1. No category

pris
pris 20:20:- årgång
årgång 66 nr
nr 11
mars
mars 1994
1994
UNGA ATALANTE
tidnin
tidninggen
en
UNGA ATALANTE
tidningen
Konstruktivt - depressivt, om konsten att sälja dans
...... 4
Images of dream and death, elektronmusik - mörker - rörelser
...... 6
Hemligheter, slå upp sidan tio och se efter
...... 10
Monitor 94, videofestival nr sex
...... 14
Das Kalendarium an sich, urval av fri kultur i Göteborg ...... 16
Terry Riley, läs om minimalisten
...... 18
Den installerade kvinnan, glas möter dans
...... 22
Att se är att tro, Indienresan fortsätter
...... 24
Notiser, massa skvaller
...... 30
PRENUMERERA och få tidningen hem i brevlådan. Betala 120 kr, så får du tidningen hemsänd ett helt år. Betalar du 175 kr blir du stödprenumerant. Inbetalningar
görs till »Dansgruppen Rubicon, Unga Atalante«, Postgironummer 439 10 47-0. Skriv »Prenumeration« på inbetalningskortet. Glöm inte namn och adress.
»UNGA ATALANTE» är Unga Atalantes tidning. Den kommer ut med tre nummer per halvår. Syftet är att sprida information om ny dans, musik och teater i
Göteborg. Tidningen vill också vara ett forum för diskussion om den moderna scenkonstens villkor och utveckling, och då i synnerhet vad gäller dans.
ANSVARIG UTGIVARE Niklas Rydén REDAKTION LAYOUT Niklas Rydén, Magnus Telander TEXTER N Rydén, M Telander, Gunilla Witt, Zac O’Yeah, Lars
Persson, Ami Skånberg, Björn Billing OMSLAGSBILD Anders Jirås SÄTTNING BILDSCANNING Marcus.A.&MacNik RIP & TRYCK StruvesVikings.
För insänt material ansvaras. Eftertryck medgives utan reservation. Göteborg i mars1994.
UNGA ATALANTE är en scen för ny dans, musik, opera, teater och varieté. Den drivs sedan sju år av dansgruppen Rubicon. Unga Atalante har blivit ett begrepp i
dans- och musiksverige, ett centralt inslag i den moderna scenkonsten i Göteborg och en spel- och mötesplats för mängder av artister från hela landet.
DANSGRUPPEN RUBICON är en fri grupp som bildades 1978. Rubicon fungerar idag som ett produktionskollektiv som arbetar med nutida dans. Gruppen spelar
också barnföreställningar. Rubicon består av koreograferna Eva Ingemarsson, Gun Lund och Gunilla Witt.
ISSN 1104-2036
PRESSTOPP för nästa nummer är 20 mars.
Adress: Övre Husargatan 1, 411 22 Göteborg. Tel: 031-11 82 00. Fax: 031-13 63 17. Pg. 439 10 47-0
MAC NIK
Det har gått två och en halv månad sedan förra numret av vår tidning. Under
denna tid har en hel del hunnit hända i Göteborgs fria kulturliv.
Filmfestivalen slog åter alla rekord och vi hade ett utmärkt samarbete i
»Cinemix« på Unga Atalante. Teater Bastard har haft premiär på »Spartacus«
och Utomjordiska Barockbolaget spelar »Fido & Æneas« på Nationalteatern.
Nationalteatern har förresten bytt namn till Pusterviksteatern och drivs av kulturnämnden som gästspelsscen. På Unga Atalante har Rytmgubbarna och Friska Fläktar underhållit hundratals och det göteborgska danslivet visat upp sig på
utbudsdagar.
I detta nummer har vi flera reportage och artiklar kring aktuella föreställningar, bl.a. Terry Riley’s konsert på Unga Atalante. Vi publicerar också del två
av vår asien-korrespondents indiska religionsreportage.
Men vi tar dessutom ett steg vi länge planerat och formaliserar vår bevakning av fri kultur i Göteborg. I fortsättningen kommer mittuppslaget att vara
ett kalendarium. Där vill vi tipsa om föreställningar, utställningar och annat
som behöver och är värt uppmärksamhet. Urvalet är subjektivt och gör inte
anspråk på att vara heltäckande. Vi kommer normalt inte att ha med institutionernas program och vi tar t.ex. inte med Teater Bastards »Spartacus«, som är
sevärd, men som vi tycker klarat att nå ut med information på egen hand.
Tanken med vårt kalendarium är att den som vill se lite smalare kultur i
Göteborg skall kunna använda vårt mittuppslag som guide och rekommendation. Därför är alla som har arrangemang som borde omnämnas här välkomna
att höra av sig.
I samband med detta försöker vi också bygga upp ett kontaktnät och
samarbete med andra arrangörer. Det har redan resulterat i att Bio Capitol ger
våra läsare rabatt på vissa filmvisningar. Diskussioner pågår också med Levande
Musik, Göteborgs arrangör för Ny Musik, om ett mer formaliserat samarbete,
även vad gäller tidningen. Och syftet är givetvis att nå fler läsare med en alltmer heltäckande rapportering kring den fria kulturen och dess villkor. Därför
kommer vi också genom vårt kontaktnät att försöka hitta fler försäljningsställen för »Unga Atalante«.
Nästa nummer kommer redan den 10:e april och blir ett nummer med
mycket dans. Föreningen Rum för Modern Dans arrangerar nämligen i april
Göteborgs DansDagar, en fyra dagars dansfestival på Unga Atalante som startar den 13.4.
Till sist ett klargörande. En formulering i förra numret kunde uppfattas som
om undertecknad slutat som ansvarig för denna tidning. Så är inte fallet. Däremot kommer arbetet med texter och layout att fördelas mellan flera. För detta
nummer bär sålunda jag huvudansvaret, medan nästa kommer att vila mer på
Magnus Telander.
Vi hörs igen i april.
Läs tidningen. Sprid den. Gå på föreställningar. Njut av våren.
UNGA
ATALANTE
MARS
1994
3
depressivt
konstruktivt
4
om konsten att sälja dans
För andra året i rad ordnade Dans i Väst utbudsdagar på Unga Atalante i slutet av februari. Arrangörer inbjöds att se en imponerande kavalkad av
utdrag från föreställningar varvat med föredrag
och diskussioner. Niklas Rydén deltog i en av diskussionerna och blandar här ett referat med personliga reflektioner.
Mängder av dans
Dansband hjälper till
Utbudet var imponerande: Eileen Jones
visade »Bye Bye Lucille«, Ulla Eckersjö och
Pia Muchin visade »Porträtt«, Stina Hedberg kom med »Friska Fläktar«, Eva Ingemarsson visade solot »High Heels«, barnföreställningen »Hemligheter« och berättade om »Objudna Gäster« och »Skuggbild«.
Lee Kum-ah Nathansen visade »Ett möte
och en berättelse«, Dansgruppen FLOKE
gjorde utdrag ur »Flokedanser« och en
barnproduktion
under
arbete,
Novak&Lindh visade »Sex små rätter« och
»Duo«. Maria Mebius-Schröder gjorde
solot »Ur«, Gu Wei dansade traditionell
kinesisk dans, Gun Lund föreläste och
berättade om sina aktuella produktioneroch
Jonna Kevin visade »Det lilla djuret Skratt«
för barn.
Diskussionerna kom naturligt först att
handla om varför så få arrangörer kommer.
Givetvis är det ett tecken på att dansen
anses svår. Men kanske också på att konkurrensen med andra utbudsarrangemang är
stor. Idéer om att ha gemensamma utbudsdagar med t.ex. ny musik eller teater framfördes därför.
Den gemensamma utgångspunkten blev
i alla fall omedelbart att dans är svårt att
sälja. I kommunerna finns ytterst små medel
för kulturarrangemang för vuxna och om
någon då föreslår en satsning på dans kan
det vara svårt att få gehör, även bland
andra kulturintresserade. Dansen har
uppenbarligen ett oförskämt och inrotat
rykte om att vara svår.
Det framkom också att dansföreställningar dessutom ofta är dyrare än teater
och musik. »För 12.000 kr får man inte speciellt mycket dans. Däremot en ganska rejäl
teaterpjäs.«
Någon efterlyste blandprogram med
olika slags dans och musik som lockar mer
publik. Eller varför inte dansföreställning
med dans till dansband efteråt!
Detta spår ledde oss in på en diskussion
om festivalkulturen som man kan tycka vad
man vill om, men som är en realitet idag.
Det är till festivaler det kommer publik och
det är där det satsas pengar. Detta är ett
faktum och det gäller att hänga med.
Och det stod helt klart att möjligheten
att sälja enstaka rena dansföreställningar till
till de mindre kommunerna är svårt. Skall
Få kom
Detta magnifika program lyckades sorgligt
nog inte locka mer än en handfull arrangörer varje dag. Därför tonades »säljaspekten« ned till förmån för diskussioner och
samtal om svårigheten att nå ut med dans.
Dessa diskussioner blev i gengäld givande:
Göteborgs fria dansliv representerat av
ett femtontal, kulturpolitikern Olle Strand,
tecknaren Brit Swedberg, dansskribenten
Lis Hellström-Svenningson och några
arrangörer samtalade under tre dagar om
möjligheten att nå ut med dans. Diskussionerna präglades av stort engagemang och
kretsade kring några ämnen.
UNGA
ATALANTE
MARS
1994
detta ändå lyckas krävs en eldsjäl på plats
som övertygar sina kulturnämndskolleger
och som gör ett bra publikarbete.
Barn viktig målgrupp
Raskt vändes istället blickarna till barn och
ungdom där det finns lite mer pengar. Här
poängterades vikten av att barn under uppväxten får delta i rytmik och dans. Speciellt
i en tid när icketeoretiska ämnen demonteras i det svenska skolsystemet. Men även
att barn får se bra dansföreställningar under
sin uppväxt ansågs vara en viktig förberedelse för ett intresse i vuxen ålder. Samtidigt påpekades att det inte är självklart
meningsfullt att tvinga på tonåringar dans i
en ålder när de har behov av att ta ställning
mot olika vuxenföreteelser. Och även inom
ungdomsområdet prioriteras ofta teater
framför dans när anslagen är små.
Men det är nog ändå inom barn- och
ungdomsområdet det är lättast att nå ut
med och motivera satsningar på dans. Och
det gäller i synnerhet barnföreställningar
för mindre barn och ren rytmik- och
dansundervisning.
Utåtriktade arbetsnarkomaner?
Borde inte förklarande samtal med publiken
i samband med föreställningar vara en väg
till större förståelse, undrade någon. Kan
man inte ge publiken en ingång till hur de
skall titta, vad de skall leta efter. Vad har
koreografen egentligen tänkt? Jovisst. Men,
invändes det snabbt, först måste man ju ha
en publik.
Andra förslag på det pedagogiska temat
handlade om att söka upp sin publik och att
undervisa den. Här diskuterades idéer om
arbetsplatsbesök med föredrag och dans,
eller möjligheten att bygga upp system
med speciella dansintresserade ombud.
Inom detta fält finns en hel rad bra
idéer som tyvärr ändå är svåra att genomföra. Dansarna har ju inte råd att hålla sig
med heltidsanställda producenter som skulle kunna lägga mycket tid på sådant, utan
måste klämma in detta arbete mellan träning, föreställningar och nyproduktion.
Och detta räcker inte för några större sådana satsningar.
