Styvföräldrar som skydds- garanter till sina styvbarn

JURIDISKA FAKULTETEN
vid Lunds universitet
Cecilia Axelsson
Styvföräldrar som skyddsgaranter till sina styvbarn
-
en analys av rättsläget före och efter NJA 2013 s. 588,
med särskilt fokus på förutsebarhet
JUEN01 Straffansvar och straffpåföljder
med särskilt fokus på det kriminella våldet
Uppsats på juristprogrammet
7,5 högskolepoäng
Handledare: Helén Örnemark Hansen
HT 2014
Innehåll
FÖRKORTNINGAR
2
1
3
INLEDNING
1.1
Bakgrund och val av ämne
3
1.2
Syfte och frågeställningar
3
1.3
Teori
3
1.4
Metod och material
4
1.5
Avgränsningar
5
1.6
Disposition
5
2
OÄKTA UNDERLÅTENHETSBROTT OCH GARANTLÄRAN – EN
INTRODUKTION
6
3
GARANTLÄRAN I FÖRARBETEN, STATLIGA UTREDNINGAR OCH
DOKTRINEN
7
3.1
Förarbeten och statliga utredningar
3.1.1
3.1.2
3.1.3
3.2
Doktrinen
3.2.1
3.2.2
3.2.3
3.3
4
Jareborg, Asp och Ulväng
Wennberg och Leijonhufvud
Sund
Sammanfattning
NJA 2013 S. 588
7
7
8
8
8
9
10
10
11
4.1
Omständigheterna i fallet
11
4.2
Domstolarnas bedömning
11
4.2.1
4.2.2
4.2.3
4.2.4
4.3
5
Brottsbalkens förarbeten
SOU 1996:185
SOU 2011:16
7
Tingsrätten
Hovrätten
Högsta domstolen
Skiljaktiga i HD
Kommentarer i doktrinen
ANALYS
5.1
Styvföräldrar som skyddsgaranter
11
11
12
13
13
15
15
5.2
Rättssäkerhet – förutsebarhet
16
5.3
Sammanfattande slutsatser
17
BILAGA 1
18
KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING
19
RÄTTSFALLSFÖRTECKNING
21
Förkortningar
BrB
FB
HD
JT
NJA
NJA II
Prop.
SOU
SvJT
TfR
Brottsbalk (1962:700)
Föräldrabalk (1949:381)
Högsta domstolen
Juridisk Tidskrift
Nytt juridiskt arkiv, avdelning I
Nytt juridiskt arkiv, avdelning II
Proposition
Statens offentliga utredningar
Svensk Juristtidning
Tidsskrift for Rettsvitenskap
2
1 Inledning
1.1 Bakgrund och val av ämne
I Sverige finns, till skillnad från i många andra länder, ingen allmän skyldighet att ingripa för att bistå en nödställd person.1 Det innebär att en person
generellt sett inte kan hållas ansvarig för sin underlåtenhet att hjälpa en
annan, nödställd person. Det betyder dock inte att det alltid är straffritt att
underlåta att hjälpa en person i nöd. Det finns några undantag, som har sitt
stöd i den så kallade garantläran. Det är dock långt ifrån klarlagt hur
omfattande skyldigheten att ingripa är enligt garantläran. HD behandlade
garantlärans utformning och omfattning senast i NJA 2013 s. 588. Fallet
handlade framför allt om vilket ansvar styvföräldrar har som skyddsgaranter
för sina styvbarn, och det är också det jag kommer att fokusera på i denna
uppsats.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats är att utreda hur långtgående styvföräldrars ansvar
för oäkta underlåtenhetsbrott på grund av skyddsgarantställning är i
förhållande till sina styvbarn. För att uppnå mitt syfte har jag ställt upp
följande frågeställningar:
-
Vad är ett oäkta underlåtenhetsbrott?
Vad innebär garantläran?
Vilket ansvar har styvföräldrar som skyddsgaranter för sina
styvbarn?
Det är främst den sistnämnda frågan som kommer att behandlas i uppsatsens
avslutande analys. De två första frågeställningarna kommer att utgöra en
bakgrund för mig och läsaren till den fortsatta framställningen.
1.3 Teori
Som teoretisk utgångspunkt för min uppsats har jag valt att använda mig av
rättssäkerhetsbegreppet, med särskilt fokus på förutsebarhet.2 Begreppet
rättssäkerhet är mångfacetterat och svårdefinierat. Det finns inte en rådande,
entydig definition av vad rättssäkerhet innebär.3 De flesta är dock eniga om
1
SOU 2011:16 s. 16. Utredningen föreslår inte heller att en sådan plikt ska införas, SOU
2011:16 s. 11-12. Jfr Berggren m.fl., kommentar till 3 kap. 7 § BrB (Zeteo).
2
Det finns även en diskussion i doktrinen om hur den tolkning av straffbudet som måste
göras vid bedömningen av oäkta underlåtenhetsbrott för att avgöra om straffbudet kan
omfatta en underlåtenhet, förhåller sig till legalitetsprincipen, men eftersom jag främst
kommer att behandla garantlärans utformning – och inte de oäkta underlåtenhetsbrotten i
sig – faller det utanför uppsatsens ämnesområde.
3
Jfr Peczenik, 1995, s. 89.
3
att förutsebarhet är en grundläggande förutsättning för att rättssäkerhet ska
anses föreligga.4 Jag kommer i denna framställning att utgå från Åke
Frändbergs definition av vad förutsebarhet innebär. Enligt Frändberg
innebär rättssäkerhet, i bemärkelsen förutsebarhet, att rättssystemet ska
tillhandahålla klara, tydliga och pålitliga svar på frågor av rättslig karaktär. 5
Frändberg anser att följande frågor ska kunna besvaras: ”Jag befinner mig i
en viss situation: Vad gäller rättsligt för mig i denna? Jag önskar att utföra
en viss handling: Är denna tillåten, förbjuden eller rentav påbjuden?”6. För
att rättssäkerhet ska föreligga menar Frändberg att tre villkor måste vara
uppfyllda. För det första ska rättssystemet ha ett klart och adekvat svar på
frågan. För det andra ska reglerna som gäller i rättssystemet vara
publicerade, och för det tredje ska reglerna tillämpas lojalt och korrekt av de
rättstillämpande organen.7
1.4 Metod och material
För att uppnå syftet och besvara mina frågeställningar har jag använt mig av
traditionell juridisk metod. Med det avser jag en studie av rättskällorna –
lag, förarbeten, praxis och doktrin, i enlighet med rättskälleläran och
rättskällehierarkin – för att utreda gällande rätt. Min framställning är dock
inte begränsad till att utreda vad som utgör gällande rätt på området, utan
jag kommer också, som framgår av bland annat teoriavsnittet, att undersöka
hur rättsläget förhåller sig till rättssäkerhet och förutsebarhet. I denna del
kommer argumentationen gällande rättsläget också att vara mer kritisk och
fri.8
Den som framför allt har behandlat garantläran i svensk rätt är
Nils Jareborg. Jag har därför valt att använda flera av hans verk, inklusive
Kriminalrättens grunder, som grundar sig på omarbetningar av Jareborgs
texter gjorda av Magnus Ulväng och Petter Asp.9 Utöver Jareborgs texter
har jag också använt mig av Suzanne Wennberg och Madeleine Leijonhufvuds Straffansvar och Lars-Göran Sunds avhandling Tillsyn över barn:
en studie i föräldrarätt, skadeståndsrätt och straffrätt. Gällande förarbeten
har jag dels använt mig av statliga utredningar som föregick brottsbalken,
men också av senare utredningar som har berört frågan om underlåtenhetsansvar enligt garantläran. Rättsfallet jag behandlar – NJA 2013 s. 588 – är
det enda där HD behandlar frågan om styvföräldrars garantansvar, och
därför är det också det enda fall som jag kommer att diskutera. Slutligen har
4
Jfr Zila, SvJT 1990, s. 284; Peczenik, 1995, s. 89-90; Jareborg, 1992, s. 81.
