. Inspirerade av Ludwig Wittgenstein hävdade de att påståenden som inte låter sig antingen verifieras eller falsifieras genom observation eller logisk-matematiska bevis saknar mening. Påståenden om Gud, tingens väsen, Intet eller det absoluta varat uttrycker inga empiriskt eller abstrakt prövbara sakförhållanden, och är därför i själva verket innehållslösa. De kan ge intryck av att uttrycka viktiga och djupa sanningar, men är egentligen inget mer än tomma ord.5 En annan gemensam tes är den om vetenskapens enhet (för övrigt ett av rörelsens favoritbegrepp – bland annat gav de ut skriftserien International Encyclopedia of Unified Science, där Kuhns De vetenskapliga revolutionernas struktur först publicerades). Den tyske filosofen och logiske empiristen Rudolf Carnap hävdade att alla vetenskaper måste använda samma grundläggande metod och begreppsapparat, som kan återföras på naturvetenskapernas och ytterst fysikens. Detta innebär bland annat att psykologiska begrepp direkt eller indirekt måste definieras i termer av observerbara fysiska egenskaper och objekt, en tanke som blev 4 Auguste Comte, Om positivismen (Göteborg: Korpen, 1977 [1844]), s. 14-16, 37-39. Rudolf Carnap, ”Überwindung der Metaphysik durch logische Analyse der Sprache”, Erkenntnis Bd 2, 1931, s. 219-241, s. 227. Jfr Ludwig Wittgenstein, Tractatus logico-philosophicus (Stockholm: Thales, 1992 [1922]). 5 viktig för behavioristisk psykologi. Genom framtida forskning borde det också vara möjligt att härleda alla vetenskapliga lagar, även inom psykologi och samhällsvetenskap, till biologins, kemins och slutligen fysikens.6 En konsekvens av vetenskapens enhet är att även humaniora och samhällsvetenskaperna måste söka och tillämpa generella lagar. Tanken utvecklades av den tyske filosofen och logiske empiristen Carl Hempel i en omdebatterad artikel, ”Om generella lagars funktion i historien”.7 Hempel påpekar att även historiker gör anspråk på att inte enbart beskriva händelser, utan även förklara varför de inträffade. Oavsett vilken sorts händelser det rör sig om, hävdar han, förutsätter förklaringar alltid uttalade eller outtalade antaganden om bakomliggande lagsamband. Om jag säger att vattnet i en hink frös till is därför att det var minusgrader ute, förutsätter jag naturlagen att vatten fryser till is vid noll grader Celsius. Om en historiker hävdar att européer utvandrade till Amerika därför att de sökte religionsfrihet eller jordbruksland, förutsätter han den psykologiska eller samhällsvetenskapliga lagen att människor söker sig till bättre levnadsvillkor, eller någon liknande lag. Man skulle visserligen kunna tänka sig historiker som enbart skrev krönikor, där händelser räknades upp utan att förklaras. Men så snart historikern säger att något hände ”på grund av” eller ”till följd av” något annat, och alltså uttalar sig om samband mellan händelser, måste han medvetet eller omedvetet göra antaganden om allmänna lagar för mänskligt beteende.8 Historievetenskapen är en sorts testfall för tesen om vetenskapernas enhet. Under 1800talet hade historiker och filosofer hävdat att studiet av människan som kultur- och samhällsvarelse kräver helt andra metoder än studiet av naturen, och ofta använt historia som det tydligaste exemplet. Den tyske historikern Johann Gustav Droysen hävdade på 1860-talet att naturvetenskaperna syftar till att ”förklara” (Erklären) medan humanvetenskaperna söker ”förståelse” (Verstehen).9 När man som historiker studerar litteratur, konstverk och andra mänskliga produkter är frågan inte hur de ska inordnas under generella lagar utan vad de betyder – vilka avsikter, värderingar och föreställningar om världen de ger uttryck för. Ett överlappande argument formulerades av den tyske filosofen Wilhelm Windelband, som hävdade att historiskt inriktade vetenskaper studerar enskilda händelser och företeelser i deras unika, icke upprepbara sammanhang. De är ”idiografiska” (efter grekiskans idios, enskild eller unik, och graphein, beskriva), i motsats till de flesta naturvetenskaper, som är 6 Rudolf Carnap, “Logical Foundations of the Unity of Science”, i International Encyclopaedia of Unified Science, Vol. 1, No. 1 (Chicago : University of Chicago Press, 1938). 7 Carl G. Hempel, “Generella lagar i historien”, i Marc-Wogau, Konrad, Carlshamre, Staffan & Bergström, Lars (red.), Filosofin genom tiderna: texter. Efter 1950, 2. uppl. (Stockholm: Thales, 2000 [1942]), s. 335-349. 8 Hempel, ”Generella lagar i historien”. 9 Johann Gustav Droysen, Grundriss der Historik (Leipzig: von Veit, 1868), s. 11 (”Einleitung”, §14). ”nomotetiska”, det vill säga söker lagar (efter grekiskans nomos, lag).10 Historia tycks alltså vara det tydligaste exemplet på vetenskaper där naturvetenskapliga metodideal inte är tillämpbara. Hempel förkastar dock dessa argument med invändningen att historiker inte bara beskriver lösryckta händelser utan uttalar sig om orsakssamband och därför måste göra antaganden om allmänna lagar. Hempel vänder sig särskilt mot ett annat argument mot vetenskapens enhet, nämligen att historiker förstår andra genom empati, eller inlevelse. En av dem som hävdat detta är den tyske filosofen Wilhelm Dilthey, som talade om nödvändigheten att i historisk tolkning placera sig i den andres ställe (Hineinversetzen), att efterlikna (Nachbilden) och återskapa dennes upplevelser (Nacherleben) och att förstå andra genom Einfühlung, inkännande eller inlevelse – för övrigt det ord som gav upphov till engelskans empathy och därmed svenskans ”empati”. Enligt Dilthey måste till exempel en nutida religionshistoriker som vill förstå Martin Luthers religiösa tänkande i tanken försätta sig i Luthers omständigheter och överväga situationen så som Luther skulle gjort det.11 Hempel invänder att inlevelse inte är någon vetenskaplig metod utan i bästa fall bara ett heuristiskt verktyg, ett hjälpmedel i den kreativa processen att formulera intressanta förklaringshypoteser. Historikern kan försöka gissa sig till en historisk aktörs motiv genom att föreställa sig hur det vore om han själv befann sig i dennes ställe. Men han kan inte ta för givet att den historiske aktören resonerat på samma sätt som han själv. Detta måste bekräftas genom evidens för att människor av denna typ i allmänhet handlar på detta sätt i omständigheter av detta slag, det vill säga en allmän lag för mänskligt beteende. Inlevelse är därför ingen alternativ humanvetenskaplig metod som gör generella lagantaganden onödiga.12 Den logiska empirismen var den dominerande skolan inom vetenskapsteorin under perioden omkring 1930 till omkring 1960, men det fanns också kritiker och alternativa teorier om vetenskapens natur. Den österrikiske filosofen Karl Popper, av många ansedd som 1900talets viktigaste filosof, deltog i Wienkretsens möten och betraktades som något av dess officielle kritiker.13 Två tänkare som kom att få stor betydelse för Thomas Kuhn var den polske läkaren och filosofen Ludwik Fleck och den ungerske naturvetaren och filosofen Michael Polanyi. Fleck betonade bland annat vetenskapens kollektiva karaktär och betydelsen 10 Wilhelm Windelband, ”Historia och naturvetenskap”, i Wilhelm Windelband, Preludier (Stockholm: Bonnier, 1915 [1894]). 