Humanisten nr 3 2015
HUMANISTEN HUMANISTERNAS MEDLEMSTIDNING ÅRGÅNG 16 NOVEMBER 2015 NR 3 UR INNEHÅLLET: Därför är SD:s principer inte humanistiska Blodsmak korrumperar - om dödsstraffet i Japan Gud är en tankekonstruktion och förklaringen biologisk Kan Humanisterna bli större? Hjälp till att sprida humanismen genom vår egen skolgrupp! 25 procent av EU:s medborgare är icke-religiösa, 70 procent av svenskarna tror inte på någon personlig gud och 30 procent uppger att de saknar gudstro, men hur syns detta i skolans undervisning om livsåskådningar? Enligt grundskolans gällande läroplan ska religionskunskapen också behandla ”sekulära livsåskådningar, till exempel humanism”. Många kursböcker ger emellertid ytterst vag, missvisande eller till och med ingen information alls i ämnet. Ett besök från oss kan vara ett sätt att råda bot på eventuella brister eller att bredda kunskapen om humanismen. humanism, vilket varit uppskattat av såväl lärare som elever. Vi vill utöka den verksamheten och vänder oss därför till våra medlemmar. Prata med lärarna i era barns skolor: kan de presentera humanismen så som läroplanen kräver, eller vill de ha lite hjälp? Är ni intresserade av att själva engagera er lokalt är ni givetvis också välkomna ombord! Hör av er till [email protected]. Vår kontaktsida finns på www.humanisterna.se. Erik von Stedingk Flera lokalavdelningar har genom åren blivit inbjudna till både grundskolor och gymnasier för att berätta om Föreslå namn till valberedningen Inför kommande kongress inbjuds du som medlem att lämna förslag på ledamöter till Humanisternas förbundsstyrelse samt till andra förtroendevalda såsom revisorer och förtroendemedlem. Valberedningens förslag presenteras vid kongressen den 23-24 april 2016. Har du förslag till valberedningen kontakta oss gärna på [email protected] Valberedningen består av Anna Bergström, Gunnar Hjert, Birgitta Svensk, Bengt Westerberg och Ellis Wohlner. En presentation av nuvarande styrelse hittar du på: www.humanisterna.se/förbundsstyrelsen H U M A N I S T E N INNEHÅLL Redaktören: Det emotionella och det intellektuella Lars Åberg .....................................................................4 Scientolog går bra, däremot inte humanist Mikaels Göransson & Magnus Timmerby......................4 Därför är SD:s principer inte humanistiska Lars Höglund.................................................................6 Blodsmak korrumperar - om dödsstraffet i Japan Hans Karlsson..............................................................10 Tal vid riksmötets öppnande Christer Sturmark........................................................14 Bor Gud också i det onda? Jan Lennart Höglund...................................................16 Gud är en tankekonstruktion... Bo S Bergström............................................................18 Kan vi ta över deras sociala verksamhet? Ulf Gustafsson..............................................................19 Kan Humanisterna bli större - som i Norge? Mikael Göransson........................................................21 SEKULÄR HUMANISM: LIVSÅSKÅDNING SOM BYGGER PÅ FÖRNUFT OCH MEDMÄNSKLIGHET Från 10-årig barnbrud till aidssjuk mamma Sven-Olof Andersson....................................................22 Satsning på ceremonierna Yvonne Nenader...........................................................24 Varifrån kommer de mänskliga rättigheterna? Kjell Sundberg .............................................................26 Lokalavdelningarna....................................................27 3 H U M A N I S T E N HUMANISTEN Medlemstidning för Humanisterrna. Utkommer med 4 nummer per år. ISS 2000-178 Redaktör Lars Åberg [email protected] Medarbetare i detta nummer Mikael Göransson Magnus Timmerby Lars Höglund Hans Karlsson Christer Sturmark Jan Lennart Höglund Bo S Bergström Ulf Gusrafsson Yvonne Nenader Mikael Göransson Sven-Olof Andersson Kjell Sundberg Ingemar Lindberg Niklas Cedergren Grafisk form Uno von Corswant Ansvarig utgivare Per Dannefjord [email protected] Tryckeri Ale Tryckteam, Bohus Skriv i Humanisten Skicka ditt manus till: [email protected] Vi kan tyvärr inte betala något honorar för publicerade texter och bilder och vi ansvarar inte heller för insänt, ej beställt material. Om så behövs kommer vi att redigera textmaterialet. Redaktionen förbehåller sig rätten att använda allt publicerat material på Humanisternas hemsida eller blogg. Manusstopp nr 4, 2015: 16 NOVEMBER 4 Lars Åberg [email protected] REDAKTÖREN: Det emotionella och det intellektuella När jag var ung ville jag inte göra lumpen. I övergången mellan 1960- och 70-tal tycktes mig idén anstötlig att jag eventuellt skulle skickas ut i strid för att skjuta på jämnåriga. Jag såg mig som världsmedborgare och ansökte om att få göra vapenfri tjänst och skickades då till en psykolog, som drog slutsatsen att mitt ställningstagande var mer intellektuellt än emotionellt betingat (exakt så uttrycktes det). Följaktligen fick jag avslag på min ansökan. Lyckligtvis blev jag i stället antagen till biståndsutbildningen på Sandöskolan i Ångermanland, en ettårig tredjevärlden-kurs med inbakade civilförsvarsövningar som jag fick tillgodoräkna mig som fullgjord värnplikt. Det där var en tid präglad av Vietnamkrig, afrikansk svält, latinamerikanska militärdiktaturer och antikolonial självständighetskamp. Konfliktlinjerna tycktes tydliga; det fanns någon att vara emot och någon att stödja. Vi kunde knappast föreställa oss att en del av dem vi då betraktade som antirasistiska befriare – som Robert Mugabe i det Sydrhodesia som blev Zimbabwe – senare skulle bli rasistiska diktatorer. Att vi utbildade oss till biståndsarbetare hindrade oss dock inte från att vara kritiska mot biståndet och biståndspolitiken. Stora summor försvann i administration och korruption. Skepsisen var djup mot de stora insamlingsorganisationerna. Om man skulle samla in pengar ansåg vi, och många med oss, att det var bäst att ge dem direkt till specifika befrielserörelser. Välgörenhet var någonting som förknippades med överklassdamer med samvetskval eller behov av god image. Dagens krig i Mellanöstern har slagit sönder föreställningarna om goda och onda sidor. Vad kan man stödja; vem, hur, varför? Det är ett muslimskt inbördeskrig, som också är ett terrorkrig mot de egna invånarna, en gränsöverskridande aversion mot västerlandet och en ideologisk jakt på renhet som får omgivningen att gripa efter nazistiska jämförelser. Vilket bistånd kan vi i Europa och i Sverige ge? Hur uttrycker vi bäst vår humanism? Skänka pengar? Öppna gränser? Vilken planering finns för att inte också de mottagande systemen ska bryta samman? Hur kombineras på bästa sätt de emotionella och de intellektuella impulserna? Den stora frågan är förstås: vad görs – och vad krävs – för att dödandet ska upphöra och syrier och irakier kunna leva i sina länder? Detta kommer inte att ske i morgon, och det hjälper inte dem som lider i dag, men problemets lösning finns inte i Europa. Förmodligen står vi så handfallna för att vi inte känner igen det som nu sker. Det är inte sant att historien upprepar sig; tvärtom är det som pågår i Syrien och Irak unikt. Medmänskligheten kan säga att de som kommer hit måste få stanna, men den säger ingenting om hur länge den generositeten kan bestå. Den intellektuella debatten är tyst för att vi inte vet hur vi ska hantera detta och vart vi ska vända oss med våra goda känslor och onda aningar. H U M A N I S T E N Scientolog går bra, däremot inte humanist Av MIKAEL GÖRANSSON och MAGNUS TIMMERBY V i har som bekant länge jobbat med borgerliga/ humanistiska ceremonier. Bland dessa är vigselceremonin något problematisk eftersom den är förknippad med myndighetsutövning. Länsstyrelsen i Stockholms län återkallade den 14 januari 2013 vigselrättigheterna för sex vigselförrättare i Stockholms län, av vilka två är verksamma i Humanisterna, men nominerade av respektive kommun. Beslutet överklagades i Förvaltningsrätten i Stockholm och i Kammarrätten i Stockholm. Den 5 december 2014 kom den här fina julklappen: ”Den fråga i målet som har lett till att Högsta förvaltningsdomstolen meddelat prövningstill- stånd är om ett nära samband mellan kommersiellt bedriven verksamhet och uppdraget som vigselförrättare utgör grund för återkallelse av förordnandet som vigselförrättare.” (Lagrum: 4 kap, 4§, tredje stycket, äktenskapsbalken.) Ett omfattande yttrande lämnades in till Högsta förvaltningsdomstolen (Hfd) den 16 februari 2015 – denna gång med hjälp av ombudet advokat Mats Carnestedt. Till slut kom domen i Mål nr 1462-14, meddelad i Stockholm den 11 september. Hfd avslår mitt överklagande. Bland annat framförs detta: ”En vigselförrättares uppgifter innefattar myndighetsutövning. Det är därför av särskild vikt att vigselförrättaren inte riskerar att ge in- tryck av att företräda något annat intresse än det allmänna...” (Domen kan läsas i sin helhet på Hfd:s hemsida, under övriga mål 2015-09-11) Efter 15 år och 900 vigslar upphörde Mikael Göranssons rätt till myndighetsutövning den 11 september i år – utan att han fått några anmärkningar i övrigt. Vigselförrättare från scientologikyrkan, Livets ord, Svenska alliansmissionen, Svenska kyrkan med flera har inte alls dylika problem. Det finns anledning för Humanisten att återkomma i frågan. För det kan väl ändå inte vara en medveten diskriminering av icke-religiösa brudpar? 