Frändberg, JT 2000/01, s. 274. Jag kommer på grund av denna uppsats begränsade
omfång att bortse från den diskussion som finns i doktrinen gällande formell och materiell
rättssäkerhet, och rättsreglernas moraliska godtagbarhet. Frågan om rättslägets lämplighet i
en vidare bemärkelse kommer dock att beröras i den avslutande analysen (jfr avsnitt 1.4
angående mitt val av metod).
6
Cit: Frändberg, JT 2000/01, s. 274.
7
Frändberg, JT 2000/01, s. 274-275.
8
Jfr Sandgren, JT 1995/96, s. 727; Sandgren, TfR 2005, s. 651-652, 655-656; Peczenik,
SvJT 2005, s. 249-250.
9
Jfr Asp och Ulväng, 2013, s. 5. Eftersom ställningstagandena i Jareborgs olika verk i stort
sett är desamma, kommer jag främst att hänvisa till Kriminalrättens grunder då den är
nyast. Jfr not 34.
5
4
jag använt mig av två rättsfallskommentarer till NJA 2013 s. 588 som har
publicerats i Svensk Juristtidning respektive Juridisk Tidskrift. För övrigt
material, se käll- och litteraturförteckningen samt rättsfallsförteckningen.
1.5 Avgränsningar
Som framgår av syftet och frågeställningarna kommer jag endast att
behandla (det straffrättsliga) ansvaret för oäkta underlåtenhetsbrott vid
skyddsgarantställning i relationen styvföräldrar – styvbarn10. Det innebär att
jag har gjort flera avgränsningar. Jag kommer inte att behandla de
uttryckliga regleringar av underlåtenhetsbrott som finns (s.k. äkta
underlåtenhetsbrott). Jag kommer inte att behandla fall där styvföräldern är
vårdnadshavare till styvbarnet. Vårdnadshavare är enligt doktrin och praxis,
som grundar sig på tillsynsansvaret 6 kap. 2 § FB11, skyddsgaranter i
förhållande till sina barn.12 Jag kommer endast att behandla styvföräldrars
ställning som skyddsgaranter.13 De grunder för skyddsgarantställning som
kommer att behandlas är främst nära levnadsgemenskap och frivilligt
åtagande. Frågan om ansvaret för underlåtenhetsbrott på grund av
skyddsgarantställning kan gränsa till en annan fråga: nämligen den om
underlåtenheten att vidta en viss åtgärd kan utgöra främjande av en annans
gärning. Denna fråga kommer inte att behandlas i uppsatsen. Jag kommer
också främst att fokusera på garantlärans utformning. Frågan om en viss
underlåtenhet faller in under ett straffbud kommer därför endast att beröras
översiktligt. Det innebär även att uppsåtsbedömningen vid oäkta
underlåtenhetsbrott inte kommer att behandlas utförligt. Ovanstående ämnen
kan dock komma att beröras om det är till nytta för framställningen i övrigt.
1.6 Disposition
Jag kommer inledningsvis att ge läsaren en kort introduktion till vad ett
underlåtenhetsbrott är och till grunderna för garantläran. Där kommer de
begrepp som har presenterats i detta kapitel, t.ex. oäkta underlåtenhetsbrott
och garantläran, att förklaras närmare. Därefter kommer jag att presentera
hur garantläran har utformats i förarbeten, statliga utredningar och
doktrinen, med särskilt fokus på hur omfattande ansvaret för
underlåtenhetsbrott vid skyddsgarantställning anses vara. Sedan redogör jag
för NJA 2013 s. 588 och de reaktioner i doktrinen som har kommit på HD: s
ställningstagande i detta fall. Avslutningsvis kommer jag att analysera
rättsläget, särskilt gällande min tredje och sista frågeställning, utifrån
rättssäkerhet och förutsebarhet.
10
Jag kommer endast att behandla fall av omyndiga styvbarn, jfr Asp och Ulväng, 2013, s.
114.
11
Se bilaga 1.
12
Se t.ex. Asp och Ulväng, 2013, s. 113; Leijonhufvud och Wennberg, 2009, s. 43;
Berggren m.fl., kommentar till 3 kap. 5 och 7 §§ BrB; NJA 1930 s. 122; NJA 2013 s. 588
(p. 10 i HD:s domskäl); RH 1981:107; jfr NJA 2003 s. 174.
13
Jag kommer alltså inte att behandla styvföräldrars ansvar som övervakningsgaranter, jfr
Asp och Ulväng, 2013, s. 115 ff. för en definition av vad övervakningsgarant innebär.
5
2 Oäkta underlåtenhetsbrott
och garantläran – en
introduktion
En underlåtenhet anses generellt vara mindre straffvärd än en handling.14
Brottsbeskrivningarna i brottsbalken är dessutom ofta skrivna på det sättet
att det framstår som att det bara är handlingar som omfattas av straffbuden. I
viss utsträckning kan dock brottsbeskrivningarna även omfatta
underlåtenhet. Det gäller särskilt för effektbrott, dvs. brott som bestraffar
fysiskt orsakande av en effekt, t.ex. många av brotten i 3 kap. BrB.15 För att
en underlåtenhet ska anses ha orsakat en följd (effekt) krävs att det går att
påstå att den underlåtna handlingen hade förhindrat följden i fråga.16
De brottstyper som inte uttryckligen17 kriminaliserar en underlåtenhet brukar kallas för kommissivdelikt. Dessa brottstyper kan alltid begås
genom handling, men också genom underlåtenhet om en tolkning av
ordalydelsen av straffbudet tillåter det. En konkret överträdelse av ett
kommissivdelikt kallas för ett oäkta underlåtenhetsbrott.18 Vid en
överträdelse av ett kommissivdelikt är huvudregeln att en förutsättning för
straffrättsligt ansvar är att gärningspersonen befinner sig i garantställning,
vilket kan sägas vara detsamma som att hen har haft en skyldighet att
handla.19 Garantlärans syfte är att begränsa antalet personer som kan hållas
ansvariga för underlåtenhet.20 Garantlärans föregångare är den så kallade
rättspliktsteorin, vars innebörd är att det måste föreligga en särskild
rättsplikt (t.ex. i lag eller annan författning) för att det ska åligga den
underlåtande att agera.21 Skillnaden mellan garantläran och rättspliktsteorin
är således att rättspliktsteorin kräver att det finns en bakomliggande rättsligt
relevant plikt att agera, medan skyldigheten att handla enligt garantläran kan
grunda sig på annat än en rättslig plikt. Det ovanstående innebär att två
frågor måste besvaras för att avgöra om en person kan hållas ansvarig för ett
oäkta underlåtenhetsbrott: Kan orsakandet genom underlåtenhet omfattas av
straffbudet i fråga? Har gärningspersonen befunnit sig i garantställning?22
Det är främst den sistnämnda frågan som kommer att behandlas framöver.
