85
JAVNE
Efter Jerusalems fall och templets förstörelse våren år
70, hamnade judarna i en religiös kris som inte varit
allvarligare sedan avfallet i öknen med dansen kring
guldkalven (2 Mos 32), eller exilen i Babel.
Hur ska judisk tro formas utan tempel, försoningsoffer
och prästerligt ledarskap?
Det är det som sker i Javne. Judisk tro reorganiseras i
staden Javne som låg på slätten mot Medelhavet inte så
långt ifrån det moderna Tel Aviv.
Javneperioden varade från omkring år 70 till år 132 e
Kr. Man kan dela in perioden efter de två ledande rabbinerna: Jochanan ben Zakkai och Rabban Gamaliel II.
(”Rabban” är en hederstitel som några rabbiner får. )
Akademin i Javne beskrivs ömsom som bet midrash
eller jeshiva och ömsom ”domstol” (bet din) och
”möte” (bet waad).
Deltagarna kallades äldste, rabbiner eller ”vise” (bibelforskare). De satt i en halvcirkel med ordföranden
(nasi) i mitten. Halvcirkeln bestod av tre rader där man
placerades i rang.
Här togs beslut efter majoritetsprincipen angående religiösa och praktiska frågor.
Det som hände i Javne under de 60 år som akademin
verkade, är delvis höljt i dunkel. Inga rapporter eller
protokoll nns bevarade. Det enda är strödda notiser i
den rabbinska litteraturen. Framför allt i Talmud.
Rabbiner
Evangelierna skildrar ett antal tillfällen då Jesus var
invecklad i teologiska dispyter med skriftlärde och
fariseer. Uppenbarligen pågick denna teologiska diskussion i generationerna efter Jesus eftersom evangelierna bevarar dessa berättelser.
Ett exempel på detta är Matteus kap 23, där Jesus
bland annat kritiserar den stigande graden av ”titelsjuka” i samtiden.
De tycker om att ha hedersplatsen på gästabuden och
sitta främst i synagogan, och de vill bli hälsade på
torgen och kallas rabbi av alla människor. Men ni skall
inte låta er kallas rabbi, ty en är er läromästare och ni
är alla bröder. Ni skall inte kalla någon här på jorden
för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen. Inte
heller skall ni låta er kallas lärare, ty en är er lärare,
Kristus.
Matt 23:6
Den första etableringen av ”Rabbiner” efter templets
fall utanför Jerusalem sker i Javne . Efter hand som
rabbinismen formas sker en etablering i skilda centra i
Galileen. Först under andra halvan av 200-talet utövar
rabbinerna i Galileen nämnvärt inytande på den Galileiska befolkningen.
Den historiska kopplingen mellan fariseismen och
Rabbinismen är inte enkel. De båda grupperna är
inte identiska. Men en föreningslänk är Paulus´ lärare
Gamaliel. Han kallas visserligen aldrig farise i de
rabbinska källorna. Men så beskrivs han hos Lukas
liksom av Josefus.
Men då reste sig en av fariseerna i rådet som hette
Gamaliel, en laglärare som var högt aktad av hela
folket,
Apg 5:34
Titeln ”Rabbin” förekom ännu inte under Jesu tid som
fast titel. Det är först mot slutet av första århundradet
efter etableringen av Jamniaakademin som ”Rabbin”
användas i teknisk mening.
I evangelierna uttrycket ”rabbi” respekt och erkännande. Men det är inte en tjänstetitel eller ”grad” av
utbildning. Ordet ”rabbin” betyder ”min herre” och
kan skrivas lite olika. Rabbi, rabbon och rav. (”Min
mästare, vår Mästare och Mästare”.)
Jochahan Ben Zakkai
Jochanan ben Zakkai var i 70-årsåldern när Jerusalem
förstördes. Han tog initiativet till akademin i Javne
och lade därmed grunden och satte ramarna för den
Rabbinska judendomen.
Efter honom tog Gamaliel II över akademin i Javne.
