Uppdrag att analysera utvecklingen av utbildningsnivåerna i

Uppdrag att analysera
utvecklingen av utbildningsnivåerna i befolkningen
ur ett folkhälso- respektive
hälso- och sjukvårdsperspektiv
Slutredovisning av regeringsuppdrag
30 september 2015
Uppdrag att analysera
utvecklingen av utbildningsnivåerna i befolkningen
ur ett folkhälso- respektive
hälso- och sjukvårdsperspektiv
Slutredovisning av regeringsuppdrag
30 september 2015
Innehåll
Inledning ........................................................................................................................ 7
Uppdraget .................................................................................................................. 7
Låg utbildning – tolkning m.m. .................................................................................... 8
Om genomförandet ..................................................................................................... 9
Slutredovisningens struktur ....................................................................................... 10
Övergripande slutsatser ................................................................................................. 11
Lågutbildade har generellt sett sämre hälsa och sämre förutsättningar för god hälsa än
högutbildade ............................................................................................................ 11
De lågutbildade har blivit en mer utsatt grupp på arbetsmarknaden ............................. 11
Arbetsmarknaden har förändrats till de lågutbildades nackdel .................................. 11
Gruppens sammansättning har förändrats .............................................................. 11
Utbildnings- och hälsorelaterade problem uppstår tidigt .............................................. 11
Sammanfattande resultat .............................................................................................. 13
Förutsättningar för god hälsa (hälsans bestämningsfaktorer) ...................................... 13
Slutenvård ................................................................................................................ 13
Förtida dödlighet....................................................................................................... 13
Den sammantagna betydelsen för folkhälsan av allt fler högutbildade .......................... 13
Hälsofrämjande insatser inom hälso- och sjukvården .................................................. 14
Hälsofrämjande insatser utanför hälso- och sjukvården ............................................... 14
Diskussion .................................................................................................................... 16
Detaljerade resultat....................................................................................................... 19
Deluppgift 1: Systematisk litteratursammanställning om möjliga kausala samband mellan
utbildning och hälsa .................................................................................................. 19
Metod och genomförande...................................................................................... 19
Resultat ............................................................................................................... 19
Deluppgift 2: Analys av hur sammansättningen, i olika åldrar, i gruppen med låg
utbildning ser ut, och hur sammansättningen förändras över tid. Analys av hur hälsans
bestämningsfaktorer utmärks för de olika grupper som har en låg utbildningsnivå ........ 20
Metod och genomförande...................................................................................... 20
Resultat ............................................................................................................... 21
Deluppgift 3: Analys av hälsans bestämningsfaktorer bland ungdomar i åldern 16–24 år,
som inte genomför eller har fullföljt gymnasieutbildning samt en uppföljning av hur stor
andel av dessa ungdomar som har frekvent kontakt med hälso- och sjukvården ........... 26
Metod och genomförande...................................................................................... 26
Resultat ............................................................................................................... 27
Deluppgift 4: Analys av den sammantagna betydelsen för folkhälsan och för hälso- och
sjukvården av att allt fler skaffar sig en högre utbildning samtidigt som det finns grupper
som alltjämt har låg utbildningsnivå. Analys av orsaker, andra än det egna valet, till att
de med låg utbildning inte skaffar en högre utbildning ................................................ 29
Metod och genomförande...................................................................................... 29
Resultat ............................................................................................................... 30
Deluppgift 5: Utredning av hur hälsan för personer med låg utbildning, utifrån
fördelningen av hälsans bestämningsfaktorer för dessa, kan främjas av insatser inom
hälso- och sjukvården i arbetet för jämlik hälsa och vård baserat på analyserna i 2–4 .. 33
Metod och genomförande...................................................................................... 33
Resultat ............................................................................................................... 33
Deluppgift 6: Utredning av hur grupper med låg utbildning, utifrån fördelningen av
hälsans bestämningsfaktorer för dessa, kan främjas av insatser i övrigt, inklusive
hälsoekonomiska bedömningar, baserat på analyserna i 2–4, exempelvis stöd för att
underlätta hälsosamma val ........................................................................................ 35
Metod och genomförande...................................................................................... 35
Resultat ............................................................................................................... 35
Referenser.................................................................................................................... 37
Inledning
Uppdraget
Regeringen gav den 18 april 2013 dåvarande Statens folkhälsoinstitut i uppdrag att,
i samverkan med Socialstyrelsen och andra berörda myndigheter och i samråd med
relevanta forskningsgrupper, analysera vilken betydelse det har för folkhälsan och
för hälso- och sjukvården att allt fler skaffar sig en högre utbildning, samtidigt som
det finns grupper som alltjämt ligger kvar med en låg utbildningsnivå. I uppdraget
ingår att undersöka hur sammansättningen av grupper med låg utbildning förändras
över tid samt att utreda vilka insatser som kan stödja grupper med låg utbildningsnivå
till en god hälsa.