Mångfald förvirrar
En reflektion som återkom under diskussionerna är att man talar om dans som om det
vore en sammanhållen konstform och man
agerar ofta, t.ex. genom Dans i Väst och
dessa utbudsdagar, gemensamt i publikarbetet. Faktum är ju att begreppet »dans«
istället omfattar en rad helt väsenskilda
uttryck: Allt från rytmik med barn, folkdans, berättande klassisk balett, via modern
Eva Ingemarsson i »High Heels«. Foto Fredrik Nyman.
dansteater eller fridans till rent bildmässiga
konstupplevelser i s.k. installationer. Vissa
av dessa områden betonar delaktighet och
pedagogiska insatser, vissa teknisk briljans,
rörelsen som konstnärligt artisteri, medan
andra använder dansarens kropp i en slags
rörlig bildkonst.
Ofta förvirras diskussionerna av ambitionen att tala om »dans« som ett område.
Vi borde kanske inse att vi faktiskt talar om
flera olika slags konst och att varje fält har
sin publik och kräver sitt specifika publikarbete och att alla inte är intresserade av all
slags dans. Då behöver vi inte heller löpa
risken att hamna i sådana konstruerade
motsättningar som ibland låg som en
underton under diskussionerna på utbudsdagarna. Det är t.ex. inte svårt att förstå att
arrangörer och utövare som älskar glädjen
och energin i viss modern eller klassisk
balett, och som försöker delge andra denna
erfarenhet, kan bli störda av företrädare för
svårare modern dans.
Stark gemenskap
Nu låter det kanske väldigt negativt allt det
här. Det är svåra frågor. Men trots detta var
utbudsdagarnas samtal väldigt positiva.
Bara detta att nästan hela göteborgs fridansliv sitter tillsammans och samtalar med
arrangörer, skribenter och producenter ger
UNGA
ATALANTE
MARS
1994
en samhörighet och tro på framtiden som
är svår att upprätthålla på egen hand. Det
påpekades också speciellt att göteborgs fria
dansliv är unikt för att vi stödjer varann
mer än vi konkurrerar. Kan vi behålla detta
klimat och fortsätta utbyta idéer och erfarenheter ger det gemensamma engagemanget en kraft som är svår att förbise.
Leve det smala
Avslutande reflektion:
Över hela diskussionen lade sig orden
»svårt« och »smalt« som en dimma. Stundtals ville man nästan be de gästande arrangörerna om ursäkt för att man inte sysslar
med teater, musik eller i alla fall folkdans
eller showdans. Be om ursäkt för att dansen, detta problemområde och dåliga samvete för varje kulturansvarig, alls existerar.
Och då är man farligt ute. För det finns
inom dansen en vitalitet, en genremässig
frihet och konstnärlig uttryckskraft som
berikar vår kultur och som inte låter sig
fångas i argument om publikens antal eller
förenklas till frågor om blandprogram och
presentationsformer.
Denna övertygelse måste vi våga stå
upp för samtidigt som vi oförtrutet fortsätter vårt hårda arbete för att söka upp och
nå en ny och större publik. Leve den smala
kulturen!
Niklas Rydén
5
en installation i ljusets gränsland
30, 31 mars 8, 9 april kl 22.00
på UNGA ATALANTE
i
mages of dream and death
koreografi Gun Lund
bild asteroid 4179
musik Àkos Rózmann
ljus/scen Lars Persson
arrangör Levande Musik
I LJUSETS GRÄNSLAND…
®
— VIRGIN REALITY
Timslånga elektronmusikstycken framförs sällan i konsertform. Det krävs ibland en referenspunkt, en scenbild för att göra det möjligt. Så resonerade Björn Billing, Levande Musik i Göteborg, när han bad koreografen Gun Lund att lyssna på Ákos Rózmanns »Images of Dream
and Death« förra våren. Och det var inte vilket stycke som helst. Àkos Rózmann skriver musik
där energin flödar och dunkla urkrafter driver sitt spel — den försätter berg!
Till Rózmanns kraftfulla musik har Gun Lund tillsammans med Lars Persson skapat en unik ljus
och rörelseinstallation i ljusets gränsland — som framförs på Unga Atalante vid fyra tillfällen.
30 och 31 mars samt 8 och 9 april kl 22.00. Observera tiden!
Sixten Eight har samtalat med Lars Persson
— I denna produktion arbetar vi med knappt skönjbart ljus — teaterrummet försvinner nästan
helt. Det krävs tålamod i mörkret, en form av väntans estetik som vi inte är vana vid, att
vänta ut kroppens anpassning, offra något för att få uppleva. Men sedan händer det — du
ser plötsligt! Om det sker på scenen eller i din näthinna och hjärnbark är inte alltid givet.
Näthinnan bjuder på en »fysiologisk liveshow«, färgskalan förändras i det svaga ljuset, upplevelser av ljusflöden har inte alltid någon motsvarighet i den »yttre« scenbilden. Men ändå —
dansen, rörelsen finns där, du ser den...
Det ger lite perspektiv till all diskussion om virtual reality, datorskapade världar som man går
in i och påverkar. Vårt koncept är en mer grundläggande upplevelse i samma gränsland.
Man skulle kunna kalla den »virgin reality«, jungfruelig verklighet, att se, lyssna och uppleva
som det vore första gången!
— Egentligen ville jag inte berätta någonting alls om »Images of dream & Death«. Nej, jag
ville bara ha en stor vacker bild och en kort text. Efter att ha arbetat länge som dansproducent och idégivare inom experimentell scenkonst känns det ibland som om orden tar slut.
Varför söker dansen och andra konstformer hela tiden ordet som bekräftelse? Måste man
förklara det »ordlösa« i ord — för att synas, bli uppmärksammad...
— På svenska heter kompositionen »Bilder inför drömmen och döden«. Men bilder är i vårt
språk så konkret. Här är det mer frågan om sinnesbilder, inre bilder, stämningar, imaginära
bilder...
Ákos Rózmann komponerade »Images of Dream & Death« 1974 - 77. Den består egentligen
av tre satser, men det är bara den sista, timslånga satsen som framförs här i Göteborg. Den
har bara framförts offentligt en gång tidigare.
Rózmann är född i Ungern 1939. Han har diplom i orgel och komposition från Liszt-Akademien i Budapest. Sedan början av 70-talet har han varit verksam i Sverige och det var hos Ingvar Lidholm vid musikhögskolan i Stockholm som Rózmann lärde känna den elektroakustiska
musiken.
— Hans musik är mycket speciell, den är ett starkt personlig och konsekvent. Noggrannhet
och perfektionism sida vid sida med oerhörda energi-flöden. Han strävar efter att uppväcka
varje åhörares maximala engagemang. I det här stycket finns ingen tvekan, energin som
utvecklas kan jämföras med vilken stor rockkonsert eller symfoni som helst.
— Det är underbart att få presentera hans musik på det här viset i Göteborg. Senare i vår
kommer flera av Rózmanns kompositioner bl a för orgel att framföras vid en konsert i Katolska
Kyrkan i Stockholm arrangerad av Fylkingen.
Ákos Rózmann är organist i församlingen och har fått inreda sin studio i källaren ... en nog så
talande bild av tradition och nyskapande djärvhet i förening som också speglar Rózmanns
konstnärsskap.
Sixten Eight
8
UNGA
ATALANTE
MARS
1994
»Dr Pirenne har uppskattat att energin som frigörs när en nål faller tre cm, omvandlad till ljusenergi, skulle vara tillräckligt för att ge en svag ljussensation till alla människor som någonsin har levt!«
UNGA
ATALANTE
MARS
1994
9
emlig
H eter
H
Eva Ingemarsson och Niklas Rydén i Rubicon sätter upp en
ny barnföreställning, »Hemligheter«.
»Hemligheter« är en föreställning med dans, dragspel och
dikter. En lek med rörelser, toner och ord som kretsar kring
fyra olika stämningar. Inspirationen till dessa är hämtade ur
dikter av Mecka Lind, Bo Carpelan och Niklas Rydén. Dikterna är med i föreställningen och handlar om hemligheter,
ilska, tyst magi och tokigheter.
Idéer, bearbetning och regi står Eva Ingemarsson och Niklas Rydén för tillsammans. Eva har gjort dansen och Niklas
musiken.
I »Hemligheter« lämnar de båda medverkande ofta sina roller som dansare/musiker. Båda läser texter, dansar och
agerar tillsammans, hittar en hemlig vän, upptäcker spännande ljud…
»Hemligheter« består av två delar. Först 30 minuter föreställning där barnen tittar på. Sedan 30 minuter rytmik där alla
barn får komma upp och vara med och dansa. Under rytmiken används material från föreställningen, rörelser, musik
och text. På så sätt blir den en slags bearbetning av det
man upplevt tillsammans; barnen får själva leva ut och
pröva på.
Dansaren och skribenten Ami Skånberg har träffat paret
bakom »Hemligheter«.
10
UNGA
ATALANTE
MARS
1994
N
iklas och Eva delar allt. Bostad,
badrum, arbete, kastruller, ansvar,
tankar, kreativitet, inspiration och
disk. De har två barn. De administrerar en
teater, en tidning, sina egna och andras
jobb. Niklas gör musik och skriver texter.
Eva gör koreografi och dansar. Niklas
dammsuger och kokar kaffe. Eva diskar och
gör ris.
Hur fungerar det?
N&E: Bra!!
hjälp av dans, text och musik. Blandningen
av rörelser och ord skapade en helt ny
stämning som var lätt för barnen att ta till
sig.
Under flera år gjorde vi sedan en rad
olika föreställningar för barn. Vi lämnade
sagoformen och gjorde mer abstrakta föreställningar, bl.a. »Figurligheter«, som vi spelat
ända till
nu.
Den
Just nu repeterar de en ny föreställning
för barn, som har premiär 12 mars på Unga
Atalante. Det är en liten och nära föreställning som blandar dans med dikt och musik.
Två kroppar, ett dragspel, två röster, en
paraplyfigur och Evas mormors cittra från
Frälsningsarmén blir till en musikmobil, en
rörlig mosaik. Föreställningen heter
»Hemligheter«, efter dikten
»En mycket hemlig visa« av
Mecka Lind som ingår i föreställningen, och vänder sig till
barn i åldrarna 4-8 år.
Ni gör både barnoch vuxenföreställningar. Vad
är skillnaden?
E: På ett sätt
är det samma sak.
»Allting rasar inför en naken
skuldra«, min första koreografi
för en fast scen (Unga Atalante
1987), dansades på sand. Det var
givet att jag skulle göra om den
för en barnpublik. Den fick då
heta »Sand mellan tårna«. Barnen älskade sandlandskapet,
speciellt när de själva fick röra sig däri
efter föreställningen.
N: En barnföreställning spelas
ofta mycket längre än en vuxenföreställning. Den kan följa en under flera års tid,
gå sida vid sida med helt andra och nya
projekt. Man får därför fler tillfällen att
möta sin publik. Barnen bestämmer mycket
själva hur föreställningen slutligen blir.
Man kan aldrig vara beredd på hur de reagerar.
E: En turnérande barnföreställning får
inte lika mycket uppmärksamhet som en
vuxenföreställning. Den recenseras sällan.
Man jobbar på i tystnad utan att någon vet
något om det.
E: »Hemligheter« tar sin utgångspunkt
i fyra dikter, som var och en har en tydlig
stämning. Två är av Mecka Lind, en av Bo
Carpelan och den sista har Niklas skrivit.
N: Kring varje dikt har sedan ett collage av rörelser, musik och ord vuxit fram
och blivit till en helhet. Vi inleder och
avslutar med ett dans- och musikparti. Resten av föreställningen består av fyra scener,
en för varje dikt.