5 Därför är SD:s principer inte humanistiska Av LARS HÖGLUND H os Humanisterna finns det, vid sidan av våra kärnvärden, utrymme för olika politiska åsikter och värderingar. I våra medlemsenkäter från 2010 och 2013 ställdes frågan ”Vilket politiskt parti sympatiserar du mest med på riksnivå?”. Det visade sig att svaren skilde sig en hel del från resultaten i de senaste riksdagsvalen. Folkpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet var överrepresenterade bland Humanisternas medlemmar; övriga partier var i olika grad underrepresenterade. H U M A N I S T E N MÅNGFALD, MONOKULTUR,UNIVERSALISM, IDENTITETSPOLITIK Jag utgår från en figur som har två axlar och visar fyra begrepp, nämligen det ideologiska motsatsparet ”identitetspolitik” och ”universalism” på den vågräta axeln och de beskrivande begreppen ”mångfald” och ”monokultur” på den lodräta axeln. Figuren bildar också fyra kvadranter som är numrerade I–IV. De fyra olika begreppen i figuren vill jag definiera så här: Kristdemokraterna hade – inte överraskande – ett minimalt stöd bland medlemmarna, men också Sverigedemokraterna hade lågt stöd: 2010 sade sig 1,6 % vara sympatisörer till SD och 2013 var siffran 2,8 %. Det kan jämföras med SD:s resultat i riksdagsvalen, 5,7 % (2010) respektive 12,9 % (2014). Det är välkänt att SD sedan dess har gått framåt i opinionsmätningarna; i augusti 2015 visade Sifos väljarbarometer ett stöd på 17,8 % för SD. Vi vet i dagsläget inte om stödet bland Humanisternas medlemmar har ökat eller inte. Den här artikeln syftar inte till att förklara SD:s framgångar i opinionen. Däremot är den ett försök att visa att det är logiskt att sympatier för SD är underrepresenterade i Humanisterna. Sekulärhumanistiska värderingar om ett pluralistiskt samhälle är inte förenliga med sverigedemokratiska idéer om motsatsen. Mångfald syftar på ett samhälle där medlemmarna kommer från mer än en kulturell bakgrund – alltså det samhälle vi faktiskt lever i. Man kan också kalla det här samhället för mångkulturellt, men risken finns då att man förväxlar ordet med mångkulturalism som en normativ ideologi (se nedan). Monokultur är motsatsen till mångfald, alltså ett samhälle där det eftersträvas likriktning i fråga om normer och värderingar. I ett sådant samhälle har invandrare – om de över huvud taget finns – assimilerats till den rådande kulturen. Universalism syftar på en ideologi där frågor om rättigheter och friheter ska avgöras med principer som kan antas vara giltiga för alla människor, oberoende av kulturell hemvist. De mänskliga rättigheterna – som de beskrivs i FN-deklarationen – kan tänkas utgöra sådana principer. Universalism leder inte till ett monokulturellt samhälle eftersom det finns utrymme för ett brett spektrum av kulturyttringar utöver de gemensamma moraliska principerna. (Det är dock ingen självklarhet vilka principer som ska anses vara universella, men den diskussionen faller utanför ramen för det här inlägget.) Identitetspolitik syftar på tankesättet att politiska åtgärder aktivt bör användas för att bevara olika gruppers kulturella särart. Det här kallas ofta mångkulturalism eller multikulturalism, men kan då lätt blandas ihop med mångkultur i betydelsen ett pluralistiskt samhälle (som i mångfald). Enligt det identitetspolitiska tänkandet räcker det inte med universella mänskliga rättigheter, utan minoritetsgrupper bör skyddas av särskilda grupprättigheter. I sin mest utpräglade form leder det här till att man eftersträvar särlagstiftning för enskilda grupper i samhället. HUMANISMEN SOM KOSMOPOLITISM I figuren har vi alltså fyra kvadranter som representerar olika åsiktskombinationer. I vilken ruta ska vi pla- 7 H U M A N I S T E N cera den sekulära humanismen? Det som enligt min mening hör till Humanisternas grundvärderingar, bejakandet av både universalism och ett pluralistiskt samhälle, gör att vi hamnar i den övre högra kvadranten (ruta I). De värderingar som hamnar i den här rutan kan kallas för kosmopolitism eller, med andra ord, bejakandet av ett samhälle där kulturer inte längre är avgränsade och homogena. I stället ger samhället utrymme för individuell frihet. Kosmopolitism står i kontrast till fundamentalism och nationalism. Filosofen Kwame Anthony Appiah menar att kosmopolitism är ”universalism med skillnader” och (med syfte på fundamentalism) att ”universalism utan tolerans lätt leder till mord”. Andra kombinationer av värderingar representeras av rutorna II, III och IV. Ruta II står också för bejakande av ett mångkulturellt samhälle, men i kombination med att identitets¬politik ska vara ett medel att bevara de olika kulturernas särart. Även om den här hållningen har det goda syftet att skydda utsatta grupper, kan den kritiseras av flera anledningar. Framför allt menar kritikerna (där även humanister ingår) att identitetspolitik befäster olikheter i samhället och permanentar segregation. I stället för ett kulturblandat samhälle får vi en blandning av separata och parallella monokulturer. I ett sådant ”tribaliserat” samhälle reduceras individer till bärare av gruppidentiteter som kopplas till moraliska rättigheter och skyldigheter. Människors beteende kommer att bestämmas av att de är delar av ett kollektiv. 8 Bristen på universalism leder också till kulturrelativism, där alla moraliska värderingar förtjänar samma erkännande, oavsett vilket innehåll de bär på. KULTURKONSERVATISM OCH ASSIMILERING I de nedre kvadranterna hittar vi i stället åsikter om att det mångkulturella samhället bör motarbetas. Vad gäller ruta III, ser den ut att representera åsikten att identitetspolitik skulle kunna användas för att göra den nationella kulturen mer likriktad. Här kan man möjligen placera Kristdemokraternas kulturkonservativa hållning, till exempel deras förslag att införa särskild lagstiftning för hedersbrott. (Även Humanisterna vill motarbeta hedersrelaterade brott, men vi menar att detta måste ske genom att arbeta för universella mänskliga rättigheter, inte genom särlagstiftning.) Den grundvärdering som hamnar i ruta IV, slutligen, är åsikten att en majoritetskultur (i vårt fall den svenska) bör vara den enda accepterade i samhället och att övriga kulturer bör assimileras till denna. Den här typen av värderingar är långt ifrån dem jag menar är humanistiska. Ändå har det hänt att debattörer har försökt att koppla Humanisterna till sådana åsikter. Skräckexemplet på en sådan sammankoppling är Elisabeth Gerles bok ”Farlig förenkling” från 2010. Gerle är präst och etikforskare vid Svenska kyrkans forskningsenhet. Samtidigt som hon säger sig varna för förenklingar, bygger hennes argument på grova missförstånd om Humanisterna. Gerle menar bland annat att ”dragningen till det enkla och dogmatiska tycks finnas hos både SD och Humanisterna”. Hon säger också att ”Huma- nisterna ser religion som roten till allt ont och vill därför bli av med all religion” och vidare att om Humanisternas idéer blev genomförda skulle det ”återupprätta ett enhetssamhälle”. De här påståendena är felaktiga. Humanisterna eftersträvar inte ett enhetssamhälle utan, som bekant, ett sekulärt samhälle som inte favoriserar eller diskriminerar någon form av tro. Människor som har en religiös tro ska ha full frihet i den personliga sfären, men tron får inte kränka andra människors rättigheter. Religiösa föreställningar ska inte genomsyra lagstiftning och normer. EN ESSENTIALISTISK MÄNNISKOSYN Det finns alltså grundläggande skillnader mellan sekulärhumanistiska värderingar och de ”monokulturalistiska” åsikter som representeras av rutorna III och IV i figuren. Var kan man då placera in Sverigedemokraternas syn på det mångkulturella samhället? Svaret kanske är uppenbart, men SD:s officiella uppfattningar kan man hitta till exempel genom att studera deras principprogram. Enligt detta finns det ”en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser”. Med utgångspunkt i denna syn på den mänskliga naturen, blir politikens vikti¬gaste uppgifter att ”försöka skapa, stödja och upprätthålla normer, moral, lagar, sedvänjor, miljöer, beteenden, traditioner och gemenskaper som hjälper individen att bejaka de goda och konstruktiva sidorna inom sig själv”. Enligt SD:s tolkning är begreppet mångkulturalism synonymt med H U M A N I S T E N den politiska idén om att ett samhälle bör ”sakna en överordnad majoritetskultur”. Därför bör mångkulturalism motarbetas. När det gäller den svenska nationen definieras den ”i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur”. I religionsfrågor menar SD att ”Den svenska staten kan och bör inte vara religiöst neutral. Sverige har varit ett kristet land i över tusen år. Kristendomen är intimt sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten.” Av de här citaten ur SD:s principprogram kan vi dra slutsatsen att partiet står för en essentialistisk människosyn. Detta innebär antagandet att alla inom en viss grupp eller kultur är tillräckligt lika för att behandlas efter gruppidentitet och utan hänsyn till individuella egenskaper. Med en sådan människosyn kan etnicitet och kultur inte separeras eller förändras. För det andra står partiet för en monokulturalistisk samhällssyn. Samhällsgemenskapen gäller bara infödda svenskar och för dem som assimilerats in i svensk kultur. För det tredje står SD för en kristen, icke-sekulär, religionsuppfattning. Det är väl uppenbart att Humanisterna inte står för något av detta. Som vi redan konstaterat står humanismen för motsatsen, nämligen en icke-essentialistisk människosyn, liksom en sekulär och pluralistisk samhällssyn. KRISTENDOMEN OCN NATIONEN De som vill se ett samhälle på kristen värdegrund har fördel av att ge ordet ”kristendom” en så bred definition som möjligt, så att det står för en kulturell identifikation och inte bara en tro. David Thurfjell belyser den här språkliga frågan på ett intressant sätt i sin bok ”Det gudlösa folket”. Thurfjell menar att ”Innan sekulariseringen blev en del av många svenskars självbild stod detta med att vara en kristen för mycket mer än en samling ceremonier och dogmatiska försanthållanden. Kristendomen stod för tron och kyrkan men också för det goda, hederliga, renliga och förnuftiga i allmänhet.”