14
Asp och Ulväng, 2013, s. 105; Berggren m.fl., kommentar till 1 kap. 1 § BrB (Zeteo).
Berggren m.fl., kommentar till 1 kap. 1 § BrB (Zeteo); Leijonhufvud och Wennberg,
2009, s. 41-42. Jfr Asp och Ulväng, 2013, s. 110; Berggren m.fl., kommentar till 3 kap. 5
och 7 § § (Zeteo).
16
Asp och Ulväng, 2013, s. 109; Leijonhufvud och Wennberg, 2009, s. 42.
17
Ett straffbud som uttryckligen kriminaliserar en underlåtenhet kallas på abstrakt nivå för
ett omissivdelikt, medan överträdelsen på konkret nivå kallas för ett äkta
underlåtenhetsbrott. Ett exempel på ett sådant brott är fyndförseelse i 10 kap. 8 § BrB, se
Asp och Ulväng, 2013, s. 105-106; Leijonhufvud och Wennberg, 2009, s. 39-40.
18
Asp och Ulväng, 2013, s. 105-106; Leijonhufvud och Wennberg, 2009, s. 40.
19
Asp och Ulväng, 2013, s. 106-107.
20
Asp och Ulväng, 2013, s. 106-107, 110.
21
Agge och Thornstedt, 1981, s. 75-76.
22
Asp och Ulväng, 2013, s. 110-111; Leijonhufvud och Wennberg, 2009, s. 40-41.
Därutöver måste gärningspersonen också uppfylla vanliga krav på uppsåt/oaktsamhet.
15
6
3 Garantläran i förarbeten,
statliga utredningar och
doktrinen
Det finns flera sorters garantställningar enligt garantläran, men i denna
framställning kommer endast skyddsgaranten att behandlas.23 Ställning som
skyddsgarant innebär att garanten är skyldig att avvärja vissa risker som
hotar någon eller något som de är ansvariga för och därför har att skydda.24
3.1 Förarbeten och statliga utredningar
3.1.1 Brottsbalkens förarbeten
I SOU 1953:14 – Straffrättskommitténs Förslag till brottsbalk – uttalades
följande angående underlåtenhet i samband med att brottet vållande till
annans död diskuterades:
Vidare gäller här liksom eljest att icke blott positiv handling utan även en
därmed likvärdig overksamhet bestraffas. I sådant avseende är särskilt att
beakta huruvida det oberoende av straffbudet åle-gat gärningsmannen en
rättslig skyldighet att handla. En sådan skyldighet kan föreligga på grund av
stadgande i lag eller författning, t.ex. föräldrars eller förmyndares
vårdnadsplikt enligt föräldrabalken, arbetsgivares åliggan-den enligt
arbetarskyddslagen att vidtaga åtgärder till förebyggande av olycksfall i
arbete eller anställdas åligganden enligt tjänstgöringsreglemen-ten och
tjänsteinstruktioner. Den kan vidare uppkomma genom myndig-hets
befallning eller genom åtagande på grund av avtal. Även genom tidigare
faktiska åtgärder från gärningsmannens sida kan en dylik skyldighet uppkomma.25
Departementschefen anslöt sig i den följande propositionen till
kommitténs förslag, utan att specifikt diskutera underlåtenhetsbrott
eller garantläran.26 Det uttalas dock att en vårdnadshavares
underlåtenhet att skaffa läkarvård åt barn kan utgöra misshandel.27
3.1.2 SOU 1996:185
Enligt SOU 1996:185 står det klart att vissa straffbud kan överträdas genom
en underlåtenhet utan att tolkningen av straffbudet strider mot legalitetsprincipen. I en del av dessa situationer brukar man dock också ställa krav på
att det ska föreligga en särskild rättsplikt för gärningspersonen att handla –
23
Se Asp och Ulväng, 2013, s. 115 ff. för ställning som övervakningsgarant och s. 122 ff.
för garantställning på grund av eget föregående handlande.
24
Asp och Ulväng, 2013, s. 112.
25
Cit: SOU 1953:14 s. 139. Min kursivering.
26
Prop. 1962:10 B s. 94; NJA II 1962 s. 110.
27
NJA II 1962 s. 105, 108.
7
hen ska befinna sig i en garantställning.28 Det uttrycks också som att underlåtenhetsansvar oftast förutsätter att den underlåtande har haft en särskild
handlingsplikt.29 Kretsen av tänkbara gärningspersoner begränsas därmed
igenom att det måste finnas en särskild anledning för gärningspersonen att
ingripa – hen ska ha en ställning som garant. En skyddsgarant är skyldig att
avvärja risker som hotar någon eller något, som skyddsgaranten är ansvarig
för och därför har att skydda. Garantläran är dock inte klarlagd i detalj.
Rättspraxis är ofullständig och ger inte tillräcklig ledning för att avgöra
exakt hur omfattande ansvar en skyddsgarant har. Enligt SOU 1996:185
råder det dock ingen tvekan om att det i viss utsträckning föreligger både
övervaknings- och skyddsansvar. Möjliga garantrelationer är enligt
utredningen t.ex. förälder – barn, förmyndare – myndling och lärare –
skolbarn.30
3.1.3 SOU 2011:16
Enligt SOU 2011:16 kan det finnas situationer där en underlåtenhet faller in
under ett straffbud och är att jämställa med ett positivt handlande. En
förutsättning för att någon ska hållas straffrättsligt ansvarig för en sådan
underlåtenhet är dock att det föreligger en underliggande, rättsligt relevant
skyldighet att handla.31 Utgångspunkten för bedömningen av om en
handlingsplikt föreligger är garantläran. En skyddsgarant enligt denna lära
är skyldig att avvärja risker som hotar någon eller något, som de är
ansvariga för och därför är skyldiga att skydda. En garantställning föreligger
dock enligt utredningen bara om det finns en bakomliggande, rättsligt
relevant plikt att agera.32 Ett exempel på en sådan rättsligt relevant plikt är
vårdnadshavares tillsynsansvar för barn enligt 6 kap. 2 § FB. I andra fall av
nära levnadsgemenskap, där det saknas formella regler om tillsynsansvar
eller skyldighet att visa hänsyn eller liknande, bör det, särskilt mot bakgrund
av legalitetsprincipen, enligt SOU 2011:16 inte komma i fråga att hålla
någon straffrättsligt ansvarig för underlåtenhet att bistå nödställd.33
3.2 Doktrinen
3.2.1 Jareborg, Asp och Ulväng34
Jareborg, Asp och Ulväng påpekar inledningsvis att rättspraxis ger
otillräcklig ledning angående garantlärans omfattning. När det gäller detaljer
28
SOU 1996:185 s. 311-312.
SOU 1996:185 s. 329. SOU 1996:185 kritiseras av SOU 2011:16 för att uttrycka sig
obestämt och osäkert när det anges att det oftast krävs en handlingsplikt för att
underlåtenhetsansvar ska komma i fråga, SOU 2011:16 s. 17. Min kursivering.