11 Wilhelm Dilthey, Der Aufbau der geschichtlichen Welt in den Geisteswissenschaften. Gesammelte Schriften. Bd 7 (Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 1927), s. 213-216. 12 Hempel, “Generella lagar i historien”, s. 345. 13 Poppers viktigaste vetenskapsteoretiska verk är The Logic of Scientific Discovery (New York: Basic Books,1959) och Conjectures and Refutations: the Growth of Scientific Knowledge (London: Routledge, 1963). av vad han kallade tankestilar.14 Polanyi är särskilt känd för tesen att vetenskap bygger på en personlig eller ”tyst” kunskap, som är principiellt omöjlig att granska kritiskt. Sådan kunskap, anser han, kan inte läras ut genom läroböcker utan bara genom praktiska exempel och en sorts mästar-lärlingförhållande mellan lärare och elever – en tanke som återkommer i Kuhns teori om vetenskapliga paradigm.15 Hermeneutik och nyhermeneutik hos Gadamer Ordet hermeneutik kommer från grekiskans hermeneuein, tolka, och betyder bokstavligen tolkningslära. Den tyske teologen och filosofen Friedrich Schleiermacher (1768-1834) var den förste som utvecklade en allmän lära om tolkning och räknas allmänt som ”hermeneutikens fader”. Schleiermacher hävdar bland annat att uttryck för mänskligt medvetande måste förstås genom att tolkaren ”placerar sig objektivt och subjektivt i den andres ställe”, genom att tolkaren förstår den andres språk, historiska kontext, individuella psyke och livssituation.16 Samtidigt som meningsbärande företeelser förstås utifrån sina historiska och kulturella sammanhang, måste dessa större sammanhang förstås utifrån delarna. Tolkning måste ske i en sorts cirkel- eller spiralrörelse från del till helhet och från helhet till del, en princip som brukar kallas den hermeneutiska cirkeln.17 Hans-Georg Gadamer tillhör den hermeneutiska traditionen, men var också starkt påverkad av den tyske filosofen Martin Heideggers fenomenologiska existensfilosofi. Hermeneutisk tolkning har enligt Heidegger en mycket mer grundläggande betydelse än tidigare hermeneutiker insett då de behandlat den som en vetenskaplig metod för forskare inom humanistiska ämnen. Den hermeneutiska cirkeln, hävdar han, är en oskiljaktig del av människans sätt att förstå världen och sig själv och därmed av hennes ”tillvaro” eller sätt att finnas till i världen.18 I Sanning och metod bygger Gadamer på denna tanke en polemik mot den tidigare hermeneutiska traditionen, som han tycker alltför mycket betraktat hermeneutiken som just en metodlära. Hermeneutiken handlar enligt Gadamer inte om att ställa upp regler för god tolkning utan snarare om att analysera villkoren för möjligheten av 14 Ludwik Fleck, Uppkomsten och utvecklingen av ett vetenskapligt faktum: inledning till läran om tankestil och tankekollektiv (Eslöv: Brutus Östlings bokförlag Symposion, 1997 [1935]). 15 Michael Polanyi, Personal Knowledge: Towards a Post-Critical Philosophy (London: Routledge & Kegan Paul, 1958). 16 Friedrich Schleiermacher, Hermeneutik und Kritik mit besonderer Beziehung auf das Neue Testament. Friedrich Schleiermachers sämmtliche Werke. Abt. 1, Zur Theologie. Bd 7, Friedrich Schleiermachers literarischer Nachlass: zur Theologie. Bd 2, utg. Friedrich Lücke (Berlin: Reimer, 1838), s. 32–33. 17 Schleiermacher, Hermeneutik und Kritik, s. 33ff. 18 Martin Heidegger, Varat och tiden. Del 1 (Göteborg: Daidalos, 1993 [1927]). §32, s. 198-199. förståelse och tolkning. Omprövningen av den hermeneutiska traditionen vävs samman med en nydanande kritik av positivismen. Gadamer anser att både positivister och tidigare hermeneutiker förbisett en grundläggande skillnad mellan studiet av människan och naturen, som handlar mindre om metoderna än om hur något överhuvudtaget blir ett tema eller objekt för vetenskaplig undersökning. De frågor som exempelvis en historiker ställer om det förflutna motiveras, skriver Gadamer, på ett särskilt sätt av nuet och nutida intressen.19 Den historiska forskningen är själv en del av historien, på ett sådant sätt att det inte finns något objekt för det historiska studiet givet oberoende av detta självt. Just detta skiljer humanvetenskaperna från naturvetenskaperna. Medan objekten för naturvetenskapen idealt skulle kunna bestämmas som det vilket skulle utgöra föremålet för en fullkomlig kunskap om naturen, är det meningslöst att tala om en fullkomlig historisk kunskap, och av just detta skäl saknas det ytterst även grund för att tala om ett ”objekt i sig” som denna forskning behandlar.20 Både positivister och tidigare hermeneutiker har enligt Gadamer fångats av en idé om vetenskaplig objektivitet enligt vilken målet för alla vetenskaper är att så korrekt som möjligt beskriva objekt som existerar oberoende av betraktaren.21 Till exempel skulle Schleiermacher – som Gadamer läser honom – hävda att en historiker som studerar Platons dialog Staten måste frigöra sig från sin egen kulturellt och socialt betingade förståelsehorisont och så långt som möjligt ersätta den med Platons. Tolkaren ska lära sig se de problem Platon behandlade så som denne själv uppfattade dem genom att lära sig antik grekiska, sätta sig in i den tidigare filosofiska traditionen och så vidare. Uppgiften är att så exakt som möjligt återskapa studieobjektet, den historiska verkligheten (i detta fall Platons idéer) wie es eigentlich gewesen (”så som det egentligen var” eller ”det som verkligen hände”), som den tyske historikern Leopold von Ranke en gång uttryckte det.22 Men ”det sanna historiska föremålet”, skriver Gadamer, ”är inget ’föremål’ utan enheten av detta ena och andra, ett förhållande, i vilket både historiens verklighet och den historiska förståelsens verklighet består”.23 Föreställningen att tolkaren har till uppgift att återge en objektivt given historisk verklighet så 19 Gadamer. Wahrheit und Methode, s. 289. Gadamer. Wahrheit und Methode, s. 289-290. 