. Oavsett sanningshalten i detta, finns det därför ett intresse i vissa kretsar av att ”återuppväcka en kristen identitet som inte baseras på trossatser utan just på nationell sammanhållning.” Thurfjell menar att Svenska kyrkans framhållande av sin folkkyrkokaraktär är ett exempel på detta, ”men Sverigedemokraternas riks- och kyrkopolitiska framgångar är kanske ändå det tydligaste exemplet.” Enligt Thurfjells tolkning skulle alltså en del av SD:s framgångar kunna förklaras av en retorik där de kopplar samman en svensk och kris- ten identitet med egenskaper som är allmänt goda och moraliska. Med det här ”presekulära” språkbruket skulle den som är uppvuxen i – eller assimilerad till – svensk kultur bli ”tvångsansluten” till kristendomen, oavsett trosuppfattning. Som sekulär humanist måste man betacka sig för ett sådant tankesätt. DAGS ATT BLI TYDLIGARE Det här debattinlägget kan sammanfattas med att vi inom Humanisterna behöver bli ännu tydligare med våra grundvärderingar, både internt och externt. När vi kritiserar kulturrelativism och identitetspolitik, måste det vara tydligt att detta inte är detsamma som att vara emot mångfald, yttrandefrihet och religionsfrihet. Tvärtom finns det utrymme för en mängd olika åsikter och kulturyttringar i ett kosmopolitiskt samhälle där man har en gemensam lagstiftning och gemensam grundsyn på mänskliga rättigheter. Det är också självklart att ett sådant samhälle inte kan vara främlingsfientligt. Våra meningsmotståndare – oavsett om de är religiösa fundamentalister eller kulturrelativister – ska inte kunna missförstå oss på de här punkterna eller anklaga oss för att fiska i grumliga vatten. Kwame Anthony Appiah: Cosmopolitanism. Ethics in a world of strangers. New York: W.W. Norton, 2006. Per Bauhn & Dilsa Demirbag-Sten: Till frihetens försvar. En kritik av den normativa multikulturalismen. Norstedts, 2010. Eduardo Grutzky & Lars Åberg: Heder och samvete. En bok om hederskultur i Sverige. Fri Tanke, 2013 (Sida 32). Ebba Busch Thor: ”Inför särskild lagstiftning för hedersrelaterade brott”: Dagens Nyheter, 2015-09-10. Elisabeth Gerle: Farlig förenkling. Om religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna. Bokförlaget Nya Doxa, 2010 (Se särskilt inledningen och kapitel 3). Sverigedemokraternas principprogram 2011. Version 2.0 – 2014-02-24. David Thurfjell: Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen. Molin & Sorgenfrei Förlag, 2015 (Se t.ex. sidorna 39, 72 och 257) Christer Sturmark: Humanisterna in i framtiden. Humanistinfo nr. 2 2013 (Sida 19). 9 Blodsmak korrumperar H U M A N I S T E N - om dödsstraffet i Japan HANS KARLSSON 和 Jag måste vara en av de få svenskar som har skakat galler i Japan. Egentligen var det en ganska komisk händelse. Ändå knyter den mig samman på något underligt vis, invändigt, med en av de svartaste sidorna av Japan, ett land där jag levt i 25 år. I all sin futtighet väcker den här episoden min vrede och frustration gentemot den japanska statsapparaten. För jag måste leva med tanken på att jag varje år betalar skatt till en regim, som både i det lilla och det stora är av det mest totalitära slag. Låt mig förklara. Det hände sig för ett par år sedan att jag en sen natt fick för mig att ringa till en kvinnlig bekant. Jag hade varit på en krogrunda i Kanda, en stadsdel i Tokyo, och timmen var sen. Jag insåg snabbt att det var för mycket oväsen på gatan runt omkring, och tog skydd i entrén till ett bostadshus som stod öppen mot gatan. Samtalet blev långt. När vi äntligen lagt på fann jag utgången spärrad av ett kraftigt stålgaller. Ett par fåfänga ruskningar bekräftade hur obönhörligt ståndaktigt gallret var. Jag satt – 10 eller snarare stod – bakom galler. Efter otaliga mer eller mindre kreativa försök att ta mig ut insåg jag att jag måste ringa polisen. Sent omsider kom en patrullbil rullande in på gågatan utanför och en ung konstapel klev ur. Han vandrade fram till gallret och blängde på mig med uppenbar misstänksamhet. – Och vad gör du därinne då, om man får fråga? Vänta nu, jag var inlåst och hade själv ringt efter polisen! Jag hade inte väntat mig annat än en snabb och vänlig räddningsoperation. Nu var jag helt plötsligt misstänkt. Konstapeln lyssnade otåligt på min historia, och jag förklarade att jag inte hade märkt någon varning för att gallret skulle stängas. Tydligen signalerar en röst automatiskt att gallret är på väg ned, vid ett givet klockslag varje kväll. Konstapeln började förhöra mig på japanska, och använde några juridiska fackord som jag inte var bekant med. Han ringde så in en rapport till stationen – jag hörde hela samtalet – och modifierade storyn till att jag inte begripit vad som hänt på grund av att ”jag inte klarade språket”. Genast var positionerna klara: det var fastighetsägaren och polisen mot mig. Dåliga odds. Konstapelns attityd och sätt att tala var smockfulla av arrogans. Jag insåg nu vad man menar med uttrycket ”Skyldig tills motsatsen kan bevisas”. Detta är – enligt många kritiker – andemeningen i japanskt polisarbete, och i hela rättsväsendet. Japan kan stoltsera med ett osannolikt antal arresteringar som leder till en bekännelse och fällande dom (99 procent). Det var bara den insikten som hindrade mig från att göra ett verbalt utfall mot konstapeln. Jag såg mig själv naken på ett betonggolv, med ett rör i analen, och ett nummer som nytt tilltalsnamn – jag hade hört ryktena. BÖRJAN PÅ EN MARDRÖM Vad som egentligen försiggår i förhörsrummen på Japans polisstationer kan ingen bevisa. Men vi vet att för vissa är det bara början på en mardröm. Ynkliga lilla jag kände mig trampad på av en arrogant byling. H U M A N I S T E N Hakamada Iwao, 78, tillbringade år- tionden i förnedring och dödsfruktan insugen i samma maskineri. 48 år i japansk dödscell. Vad det innebär kan varken du eller jag föreställa oss. Hakamada var liksom jag skyldig tills han kunde bevisa motsatsen. Mitt ”bevis” var ett visitkort med namnet på ett fint universitet på vilket jag jobbade. Där slutade den utredningen. Hakamada hade inga motbevis mot de anklagelser som lades fram mot honom av åklagarna efter den bekännelse han tvingats avlägga. Denna kom efter nästan en månad av förhör, upp till 16 timmar isträck, utan advokat, vatten eller toalettbesök, och enligt hans egna uppgifter under ett regn av sparkar och klubbslag. Det är väl det som fortfarande får mig att hysa agg mot min arroganta konstapel. Jag vet vad hans kompisar sysslar med. Fälld för mord hamnade Hakamada idödscellen, där han inväntade bödlarna i nästan ett halvt århundrade. Han är visst rekordhållare i Guinness rekordbok. I Japan får man ingen förvarning om när straffet kommer att verkställas. Alltså vaknade han varje morgon i ovisshet om det var dags för galgen just den dagen. Hur ofta måste han inte ha grubblat över vad som skulle hända då. Hemlighetsmakeriet kring avrättningarna i Japan är stort, men vi har ett visst hum omförloppet. Vid ett tillfälle sändes en bandinspelning av en avrättning i radio. Mitt bestående intryck var kören av buddhistiska präster, som brölade på sitt karakteristiska sätt medan de följde offret till galgen. Det finns flera metoder för att knyta snaran kring offrets hals (ja, vi talar om människooffer här) – det är inte helt enkelt att få till knopen rätt, och det finns flera stilar och traditioner på området. Utgången är alltså inte garanterad. Man måste också beräkna fallets längd utifrån offrets kroppsvikt. Vid ”det långa fallet”, som den metod kallas som används av de flesta länder, slits huvudet av om offret faller för långt. Det försöker man undvika. Kan det vara städräkningen man oroar sig för? Ett för kort fall kan ofta leda till en lång dödskamp. Statistik har framkommit från justitiedepartementet i Japan från 1940- och 1950-talen. Hängningarna tog i genomsnitt 14 minuter efter att falluckan öppnats till dödsögonblicket, och som längst 21 minuter. Variationen beror enligt docent Nagata Kenji, en expert på området vid Kansai universitet, på att man inte lagt repet korrekt kring offrets hals. ”Jag tror samma förhållande kan gälla i dag,” sa han i en artikel i Japan Times 2012. Det måste vara därför man har tre bödlar vid en hängning i Japan. Tre knappar kopplade till falluckan, men bara en som fungerar. Man måste ju tänka på förrättarnas mentala hälsa också. Traditionellt är det de kastlösa i Japan – de så kallade eta (ett tabuord) – som sköter jobbet. Möjligtvis vidmakthåller man också denna tradition. Ytterligare en buffert, i så fall, mellan de ansvariga och själva hantverket. Men av de över 80 procent som stö- der dödsstraffet i Japan är det få som känner till detaljerna. Och medan Japan Times förutspådde att statistiken från justitiedepartementet skulle leda till debatt kring den ohyggligt långsamma döden i gal- grepet och grymheten i hela apparaten runtomkring, har den debatten uteblivit. BREV VITTNAR OM HANS FRUKTAN Jag vet inte hur mycket Hakamada kände till om praktikaliteterna kring det väntande straffet. Interner i dödscell får inte kommunicera med andra fångar, besök kan hållas så korta som fem minuter. Men det här brevet, skickat till en äldre bror den 26 januari 1973, vittnar om hans fruktan: ”Jag är falskt anklagad och dömd till döden. Varje dag måste jag uthärda en sorg som går genom märg och ben. Ibland griper en enorm kyla tag i mig och hotar att överväldiga mig. Det är min ångest för galgen, för [falluckan som öppnas] – ett ögonblick jag inte ens kan föreställa mig vad det innebär. I de stunderna blir min kropp som ett vittrande träd i vintern, och hela mitt jag uppsluts av [min ångest]. Det är en ångest så djup att den övergår det jag kan förnimma med mina fem sinnen. Men jag ska övervinna det här! Jag är ingen vekling som kastar ägg mot klippan.” Några år senare hade Hakamada brutits ned. Det framgick klart av ett citat i en artikel i The Guardian den 10 september 2009. Då Hakamada tillfrågades om han visste vad dödsstraffet innebar svarade han: ”Visdomen dör aldrig… Det finns många damer här i världen, många djur. Alla lever de och känner någonting. Elefanter, drakar. Jag kommer aldrig att dö… Jag kommer inte att dö.” Enligt en bedömning av en psykiatriker citerad i The Guardian led Hamada nu av ”anstaltspsykos”. 