Den 1 januari 2014 avvecklades Statens folkhälsoinstitut och Folkhälsomyndigheten
bildades. Ansvaret för uppdraget övergick då till Folkhälsomyndigheten.
Uppdraget består av sex delar, i det följande benämnda deluppgifter.
1. Systematisk litteratursammanställning om möjliga kausala samband mellan
utbildning och hälsa.
2. Analys av hur sammansättningen, i olika åldrar, i gruppen med låg
utbildning ser ut, och hur sammansättningen förändras över tid. Analys av
hur hälsans bestämningsfaktorer utmärks för de olika grupper som har en låg
utbildningsnivå. I analysen ska även kvinnors och mäns situation belysas.
3. Analys av hälsans bestämningsfaktorer bland ungdomar i åldern 16–24 år,
som inte genomför eller har fullföljt gymnasieutbildning samt en
uppföljning av hur stor andel av dessa ungdomar som har frekvent kontakt
med hälso- och sjukvården.
4. Analys av den sammantagna betydelsen för folkhälsan och för hälso- och
sjukvården av att allt fler skaffar sig en högre utbildning samtidigt som det
finns grupper som alltjämt har låg utbildningsnivå. Analys av orsaker, andra
än det egna valet, till att de med låg utbildning inte skaffar en högre
utbildning.
5. Utredning av hur hälsan för personer med låg utbildning, utifrån
fördelningen av hälsans bestämningsfaktorer för dessa, kan främjas av
insatser inom hälso- och sjukvården i arbetet för jämlik hälsa och vård
baserat på analyserna i 2–4. En systematisk litteratursammanställning av
effekter av olika insatser, inklusive samhällsekonomiska bedömningar, bör
genomföras.
6. Utredning av hur grupper med låg utbildning, utifrån fördelningen av
hälsans bestämningsfaktorer för dessa, kan främjas av insatser i övrigt,
inklusive hälsoekonomiska bedömningar, baserat på analyserna i 2–4,
exempelvis stöd för att underlätta hälsosamma val.
7
Bakgrunden till uppdraget är bland annat det starka sambandet mellan utbildning och
hälsa på befolkningsnivå och den pågående utvecklingen mot en allt högre andel av
befolkningen med eftergymnasial utbildning och en allt lägre med enbart förgymnasial.
Uppdraget ska slutredovisas till Regeringskansliet (Socialdepartementet) senast den
30 september 2015. Det har tidigare delredovisats den 15 oktober 2013 och den 15
oktober 2014, det första tillfället av Statens folkhälsoinstitut.
Låg utbildning – tolkning m.m.
I centrum för detta regeringsuppdrag står den del av befolkningen som har ”låg
utbildning”. Av uppdragstexten framgår inte exakt vad som avses med låg
utbildning. Innebörden har därför varit föremål för Folkhälsomyndighetens tolkning.