E: När vi har spelat föreställningen tar
vi upp barnen på scenen och har rytmik
tillsammans. Men under föreställningen är
barnen lyssnande betraktare; vi bjuder inte
in dem att svara på frågor eller gissa vad vi
föreställer.
N: Och vi är noga med att inte ta mer
än 60 barn per föreställning för att få en
känsla av intimitet, en närhet.
Är barnpubliken ny för er?
N: O nej. Jag började jobba med barnmusikteater tillsammans med sångaren
Christer Öhman redan 1979. Då var det
lätt att få sina föreställningar sålda. KULF
och biblioteken var de stora organisatörerna och t.ex. biblioteket i Tuve hade
omfattande programverksamhet för barn.
Under 80-talet arbetade jag också med
musik för utvecklingsstörda och inledde
mitt samarbete med Rubicon genom att
göra musik till barnföreställningen
»Figurligheter«.
E: Jag gjorde med Rubicon min första
barnföreställning 1978. Den hette »Den
svarta och vita kaninen« efter en boksaga
med samma namn, som vi fritt tolkade med
E: Jag har längtat tillbaka till den formen. Det görs väldigt lite dans för barn.
Blandningen av dans, text och musik är
ändå ovanligare.
Barn har väldigt lätt att ta till sig en
form som är abstrakt, utan fasta roller, utan
påtaglig handling. Förskolefröknarna tycker
också om det, men jag tror de skulle vilja
ha hjälp med att finna ett nytt vokabulär för
att kunna tala med barnen om föreställningen, både före och efteråt.
N: Handlingen i den här formen kan ju
vara att någon plötsligt får ett tyg över sig
och sedan kommer någon annan och
snubblar över tyget. Man kan inte peka
på någon klar betydelse, en speciell
mening — men visst skapas en
stämning; kanske en förväntan, ett
skratt, kanske en fråga.
Vi gör en skiss — sen får
publiken själv fylla i sin egen
fortsättning. Vi litar på publiken.
gjordes först utan musik. Då hände
det att barn blev rädda — tystnaden blev
kanske för stor. Med Niklas musik förändrades tonen i vissa moment och barnen
kände sig trygga.
UNGA
ATALANTE
MARS
1994
Vad inspirerar er?
E: Dockteater. Det är ett så
speciellt uttryck. Dockteater skapar magi i sin litenhet. Jag vill
komma åt samma magi i dans och jag
tror på rörelsen.
N: Mitt intresse för musik och modern
dans. Arbetet med »Figurligheter« har
påverkat mig. Jag tyckte mycket om Henric
11
Holmbergs »Stilövningar«. Vilken föreställning!
Eva, dina koreografier fylls av rörelser som verkar födda ur stillhet och
eftertänksamhet. Resultatet blir starkt
och poetiskt känsloladdat. Hur får du
fram din magi?
E: Jag är trött på rörelsemättade föreställningar. Det händer och händer och
händer och man orkar inte ta till sig allt.
Jag vill våga stanna upp, våga vara stilla.
Jag börjar alltid med improvisation. Då
blir rörelserna naturliga och fysiska.
Därifrån kan jag öka intensiteten och energin. När jag hittar något som känns bra
»sätter« jag det, skriver ner, videofilmar
och kommer ihåg.
Vem följer vem?
N: Jag brukar följa Eva, eftersom hon
oftast är mer förberedd än jag. Ofta presenterar hon färdigt material för mig.
Men inför »Hemligheter« har vi båda
börjat tillsammans, från noll. Denna gång
medverkar jag också med egna rörelser.
Eva Ingemarsson och Niklas Rydén i »Hemligheter«. Foto Marcus. A.
Vad finns det för likheter/olikheter i
ert sätt att arbeta?
E: Niklas förstår alltid vad jag vill ha.
N: Vi har samma idéer, konstnärligt.
E: Jag behöver fler pauser.
N: Jag behöver mer tid. Vill jobba
länge och koncentrerat.
E: Niklas kan jobba hur länge som
helst. Han har enorm kapacitet.
N: Eva jobbar mycket snabbt. Hon
kommer fort in i det hon gör och kan, bättre än jag, ta tillvara på de här typiska,
inklämda intensivrepetitionerna som blir
när man har tusen möten och ingen barnvakt.
N&E: Vi har väldigt lika syn på vad vi
tycker är bra och dåligt.
När jag fick se en videofilmad repetition fastnade jag genast för Evas otroligt
fina paraplyfigur och för Niklas armbågskrypande, arga pappa.
E: Vi har haft hjälp att utföra paraplyet
av Karin Jatta, som är hattdesigner, men
som också arbetar med kostym och scen.
Och barnen älskar det…
N: Det här med att kråla på armbågarna
och läsa text är fysiskt fruktansvärt jobbigt.
Inte minst för magmusklerna. Därför ligger
jag nu i hårdträning. Barnteatern kommer
att göra mig till en ny människa!
Ami Skånberg
12
UNGA
ATALANTE
MARS
1994
Niklas Rydén
Tokedok mej, tokedok dej
Tokedok ding ding; Vad var det jag sa
Härlig!
Fast mest är det tokiga härligt besvärligt
verkligt förfärligt och märkligt att ha
Tokedok mej, tokedok dej
Tokedok ding ding; Vad var det jag sa
Farlig!
Men ibland kan det tokiga bli lite farligt
marigt och snarigt och svårt att fördra
Tokedok mej, tokedok dej
Tokedok ding ding; Vad var det jag sa
Tokig!
Ibland är det bra att va lite tokig
krokig och brokig; kan detta va jag
TOKIG
k o m m e n t a r e r
f r å n
d a gg ii ss
»Mycket uppskattad föreställning som barnen pratade mycket om efteråt. Teatern var
bra upplagd vad gäller tid, föreställningen
och rekvisita. Vi har fortsatt att läsa dikterna här på dagis och de är mycket uppskattade.«
Lotta, Albotorgets dagis
»När vi läste dikterna på dagis lyssnade
barnen lika uppmärksamt som på teatern.
De verkade känna igen sig i dikten om när
pappa blev arg och alla barnen prövade hur
det kändes att kråla som Niklas gjorde när
han läste. Barnen mindes också rörelserna
till den »tokiga« dikten.«
Gullveig, Körsbärsdalen
»Det var tokigt när Eva hoppade upp på
snedden på Niklas rygg!«
Barn, Albotorgets dagis
»Sen gick Niklas runt med händer och fötter i golvet och var arg. För så gör man när
man är arg… Bankar i golvet.«
Barn, Albotorgets dagis
»Att vi fick springa runt, runt. Vi fick stå på
ett ben och en arm i golvet. Sträcka upp
tummarna mot taket, pekfingret, håret.
Magen i golvet.«
Barn, Albotorgets dagis
»Roligast var när rumpan växte!«
Barn, Körsbärsdalen
UNGA
ATALANTE
MARS
1994
13
R
MON
ITOR
94
4
OR 9
T
I
N
MO
94
94 MMONITOR
ONIT
ITOR
N
O
O
R 94
M
MON
MON
ITOR
ITOR
94
944
9
MONITOR
94
MONITOR 94
OR 94
MON
T
I
N
R
ITOR
MO
O
94
IT
N
O
M
MON
ITORR 94
94
ITO
N
O
M
MO
NIT
MON
OR
ITOR
94
94
94
ITOR
MON
MONITOR 94
O
4
OR 9
ONIT
94
ITOR
MON
I
94
OR
NIT
MO
94
ITOR
MON
M
O
N
IT
O
R
94
M
O
M
N
O
IT
NIT
O
MONITOR
94
O
R
R
94
94
MO
N
ITO
R
MONITOR 94
MONITOR
94
94
R
O
ITMONITO
N
R 94
O
M
MO
NIT OR 94
NITOR 94
MO
T
94
ITOR
MON
N
94
MONITOR 94
4
OR 9
ONIT
MM
O
N
ITOR
94
O
M
O
N
ITOR
94
M
OR
94
4
R9
O
NIT
O
4
M
R9
O
NIT
O
M
˘˘
Crtomir — Bogomila, Neue Slovenische Kunst
9
Vad vore kulturen utan eldsjälar! Denna gång gäller det Ola Åstrand och Mats Olsson som
för sjätte gången sedan 1985 arrangerar Monitor, nordens största återkommande forum för
videokonst, installationer, performance och annan ny konceptuell konst.
Årets festival arrangeras av Frölunda Kulturhus och Göteborgs Konstmuséum med stöd av
Konsthögskolan Valand, Amerikahuset och Unga Atalante.
Festivalen pågår från 25 mars till 23 april på flera olika ställen. Missa inte detta tillfälle att
fylla på fantasin med nya, ovanliga och experimentella konstupplever.
Monitor 94 omfattar tre olika kategorier:
Utställningar (installationer), videovisning
och performance-föreställningar. Dessa
kommer att visas på Frölunda Kulturhus,
Konstmuséet, Amerikahuset och Unga Atalante. Programmet domineras av den stora
öppna videofestivalen och de gästande slovenska konstnärerna.
Konstnärligt om jugoslavienkrisen
På Amerikahuset visas videoinstallationen
14
»Labyrinth« av de slovenska konstnärerna
Marina Grzinic och Aina Smid från Ljubljana. Verket är en konstnärlig kommentar till
situationen i det forna Jugoslavien. Surrealistisk datorgrafik baserad på Magrittes
bildvärld blandas med spelsekvenser och
dokumentära scener från bosniska flyktingläger i Ljubljana. Marina och Aina har
under många år varit ledande inom det
avantgardistiska konstlivet på Balkan och
arbetat i den mycket respekterade gruppen
»Neue Slovenische Kunst«, med bl.a. teaUNGA
ATALANTE
MARS
1994
tergruppen »Red Pilot«, musikgruppen
»Laibach« och konstnärerna i »Irwing«.
Konstnärlig kvinnohistoria
Ann-Sofie Sidén är en av de mest uppmärksammade svenska kvinnliga konstnärerna
idag och är för tillfället i New York på det
prestigefyllda PS-1 stipendiet.
På Frölunda Kulturhus kommer hennes
videoinstallation »Codex« att visas. Den
består av 11 tablåer och två videoprojektio-
4
MONITOR 94
ner som beskriver ett antal bestraffningsmetoder som använts mot kvinnor i Sverige.
Ann-Sofie använder en i dagens konstliv
ovanlig praxis när hon kombinerar historikerns och etnografens vetenskapliga metoder med den konstnärliga frihetens möjligheter till ett personligt uttryck.
Stor videofestival
På Frölunda Kulturhus visas under sex
dagar de bidrag som kommit in till den
öppna videofestivalen. Mycket av materialet kommer från Norden där utvecklingen
sker mycket snabbt just nu. (Förra året visades över 400 titlar från ett 30-tal länder!)
Men videofestivalen innehåller också
en förplanerad del. Årets tema är »Europa«
och ett urval filmer från de största distributörerna i Danmark, Tyskland, BeNeLux,
Frankrike och England kommer att visas.
Denna del omfattar också ett specialprogram med videofilmer av den ofta
missförstådda Todd Rundgren, rockmusikern och producenten, som var en av de
första som arbetade med kombinationen
rock-video.
Zip-Zip i New York-videon
Men inte nog med detta. Videoavdelningen innehåller ytterligare inslag:
På Konstmuséet kommer ett tiotal videofilmer av tidigare nämnda slovenskorna
Marina Grzinic och Aina Smid att visas.