30
SOU 1996:185 s. 312-313.
31
SOU 2011:16 s. 17.
32
SOU 2011:16 s. 18-19. Jfr rättspliktsteorin.
33
SOU 2011:16 s. 21-23. I utredningen diskuteras om äkta makar möjligtvis kan ett ha
sådant ansvar för underlåtenhetsbrott, men slutsatsen blir att så inte är fallet.
34
Jfr avsnitt 1.4 (not 9). Se Jareborg, 1984, s. 219-221; Jareborg, 1995, s. 131-133 och
Jareborg, 2001, s. 192-194 för Jareborgs resonemang gällande ställning som skyddsgarant.
29
8
finns det ingen entydig grund för att påstå att gällande rätt har ett visst
bestämt innehåll.35 Deras beskrivning ska därför ses ”som en ungefärlig
beskrivning av en ordning för vilken det finns goda skäl.”36
Enligt Jareborg, Asp och Ulväng innebär ställningen som
skyddsgarant att garanten är en beskyddare i förhållande till exempelvis en
person, och har en förpliktelse att handla som (i princip) består av en
skyldighet att avvärja alla faror som hotar personen i fråga. Skyldigheten
kan dock vara begränsad till att avse vissa typer av faror eller situationer.
Skyddsgarantställning blir oftast aktuell vid situationer där det är fara för liv
eller hälsa.37 En skyddsgarantställning bör enligt deras mening förutsätta
antingen ett beroendeförhållande eller en sådan relation att en person
utsätter sig för en risk eller avstår från alternativa skyddsåtgärder i förlitan
på att en annan person ingriper om behov uppstår. Det innebär att
skyddsgarantställning kan ha sin grund i t.ex. nära levnadsgemenskap,
inklusive nära släktskap. Enligt Jareborg, Asp och Ulväng är det dock oklart
hur omfattande detta ansvar är. En rättslig relation är enligt dem troligen
inte varken tillräcklig eller nödvändig. De ställer dock upp en lista med
exempel på relationer som kan aktualisera en ställning som skyddsgarant
vid nära levnadsgemenskap, där bl.a. följande ingår: föräldrar – barn (i
normala fall), syskon och övriga familjemedlemmar som bor tillsammans
och medlemmar i ett hushåll, i synnerhet mot vårdbehövande personer.38
En annan grund för skyddsgarantställning kan enligt
författarna vara ett frivilligt åtagande. Det avgörande i sådana situationer är
om personen faktiskt har intagit en skyddsställning, och att andra i förlitan
på att personen utövar ställning som skyddsgarant har avstått från att vidta
andra skyddsåtgärder eller utsatt sig för en viss risk.39
3.2.2 Wennberg och Leijonhufvud
Wennberg och Leijonhufvud menar att det krävs en skyldighet att vara aktiv
(eller en garantställning) enligt garantläran eller rättspliktsteorin för att
straffansvar för oäkta underlåtenhetsbrott ska bli aktuellt.40 Vid prövningen
av om det föreligger en rättsplikt eller garantställning anför Leijonhufvud
och Wennberg att man brukar undersöka tre punkter. För det första
undersöks om aktivitet påbjuds i lag, författning eller myndighets bud. Här
anges som exempel den vårdnadsplikt och det tillsynsansvar för
vårdnadshavare till barn som regleras i 6 kap. 2 § FB. För det andra
undersöks om aktivitet påbjuds genom avtal. Slutligen undersöks om
aktivitet krävs på grund av gärningspersonens eget föregående handlande.41
35
Asp och Ulväng, 2013, s. 112.
Cit: Asp och Ulväng, 2013, s. 112.
37
Asp och Ulväng, 2013, s. 112.
38
Asp och Ulväng, 2013, s. 113.
39
Asp och Ulväng, 2013, s. 113-114.
40
Leijonhufvud och Wennberg, 2009, s. 41.
41
Leijonhufvud och Wennberg, 2009, s. 42-43.
36
9
3.2.3 Sund
Lars-Göran Sund har i sin avhandling ingående behandlat relationen mellan
styvförälder och styvbarn och styvföräldrars ansvar för styvbarn. Enligt
Sund utövar en styvförälder som bor tillsammans med styvbarnet,
exempelvis i ett samboförhållande där bara den ena är förälder till barnet, en
faktisk vård om barnet och är därför tillsynspliktig. Det avgörande för
tillsynsskyldigheten är även i andra situationer om personen utövar en
faktisk vård om styvbarnet. För att avgöra om så är fallet menar Sund att
man bör ta i beaktande vad som kan tolkas ur ett eventuellt avtal, och om
inget sådant finns, bör man beakta om delar av vårdnadsansvaret har
övertagits, särskilt skyldigheten att utöva vissa fysiska omsorger om barnet
samt om personen har viss bestämmanderätt över barnet.42 Enligt Sund har
den som utövar faktisk vård om ett barn ett ansvar som liknar den rättsliga
vårdnadshavarens ansvar, vilket motiverar att hen (dvs. den som utövar
faktisk vård) också har en tillsynsplikt.43 Sund konstaterar också att de som
är tillsynspliktiga för barnet bl.a. är skyldiga att hindra barnet från att begå
brott.44 Samtidigt anför han även att vårdnadshavare är både övervakningsoch skyddsgaranter i förhållande till barnet.45 Det är oklart om avsikten är
att tillsynspliktiga, dvs. även styvföräldrar om de utövar faktisk vård om
barnet, enbart är skyldiga att hindra barnet från att begå brott (övervakningsgarant), men att vårdnadshavare är både övervaknings- och
skyddsgaranter. Frida Larsson, doktorand i straffrätt, har dock tolkat Sund
som att även styvföräldrar, under förutsättning att de utövar faktisk vård om
barnet, inte bara är övervakningsgaranter utan också skyddsgaranter i
förhållande till styvbarnet. Det framgår av att Larsson menar att resultatet i
NJA 2013 s. 588 hade blivit ett annat enligt Sunds betraktelsesätt.46
3.3 Sammanfattning
Av ovanstående material framgår att det är högst oklart om styvföräldrar är
skyddsgaranter i förhållande till sina styvbarn. Jareborg, Asp och Ulväng
kan tolkas som att styvföräldrar skulle kunna bli skyddsgaranter t.ex. genom
en nära levnadsgemenskap eller ett frivilligt åtagande. Även Sund går att
tolka som att styvföräldrar kan vara skyddsgaranter. Andra, som t.ex. SOU
2011:16 och Leijonhufvud och Wennberg, talar däremot att så skulle vara
fallet (förutom om ett avtal finns), eftersom de verkar ansluta sig till
varianter av rättspliktsteorin och det saknas en bakomliggande rättslig plikt
för styvföräldrar att grunda skyldigheten att agera på. Det fanns under lång
tid ingen praxis från HD på området, men i nästa kapitel ska jag presentera
NJA 2013 s. 588, där HD behandlar frågan om styvföräldrars garantansvar.
42
Sund, 1989, s. 29-30.
Sund, 1989, s. 29.
44
Sund, 1989, s. 31.
45
Sund, 1989, s. 32.