21 Gadamer. Wahrheit und Methode, s. 457, 480. 22 Leopold von Ranke, Geschichten der romanischen und germanischen Völker von 1494 bis 1535 (Leipzig und Berlin: Reimer, 1824), s. v-vi. 23 Hans-Georg Gadamer, ”Tidsavstånd, verkningshistoria och tillämpning i hermeneutiken”, i Horace Engdahl m.fl. (red.), Hermeneutik (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1977), s. 97. 20 troget som möjligt är en sista rest av positivismen som den hermeneutiska traditionen måste konfrontera och frigöra sig från. Denna kritik av objektivitetsidealet hänger samman med ett betonande av den historiska förståelsens egen ”historicitet”, förhållandet att tolkaren själv är del av en bestämd historisk epok och kultur och inte kan frigöra sig från sin egen tids tankeramar. Denna ofrånkomliga tidsbundenhet gör att historiker inte kan uppnå objektivitet i naturvetenskaplig meningen. De måste upphöra att jaga ”det historiska objektets fantom”.24 Vad kan då syftet med historisk tolkning vara om det inte är att återge det förflutna så objektivt som möjligt? En kärnpunkt i Gadamers analys, och det kanske mest nydanande i hans nyhermeneutik, är idén att tolkning bör ses som en sorts dialog, ett verkligt eller äkta samtal mellan tolkaren och den tolkade.25 Filosofihistorikern som studerar Platons Staten har inte till uppgift att återskapa de tankar som en gång rörde sig i Platons medvetande, så som Platon tänkte dem, utan att kritiskt ta ställning till det Platon säger. Detta ska inte göras anakronistiskt genom att tolkaren använder sin egen tids idéer och normer som måttstock, utan i en anda av öppenhet för möjligheten att den andre kan ha rätt. Vad menas med ett äkta samtal? Samtal som inte är äkta, till exempel ett muntligt förhör, karakteriseras av att den ena parten (eller båda) inte är beredd att ompröva sina egna uppfattningar i ljuset av vad den andre säger, utan så att säga använder sina egna uppfattningar som facit för att avgöra om den andre har rätt eller fel.26 Man kan säga att ett äkta samtal däremot präglas av att båda deltagarna har attityden ”Jag kan ha fel och du kan ha rätt, och genom en gemensam ansträngning kan vi komma närmare sanningen” (ett uttryck som filosofen Karl Popper använder i ett helt annat sammanhang).27 Eftersom deltagarna i ett äkta samtal strävar efter att förstå en sakfråga som intresserar båda, finns det ingen anledning för dem att uppehålla sig vid de punkter där de redan från början är överens. I stället koncentrerar de samtalet kring de punkter där åsikterna skiljer sig åt och prövar olika argument för att nå enighet i sakfrågan. Resultatet av ett lyckat samtal är antingen att någon av deltagarna övertygas av den andre eller att båda övergår till en tredje ståndpunkt, som skiljer sig från dem de intog i utgångsläget. Något likartat händer enligt Gadamer vid mötet mellan historikern och det historiska materialet. Vi kommer alltid till en text med våra egna ”för-domar”, våra egna uttalade eller outtalade uppfattningar om vad som 24 Gadamer, ”Tidsavstånd, verkningshistoria och tillämpning”, s. 96-97. Gadamer, ”Tidsavstånd, verkningshistoria och tillämpning”, s. 101, Wahrheit und Methode, s. 372-375, 383384. 26 Gadamer, ”Tidsavstånd, verkningshistoria och tillämpning”, s. 100. 27 Karl Popper, Popper i urval (Stockholm: Thales, 1997), s. 44. 25 är sant och falskt, rimligt och orimligt, rätt eller fel.28 När våra för-domar överensstämmer med den textförfattarens på alla relevanta punkter, förstår vi på samma omedelbara sätt som i ett vardagligt samtal med någon som talar samma språk och har liknande bakgrund som vi själva. När uttolkarens för-domar inte överensstämmer med författarens, framstår däremot det som sägs i texten som fel eller obegripligt för honom.29 Enligt Gadamer är det bara i sådana situationer, där tolkaren inte är överens med texten i sakfrågan, som det finns behov av tolkning i den hermeneutiska bemärkelsen av ett metodiskt sökande efter den egentliga meningen, i motsats till vardagssamtalets omedelbara förståelse. Tolkning behövs med andra ord bara när någon säger något som för någon annan förefaller orimligt, fel, underligt eller helt enkelt obegripligt. Därför finns ingen skarp gräns mellan att förstå och att hålla med. ”Att förstå är primärt att komma överens”.30 Förståelsen blir bara en särskild uppgift när det sker en störning i det naturliga livets hänsyftande på en gemensam innebörd, ett hänsyftande som även avser en gemensam sakfråga. Det är endast när missförstånd uppstått eller en utsaga slår oss som obegriplig och främmande, som det naturliga livet i den åsyftade sakfrågan hindras på ett sådant sätt att innebörden blir given som en bestämd innebörd, innebörden i en utsaga av en annan, av ett Du eller en text.31 När Gadamer säger att historievetenskapens objekt eller tema är ett visst förhållande, syftar han av allt att döma på den relation av initial oförenlighet, före framgångsrik tolkning, mellan tolkarens och den tolkades förståelsehorisont som gör att det överhuvudtaget finns behov av tolkning. Med en ofta citerad formulering skriver han att förståelse kräver en ”horisontsammansmältning”, där tolkaren reviderar sin förförståelse av sakfrågan så att den andres utsagor framstår som sanna, eller åtminstone rimliga under omständigheterna.32 Tolkaren assimilerar eller integrerar alltså det främmande i ett högre eller åtminstone annorlunda perspektiv. Mötet med andra tankesystem gör att ramarna för det egna tänkandet vidgas, och tolkningen blir på så vis en bildningsprocess som förändrar tolkaren själv.33 På de punkter där de historiska aktörernas handlingar och yttranden initialt framtår som felaktiga eller orimliga och därmed står i behov av tolkning, måste tolkaren därmed ställa sig frågan: Är det jag eller de som har fel? Har de historiska aktörerna tänkt eller handlat fel, eller 28 Gadamer, Wahrheit und Methode, s. 275-276. Gadamer, ”Tidsavstånd, verkningshistoria och tillämpning”, s. 91-94. 30 Gadamer. Wahrheit und Methode, s. 183. 31 Gadamer. Wahrheit und Methode, s. 184. 32 Gadamer, ”Tidsavstånd, verkningshistoria och tillämpning”, s. 103. 33 Hans-Georg Gadamer, Sanning och metod: i urval (Göteborg: Daidalos, 1997), s. 23-34. 