Marina och Aina är personligen närvarande
och berättar om sina videos, sin installation
och det konstnärliga läget i Slovenien.
Dessutom kommer det på hittills hemlig
lokal i göteborgs centrum att ordnas videobar med mer informella videovisningar och
öl- och vinförsäljning.
25.3
INVIGNING
Dansperformance, »Labyrinth«
Amerikahuset
26.3
VIDEO
Marina Grzinic, Aina Smid
Konstmuséet
Performance
27.3
Det slovenska temat följs upp med Dominika Kacin. Hon kommer från Ljubljana och
är en av Sloveniens mest berömda moderna
dansare. Under invigningen på Amerikahuset kommer hon att utföra en dansperformance i installationen »Labyrinth«.
På Unga Atalante kommer Öyvind
Fahlströms sällan spelade radio-bio (pjäs)
»Den helige Torsten Nilsson« att framföras. Se fram mot en helkväll. Det ryktas
att den är fem timmar lång…
Unga Atalante är också platsen för ett
nordiskt performance-program. Konstnärer
från Trondheim, Köpenhamn och Stockholm kommer att uppträda. Kanske kommer Kjartan Siettermark, känd från sina
happenings på 60-talet, att medverka.
I simhallen på Frölunda Kulturhus gör
Valandeleven Johan Suneson ett försök att
sjösätta sin nya vattenbalett.
Till sist:
Mats Olsson och Ola Åstrand är dynamiska arrangörer. Räkna därför med att det
dyker upp en rad överraskningar i samband
med de olika programmen.
För biljetter och information: Kontakta
Frölunda Kulturhus, tel 85 16 65.
Marina Grzinic, Aina Smid
Konstmuséet
1.4
VIDEO
Videobar, Informell video. Öl, vin.
Hemligt
2.4
VIDEO
Videobar
Hemligt
5.4
PERFORMANCE
Öyvind Fahlströms radio-bio
Unga Atalante
6.4
PERFORMANCE
Nordiskt performanceprogram
Unga Atalante
8.4
VIDEO
Videobar
Hemligt
9.4
VIDEO
Marina Grzinic, Aina Smid
Konstmuséet
10.4
VIDEO
Marina Grzinic, Aina Smid
Konstmuséet
12.4
VIDEO
Videofestivalen
Frölunda Kulturhus
13.4
VIDEO & INSTALLATION
Vernissage Codex & Videofestivalen
Frölunda Kulturhus
Niklas Rydén
15.4
»Longing You-Me« av Philemon Fry, 1993.
VIDEO
VIDEO
Videofestivalen
Frölunda Kulturhus
16.4
VIDEO & PERFORMANCE
Vattenbalett & Videofestivalen
Frölunda Kulturhus
17.4
VIDEO
Videofestivalen
Frölunda Kulturhus
18.4
VIDEO
Videofestivalen
Frölunda Kulturhus
UNGA
ATALANTE
MARS
1994
19.4
KABEL-TV-EXPERIMENT
23.4
AVSLUTNINGSKALAS
15
16
UNGA
ATALANTE
MARS
1994
UNGA
ATALANTE
MARS
1994
17
18
UNGA
ATALANTE
MARS
1994
utan tröttsamma
symboler
legendarisk minimalist
på unga atalante
Torsdagen den 24 mars är en stor musikkväll. Den inleds kl 19.30 på Artisten med en minneskonsert för Sven-Erik Bäck.
Senare, kl 22.00, har vi det stora nöjet att på Unga Atalante inhysa en konsert med klar kultstatus. Levande Musik har lyckats få hit Terry Riley tillsammans med George Brooks på blåsinstrument. Riley själv spelar klaviaturer. Terry Riley är en av de tre stora minimalisterna från
USA. De andra är Steve Reich och Philip Glass.
Björn Billing från Levande Musik berättar här om minimalismens idéhistoria och Riley’s musik.
Torsdag den 27 april i Nacka aula. Klockan
är halv åtta och in på scenen stiger ensemblen Kulturkvartetten och elever från Nacka
musikskola, samt en person vid namn Terry
Riley. Rileys sverigebesök liksom konserten
uppmärksammas naturligtvis — om än i
blygsam omfattning — i press och facktidskrifter. Det blir den första svenska presentationen av en musikpersonlighet som med
åren kommer att erhålla något av kultstatus
— både inom den samtida konstmusiken
och i experimentella rockkretsar. Men mottagligheten för den estetik och det nya tonspråk som Riley personifierar tycks då,
1967, ha varit begränsat. Detsamma gäller
kännedomen om det amerikanska kulturklimatet i stort. Möjligen hängde detta samman med en bland vänsterinriktade konstnärer och intellektuella allmänt utbredd
misstanke mot sådant som kom från det
stora landet i Väster, imperialismens och
konsumismens hemvist på jorden. Och
McCarthys och Kalle Ankas och vietnambombarnas.
Inget för Sohlman’s
Vad som slår en är t.ex. att begreppet minimalism överhuvudtaget inte förekommer i
skriverierna i samband med Rileys besök.
Faktiskt: så sent som 1974 diskuterar redaktionen för Sohlmans musiklexikon detta
begrepp — och bestämmer sig för att inte
ta med det. Om korrespondensdistortionen
i »the American connection« ligger till
grund för att termen minimalism sedemera
tämligen oreflekterat kommer att fästas som
etikett på de mest divergerande företeelser
låter vi vara osagt. Man kan t.ex. fråga sig
vad Donald Judds lådor har gemensamt
med La Monte Youngs »fjärilsmystik«. Förmodligen springer osäkerheten beträffande
termens applicering ur själva fenomenets
konturlöshet och betydelsespridning: som
estetisk kategori är minimalism hart när lika
mångfacetterat och rymligt som begreppet
»romantik«.
sett samtida fenomenen popkonst och konceptkonst: dessa bägge stannar hitom
Marshall McLuhans sentens »the medium is
the message«.
Undviker handlig och avbildning
Inspiration österifrån
Likväl bör vi ställa in siktet på denna kategori då vi söker göra oss en bild av Terry
Riley. Kanske låter sig minimalismens
gemensamma nämnare bäst definieras negativt; genom vad dess estetik kan sägas utgöra en problematisering av genom att artikulera sig som en reaktion på och emot. Det
handlar då i korta ordalag om en uppgörelse med den aristoteliska uppfattningen om
konstverket som en sluten enhet med ett
bestämt tankeinnehåll, ett objekt med början, mitt och slut, med speciella psykologiska rörelselagar (handling, karaktärer, överaskningsmoment o.s.v.). Det är vidare en
uppgörelse med den från Platon nedärvda
dualistiska konstsyn som vill göra gällande
att verket avspeglar, »kopierar« något utanförliggande; den del av omvärlden så som
konstnären uppfattar den (realism, impressionism); den gudomliga ordningen
(medeltidens estetik); en idé, vision eller
fantasi (symbolism, konceptualism), ett
knippe emotioner (expressionism), konstnärens egen sinnestämning (det romantiska
verket) etc. Minimalismens ambition är,
kan man säga, att radera ut skiljelinjen mellan form och innehåll, att göra upp med
referentialiteten som sådan — att skapa konstverk som inte pekar ut över sig själva. Egot
är här inte längre konstens dynamiska
centrum. Sublimeringen avskaffad. När så
det mimetiska (ung. avbildande) såväl som
symbolen och allegorin negeras sätter minimalismen själva meningen med mening i
fråga. Och häri bottnar en avgörande skillnad gentemot de närbesläktade och i stort
Detta är självfallet en mycket grov karaktäristik av minimalismens idékärna, och avvikelserna är legio. Och de visuella konstnärernas bas är långt ifrån identisk med tonsättarnas. De förras orienteringsradie svepte
knappast utanför den västerländska tradition de sökte distansera sig mot, medan
merparten av tonsättarna vände blicken
österut: musikaliskt mot afrikansk trummusik, mot javanesisk gamelan, mot indisk
raga, och tankemässigt mot Zen, I Ching
och transcendental meditation. För bildkonstnärerna var minimalismen — jämte
pop- och konceptkonsten — från första
början en gest av opposition mot de sidor
hos modernismen, särskilt den abstrakta
expressionismen, som institutionaliserats
och neutraliserats till ren kommersiell och
kulturpolitisk spekulationsvara i konstmarknadernas explosiva uppsving i framförallt
New York under efterkrigstiden. Tonsättar-
UNGA
ATALANTE
MARS
1994
19
na kunde av förklarliga skäl inte agera
utifrån en sådan ideologisk utgångspunkt
(musikverk säljs som bekant inte på auktion
lika lite som de förvaras i bankfack). Men
till grund för deras inriktning låg dock mer
än enbart inomestetiska ambitioner. Ett
missnöje med musiketablissemangets konventionalism och konformism står ofta i
förgrunden.
Musiken ofta överbelastad
Nu är ideologi och estetik inte separerade
kategorier utan två sidor av samma mynt,
men minimalismens radikalism manifesteras
hur som helst primärt på det rent musikaliska planet. Alltså: vad händer hur och varför? Svar står att finna i Steve Reichs inflytelserika essä »Music as a Gradual Process«
från 1968. Reich hävdar här att i stort sett
hela den västerländska konstmusiken ditintills varit konstruerad utifrån ett perceptionsmässigt felslut, den har helt enkelt
varit för överbelastad med information. Vi
kan omöjligt höra och registrera allt som
händer i t.ex. en ordinär symfoni. Reich vill
istället skapa en musik som utgår från lyssnandets reella premisser. Alla förändringar
måste ske ytterst långsamt och gradvis.
Först då, menar Reich, kan man
verkligen uppleva musikens alla
schatteringar på ett inlevelsefullt,
icke-distanserat sätt; först då kan
det analytiska, reflekterande lyssnandet ge vika för det rituella.
Om den totala musikupplevelsen
Låt oss, efter denna fondskiss, se
vad Terry Riley själv säger i samband med sitt besök i Sverige
1967:
»Jag vill presentera musik så att
åhörarna kan uppleva den utan alla
de tröttsamma symboler som
påminner dem om hur de bör reagera…utan de spända förhållanden
de flesta konstnärliga evenemang i
västerlandet lider under. De sociala
omständigheterna vid de flesta
konserter är sådana att de ger
minimala möjligheter att uppleva
de krafter som kan föra djupt in i
en upplevelse.
Tonsättare och musiker kämpar desperat i sin jakt efter det nya
och avstår från de direkta kanaler
till åhörarna som i oss aktiverar
våra tidlösa instinkter…
Jag eftersträvar en musikalisk
värld som på en gång är enkel och
sammansatt, där alla betydelser
mynnar ut i en enda, där en betydelse schatteras i många: så har jag
20
byggt upp mina
idéer på strukturer
eller sammanställningar av strukturer
med enkla tonhöjdsrelationer.
I oss finns ett
pulserande flöde av
frekvenser
och
strukturer — som
sträcker sig ut i vår
omgivning.
Vad
som helst som gör
oss medvetna om
detta måste betraktas som en klargörande upplevelse —
som ger en aning
om tingens natur.
Ljus- och tonfrekvenser åstadkommer vissa
svar i vår organism.
Det slags sätt att tänka som sätter fram
en bild utan hänsyn till vår inre reaktion
och istället verkar med underhållande stämningar kommer att åstadkomma ett ingrepp
i våra kroppsliga system, som försätter alla
reaktioner till ytan och aktiverar vissa yttre
sociala svar (applåder) vars innebörd är att
manifestera förståelsen av symbolerna.