46
Larsson, JT 2013/14, s. 656. Jfr kapitel 4. Med andra ord hade styvpappan enligt
Larssons mening befunnit sig i en garantställning, eftersom han, precis som Sund anger,
levde i ett samboförhållande med styvbarnets förälder och utövade en faktisk vård om
barnet och därmed var tillsynspliktig – och skyddsgarant.
43
10
4 NJA 2013 s. 588
4.1 Omständigheterna i fallet
I NJA 2013 s. 588 hade en vid tidpunkten för gärningen treårig pojke blivit
utsatt för brännskador.47 Rättsfallet omfattar i tingsrätten och hovrätten flera
frågor som inte kommer att behandlas här. Bland annat om den man (styvpappan) som också åtalades för underlåtenhet, kunde dömas för den aktiva
misshandeln av pojken, dvs. för att ha tillfogat honom skadorna genom
handling,48 samt om pojkens mamma kunde dömas för sin underlåtenhet att
uppsöka sjukvård med pojken49. Den fråga som behandlades av HD, och
också är den som kommer att behandlas här, är frågan om styvpappan kunde
dömas för sin underlåtenhet att se till att pojken fick nödvändig vård och
smärtlindring. Styvpappan åtalades för misshandel (synnerligen grov),
alternativt vållande till kroppsskada (grovt brott), för att under kvällen när
pojken skadades ha underlåtit att tillkalla eller uppsöka sjukvårdspersonal,
för att se till att pojken fick nödvändig vård och smärtlindring. Därigenom
hade han under flera timmar tillfogat pojken stor smärta och stort lidande.
4.2 Domstolarnas bedömning
4.2.1 Tingsrätten
Enligt tingsrätten fanns det inget författningsstöd som ålade styvpappan en
plikt att agera, varför tingsrätten inte kunde döma styvpappan för hans
underlåtenhet. Underlåtenheten ansågs som sådan vara klandervärd, men
styvpappan kunde inte läggas till last för denna eftersom han i sin roll som
styvpappa inte hade något garantansvar.
4.2.2 Hovrätten
Hovrätten konstaterar inledningsvis att det inte finns något allmänt
underlåtenhetsansvar i svensk rätt. Garantläran begränsar den personkrets
som har ett ansvar att agera i ett fall som detta. Enligt hovrätten är det också
klart att vårdnadshavare har ett ansvar att aktivt ingripa om deras barn har
skadats allvarligt. Hovrätten bedömer dock att även en medlem i ett hushåll,
som t.ex. en styvpappa, kan ha garantställning, särskilt gentemot
vårdbehövande personer.
47
Åtalet omfattade även andra fall av misshandel (se åtalspunkterna a och b), samt
narkotikabrott, men dessa kommer inte att beröras i den fortsatta framställningen.
48
Både tingsrätten och hovrätten var eniga om att det inte gick att avgöra om det var
styvpappan eller mamman som hade tillfogat pojken skadorna. Åtalet mot styvpappan
gällande den aktiva misshandeln (genom handling) gick därför inte att styrka. Det gick
däremot att utesluta att skadorna hade orsakats genom en olyckshändelse.
49
Att mamman genom sin underlåtenhet att tillse att sonen fick nödvändig vård och
smärtlindring var straffskyldig (för grov misshandel) var enligt tingsrätten och hovrätten
klart, eftersom hon befann sig i en skyddsgarantställning i förhållande till sonen.
11
Därefter övervägde hovrätten om styvpappan i detta fall kunde
ha intagit en garantställning i förhållande till styvsonen och lade här vikt vid
familjens boendesituation och styvpappans engagemang i styvsonens liv.
Styvpappan hade varit delaktig i styvsonens liv genom att ha hämtat honom
på förskolan flera dagar i veckan och även i övrigt i praktiken fungerat som
en förälder åt styvsonen. Därför ansåg hovrätten att han, vid sidan av
mammans skyldighet att agera, hade en skyldighet att se till att styvsonen
omgående fick tillgång till nödvändig vård. Genom underlåtenheten att göra
detta hade styvpappan gjort sig skyldig till misshandel, som hovrätten
bedömde som grov.
4.2.3 Högsta domstolen50
Enligt HD kan straffrättsligt ansvar för den som underlåter att ingripa i ett
orsakssammanhang, enligt allmänna straffrättsliga principer, bara bli
aktuellt om det finns en särskild anledning för den underlåtande att ingripa;
med andra ord måste den underlåtande befinna sig i garantställning.
Garantställning kan föreligga på grund av att det finns en skyldighet att
avvärja risker som hotar någon (eller något) som personen är ansvarig för att
och därmed har att skydda (skyddsgarant). Ett barn, särskilt ett litet barn, är
enligt HD särskilt skyddsvärt, eftersom barnet saknar eller har begränsade
möjligheter att själv tillvarata sina intressen och skydda sig mot hot och
risker. En självklar utgångspunkt är därför att vårdnadshavare befinner sig i
garantställning till sina barn. Garantställning gentemot barn kan dock
uppkomma även i andra situationer, t.ex. på grund av en nära levnadsgemenskap. Enbart det faktum att en person tillfälligt eller stadigvarande
lever tillsammans med ett barn innebär enligt HD dock inte att det ska anses
föreligga en generell straffsanktionerad plikt att agera. För att en sådan plikt
– och en garantställning – ska föreligga vid nära levnadsgemenskap krävs
att personen har en sådan nära relation till barnet och en sådan ställning i
förhållande till barnet att hen kan sägas delta i och rent faktiskt ha inflytande
över barnets omvårdnad och fostran. En garantställning kan dock, oavsett
om en nära levnadsgemenskap föreligger, uppkomma om någon anses ha
tagit på sig att ansvara för barnet under en kortare eller längre tid.
Frågan var sedan om styvpappan hade en sådan ställning i
förhållande till styvsonen att han kunde hållas straffrättsligt ansvarig för
underlåtenheten att se till att styvsonen fick sjukhusvård. HD nämnde här att
de hade bott tillsammans i cirka ett halvår och att styvpappan hämtade
styvsonen på förskolan flera dagar i veckan. Han hade också engagerat sig i
styvsonens problem med utveckling av talförmågan. Enligt anhöriga till
styvpappan hade han aktivt deltagit i omsorgen om styvsonen under de
anhörigas besök. Trots det ansåg HD inte att det framgick att styvpappan
hade en sådan nära relation och en sådan ställning i förhållande till
styvsonen att han deltog i och hade inflytande över styvsonens omvårdnad
och fostran. Styvpappan hade alltså inte en garantställning grundad på nära
50
HD konstaterade först att regleringen gällande misshandel i 3 kap. 5 § BrB är ett brott
som kan begås genom underlåtenhet. Ordalydelsen av paragrafen kan alltså genom
tolkning, som inte strider mot legalitetsprincipen, anses omfatta även underlåtenhet. Jfr
Berggren m.fl., kommentar till 3 kap. 5 § BrB (Zeteo); NJA II 1962 s. 105.
12
levnadsgemenskap i förhållande till sonen. Sedan betonade HD att
styvsonens mamma (och vårdnadshavare) hade varit hemma under kvällen
och natten och försökt trösta sonen. Därför kunde styvpappan inte anses,
varken uttryckligen eller underförstått, ha tagit på sig att ansvara för
styvsonen i den aktuella situationen. Hans underlåtenhet var därmed inte
sådan som kunde föranleda straffansvar för misshandel.