Han tog nya initiativ för att ge judarna politiska, religiösa och sociala alternativ i den nya situationen.
Man vet mycket litet om Jochanan ben Zakkais liv.
Under 18 år levde han i Arav i nedre Galileen och åren
före revolten bodde han i Jerusalem.
Inom den fariseiska traditionen fanns två skolor. Shammais och Hillels ”hus”.
Shammai hade under mitten av första århundradet haft
en mer nationalistisk och strikt syn. Hillel däremot var
mer moderat.
Shammaiterna odlade en positiv hållning till revolten
mot Rom och andades en antihednisk känsla före
krigsutbrottet. Hillel däremot var mer tolerant och
öppen mot hedningar.
Hilleliterna visade sig också vara mer exibla i situationen som uppstod efter år 70. De var öppna för
nytolkningar av tillämningarna av Bibeln (halakhan).
Jochanan ben Zakkai var hillelit.
Förmodligen vara det bara några få skriftlärda som var
86
i Javne från början. Gissningsvis var det motstånd till
arbetet från vissa judiska grupper. Det var ju fariseerna
som tog initiativet. Prästerna hade mist sin plattform
som de hade i templet. Samma sak gällde saddukeerna
som också förlorat sin politiska ställning. Esseernas
inytande var i stort sett eliminerat.
Övriga grupper inklusive Johannes döparens anhängare och lärjungarna till Jesus är delvis höljt i dunkel.
De revolutionära (selotrörelsen) däremot, tillsammans
med fariseismen överlevde.
Somliga judar hade säkert synpunkter på att Jochanan
ben Zakkai ydde från Jerusalem under belägringen
och betraktade honom som svikare. Andra hade
svårigheter med nytolkningarna av judiskt liv, som
exempelvis prästerskapet som delvis såg sina sysslor
överyttade till folket
Ingången till synagogan i Baram
i Övre Galileen från omkring år
400 e Kr.
Rabban
Gamaliel
II
Till
efterträdare för
akademin
i Jamnia
efter
Jochanan
ben
Zakkai,
utsågs
Rabban
Gamaliel
II
(90-115).
Under
hans
ledarskap
förändrades Jamnia
radikalt.
Först och
främst ck Jamnia erkännande och status. Detta gällde
inte bara bland judarna, utan också utåt mot hednavärlden. Jamnia blev ett center för de esta judiska
ledarna.
Somliga bodde där permanent. Källor talar om 85 rabbiner där andra om en samling med 138.
Gamaliel reste ofta till städer och byar tillsammans
med andra rabbiner. Han besökte kolleger, såg till hur
halakhan efterlevdes och gav råd. Jeriko, Lod, Ashkelon och Samarien. Akko, Tiberias och andra platser i
Galileen.
Rabbiner kom från Alexandria i Egypten, från Arabien,
Mindre Asien för att rådfråga Gamaliel. Själv besökte
han Rom vid ett antal tillfällen.
Gamaliels ställning var given. Han satt i mitten i domstolen. Han hade stort anseende och inytande. Detta
berodde dels på hans börd. Gamaliel II var sonsonsson
till den store Hillel och sonson till Paulus lärare Gamaliel.
Dels berodde Gamaliels ställning på att Rom erkände
honom som ledare för judarna. Han var talesman för
folket. Men hur långt hans befogenheter sträckte sig
vet man inte.
Gamaliel II var ingen oomtvistad ledare. Han beskrivs
som dominant till sin person och temperamentsfull.
Därför ck han också opposition och ck ibland ta itu
med Rabbi Aqiva och även sin svåger Rabbi Eliezer
ben Hyrkanus. Den främste opponenten till Gamaliel
var rabbi Rabbi Josua ben Hanania. De krockade ett
antal gånger.
Till sist blev Ganaliels ställning ohållbar. Han blev
avsatt och ck lämna Javne. Efter en tid efter att ha
gjort avbön blev han återinsatt. Han levde till omkring
år 117 e Kr.
