1. No category

Gästgiverier, hästskjutsar och diligenstrafik med särskild inriktning
på Pilkrog i Stockholms län och främst dagböcker från gästgiveriet
där
Evert Zetterberg
Järna Hembygdsförening 2014
I det följande redovisas först en kort sammanfattning av det allmänna svenska skjutsväsendets
och gästgiveriets historia som bakgrund till förhållandena i Pilkrog. De senare förstås lättast
genom studium av de följande bilagorna till denna redovisning. Uppgifter om årtal med flera
allmänna uppgifter om utvecklingen har i huvudsak hämtats ur Tommy Erikssons bok
"Hästskjuts- och diligenstrafik."
Alsnö stadga år 1279 markerar början och en kunglig förordning 1933 slutet vilket innebär ett
långt tidsspann i den svenska samfärdselns historia.
Den organiserade skjutsen var blomman i äldre tiders svenska samfärdsel. I likhet med
postväsendet hade den sitt fundament i hemmansjorden. Skjutsansvaret var en tung pålaga som
allmogen fann anledning att ondgöra sig över under sekler.
När hela skjutsväsendet växlade över till entreprenadsystemet, från 1879, ebbade
bondeansvaret omsider ut. Men den alltmer otidsenliga hästskjutsen visade sig oväntat
seglivad, och inte förrän 1933 fick den ett formellt slut.
Konkurrensen om resenärernas gunst hårdnade till på 1800-talet. Först ångsluparna på inre och
yttre farvatten, sedan järnvägarna.
Startpunkten för ett svenskt skjutsväsen i egentlig mening får sättas till den 31 augusti 1561. Då
utfärdade Erik XIV ett plakat om skjuts- och tavernaorganisationen. Fogdar och häradshövdingar
ålades vid ansvar att se till att tavernor inrättades längs de allmänna vägarna. De utsedda
gästgivarna skattebefriades på tre år för sina hemman.
Organisationen vittrade sönder under Johan III:s regering.
1636 utfärdades en förordning om tavernor med 2 mils mellanrum. Gästgivarnas
skjutsskyldighet inskränktes till nästliggande gästgiveri.
Med Krögare - och gästgifvareordningen 1649 försvann allmogens kollektiva skjutsansvar - all
skjutsning på landet koncentrerades nu till gästgivargårdarna. Friskjutsen utgjordes framgent av
"kronoskjuts", krigsmateriel och trupper, "kungsskjuts"- kungahuset och hovet samt av
"fångskjuts", häktade som transporterades. All fri gästning förbjöds nu kategoriskt.
Någon logiavgift stadgades inte, och nu öppnades möjligheten att komplettera gästgivarens
skjutshästar med "håll- och reservskjuts"; denna seglivade och av allmogen avskydda institution,
som i det första fallet innebar att traktens bönder turordningsvis, normalt ett dygn i sänder
genom häradstingets/länsstyrelsens beslut ansvarade för beredskapen med egna hästar vid
gästgivargården. De som ingick i skjutslaget skickade en "skjutsklubba eller - kavel" mellan sig
som ett tecken på att innehavaren för tillfället ansvarade för hållskjutsen. Reserven budades av
naturliga skäl vid de gästgiveriet mest närbelägna gårdarna. För hållhästarna svarade de bönder
som bodde längst bort. De fick lov att inställa sig med hästarna på gästgiveriet under ett dygn i
taget enligt ett rullande schema. När de utfört en skjuts kunde de återvända hem. Om det inte
kom någon resande fick de vända hem tomhänta efter fullgjort pass.
Normalt utgick hållskjutsen först, sedan gästgivarens hästar och sist reserven.
Det stipulerades att stallrum med plats för minst 24 hästar skulle finnas vid varje gästgiveri, och
varje gästgiveribyggnad innehålla tre etager - ett för adel, ett för "annat hederligt folk" samt ett
för "gement sällskap". Det var nog inte många gästgiverier som kunde fylla en så pretentiös
byggnorm.
1
Men drottning Kristinas gästgivarordning lämnade inte heller vägarna i sticket.
Kronans män, i första hand landshövdingar och fogdar, skulle företa inspektioner av alla stora
vägar som löpte mellan städerna, socknarna och tingsställena för att bilda sig en uppfattning om
vad som behövde förändras och göras "jemnare och rättare". Böndernas skyldighet att
underhålla vägarna blev här konfirmerad.
I en kompletterande gästgivarordning 1651 bestämdes att varje gästgivare skulle disponera
minst 8 skjutshästar, 2 vagnar, 4 kärror och 2 slädar. Skjutslegan för håll-, reserv- och
gästgivarskjuts fastställdes till 6 öre smt/mil och häst.