4.2.4 Skiljaktiga i HD
Två justitieråd i HD var skiljaktiga. De höll med majoriteten om att det, för
att en garantställning i förhållande till ett barn ska uppkomma, inte är tillräckligt en person, varken tillfälligt eller mer permanent, lever tillsammans
med barnet. Det krävs därutöver också att personen har en sådan nära
relation och ställning i förhållande till att barnet att personen i fråga kan
sägas att delta i och rent faktiskt ha ett sådant inflytande över barnets
omvårdnad och fostran att relationen närmast kan jämställas med den som
en förälder med vårdnad om barnet har. Minoriteten upprepade sedan några
av de överväganden som majoriteten gjorde angående styvpappans
delaktighet i omvårdnaden om styvsonen, men gjorde en annan bedömning
än majoriteten. Styvpappan var medlem i det hushåll där också mamman
och styvsonen ingick. Han hade sedan en inte obetydlig tid i praktiken
fungerat som förälder till styvsonen i en familjekonstellation som, enligt
minoriteten, numera är vanligt förekommande. Det innebar att styvpappan
hade ett medinflytande över styvsonens omvårdnad och deltog i de dagliga
besluten kring styvsonen. Mot bakgrund av detta intog han en ställning som
motiverade att det av honom, mer än av andra, kunde begäras att han aktivt
skulle verka för avvärja vissa effekter. I situationen som uppstod, där
mamman höll sig passiv, hade han därför ett självständigt ansvar för att söka
läkarvård för sonen och därigenom lindra hans smärta. Enligt minoriteten
intog alltså styvpappan en garantställning i förhållande till styvsonen på
grund av nära levnadsgemenskap och kunde därmed hållas straffrättsligt
ansvarig för misshandel genom sin underlåtenhet.
4.3 Kommentarer i doktrinen
Frida Larsson, doktorand i straffrätt vid Stockholms universitet, har
kommenterat NJA 2013 s. 588 i Juridisk Tidskrift. Larsson menar att det
avgörande för huruvida en garantställning mellan en styvförälder och ett
styvbarn föreligger enligt HD är om personen har en nära relation till barnet
och deltar i och har inflytande över barnets omvårdnad och fostran. Hon
kritiserar dock HD för att inte tydligt klargöra vad som faktiskt avses med
uttalandet och för att inte tydliggöra när en person befinner sig i en sådan
position. Det innebär att det uppstår tolkningsfrågor och gränsdragningsproblem, som Larsson tycker är särskilt problematiska med tanke på att
familjekonstellationer av den här typen inte är ovanliga i samhället.51 Hon
kritiserar också HD: s uttalande gällande att en garantställning, oavsett om
en nära levnadsgemenskap föreligger, kan uppkomma om någon får anses
51
Larsson, JT 2013/14, s. 656-658.
13
ha tagit på sig att ansvara för barnet under en kortare eller längre tid.
Uttalandet är oklart, eftersom det inte tydligt framgår vad det innebär att ha
tagit på sig ansvaret för barnet.52 Ytterligare en aspekt som Larsson tar upp
berör vad hon kallar konkurrerande garantställningar. Det bygger på
tankeexperimentet att om mamman (tillika vårdnadshavaren) i fallet inte
hade varit närvarande den aktuella kvällen, hade styvpappan troligen
befunnit sig i en garantställning eftersom han då hade ansetts ha tagit på sig
att ansvara för barnet. Larsson menar alltså att det är mammans närvaro som
gör att styvpappan i NJA 2013 s. 588 inte anses befinna sig i garantställning
på grund av frivilligt åtagande. Därför menar Larsson att rättsfallet
föranleder frågor om huruvida en garantställning kan ”slå ut” en annan.
Larsson menar att bedömningen av om en person befinner sig i
garantställning blir situationsberoende och instabil, eftersom en styvförälder
kan gå ut och in ur garantställning beroende på var vårdnadshavaren
befinner sig. Ett bättre angreppssätt vore enligt Larssons mening att godta
överlappande garantställningar i större utsträckning, eftersom man annars
kan fråga sig om det finns situationer när ett barn inte alls har någon
skyddsgarant.53 På ovanstående grunder anför Larsson att det är tämligen
osäkert på vilket sätt det gällande rättsläget bidrar till en förutsebar
rättstillämpning. Samtidigt kan HD: s försiktighet med att utvidga det
straffrättsliga ansvaret för underlåtenhet i sådana här situationer ses som en
följd av just det förutsebarhetskrav som legalitetsprincipen ställer.54
Anders Sjögren, tingsnotarie, diskuterade NJA 2013 s. 588 och
garantlärans tillämpning i Svensk Juristtidning. Sjögren menar att
domstolarnas oenighet sinsemellan, men också den inbördes oenighet som
HD uppvisar, tyder på en betydande osäkerhet om vad som faktiskt utgör
gällande rätt på området.55 Hållningen när det gäller tillämpningen av
garantläran är generellt sett restriktiv, vilket innebär att man ogärna håller
någon ansvarig för underlåtenhet om det inte finns tydligt stöd för det.
Precis som Larsson menar Sjögren att en möjlig orsak till denna restriktiva
hållning är legalitetsprincipens och förutsebarhetens starka ställning på
straffrättens område.56 Rättsfallet kan dock enligt Sjögren sägas ha varit
klargörande på flera sätt. HD har bekräftat att nära levnadsgemenskap
faktiskt kan ge upphov till en skyddsgarantställning, särskilt i relationen
mellan styvförälder och styvbarn, och att frivilligt åtagande också kan ge
upphov till en skyddsgarantställning, samt att det ställs höga krav på
förhållandenas beskaffenhet. En bedömning måste dock ske i det enskilda
fallet, där den avgörande frågan är om styvföräldern kan jämställas med en
vårdnadshavare.57
Larsson, JT 2013/14, s. 658. Larsson menar att det är möjligt att tolka ”tagit på sig att
ansvara för” i enlighet med Sunds synsätt. I så fall ska det avgörande vara om personen har
tagit över den faktiska vården, innefattande delar av vårdnadsansvaret, särskilt gällande
barnets fysiska grundbehov. Utfallet av NJA 2013 s. 588 står enligt Larsson inte i strid med
denna tolkning. Jfr avsnitt 3.2.3.
53
Larsson, JT 2013/14, s. 658-660.
54
Larsson, JT 2013/14, s. 660-661.
55
Sjögren, SvJT 2014, s. 170, 181.
56
Sjögren, SvJT 2014, s. 181.
57
Sjögren, SvJT 2014, s. 181-184.
52
14
5 Analys
5.1 Styvföräldrar som skyddsgaranter
Rättsläget före NJA 2013 s. 588 var onekligen oklart. Utifrån tillgängliga
förarbeten, statliga utredningar och doktrin var det osäkert om styvföräldrar
kunde utgöra skyddsgaranter i förhållande till sina styvbarn och i vilka
situationer. Det fanns inte heller någon praxis från HD på området. Ett
rättsfall var på det viset välkommet.
HD klargör i NJA 2013 s. 588 att en skyddsgarantställning kan
förekomma även i fall då det saknas en underliggande rättsligt relevant plikt.
Rättspliktsteorin kan alltså inte längre sägas vara heltäckande, eftersom det
kan föreligga en skyldighet att handla i fler situationer än vad den anger.