I normativ mening går den viktigaste skiljelinjen mellan dem som har en slutförd
gymnasieutbildning och dem som inte har det. Det har länge funnits en outtalad
förväntan om att alla ungdomar ska skaffa sig en gymnasieutbildning, och regeringen
formulerade våren 2015 ett uttryckligt mål med den innebörden (1). Så gott som
samtliga ungdomar påbörjar en gymnasieutbildning direkt efter årskurs 9; andelarna
har sedan början av 00-talet legat kring 97–99 procent (2). Långt ifrån alla som
påbörjat en gymnasieutbildning fullföljer den dock. Det förefaller mot den bakgrunden rimligt att avgränsa gruppen med låg utbildning baserat på fullföljd
gymnasieutbildning. Folkhälsomyndighetens konceptuella definition av ”låg utbildning” har i föreliggande uppdrag varit ”ej påbörjad gymnasieutbildning eller
påbörjad men ej fullföljd gymnasieutbildning (i betydelsen inte erhållit slutbetyg
eller motsvarande)”. Definitionen torde ligga nära den allmänna uppfattningen av
vad som är att betrakta som låg utbildning.
Den konceptuella definitionen av låg utbildning behöver operationaliseras för att
kunna tillämpas praktiskt. Inom ramen för detta uppdrag har det genomförts flera
statistiska analyser som alla använder data från SCB:s register över befolkningens
utbildning (Utbildningsregistret). Av praktiska och andra skäl innehåller dessa
analyser utbildningsgruppsindelningar som i olika avseenden innebär avsteg från
den konceptuella definitionen. Folkhälsomyndighetens bedömning är att det inte har
påverkat de erhållna resultaten på något avgörande sätt.
Språkligt sett är det lika korrekt att tala om hög och låg utbildning som om lång och
kort utbildning, och bägge varianterna är vanligt förekommande. Betydelsemässigt
finns det dock en skillnad. Om utbildningar graderas i högre och lägre mäts de i
nivåer, med teoretisk svårighetsgrad som underliggande mätstock. ”Högre
utbildning” avser i regel akademisk utbildning vid universitet och högskolor. Om
utbildningar graderas i längd är det i stället tiden utbildningen tar som är avgörande.
Även om en viss yrkesutbildning är både lång och avancerad, behöver den inte
nödvändigtvis klassas som högre utbildning. Det sätt på vilket utbildning och hälsa
samvarierar – den sociala gradienten i hälsa – och förståelsen för varför sambandet
ser ut som det gör, utgår ifrån nivåperspektivet på utbildning. Av både det skälet och
det rent praktiska förhållandet att SCB:s utbildningsregister, och därmed merparten
8
av all tillgänglig statistik inom området, har nivå som primär indelningsgrund,
använder Folkhälsomyndigheten huvudsakligen terminologin hög–låg i föreliggande slutredovisning. Att terminologin återfinns i regeringsuppdragstexten är heller
inte oviktigt. Ibland används som omväxling lång–kort, och ofta skrivs nivåerna
uttryckligen ut, t.ex. eftergymnasial, gymnasial, förgymnasial utbildning. För att
betona nivåperspektivet skrivs företrädesvis hög–låg utbildningsnivå i stället för
hög–låg utbildning. Genom att använda terminologin hög–låg gör Folkhälsomyndigheten ingen värdering av vilken utbildning som eventuellt är ”bättre” eller
mer eftersträvansvärd än någon annan.
Slutredovisningen presenterar en mängd statistiska samband mellan utbildningsnivå
och hälsa, samband som i de allra flesta fall utfaller till de lågutbildades nackdel.
Lågutbildades generellt sämre hälsa i jämförelse med högutbildades är en central
utgångspunkt i regeringsuppdraget som sådant. Det förtjänar att påpekas att sådana
samband inte är deterministiska utan gäller som genomsnitt på befolkningsnivå eller
annan aggregerad nivå. Det finns stor variation inom utbildningsgrupperna, bland
annat på grund av individers skilda biologiska och genetiska förutsättningar. Många
lågutbildade har god hälsa och många högutbildade har dålig hälsa, men i genomsnitt
har individer med låg utbildningsnivå sämre hälsa än individer med hög
utbildningsnivå.