1689 upphävdes rätten till avgiftsfrihet för kungs- och kronoskjutsen och efter 1878 blev taxan
liktydig med gällande maxskjutslega för entreprenadavtal.
Fångskjutsen förblev avgiftsfri fram till rikslagsreformen 1734.
1718 var Karl XII inne på tanken all slå ihop de båda stafettsystemen med postbönder för
posthanteringen och gästgiveriverksamheten. Genom kungens död samma år fullföljdes inte
dessa planer.
1734 antogs den stora rikslagsreformen som i viss utsträckning sammanfattade allt vad tidigare
landskaps- stads- och landslagar inrymt. 12 december samma år utfärdades också en separat
gästgivarordning. Den var närmast en förbättring av drottning Kristinas dito från. 1649.
Gästgiverier skulle med högst 2 mils mellanrum inrättas och byggas längs landets allmänna
landsvägar såväl i städerna som på landet men även vid sjövägar. Den resurssvage gästgivaren
skulle bistås av staden respektive häradet. Till resandes behov skulle huset kunna erbjuda
"sängkläder, linne, bordtyg och annat husgeråd samt ljus och ved, mat, enkelt och dubbelt
brännevin, öl och svagöl, jämte korn, hafra, hö och halm för hästarna". (För att få en närmare
bild av mångfalden gästgiverier kan man studera kartbilder från olika län. Bilderna liknar
mönstret från ett schackbräde).
Riksdagen bekräftade de gamla reglerna för vägbredder och angav 10 alnar eller 6 meter för
allmän landsväg samt 6 alnar eller 3,6 meter för tings-, kyrko- och kvarnväg. Det poängterades
nogsamt att rejäla diken grävdes på ömse sidor av vägen. Vägarna skulle röjas minst två gånger
per år.
Gästgiverierna hade en viktig roll i dåtidens militära försvar. Mönstringar av olika omfattning
hölls ofta på gästgiverierna. Dessa var också rastplats vid den indelta arméns förflyttningar inte
minst vid återtåg från generalmönstringar och stora övningar. Soldaterna marscherade
måhända två mil per dag vid dessa tillfällen, vilket också var avståndet mellan gästgiverierna.
Gästgiveriernas medverkan vad gäller snällpost, paketpost och förbudssedlar har redovisats
under egna rubriker i det följande.
En ny stadga för rikets skjutsväsen antogs av riksdagen den 17 maj 1878 att gälla från 1 januari
1879. Gästgivarordningen upphävdes till lättnad för bönderna. I den nya stadgans första
paragraf slås fast att all skjuts för resandes befordran bör, så vidt ske kan, på entreprenad
upplåtas i enlighet med hvad i denna stadga förordnas." Av den andra paragrafen framgår att "
skjutsstationerna i riket skola vara antingen gästgiverier eller skjutsstationer utan sådan
skyldighet." Pilkrog förefaller ha behållit funktionen som gästgiveri.
Den 22 juni 1911 antog Kungl. Maj:t en ny stadga om skjutsväsendet. Den skulle tillämpas från
1914. Den allt överskuggande nyheten var att kopplingen mellan skjutsansvar och jordinnehav
helt försvann. Landsting och stat skulle, som tidigare, i princip subventionera
entreprenörsbidragen med lika stora delar. 1875 hade ju riksdagen lagt ett förslag om att
2
"skjutsningstungan" överfördes från skjutsskyldiga hemman till landstingen. Efter protester från
landstingen fattades ändå beslut 1878 om överföringen
Dagböckerna
Med Kungl. beslut den 8 augusti 1764 infördes från 1766 ett viktigt instrument för kontrollen av
gästgiverierna - den så kallade gästgiveridagboken (som var lika mycket en skjutsdito).
Det ålåg länets landshövdingar att varje månad tillställa alla gästgivare ett ex. av dagboken, som
ifylld togs omhand av kronobetjäningen vid månadssluten för häradsrättens granskning.
Upptäcktes några oegentligheter överlämnades ärendet till länsstyrelsen för åtgärd.
Rent praktiskt kunde dagbokens innehåll komma till på följande sätt:
Så snart en resande anlände till gästgivargården ropade han på hållkarlen. Denne eller hans
ersättare infann sig då med dagboken. Man tittade igenom den, framförde sina önskemål och
hållkarlen skyndade att skaffa fram hållhästar eller bådade reserven eller besörjde ett varmt
rum för den resande samt hjälpte honom att bära in hans tillhörigheter.