När det gäller barn, speciellt små barn, anser HD att de är särskilt
skyddsvärda, på grund av att de har begränsade – eller helt saknar – möjligheter att själv tillvarata sina intressen eller skydda sig mot hot och risker.
Att vårdnadshavare befinner sig i garantställning är därför självklart. HD
bekräftar dock Jareborgs, Asps och Ulvängs teori om att en skyddsgarantställning också kan uppkomma i andra situationer, och särskilt i vad de
kallar en nära levnadsgemenskap. HD sätter också upp några kriterier som
är avgörande för bedömningen av om en garantställning föreligger i sådana
fall: personen ska ha en så en sådan nära relation till barnet och en sådan
ställning i förhållande till barnet att hen kan sägas delta i och rent faktiskt
ha inflytande över barnets omvårdnad och fostran. Enbart det faktum att en
person tillfälligt eller stadigvarande lever tillsammans med ett barn är enligt
HD dock inte tillräckligt för att det ska anses föreligga en generell
straffsanktionerad plikt att agera. Därigenom har HD tydliggjort ansvarets
omfattning något. I det specifika fallet ansågs mannen inte ha en sådan
relation till styvsonen som krävs för garantställning. Det framgår inte tydligt
varför så var fallet, men HD diskuterade sammanboendetiden (som uppgick
till några månader) och det övriga engagemanget i barnets liv och kom fram
till att relationen mellan styvpappan och styvsonen inte var sådan som
krävdes.
HD bekräftade dock inte bara att en nära levnadsgemenskap
kan ge upphov till en ställning som skyddsgarant. Därutöver slog HD också
fast att en garantställning, oavsett om en nära levnadsgemenskap föreligger,
kan uppkomma om någon anses ha tagit på sig att ansvara för barnet under
en kortare eller längre tid. En form av frivilligt åtagande kan alltså också
göra att en styvförälder är att betrakta som skyddsgarant i förhållande till sitt
styvbarn. I vilka fall en förälder anses ha tagit på sig att ansvara för barnet
framgår dock inte tydligt av fallet. En omständighet som verkar vara av
betydelse är var barnets vårdnadshavare befinner sig. Det framgår av att HD
uttalar att styvpappan i fallet inte kunde anses ha tagit på sig att ansvara för
barnet, eftersom mamman (vårdnadshavaren) var närvarande under kvällen i
fråga och tröstade barnet.
15
5.2 Rättssäkerhet – förutsebarhet
Jag har, som jag nämnde i teoriavsnittet, valt att utgå från Frändbergs
definition av rättssäkerhet, i bemärkelsen förutsebarhet. Frändbergs
definition nämner uttryckligen att det handlar om att utföra en viss handling,
men jag kommer fortsättningsvis att utgå från att samma krav på rättssäkerhet och förutsebarhet ställs i fråga om underlåtenhet. För att förutsebarhet,
som en del av rättssäkerhet, ska föreligga krävs enligt Frändberg att det
tydligt ska framgå vad som rättsligt gäller i en viss situation, och om en
handling (eller underlåtenhet) är tillåten, förbjuden eller påbjuden. Svaret på
vad som gäller ska vara klart, adekvat och publicerat, samt tillämpas lojalt
och korrekt av de rättstillämpande myndigheterna. Applicerat på styvföräldrars ansvar för oäkta underlåtenhetsbrott på grund av skyddsgarantställning gentemot sina styvbarn, är det till att börja med värt att påpeka att
rättsläget innan NJA 2013 s. 588 var långt ifrån klart. Det framgick inte vad
som gällde rättsligt i dessa situationer, varken genom lag eller praxis. Kravet
på rättssäkerhet och förutsebarhet var därför inte uppfyllt.
Efter HD: s ställningstagande i NJA 2013 s. 588 är rättsläget
något klarare. En styvförälder kan bli skyddsgarant mot sitt styvbarn på två
grunder. För det första på grund av nära levnadsgemenskap, om det
föreligger sådan nära relation till barnet och en sådan ställning i förhållande
till barnet att styvföräldern kan sägas delta i och rent faktiskt ha inflytande
över barnets omvårdnad och fostran. För det andra på grund av ett frivilligt
åtagande, om styvföräldern uttryckligen eller underförstått har tagit på sig
att ansvara för barnet. När det gäller frågan om vad som rättsligt gäller i en
viss situation, dvs. om en styvförälder i en specifik situation är påbjuden –
förpliktigad – att handla, lämnar HD så få ledtrådar om hur bedömningarna
av nära levnadsgemenskap och/eller frivilligt åtagande ska göras, att
rättsläget fortfarande får betraktas som så pass oklart att det inte uppfyller
kravet på förutsebarhet och rättssäkerhet. Frida Larsson menar t.ex. att HD
inte har klargjort vad som faktiskt avses med att styvföräldern har en sådan
nära relation till barnet och en sådan ställning i förhållande till barnet att
styvföräldern kan sägas delta i och rent faktiskt ha inflytande över barnets
omvårdnad och fostran; det framgår helt enkelt inte när en person i
praktiken befinner sig i en sådan situation eller vilka faktorer, t.ex. den
gemensamma boendetiden, som ska påverka bedömningen. Denna oklarhet
skapar tolkningsfrågor och gränsdragningsproblem, enligt Larsson. Hon
menar också att den andra grunden – frivilligt åtagande – lämnar många
frågor obesvarade. Det framgår nämligen inte tydligt när en person ska
anses ha tagit på sig att ansvara för ett barn. I det sammanhanget anser
Larsson också att det är problematiskt att HD nämner att styvpappan inte
kunde anses ha tagit på sig att ansvara för barnet, eftersom dess
vårdnadshavare var närvarande under kvällen. Det innebär att styvförälderns
garantställning är beroende av var vårdnadshavaren befinner sig för stunden
(s.k. konkurrerande garantställningar), vilket gör att styvförälderns
garantställning blir instabil och situationsberoende. Larsson anser att det
vore bättre att istället godta överlappande garantställningar.
Jag delar Larssons uppfattning om rättsläget. HD har lämnat
alltför många frågor obesvarade för att det ska gå att förutse vad som gäller
16
rättsligt. Det är inte möjligt för en styvförälder att i en viss situation avgöra
om hen är påbjuden att agera för att skydda sitt styvbarn, eftersom det
kräver antingen en bedömning av relationen med styvbarnet eller av om
styvföräldern kan ha anses tagit på sig att ansvara för styvbarnet (där det
samtidigt måste beaktas var styvbarnets vårdnadshavare befinner sig).
Jag vill i sammanhanget anknyta till att både Frida Larsson
och Anders Sjögren menar att försiktigheten från HD: s sida med att
tillämpa garantläran är ett utslag av att principen om förutsebarhet (som en
följd av legalitetsprincipen) gäller så starkt på straffrättens område.