11 H U M A N I S T E N I en kommentar om fallet sa en av Hakamadas advokater, Ogawa Hideyo, att ”det här är ett typiskt fall där man fäller en man med falska anklagelser därför att rätten litar på utredarna och påatt den bekännelse de fått fram under förhören överensstämmer med verkligheten.” Många källor instämmer med Ogawa. Under rubriken ”7 brutala realiteter angående arrestering i Japan” skriver bloggaren Gajinass, som uppger sig tala utifrån egen erfarenhet: ”Att bli arresterad [i Japan] skiljer sig inte speciellt mycket från att tillfångatas av fienden i krig. Vad jag menar med det är att i den stund du arresteras är det kört för dig.” Man talar i Japan om bekännelsen som ”Bevisens konung”. En anledning kan ironiskt nog vara att polisen har för få rättigheter, säger en före detta poliskommissarie, Kobayashi Yoshiki, i artikeln ”Japan crime: Why do innocent people confess?”, publicerad av BBC World Service den 2 januari 2013). Polisen kan till exempel inte avlyssna en misstänkt person. Desto större energi måste alltså läggas på förhör och bekännelse. 12 Bloggaren Gajinass, en utlänning som lever i Japan, skriver om sina egna erfarenheter av att pressas på en bekännelse: ”Om du arresteras i Japan betraktas du redan av polis och åklagare, ja, till och med av allmänheten, som skyldig. Förklarar du dig oskyldig vid en arrestering kan du räkna med att genast få hårdare behandling. Allt som händer från det ögonblick du träffar polisen och fram till rättegången iscensätts för att garantera att staten vinner och du förlorar. Förhören börjar troligen redan medan du sitter i polisbilen och fortsätter i något trångt rum på stationen. Så börjar man om igen efter att du fått en frukost bestående av lite kallt ris och ett kokt ägg. Räkna med fortsatt utdragna förhör och både psykiska och fysiska övergrepp. En vanlig taktik är att förhörsledaren skakar dig i kragen och skriker dig i ansiktet. Du får inga märken på kroppen, men det fungerar utmärkt som chockterapi.” EN FRI MAN EFTER 48 ÅR Efter 48 år och en rad avslagna överklaganden är Hakamada i dag en fri man. Det visade sig att de så kallade ”bevisen” som lagts fram mot honom med stor sannolikhet var fabricerade av polisen. De blodstänkta pyjamasbyxor han påstods ha haft på sig visade sig till exempel vara försmå. En av hans tre domare har ångrat sig och upprepade gånger försökt framföra en ursäkt, men inte fått tillstånd. Han var den yngste av de tre och därmed tvungen att underteckna domslutet. Feghet och rädsla för att ta ansvar löper som en röd tråd genom hela den japanska avrättningsapparaten. Det kan tyckas att man borde ha kunnat se hålen i en så bristfällig bevisföring lite tidigare. Men här ligger pudelns kärna vad gäller dödsstraffet, och auktoriteter överlag, i Japan. Ett beslut fattat av en H U M A N I S T E N hög instans, som en domstol, går sällan eller aldrig att upphäva oberoende av vilka fakta som senare framkommer. I Japan ifrågasätter man inte auktoriteter. Dessutom är dödsstraffet som sagt populärt. Och mediedrevet är alltid framme och hänger ut misstänkta med namn och foton innan rättegången ens har börjat. Skyldig innan motsatsen bevisats. Vad ska man säga? Japan tycks vara landet som njuter av att ha ett bastant strypgrepp på sig självt. Inte ens alla dödsdömda har några invändningar. Takuma Mamoru gick en dag år 2001 ut och mördade åtta barn och skadade femton vid en lågstadieskola i Osaka. Tillfrågad om orsaken kom svaret: ”Jag var less på allt. Jag har försökt ta livet av mig flera gånger, men kunde inte. Så jag ville bli arresterad och avrättad.” Takumas rättegång blev fullkomligt kaotisk. Han kom in visslande, från början fast inställd på att visa sitt förakt för domarna, åhörarna och själva rättegången, som han såg som en parodi. Men han framförde också sin tacksamhet över den dom han visste att han skulle få och som han hade hoppats på: ”Något jag vill säga innan proceduren börjar? Visst! Ja, vi vet ju alla hur det här ska sluta, men tack i alla fall för att jag får bli avrättad, herr domare! Jag är jävligt rörd! Jag ville ju dö så fort som möjligt och nu kommer ni till min hjälp på det här viset! Äntligen får jag dö! Vilken lättnad!” Nu uppstod tumult i rättssalen. Åhörarna var utom sig. ”Dö, Takuma, din djävul!”, ropade de i mun på varandra. Det var kaos, och det vill inte ta slut. Takuma ropade till åhörarna: ”Och ni, era svin, kan hålla käft! Det är jag som är vinnaren här! Och till ungjävlarna jag dödade vill jag bara säga: Ni blev den hjälp jag måste ha för att ta mitt eget liv! Tack vare de där åtta ungjävlarna som dog får jag själv dö, jag är bara så tacksam! Tack för att ni dog! Men det hade nog räckt med tre för att få dödsstraff. De övriga fem bjuder jag på!” Takuma Mamoru fick sin önskan uppfylld den 14 september 2004, i en galge i Osaka. Dödsstraffet, som vissa hävdar är avskräckande, hånflinade sina anhängare i ansiktet. DEN TOTALITÄRA STATEN Den oskyldigt dömde Hakamadas öde är ett argument mot dödsstraffet, liksom den inhumana avrättningsmetoden i Japan. Frågetecknen kring avskräckningseffekten hopas med fall som Takumas. Det finns dock ett än starkare, obestridligt argument mot den här motbjudande traditionen – och nu återkommer jag äntligen till min egen arrogante polis. Det starkaste argumentet är att dödsstraffet är ett uttryck för den totalitära staten och dess relation till individen. I den totalitära staten äger staten ditt liv, att göra med det som den behagar. Den attityden förenar den lille konstapeln på gatan i Tokyo, som i efterhand formulerar händelseförloppet vid en liten obetydlig incident efter eget godtycke, med domarna som tar åklagarsidans version för given och sänder dig till galgen. I den totalitära staten kan Domaren eller Kungen eller Kyrkan eller den lille Konstapeln hävda den gudomliga rätten att alltid kunna trampa på dig – till döds om så behövs. Den yttersta bekräftelsen på den rätten är dödsstraffet. Det var det argumentet som Robert Badinter, då justitieminister i Frankrike, förde fram då han satte stopp för giljotinen 1989. Christoffer Hitchens, den framlidne journalisten, förde också fram argumentet då han i en paneldebatt med The National Review 1997 tog upp Japan som ett exempel på dödsstraffets – och totalitarismens – vidrighet: ”Staten kan beordra dig att riskera ditt eget liv, att gå ut i krig, ja till och med att ta liv, men den får aldrig ges rätten att beordra dig att dö. Vi (dödsstraffsmotståndare) ser med fascination [och vämjelse] de stater som beordrar sina medborgare att dö, som kamikaze, myntets baksida av (den japanska) kejsarkulten. Vi inser vilken moralisk och historisk kloak av anfadersdyrkan och hierarki den här motbjudande apparaten har flutit upp ur. Och vi vägrar godta detta groteska system av förtryck och det opportunistiska sätt på vilket det utövas [än idag]. Det är detta (totalitära förtryck) som dödsstraffet representerar.” Om individens eget liv ägs av de sty- rande har vi en totalitär stat – en stat som alltid får det absolut sista ordet. Och det är den fetischen som ryttarna på de höga hästarna i Japan, Kina, Iran, Nordkorea och ett antal konservativa stater i USA vägrar att släppa. Makt korrumperar – och blodsmak ännu mer. Hans Karlsson är skribent och översättare baserad i Japan sedan 1989. Han har just gett ut en översättning av ”Dödens kyss”, en novell om de von Sydowska morden, publicerad i Japan 1936 (https://webflow.com/design/dodens-kyss). Läs mer på http://the-strange-path.webflow.io/]. 