Styvföräldrar som skydds- garanter till sina styvbarn
JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet Cecilia Axelsson Styvföräldrar som skyddsgaranter till sina styvbarn - en analys av rättsläget före och efter NJA 2013 s. 588, med särskilt fokus på förutsebarhet JUEN01 Straffansvar och straffpåföljder med särskilt fokus på det kriminella våldet Uppsats på juristprogrammet 7,5 högskolepoäng Handledare: Helén Örnemark Hansen HT 2014 Innehåll FÖRKORTNINGAR 2 1 3 INLEDNING 1.1 Bakgrund och val av ämne 3 1.2 Syfte och frågeställningar 3 1.3 Teori 3 1.4 Metod och material 4 1.5 Avgränsningar 5 1.6 Disposition 5 2 OÄKTA UNDERLÅTENHETSBROTT OCH GARANTLÄRAN – EN INTRODUKTION 6 3 GARANTLÄRAN I FÖRARBETEN, STATLIGA UTREDNINGAR OCH DOKTRINEN 7 3.1 Förarbeten och statliga utredningar 3.1.1 3.1.2 3.1.3 3.2 Doktrinen 3.2.1 3.2.2 3.2.3 3.3 4 Jareborg, Asp och Ulväng Wennberg och Leijonhufvud Sund Sammanfattning NJA 2013 S. 588 7 7 8 8 8 9 10 10 11 4.1 Omständigheterna i fallet 11 4.2 Domstolarnas bedömning 11 4.2.1 4.2.2 4.2.3 4.2.4 4.3 5 Brottsbalkens förarbeten SOU 1996:185 SOU 2011:16 7 Tingsrätten Hovrätten Högsta domstolen Skiljaktiga i HD Kommentarer i doktrinen ANALYS 5.1 Styvföräldrar som skyddsgaranter 11 11 12 13 13 15 15 5.2 Rättssäkerhet – förutsebarhet 16 5.3 Sammanfattande slutsatser 17 BILAGA 1 18 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING 19 RÄTTSFALLSFÖRTECKNING 21 Förkortningar BrB FB HD JT NJA NJA II Prop. SOU SvJT TfR Brottsbalk (1962:700) Föräldrabalk (1949:381) Högsta domstolen Juridisk Tidskrift Nytt juridiskt arkiv, avdelning I Nytt juridiskt arkiv, avdelning II Proposition Statens offentliga utredningar Svensk Juristtidning Tidsskrift for Rettsvitenskap 2 1 Inledning 1.1 Bakgrund och val av ämne I Sverige finns, till skillnad från i många andra länder, ingen allmän skyldighet att ingripa för att bistå en nödställd person.1 Det innebär att en person generellt sett inte kan hållas ansvarig för sin underlåtenhet att hjälpa en annan, nödställd person. Det betyder dock inte att det alltid är straffritt att underlåta att hjälpa en person i nöd. Det finns några undantag, som har sitt stöd i den så kallade garantläran. Det är dock långt ifrån klarlagt hur omfattande skyldigheten att ingripa är enligt garantläran. HD behandlade garantlärans utformning och omfattning senast i NJA 2013 s. 588. Fallet handlade framför allt om vilket ansvar styvföräldrar har som skyddsgaranter för sina styvbarn, och det är också det jag kommer att fokusera på i denna uppsats. 1.2 Syfte och frågeställningar Syftet med denna uppsats är att utreda hur långtgående styvföräldrars ansvar för oäkta underlåtenhetsbrott på grund av skyddsgarantställning är i förhållande till sina styvbarn. För att uppnå mitt syfte har jag ställt upp följande frågeställningar: - Vad är ett oäkta underlåtenhetsbrott? Vad innebär garantläran? Vilket ansvar har styvföräldrar som skyddsgaranter för sina styvbarn? Det är främst den sistnämnda frågan som kommer att behandlas i uppsatsens avslutande analys. De två första frågeställningarna kommer att utgöra en bakgrund för mig och läsaren till den fortsatta framställningen. 1.3 Teori Som teoretisk utgångspunkt för min uppsats har jag valt att använda mig av rättssäkerhetsbegreppet, med särskilt fokus på förutsebarhet.2 Begreppet rättssäkerhet är mångfacetterat och svårdefinierat. Det finns inte en rådande, entydig definition av vad rättssäkerhet innebär.3 De flesta är dock eniga om 1 SOU 2011:16 s. 16. Utredningen föreslår inte heller att en sådan plikt ska införas, SOU 2011:16 s. 11-12. Jfr Berggren m.fl., kommentar till 3 kap. 7 § BrB (Zeteo). 2 Det finns även en diskussion i doktrinen om hur den tolkning av straffbudet som måste göras vid bedömningen av oäkta underlåtenhetsbrott för att avgöra om straffbudet kan omfatta en underlåtenhet, förhåller sig till legalitetsprincipen, men eftersom jag främst kommer att behandla garantlärans utformning – och inte de oäkta underlåtenhetsbrotten i sig – faller det utanför uppsatsens ämnesområde. 3 Jfr Peczenik, 1995, s. 89. 3 att förutsebarhet är en grundläggande förutsättning för att rättssäkerhet ska anses föreligga.4 Jag kommer i denna framställning att utgå från Åke Frändbergs definition av vad förutsebarhet innebär. Enligt Frändberg innebär rättssäkerhet, i bemärkelsen förutsebarhet, att rättssystemet ska tillhandahålla klara, tydliga och pålitliga svar på frågor av rättslig karaktär. 5 Frändberg anser att följande frågor ska kunna besvaras: ”Jag befinner mig i en viss situation: Vad gäller rättsligt för mig i denna? Jag önskar att utföra en viss handling: Är denna tillåten, förbjuden eller rentav påbjuden?”6. För att rättssäkerhet ska föreligga menar Frändberg att tre villkor måste vara uppfyllda. För det första ska rättssystemet ha ett klart och adekvat svar på frågan. För det andra ska reglerna som gäller i rättssystemet vara publicerade, och för det tredje ska reglerna tillämpas lojalt och korrekt av de rättstillämpande organen.7 1.4 Metod och material För att uppnå syftet och besvara mina frågeställningar har jag använt mig av traditionell juridisk metod. Med det avser jag en studie av rättskällorna – lag, förarbeten, praxis och doktrin, i enlighet med rättskälleläran och rättskällehierarkin – för att utreda gällande rätt. Min framställning är dock inte begränsad till att utreda vad som utgör gällande rätt på området, utan jag kommer också, som framgår av bland annat teoriavsnittet, att undersöka hur rättsläget förhåller sig till rättssäkerhet och förutsebarhet. I denna del kommer argumentationen gällande rättsläget också att vara mer kritisk och fri.8 Den som framför allt har behandlat garantläran i svensk rätt är Nils Jareborg. Jag har därför valt att använda flera av hans verk, inklusive Kriminalrättens grunder, som grundar sig på omarbetningar av Jareborgs texter gjorda av Magnus Ulväng och Petter Asp.9 Utöver Jareborgs texter har jag också använt mig av Suzanne Wennberg och Madeleine Leijonhufvuds Straffansvar och Lars-Göran Sunds avhandling Tillsyn över barn: en studie i föräldrarätt, skadeståndsrätt och straffrätt. Gällande förarbeten har jag dels använt mig av statliga utredningar som föregick brottsbalken, men också av senare utredningar som har berört frågan om underlåtenhetsansvar enligt garantläran. Rättsfallet jag behandlar – NJA 2013 s. 588 – är det enda där HD behandlar frågan om styvföräldrars garantansvar, och därför är det också det enda fall som jag kommer att diskutera. Slutligen har 4 Jfr Zila, SvJT 1990, s. 284; Peczenik, 1995, s. 89-90; Jareborg, 1992, s. 81. Frändberg, JT 2000/01, s. 274. Jag kommer på grund av denna uppsats begränsade omfång att bortse från den diskussion som finns i doktrinen gällande formell och materiell rättssäkerhet, och rättsreglernas moraliska godtagbarhet. Frågan om rättslägets lämplighet i en vidare bemärkelse kommer dock att beröras i den avslutande analysen (jfr avsnitt 1.4 angående mitt val av metod). 