Efterträdare
Positionen som ledare för akademin, ”Prins/
ordförande/ president” ( hebr. nasi), utsågs inte omedelbart efter Gamaliels död. I övergångsskedet fungerade Rabbinerna Josua, Tarfon och Aqiva som ledare.
Efter att andra upproret slagits ner yttade akademin
från Javne till Usha i Galileen.
VAD HÄNDE I JAMNIA?
Akademin i Javne inriktade sig judendomen på en
samverkanspolitik med Rom och en teologisk anpassning till situationen utan templet.
Synagogans gudstjänst utvecklades på ett sätt som fått
återverkningar in i modern tid. Ett antal moment från
tempelliturgin överförs till synagogans liturgi.
Synagogans gudstjänst - i alla fall i landet Israel tycks före år 70 mest varit koncentrerad på Toraläsning. Bönen (gudstjänsten) var inriktad på sabbaten
och högtidsdagar.
Efter 70 utvecklades bönen till en institution som fungerade på daglig basis. Den obligatoriska bönen privat
och i synagogan ser ut att kunna hänföras till Javne.
Likaså strukturen av bönen med ”veckans text” och
fastare böner med xerad ordalydelse.
Påskrandet var under templets tid kopplat till Jerusalem. Varje familj skulle ra påskmåltid i Jerusalem
efter att lammen slaktats. Efter förlusten av templet
blir hemmets platsen för sedermåltiden och den kunde
ras utanför Jerusalem. Påskalammet saknades också
som rätt på bordet.
87
Teologisk nyorientering & praktiska avgöranden
Utan tempeltjänst kan man inte offra och därmed ges
ingen försoning. Bönen blir i den rabbinska judendomen en ersättning för offren i templet.
Man behövde lösa en del praktiska frågor nu när man
inte längre hade templet. Före år 70 blåstes Nyåret in
med shofarhornet från tempelkrönet. Nu skedde det i
synagogorna.
Vissa bud kunde inte uppfyllas utan templet, exempelvis förstlingsfrukten.
Syraks bok (132 f.Kr.) och skriftfynden i Qumran
visar att kanonprocessen redan var avslutad. Jesus,
apostlarna och den första kristna församlingen ärvde
denna skriftsamlig.
Uteslutning av litteratur
Under fornkyrkans tid sker en utvidgning av kanons
omfattning. Till skillnad från de första generationernas
kristna som bara inkluderade de böcker som Jesus och
judarna hade i sin hebreiska Bibel skedde det på
300-talet en nyorientering bland de kristna.
Även de så kallade apokryferna betraktades som en
del av Bibeln. Kyrkofadern Augustinus och kyrkomötet i Kartago bekräftar den praxis som var rådande
i kristenheten i väst, nämligen att inkludera apokryska skrifter i Bibeln. De bruket infördes i Kyrkan
genom den grekiska Septuagintaöversättningen från
tredje århundradet före Jesus.
Frågan har på senare tid ställts på nytt med alltmer
tyngd, huruvida jamniaakademin verkligen vägledde i
dessa frågor.
Rabbinska källor berättar om uteslutande av sifre
minim (heretiska böcker) t. Sabb 13,5 t Yad 3.4. Dessa
heretiska böcker skulle brännas. De som var upphovet
till dessa skrifter var sämre än hedningar eftersom de
hade känt Gud men förnekat honom. Tolkningen att
sifre minim syftar på de kristna böckerna (NT) håller
inte. Vid genomgång av rabbinernas användning av
termen minim visar det sig att det används generellt
och inte om en specik grupp. Den kan syfta på gnostiker, apokalyptiker och hellenister. Det används inte
uteslutande eller ens huvudsakligen om kristna.
Berget Tabor.
BESLUT I AKADEMIN
Kristna teologer brukar framför allt förknippa Jamnia
med kanoniseringen av Gamla testamentes skrifter,
uteslutningen av apokryska böckerna och avståndstagande från kristna.
Kanonisering
Kristna forskare hävdade för inte så länge sedan ofta
att omfattningen av Gamla testamentet slutgiltigt xerades först i Jamniaakademin.