13 H U M A N I S T E N 14 Inrikesminister Anders Ygeman och justitieminister Morgan Johansson kom till Bellmansalen. H U M A N I S T E N Tal vid riksmötets öppnande i september Hej och välkomna till denna sekulära högtid i samband med riksmötets öppnande! Jag heter Christer Sturmark och är ordförande för den sekulära livsåskådningsorganisationen Huma- nisterna. Det är fjärde gången Humanisterna bjuder in till denna samling, så nu är det en flerårig tradition! Vi befinner oss i anrika Bellmanssa- longen, där också Svenska Akade- mien träffas för middagssamvaro från tid till annan. Innan vi börjar vill jag meddela den goda nyheten att riksdagens kansli meddelat att vi från och med nästa år kommer att ligga med i det inbjudningsbrev som riksdagskansliet skickar ut inför denna dag, så förhoppningsvis är det ännu fler som vågar sig hit då! Vi är förstås glada att se att i år är även regeringen representerad på denna sekulära samling, som nu verkligen börjar kännas som en tradition. I dessa tider av akuta flyktingsitua- tioner är det lätt att överväldigas av sorg och medlidande med de människor som tvingas fly för sina liv. Vi har dock valt att i dag uppmärksamma ett annat lidande, som pågått mycket länge och i stort sett i det tysta, nämligen situationen för mödrar och nyfödda barn runt om i världen som på grund av religion, kultur och värderingar orsakas ett helt onödigt lidande. För att tala om det har vi bjudit in professor Staffan Bergström från Karolinska Institutet för att hålla årets anförande vid vår sekulära samling i samband med riksdagens öppnande. Det är en ganska mörk bild han tecknar, men det finns ändå ljus och hopp. Christer Sturmark Professor Staffan Bergström talade. 15 H U M A N I S T E N Bor Gud också Två brev till Sveriges biskopar FÖRSTA BREVET: Till Martin Lönnebo, Efter att ha lyssnat till Dig i helgmålsringningen den 20 juli inställde sig många frågor, säkert hos många fler än hos mig. Ämnet är stort och jag försöker fatta mig kort. I det långa och så ofta citerade textavsnittet – nu också av Dig – ”O, vilket djup av rikedom” finns också ”av honom, genom honom och till honom är ju allt till”. Du lägger till: ”Allting, det betyder allting, Gud är alltid nära.” Ungefär så brukar det också låta i predikstolarna, detta även i en tid när vi i olika medier dagligen översköljs mer än någonsin av namnlöst omfattande lidande och ondska. Så vad avser Du, har också ondskan sitt ursprung i den gud Du vill beskriva som – förmodar jag – kärlekens urkälla? Du beklagade Dig i Din framställning över att vi i Europa alltmer tar avstånd från bibelns gud. I större delen av Europa är dock tanken fri, och idén i gamla judiska skrifter om en moraliskt verksam gud, som också kristendomen i västerlandet under så många hundra år har böjt sig under, framstår som alltmer absurd, eller rättare cynisk, i ljuset av denne guds obarmhärtiga tystnad. Men denna Guds tystnad brottas ni aldrig med i predikstolarna. Vågade ni göra det, skulle detta kanske något kunna hejda kyrkornas borttynande i det upplysta samhället. Om ni vågade ta den lilla människans parti och – för att tala med ”skriften” – ropa ur djupen. Om det finns tro stor nog som ett senapskorn. Men jag upprepar mig gärna. Finns Din gud också i den delen av skapelsen som genom ödeläggande jordbävningar och tsunamikatastrofer alltid skördat otaliga människors liv? Finns Din gud också såväl i IS-krigarens mördande fanatism som i offrens tragedier, finns han också på båda sidor i den ändlösa och bottenlöst tragiska Israel-Palestina-konflikten? ”Allting, det betyder allting, Gud är alltid nära”. Är han? I all korthet och med vänliga hälsningar, Jan Lennart Höglund, Upplands Väsby 16 H U M A N I S T E N i det onda? Av JAN LENNART HÖGLUND ANDRA BREVET: Till landets biskopar, För några veckor sedan lyssnade jag med stigande förvåning på en betraktelse av biskop Martin Lönnebo under en helgmålsringning. Det fick mig att sända honom ett brev med några kommentarer och frågor, detta utan att få någon respons. Jag har sedan fått den – möjligen lustiga – idén att sända mitt brev till Lönnebo till hans nuvarande kolleger. Som utomstående känner jag inte till debattklimatet i kyrkliga sammanhang, om det över huvud taget finns något behov av samtal utan skyddsnät i svåra trosfrågor nedanför predikstolen, där ju den predikande formulerar både frågorna och svaren. Men ändå: biskop Lönnebos betraktelse väcker många frågor, också för tron obehagliga. Om ondskan och lidandet har kristen tro en för lärjungen lättfångad förklaring; allt är människans eget fel. För alltid hemfallen åt sitt syndande återstår för henne inget annat än Guds nåd. I sig själv har hon aldrig något att komma med. Här nickar den kyrko-vane stillsamt bifall. För den kyrk-ovane får frågan långt större och djupare innebörd: var kommer då ondskan ifrån? Om allt skapande flödar ur Guds händer måste ju också ”synden” och ondskan vara en del av detta. För varför fanns det – bildligt eller bokstavligt – en listig orm och ett förbjudet träd i lustgården, skapade av en ”älskande” gud? Om naturen, planetens fysiska villkor, vi vet ju att de är lika destruktiva som uppbyggliga, lika utplånande som livgivande. Om detta står det (förstås) inte en rad i våra gudsprisande vackra sommarpsalmer. Om de stora katastroferna, där ibland hundratusentals människor går under, har trons budbärare ingenting alls att säga. Man ber i predikstolarna att Gud ska ”förbarma sig” över både offren och de efterlevande. Förbarma sig, hur då? Någon dag efter den stora tsunamikatastrofen försäkrade en skakad KG Hammar att detta inte var Guds verk. Men, jo, det var det nog. Eller finns det för den troende en annan skapelse än den bibeln beskriver, där den judiskt-kristne guden är allt skapats upphov och uppehållare? Så Martin Lönnebo hade nog i sin betraktelse mer rätt än han anade. Finns hans gud i någon fysiskt drabbande verklighet, måste ju denne finnas över allt i skapelsen. Eller, någon? För övrigt var det nog olyckligt för kyrkan att ärkebiskop Jackelén vid sitt tillträde försökte lansera sitt, man får nog säga för den drabbade lilla människan hjärtlösa, valspråk ”Gud är större.” Gud skulle vara större (vad det nu betyder) än allt det mörka, allt det onda? Men det är klart, har man tagit med sig detta i båten kan man sitta där lugnt och fint utan större bestyr. I all korthet och med vänliga hälsningar, Jan Lennart Höglund, Upplands Väsby 17 Gud är en tankekonstruktion och förklaringen biologisk V arför tror de religiösa trots att belägg saknas? Varifrån kommer den lycka och salighet de upplever när de tillsammans besjunger och lovprisar sin gud? Dessa starka känslor uppfattar de som guds närvaro och ett bevis för guds existens. Det sannolika svaret är att gudar skapas i människohjärnan som en följd av hennes genetiska uppsättning. En genetisk drivkraft visar henne vägen att uppfinna gudar och den utgår från de gener som predisponerar henne till att leva i grupp – vi är flockdjur med ledare. Driften att söka och finna en ledare (”ledardriften”) är en drift som fungerar som andra drifter. När ledardriften 18 H U M A N I S T E N Av BO S BERGSTRÖM tillfredsställs mår vi bra i och med att lyckohormoner frisätts. Den funne ledaren kan vara verk- lig eller inbillad (placeboeffekt). När troende tillsammans i grupp besjunger och lovprisar sin osynlige, gode och allsmäktige ledare (gud) inträder en närmast optimal tillfredsställelse av denna ledardrift. De blir ”saliga” av det starka påslaget av lyckohormoner och de väljer att uppfatta salighetskänslan som guds närvaro. Ovidkommande är då att vetenskap och förnuft talar för att gudar är lika sannolika som skogstomtar. Det räcker att tro på och lovprisa ”gud” för att känna sig salig. Placeboeffekten är stor. Finns det tecken på att något annat djur har ”gudar”? Ja, och på mycket nära håll – hunden. Den är också ett flockdjur med ledare och beter sig i flera avseenden som en djupt troende människa. Den kännetecknas av extrem trofasthet gentemot sin husse/matte som den försvarar intill döden, och detta även om den regelbundet bestraffas både fysiskt som psykiskt. Den både älskar och fruktar sin ägare. Trofastheten hos en hund är som om husse och matte vore gudar. Oavsett vad den utsätts för dyrkar den sin husse/matte. Gudar finns i människors hjärnor och förklaringen är biologisk. Gudsdyrkan i grupp är ett suveränt sätt att pressa ut mycket lust/lycka/lugn ur ledardriften och är därför starkt vanebildande. H U M A N I S T E N Humanisterna i Berlin: Kan vi ta efter deras sociala verksamhet? Av ULF GUSTAFSSON E n förmiddag i juni besökte jag Wallstraße 61-65 i Berlin. På denna adress har Humanisterna sitt kontor och visiten där var intressant ur flera aspekter. För det första för att ”kontor” är missledande – huvudkontor är mer rättvisande, eftersom de i stort huserar i hela byggnaden med sex våningar. Totalt jobbar där mer än hundra personer för Humanistischer Verband Deutschlands (HVD), inkluderande både den tyska centralorganisationen och dess lokalavdelning i Berlin-Brandenburg. Sedan för det andra för att jag vid besöket fick en guidebok – det var trots allt en semesterresa som var grundorsaken till mitt besök. Guideboken heter ”Det ateistiska Berlin – En humanistisk metropol” och i den kunde jag bland annat läsa att upplysningsfilosofen och svenske friherren Samuel von Pufendorf är begraven i Nicolaikirche, nära Alexanderplatz. Besöket i den före detta kyrkan gladde mig och övriga familjen, som fick skydd från regnet under en stadsvandring. Den intressantaste aspekten av besöket på Wallstraße var dock de tankar visiten väckte. Humanisterna i Berlin bedriver en mycket omfattande social verksamhet och frågan är om också detta är framtiden för Humanisterna i Sverige. HUMANISM I PRAKTIKEN HVD Berlin-Brandenburg verkar i ett geografiskt område med knappt sex miljoner invånare och de har mer än 10 000 medlemmar, vilket är cirka hälften av hela HVD:s medlemsantal. Berlin-Brandenburg har som sagt en stor social verksamhet i form av ”praktisk humanism”, som sköts av 1 200 anställda och ett ungefär lika stort antal volontärer. Verksamheten bland annat av ungdomsaktiviteter, service