6 Cit: Frändberg, JT 2000/01, s. 274. 7 Frändberg, JT 2000/01, s. 274-275. 8 Jfr Sandgren, JT 1995/96, s. 727; Sandgren, TfR 2005, s. 651-652, 655-656; Peczenik, SvJT 2005, s. 249-250. 9 Jfr Asp och Ulväng, 2013, s. 5. Eftersom ställningstagandena i Jareborgs olika verk i stort sett är desamma, kommer jag främst att hänvisa till Kriminalrättens grunder då den är nyast. Jfr not 34. 5 4 jag använt mig av två rättsfallskommentarer till NJA 2013 s. 588 som har publicerats i Svensk Juristtidning respektive Juridisk Tidskrift. För övrigt material, se käll- och litteraturförteckningen samt rättsfallsförteckningen. 1.5 Avgränsningar Som framgår av syftet och frågeställningarna kommer jag endast att behandla (det straffrättsliga) ansvaret för oäkta underlåtenhetsbrott vid skyddsgarantställning i relationen styvföräldrar – styvbarn10. Det innebär att jag har gjort flera avgränsningar. Jag kommer inte att behandla de uttryckliga regleringar av underlåtenhetsbrott som finns (s.k. äkta underlåtenhetsbrott). Jag kommer inte att behandla fall där styvföräldern är vårdnadshavare till styvbarnet. Vårdnadshavare är enligt doktrin och praxis, som grundar sig på tillsynsansvaret 6 kap. 2 § FB11, skyddsgaranter i förhållande till sina barn.12 Jag kommer endast att behandla styvföräldrars ställning som skyddsgaranter.13 De grunder för skyddsgarantställning som kommer att behandlas är främst nära levnadsgemenskap och frivilligt åtagande. Frågan om ansvaret för underlåtenhetsbrott på grund av skyddsgarantställning kan gränsa till en annan fråga: nämligen den om underlåtenheten att vidta en viss åtgärd kan utgöra främjande av en annans gärning. Denna fråga kommer inte att behandlas i uppsatsen. Jag kommer också främst att fokusera på garantlärans utformning. Frågan om en viss underlåtenhet faller in under ett straffbud kommer därför endast att beröras översiktligt. Det innebär även att uppsåtsbedömningen vid oäkta underlåtenhetsbrott inte kommer att behandlas utförligt. Ovanstående ämnen kan dock komma att beröras om det är till nytta för framställningen i övrigt. 1.6 Disposition Jag kommer inledningsvis att ge läsaren en kort introduktion till vad ett underlåtenhetsbrott är och till grunderna för garantläran. Där kommer de begrepp som har presenterats i detta kapitel, t.ex. oäkta underlåtenhetsbrott och garantläran, att förklaras närmare. Därefter kommer jag att presentera hur garantläran har utformats i förarbeten, statliga utredningar och doktrinen, med särskilt fokus på hur omfattande ansvaret för underlåtenhetsbrott vid skyddsgarantställning anses vara. Sedan redogör jag för NJA 2013 s. 588 och de reaktioner i doktrinen som har kommit på HD: s ställningstagande i detta fall. Avslutningsvis kommer jag att analysera rättsläget, särskilt gällande min tredje och sista frågeställning, utifrån rättssäkerhet och förutsebarhet. 10 Jag kommer endast att behandla fall av omyndiga styvbarn, jfr Asp och Ulväng, 2013, s. 114. 11 Se bilaga 1. 12 Se t.ex. Asp och Ulväng, 2013, s. 113; Leijonhufvud och Wennberg, 2009, s. 43; Berggren m.fl., kommentar till 3 kap. 5 och 7 §§ BrB; NJA 1930 s. 122; NJA 2013 s. 588 (p. 10 i HD:s domskäl); RH 1981:107; jfr NJA 2003 s. 174. 13 Jag kommer alltså inte att behandla styvföräldrars ansvar som övervakningsgaranter, jfr Asp och Ulväng, 2013, s. 115 ff. för en definition av vad övervakningsgarant innebär. 5 2 Oäkta underlåtenhetsbrott och garantläran – en introduktion En underlåtenhet anses generellt vara mindre straffvärd än en handling.14 Brottsbeskrivningarna i brottsbalken är dessutom ofta skrivna på det sättet att det framstår som att det bara är handlingar som omfattas av straffbuden. I viss utsträckning kan dock brottsbeskrivningarna även omfatta underlåtenhet. Det gäller särskilt för effektbrott, dvs. brott som bestraffar fysiskt orsakande av en effekt, t.ex. många av brotten i 3 kap. BrB.15 För att en underlåtenhet ska anses ha orsakat en följd (effekt) krävs att det går att påstå att den underlåtna handlingen hade förhindrat följden i fråga.16 De brottstyper som inte uttryckligen17 kriminaliserar en underlåtenhet brukar kallas för kommissivdelikt. Dessa brottstyper kan alltid begås genom handling, men också genom underlåtenhet om en tolkning av ordalydelsen av straffbudet tillåter det. En konkret överträdelse av ett kommissivdelikt kallas för ett oäkta underlåtenhetsbrott.18 Vid en överträdelse av ett kommissivdelikt är huvudregeln att en förutsättning för straffrättsligt ansvar är att gärningspersonen befinner sig i garantställning, vilket kan sägas vara detsamma som att hen har haft en skyldighet att handla.19 Garantlärans syfte är att begränsa antalet personer som kan hållas ansvariga för underlåtenhet.20 Garantlärans föregångare är den så kallade rättspliktsteorin, vars innebörd är att det måste föreligga en särskild rättsplikt (t.ex. i lag eller annan författning) för att det ska åligga den underlåtande att agera.21 Skillnaden mellan garantläran och rättspliktsteorin är således att rättspliktsteorin kräver att det finns en bakomliggande rättsligt relevant plikt att agera, medan skyldigheten att handla enligt garantläran kan grunda sig på annat än en rättslig plikt. Det ovanstående innebär att två frågor måste besvaras för att avgöra om en person kan hållas ansvarig för ett oäkta underlåtenhetsbrott: Kan orsakandet genom underlåtenhet omfattas av straffbudet i fråga? Har gärningspersonen befunnit sig i garantställning?22 Det är främst den sistnämnda frågan som kommer att behandlas framöver. 14 Asp och Ulväng, 2013, s. 105; Berggren m.fl., kommentar till 1 kap. 1 § BrB (Zeteo). Berggren m.fl., kommentar till 1 kap. 1 § BrB (Zeteo); Leijonhufvud och Wennberg, 2009, s. 41-42. Jfr Asp och Ulväng, 2013, s. 110; Berggren m.fl., kommentar till 3 kap. 5 och 7 § § (Zeteo). 