29 framstår de på det sättet för mig därför att jag begränsas av mina egna oreflekterade fördomar? Borde de lära sig av mig eller jag av dem? Den som någon gång ägnat sig åt att studera en äldre tänkare, känner igen upplevelsen av att först ställas inför idéer som verkar fullständigt orimliga och felaktiga, för att sedan efter noggrannare studier upptäcka att det ofta ligger mycket rimligt och sant i dem, något som kan ge oss nya perspektiv och viktiga insikter idag. Historikern som strävar efter objektivitet ser inte denna möjlighet, och försätter sig därigenom i en position där hans egna uppfattningar i de frågor som engagerade de historiska aktörerna eller författarna inte kan sättas i fråga. Det som intresserar den vetenskaplige uttolkaren är inte hur ett samhälle bäst bör ordnas, utan vad Platon ansåg om denna fråga i olika perioder och skrifter, vilka som påverkat honom, vilka han själv haft inflytande på, och så vidare. Genom att se traditionen från historisk ståndpunkt, det vill säga försätta sig i den historiska situationen och försöka rekonstruera den historiska horisonten, menar man sig förstå. I själva verket har man gett upp anspråket på att finna en i sig själv giltig och begriplig sanning i traditionen. Ett sådant erkännande av den andres åtskildhet som gör denne till föremål för objektiv kunskap, blir på detta sätt en total suspension av dennes anspråk. 34 Men trots det radikalt nyskapande i Gadamers ”nyhermeneutiska” tolkningsteori har han i en fråga en helt traditionell uppfattning; hans kritik av positivismen gäller enbart humanvetenskaperna, och i likhet med tidigare hermeneutiker, exempelvis Dilthey, har Gadamer inga egentliga invändningar mot den positivistiska synen på naturvetenskapen. Kuhn går på denna punkt längre. Hermeneutik, paradigm och vetenskapliga revolutioner hos Kuhn Thomas Kuhn blev som doktorand i fysik på Harvarduniversitetet ombedd att hålla en serie historiska föreläsningar om 1600-talets fysik. Då han satte sig in i den historiska bakgrunden förbryllades han av de medeltida forskare som byggde vidare på Aristoteles teori om kroppars rörelser tycktes ha uppenbart fel, bland annat när det gällde enkelt observerbara fakta. Hur kunde det vara möjligt att mycket intelligenta och framstående tänkare kunde göra så elementära misstag i frågor som de ägnat många år av studier och undersökningar? Ju mer han 34 Gadamer, ”Tidsavstånd, verkningshistoria och tillämpning”, s. 100-101. fördjupade sig i materialet, desto underligare verkade det hela. Lösningen kom då han efter lång tids grubblande började ana ett annat sätt att närma sig texterna.35 Kuhn hade som student och forskare tränats att se problemen om rörelse ur den moderna fysikens perspektiv. Utan att vara medveten om det förutsatte han i studiet av Aristoteles de idéer om rörelse som utvecklades senare, då tänkare som Newton och Galileo Galilei bröt med den aristoteliska teoritraditionen. För Aristoteles var problemen om kroppars rörelse specialfall av mer generella frågor om förändring, och han sökte därför en teori som på ett enhetligt sätt skulle kunna förklara ett barns utveckling till vuxen likaväl som en stens fall mot marken. Kuhn insåg att de nutida begreppen, teorierna och problemformuleringarna blivit så självklara för honom att han överhuvudtaget inte uppmärksammade hur de påverkade hans tänkande. Det var därför de aristoteliska teorierna föreföll obegripliga för honom.36 I en senare reflektion anmärker Kuhn att han som fysiker på detta sätt tvingades upptäcka något de flesta historiker redan kände väl till, nämligen den hermeneutiska metoden. Han förklarar inte exakt vad han lägger in i detta begrepp, men betonar tre saker: att texter kan läsas på många olika sätt, och att de tolkningar som ligger närmast till hands för en nutida läsare ofta leder till missförstånd när de tillämpas på det förflutna; att det trots detta är möjligt att skilja mellan bättre och sämre tolkningar, bland annat enligt graden av motsägelsefrihet och logiskt sammanhang; och att man som tolkare bör leta efter det till synes absurda i texterna och fråga sig hur en förnuftig person kan ha skrivit något sådant.37 På grundval av det faktiska tillvägagångssättet i De vetenskapliga revolutionernas struktur kan man lägga till några ytterligare antaganden som Kuhn delar med Gadamer och andra hermeneutiker. För det första kan det finnas olika rationellt försvarbara begreppssystem som delar in verkligheten på olika sätt, och olika system av ömsesidigt motsägande men inbördes logiskt sammanhängande världsbilder, eller system av antaganden om verkligheten. Man skulle kunna säga att dessa system bildar de perspektiv eller referensramar inom vilka vi rör oss i vårt tänkande. För det andra tar vi alltid något perspektiv för givet, oftast utan att vara medvetna om det. Med Gadamer kan man säga att vi alltid förutsätter en förförståelse och en uppsättning för-domar, med en term från nutida kulturteori att tänkande och kunskap alltid är ”situerat” eller bundet till en viss historisk och samhällelig situation. För det tredje tenderar vi att missförstå dem som tänker ur andra perspektiv, delvis därför att vårt eget perspektiv är så självklart för oss det normalt inte faller oss in att det skulle kunna ifrågasättas. Alternativen förefaller därför 35 Thomas S. Kuhn, The Essential Tension. Selected Studies in Scientific Tradition and Change (Chicago and London: The University of Chicago Press, 1977), s. xi-xii. 36 Kuhn, The Essential Tension, s. xi-xv. 37 Kuhn, The Essential Tension, s. xi-xv. uppenbart felaktiga, orimliga eller till och med absurda. För det fjärde måste vi för att förstå människor med andra perspektiv lära oss att se verkligheten så som de ser den och alltså sätta oss in i deras perspektiv. För det femte medför tolkning därigenom att vi blir uppmärksamma på vårt eget perspektiv och möjligheten av alternativ till det. De vetenskapliga revolutionernas struktur inleds med en kritik av ett traditionellt sätt att skriva vetenskapshistoria, vanligt i läroböcker för studenter som inledningsvis ger en översikt av det egna ämnets utveckling fram till idag. I läroboksversionen blir vetenskapshistorien berättelsen om hur äldre tiders forskare upptäckt de fakta och naturlagar vi nu känner till. Framstegen har ibland hejdats av sådant som kyrklig censur och konservatism, men forskarna har trots hinder och avbrott gradvis adderat fakta, begrepp, lagar eller teorier till det som utgör dagens kunskapsmassa, liksom när tegelsten läggs till tegelsten i en byggnad. Men detta