Om genomförandet
Följande medarbetare vid Folkhälsomyndigheten har medverkat i uppdragets
genomförande: utredarna Fatima Azerkan, Danuta Biterman, Sven Bremberg, Karin
Junehag Källman, Sofia Ljungdahl och Marlene Makenzius samt utredaren Mikael
Nordberg som även varit projektledare.
Samverkan har huvudsakligen skett med Socialstyrelsen, som mot bakgrund av sitt
samverkansuppdrag har haft viktiga utförarroller inom flera deluppgifter, närmare
bestämt 2, 3 och 5. Vissa uppgifter och moment har myndigheterna genomfört
tillsammans. Utredarna Marie Berlin och Ingrid Ström har medverkat i arbetet från
Socialstyrelsens sida. Generellt gäller att Socialstyrelsen har levererat PM eller andra
underlag till Folkhälsomyndigheten, som därefter har bearbetat dessa i samråd med
Socialstyrelsen. Folkhälsomyndigheten ansvarar för alla slutliga tolkningar och
bedömningar.
Folkhälsomyndigheten har även engagerat andra organisationer i olika utförarroller:
Institutet för social forskning (SOFI) vid Stockholms universitet (doktorand Sara
Kjellsson, SOFI, har genomfört en studie inom deluppgift 2); och Lunds universitet
(med.dr Andreas Vilhelmsson och professor Per-Olof Östergren vid Institutionen för
kliniska vetenskaper, Malmö, har genomfört en kunskapsöversikt inom deluppgift
6). Folkhälsomyndigheten har bearbetat de mottagna underlagen i samråd med
berörda forskare och ansvarar för alla slutliga tolkningar och bedömningar.
Delar av uppdraget rör hälso- och sjukvårdsområdet, inom vilket Sveriges
Kommuner och Landsting (SKL) är en central aktör. Samråd har därför skett med
9
SKL inom deluppgift 5 (utredning av hälsofrämjande insatser inom hälso- och
sjukvården).
Slutredovisningens struktur
Slutredovisningen är indelad i fem kapitel: ”Inledning”, ”Övergripande slutsatser”,
”Sammanfattande resultat”, ”Diskussion”, ”Detaljerade resultat”. Sammanlagt har
ett tiotal separata studier genomförts inom ramen för uppdragets sex deluppgifter.
Dessa studier ligger till grund för slutredovisningen. Studierna beskrivs kortfattat i
kapitlet ”Detaljerade resultat” som utgör slutredovisningens huvuddel. Kapitlet är
organiserat deluppgiftsvis. Varje deluppgiftsavsnitt innehåller två underavsnitt:
”Metod och genomförande” och ”Resultat”. ”Metod och genomförande” redogör för
hur deluppgiften har lösts: vilka studier som ingår, vilken organisation som har
genomfört respektive studie och med vilket metodologiskt upplägg, vilken inriktning
och vilka avgränsningar. ”Resultat” återger kortfattat de resultat som framkommit i
respektive studie. För utförliga resultat och andra uppgifter som inte ryms i denna
slutredovisning hänvisas läsaren till den underliggande studien i fråga. Folkhälsomyndigheten planerar att under hösten 2015 ge ut de underliggande studierna som
särskilda underlagsrapporter.
Kapitlet ”Övergripande slutsatser” försöker precis som namnet antyder gå lite
bortom de strikta resultaten i syfte att dra slutsatser på en sammanfattande, mer
övergripande nivå. Kapitlet ”Sammanfattande resultat” sammanfattar de resultat
som inte återfinns bland de övergripande slutsatserna. Kapitlet ”Diskussion” sätter
in valda delar av uppdraget och de erhållna resultaten i ett större perspektiv genom
att belysa relevant vetenskaplig litteratur.