Åkdon och förbudssedlar
För att i bästa fall undvika uppehåll vid skjutsanstalterna hade de så kallade förbudssedlarna
införts. De var ofta förtryckta blanketter och kunde meddela nästa gästgiveri när resenären
förväntades anlända, hur många hästar och åkdon han behövde och om han tänkte övernatta.
Ofta fick en dräng eller postkarl skynda vidare med beställningarna. Här förekom alltså en
samverkan med postverket, vilket kan vara värt att notera i sammanhanget. När diligenserna
började uppträda på somliga av landets vägar blev det vanligt att skicka förbudsuppdragen med
dem.
Skjutsen riktade sig fortfarande till ett högre socialt skikt och uteslöt massan av rikets
medborgare. Förordningar som kategoriskt förbjöd vissa grupper i samhället att anlita skjutsen
utfärdades tid efter annan. 1766, exempelvis, diskriminerades tattare, månglare och tiggare och
kringflackande gesäller uppmanades förflytta sig till fots. Skjutsen var med några specifika
undantag inte heller till för varuforsling.
Merparten av åkdonen var otympliga och ofta undermåliga konstruktioner som bjöd resande
obehagliga överraskningar och omskakande färder.
Entreprenadsystemet
Oupphörligt kom klagomål över att post- och skjutsväsendet drog hästar från jordbruket.
Statistiken visar, att antalet hästar inom riket år 1805 utgjorde ungefär 395 000 och hade år
1865 stigit till 428 000. I ett kommittébetänkande från 1859 angavs att det dagligen begagnades
cirka 5500 hästar för skjutsning och postföring, varav endast 523 hästar beräknades tillhöra
posthemman.
1844 utgick ett cirkulär till rikets landshövdingar som uppmanade dem att föranstalta om
skjutsentreprenader. Det gällde i första hand att få bort systemet med håll- och reservhästar.
För att locka fram fler entreprenörer höjdes samtidigt skjutslegan.
1875 konstaterades att riksdagens favorisering av skjutsentreprenaderna rönt avsett resultat
och att dryga 73 % av landets samtliga gästgiverier - eller1146 av 1559 - nu anslutits.
På 1870-talet kunde den av generationer bönder hatade hållskjutsen här och där lyftas bort
(även om det sista slaget mot institutet inte utdelades förrän 1911).
3
Snällposten
Fr.o.m. 1827 anordnades s.k. snällposter, som i regel framfördes av gästgivarskjuts mot högre
betalning än enligt den vanliga skjutslegan. Som framgår av namnet avsågs med snällposterna
att driva upp posthastigheten. För snällposten mellan Stockholm och Ystad gällde följande:
"Skjutsen skall å utsatt timme vara att tillgå vid 20 rdrs böter för försummelse härutinnan; att
den skjutsande , som då postiljon genom blåsning i posthornet ger sin ankomst tillkänna, bör ha
åkdonet framskaffat och förspänt
Av dagböckerna framgår att Pilkrog var en av många gästgiverier på vägen från och till
Stockholm som omfattades av snällposten. För att få en bättre bedömning av Pilkrogs
medverkan bör dock en fördjupad granskning av dagböckerna kunna ge svar (flera år och alla
månader - inte bara april).
Paketposten
Fr.o.m. 1834 anordnades genom entreprenad sex paketpostlinjer i södra och mellersta Sverige.
Som framgår av dagböckerna var Pilkrog en av många gästgiverier på vägen till och från
Stockholm som omfattades av paketposten.
Järnvägar och stationsorter
De framväxande stationsorterna behövde en serviceapparat som sörjde för resenärernas
landsvägsförflyttningar till och från stationerna och för spis och nattlogi. Även om SJ inom kort
lät inrätta egna, utarrenderade restaurationer i anslutning till stationerna, och med tiden
järnvägshotell, så fyllde gästgiverierna på dessa orter, särskilt i upptaktsskedet, en i alla
avseenden viktig roll. Vettiga landsvägskommunikationer var något man aldrig kunde avvara,
vilket i denna billösa tid innebar att man var hänvisad till hästskjutsen.
Andra kommunikationsmedel
Ångbåtarna fick sitt genombrott på 1820-talet. De erbjöd komfort, och man nådde ofta
snabbare fram till färdmålet än med hästskjutsen. Dessutom var taxorna lägre än hästskjutsens.
Avslutningsvis kan konstateras att telefonen var en välsignelse för hästskjutsorganisationen
medan automobilen och bussarna ledde fram till att den upphörde att existera.
Något om Pilkrogs gästgiveri och skjutsverksamheten i anslutning till gästgiveriet
Under ett tjugotal år har jag bland annat som styrelseledamot i Järna hembygdsförening haft
funderingar kring vad dagböckerna från gästgiveriet kunde förmedla för information om
verksamheten.