Om strukturerna är stationära så att
organismen får tillfälle att studera dem utan
antipatier, störningar eller långtråkighet
kommer de att ta den med djupare och djupare längs upplevelsekanaler tills hans eget
system tillåts falla in i olika faser och mönster till det plan där medvetandet flyter.
Det är denna musikaliska upplevelse
som intresserar mig. Jag vill inte plagiera
någons föreställningar om en effektiv melodi. Jag vill inte angripas av hämmade personers flata rop. Jag är likgiltig för musikalisk
gymnastik baserad på felaktiga premisser.
Jag har inget behov av en dirigents nötta
emotioner.« (citerat från Nutida Musik
1966/67 nr 6 sid. 3).
Språkbruket är avslöjande: krafter som kan
föra djupt in i en upplevelse, direkta kanaler till åhörarna, våra tidlösa instinkter, klargörande upplevelse, om tingens natur, svar i vår organism, det plan
där medvetandet flyter. Det är svårt att inte se
formuleringarna i ljuset av de strömningar
av antropologiskt färgad kritik mot rationalism och teknokrati som var i svang vid
tiden (och vars mera populistiska sida såg
sina emblem i blomsterkraft och drogromantik).
Ett klingande kaleidoskop
Även musikaliskt leder oss citatet till pudelns kärna. Märk Rileys tal om enkla tonhöjdrelationer, betydelsefulla schatteringar,
faser och mönster, ett pulserande flöde; allt
UNGA
ATALANTE
MARS
1994
pekar mot den repetitiva varianten av musikalisk minimalism. Denna går under många
namn: »pulse music«, »pattern music«,
»phase music«, »trance music«, »process
music« o.s.v. Tillsammans ger de en uppfattning om hur musiken faktiskt låter och
upplevs.
Med stycket »In C« slår Terry Riley år
1964 upp dörrarna för den repetitiva minimalismen, vars övriga centralgestalter är
Steve Reich och Philip Glass. Till »In C«
föreligger inget partitur i vanlig bemärkelse. Alla musiker — de är inte specificerade
vare sig till antal eller instrument — har
samma notmaterial, som består av 53
avgränsade, korta rytmisk-melodiska »celler«. Respektive cell, eller station, upprepas
fritt antal gånger, varefter musikern går
vidare till en annan station. Allt hålls samman av tonen c som jämnt pulserar genom
hela stycket. Det finns ingen direkt början,
heller inget slut — snarare än att vara narrativ (»berättande«) utgör musiken ett tillstånd i konstant förändring, likt ett klingande
kaleidoskop. Och framförandena kan aldrig
bli exakt lika; i detta har Riley tagit fasta på
Cages idé om obestämbarhet, »indetermanence«, som konstruktiv princip.
Process istället för objekt
»In C« är också ett exempel på den för
minimalismen typiska öppna formen, som
innebär ett brott mot konceptionen av
konstverket som objekt, som ett avgränsat
och oföränderligt ting. Denna väsensförskjutning från objekt mot process hänger vidare intimt samman med den minimalistiska
musikens icke-hierarkiska natur: dess struktur
underkastas inte den traditionella dialekti-
ken mellan händelse och tystnad, mellan
spänning och avspänning, förgrund och
bakgrund, d.v.s. de gestiska principer som
ligger till grund för melodisk, harmonisk
och rytmisk riktning, där elementen spelar
med och mot varandra om en position i en
hierarkisk ordning. Minimalismen överger
detta dynamiska/individualistiska förfaringssätt till förmån för ett statiskt/kollektivistiskt.
Jazz, elektronik och Indien
Mot bakgrund av vad som här sagts är det
kanske inte förvånande att Riley, liksom
Bilderna är videoscannade och monterade av Niklas Rydén.
flertalet av de minimalistiska komponisterna, har en bakgrund i jazz
och annan improvisationsmusik
samt tidigt laborerade med bandspelare och elektronik. Vidare har
han studerat indisk musik för Pandit Pran Nath, och musicerat tillsammans med tabla- och sitarspelaren Krishna Bhatt. Man skönjer
ett sökande utanför och förbi den
västerländska symfoniorkestern —
i både tanke och ton. Bort från
Europa, hem till USA. Inte minst
genom sina improvisationsbaserade alster (t.ex. verken »A Rainbow
in Curved Air« och »Poppy
Nogood and the Phantom Band«)
har Terry Riley blivit något av ett
begrepp även för rockmusiker,
otillfredsställda av det blaserade
och inskränkta hitlistekomplexet.
När Terry Riley nu den 24
mars gör ett smått sensationellt
gästspel på Unga Atalante har han
med sig George Brooks på blåsinstrument (själv trakterar han klaviaturer). Trettio år har passerat
sedan »In C« skrev in sig i förteckningen över musikhistoriska
innovationer. Riley’s senare stycken uppvisar naturligt nog ett annat
ansikte, men med bibehållna
karaktärsdrag. Vad vi nu kommer
att få höra vet jag uppriktigt sagt
inte. Improviserat eller komponerat? Akustiskt eller elektroniskt?
Solo eller duo? Repetitivt eller
gestiskt? Missa tillfället att få veta
tänker i alla fall inte jag göra.
Less is more…
Björn Billing
UNGA
ATALANTE
MARS
1994
21
den
Installeradekvinnan
Föreställningen är ett försök att förstå verkligheten — ett försök dömt att
misslyckas. Perspektivet är mitt, en medelålders kvinna i den bästa av världar.
Formen är en tvårumslägenhet. Språken är dikten och dansen. De bor i varsitt
rum. De vill båda behålla sin värld och sin tystnad. Ljuden och musiken glider
mellan rummen. Publiken blir det övergivna hemmets gäster.
Föreställningen innehåller dikt och dans, rum och ljud. Den skulle också
kunna kallas en installation. Rörelserna växer nu långsamt fram i ett stort saltvattensakvarium. Där vistas dansaren Tina Andersson på dagarna. Jag sitter utanför
i rummet, ser in i hennes glasvärld och fantiserar.
Dikterna skrev jag under året. Tre av dem publiceras nedan.
I nästa nummer av tidningen berättar jag mer om den installerade kvinnan.
22
UNGA
ATALANTE
MARS
1994
Texter & Dikter Gunilla Witt. Bild: Tina Andersson i »Den Installerade Kvinnan«. Foto Marcus.A.
F
öreställningen är resultatet av ett ensamt år i en lägenhet. Från säng till
soffa, från soffa till säng osv. Jag har vandrat där och funderat, småpratat
med mig själv, en 39-årig kvinna med ryggbesvär och en osäker framtid. Jag
har sett på TV. Jag har sett det europeiska kriget och det bländvita köket där
barnet sörplar Cornflakes. Jag har försökt förstå. Jag har skrivit dikter och sett
framför mig en kvinna i ett glashus. Jag tror hon är förbannad.
Gunilla Witt i Rubicon är mitt i arbetet
med sin nya föreställning »Den installerade kvinnan«. Den har premiär fredagen den 29 april kl. 19.30. Platsen
är en övergiven lägenhet i Göteborg.
Föreställningen är ett möte mellan det
diktade ordet och den dansade
kroppen.
För dikt och koreografi står Gunilla
Witt. Hon kommer själv att läsa sina
dikter. Dansar gör Tina Andersson,
musiken är av Niklas Rydén. För scenografi står Mita Moberg, ljuset är av
Anna Wemmert och kostymerna av
Tove Weigel.
»Den installerade kvinnan« spelas fredagen 29 april och onsdag till fredag
4, 5, 6, 11,12, 13, 19, 20, 25, 26 och 27
maj kl. 19.30.
Antalet platser är starkt begränsade.
Boka biljett redan nu! Samtliga biljettintäkter går direkt till »Kvinna till Kvinna«, en ideell organisation som hjälper utsatta kvinnor och barn i det
forna Jugoslavien. För biljettbokning
ring Unga Atalante 031 - 11 82 00.
Badrum
Hon betäcker sitt ansikte med färg
Tystnaden klibbar mot kaklet
Hon tömmer den svarta blicken
och väljer en grönaktig skugga
Munnen är röd och torr
Hon bär det vita i sig
som en lögn.
Ut och lev!
Lev lite tystare, är du snäll.
Kan du inte leva ute ett tag nu?
Du får väl gå ut och hitta någon att leva med.
Varför kan du aldrig leva utan att bråka?
Väktaren
Huset mullrar och suger
Hon lyssnar
Så drar sig vattnet tillbaka
Utanför tutar bilen på väg
Gästerna färdas från våning till våning
Hon är på plats
högst upp under taket
Hon har tagit resväskan med sig
Nu återstår bara att öppna fönstret
och kasta sig ut i livet.
Du får väl hitta på ett eget liv.
UNGA
ATALANTE
MARS
1994
23
ENTE
S V ER
RI
IG E I O
N
R
Zac O’Yeah
FÖ
ATT SE ÄR ATT TRO
Z A C O ’ Y E A H F O RT S Ä T T E R B E R Ä T TA O M I N D I S K R E L I G I O N
Vår asien-korrespondent Zac O’Yeah fortsätter här sin resa genom indisk religion.
Detta är den andra delen av en serie om tre artiklar. I den första berättade Zac bl.a.
om moderna hinduiska kultplatser som templet i Akshardham, ett gudomligt nöjesfält
där moderna multimedia-shower och ett överdåd av praktfull glans levandegör det religiösa budskapet. Vi fick också besöka Khajuraho’s gamla tempel med sina karakteristiska erotiska skulpturfriser.
Denna gång handlar det om de religiösa och mystiska strömningar som fängslat västerlänningar sedan 1960-talet. Läs om TM, Hare Krishna och om Mahatma Gandhi som
redan för femtio år sedan förfasades över den kommersialiserade religionen.
24
UNGA
ATALANTE
MARS
1994
2
Juvelmästaren
i Rishikesh
M
an kan inte marknadsföra en
osynlig produkt. Hur skulle den
annonsen se ut? Därför byggde
man ett hölje, och det höljet utsmyckades
för att synas tydligt och väcka beundran.
Inne i höljet förvarade man därefter en bild
av produkten man trodde på, så att kritikerna inte skulle kunna påstå att höljet var
tomt. Voilà. En kyrka.
Svårbegriplig Gud
I Skandinavien har vi en idealiserad Gud
med långt skägg i våra illustrationer, medan
indiska gudar generellt är muskulösa och
bildsköna, gudinnorna yppiga och lättklädda, allt för att tilltala den rådande smaken.
På senare år har det i både Sverige och
Indien blivit något mer vanligt att seriösa
präster eller gurus försöker förklara för de
troende att deras Gud egentligen är en
osynlig, fysiskt icke-existerande kraft,
ibland illustrerad i form av ett öga i en triangel, och ibland sägs det även att alla
världsreligionerna har samma Gud, fast
med olika namn — Jehova, Allah, Vishnu...
Vilket ändå måste låta, om inte helt oacceptabelt, så ändå svårbegripligt, för en
som initierats till en tro genom (och därefter vuxit upp med) berättelser ur mytologin
som historiska fakta. I och med att den
svenska kyrkan avdramatiserat sina mystiska inslag har den också försvagats, då den
idag endast kan förlita sig på seriöst troende och en inte obetydlig grupp vanetroende. Det här måste vara en utveckling som
Martin Luther inte förutsåg när han uppfann protestantismen. De kvarvarande
inslagen av mysticism, dvs kex och alkoholfritt rödvin, trollbinder inte moderna människor vilka heller inte attraheras av religionens essens eller osynliga Gud. Det är en
del av religionens paradox, att dess potens
ligger i dess attribut och inte i dess substans. I Akshardham har man till fullo insett
detta och som mål har man därför satt att
sponsra redan befintliga religiösa myter och
samtidigt undergräva all den logik som
moderna präster försöker införa. Valet står
här mellan Uri Geller och Albert Einstein,
skulle en liknelse kunna lyda. Tanken på en
Gud utan mänsklig skepnad blir för många
personer ett för komplicerat och deprimerande alternativ, nästan som att leva utan
Gud. Det kan ta tid att vänja sig, och i
långa loppet vinner Uri Geller många av
Albert Einsteins väljare till sin sida.