Den synen är numera övergiven. Helig skrift, det vill
säga texter som accepterades som gudomligt inspirerade, hade avgjorts redan före Jesu tid.
Talmud omtalar 24 heretiska grupper som rabbinerna
tog avstånd ifrån. (t. Sanh 10) Förbudet av heretiska
böcker syftar inte uteslutande på de kristna skrifterna.
Men de var antagligen en del av de som brännmärktes.
Om det råder samstämmighet och bekräftas av den
kristne apologeten Justinos Martyren omkring 160 e
Kr.
Rabbinernas syfte var inte att angripa kristendomen.
Man var inriktade på att bevara stabiliteten och renheten i det judiska samhället. I det avseendet vad
utgjorde de judekristna ”en störning”.
Åtgärder mot kristna?
Forskningen ansåg under en period att rabbinerna efter
år 70 avsiktligt vidtog en rad åtgärder mot de kristna.
De skulle, menade man, vara de viktigaste orsakerna
till separationen mellan judar ock kristna. Man menade
att rabbinerna tillsammans fattade beslut likt Kyrkomötena senare fattade beslut och att de omedelbart
trädde i kraft och överallt var bindande.
88
Besluten skulle bl a gällt
a) förbud mot de kristna böckerna - Nya testamentet
b) uteslutning av judekristna ur synagogan
c) en förbannelse av de kristna i synagogans liturgi birkat ha-minim
d) insättande av ombud att genomföra besluten
Judendomen hade ett behov av avgränsning och markering mot den kristna rörelsen. Men senare forskning
visar att de ”anti-kristna” attityderna och handlingarna
av rabbinerna i Javne är betydligt överdrivna. Och att
jämföra konferensen i Javne med senare kyrkomöten
är missledande.
Bönen ”mot minim” som godkändes av Gamaliel II
hade till syfte till att avslöja och skilja ut icke ortodoxa
judar från att leda i bönen. Det är forskare överens om.
Men däremot är bedömningen att den inte riktar sig
specikt mot judekristna utan mot heretiker i allmänhet.
Justinos Martyren
Justinos Martyren som skriver omkring 160 e Kr berättar om sändebud från Jerusalem som sänts ut för att
varna för den kristna villfarelsen. Justinos menar att
Jerusalem var deras bas och han utgår från att denna
aktivitet startade redan före år 70, dvs innan akademin
i Javne.
Men om rabbinerna hade organiserat en gemensam front mot kristna skulle man förväntat sig
en mera vidare spridd aktivitet som dessutom
stått omtalad i de rabbinska skrifterna. I verkligheten är omnämnandena av Jesus och kristna
mycket få i den rabbinska litteraturen.
Detta har lett till att senare forskning har tonat
ner betydelsen av birkat ha-minim för att förklara schismen mellan judar och kristna. Detta
är på sin plats.
Samtidigt måste man beakta att judekristna sannolikt för första gången utpekades i en liturgisk
bön som förekom regelbundet i synagogan och
hade sanktionerats av Javnes rabbiner. Men de
judekristna var inte de enda som pekades ut.
Synagogan i Katzrin på Golan.
”Välsignelse mot heretiker”
Amidabönen i synagogans gudstjänst, den s.k. Adertonbönen, består av 18 (19) delböner. En av dem, den
12:e välsignelsen (berakan) har fått namnet Birkat-haminim.
Babyloniska Talmud berättar att rabbi Gamaliel II
introducerade den i Javne omkring år 90 e.Kr. Den
riktar sig mot minim. Som genom att bönen nns med
i gudstjänsten utestängs ”minim” från att vara med.
(Talmud B Berakhot 28b-29a) Problemet är att få
klarhet i vilka ”minim” avser. Innebörden av denna
”motbön” har diskuterats livligt bland forskare.
De skall utesluta er ur synagogorna, Joh 16:2. Ofta
kopplas bönen birkat ha-minim samman med Joh 9:22,
12:42 och 16:2, som berättar om uteslutningar av judekristna ur synagogor.