Som redan nämnts blev dagböcker1766 obligatoriska för all gästgiveri- och skjutsverksamhet i
landet.
Jag lyckades emellertid inte genom förfrågningar hos arkiv i Stockholm, Uppsala och Nyköping få
någon klarhet i var dagböckerna kunde förvaras. Men under år 2013 lyckades Agne Karlsson få
skriftlig bekräftelse på att dagböcker finns bevarade i Stockholms stadsarkiv.
Genom att använda två dagar till närmare efterforskningar på arkivet kunde vi (Agne Karlsson,
Magnus Solgård och Evert Zetterberg) konstatera att de sparade dagböckerna för Stockholms
län är mycket omfattande även om inget material före 1839 finns bevarat i arkivet enligt
arkivpersonalens närmare efterforskningar. Anledningen till att så många årgångar saknas kan
4
enligt arkivpersonalens bedömning vara flera, bland annat kan handlingarna under tidernas lopp
ha förstörts genom bränder eller felaktigt ha hamnat i något annat arkiv.
Vad som emellertid talar emot att dagböckerna finns bevarade på annat håll är att Pilkrog har
ingått i Öknebo härad sedan 1720, d.v.s. långt före det att dagböckerna blev obligatoriska 1766.
Öknebo härad innefattade bl.a. Vårdinge, Ytterjärna och Överjärna socknar och utgjorde en del
av Stockholms län. Vad gäller tiden 1634-1720 kan noteras att Öknebo härad utöver Stockholms
län tillhörde Uppsala län (1636-1639, 1648-1651 och 1654-1688) och Södermanlands län (16341635 och 1689-1719). Detta förhållande kan vara värt att hålla i minnet om det blir aktuellt att
söka annan information om Pilkrog än den som de nu aktuella dagböckerna från gästgiveriet
lämnar.
Dagböckernas arkivering och utformning
Materialet förvaras årsvis i 12 arkivlådor, en för varje månad Den cirka en decimeter tjocka
månadsbunten innehåller dagböcker för alla gästgiverier i Stockholms län. För var och en av
gästgiverierna kan dagboken omfatta några tiotal sidor (flera i början av tiden, färre mot slutet
av 1800-talet, då järnvägstrafiken fått sitt genombrott).
Vi beslöt att söka igenom april månad för de år vi valde att gå igenom mera i detalj. Redan
denna årliga tolftedel av dagböckerna var omfattande, men trots begränsningen ansåg vi oss få
en bra bild över hur dagböckerna kommit till och deras funktion.
Varje månadsbunt är uppbyggd på i stort sett samma sätt:
Ett tryckt försättsblad med grundinformation, t.ex.
År 1851 April månads Dag-Bok vid Pihlkrogs Gästgifvare-Gård i Stockholms län.
hwarifrån, emot lega af 16 sk B:co milen för hwarje häst, skjutsas med det antal hästar, som
härefter finnes antecknadt,
Dagligen
14 st Hållhästar
4 st Gästgifvarehästar
33 st Reservhästar
Hwarifrån
Hwarthän
Hästarnes antal
Hållhästar
Gästgifwares eller Entreprenörs genast wid anfordran
Reserv. eller Entreprenörs efter bestämd tid
Genom beting
Resandes Anmärkningar
Gästgifwares eller Entreprenörs Anmärkningar
5
Ett urval av sidor ur dagböckerna redovisas som bilagor till den här framställningen. Det kan
emellertid redan här sägas att anmärkningskolumnerna på det stora hela saknar noteringar.
Bland de noteringar som ändå finns utöver den relativt vanliga kortfattade kommentaren
"Känd" kan nämnas följande, som är komplett i vad avser fångtransporter och paketpost för
åren 1851 och 1853.
1 april 1851
22 april 1851
29 april 1851
29 april 1851
8 april 1853
10 april 1853
11 april 1853
12 april 1853
14 april 1853
från Åby
från Åby
från Åby
från Telje
från Nyköp.
från Telje
från Telje
från Åby
från Åby
till Telje
till Telje
till Telje
till Åby
till Sthlm
till Åby
till Åby
till Telje
till Telje
Fångtransport 6 hållhästar Resande: Hellman
Fångtransport 2 hållhästar Resande: Hellman
Fångtransport 5 hållhästar Resande: Edlund
Fångtransport 2 hållhästar Resande: oläsl.
Paketposten 3 hållhästar Resande: postiljon
Paketposten 3 hållhästar Resande: postiljon
Fångtransport 2 hållhästar Resande: oläsl.
Fångtransport 4 hållhästar Resande: oläsl.