Opium för folket
I Akshardham känner man också odören av
den beprövade opium-för-folket-filosofin.
De flesta som sätter ett finger på doften
blundar för detta i förvissningen att religion
för en majoritet av världens befolkning
fortfarande är en livsnödvändighet, lika viktig som dricksvatten, och att det därför är
bättre att svälja lite hoc est corpus än att
leva i Gud- och hopplöshet.
Europeiska spiritister
Under tågresan från Khajuraho upp till de
heliga tvillingstäderna Haridwar och Rishikesh, vid Himalayas fot och på den plats
där den heliga floden Ganges forsar ner
från bergen, begrundar jag om det kan finnas någon koppling mellan ovan beskrivna
observationer och det faktum att så många
västerlänningar vallfärdar till Indiens gurus.
Det västerländska intresset tycks ha börjat
redan kring sekelskiftet då europeiska spiritister började dra in österländsk reinkarnation i bevisföringen för sina andevärldars
existens. Femtio år senare upptäcktes österlandet av beatniks och hippies som Allen
Ginsberg och ytterligare trettio år senare av
massturismen.
Flyger på riktigt?
En het natt på ett hotelltak någonstans i
Central-Indien hade jag träffat en av västerUNGA
ATALANTE
MARS
1994
länningarna och vi hade efter en stunds
småprat kommit in på hennes favoritämne,
meditation. Jag frågade:
»Flyger ni verkligen när ni mediterar?«
»Ja«, svarade hon med ett inåtvänt
leende.
»Hur långt har du flugit som mest?«
frågade jag på skoj, men hon tog naturligtvis frågan mycket seriöst. Hennes blick
gled ner mot marken.
»Hörru, det är inte längden på flygturen som är det viktiga för oss, utan det faktum, att man gör det.«
»Men om man tränade riktigt hårt,«
insisterade jag, »skulle man kunna flyga
från Stockholm till Göteborg, då?«
Hon tvekade ännu mer innan hon svarade på den frågan, och jag kunde se att
hon rådbråkade sin hjärna.
»Ja, om man verkligen ville det, så...
antar jag att man skulle kunna göra det.«
»Hur gör man då? Visa mig. Ska man
börja flaxa med armarna...?«
Jag lärde mig att vad man gör är att
man bumpar med häcken och på det sättet
gör små skutt. Att flyga hela vägen från
Stockholm till Göteborg på sådant vis skulle nog komma att ta sin tid. Intressant nog
gör propaganda från konkurrerande gurus
gällande att många Mahesh-angängare med
brutna svanskotor konverteras från »transcendental meditation« till andra mindre
hälsovådliga meditationsformer.
Alla dessa heliga män…
Guru betyder lärare. I Indien har man alltid
framhållit att för att kunna utveckla en sida
hos sig själv, vare sig det gäller en konstnärlig talang eller sitt spirituella medvetande, bör man anlita en guru. Guruns uppgift
är att vägleda, anvisa rätt litteratur och
lämpliga övningar. En guru har därmed en
viktig position och blir ibland föremål för
samma typ av dyrkan som en Gud. (Gurus
25
kan också ha andra titlar, som t.ex. yogi
(yogamästare), Swami, Rishi (lärd man),
Maharishi (mycket lärd man), sadhu (helig
man), baba (mästare) etc.)
Heliga män är och har alltid varit ett
pittoreskt inslag i det indiska panoramat.
Och några av de mest karismatiska har
även nått in i västerlandets ryggmärg;
Maharishi
Mahesh
Yogi,
Rajneesh
(Bhagwan), Aurobindo, Sai Baba... Deras
namn är som varumärken för olika typer av
meditation, och deras förmögenhet står i
proportion till varumärkets popularitet —
Mahesh Yogi uppskattas ha en personlig
förmögenhet på tre miljarder amerikanska
dollars, som exempel.
Det var med honom det började, i
många västerlänningars ögon. Maharishi
Mahesh Yogi lyckades dra till sig bl.a.
att gurun försökte övertala Mia Farrow till
könsumgänge en vacker dag i Rishikesh.
25.000 drogfria gurus
Maharishins egentliga namn är Mahesh Srivastava, han föddes i en stad inte helt långt
från Khajuraho-templen och som heter
Jabalpur, men få människor har ändå orsak
att resa dit. Som ung man lämnade Mahesh
Jabalpur och anslöt sig till en guru vid
namn Swami Brahmananda Saraswati (taget
namn) som hade ett institut i Himalaya kallat Badrik Ashram. Ordet Ashram kan försvenskas till »folkhögskola«. Efter Swami
Brahmanandas död inledde Mahesh en
rundresa genom landet för att organisera
sin spirituella rörelse och 1960 tog han klivet västerut. Det var i USA som han myntade begreppet TM — Transcendental
Meditation, vilket var en meditationsform
fri från religiösa riter och mysticism. Han
observerade att experiment med sinnesutvidgande droger var en inne-grej bland
de rika västerlänningarna och lovade dem
en drogfri väg att uppnå dylika sinnesutvidgade tillstånd. När Beatles, efter att ha varit
på kurs med honom under hans västturné,
beslöt sig för att följa med honom till
Mishikesh i Indien var hans lycka gjord.
Idag praktiseras TM enligt uppgifter i
150 länder och rörelsen har en stab av 25
000 TM-gurus i sin tjänst. Världshögkvarteret ligger utanför New Delhi och kallas
Maharishinagar (Det stora helgonets stad).
Man har ett europeiskt högkvarter, MERU
Maharishi European Research University i
Seelisberg, Schweiz och ett amerikanskt
dito, Maharishi International University i
Fairfield, Iowa. Totalt finns 4 000 ashrams
eller skolor. I Maharishins födelsestad
Jabalpur har man satt upp The Headquarters of Maharishi Institute of Creative Intelligence. I England köpte Maharishin ett
begagnat palats av drottningen och han
äger en kedja av fabriker vars andliga produkter säljs som Sidha Products.
Rik, fet och respekterad
Mahesh Yogi.
Beatles, Mick Jagger, och Hollywoodstjärnor som Mia Farrow i slutet på det glada
och experimentvilliga 1960-talet. Att idolerna senare tog avstånd från honom (Beatles gjorde det till och med på platta genom
att komponera en speciell nidvisa om
Maharishin, »Sexy Sadie« från 1968) är det
få som minns. Enligt ryktena beror detta på
26
Egentligen är en gurus kardinalregel att inte
fästa någon vikt vid sitt namn, kändisskap,
antal anhängare och ashrams, eller vid den
glamour och publicitet som kan följa på en
framgångsrik verksamhet. Enligt hinduismen är allt detta världsliga bara illusion,
och att värdesätta det är fåfängt och skadligt. En guru ska allra helst arbeta i det fördolda, med ett begränsat antal lärjungar
vilka han tar ansvar för under resten av sitt
liv. Så vad var det som gick snett? Det kan
ha att göra med fattigdomen som råder i
Indien — trots att både Buddha och
Mahatma Gandhi valde att försaka materiellt välstånd för att tjäna mänsklighetens
UNGA
ATALANTE
MARS
1994
Heligt träd vid Buddha’s! fördelseplats i Indien.
bästa, betraktas fattigdom oftare som något
av en synd. Mager, fattig och analfabet
väger lätt mot rik, fet och civilingenjör. Att
tjäna pengar och vara framgångsrik är i
samhällets ögon en dygd, även om det inte
ger några religiösa pluspoäng i den slutgiltiga bedömningen av ens karma. En förmögen guru vördas med respekt. Många heliga
män skäms inte över sin uttalade opportunism, deras uppfattning är att »om materiella ägodelar bara är illusion, så vad spelar
det för roll om jag har en Rolls Royce?«
Många av deras landsmän konstaterar med
en axelryckning att Indien har lagt sig till
med en ashramindustri, exportgurus och
linguaphone-religion. Vad är det att bråka
om?
Gateway to the Gods
Så kliver jag slutligen av tåget på Rishikesh
järnvägsstation. I min hand har jag en
kappsäck och jag är klädd i en slags blommig pyjamas.
En tongivande incident. Den första personen jag möter på gatan ställer frågan:
»Are you looking for tourist ashram?«
Sånt är läget i den här lilla staden efter
att Beatles varit här.
Även om Haridwar och Rishikesh är
sprängfyllda av ashrams ligger själva »ashramindustrins« hjärta i en flodkrök norr om
själva Rishikesh samhälle. Platsen kallas
Sivanand Jhula efter hängbron som förbinder de två flodstränderna. Floden är naturligtvis den allra heligaste av alla floder —
Ganges, livets mor. I den lokala guideboken »Gateway to the Gods: Haridwar,
Rishikesh and Kankhal« står följande att
läsa: »The holy water of Ganges (Ganga
Jal) is never defiled even if it is kept with
you for several years as it has marvellous
properties and qualities to destroy bacteria.
This holy water is used by the pilgrims for
the purpose of purification and therefore
paramount importance has been attached
to its purity and sanctity. Several wharfs
(Ghats) have been established for having a
bath and for cleaning the impurities of the
soul by having a dip in the Ghats, and also
several bridges, inclusive of small and big,
give a lovely sight and a jolly good walk in
the morning and evening.«
Jag tittar misstroget på det träckbruna
vattnet. Mahatma Gandhi som kom hit
1915 gjorde det samma. Han skrev: »Det
sätt på vilket människor begagnade dessa
vackra platser gav mig ingen sinnesfrid.
Liksom i Hardvar, så även i Hrishikesh,
smutsade folk ner vägarna och Ganges
vackra stränder. De tvekade inte ens inför
att vanhelga Ganges heliga vatten. Det fyll-
de mig med smärta att se folk uträtta sina
naturbehov på genomfartsvägar och flodstränder, då de enkelt kunde ha gått undan
lite grann från dessa offentliga platser.«
Religiöst tivoli
Om Akshardham är ett religiöst Disneyworld är Rishikesh ett religiöst tivoli från
den gamla goda tiden. Heliga bad, helig
shopping, tempelbesök och meditationskurser av alla slag i de talrika ashrams
som kantar floden. Ashrambyggnaderna har
målats i alla regnbågens färger, tempelklockorna klingar och på vattenytan flyter
blommorna som de troende offrar till flodens gudinna, Ganga... I den lilla bazaren
som kantar vattenbrynet och fyller luckorna mellan templen finns en kassettförsäljare
och jag känner genast igen musiken; sångHelig plats vid Ganges strand.
en som han spelar gång på gång på högsta
ljudstyrka heter »Choli ke peechay«, sommarens stora fluga i Hindustan. I denna
filmsång är texten en slags orientalisk, fast
mildare, version av »Vad har du under blusen, Rut?«. (Vad är det där som putar ut...)