Om man till detta lägger att kristna ledare kan
ha överdrivit betydelsen av denna bön i apologetiska syften, blir slutsatsen att birkat haminim visserligen förblir en milstolpe i den
judisk-kristna relationen, men inte den vattendelare som man tidigare trott.
AKADEMIN I USHA
Från Javne till Galileen
I den rekonstruktion och i det reformarbete som inleddes med konferensen i Javne, var fariseismen tongivare, eller i alla fall delar av fariseismen. De hade
initiativet och skriftlärda av andra riktningar anslöt
sig för att forma det som kom att bli den rabbinska
akademin.
Föreställningen att Rabbinismen var direkt arvtagare
till fariseismen är emellertid omtvistad. I varje fall
var inte fariseismen den enda inuensen på tannaiterna. (”Tannaiter” kallas rabbinerna under perioden
från Javne fram till Mishnas nedtecknande, dvs ungefär tiden 70-200 e Kr.)
Det är sannolikt att det som vi känner till från konferensen i Javne, i alla fall speglar förhållandena i Gali-
89
leen. Birkat-ha -minim utlöstes rimligen av en konkret
situation, rimligtvis då i Galileen.
Rabbinernas kontakt och inytande i diasporan var
ännu begränsat. Rabbinerna i Javne liksom senare i
UPPRORET ÅR 132-135
Den nationalistiska aspirationen var inte död i Galileen. Medan somliga judar hade en mer eller mindre
vag förväntan på att Jerusalem och templet skulle återupprättas, fanns det andra som närde drömmen att göra
sig av med Roms styre.
Politiska klimatet i Galileen
Kunskapen om vad som ledde fram till revolten år
132 är bristfällig. Sak samma gäller vilka ledarna var.
Likaså själva händelseutvecklingen.
Det nns ingen historisk beskrivning av andra upproret
så som exempelvis Josefus skildrade om första, eller
Mackabeerböckerna som handlar om kriget mot syrierna. Allt som nns är fragmentariska notiser i
kristna, hedniska och judiska skrifter. Några nya
arkeologiska rön har gjorts som kastar ytterligare ljus
över händelserna.
Tidigare trodde man att hela provinsen Judeen deltog i
upproret och att de esta judarna var involverade. Nu
är man säker på att så inte var fallet.
Kejsare Hadrianus i Rom
Galileen var relativt isolerade. De hade få kontakter
med både den östra och västra diasporan. Så långt
man kan förstå sökte diasporajudarna i romarriket inte
vägledning hos rabbinerna i Palestina. Det går heller
inte att belägga att de utövade en rabbinsk form av
judisk tro.
Man kan tala om en direkt språklig barriär mellan
judarna i den romerska diasporan och rabbinerna i
landet Israel. Judarna i östra diasporan (Babel) talade
arameiska, så där var förhållandena annorlunda. Men
ännu under det anda århundradet var det inte den babyloniska judendomen som var i centrum.
Förmodligen utvecklades judendomen i Babel ännu
under andra århundradet tämligen fritt i förhållande till
Rabbinismen i Galileen. detta trots att språket inte var
ett hinder.
Introducerandet av birkat ha-minim bör därför ses som
bemötandet av ett palestinskt fenomen - mest troligt i
Galileen. Detta bekräftas av att denna bön inte förekom
i synagogan i västromerska rikshalvan.
Romersk administration
Romerska riket var uppdelat i dels kejserliga provinser, dels senatsprovinser. Senaten utsåg i samförstånd
med kejsaren ”prokonsuler” över sina provinser. Kejsaren utsåg guvernörer över sina provinser, exempelvis
Syrien.
Kejserliga guvernörer hade titeln legater. I små provinser som Judeen, rekryterades prokuratorn från det
romerska riddarståndet.
Före kriget hade Judeen regerats av Rom genom
guvernörer med titeln ”prokurator” (equstrisk rang).
Men nu blev guvernören av senatsrang. I stället för
att lyda under Syrien blev Judeen en egen provins
med latinska namnet ”Juaea” och lydde direkt under
senaten.