Paketposten 3 reservhästar Resande: oläsl.
Fångtransporterna och paketposten omfattade som synes bara en mindre del av göromålen
under april åren 1851 och 1853. Övriga resor gjordes av personer vars ändamål med resan inte
noterats i dagboken.
Som framgått ovan var det totalt 51 hästar som ingick i beredskapen för att klara verksamheten
vid Pilkrogs gästgiveri. För en sentida betraktare måste rimligen ett ganska stort antal bönder i
omgivningarna ha varit engagerade för att få ihop det antal håll- och reservhästar som
behövdes.
En vanlig kommentar i dagböckerna är ordet "Pass". Ända fram till 1860 måste man ha ett pass
för inrikes resor. Passet utfärdades av landshövdingen eller hans ombud inför varje resa och
måste visas upp på gästgivargårdarna. Den likaledes vanliga kommentaren "Känd" skulle
möjligen kunna indikera att passkontrollen inte behövdes i de fallen.
Det kan avslutningsvis noteras dels, att vägen söderut gick via gästgiverierna i (i tur och ordning)
Fittja, Södertälje, Pilkrog, Stora Åby, Svärdsbro och Nyköping, dels, och inte minst att Pilkrog i
mycket stor utsträckning var järnabornas kontaktyta mot yttervärlden. Pilkrog hade betydelse
för hela riket, inte bara för de fåtaliga fastigheter som orten var uppbyggd kring.
Sammanfattning
Vad har vi fått fram av den begränsade genomgång av dagböckerna som vi har gjort?
Följande förhållanden framträder ganska tydligt.
Vi hade förväntningar om att kunna gå igenom också dagböcker för tiden före 1839, som nu
blev startpunkten.
Dagböckerna tunnades ut kraftigt vid tiden för järnvägens tillkomst, d.v.s. i stora drag från 1870talet och framåt i tiden
Resandes och gästgivares kommentarer är relativt begränsade och i slutet av den genomgångna
perioden näst intill obefintliga
Då vårt urval av dagböcker i huvudsak begränsar sig till april månad ger granskningen inte
utrymme för en bedömning av övriga månaders verksamhet.
Dagböckerna bekräftar att Pilkrog varit en förbindelselänk med omvärlden i det annars så karga
6
Järna bondesamhälle. Det gäller för skjutsväsendet, posten och gästgiveriväsendet.
Att försöka att hitta intressanta personer bland resande kräver nog en nästintill övermäktig
forskningsinsats. Men i kändisreportagens frånvaro ger dagböckerna annan viktig information
om ett samhälle i förflutenhetens landskap.
Ett fortsatt arbete bör inriktas på att trots svårigheterna försöka hitta dagböcker från tiden före
1839.
Litteratur:
Eriksson, Tommy, Hästskjuts-och diligenstrafik: äventyr, organisation och lag genom 650 år,
Skriftserie / Landstinget Sörmland, 0284-3862; 14, Nyköping, 1996
Forsell, Nils, Svenska postverkets historia, första delen, Stockholm, 1936
Hartmann, Per, Svenskt gästgiveri genom tiderna, Stockholm, 1947
Kjellström, Kaj, Gästgiverier och skjutsstationer i Jönköpings län 1649 – 1933, Jönköpings läns
hembygdsförbund, Stiftelsen Jönköpings läns museum, Jönköping, 2013
Det bör noteras att utan de insatser som gjordes av Agne Karlsson och Magnus Solgård med att
ta fram, gå igenom, sortera och kopiera grundmaterialet i dagböckerna, hade inte denna
grundläggande forskningsinsats kommit till stånd.
7
Första sidan ur dagbok för Pilkrog 1851 ger intressant information.
8
Ur dagbok för pilkrog 1851. Observera ”Pass” och ”känd”.
9
Ur dagbok för Pilkrog 1853. Obs. de många passkontrollerna.
10
Första sidan ur dagbok för Pilkrog 1857.
11
Ur dagbok från Pilkrog 1857. Observera ”Pass” och ”Känd” och framför allt noteringen om
”Förbudssedel” för Herr Fischer 2 par hästar med åkdon kl. 3 idag.
12
Notera den långa texten från Fittja 1851. Den enda av sådant omfång vi hittat i ett omfattande
material.
13
Första sidan ur dagbok för Södertälje 1857
14
Tre dagböcker för Pilkrog 1886, 1887, och 1888. Nu har järnvägen etablerat sig som den nya
skjutsmöjligheten. Notera de många ”interna” transporterna med hästskjutsar inom Järna. De
här dagböckerna kan också vara intressanta genom att många resande säkert kan identifieras.
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26