16 Asp och Ulväng, 2013, s. 109; Leijonhufvud och Wennberg, 2009, s. 42. 17 Ett straffbud som uttryckligen kriminaliserar en underlåtenhet kallas på abstrakt nivå för ett omissivdelikt, medan överträdelsen på konkret nivå kallas för ett äkta underlåtenhetsbrott. Ett exempel på ett sådant brott är fyndförseelse i 10 kap. 8 § BrB, se Asp och Ulväng, 2013, s. 105-106; Leijonhufvud och Wennberg, 2009, s. 39-40. 18 Asp och Ulväng, 2013, s. 105-106; Leijonhufvud och Wennberg, 2009, s. 40. 19 Asp och Ulväng, 2013, s. 106-107. 20 Asp och Ulväng, 2013, s. 106-107, 110. 21 Agge och Thornstedt, 1981, s. 75-76. 22 Asp och Ulväng, 2013, s. 110-111; Leijonhufvud och Wennberg, 2009, s. 40-41. Därutöver måste gärningspersonen också uppfylla vanliga krav på uppsåt/oaktsamhet. 15 6 3 Garantläran i förarbeten, statliga utredningar och doktrinen Det finns flera sorters garantställningar enligt garantläran, men i denna framställning kommer endast skyddsgaranten att behandlas.23 Ställning som skyddsgarant innebär att garanten är skyldig att avvärja vissa risker som hotar någon eller något som de är ansvariga för och därför har att skydda.24 3.1 Förarbeten och statliga utredningar 3.1.1 Brottsbalkens förarbeten I SOU 1953:14 – Straffrättskommitténs Förslag till brottsbalk – uttalades följande angående underlåtenhet i samband med att brottet vållande till annans död diskuterades: Vidare gäller här liksom eljest att icke blott positiv handling utan även en därmed likvärdig overksamhet bestraffas. I sådant avseende är särskilt att beakta huruvida det oberoende av straffbudet åle-gat gärningsmannen en rättslig skyldighet att handla. En sådan skyldighet kan föreligga på grund av stadgande i lag eller författning, t.ex. föräldrars eller förmyndares vårdnadsplikt enligt föräldrabalken, arbetsgivares åliggan-den enligt arbetarskyddslagen att vidtaga åtgärder till förebyggande av olycksfall i arbete eller anställdas åligganden enligt tjänstgöringsreglemen-ten och tjänsteinstruktioner. Den kan vidare uppkomma genom myndig-hets befallning eller genom åtagande på grund av avtal. Även genom tidigare faktiska åtgärder från gärningsmannens sida kan en dylik skyldighet uppkomma.25 Departementschefen anslöt sig i den följande propositionen till kommitténs förslag, utan att specifikt diskutera underlåtenhetsbrott eller garantläran.26 Det uttalas dock att en vårdnadshavares underlåtenhet att skaffa läkarvård åt barn kan utgöra misshandel.27 3.1.2 SOU 1996:185 Enligt SOU 1996:185 står det klart att vissa straffbud kan överträdas genom en underlåtenhet utan att tolkningen av straffbudet strider mot legalitetsprincipen. I en del av dessa situationer brukar man dock också ställa krav på att det ska föreligga en särskild rättsplikt för gärningspersonen att handla – 23 Se Asp och Ulväng, 2013, s. 115 ff. för ställning som övervakningsgarant och s. 122 ff. för garantställning på grund av eget föregående handlande. 24 Asp och Ulväng, 2013, s. 112. 25 Cit: SOU 1953:14 s. 139. Min kursivering. 26 Prop. 1962:10 B s. 94; NJA II 1962 s. 110. 27 NJA II 1962 s. 105, 108. 7 hen ska befinna sig i en garantställning.28 Det uttrycks också som att underlåtenhetsansvar oftast förutsätter att den underlåtande har haft en särskild handlingsplikt.29 Kretsen av tänkbara gärningspersoner begränsas därmed igenom att det måste finnas en särskild anledning för gärningspersonen att ingripa – hen ska ha en ställning som garant. En skyddsgarant är skyldig att avvärja risker som hotar någon eller något, som skyddsgaranten är ansvarig för och därför har att skydda. Garantläran är dock inte klarlagd i detalj. Rättspraxis är ofullständig och ger inte tillräcklig ledning för att avgöra exakt hur omfattande ansvar en skyddsgarant har. Enligt SOU 1996:185 råder det dock ingen tvekan om att det i viss utsträckning föreligger både övervaknings- och skyddsansvar. Möjliga garantrelationer är enligt utredningen t.ex. förälder – barn, förmyndare – myndling och lärare – skolbarn.30 3.1.3 SOU 2011:16 Enligt SOU 2011:16 kan det finnas situationer där en underlåtenhet faller in under ett straffbud och är att jämställa med ett positivt handlande. En förutsättning för att någon ska hållas straffrättsligt ansvarig för en sådan underlåtenhet är dock att det föreligger en underliggande, rättsligt relevant skyldighet att handla.31 Utgångspunkten för bedömningen av om en handlingsplikt föreligger är garantläran. En skyddsgarant enligt denna lära är skyldig att avvärja risker som hotar någon eller något, som de är ansvariga för och därför är skyldiga att skydda. En garantställning föreligger dock enligt utredningen bara om det finns en bakomliggande, rättsligt relevant plikt att agera.32 Ett exempel på en sådan rättsligt relevant plikt är vårdnadshavares tillsynsansvar för barn enligt 6 kap. 2 § FB. I andra fall av nära levnadsgemenskap, där det saknas formella regler om tillsynsansvar eller skyldighet att visa hänsyn eller liknande, bör det, särskilt mot bakgrund av legalitetsprincipen, enligt SOU 2011:16 inte komma i fråga att hålla någon straffrättsligt ansvarig för underlåtenhet att bistå nödställd.33 3.2 Doktrinen 3.2.1 Jareborg, Asp och Ulväng34 Jareborg, Asp och Ulväng påpekar inledningsvis att rättspraxis ger otillräcklig ledning angående garantlärans omfattning. När det gäller detaljer 28 SOU 1996:185 s. 311-312. SOU 1996:185 s. 329. SOU 1996:185 kritiseras av SOU 2011:16 för att uttrycka sig obestämt och osäkert när det anges att det oftast krävs en handlingsplikt för att underlåtenhetsansvar ska komma i fråga, SOU 2011:16 s. 17. Min kursivering. 30 SOU 1996:185 s. 312-313. 31 SOU 2011:16 s. 17. 32 SOU 2011:16 s. 18-19. Jfr rättspliktsteorin. 33 SOU 2011:16 s. 21-23. I utredningen diskuteras om äkta makar möjligtvis kan ett ha sådant ansvar för underlåtenhetsbrott, men slutsatsen blir att så inte är fallet. 34 Jfr avsnitt 1.4 (not 9). Se Jareborg, 1984, s. 219-221; Jareborg, 1995, s. 131-133 och Jareborg, 2001, s. 192-194 för Jareborgs resonemang gällande ställning som skyddsgarant. 