Samtidigt är garantlärans syfte att begränsa kretsen av straffansvariga för
underlåtenhet, inte att utvidga det straffrättsliga ansvaret för oäkta
underlåtenhetsbrott. Garantläran har dock inget uttryckligt lagstöd, vilket
kan vara förklaringen till HD: s restriktivitet med att tillämpa den och hålla
någon straffrättsligt ansvarig för en underlåtenhet. Det är dock inte önskvärt
att försiktigheten leder till ett sådant oklart rättsläge som för närvarande
råder. Att ålägga någon en garantställning bidrar inte heller till minskad
förutsebarhet, utan förmodligen tvärtom till en ökad förutsebarhet, eftersom
garantläran länge har varit outvecklad. Kravet på förutsebarhet har när det
gäller styvföräldrars garantansvar förmodligen vägts mot det orimliga i att
tillskriva styvföräldrar skyddsgarantställning i alla situationer oberoende av
relationen till styvbarnet. Enligt min mening är dock förutsebarheten så
viktig och barn en sådan skyddsvärd grupp att HD borde ha ställt upp
tydligare riktlinjer för hur bedömningen av styvföräldrars garantansvar ska
göras. Jag anser också att kravet på förutsebarhet för den enskilde inte står i
strid med önskan om att inte ålägga styvföräldrar – oavsett relationen med
barnet – ett lika långtgående ansvar som barnets rättsliga vårdnadshavare.
5.3 Sammanfattande slutsatser
HD har genom NJA 2013 s. 588 bekräftat att en skyddsgarantställning kan
uppkomma genom en nära levnadsgemenskap i förhållandet mellan en
styvförälder och ett styvbarn, samt att en styvförälder också – uttryckligen
eller underförstått – kan anses ha tagit på sig att ansvara för barnet och
därigenom blivit skyddsgarant i förhållande till styvbarnet. På så vis var
fallet klargörande, framför allt eftersom det bekräftade att en underliggande
rättsligt relevant plikt inte är nödvändig. Därigenom fick Jareborg, Asp och
Ulväng stöd för en del av sin vida syn på garantläran. HD specificerar också
något vilka krav som ställs på relationen för att en styvförälder ska bli
skyddsgarant, men vad dessa kriterier innebär i praktiken är fortfarande
oklart, liksom när en styvförälder ska anses att ha tagit på sig att ansvara för
barnet. Därför kan det på goda grunder ifrågasättas om rättsläget verkligen
bidrar till förutsebarhet för den enskilde, eftersom det fortfarande är svårt att
förutsäga i vilka situationer en styvförälder har en plikt att agera. Däremot
framgår det ju nu att det faktiskt kan finnas en sådan skyldighet i vissa
situationer, vilket jag anser är en välkommen utveckling med tanke på att
familjekonstellationer med styvföräldrar är vanligt förekommande, och med
beaktande av att barn, precis som HD poängterar, är en utsatt och därmed
skyddsvärd grupp. Min slutsats blir ändå att rättsläget är alltför oklart för att
kravet på förutsebarhet – och därmed rättssäkerhet – ska sägas vara uppfyllt.
17
Bilaga 1
6 kap. 2 § FB. Ett barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av
dem, om inte rätten har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt
förordnade vårdnadshavare. Vårdnaden om ett barn består till dess att barnet
fyller 18 år.
Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga
förhållanden och ska se till att barnets behov enligt 1 § blir tillgodosedda.
Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den tillsyn som behövs
med hänsyn till barnets ålder, utveckling och övriga omständigheter samt
ska bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning. I syfte
att hindra att barnet orsakar skada för någon annan ska vårdnadshavaren
vidare svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder
vidtas.
Om ansvaret i frågor som gäller barnets ekonomiska förhållanden finns
bestämmelser i 9–15 kap. Lag (2014:377).
18
Käll- och litteraturförteckning
Offentligt tryck
NJA II 1962
Prop. 1962:10
SOU 1953:14
SOU 1996:185
SOU 2011:16
Litteratur
Agge, Ivar & Thornstedt, Hans, Straffrättens allmänna del, 3., [omarb.]
uppl., Juristförl., Stockholm, 1981.
Asp, Petter & Ulväng, Magnus, Kriminalrättens grunder, 2., omarb. uppl.,
Iustus, Uppsala, 2013.
Jareborg, Nils, Allmän kriminalrätt, Iustus, Uppsala, 2001.
Jareborg, Nils, Brotten. H. 1, Grundbegrepp ; Brotten mot person, 2. uppl.,
Norstedt, Stockholm, 1984.
Jareborg, Nils, Straffrättens gärningslära, 1. uppl., Fritze, Stockholm, 1995.
Jareborg, Nils, Straffrättsideologiska fragment, Iustus, Uppsala, 1992.
Leijonhufvud, Madeleine & Wennberg, Suzanne, Straffansvar, 8., [omarb.]
uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2009.
Peczenik, Aleksander, Vad är rätt?: om demokrati, rättssäkerhet, etik och
juridisk argumentation, 1. uppl., Fritze, Stockholm, 1995.
Sund, Lars-Göran, Tillsyn över barn: en studie i föräldrarätt,
skadeståndsrätt och straffrätt, Iustus, Diss. Uppsala : Univ.,Uppsala, 1989.
Artiklar
Frändberg, Åke. ”Om rättssäkerhet”. I: Juridisk Tidskrift, 2000/01, häfte 2,
s. 269-280.
19
Larsson, Frida. ”Styvföräldrars garantansvar”. I: Juridisk Tidskrift, 2013/14,
häfte 3, s. 651-662.
Peczenik, Aleksander. ”Juridikens allmänna läror”. I: Svensk Juristtidning,
2005, s. 249-272.
Sandgren, Claes. ”Om empiri och rättsvetenskap” (Del I). I: Juridisk
Tidskrift, 1995/96, häfte 3, s. 726-748.
Sandgren, Claes. ”Är rättsdogmatiken dogmatisk?”. I: Tidsskrift for
Rettsvitenskap, 2005, s. 648-656.
Sjögren, Anders. ”Högsta domstolen prövar garantläran”. I: Svensk
Juristtidning, 2014, s. 170-184.
Zila, Josef. ”Om rättssäkerhet”. I: Svensk Juristtidning, 1990, s. 285-305.
Elektroniskt material
Berggren, Nils-Olof, Bäcklund, Agneta, Leijonhufvud, Madeleine, Munck,
Johan, Träskman, Per Ole, Victor, Dag, Wennberg, Suzanne och Wersäll,
Fredrik: Brottsbalken: En kommentar (1 juli 2014, Zeteo), Kommentaren till 1
kap. 1 § BrB, www.nj.se/zeteo (Hämtad: 2014-12-08).
Berggren, Nils-Olof, Bäcklund, Agneta, Leijonhufvud, Madeleine, Munck,
Johan, Träskman, Per Ole, Victor, Dag, Wennberg, Suzanne och Wersäll,
Fredrik: Brottsbalken: En kommentar (1 juli 2014, Zeteo), Kommentaren till 3
kap. 5 § BrB, www.nj.se/zeteo (Hämtad: 2014-12-17).
Berggren, Nils-Olof, Bäcklund, Agneta, Leijonhufvud, Madeleine, Munck,
Johan, Träskman, Per Ole, Victor, Dag, Wennberg, Suzanne och Wersäll,
Fredrik: Brottsbalken: En kommentar (1 juli 2014, Zeteo), Kommentaren till 3
kap. 7 § BrB, www.nj.se/zeteo (Hämtad: 2014-12-17).
20
Rättsfallsförteckning
NJA 1930 s. 122
NJA 2003 s. 174
NJA 2013 s. 588
RH 1981:107
21