och samvaro för pensionärer, de driver 23 förskolor med humanistisk inriktning, familjecenter, ett interkulturellt hospice och de planerar för en humanistisk skola. Två omfattande verksamheter är JugendFEIERoch utbildning i humanistisk livskunskap. I Tyskland uppkom under 1800talet alternativ till den traditionella kristna konfirmationen. Dessa Jugendwiehe har under årens lopp funnits i olika former, liberalt kristna, sekulära eller socialistiska, alla med det gemensamma att det varit en festlighet och en invigningsceremoni för ungdomar. Humanisterna i Tyskland kallar sin variant av detta för JugendFEIER. I BerlinBrandenburg är det 6 700 fjortonåringar som deltar i den högtidliga och underhållande ceremonin. Familjen deltar i ceremonin, men dessförinnan aktiveras de flesta ungdomarna i ett förberedelseprogram. Programmet är inte obligatoriskt och har inte fokus på humanism eller livssynsfrågor, utan det är fråga om en rad olika kurser, workshops, läger och seminarier i en uppsjö olika ämnen. Det kan handla om körer, karate, mangateckning, fotografering, stadsvandringar, droginformation, självbestämmande och sexualkunskap. Aktiviteterna pågår under ett halvår och under terminen 2014-2015 genomfördes 92 olika arrangemang. HUMANISTISK LIVSKUNSKAP SOM SKOLÄMNA Humanistisk livskunskap är ett frivilligt ämne utan betyg som erbjuds elever i de flesta skolor och årskurser i Berlin och Brandenburg. Detta är 19 H U M A N I S T E N ett alternativ som eleverna kan välja, i stället för religionsundervisning. Någon obligatorisk religionskunskap finns inte. Totalt är det 60 000 skolelever som väljer det humanistiska alternativet och de läser detta ämne i två timmar per vecka. Grunden för utbildningen är sekulär humanism och eleverna får insikter om natur och samhälle, utvecklas i ansvar, självbestämmande och gemenskap. Andra teman i livskunskapen är frihet, rättigheter och förnuft. Lärarna i humanistisk livskunskap har utbildats under fyra terminer genom ett samarbete med Berlins tekniska universitet, där de läser kurser i filosofi, psykologi, pedagogik och religionskunskap. All denna verksamhet kostat förstås mycket pengar och HVD BerlinBrandenburg omsätter cirka 500 miljoner kronor. Detta är möjligt 20 genom omfattande bidrag till verksamheten från delstaten. Det allmänna har valt att finansiera utbildning, förskolor och social stödverksamhet som drivs av olika organisationer i stället för att driva detta inom statens verksamhet. Och till skillnad från i Sverige sker ingen särbehandling av religiösa organisationer, utan Humanisterna får verka på lika villkor. HUMANISTISKA FÖRSKOLOR EN MÖJLIGHET Är detta även framtiden i Sverige? I Sverige bedrivs redan en del social verksamhet av religiösa samfund, till exempel sjukhuspräster, och staten ger stöd till detta. Staten har också öppnat upp för alternativa driftformer för äldreboenden, förskolor och skolor. Denna utveckling kan komma att fortsätta. Vi som organisation driver samtidigt på för att jämställas med religiösa organisationer, och kommer att ställas inför frågan om vi ska bedriva allmännyttig verksamhet på samma sätt som Humanisterna i Berlin. Humanistiska förskolor borde redan i dag vara en möjlighet. När denna fråga ska diskuteras finns det mycket lärdom att hämta i vårt södra grannland. Avslutningsvis kan nämnas att min Tysklandsresa inleddes på Världshumanismens dag den 21 juni och sedan i år har elever i Berlin rätt att vara lediga från skolan den dagen för att fira högtiden. Humanismen har verkligen en stark ställning i denna delstat. H U M A N I S T E N Kan Humanisterna bli större – som i Norge? Av MIKAEL GÖRANSSON Vi fick 1951 en religionsfrihetslag som innebar att man fick lämna Svenska kyrkan utan att gå in i något annat trossamfund. Den före detta söndagsskolläraren Per Anders Fogelström utträdde omgående från Kungsholms församling. Göran Hägg skriver i ”Gud i Sverige”: ”Alla födda skulle fortfarande kollektivanslutas om inte föräldrarna aktivt lämnat kyrkan. – Frikyrkorna hade länge krävt att obligatorisk borgerlig vigsel skulle införas. Men den hotade samtidigt statskyrkans roll som myndighet. Därför en taktisk reträtt och man delade med sig lite av makten till frikyrkorna, som också fick full vigselrätt”. I denna veva bildades Förbundet för religionsfrihet med bland andra Per Anders Fogelström, Ture Ner- man och Vilhelm Moberg. De ville verka för sann religionsfrihet, där man bland annat skulle finna värdiga ersättningsformer för de kyrkliga ceremonierna vid dop, konfirmation, vigsel och begravning. De lät sig inspireras av norrmännen, som 1951 bildat Foreningen for borgerlig konfirmation som sedan blev Human-Etisk Forbund 1956. I medlemsorganet Fri tanke skrev man om föredrag som hållits om borgerlig konfirmation och begravning. Ett häfte och en kurs om borgerlig begravning togs fram för att hjälpa till att skapa alternativ för icke religiösa människor. En annan medlem, Per Ahlmark, ville få bort den obligatoriska morgonbönen. Först hotades han med relegering från Södra Latin, men Humanisterna Norge Medlemmar 150 000 Humanistisk konfirmation 20 000 Namngivningsceremonier 4 400 Humanistiska vigslar 1 300 Humanistiska begravningar 1 100 fick sedan stöd av Herbert Tingsten på Dagens Nyheter. När vi fick Råcksta begravningsplats i Vällingby 1964 tyckte borgarrådet Helge Berglund att Per Anders Fogelström borde vara nöjd. Från den 1 maj 2009 är det Fogelströms ord brudpar kan välja vid den borgerliga vigselakten. Redan 1959 tyckte norrmännen att vi borde starta ett human-etiskt förbund även i Sverige. Det dröjde till 1979. Om vi hade kommit i gång strax efter norrmännen och valt en liknande strategi, skulle vi då ha kunnat vara lika stora nu som de är (siffrorna är från 2012)? (De svenska siffrorna är reella, de norska har räknats upp 1,9 gånger för att bli direkt jämförbara med vårt lite folkrikare land.) Humanisterna Sverige 5 000 50 100 115 35 Anmärkning: Till dessa något svårpreciserade siffror borde vi lägga alla icke religiösa ceremonier som vi inspirerar till med hjälp av bland annat ”Den svenska högtidsboken”. Som humanistisk officiant och vigselförrättare genomförde jag själv 119 ceremonier 2012. 21 H U M A N I S T E N Från 10-årig barnbrud till aidssjuk mamma Bristande resurser i Agadir Från Agadir i Marocko kommer nödrop om att kvinnohus och daghem på Oum El Banine och Ahddane blöder ekonomiskt. Det saknas pengar till räkningar och löner sedan flera månader, risken ökar att personalen inte kan stanna längre. För flera av de hjälpta kvinnorna är läget kritiskt. För en av dem var livets start att bli 10-årig barnbrud, nu närmar hon sig livets slut i aids. Pengar till vård saknas. Att hjälpa ensamstående mödrar och deras barn till åtminstone de ringaste av mänskliga rättigheter är ingen lätt uppgift i Marocko. Enligt statliga lagar finns visst skydd, men enligt religion och tradition finns ingenting att hämta. Sedan 2008 har humanister i Sverige stött Mahjouba Edbouches verksamhet i Agadir, där hon trotsat traditioner och fördomar mot ensamstående mödrar. BORTGIFT VID 10 ÅRS ÅLDER Ett exempel är Malika. Hon giftes bort av sin far som 10-åring, till en äldre alkoholist. Hon gick aldrig i skolan, var och är analfabet. Maken såg till att droga sin barnbrud med sprit. Hon fick genom åren genomlida alla tänkbara typer av övervåld och aggressioner. 22 Malika födde tre barn, i hemmet, utan hjälp. Alla dog vid förlossningen. Maken skyllde förlusterna på sin fru. Slutligen övergav han henne. En ensam mamma med förrymd make har små eller inga rättigheter i Marocko. Hon var då åter gravid med mannen. Malika födde ensam en son som överlevde. Men den förrymde maken påstod sig ha minnesförlust, mindes inte ens att de var gifta… Som ensamstående mor försköts hon av familj, släkt och samhälle. Hon ansågs oren och prostituerad. Det blev det inget tryggt liv, varken för henne eller för sonen. Ingen anställer gärna en analfabet, ensam mor dessutom. En sådan utnyttjar man hellre. Sonen växte upp, men flyttade tidigt hemifrån. EN NY LIVSCHANS... Då sonen flyttade, föll Malika i svår depression. Hon blev lätt manipulerad av vem hon än mötte. Sökte efter en ny chans, ett nytt liv, det slutade med en femte graviditet. Av en slump fann hon då Mme Mahjoubas kvinnohus. Hon fick hjälp med förlossning och eftervård. Det blev en söt flicka, Malika var lycklig, en ny livschans. Nu var utmaningen att lära sig läsa, skriva, skaffa utbildning, jobb och bostad. Men då kom besked från provtagningar vid förlossningen. Malika har aids. Nu testas även dottern. Komplikationerna är svåra att omfatta. Man har inga pengar för så svåra medicinska fall, det finns nästan inga pengar alls. Det krävs en plan mot smittspridning, om det inte är för sent. Malika sammanfattar själv sitt liv: "Från barnbrud till AIDS-sjuk! I ett land där få bryr sig. Allt mitt hopp står till Mme Mahjouba." VÄDJAN: HJÄLP TILL! Under det senaste året har väldigt många givare vänt sina donationer till den ökande nöden bland flyktingar, främst från Syrien. Hjälporganisationer har prioriterat om sina stöd. Många kan också tänkas hellre välja hjälpmål där folkvilja och samhälle är mer positiva än i Marocko. Tyvärr betyder det mindre pengar till kvinnohusen och daghemmen i Agadir, vilket i sin tur betyder än större misär för ensamstående mödrar och deras barn. Vi vädjar till ännu fler varma hjärtan: Hjälp kvinnor och barn i Marocko att överleva! Sven Olof Andersson ordförande HumanistHjälpen Läs mer: http://humanisthjalpen.se/hjalpmalMarocko.html H U M A N I S T E N Sitt femte barn fick Malika föda på sjukhus. Omgiven av kunniga läkare och sköterskor tog hon lycklig hand om en söt dotter. Efter en tid kom dock beskedet att Malika har aids. Hon giftes bort bara 10 år gammal och hoppades nu på en andra chans i livet. Mahjouba Edbouche står inför till synes oöverstigliga ekonomiska problem. Samtidigt som behoven av hjälp och vård ökar, sviker flera hjälporganisationer Marocko. De tröttnar i kampen att nå åtminstone de ringaste av mänskliga rättigheter i det starkt konservativa samhället. HJÄLP KVINNOR OCH BARN I MAROCKO ATT ÖVERLEVA! 