29 8 finns det ingen entydig grund för att påstå att gällande rätt har ett visst bestämt innehåll.35 Deras beskrivning ska därför ses ”som en ungefärlig beskrivning av en ordning för vilken det finns goda skäl.”36 Enligt Jareborg, Asp och Ulväng innebär ställningen som skyddsgarant att garanten är en beskyddare i förhållande till exempelvis en person, och har en förpliktelse att handla som (i princip) består av en skyldighet att avvärja alla faror som hotar personen i fråga. Skyldigheten kan dock vara begränsad till att avse vissa typer av faror eller situationer. Skyddsgarantställning blir oftast aktuell vid situationer där det är fara för liv eller hälsa.37 En skyddsgarantställning bör enligt deras mening förutsätta antingen ett beroendeförhållande eller en sådan relation att en person utsätter sig för en risk eller avstår från alternativa skyddsåtgärder i förlitan på att en annan person ingriper om behov uppstår. Det innebär att skyddsgarantställning kan ha sin grund i t.ex. nära levnadsgemenskap, inklusive nära släktskap. Enligt Jareborg, Asp och Ulväng är det dock oklart hur omfattande detta ansvar är. En rättslig relation är enligt dem troligen inte varken tillräcklig eller nödvändig. De ställer dock upp en lista med exempel på relationer som kan aktualisera en ställning som skyddsgarant vid nära levnadsgemenskap, där bl.a. följande ingår: föräldrar – barn (i normala fall), syskon och övriga familjemedlemmar som bor tillsammans och medlemmar i ett hushåll, i synnerhet mot vårdbehövande personer.38 En annan grund för skyddsgarantställning kan enligt författarna vara ett frivilligt åtagande. Det avgörande i sådana situationer är om personen faktiskt har intagit en skyddsställning, och att andra i förlitan på att personen utövar ställning som skyddsgarant har avstått från att vidta andra skyddsåtgärder eller utsatt sig för en viss risk.39 3.2.2 Wennberg och Leijonhufvud Wennberg och Leijonhufvud menar att det krävs en skyldighet att vara aktiv (eller en garantställning) enligt garantläran eller rättspliktsteorin för att straffansvar för oäkta underlåtenhetsbrott ska bli aktuellt.40 Vid prövningen av om det föreligger en rättsplikt eller garantställning anför Leijonhufvud och Wennberg att man brukar undersöka tre punkter. För det första undersöks om aktivitet påbjuds i lag, författning eller myndighets bud. Här anges som exempel den vårdnadsplikt och det tillsynsansvar för vårdnadshavare till barn som regleras i 6 kap. 2 § FB. För det andra undersöks om aktivitet påbjuds genom avtal. Slutligen undersöks om aktivitet krävs på grund av gärningspersonens eget föregående handlande.41 35 Asp och Ulväng, 2013, s. 112. Cit: Asp och Ulväng, 2013, s. 112. 37 Asp och Ulväng, 2013, s. 112. 38 Asp och Ulväng, 2013, s. 113. 39 Asp och Ulväng, 2013, s. 113-114. 40 Leijonhufvud och Wennberg, 2009, s. 41. 41 Leijonhufvud och Wennberg, 2009, s. 42-43. 36 9 3.2.3 Sund Lars-Göran Sund har i sin avhandling ingående behandlat relationen mellan styvförälder och styvbarn och styvföräldrars ansvar för styvbarn. Enligt Sund utövar en styvförälder som bor tillsammans med styvbarnet, exempelvis i ett samboförhållande där bara den ena är förälder till barnet, en faktisk vård om barnet och är därför tillsynspliktig. Det avgörande för tillsynsskyldigheten är även i andra situationer om personen utövar en faktisk vård om styvbarnet. För att avgöra om så är fallet menar Sund att man bör ta i beaktande vad som kan tolkas ur ett eventuellt avtal, och om inget sådant finns, bör man beakta om delar av vårdnadsansvaret har övertagits, särskilt skyldigheten att utöva vissa fysiska omsorger om barnet samt om personen har viss bestämmanderätt över barnet.42 Enligt Sund har den som utövar faktisk vård om ett barn ett ansvar som liknar den rättsliga vårdnadshavarens ansvar, vilket motiverar att hen (dvs. den som utövar faktisk vård) också har en tillsynsplikt.43 Sund konstaterar också att de som är tillsynspliktiga för barnet bl.a. är skyldiga att hindra barnet från att begå brott.44 Samtidigt anför han även att vårdnadshavare är både övervakningsoch skyddsgaranter i förhållande till barnet.45 Det är oklart om avsikten är att tillsynspliktiga, dvs. även styvföräldrar om de utövar faktisk vård om barnet, enbart är skyldiga att hindra barnet från att begå brott (övervakningsgarant), men att vårdnadshavare är både övervaknings- och skyddsgaranter. Frida Larsson, doktorand i straffrätt, har dock tolkat Sund som att även styvföräldrar, under förutsättning att de utövar faktisk vård om barnet, inte bara är övervakningsgaranter utan också skyddsgaranter i förhållande till styvbarnet. Det framgår av att Larsson menar att resultatet i NJA 2013 s. 588 hade blivit ett annat enligt Sunds betraktelsesätt.46 3.3 Sammanfattning Av ovanstående material framgår att det är högst oklart om styvföräldrar är skyddsgaranter i förhållande till sina styvbarn. Jareborg, Asp och Ulväng kan tolkas som att styvföräldrar skulle kunna bli skyddsgaranter t.ex. genom en nära levnadsgemenskap eller ett frivilligt åtagande. Även Sund går att tolka som att styvföräldrar kan vara skyddsgaranter. Andra, som t.ex. SOU 2011:16 och Leijonhufvud och Wennberg, talar däremot att så skulle vara fallet (förutom om ett avtal finns), eftersom de verkar ansluta sig till varianter av rättspliktsteorin och det saknas en bakomliggande rättslig plikt för styvföräldrar att grunda skyldigheten att agera på. Det fanns under lång tid ingen praxis från HD på området, men i nästa kapitel ska jag presentera NJA 2013 s. 588, där HD behandlar frågan om styvföräldrars garantansvar. 42 Sund, 1989, s. 29-30. Sund, 1989, s. 29. 44 Sund, 1989, s. 31. 45 Sund, 1989, s. 32. 46 Larsson, JT 2013/14, s. 656. Jfr kapitel 4. Med andra ord hade styvpappan enligt Larssons mening befunnit sig i en garantställning, eftersom han, precis som Sund anger, levde i ett samboförhållande med styvbarnets förälder och utövade en faktisk vård om barnet och därmed var tillsynspliktig – och skyddsgarant. 43 10 4 NJA 2013 s. 588 4.1 Omständigheterna i fallet I NJA 2013 s. 588 hade en vid tidpunkten för gärningen treårig pojke blivit utsatt för brännskador.47 Rättsfallet omfattar i tingsrätten och hovrätten flera frågor som inte kommer att behandlas här. Bland annat om den man (styvpappan) som också åtalades för underlåtenhet, kunde dömas för den aktiva misshandeln av pojken, dvs. för att ha tillfogat honom skadorna genom handling,48 samt om pojkens mamma kunde dömas för sin underlåtenhet att uppsöka sjukvård med pojken49. Den fråga som behandlades av HD, och också är den som kommer att behandlas här, är frågan om styvpappan kunde dömas för sin underlåtenhet att se till att pojken fick nödvändig vård och smärtlindring. Styvpappan åtalades för misshandel (synnerligen grov), alternativt vållande till kroppsskada (grovt brott), för att under kvällen när pojken skadades ha underlåtit att tillkalla eller uppsöka sjukvårdspersonal, för att se till att pojken fick nödvändig vård och smärtlindring. Därigenom hade han under flera timmar tillfogat pojken stor smärta och stort lidande. 