Texten ansågs ändå vara så ekivok och stötande att sången var uppe i domstolen i
New Delhi. Men icke desto mindre nynnades den av varje rikshachaufför och kroppsarbetare. Lite paff blir jag dock när jag hör
den här bland templen i Rishikesh — för
nog är det samma sång. Men så lyssnar jag
noggrannare. Den är ändå annorlunda.
Samma melodi, men de har lagt på klingande tempelklockor. Och i texten urskiljer jag
ordet »Mandir« — Templet. Aha, en ny
text och snuskvisan har blivit en psalm, tänker jag. Senare hörde jag samma filmmelodi
användas av ormtjusare och folkdansare.
Fembent ko
I Rishikesh råder ingen brist på unga och
gamla heliga män i alla format. Deras
gemensamma nämnare är den saffransfärgade uniforma klädseln utan vilken det vore
omöjligt att särskilja dem från vanliga tiggare. En del tiggare skaffar sig naturligtvis
saffransfärgade dräkter för att kunna dra
nytta av likheten. Här finns även en flock
av spetälska och benlösa vilka gnider sina
rosa armstumpar mot de förbipasserandes
smalben. Där står de allra underligaste entreprenörer uppradade med sina varor: en av
de indiska uppfinningarna är en slags färggrann trälåda, på dess frontpanel finns en
klocka, några lysdioder och VU-mätare
samt ett par reglage. För ett par rupier får
man ta på sig hörlurar varpå man kan höra
lådan ge värdefull information om »PAST
— PRESENT — FUTURE«. Några kunder
saknar inte de här lådorna.
»Hello! Hello! I’m a palmist! I can tell
you everything!« ropar någon mot min
rygg när jag taktfast och svenskt fotvandrar
genom bazaren där allt religiöst krafs
erbjuds till försäljning utanför de olika tempelportarna.
»På den tiden var jag tillräckligt stark
för att kunna vandra omkring mycket, och
var lyckligtvis inte så väl igenkänd att jag
inte skulle ha kunnat promenera på gatorna
utan att skapa uppståndelse.« skriver
Mahatma Gandhi och därefter redogör han
för några fler av sina iakttagelser från Rishikesh och Haridwar: »Under dessa vandringar kom jag att observera mer av pilgrimernas tanklöshet, hyckleri och sluskighet
än av deras fromhet. Horden av sadhus,
som hade kommit ner hit, tycktes vara
födda till att njuta av det goda i livet. Här
såg jag en ko med fem ben! Jag slogs av
häpnad, men insatta personer gjorde mig
UNGA
ATALANTE
MARS
1994
27
strax desillusionerad. Den stackars fembenta kon var ett offer för de ondas girighet.
Jag fick veta att det femte benet inte var
något annat än ett ben avhugget från en
levande kalv, och som ympats fast på kons
rygg! Resultatet av denna dubbla grymhet
utnyttjades för att pungslå de vettlösa på
deras pengar. Det finns ingen hindu som
inte skulle attraheras av en fembent ko, och
ingen hindu skulle tveka att visa sin välvilja
gentemot en dylik mirakulös ko.« (Bägge
citaten är hämtade ur »The story of my
experiments with truth«, del 5, kapitel 7-8.)
Mani Baba, Juvelmästaren
Mani Baba, Juvelmästaren.
Själv är jag helt överväldigad av intryck
och sätter mig på en klippa vid Ganges och
pustar ut. Framför allt under sommaren flyttar allt fler sadhus upp mot himalayas från
sina heta ashrams på slättlandet, och befinner man sig som jag vid rätt plats, vid rätt
tidpunkt, får man se en lämmelhord av
yogis, swamis och sadhus, som likt en orange filt dras upp över de djungelklädda
bergssidorna och fyller alla heliga
bergsstäder, täcker alla klippor och korkar
igen alla grottor och skrevor. I närheten av
mig slog sig en rund liten sadhu ner. Hans
toviga skägg var kort och hans tofs var
liten, vilket närmast förde mina tankar till
en liten fågel och Bob Marley samtidigt.
»Mitt namn är Mani Baba (Juvelmästaren). Får jag sitta här och prata i ett par
minuter? Jag är från Varanasi.«
»Varför inte?«
»Vad är ditt yrke?«
»Jag har inget yrke,« sa jag. »Vad är
ditt?«
»Mitt? Jag är sadhu. Inget arbete, ingen
fru, ingen sex, ingen familj, inget hem. Bara
meditation, spela Gud, äta ett mål om
dagen. Röker du?«
»Nej, gör du?«
»Wah! Hela tiden. Charas, haschish,
cannabis... Bra för meditation. Allting rör
sig för fort. Så jag röker, och det rör sig
långsammare. Förstår du vad jag menar?«
Bom-Shiva tar semester från världen
och reser till en bergstopp i Himalayas
(Kinnaur Kailash). Där sitter han i tre
månader och bolmar på en chillum.
Färggranna julklappar
Den hemma i Sverige mest synliga grenen
av de indiska kulterna är Hare Krishna.
Vem har väl inte råkat köpa en av de där
billiga böckerna med färggranna omslagsbilder? En tant jag kände gav dem till sina
bekanta i julklapp, hon tyckte att de var
både billiga och käcka som presenter fast
hon inte riktigt hade orkat läsa i dem själv.
Vem har väl inte vid något tillfälle utsatts
för denna friska fläkt av indisk karneval som
nått ända upp till våra kalla breddgrader?
Och de finns inte bara i Göteborg, utan
praktiskt taget över hela världen. T.o.m. in
i Kommunist-Ryssland lyckades de sprida
sig. I de flesta indiska storstäder finns Hare
28
UNGA
ATALANTE
MARS
1994
Krishna-kolonier, restauranger och tempel.
I Bombay ligger Hare Krishna Land i Juhu
Beach, i Trivandrum nära Kovalam, och i
Calcutta kan man köpa vegetarisk pizza på
Hare Krishna Karma Free Café nära
Chowringhee. De flesta Hare Krishnor
man ser i Indien är västerlänningar. I Göteborg håller Hare Krishna till i Västra
Frölunda.
Brahma, Vishnu och Shiva
Att kalla dem Hare Krishna är egentligen
inte helt korrekt. »Hare Krishna« representerar endast inledningen på »mantrat« som
vi kan höra Krishnalärjungarna sjunga.
Rörelsens egentliga namn är ISKCON —
International Society for Krishna Consciousness, och det kan sägas vara en typ av
hinduistisk världsmission. Enkelt uttryckt
dyrkar de här människorna (och försöker
sprida medvetenhet om) Gud i sin reinkarnation som Krishna. I hinduismen finns i
grund och botten bara en Gud, men precis
som inom kristendomen talar man om en
treenighet. Dessa tre aspekter av Gud
manifesterar sig som Brahma, Vishnu och
Shiva. De har tilldelats olika roller i den
kosmiska mekanismen, där Brahma är skaparen, Vishnu upprätthållaren och Shiva
förgöraren, vilket ger oss ett naturligt
kretslopp. Här kommer den krångliga
biten: De tre manifestationerna har en tendens att reinkarneras och ta andra identiteter vid behov. Vishnu, som ju har till uppgift att se över världen under åren fram till
världens undergång (då Shiva avlöser
honom), gör ibland tripper ner till jorden
för att ordna med praktiska bestyr och då
måste han av nödvändighet uppträda i
människoskepnad. En gång föddes han därför som Krishna och bland mycket av det
han gjorde tog han aktiv del i konflikter
som rådde mellan dåtida kungafamiljer,
medlade och predikade. Hans viktigaste
predikan är enligt hindutraditionen de lektioner han gav till en av kämparna, behandlande allt från moral till ansvar, till etik och
rättvisa. De sammanställdes till ett verk
som kallas »Bhagavad-Gita«. Att studera
»Bhagavad-Gita« är alltså sättet att uppnå
Krishnamedvetenhet. I praktiken innebär
också att gå med i ISKCON att man får ge
upp alkohol, rökning, droger, kött, te, kaffe
och utomäktenskaplig sex. Dessutom ger
man ofta upp sina ägodelar till rörelsen därför att man inte anses ha några materiella
behov om man uppnått Krishnamedvetenheten. »Allting i världen är dåligt med
undantag för Krishna och de ting som
anknyter till Krishna«, sägs det.
T E S T T R Y C K
För bästa möjliga kvalitet i framtiden tillåter vi oss här några
tester av bildkvalitet och gråskala.
Hundra miljoner böcker
Rörelsens grundare var Bhaktivedanta
Swami (eg. Abhaya Charan Dey, f. 1896 i
Calcutta, d. 1977 i Vrindavan) vars familj
var ihärdiga dyrkare av Krishna och det
förutspåddes om sonen att han skulle
tjänstgöra som apostel för Krishna. Senare i
livet fick Bhaktivedanta Swami av sin egen
guru till uppgift att börja sprida Krishna
Chetna (medvetenhet) i världen genom att
översätta allt material om Krishna till engelska, samt börja trycka böcker. Bhaktivedanta, som var gift, bröt alla band med sin
familj i 55-årsåldern, flyttade in i ett RadhaKrishna-tempel nära Chandni Chowk i
gamla Delhi och började översättningsarbetet, bl.a. av »Bhagavad-Gita«. 1965 reste
han till USA och började föreläsa om
Krishna, och det var där som han grundade
ISKCON. Resten är, som visan lyder,
historia. ISKCON-medlemmarna dansar på
gator och torg över hela jordklotet och till
dags dato ska det ha publicerats över 100
miljoner ex av Swamins böcker. Och vi
som inte är Hare Krishna-anhängare kan
bara välja mellan att glädjas åt det här currydoftande inslaget i vårt västerländska
samhälle eller ta det som en vedergällning
för hundratals år av kristna missionärers
förpestande av livet för eljest lyckliga hedningar i Afrika, Asien och Amerika.
Videoscanningtest. Överst MacNik framför datorn, S-VHS, Photoshopfilter.
Nere t.v. VHS »Friska Fläktar«. Ner t.h. litet djur S-VHS.
Gråskaletest. 1, 5, 10, 20, 30 … 100 %.
Incanning 150 dpi, 200 dpi, 300 dpi.
Zac O’Yeah
UNGA
ATALANTE
MARS
1994
29
notiser
newsic music
En ny skiva från skivbolaget Imogena dimper ner under arbetet med tidningen och
visar sig vara alldeles underbar. Den heter
»newsic music« och innehåller åtta spår
musik som är framförd av 11-mannabandet
Calvero från Göteborg.
Tankarna går till Nino Rotas blandning
av film, jazz, cirkus och italienskt, till Frank
Zappa, till Miles Davis, till modernt storband. Men ändå är det en alldeles egen ton
kompositören, arrangören och bandledaren
Patrik Ehrnborg hittat i sin musik. En ton
som präglas av enkelhet, filmiskt stämningsmålande, ständiga och oväntade kontraster, lekfullhet och charm.
Calvero består av sex blåsare,
gitarr/banjo, dragspel/keyboard, bas, trummor och slagverk. Många av instrumentalisterna är bland de främsta av jazzmusiker i
Göteborg.
Med en förhoppning om att Ehrnborgs/Calvero’s skiva får en berättigad uppmärksamhet och inte »försvinner« i mängden bara för att den är genremässigt
svårplacerad, rekommenderas den härmed
varmt.
ny teater
Göteborg har fått en ny teater! Nja, egentligen är det ingen ny teater, det är istället
en gammal trotjänare som bytt namn.
Pusterviksteatern heter den numera, gamla
Nationalteatern vid järntorget. Göteborgs
stad stod ju där med kontrakt på fastigheten fram till 2005 och vad vore bättre än att
driva scenen i egen regi. Resultatet blev att
Kulturnämnden nu står som huvudman för
driften.