23 H U M A N I S T E N Satsning på ceremonierna Humanisternas konferens för officianter den 29-30 augusti 2015 Av YVONNE NENANDER text och foto Vid två tillfällen har Humanisterna tagit kongressbeslut på att satsa mer på officiantverksamheten. Nu ska det bli av. Vårt systerförbund i Norge har lovat bidra med resurser. En arbetsgrupp är tillsatt. Bättre marknadsföring, opinionsbildning och årliga konferenser för officianterna står på agendan. Sista helgen i augusti samlades ett 30-tal officianter från hela landet för en tvådagars konferens i Täby norr om Stockholm. Konferensen var den första i sitt slag. Men nu kan det här bli ett årligt evenemang i 24 fortsättningen. - Jättebra! Vi behöver ett forum för att träffas och utbyta erfarenheter, sa Elisebeth Markström. - Utmärkt chans till nätverkande och fortbildning, sa Lennart Bergfeldt. Humanistiska officianter genomför ceremonier vid barnvälkomnanden, vigslar, begravningar och andra livshändelser. Efterfrågan på tjänsterna ökar. Inte minst bland unga föräldrar som ofta vill ordna en familjehögtid när de fått barn. Men det genomgående temat på årets konferens var begravningar. Anders Magnusson, som bedriver kursverksamhet i sorgbearbetning, föreläste om att komma över livstrauman. Bo Forslund, som arbetat med begravningar i ett helt yrkesliv och nu är begravningsombud, redde ut regelverk och missförstånd i branschen. Noomi Liljefors, officiant med ett förflutet som dokumentärfilmare, berättade om dramaturgin i stora begravningar med flera hundra gäster. - Nu hör också människor av sig innan de dör för att anlita mig, sa hon. En av deltagarna visade sig vara mezzisopranenBoel Adler, som till deltaganas glädje bjöd på några klassiska sångnummer. H U M A N I S T E N Varje år avlider omkring 90 000 människor i vårt land. Var tionde får en borgerlig begravning, varav ännu en förhållandevis liten del förrättas av officianter från Humanisterna. Det kanske inte finns någon sådan på orten eller så känner man inte alls till vår officiantverksamhet. - Se till att kommunens begravningsombud lär känna er, uppmanade Bo Forslund, och börja samarbeta med en begravningsbyrå. Det finns alltid behov av duktiga officianter. Viktigast just nu är att ändå Huma- nisterna efter en lång intern diskussion bestämt sig för att stötta sin befintliga officiantverksamhet, som ju är ett slags ”ansikte utåt” för hela organisationen. Ett ambitiöst arbete med detta är på gång, berättade Magnus Timmerby från förbundsstyrelsen. - Humanisterna i Norge har tidigare hjälpt systerorganisationen i Danmark med marknadsföring och utbildning, och nu har de lovat hjälpa oss. Information och marknadsföring kommer att förbättras på hemsidan, i sociala medier och andra kanaler. En ny upplaga av Högtidsboken är under arbete. - Verksamheten ska kvalitetssäkras, bygga på kunskap och långsiktighet. Vi hoppas kunna ha officiantkonferenser varje år framöver. - Både interna nätverk och samarbete med yrkesverksamma humanister i andra länder ska utvecklas. En internationell studie ska jämföra lagar, tradition och praxis i olika länder. En orsak till att humanisterna i Norge är så framgångsrika är att Human-Etisk Forbund likställs med andra samfund och får statsbidrag. Likställdhet borde gälla även i Sverige, anser Humanisterna, och ett argument för det är just den seriösa humanistiska officiantverksamheten. Fler humanistiska officianter behövs, särskilt utanför storstadsområdena, säger Irene Rune, som är samordnare för officiantverksamheten. 25 Varifrån kommer de mänskliga rättigheterna? H U M A N I S T E N I I den dagliga debatten argumenterar vi ofta utifrån de mänskliga rättigheterna. Det är en bra utgångspunkt, även om vi inte kan härleda varifrån de kommer. Det räcker med att tänka på FN:s deklaration, eller Europakonventionen, men det tycks också finnas en historia när det gäller formuleringarna. Enligt perserna fanns ursprunget hos Kyroskrönikan från år 538 f Kr. Andra pekar på den engelska Magna Charta från 1215. Historierna antyder att medborgarnas rättigheter i förhållande till staten är allmängiltiga över tid – och universella. Den amerikanska självständighetsförklaringen bygger på tankar om ursprungliga och universella rättigheter: ”Vi ser dessa sanningar som självklara: att alla människor är skapade jämlika; att de av sin skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter och att rätten till liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa”. Som sekulär humanist studsar jag inför tanken på att en skapare har 26 Av KJELL SUNDBERG givit människorna dessa rättigheter. FN:s rättighetsdeklaration har inte denna formulering. Skrivningen från USA:s självständighetsförklaring ger en antydan om ett möjligt upphov och att religiösa människor och organisationer inte alltid stått för förtryck. FN:s och Europas förklaringar har andra bakgrunder – i politiska överenskommelser och juridiska traditioner som formulerats utan skaparens medverkan. Den filosofiska grunden är tanken på en naturlig rätt, som tillkommer individerna. En objektiv rätt, som alltså föregår dess formulering i lagtext. Historisk tradition utgör ingen förklaring om vi ser detta som en objektiv rätt oberoende av tid och plats. GRUPPER OCH INDIVIDER För sekulära humanister ter det sig naturligt att använda evolutionen som en förklaringsgrund. Men hur då? De förklaringar till moralens uppkomst, som jag har sett, rör moral på gruppnivå. Om du hjälper mig så hjälper jag dig. Ömsesidighet alltså. De mänskliga rättigheterna är individuella rättigheter, även om vissa andra rättigheter skrivits till senare. Som jag förstår det är då särdragen bortskaffade. Med särdrag menar jag tillhörighet till åldersgrupp, etnisk grupp, stats- och könstillhörighet. Det är människovärdet rätt och slätt som kvarstår. Med Jean-Paul Sartre skulle man kunna säga, att existensen av egenskapen människa föregår essensen/gruppidentiteter (ålder, etnicitet, kön och nation). Den renodlade människan är en tankekonstruktion. Som sekulära humanister är det helt i sin ordning att vi inte utgår bara från empirisk vetenskap utan också från det rationella, det förnuftiga, det som filosofin har begrundat. Filosofer har alltså hjälpt oss med en konstruktion som många förstår. Människor kan föreställa sig en annan individ utan att ha tillgång till medvetandeforskning. Värderingen av ens egen situation som individ kan vi överföra till andra individer genom att se oss själva och vilka rättigheter vi vill ha. Förmågan H U M A N I S T E N att gå utanför sig själv och se sig själv tillhör det vi kallar upplevelser. För många sekulära humanister är det viktigt att distansera sig från religiositet och vidskepelse och då blir upplevelser något man gärna avstår från att tala om. Upplevelser är ju något subjektivt, heter det. Men de begränsar sig inte till enbart godtycke. SE SIG SJÄLV MED ANDRAS ÖGON Barn som upptäcker världen orienterar sig inte bara i ett fysiskt rum. De förstår så småningom att andra varelsers uppfattningar till viss del sammanfaller med deras egna. Ett viktigt steg är just då man kan se sig själv utifrån, med andras ögon. En spegel är en god hjälp att på ett elementärt sätt se det som andra ser och bli sedd av sig själv som andra upplever en. Så det subjektiva sammanfaller med andras subjektivitet. Därmed blir det inte bara godtyckligt. Det är där man möjligen har grunden till individen med sin existens som enbart människa med mänskliga rättigheter. Det är kanske också den vägen vi kan närma oss ett erkännande av rättigheterna i stället för att sätta vårt hopp till framtida neurovetenskaper. Det var inga kunskaper man ens kunde ana sig till när Magna Charta formulerades för 800 år sedan. Hur kan eventuella framtida vetenskapliga belägg ge giltighet i dag åt de mänskliga rättigheter, som vi redan lever med sedan tusen år? Spelar det någon roll varifrån de mänskliga rättigheterna kommer? Ja, med tanke på hur religiöst färgad kritik i FN:s råd för mänskliga rättigheter hörts från länder, som systematiskt kränker de mänskliga rättigheterna. Ja, med tanke på de ökade politiska motsättningarna, som rör just frågor om vem som ska anses som människa. H U M A N I S T E N Från lokalavdelningarna: Humanisterna Kalmar Pubar. Den första måndagen i månaden träffas vi på puben Satan i Gatan från kl 17 och framåt. Alltid med en quiz på sluttampen. 22 september: ”Vad händer när en ateist dör?”. Först ut av höstens föreläsare var Mikael Göransson. Han är tidigare ordförande i Humanisterna och har sedan 1995 varit en av de flitigaste borgerliga officianterna i landet. Han har erfarenhet från närmare 1300 barnvälkomnanden, vigslar och begravningar. Nu kom han till Kalmar för att dela med sig av sina erfarenheter av olika ceremonier, med tonvikt på begravningar. Vad händer när man dör och inte är medlem i Svenska kyrkan? Hur går en humanistisk begravning till? 7 oktober: Filosofiskt café nr 6 på Byteatern i Kalmar. 