4.2 Domstolarnas bedömning 4.2.1 Tingsrätten Enligt tingsrätten fanns det inget författningsstöd som ålade styvpappan en plikt att agera, varför tingsrätten inte kunde döma styvpappan för hans underlåtenhet. Underlåtenheten ansågs som sådan vara klandervärd, men styvpappan kunde inte läggas till last för denna eftersom han i sin roll som styvpappa inte hade något garantansvar. 4.2.2 Hovrätten Hovrätten konstaterar inledningsvis att det inte finns något allmänt underlåtenhetsansvar i svensk rätt. Garantläran begränsar den personkrets som har ett ansvar att agera i ett fall som detta. Enligt hovrätten är det också klart att vårdnadshavare har ett ansvar att aktivt ingripa om deras barn har skadats allvarligt. Hovrätten bedömer dock att även en medlem i ett hushåll, som t.ex. en styvpappa, kan ha garantställning, särskilt gentemot vårdbehövande personer. 47 Åtalet omfattade även andra fall av misshandel (se åtalspunkterna a och b), samt narkotikabrott, men dessa kommer inte att beröras i den fortsatta framställningen. 48 Både tingsrätten och hovrätten var eniga om att det inte gick att avgöra om det var styvpappan eller mamman som hade tillfogat pojken skadorna. Åtalet mot styvpappan gällande den aktiva misshandeln (genom handling) gick därför inte att styrka. Det gick däremot att utesluta att skadorna hade orsakats genom en olyckshändelse. 49 Att mamman genom sin underlåtenhet att tillse att sonen fick nödvändig vård och smärtlindring var straffskyldig (för grov misshandel) var enligt tingsrätten och hovrätten klart, eftersom hon befann sig i en skyddsgarantställning i förhållande till sonen. 11 Därefter övervägde hovrätten om styvpappan i detta fall kunde ha intagit en garantställning i förhållande till styvsonen och lade här vikt vid familjens boendesituation och styvpappans engagemang i styvsonens liv. Styvpappan hade varit delaktig i styvsonens liv genom att ha hämtat honom på förskolan flera dagar i veckan och även i övrigt i praktiken fungerat som en förälder åt styvsonen. Därför ansåg hovrätten att han, vid sidan av mammans skyldighet att agera, hade en skyldighet att se till att styvsonen omgående fick tillgång till nödvändig vård. Genom underlåtenheten att göra detta hade styvpappan gjort sig skyldig till misshandel, som hovrätten bedömde som grov. 4.2.3 Högsta domstolen50 Enligt HD kan straffrättsligt ansvar för den som underlåter att ingripa i ett orsakssammanhang, enligt allmänna straffrättsliga principer, bara bli aktuellt om det finns en särskild anledning för den underlåtande att ingripa; med andra ord måste den underlåtande befinna sig i garantställning. Garantställning kan föreligga på grund av att det finns en skyldighet att avvärja risker som hotar någon (eller något) som personen är ansvarig för att och därmed har att skydda (skyddsgarant). Ett barn, särskilt ett litet barn, är enligt HD särskilt skyddsvärt, eftersom barnet saknar eller har begränsade möjligheter att själv tillvarata sina intressen och skydda sig mot hot och risker. En självklar utgångspunkt är därför att vårdnadshavare befinner sig i garantställning till sina barn. Garantställning gentemot barn kan dock uppkomma även i andra situationer, t.ex. på grund av en nära levnadsgemenskap. Enbart det faktum att en person tillfälligt eller stadigvarande lever tillsammans med ett barn innebär enligt HD dock inte att det ska anses föreligga en generell straffsanktionerad plikt att agera. För att en sådan plikt – och en garantställning – ska föreligga vid nära levnadsgemenskap krävs att personen har en sådan nära relation till barnet och en sådan ställning i förhållande till barnet att hen kan sägas delta i och rent faktiskt ha inflytande över barnets omvårdnad och fostran. En garantställning kan dock, oavsett om en nära levnadsgemenskap föreligger, uppkomma om någon anses ha tagit på sig att ansvara för barnet under en kortare eller längre tid. Frågan var sedan om styvpappan hade en sådan ställning i förhållande till styvsonen att han kunde hållas straffrättsligt ansvarig för underlåtenheten att se till att styvsonen fick sjukhusvård. HD nämnde här att de hade bott tillsammans i cirka ett halvår och att styvpappan hämtade styvsonen på förskolan flera dagar i veckan. Han hade också engagerat sig i styvsonens problem med utveckling av talförmågan. Enligt anhöriga till styvpappan hade han aktivt deltagit i omsorgen om styvsonen under de anhörigas besök. Trots det ansåg HD inte att det framgick att styvpappan hade en sådan nära relation och en sådan ställning i förhållande till styvsonen att han deltog i och hade inflytande över styvsonens omvårdnad och fostran. Styvpappan hade alltså inte en garantställning grundad på nära 50 HD konstaterade först att regleringen gällande misshandel i 3 kap. 5 § BrB är ett brott som kan begås genom underlåtenhet. Ordalydelsen av paragrafen kan alltså genom tolkning, som inte strider mot legalitetsprincipen, anses omfatta även underlåtenhet. Jfr Berggren m.fl., kommentar till 3 kap. 5 § BrB (Zeteo); NJA II 1962 s. 105. 12 levnadsgemenskap i förhållande till sonen. Sedan betonade HD att styvsonens mamma (och vårdnadshavare) hade varit hemma under kvällen och natten och försökt trösta sonen. Därför kunde styvpappan inte anses, varken uttryckligen eller underförstått, ha tagit på sig att ansvara för styvsonen i den aktuella situationen. Hans underlåtenhet var därmed inte sådan som kunde föranleda straffansvar för misshandel. 