»Vi hoppas att detta skall bli ett Mecka
för fria teatergrupper i Göteborg som saknar en egen scen. Men målet är också att
visa göteborgarna ny, intressant teater från
övriga Sverige och utlandet.«, säger Anders
Öhrn, som tillsammans med Kerstin
Andersson står som ansvarig för programutbudet och den löpande verksamheten.
Pusterviksteatern kommer även att
inrymma ett galleri i bottenplan samt driva
caféverksamhet en trappa upp där det även
kan tänkas dyka upp en och annan artist.
Avstampet sker definitivt under Göteborgs
Dans & Teaterfestival i augusti. Då kommer
Pusterviksteatern att fungera som en given
samlingspunkt och informationscentral för
scenerna kring Järntorget och Linnéstaden.
30
om förintelsen
Torsdagen den 24 mars kl. 19.00 på Stadsbiblioteket kan man lyssna till ett samtal
mellan författaren Ebba Sörbom och
Tomas Forser. Ebba Sörbom, född i Saravejo och en av Auschwitz’ fångar, har sent i
livet i lyrik och och bild gestaltat sina minnen och erfarenheter. »Hur talar man om
det outsägliga« är temat för diskussionen
som också anknyter till Steven Spielbergs
film »Schindlers list«.
riktiga karlar
Vi som verkar inom fridansvärlden och ser
mycket föreställningar vet att branschen till
väldigt stor del består av kvinnor. Det bara
är så att i en modern dansföreställning
medverkar en, två, tre eller möjligen fyra
kvinnor. Och till slut vänjer man sig och
börjar uppfatta detta att överhuvud taget
röra sig på scenen som ett kvinnligt fenomen.
Därför var det helt underbart att stifta
bekantskap med »Rytmgubbarna« som
uppträdde samma kvällar som »Friska Fläktar« visade sin »dansteater i gymnastikdräkt« på Unga Atalante.
Sjutton män i ålder mellan 35 och 65
intog scenen i enhetlig klädsel och dansade, showade och spred en oförställd glädje
inför detta att röra sig. Och det var inga
»mjukiskillar« som gått folkhögskolekurs i
Tai-Chi eller dansterapi, utan vanliga och
rejäla svenska karlar.
När de utförde sin showdans, med fria
inslag, gick inte tanken att undvika: Men så
här gör ju inte män. I alla fall inte i Sverige.
Inte i den åldern. Men de gör det! Och det
är underbart.
»Rytmgubbarna« bildades 1966 av
några manliga gymnastikledare som ville
försöka få in musik i manlig gymnastik;
något som ansågs lätt töntigt. Idag är de 25
och har turnerat i USA, Japan och Europa,
medverkat i TV och mycket mer.
»Vi är inga elitgymnaster, bara vanliga
killar som älskar att röra oss till musik.
Konsten är att få killar att vara barnsliga,
stoppa ner alla hämningar i en säck och
slänga bort säcken.«
Fram för mer killar som dansar!
Bort med den manliga rädslan för det
töntiga!
UNGA
ATALANTE
MARS
1994
dansdagar
Nu börjar programmet för Göteborgs
Dansdagar i april hitta sin slutliga form.
Mellan den 13–16 april kommer Unga Atalante översvämmas av intressanta gästspel
från Göteborg, Stockholm, Norge och Finland. Först ut är Floke, göteborgsgruppen
som är sveriges enda rena improvisationsgrupp. De har premiär på sin nya
helaftonsföreställning onsdagen den 13:e
april, dessutom ryktas det att de kommer
att göra en smärre dansattack på en kemtvätt någonstans i Linnéstaden.
Torsdagen den 14:e kommer Bibbi
Winberg, Norge och Benno Voorham,
Holland att dansa sitt stycke »Victor och
Edith«, om två figurer hämtade ur en
Marilyn Frenchroman. Som förspel visar
Wolfgang Weizer fån Teater Kolibri för
första gången ett litet solostycke i gränslandet mellan dans, jonglering och akrobatik.
Fredagen den 15:e går i solots tecken.
Likt de lyckade solokvällarna i höstas, »11
SOLON«, då scenen fylldes av de mest
varierade uttryck, vill vi här bjuda på smakprov ur ny svensk solodans: Virpi Pahkinen
från Stockholm, aktuell som koreograf
inför invigningen av den nya Göteborgsoperan. Eva Ingemarsson, Rubicon, som har
premiär på ett bländande plåtsolo, och
Marie Fahlin, Stockholm, från dansgruppen
Attra är de medverkande.
Lördagen den 16:e bjuder DansDagarna
på ett stort gästspel från Finland. Två dansteatrar, Solbaletten och Dansteater Raatikko, samdansar i ett stycke av Carolyn Carlson, Cullbergbalettens nya konstnärliga
ledare. »Den blå porten«, som stycket
heter, skrevs ursprungligen till Finlands 75årsjubileum som egen stat.
Ansvariga för allt detta är arrangörsföreningen Rum För Modern Dans, som även
stod för 11 SOLON och vars huvuduppgift
är att visa intressanta gästspel för Göteborgspubliken.
Utöver som händer på scenen har elever från Fotohögskolan en utställning i Atalantes foajé på temat rörelse och dans.
Andra sidoarrangemang är under planering.
Nästa nummer av tidningen Unga Atalante
kommer till stor del att handla om Dansdagarna.
notiser
dans-teaterfest
»Änglars uppsyn — en show«, Teater Kolibri.
rivningskåken2
änglars uppsyn
En kvinna, två män, tre missförstånd, fyra
kyssar, fem hjul under vagnen, sex, sju års
olycka, åtta glas, nio liv, tio minuters paus,
i elfte timmen, tolv lärjungar, tretton kring
bordet…
Det handlar förstås om Teater Kolibri.
Den 18 mars kl. 21.00 har de premiär på
sin nya föreställning »Änglars uppsyn — en
show«. I samarbete med osannolikt aktiva
»En Stor Stark Kulturförening« ger de 14
föreställningar på Restaurang Gillestugan i
Göteborg under mars och april.
I »Änglars uppsyn — en show« möter
varietéformen melodramens och bildar en
väv av sofistikerat trams, ont uppsåt, en
lurig invalid, gråsparvar, gyckel, kanoner,
trolleri, kärlek och poesi. Och som vanligt
när det gäller Kolibri varvas humorn med
små stänk av allvar.
Medverkar gör Martin Brøns, Tinna
Ingelstam och Wolfgang Weiser. För regin
svarar ensemblen tillsammans med Bodil
Mårtensson.
Gå till Gillestugan, beställ en stor stark
och få på köpet en stor stark dos allvarligt
syftande underhållning.
Det är inte utan anledning som man kallar
pressen för tredje statsmakten. Nu vill jag
inte påstå att tidningen Unga Atalante
kommer att avsätta någon statsminister
eller störta någon konung, men faktum är
att saker och ting har hänt. Efter förra numret, då vi berättade om det rivningshotade
huset på Kaptensgatan i Majorna, det där
huset som enligt stadsantikvarieämbetet
egentligen skulle ha kulturminnesmärkts
om tid funnits, har vissa saker inträffat som
gör att de som bor i huset ser ljusare på
framtiden.
En spekulant har uppenbarat sig! En
byggmästare som heter Dersen och som
tidigare gjort renoveringar på gamla hus
vid Storbackegatan i Masthugget med lyckat resultat. Han förhandlar just nu med
Bostadsbolaget och Kommunen om att få
köpa fastigheten samt att renovera bostäderna. Prov på grunden och trästommen
har tagits och visat sig vara positiva, och
bäst av allt, han har lovat att renovera sparsamt. Det ser alltså ut som huset kommer
att leva kvar och jag frågar åter igen Eva,
fastighetsskötaren, om hon nu lagt flyttplanerna på hyllan.
»En kapten lämnar inte ett sjunkande
skepp«, svarar hon. Inte utan en viss förnöjsamhet i rösten.
UNGA
ATALANTE
MARS
1994
Till sommaren begåvas Göteborg med
ännu en festival. Just nu sitter festivalsledningen med Birgitta Winnberg i spetsen
och försöker placera ut alla intressanta
gästspel på stadens scener. Betoningen på
festivalen är internationell och några riktigt
heta namn diskuteras. Vad sägs om världspremiär för den franska dansgruppen
L’Esquisses nya föreställning. Detta ska ske
på Storan och fransmännen kommer att
vara här i några veckor för att repetera färdigt.
Den berömda Buto-dansaren Carlotta
Ikeda är på väg liksom Ecotopia, den tyska
dansgruppen alla talar om just nu, med en
föreställning som utgår från Francis Bacons
bildspråk. Andra danshändelser under
denna späckade vecka blir Susanna Åkerlund, svenskan som har ett eget butokompani i Tokyo samt paret Szyber/Reich från
Stockholm som kommer att inviga festivalen på Götaplatsen. Rubicon kommer
naturligtvis också att delta och representeras av Eva Ingemarssons helaftonsföreställning »Objudna Gäster« + »Skuggbild«
samt Gun Lunds musikaliskt korsbefruktade
Xenakisprogram.
För övrigt kommer Sveriges första Gardellopera till Storan. »Fru Björks Öden och
Äventyr« har ju premiär i sommar vid
Vadstenaakademin och gör ett gästspel här,
regi Lars Wassrin och musik Staffan Mossenmark. Ryktena gör också gällande att
Johann Nordqvist från Utomjordiska
BarockBolaget är inblandad i ett operaprojekt som går under namnet »Idioten«. Medverkande lär vara t.ex. Fleshquartet och
Tomas Di Leva. Vi får väl se.
Festivalen kommer att använda sig av i
praktiken alla scener i centrum och kring
Järntorget, men den sträcker sig även ut
över Kungsparken som blir fylld av scener,
konstverk och musik, detta tillsammans
med restauranger och ölserveringar.
Debatten om festivalkulturens eventuella menliga inverkan på det kontinuerliga
scenutbudet lär väl stegras fram tills invigningen och visst finns det anledning att
oroa sig över att så mycket pengar satsas på
så kort tid. Men festivaler i sig är dock ett
ypperligt tillfälle att sprida scenkonsten till
en bredare publik och anstifta möten mellan scenfolk från alla världens håll. Kravet
man måste ställa är att festivalens filosofi
inte tunnas ut till enbart ett lätt sätt att
ordna sponsring och att få företagare med
på noterna till vilket pris som helst. Kommer man ihåg att ställa konstnärerna i
centrum är det svårt att misslyckas. Det ser
ut som om Göteborgs Internationella Dans
och Teaterfestival har alla förutsättningar.
31
Avsändare:
Unga Atalante
Övre Husargatan 1
411 22 Göteborg
B
Porto
FÖRENINGSBREV
24/3
TERRY RILEY DUO
Minimalistisk kultkonsert
30-31/3
8-9/4
IMAGES OF DREAM AND DEATH
Installation i ljusets gränsland
5-6/4
MONITOR 94
Video-performancefestival
13-16/4
GÖTEBORGS DANSDAGAR
kalendarium
Dansfestival på Unga Atalante
20-24/4
CIRCUS BIZARRE ORCHESTRA
Peter Reynolds i glittrig show
28/4
HEMLIGHETER
Barnföreställning 4-8 år
29/4
premiär
DEN INSTALLERADE KVINNAN
Gunilla Witt blandar dans och poesi
övre husargatan 1
tel 031-11 82 00
411 22 göteborg
fax 13 63 17
UNGA ATALANTE