28 Temat för höstens andra träff är/var "Fantasi och berättelser – destruktivitet, flykt, andrum, kreativ kraft?". Kvällen inleds av Piia Posti, lektor i litteraturvetenskap och forskare vid Linnéuniversitetet. Hon har forskat på reseberättelsen som kritisk röst i den globala debatten, som hos Sven Lindqvist och hans bok "Utrota varenda jävel". Nu skriver hon om gestaltningen av det främmande och exotiska i barn- och ungdomslitteratur. De filosofiska caféerna organiseras i samarbete med Byteatern och ABF Östra Småland/Öland, och där Humanisterna Kalmar har huvudansvaret. Arrangemangen börjar alltid kl 18.00. 19 oktober: ”Språk, medvetande och icke-materiell verklighet. Ateistiska perspektiv”. Ett samtal mellan tre skärvor av kosmos i form av professorerna Ulf Danielsson (teoretisk fysik kosmologi), Åsa Wikforss (teoretisk filosofi - språk och medvetandeteorier) och Ingvar Johansson (teoretisk filosofi - ontologi och vetenskapsfilosofi). Läs mer på vår blogg under fliken ”På gång”. Plats: Kalmar stadsbibliotek. Tid: den 19 oktober kl 18.00-20.00. 18 november: Filosofiskt café nr 7 på Byteatern i Kalmar. Temat är ännu inte bestämt, men vi kommer på något sätt att uppmärksamma Unescos Filosofins dag, som infaller dagen efter det filosofiska caféet (alltid tredje torsdagen i november). 10 december: Staffan Bergström, professor emeritus på Karolinska institutet, kommer och föreläser om aktiv dödshjälp och problematiserar kring varför detta inte är tilllåtet i Sverige. Plats är inte bestämd ännu, mer info kommer så småningom. Boka in datumet redan nu! Mer information hittar ni löpande på vår blogg www.humanisternakalmar.se och på vår facebooksida https://www.facebook.com/humanisternakalmar. För diskussioner är det som tidigare enklast att lägga in kommentarer på vår forumsida på facebook: https://www.facebook.com/groups/121 663734540641/ Varmt välkomna till höstens arrangemang! /Styrelsen för Humanisterna Kalmar H U M A N I S T E N Humanisterna Gotland Humanisterna Gotland är inne i ett expansiv fas. Strategin är att med föreläsningar öppna för alla värva nya medlemmar. Under hösten inte mindre än fyra stycken. Tyvärr blev föreläsningen med Maria Gunther inställd på grund av sjukdom, men hon återkommer efter nyår. I skrivande stund planerar vi för Hans Roslings föredrag: Blir världen bättre? Föredraget kommer att hållas i den nybyggda arenahallen i Visby som tar cirka 1.500 besökare. Biljetterna blev slutsålda på några dagar. Humanisterna Gotland ger också ute en egen medlemstidning med 3 - 4 nummer per år. Vi har även en egen hemsida: www.humanisternagotland.se Styrelsen Humanisterna Gotland 29 H U M A N I S T E N Humanisterna Väst Höstens program Humanisterna Väst träffas regelbundet klockan 18.30 den första torsdagen varje månad på Vera Sandbergs allé 8 (rum Wasa C) på Chalmersområdet. Möjlighet finns också att följa med på en pub efter mötet. Vanligtvis går vi till Flying Barrel på Kristinelundsgatan 3. Under sommaren har vi haft två möten. Det första var den 4 juni då vi bjöd in Andreas Creutz. Han har varit på andra lokalavdelningar och hållit ett föredrag han kallar ”Hedendom för ateister – tankar kring hednisk livsåskådning”. Andreas har samlat på sig en hel del information som han delade med oss. Spännande att se vilka värderingar som gällde innan landet kristnades. Andreas kallar sig själv för sekulärhedning. 30 Det andra mötet under sommaren var traditionsenligt på Botaniska Trädgården, där vi satt i solen den 2 juli. Till detta möte hade vi bjudit in Björn Gudevold från HumanEtisk Forbund i Norge. Våra norska vänner önskar ett fördjupat samarbete med Humanisterna Väst. Som första erbjudande har vi fått möjlighet att prova på några av de utbildningar, som de genomför under hösten i Norge. Vi passade på att ställa många frågor till Björn om hur Human-Etisk Forbund fungerar och vad som skiljer oss åt. Vi kanske återkommer i denna fråga. Då skolorna har haft sommarlov har vi inte haft några skolbesök sedan i våras, men det finns några inplanerade under hösten. En stor händelse som engagerar många i Humanisterna Väst är mässan Bok & Bibliotek i Göteborg, som i år genomfördes den 24-27 september och där vi hade en egen monter. Humanisterna Väst har initierat ett projekt med lokala kurser för Humanistisk Konfirmation. Enligt ett kongressbeslut skapas nu i samråd med förbundets centrala konfagrupp en plan för genomförande under 2016. I planeringen ingår att kurserna utformas så att de på sikt kan hållas av alla lokalavdelningar. Vi efterlyser personer som kan tänka sig att vara konfaledare en kväll i veckan under tio veckor i vår. Hör av dig till vår e-postadress [email protected] och berätta om dig själv. FAKTOIDER OCH HEDERSVÅLD Första mötet för hösten ägde rum den 3 september då Peter Olausson, ordförande i VoF i Göteborg, talade om faktoider. Man kan säga att det handlar om myter. Peter har skrivit böcker i ämnet och kunde avfärda ett antal ”sanningar” som vi åhörare trott på i flera år, till exempel att Christian Tyrann kallades Christian den gode i Danmark. Vidare att chefen för Patentverket i USA vid något tillfälle sagt att man kunde lägga ned verksamheten därför att alla uppfinningar redan var gjorda. Peter fick många frågor efter fikat. I skrivande stund är oktobermötet inte spikat – och troligen genomfört då denna tidning distribueras. Övriga möten som är inplanerade under hösten är att vi preliminärt bokat Chris Johnson den 12 november (observera att detta är inte första torsdagen i månaden). Chris genomför en turné i Skandinavien och har gjort dokumentärfilmen ”A better life – an exploration of joy and meaning in a world without god”. Den 3 december planerar vi att få hit Sara Mohammad från riksorganisationen GAPF, Glöm aldrig Pela och Fadime. Hon kommer att ha en föreläsning under dagen på en skola vi brukar besöka, och talar på kvällen för våra medlemmar. Temat är hedersrelaterat våld. För aktuell information – gå in på Humanisterna Västs hemsida http://humvast.wordpress.com/ Urban Jansson Sekreterare Humanisterna Väst H U M A N I S T E N Pubkvällar Gjort och planerat hos Humanisterna Örebro Under våren hade vi pubkvällar första torsdagen i månaden. Nu under hösten har traditionen fortsatt från och med september. Kvällarna har ingen speciell planering, men vi diskuterar spontant aktuella frågor som har med humanism att göra. Vi brukar vara en handfull personer. teratur. Det kom ungefär ett hundratal på GAPF-dagen. Många ställde frågor om humanismen Den 28 maj Agneta Blom höll ett föredrag på ABF under temat ”Idrott – den nya religionen?”. Arrangör förutom Humanisterna var ABF:s föreläsningsserie Tankarnas Trädgård. Den 21 januari Den 29 augusti Vi deltog på GAPF-dagen (Glöm aldrig Pela och Fadime) med roll-up och bokbord med humanistisk lit- Pride-parad i Örebro. Humanisterna Planerat under hösten: September-oktober Vi planerar ett möte med Jakob Ståhle under den preliminära rubriken ”Är bibeln en god bok?”. Oktober-november Samtal om forskning och etik. Träff med medlemmar om humanism som livsåskådning. Tore Mellberg Sekreterare i lokalavdelningen deltog. Humanisterna Stockholm: Ett fullmatat program Lokalavdelningen i Stockholm har genomfört och planerat ett flertal arrangemang under hösten. I augusti deltog vi i och informerade om Humanisterna vid Världens längsta bokbord, som hölls längs Drottninggatan under Stockholms kulturfestival. I september har vi bland annat genomfört en föreläsningskryssning till Åland, och vi har startat en studiecirkel om humanism ihop med ABF och fem bokscirklar Under många år har vi arrangerat en föredragsserie ihop med ABF och de resterande föreläsningar under hösten är: 1 oktober: Maria Gunther Axelssonom de vetenskapliga bevisen för kreationims och Bibelns skapelseberättelse. 8 oktober: Qaisar Mahmood om jakten på en svensk identitet. 22 oktober: Karl-Erik Norrman om hotade upplysningsarvet. 29 oktober: Christere Sturmark om tro, vetande och humanism i vår tid. 12 november: Ulf Danielsson om universums mörka och okända sida. 26 november: Christer Sturmark återkommer om tro, vetande och humanism i vår tid. Alla dessa företag sker på ABFhuset, Sveavägen och de startar kl 18.00. Den 22 oktober, efter föredraget med Karl-Erik Norrman, har vi medlemsmöte. Då informerar vi om det som händer i förbundet och det finns tid att ställa frågor till lokalavdelningens styrelse. Helgen den 21-22 november arran- gerar vi, på uppdrag av förbundsstyrelsen, årets höstkonferens. Konferensen genomförs på ABFhuset i Stockholm och startar kl 9.30 på lördagen. Denna konferens är öppen för alla medlemmar och en inbjudan med ett program kommer att skickas ut. Andra aktiviteter är att vi samordnar två teaterbesök med efterföljande diskussion, vi har en lunch med humanismsnack en gång i månaden och sista tisdagen i månaden är det alltid pubkväll. Alla medlemmar är välkomna på våra arrangemang i Stockholm. Läs mer om dem i kalendariet på Humanisternas hemsida eller på lokalavdelningens egen hemsida: humstockholm.worldpress.com Posttidning B Humanisterna c/o Föreningshuset Virkesvägen 26 120 30 Stockholm Vi tror att världen styrs av naturliga krafter snarare än övernaturliga Vi tror att godhet kommer inifrån snarare än ovanifrån Vi tror på sånt det finns förnuftiga skäl att tro på Vi vill inte att samhällets värderingar och religion blandas samman Vi tror på det goda i människan www.humanisterna.se
© Copyright 2024