4.2.4 Skiljaktiga i HD Två justitieråd i HD var skiljaktiga. De höll med majoriteten om att det, för att en garantställning i förhållande till ett barn ska uppkomma, inte är tillräckligt en person, varken tillfälligt eller mer permanent, lever tillsammans med barnet. Det krävs därutöver också att personen har en sådan nära relation och ställning i förhållande till att barnet att personen i fråga kan sägas att delta i och rent faktiskt ha ett sådant inflytande över barnets omvårdnad och fostran att relationen närmast kan jämställas med den som en förälder med vårdnad om barnet har. Minoriteten upprepade sedan några av de överväganden som majoriteten gjorde angående styvpappans delaktighet i omvårdnaden om styvsonen, men gjorde en annan bedömning än majoriteten. Styvpappan var medlem i det hushåll där också mamman och styvsonen ingick. Han hade sedan en inte obetydlig tid i praktiken fungerat som förälder till styvsonen i en familjekonstellation som, enligt minoriteten, numera är vanligt förekommande. Det innebar att styvpappan hade ett medinflytande över styvsonens omvårdnad och deltog i de dagliga besluten kring styvsonen. Mot bakgrund av detta intog han en ställning som motiverade att det av honom, mer än av andra, kunde begäras att han aktivt skulle verka för avvärja vissa effekter. I situationen som uppstod, där mamman höll sig passiv, hade han därför ett självständigt ansvar för att söka läkarvård för sonen och därigenom lindra hans smärta. Enligt minoriteten intog alltså styvpappan en garantställning i förhållande till styvsonen på grund av nära levnadsgemenskap och kunde därmed hållas straffrättsligt ansvarig för misshandel genom sin underlåtenhet. 4.3 Kommentarer i doktrinen Frida Larsson, doktorand i straffrätt vid Stockholms universitet, har kommenterat NJA 2013 s. 588 i Juridisk Tidskrift. Larsson menar att det avgörande för huruvida en garantställning mellan en styvförälder och ett styvbarn föreligger enligt HD är om personen har en nära relation till barnet och deltar i och har inflytande över barnets omvårdnad och fostran. Hon kritiserar dock HD för att inte tydligt klargöra vad som faktiskt avses med uttalandet och för att inte tydliggöra när en person befinner sig i en sådan position. Det innebär att det uppstår tolkningsfrågor och gränsdragningsproblem, som Larsson tycker är särskilt problematiska med tanke på att familjekonstellationer av den här typen inte är ovanliga i samhället.51 Hon kritiserar också HD: s uttalande gällande att en garantställning, oavsett om en nära levnadsgemenskap föreligger, kan uppkomma om någon får anses 51 Larsson, JT 2013/14, s. 656-658. 13 ha tagit på sig att ansvara för barnet under en kortare eller längre tid. Uttalandet är oklart, eftersom det inte tydligt framgår vad det innebär att ha tagit på sig ansvaret för barnet.52 Ytterligare en aspekt som Larsson tar upp berör vad hon kallar konkurrerande garantställningar. Det bygger på tankeexperimentet att om mamman (tillika vårdnadshavaren) i fallet inte hade varit närvarande den aktuella kvällen, hade styvpappan troligen befunnit sig i en garantställning eftersom han då hade ansetts ha tagit på sig att ansvara för barnet. Larsson menar alltså att det är mammans närvaro som gör att styvpappan i NJA 2013 s. 588 inte anses befinna sig i garantställning på grund av frivilligt åtagande. Därför menar Larsson att rättsfallet föranleder frågor om huruvida en garantställning kan ”slå ut” en annan. Larsson menar att bedömningen av om en person befinner sig i garantställning blir situationsberoende och instabil, eftersom en styvförälder kan gå ut och in ur garantställning beroende på var vårdnadshavaren befinner sig. Ett bättre angreppssätt vore enligt Larssons mening att godta överlappande garantställningar i större utsträckning, eftersom man annars kan fråga sig om det finns situationer när ett barn inte alls har någon skyddsgarant.53 På ovanstående grunder anför Larsson att det är tämligen osäkert på vilket sätt det gällande rättsläget bidrar till en förutsebar rättstillämpning. Samtidigt kan HD: s försiktighet med att utvidga det straffrättsliga ansvaret för underlåtenhet i sådana här situationer ses som en följd av just det förutsebarhetskrav som legalitetsprincipen ställer.54 Anders Sjögren, tingsnotarie, diskuterade NJA 2013 s. 588 och garantlärans tillämpning i Svensk Juristtidning. Sjögren menar att domstolarnas oenighet sinsemellan, men också den inbördes oenighet som HD uppvisar, tyder på en betydande osäkerhet om vad som faktiskt utgör gällande rätt på området.55 Hållningen när det gäller tillämpningen av garantläran är generellt sett restriktiv, vilket innebär att man ogärna håller någon ansvarig för underlåtenhet om det inte finns tydligt stöd för det. Precis som Larsson menar Sjögren att en möjlig orsak till denna restriktiva hållning är legalitetsprincipens och förutsebarhetens starka ställning på straffrättens område.56 Rättsfallet kan dock enligt Sjögren sägas ha varit klargörande på flera sätt. HD har bekräftat att nära levnadsgemenskap faktiskt kan ge upphov till en skyddsgarantställning, särskilt i relationen mellan styvförälder och styvbarn, och att frivilligt åtagande också kan ge upphov till en skyddsgarantställning, samt att det ställs höga krav på förhållandenas beskaffenhet. En bedömning måste dock ske i det enskilda fallet, där den avgörande frågan är om styvföräldern kan jämställas med en vårdnadshavare.57 Larsson, JT 2013/14, s. 658. Larsson menar att det är möjligt att tolka ”tagit på sig att ansvara för” i enlighet med Sunds synsätt. I så fall ska det avgörande vara om personen har tagit över den faktiska vården, innefattande delar av vårdnadsansvaret, särskilt gällande barnets fysiska grundbehov. Utfallet av NJA 2013 s. 588 står enligt Larsson inte i strid med denna tolkning. Jfr avsnitt 3.2.3. 53 Larsson, JT 2013/14, s. 658-660. 54 Larsson, JT 2013/14, s. 660-661. 55 Sjögren, SvJT 2014, s. 170, 181. 56 Sjögren, SvJT 2014, s. 181. 57 Sjögren, SvJT 2014, s. 181-184. 