är enligt Kuhn en systematiskt förvrängd bild av det förflutna.38 Historien skrivs i läroböckerna så att säga bakifrån med nuet som facit och framställs som en målinriktad process med dagens kunskap som slutpunkt. Centrala delar av äldre tiders vetenskap framstår därför som en serie obegripliga misstag, på samma sätt som till en början Aristoteles fysik gjorde för Kuhn själv. För att förstå historien måste vi i stället fråga oss hur forskarnas problem, metoder och slutsatser förhåller sig till de idéer som var rådande hos deras lärare, samtida och omedelbara efterföljare. De måste tolkas från den synvinkel ”som ger deras åsikter den maximala enhetligheten och som bäst stämmer med verkligheten”, även om denna synvinkel skiljer sig fundamentalt från den nutida vetenskapens – en formulering som påminner om Gadamer och idén om tolkning som äkta samtal.39 När vetenskapshistorien kontextualiseras på detta sätt visar sig diskontinuiteter, brott mellan de olika teoretiska och begreppsliga tankeramar som Kuhn med en terminologisk nyskapelse kallar ”paradigm”. Termen kommer ursprungligen från grammatiken och betecknar ett enskilt fall som illustrerar en generell princip – verbet ”arbeta” kan till exempel användas som paradigmatiskt exempel på den grupp av verb som har samma böjningsmönster. Kuhn använder ordet i överförd betydelse för skolbildande vetenskapliga pionjärarbeten, som Newtons viktigaste verk Mathematica Principia Philosophiae Naturalis eller den grekiske astronomen Ptolemaios Almagest, det verk som låg till grund för den medeltida astronomin. Men framför allt står ”paradigm” för de teorier eller teoritraditioner 38 39 Kuhn, De vetenskapliga revolutionernas struktur, s. 15-16, 114-119. Kuhn, De vetenskapliga revolutionernas struktur, s. 16. som bygger vidare på de mönsterbildande pionjärverken – den ptolemeiska astronomin, den newtonska fysiken.40 Större delen av vetenskapshistorien är perioder av normalvetenskap, en forskningens vardagsverksamhet där man ägnar sig åt att tillämpa ett existerande paradigm på nya områden, öka precisionen i de förutsägelser som härleds från det, fastställa värdet av naturkonstanter och på andra sätt besvara detaljfrågor inom paradigmets ramar utan anspråk på att tänka nytt i grundfrågorna.41 Till exempel hade Ptolemaios antagit att jorden befinner sig i planetsystemets centrum och att solen och planeterna rör sig i perfekt cirkelformiga banor runt den. Detta var svårt att förena med vissa observationer, bland annat så kallade retrograda rörelser, det vill säga att planeter ibland tycks byta riktning och röra sig ögleformade banor. Astronomer i den ptolemeiska traditionen gjorde antagandet att planeter rör sig i epicykler, cirklar med centrum i matematiska punkter som i sin tur rör sig cirkelformigt runt jorden. För att ytterligare förbättra förutsägelserna måste man införa epicykler på epicyklerna, epicykler på dessa och så vidare. Teorin blev till slut så komplex att fler och fler började fråga sig om det inte fanns något fel i grundantagandena.42 När tvivlet på ett paradigm blir allmänt utbrett börjar forskare ställa de grundläggande frågor man tidigare ansett att paradigmet besvarat och söka efter alternativa svar. Om ingen lösning hittas inom paradigmets ramar, kan följden bli en vetenskaplig revolution.43 Efter en revolution etableras ett nytt paradigm och en ny normalvetenskaplig tradition uppstår, där det nya paradigmet förutsätt som självklart på samma sätt som tidigare det gamla. Forskarna ägnar sig då återigen åt detaljfrågor i förvissningen att paradigmet löst de stora och grundläggande problemen en gång för alla, och de ser tillbaka på det äldre paradigmet som en blandning av värdefulla upptäckter och märkliga felslut och misstag, det vill säga så som vetenskapshistorien beskrivs i läroböckerna. Trots att läroboksversionen på många sätt är missvisande, stämmer den till viss del på normalvetenskapen, där det faktiskt sker ett gradvis ackumulerande av nya fakta och naturlagar inom det rådande paradigmets ramar. Men i vetenskapliga revolutioner, eller paradigmskiften, tänks alltså vetenskapliga områden och ämnen om på mycket mer grundläggande sätt. Vi kan bara förstå historien om vi ser diskontinuiteten mellan dagens och gårdagens tänkande, klyftorna mellan våra självklarheter och deras. 40 Kuhn, De vetenskapliga revolutionernas struktur, s. 143. Kuhn, De vetenskapliga revolutionernas struktur, s. 18, 31-42. 42 Kuhn, De vetenskapliga revolutionernas struktur, s. 63-64. 43 Kuhn, De vetenskapliga revolutionernas struktur, s. 74-80. 41 När man som historiker studerar Aristoteles dynamik, flogistonkemi eller tidig värmelära på detta sätt, blir man enligt Kuhn övertygad om att dessa teorier är lika rationella och vetenskapliga som sina nutida motsvarigheter.44 Den mest omdebatterade tesen i De vetenskapliga revolutionernas struktur är att olika paradigm är inkommensurabla (ojämförbara, bokstavligen ”icke-med-mätbara”, utan gemensam måttstock). Det finns enligt Kuhn ingen gemensam, paradigmoberoende ståndpunkt från vilken man kan avgöra vilket av två motstridiga paradigm som bäst överensstämmer med sanningen. En konsekvens är att man inte kan säga att den vetenskapliga utvecklingen går framåt i den meningen att vetenskapen skulle komma ständigt närmare sanningen.45 Vi kan inte jämföra ett paradigm med verkligheten utan att redan förutsätta det självt eller något alternativt paradigm och därmed argumentera i cirkel. Kuhn säger till och med att anhängare av olika paradigm ”lever i olika världar”.46 Vetenskapliga revolutioner är alltså inte följden av att tidigare paradigm motbevisas och ersätts av nya, som överensstämmer bättre med observerade data. I stället förändras forskarnas sätt att tolka och varsebli världen från grunden genom något som liknar religiösa omvändelser eller gestaltskiften. Efter en vetenskaplig revolution ser forskarna nya saker när de betraktar välkända objekt, liksom man i ett gestaltskifte växlar mellan att till exempel se ett bildmönster som en vas och som två motställda ansikten. Detta innebär enligt Kuhn att den vetenskapliga utvecklingen i avgörande skeden styrs mer av övertalning än av förnuftsargument.47 Vetenskapen är inte det mönster av rationalitet och objektivitet som Popper och positivisterna föreställde sig. På så sätt blir Kuhns hermeneutiska nyläsning av vetenskapshistorien även en omtolkning av vetenskapen själv. Efter 1960 De vetenskapliga revolutionernas struktur blev som redan nämnts mycket omdebatterad. 