En legion romerska soldater och hjälptrupper hjälpte
guvernören att upprätthålla ordningen. Guvernören var
samtidigt ofcer för legionen och hade praetors grad.
Senare ck han consuls rang.
Återuppbygga templet
Givetvis var judarna både i landet Israel och i diasporan förlamade av nyheten om templets förstörelse år
70. Visserligen hade templet grusats en gång tidigare,
år 586 f. Kr. Det var mer än 650 år sedan och efter det
hade man fått återvända och återuppbygga templet.
Tillåtelsen att återvända för att återuppbygga templet
kom redan efter 40 år och invigningen av Serubbabels
tempel skedde 70 år efter förstörelsen. Den perioden
kom man ihåg som exilen i Babel.
90
När Hadrianus blev kejsare i Rom år 117, hade det
redan passerat 47 år sedan tempelberget i Jerusalem
gjorts till en stenhög. Önskan att återuppbygga templet
fanns som ett motiv i samband med bar Kochbaupproret år 132 e Kr.
Kr) gav kejsaren stöd åt judarnas förslag att bygga
templet.
Barnabas brev kommer till i en miljö då de kristna
församlingarna hade ett yttre och inre hot. Utifrån
kände man sig hotade av judendomen som
visade sig livskraftig och som fått näring genom
starka messiasförväntningar. Dessutom hade
man löftet från Rom om att återuppbygga Jerusalems tempel.
Inifrån kände de kristna hotet av ”judaisering”
från Kristustroende som kunde se att judarna
också har del i förbundet.
Templets återuppbyggnad omtalas i den apokryska skriften Tobits bok som dateras till
190-170 f Kr
Utsikt från ”Via Maris” (Havsvägen) i Övre
Galileen.
Både judar och kristna har bevarat tragedin om templets förstörelse i sina traditioner. I båda traditionerna
bärs de upp av teologiska motiv.
Men Gud skall på nytt förbarma sig över dem,
Gud skall låta dem vända tillbaka till Israels
land, och de kommer att bygga upp templet på
nytt, fast det inte blir som det gamla, och det
skall stå tills de bestämda tidsåldrarna har nått
sitt slut. Då skall alla de som är i fångenskap få
återvända hem, och de skall bygga upp Jerusalem
i prakt, och Guds hus skall också byggas upp,
och det skall byggas upp för all evighet enligt de
ord som Israels profeter har uttalat om staden. 6Alla
folk på hela jorden, ja, alla skall då omvända sig och
uppriktigt frukta Gud.
Tob 14:5
Bland många kristna tolkades Jerusalems förstörelse
och templets grusande som en Guds straffdom över
judarna därför att Israel som nation vägrade att ta
emot Jesus som Messias.
Det uppfattningen nns inte i Nya testamentet men väl
i en skrift som ingår i Apostoliska Fäderna. Skriften
Barnabas brev, kap 16 syftar på tempelbygge eller löfte
om att återuppbygga templet. Sannolikt härrör den från
Hadrianus tid. Alternativt var det kejsare Nerva (96-98
e Kr )som kan ha godkänt judarnas önskemål om detta.
Även under kejsare Trajanus tid (98-117 e Kr) blommade hoppet om att få bygga upp Jerusalems tempel
igen. De ”messianska vibrationerna” hade inte mattats
av. (Troligen ska Sib Orak 5:414-33 tolkas så att det
syftar på templets återuppbyggande.)
Kristna kände sig utmanade av judarnas tempelplaner.
Orsaken till hotet var teologiskt. Kyrkan såg sig som
det nya Israel. Beviset för det var att templet förstördes
år 70! Det var en lära som fördes vidare av kyrkofäderna.
Man bör koppla samman antydan om tillstånd för tempelbygge med förbundet. Under Nervas tid (96-98 e
Kejsare Trajanus (98-117 e Kr.) Under
hans regering gjorde judar i Egypten,
Cyrenica (Libyen) och Cypern uppror.