52 14 5 Analys 5.1 Styvföräldrar som skyddsgaranter Rättsläget före NJA 2013 s. 588 var onekligen oklart. Utifrån tillgängliga förarbeten, statliga utredningar och doktrin var det osäkert om styvföräldrar kunde utgöra skyddsgaranter i förhållande till sina styvbarn och i vilka situationer. Det fanns inte heller någon praxis från HD på området. Ett rättsfall var på det viset välkommet. HD klargör i NJA 2013 s. 588 att en skyddsgarantställning kan förekomma även i fall då det saknas en underliggande rättsligt relevant plikt. Rättspliktsteorin kan alltså inte längre sägas vara heltäckande, eftersom det kan föreligga en skyldighet att handla i fler situationer än vad den anger. När det gäller barn, speciellt små barn, anser HD att de är särskilt skyddsvärda, på grund av att de har begränsade – eller helt saknar – möjligheter att själv tillvarata sina intressen eller skydda sig mot hot och risker. Att vårdnadshavare befinner sig i garantställning är därför självklart. HD bekräftar dock Jareborgs, Asps och Ulvängs teori om att en skyddsgarantställning också kan uppkomma i andra situationer, och särskilt i vad de kallar en nära levnadsgemenskap. HD sätter också upp några kriterier som är avgörande för bedömningen av om en garantställning föreligger i sådana fall: personen ska ha en så en sådan nära relation till barnet och en sådan ställning i förhållande till barnet att hen kan sägas delta i och rent faktiskt ha inflytande över barnets omvårdnad och fostran. Enbart det faktum att en person tillfälligt eller stadigvarande lever tillsammans med ett barn är enligt HD dock inte tillräckligt för att det ska anses föreligga en generell straffsanktionerad plikt att agera. Därigenom har HD tydliggjort ansvarets omfattning något. I det specifika fallet ansågs mannen inte ha en sådan relation till styvsonen som krävs för garantställning. Det framgår inte tydligt varför så var fallet, men HD diskuterade sammanboendetiden (som uppgick till några månader) och det övriga engagemanget i barnets liv och kom fram till att relationen mellan styvpappan och styvsonen inte var sådan som krävdes. HD bekräftade dock inte bara att en nära levnadsgemenskap kan ge upphov till en ställning som skyddsgarant. Därutöver slog HD också fast att en garantställning, oavsett om en nära levnadsgemenskap föreligger, kan uppkomma om någon anses ha tagit på sig att ansvara för barnet under en kortare eller längre tid. En form av frivilligt åtagande kan alltså också göra att en styvförälder är att betrakta som skyddsgarant i förhållande till sitt styvbarn. I vilka fall en förälder anses ha tagit på sig att ansvara för barnet framgår dock inte tydligt av fallet. En omständighet som verkar vara av betydelse är var barnets vårdnadshavare befinner sig. Det framgår av att HD uttalar att styvpappan i fallet inte kunde anses ha tagit på sig att ansvara för barnet, eftersom mamman (vårdnadshavaren) var närvarande under kvällen i fråga och tröstade barnet. 15 5.2 Rättssäkerhet – förutsebarhet Jag har, som jag nämnde i teoriavsnittet, valt att utgå från Frändbergs definition av rättssäkerhet, i bemärkelsen förutsebarhet. Frändbergs definition nämner uttryckligen att det handlar om att utföra en viss handling, men jag kommer fortsättningsvis att utgå från att samma krav på rättssäkerhet och förutsebarhet ställs i fråga om underlåtenhet. För att förutsebarhet, som en del av rättssäkerhet, ska föreligga krävs enligt Frändberg att det tydligt ska framgå vad som rättsligt gäller i en viss situation, och om en handling (eller underlåtenhet) är tillåten, förbjuden eller påbjuden. Svaret på vad som gäller ska vara klart, adekvat och publicerat, samt tillämpas lojalt och korrekt av de rättstillämpande myndigheterna. Applicerat på styvföräldrars ansvar för oäkta underlåtenhetsbrott på grund av skyddsgarantställning gentemot sina styvbarn, är det till att börja med värt att påpeka att rättsläget innan NJA 2013 s. 588 var långt ifrån klart. Det framgick inte vad som gällde rättsligt i dessa situationer, varken genom lag eller praxis. Kravet på rättssäkerhet och förutsebarhet var därför inte uppfyllt. Efter HD: s ställningstagande i NJA 2013 s. 588 är rättsläget något klarare. En styvförälder kan bli skyddsgarant mot sitt styvbarn på två grunder. För det första på grund av nära levnadsgemenskap, om det föreligger sådan nära relation till barnet och en sådan ställning i förhållande till barnet att styvföräldern kan sägas delta i och rent faktiskt ha inflytande över barnets omvårdnad och fostran. För det andra på grund av ett frivilligt åtagande, om styvföräldern uttryckligen eller underförstått har tagit på sig att ansvara för barnet. När det gäller frågan om vad som rättsligt gäller i en viss situation, dvs. om en styvförälder i en specifik situation är påbjuden – förpliktigad – att handla, lämnar HD så få ledtrådar om hur bedömningarna av nära levnadsgemenskap och/eller frivilligt åtagande ska göras, att rättsläget fortfarande får betraktas som så pass oklart att det inte uppfyller kravet på förutsebarhet och rättssäkerhet. Frida Larsson menar t.ex. att HD inte har klargjort vad som faktiskt avses med att styvföräldern har en sådan nära relation till barnet och en sådan ställning i förhållande till barnet att styvföräldern kan sägas delta i och rent faktiskt ha inflytande över barnets omvårdnad och fostran; det framgår helt enkelt inte när en person i praktiken befinner sig i en sådan situation eller vilka faktorer, t.ex. den gemensamma boendetiden, som ska påverka bedömningen. Denna oklarhet skapar tolkningsfrågor och gränsdragningsproblem, enligt Larsson. Hon menar också att den andra grunden – frivilligt åtagande – lämnar många frågor obesvarade. Det framgår nämligen inte tydligt när en person ska anses ha tagit på sig att ansvara för ett barn. I det sammanhanget anser Larsson också att det är problematiskt att HD nämner att styvpappan inte kunde anses ha tagit på sig att ansvara för barnet, eftersom dess vårdnadshavare var närvarande under kvällen. Det innebär att styvförälderns garantställning är beroende av var vårdnadshavaren befinner sig för stunden (s.k. konkurrerande garantställningar), vilket gör att styvförälderns garantställning blir instabil och situationsberoende. Larsson anser att det vore bättre att istället godta överlappande garantställningar. Jag delar Larssons uppfattning om rättsläget. HD har lämnat alltför många frågor obesvarade för att det ska gå att förutse vad som gäller 16 rättsligt. Det är inte möjligt för en styvförälder att i en viss situation avgöra om hen är påbjuden att agera för att skydda sitt styvbarn, eftersom det kräver antingen en bedömning av relationen med styvbarnet eller av om styvföräldern kan ha anses tagit på sig att ansvara för styvbarnet (där det samtidigt måste beaktas var styvbarnets vårdnadshavare befinner sig). Jag vill i sammanhanget anknyta till att både Frida Larsson och Anders Sjögren menar att försiktigheten från HD: s sida med att tillämpa garantläran är ett utslag av att principen om förutsebarhet (som en följd av