1970 utkommer en antologi med kritiska kommentarer där bland andra Karl Popper och Kuhn själv deltar.48 Popper avvisar Kuhns kritik, men ger honom erkännandet att den är den mest intressanta han ställts inför. Poppers argument måste förstås mot bakgrund av de 44 Kuhn, De vetenskapliga revolutionernas struktur, s. 16. Kuhn, De vetenskapliga revolutionernas struktur, s. 139. 46 Kuhn, De vetenskapliga revolutionernas struktur, s. 123-124, 167. 47 Kuhn, De vetenskapliga revolutionernas struktur, s. 82-83. 48 Imre Lakatos & Alan Musgrave (red.), Criticism and the Growth of Knowledge: Proceedings of the International Colloquium in the Philosophy of Science, London, 1965, Volume 4 (Cambridge: Cambridge University Press), 1970. Poppers bidrag finns översatt till svenska som ”Normalvetenskap och dess faror”, i Konrad Marc-Wogau, Staffan Carlshamre & Lars Bergström (red.), Filosofin genom tiderna: texter. Efter 1950, 2. uppl. (Stockholm: Thales, 2000), s. 40-48. 45 vetenskapsteoretiska idéer som han utvecklade från 1930-talet och framåt, delvis i polemik mot de logiska empiristerna, som han dock stod betydligt närmare än Kuhn. Enligt Popper är vetenskaplig metod en sorts feleliminering, ett prövande och felande. Man löser vetenskapliga problem genom att formulera hypoteser som testas, falsifieras och ersätts av nya hypoteser till dess någon av dem visar sig inte ge några felaktiga förutsägelser och därmed åtminstone för tillfället klara testerna. Hypoteserna är ”testballonger”, gissningar som vi försöker motbevisa för att kunna ersätta dem med ständigt bättre gissningar. Detta kallas ofta den hypotetisk-deduktiva metoden (en term som Popper själv inte använder) eftersom hypoteser testas genom att förutsägelser härleds, ”deduceras” från dem och jämförs med observationsdata. Astronomer har till exempel sedan antiken försökt lösa problemet att förklara himlakropparnas rörelser. En första hypotes var den ptolemeiska, enligt vilken solen och de övriga himlakropparna rör sig i cirkelformiga banor kring jorden. Då hypotesen testades genom århundraden av observationer, visade det sig gradvis att den även i sina mest omsorgsfullt reviderade versioner gav felaktiga förutsägelser, och alltså falsifierats. Kopernikus formulerade den alternativa hypotesen att jorden rör sig tillsammans med de övriga planeterna i cirkelformiga banor kring solen. Då denna hypotes testades visar det sig att den undvek flera av den ptolemeiska teorins felaktiga förutsägelser, men gav felaktiga förutsägelser på andra områden. Falsifieringen av hypoteser drev på så sätt den vetenskapliga utvecklingen stegvis framåt ända till dess nuvarande ståndpunkt.49 Enligt Popper finns det ingen bestämd slutpunkt där man kan säga att vetenskapen nått den slutgiltiga sanningen. Vetenskapliga teorier är till sin natur omöjliga att verifiera, eftersom de är generella och därför inte kan testas fullständigt. Det kanske tydligaste exemplet är fysikens lagar, som gäller alla partiklar i universum vid alla tidpunkter, vilket gör det uppenbart omöjligt att observera alla enskilda instanser. Popper illustrerar med ett enkelt exempel på ett generellt påstående: ”Alla svanar är vita”. Före upptäckten av Australien hade européer överväldigande evidens för detta påstående, eftersom alla svanar som observerats stämde med den, med självklara undantag som ungfåglar och nedsmutsade svanar. Men med upptäckten av Australiens svarta svanar visade den sig inte gälla undantagslöst och alltså i sträng mening vara felaktig. På samma sätt kan även de mest väl bekräftade vetenskapliga teorier visa sig vara felaktiga då nya, hittills okända företeelser visar sig motsäga dem. Newtons fysik bekräftades till exempel under flera hundra år till dess Einstein visade att den inte gällde undantagslöst av skäl som Newton själv omöjligt hade kunnat förutsäga.50 49 50 Popper, Popper i urval, s. 109-126, 128-129, 144-145. Popper, Popper i urval, s. 119, 130, 197. En av Poppers viktigaste metodprinciper är att man som forskare bör göra allt för att falsifiera de för tillfället allmänt vedertagna teorier genom att testa dem så hårt som möjligt. Endast på så sätt kan man visa på vilka punkter de är felaktiga och på så vis föra den vetenskapliga utvecklingen framåt. Om felaktiga antaganden på detta sätt ständigt elimineras kommer vetenskapen att gradvis närma sig sanningen eftersom endast de hypoteser som överensstämmer med verkligheten kommer att klara sig undan falsifiering. Detta ställer stora krav på forskarna, som måste välkomna kritik och vara beredda att ge upp även sina mest omhuldade teorier om de visar sig inte hålla måttet. Det är denna odogmatiska attityd som enligt Popper utmärker vetenskapen och skiljer den från bland annat religion, där vissa grundsatser måste accepteras utan att ifrågasättas. Ett exempel han gärna använder är Einstein, som då han lade fram sin relativitetsteori även beskrev de observationer som om de gjordes skulle falsifiera den.51 Mot denna bakgrund framstår Kuhns teori om paradigm och vetenskapliga revolutioner som djupt problematisk. Enligt Kuhn försöker forskare under normalvetenskapliga perioder inte alls falsifiera det rådande paradigmet, utan förhåller sig tvärtom till det på samma okritiska sätt som troende till sin religions dogmer. Den normalvetenskapliga forskare som slutar försöka passa in verkligheten i paradigmets ramar och i stället börjar ifrågasätta det, betraktas som en dålig forskare och riskerar att stötas ut ur vetenskapssamfundet. Inte heller under vetenskapliga revolutioner följer vetenskapen Poppers metodregler; det som får forskare att överge ett paradigm är inte observationer och argument utan omvändelseliknande upplevelser, övertalning, grupptryck och liknande. I sin kommentar till Kuhn avfärdar Popper den dogmatiska attityden inom normalvetenskapen som ett tecken på dålig utbildning och otillräcklig träning i kritiskt tänkande. Om Kuhn har rätt finns det många forskare som bryter mot grundläggande principer för god vetenskap, men i så fall är det forskarna och inte principerna det är fel på. Den ”normale” vetenskapsmannen, säger Popper, är en person som man bör tycka synd om.52 När det gäller vetenskapliga revolutioner är Popper mer nyanserad. Han instämmer i att vetenskapliga problem alltid måste ställas mot bakgrund av antaganden som själva inte ifrågasätts, en ”problemsituation” som definieras