legalitetsprincipen) gäller så starkt på straffrättens område. Samtidigt är garantlärans syfte att begränsa kretsen av straffansvariga för underlåtenhet, inte att utvidga det straffrättsliga ansvaret för oäkta underlåtenhetsbrott. Garantläran har dock inget uttryckligt lagstöd, vilket kan vara förklaringen till HD: s restriktivitet med att tillämpa den och hålla någon straffrättsligt ansvarig för en underlåtenhet. Det är dock inte önskvärt att försiktigheten leder till ett sådant oklart rättsläge som för närvarande råder. Att ålägga någon en garantställning bidrar inte heller till minskad förutsebarhet, utan förmodligen tvärtom till en ökad förutsebarhet, eftersom garantläran länge har varit outvecklad. Kravet på förutsebarhet har när det gäller styvföräldrars garantansvar förmodligen vägts mot det orimliga i att tillskriva styvföräldrar skyddsgarantställning i alla situationer oberoende av relationen till styvbarnet. Enligt min mening är dock förutsebarheten så viktig och barn en sådan skyddsvärd grupp att HD borde ha ställt upp tydligare riktlinjer för hur bedömningen av styvföräldrars garantansvar ska göras. Jag anser också att kravet på förutsebarhet för den enskilde inte står i strid med önskan om att inte ålägga styvföräldrar – oavsett relationen med barnet – ett lika långtgående ansvar som barnets rättsliga vårdnadshavare. 5.3 Sammanfattande slutsatser HD har genom NJA 2013 s. 588 bekräftat att en skyddsgarantställning kan uppkomma genom en nära levnadsgemenskap i förhållandet mellan en styvförälder och ett styvbarn, samt att en styvförälder också – uttryckligen eller underförstått – kan anses ha tagit på sig att ansvara för barnet och därigenom blivit skyddsgarant i förhållande till styvbarnet. På så vis var fallet klargörande, framför allt eftersom det bekräftade att en underliggande rättsligt relevant plikt inte är nödvändig. Därigenom fick Jareborg, Asp och Ulväng stöd för en del av sin vida syn på garantläran. HD specificerar också något vilka krav som ställs på relationen för att en styvförälder ska bli skyddsgarant, men vad dessa kriterier innebär i praktiken är fortfarande oklart, liksom när en styvförälder ska anses att ha tagit på sig att ansvara för barnet. Därför kan det på goda grunder ifrågasättas om rättsläget verkligen bidrar till förutsebarhet för den enskilde, eftersom det fortfarande är svårt att förutsäga i vilka situationer en styvförälder har en plikt att agera. Däremot framgår det ju nu att det faktiskt kan finnas en sådan skyldighet i vissa situationer, vilket jag anser är en välkommen utveckling med tanke på att familjekonstellationer med styvföräldrar är vanligt förekommande, och med beaktande av att barn, precis som HD poängterar, är en utsatt och därmed skyddsvärd grupp. Min slutsats blir ändå att rättsläget är alltför oklart för att kravet på förutsebarhet – och därmed rättssäkerhet – ska sägas vara uppfyllt. 17 Bilaga 1 6 kap. 2 § FB. Ett barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, om inte rätten har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. Vårdnaden om ett barn består till dess att barnet fyller 18 år. Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och ska se till att barnets behov enligt 1 § blir tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till barnets ålder, utveckling och övriga omständigheter samt ska bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning. I syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan ska vårdnadshavaren vidare svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas. Om ansvaret i frågor som gäller barnets ekonomiska förhållanden finns bestämmelser i 9–15 kap. Lag (2014:377). 18 Käll- och litteraturförteckning Offentligt tryck NJA II 1962 Prop. 1962:10 SOU 1953:14 SOU 1996:185 SOU 2011:16 Litteratur Agge, Ivar & Thornstedt, Hans, Straffrättens allmänna del, 3., [omarb.] uppl., Juristförl., Stockholm, 1981. Asp, Petter & Ulväng, Magnus, Kriminalrättens grunder, 2., omarb. uppl., Iustus, Uppsala, 2013. Jareborg, Nils, Allmän kriminalrätt, Iustus, Uppsala, 2001. Jareborg, Nils, Brotten. H. 1, Grundbegrepp ; Brotten mot person, 2. uppl., Norstedt, Stockholm, 1984. Jareborg, Nils, Straffrättens gärningslära, 1. uppl., Fritze, Stockholm, 1995. Jareborg, Nils, Straffrättsideologiska fragment, Iustus, Uppsala, 1992. Leijonhufvud, Madeleine & Wennberg, Suzanne, Straffansvar, 8., [omarb.] uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2009. Peczenik, Aleksander, Vad är rätt?: om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentation, 1. uppl., Fritze, Stockholm, 1995. Sund, Lars-Göran, Tillsyn över barn: en studie i föräldrarätt, skadeståndsrätt och straffrätt, Iustus, Diss. Uppsala : Univ.,Uppsala, 1989. Artiklar Frändberg, Åke. ”Om rättssäkerhet”. I: Juridisk Tidskrift, 2000/01, häfte 2, s. 269-280. 19 Larsson, Frida. ”Styvföräldrars garantansvar”. I: Juridisk Tidskrift, 2013/14, häfte 3, s. 651-662. Peczenik, Aleksander. ”Juridikens allmänna läror”. I: Svensk Juristtidning, 2005, s. 249-272. Sandgren, Claes. ”Om empiri och rättsvetenskap” (Del I). I: Juridisk Tidskrift, 1995/96, häfte 3, s. 726-748. Sandgren, Claes. ”Är rättsdogmatiken dogmatisk?”. I: Tidsskrift for Rettsvitenskap, 2005, s. 648-656. Sjögren, Anders. ”Högsta domstolen prövar garantläran”. I: Svensk Juristtidning, 2014, s. 170-184. Zila, Josef. ”Om rättssäkerhet”. I: Svensk Juristtidning, 1990, s. 285-305. Elektroniskt material Berggren, Nils-Olof, Bäcklund, Agneta, Leijonhufvud, Madeleine, Munck, Johan, Träskman, Per Ole, Victor, Dag, Wennberg, Suzanne och Wersäll, Fredrik: Brottsbalken: En kommentar (1 juli 2014, Zeteo), Kommentaren till 1 kap. 1 § BrB, www.nj.se/zeteo (Hämtad: 2014-12-08). Berggren, Nils-Olof, Bäcklund, Agneta, Leijonhufvud, Madeleine, Munck, Johan, Träskman, Per Ole, Victor, Dag, Wennberg, Suzanne och Wersäll, Fredrik: Brottsbalken: En kommentar (1 juli 2014, Zeteo), Kommentaren till 3 kap. 5 § BrB, www.nj.se/zeteo (Hämtad: 2014-12-17). Berggren, Nils-Olof, Bäcklund, Agneta, Leijonhufvud, Madeleine, Munck, Johan, Träskman, Per Ole, Victor, Dag, Wennberg, Suzanne och Wersäll, Fredrik: Brottsbalken: En kommentar (1 juli 2014, Zeteo), Kommentaren till 3 kap. 7 § BrB, www.nj.se/zeteo (Hämtad: 2014-12-17). 20 Rättsfallsförteckning NJA 1930 s. 122 NJA 2003 s. 174 NJA 2013 s. 588 RH 1981:107 21
© Copyright 2024