av det existerande kunskapsläget. Det måste med andra ord finnas vissa givna ramar för det vetenskapliga tänkandet. Av detta följer dock 51 52 Popper, Popper i urval, s. 130-132. Popper, “Normalvetenskap och dess faror”, s. 41-42. inte den relativistiska tesen att dessa ramar är omöjliga att diskutera kritiskt. Popper kallar detta ”myten om ramen” och anser att den utgör ”irrationalismens centrala bastion” i vår tid.53 Jag medger att vi vid varje givet ögonblick är fångar i våra teoriers ram, våra förväntningar, våra tidigare erfarenheter, vårt språk. Men vi är fångar i en pickwicksk betydelse; om vi försöker kan vi vid varje tidpunkt bryta oss ur vår ram. Vi kommer naturligtvis då att befinna oss inom en ny ram, men det kommer att vara en bättre och rymligare ram, och vi kan vid varje tidpunkt på nytt bryta oss ur den. Problemets kärna är att en kritisk diskussion och en jämförelse mellan de olika ramarna alltid är möjlig. Det är bara en dogm – en farlig dogm – att de olika ramarna förhåller sig till varandra som ömsesidigt oöversättbara språk.54 Exempelvis är Newtons och Einsteins gravitationsteorier jämförbara eftersom de ger förutsägelser om samma fenomen. Övergången från den förra till den senare, hävdar Popper, är därför inget ”irrationellt språng” utan följden av att Newtons teori falsifierats och Einsteins visat sig ge bättre förutsägelser. Samma år som Poppers svar utkom en andra utgåva av De vetenskapliga revolutioners struktur med en efterskrift där Kuhn bemöter kritik och fördjupar vissa resonemang. Bland annat utvecklar han idén att forskare ”lever i olika världar” därför att de varseblir samma observerbara fenomen på olika och motstridiga sätt. Varseblivning är inget passivt mottagande av intryck från sinnena, som när en penna lämnar ett avtryck i en vaxtavla, utan en aktiv process. När jag ser något som en svan eller en gås, en pendel eller en fallande sten, syre eller luft utan flogiston, innebär det att jag redan gjort en tolkning av sinnesdata.55 Man skulle kunna säga att jag stoppat in det jag ser i någon av de begreppsliga lådor som redan fanns förberedda i medvetandet, eller det nervfysiologiska systemet. Oftast gör vi detta så snabbt och rutinartat att vi inte uppmärksammar det, förutom när vi gör misstag eller ställs inför något som inte passar in i de redan existerande kategorierna. Under vetenskapliga revolutioner förändras de begreppsliga kategorierna så att ting som tidigare grupperades tillsammans nu grupperas var för sig, och tvärtom.56 Studiet av andra paradigm påminner oss om att vårt begreppssystem inte är någon direkt avbildning eller återspegling av färdiggjorda gränser mellan tingen i verkligheten utanför oss 53 Popper, ”Normalvetenskap och dess faror”, s. 46. Popper, ”Normalvetenskap och dess faror”, s. 46. 55 Kuhn, De vetenskapliga revolutionernas struktur, s. 75-76, 156-160. 56 Kuhn, De vetenskapliga revolutionernas struktur, s. 162. 54 Samma tanke hade en avgörande betydelse för den franske filosofen och historikern Michel Foucault. Foucaults Les mots et les choses från 1966 inleds med en reflektion kring den novell av Borges som citerades inledningsvis. Borges kinesiska encyklopedi, skriver Foucault, visar hur vårt vedertagna tankesystem gör det möjligt att tänka och säga vissa ting men inte andra. När vi anser att en katt och en hund liknar varandra mindre än vad två hundar av samma ras gör, även om båda är tama eller balsamerade eller just haft sönder blomvasen (tre av den kinesiska encyklopedins kategorier), då använder vi bara ett av många möjliga sätt att begreppsligt dela in verkligheten.57 Hur är vårt begreppssystem konstruerat? Hur ser det rutnät av likheter, identiteter och analogier ut som vi använder för att begreppsligt sortera tingen? På vilka grunder väljer vi ett visst sådant rutnät eller kategorisystem framför ett annat? Och hur har de begreppsliga systemen utvecklats historiskt? Enligt Foucault har svaren på dessa frågor mer med maktförhållanden än med förnuftsmässig argumentation att göra. Vansinnets historia, en studie av psykiatrins uppkomst och tidiga historia, inleds med att Foucault skisserar ett vedertaget men missvisande sätt att skriva om samma ämne. Psykatrins historia har traditionellt framställts som en berättelse om hur mentalvården får en vetenskaplig grund och psykiatriker lär sig skilja mellan olika sjukdomstillstånd och utveckla behandlingsmetoder för dem.58 Men enligt Foucault är mentalsjukhusen och psykiatrins framväxt i själva verket en del av en större samhällelig disciplineringsprocess, där befolkningen inpräntas dygder som arbetsamhet och punktlighet i syfte att öka dess produktivitet och lydighet. Som en del av denna disciplinering behövde de sinnessjuka skiljas ut som en särskild kategori avvikare från normerna och så vitt möjligt ska anpassas och återanpassas till samhällsordningen. Detta var psykiatrikernas verkliga uppgift. Mentalsjukhusen var inte platser för objektiva medicinska observationer, diagnoser och behandlingar, utan för normerande och disciplinerande övervakning, över- och underordnande klassificering av människor och påtvingande av en moralisk ordning. Allt detta doldes genom framväxten av ”positivistismens myter” om vetenskaplighet och objektivitet.59 I Foucaults analyser framstår vetenskap och vetenskaplighet som förklädnader och täckmantlar för maktintressen. Vetenskapen är i själva verket bara ett bland flera möjliga ”rutnät” eller tankesystem och har inget berättigat anspråk på särställning. Det finns många som i likhet med Popper sett detta som en farlig, irrationalistisk tanke, och som i polemik mot Foucault och andra ”postmodernister” försvarat en klassisk positivism eller objektivism. En 57 Michel Foucault, The Order of Things: An Archaeology of the Human Sciences (London: Routledge, 1970, [1974]), s. xv. 58 Michel Foucault, Vansinnets historia under den klassiska epoken (Stockholm: Arkiv, 1983 [1972]), s. 255. 59 Foucault, Vansinnets historia, s. 281-283, 287. av de mest uppmärksammade är den amerikanske fysikern Alan Sokal, mannen bakom ”Sokalbluffen” (the Sokal hoax). Sokal ville genom en sorts socialt experiment visa hur kraven på intellektuell stringens sänkts på ett katastrofalt sätt inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner där tänkare som Foucault slagit genom. Han skrev en artikel i postmodernistisk stil på temat ”kvantmekanikens hermeneutik” och fick den publicerad i tidskriften Social Text 1996. I artikeln påstår han bland annat att den fysiska verkligheten är en social och språklig konstruktion och att yttervärlden inte existerar, och gör långtgående påståenden om moderna naturvetenskapliga teoriers konsekvenser för samhällsvetenskap och humaniora. Efter publicerandet avslöjade Sokal att artikeln var en parodi, som enligt honom själv bestod av påståenden utan något som helst stöd av argument, grova missförstånd av naturvetenskapliga begrepp och rent nonsens. Detta, anser Sokal, illustrerar hur ”postmodernismen” lett till att traditionella vetenskapliga krav på belägg, objektivitet och begreppsprecision ersatts av intellektuell arrogans och lättja.60 Sokalaffären är i vissa avseenden representativ för den post-positivistiska vetenskapsteoretiska debatten. På ena sidan står de som hävdar att många olika tankeramar är möjliga och att det är svårt eller omöjligt att finna giltiga argument för någon av dem mot alternativen – nutida mot äldre naturvetenskapliga paradigm, vetenskap mot ickevetenskapligt tänkande. På andra sidan finns de som invänder att traditionella vetenskapliga krav måste upprätthållas om man ska undvika en total relativism enligt vilket ”allting är tillåtet” och alla idéer och påståenden lika berättigade och sanna. Den amerikanske filosofen Richard Bernstein argumenterar för en tredje ståndpunkt i boken Bortom objektivism och relativism från 1983. Med utgångspunkt i Gadamers hermeneutik hävdar han att tänkande kan vara paradigm-, kultur- och traditionsbundet utan att sanning eller rationalitet för den skull blir relativa. Brotten eller klyftorna mellan olika paradigm eller traditioner utesluter inte möjligheten av äkta samtal och horisontsammansmältning. I förlängningen av Bernsteins argument skulle man kunna säga att den hermeneutiska metod Kuhn lärde sig utan att ha hört talas om hermeneutik har mer gemensamt med Schleiermachers än Gadamers. Liksom Schleiermacher betonar Kuhn att historikern måste lära sig se verkligheten så som anhängarna av tidigare tankeramar såg den. Om förståelsen av äldre paradigm i stället uppfattas nyhermeneutiskt, kan brotten eller klyftorna mellan 60 Alan D. Sokal, ”Transgressing the Boundaries: Toward a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity”, Social Text nr. 46/47, s. 217-252, Sokal, ”A Physicist Experiments With Cultural Studies”, Lingua Franca, 1996, s. 62-64. Se även Alan Sokal & Jean Bricmont, Intellectual Impostures (London: Profile Books, 1998 [1997]). tankeramar ses som utgångspunkter för äkta samtal, för ett sökande efter enighet med den andre och samtidigt efter problematiska förutsättningar i det egna tänkandet.61 Avslutning: en kopernikansk revolution i vetenskapsteorin Man skulle kunna tro att frågor om vetenskapens natur och metoder främst är angelägenheter för filosofer och inte har några större konsekvenser utanför seminarierummen. Men vetenskaplig forskning och utbildning är idag en stor och viktig samhällssektor och en av de ”knappar” politiker gärna trycker på för att skapa sysselsättning och ekonomisk tillväxt. Liksom tidigare religionen fungerar vetenskapen samtidigt som en yttersta tankeauktoritet. Påståendet ”Det är vetenskapligt bevisat” är en diskussionsstoppare, en markör att annat låter sig ifrågasättas och diskuteras men inte detta (annat än möjligtvis av forskare och specialister inom området i fråga). Och liksom en gång religionen har vetenskapen sina kritiker och försvarare. Vad är det egentligen som ger den dess särställning? Är denna verkligen berättigad? Synen på vetenskapen revolutionerades på 1960- och 70-talen så att många – om än långtifrån alla – började uppfatta den som ett tankesystem bland många snarare än en avbildning av en oberoende verklighet. Från postpositivistisk ståndpunkt framstår vetenskapen inte som en privilegierad ståndpunkt från vilken samhället kan förstås rationellt och objektivt, utan som en produkt av samhälleliga processer och av strider som inte avgörs genom argument utan av styrkeförhållandena mellan olika grupper och intressen. Liksom människan under den vetenskapliga revolutionen rycktes bort från sin plats i universums centrum av Kopernikus geocentriska teori om planetsystemet, har vetenskapen på så vis bort från sin ställning som yttersta tankeauktoritet. Denna andra kopernikanska revolution är en viktig del av bakgrunden till teorier och tankeriktningar som vetenskapssociologi, konstruktivism, feministisk vetenskapskritik och diskursanalys. Ett återkommande tema i dessa är kunskapens ”situeradhet” och bundenhet till socialt och historiskt bestämda perspektiv, som kommer till uttryck även i vetenskapen och samtidigt reproduceras av den. Bland humanister och samhällsvetare är det numera vanligt att avfärda vetenskaplig objektivitet som en omöjlighet och tron på den som förlegat positivistiskt tankegods, samtidigt som de flesta avstånd från relativismen åtminstone i dess 61 Richard J. Bernstein, Bortom objektivism och relativism. Vetenskap, hermeneutik och praxis (Göteborg: Röda bokförlaget, 1987 [1983]), s. 137-138, 157, 200-202, 223, 230, 237. Se även Henrik Bohlin, ”Måttstockarnas mångfald och dialogens möjlighet. Om relativism”, i Anders Burman & Lena Lennerhed (red.), Sekelslut. Idéhistoriska perspektiv på 1980- och 1990-talen (Stockholm: Atlas, 2011), s. 258-277. radikalare former. Hur dessa ståndpunkter är förenliga är inte alldeles uppenbart. Detta är ett centralt problem inom den så kallade kritiska realismen, som fått stort inflytande bland sociologer och andra samhällsvetare, och som förenar antagandet att det finns en objektiv verklighet med en kritisk analys av villkoren för och möjligheterna till objektiv kunskap. Inom naturvetenskapen har däremot positivismkritiken knappast haft något större inflytande inom naturvetenskapen, utan de flesta naturvetare tycks ha förblivit anhängare av Popper och den hypotetisk-deduktiva metoden. Sammanfattningsvis har den utveckling som började med Kuhn och Gadamer på ett helt nytt sätt gjort den vetenskapsteoretiska debatten komplex, mångfacetterad och svåröverskådlig.62 62 Ett klassiskt verk inom den kritiska realismen är Roy Bhaskar, A realist theory of science (London: Routledge, 2008 [1. uppl. 1975]). En översikt och diskussion av aktuella teman i postpositivistisk vetenskapsteori finns i Barbara Herrnstein Smith, Scandalous Knowledge: Science, Truth and the Human, (Durham. N.C.: Duke University Press, 2006).
© Copyright 2024