10
Övergripande slutsatser
Lågutbildade har generellt sett sämre hälsa och sämre
förutsättningar för god hälsa än högutbildade
Hälsa, livsvillkor, levnadsvanor och andra förhållanden som påverkar hälsan
förbättras gradvis med stigande utbildningsnivå. Spridningen inom utbildningsgrupperna är dock stor. Nivåskillnaden är i många fall betydande mellan dem som
uppger ett bra allmänt hälsotillstånd och dem som inte gör det. Lågutbildade med
bra allmänt hälsotillstånd har i vissa avseenden mer hälsosamma livsvillkor och
levnadsvanor än högutbildade utan bra allmänt hälsotillstånd.
De lågutbildade har blivit en mer utsatt grupp på
arbetsmarknaden
Arbetsmarknaden har förändrats till de lågutbildades nackdel
Att ha ett arbete är i flera avseenden en förutsättning för god hälsa. Arbetsmarknaden
har under de senaste decennierna genomgått förändringar som missgynnar personer
med låg utbildningsnivå. Utvecklingen kan ha flera orsaker. Två framträdande
förklaringar handlar om ökade kvalifikationskrav (allt fler arbeten som kräver minst
gymnasieutbildning) och om ökad konkurrens från gymnasieutbildade om de arbeten
som formellt inte kräver gymnasieutbildning. En tänkbar gemensam nämnare är den
tekniska utvecklingen med ökad datorisering av arbeten och arbetsuppgifter. Det
förefaller också vara så att lågutbildade i högre utsträckning än tidigare hänvisas till
arbeten med otrygga anställningsformer.
Gruppens sammansättning har förändrats
Den grupp i befolkningen som saknar gymnasial utbildning har under de senaste
decennierna ändrat sammansättning. Två viktiga förändringar sedan början av 1990talet är att andelen unga vuxna och andelen personer födda utanför Sverige har ökat.
Bägge dessa grupper möter generellt sett större svårigheter på arbetsmarknaden.
Bland unga vuxna med låg utbildningsnivå är dessutom psykisk ohälsa relativt
vanligt, något som ytterligare kan försvåra etablering på arbetsmarknaden.
Utbildnings- och hälsorelaterade problem uppstår tidigt
Slutförd gymnasieutbildning underlättar etablering på arbetsmarknaden och
förbättrar förutsättningarna för god hälsa. Studieavbrott i gymnasiet föregås ofta av
en marginaliseringsprocess som innebär att eleven hamnar i utkanten av skolans
verksamhet och ”tappar sugen”. Tydliga signaler är att eleven har hög frånvaro eller
riskerar att inte nå målen i ett eller flera ämnen. Orsakerna kan finnas både inom och
utanför skolmiljön. Dålig hälsa är ett annat vanligt skäl till studieavbrott. Det finns
också ett starkt samband mellan låga betygsresultat i årskurs 9 och ofullständiga
gymnasiestudier. Svaga betygsprestationer i årskurs 9 tycks dessutom öka risken för
nedsatt hälsa i vuxen ålder. Vidare finns det ett starkt samband mellan sjuklighet
11
under grundskoletiden och låga betygsresultat i årskurs 9, och mellan sjuklighet
under grundskoletiden och låg utbildningsnivå som ung vuxen, med sjuklighet i båda
fallen mätt som antal dagar inneliggande på sjukhus. Även om samtliga dessa
samband inte nödvändigtvis är orsakssamband, indikerar de att det redan under
grundskoletiden och gymnasiets första år bör vara möjligt att identifiera de elever
som befinner sig i riskzonen för att som vuxna ha en oavslutad gymnasieutbildning
och en nedsatt hälsa. Tidiga insatser bör därför vara möjliga.
12
Sammanfattande resultat
Förutsättningar för god hälsa
(hälsans bestämningsfaktorer)
Självskattat allmänt hälsotillstånd, ohälsosamma levnadsvanor (riskabla alkoholvanor undantagna), vissa aspekter av upplevd otrygghet, förtroende för olika
samhällsinstitutioner – sjukvården, polisen, riksdagen, skolan och andra – samt
upplevda stora ekonomiska problem uppvisar en utbildningsmässig gradient som
innebär att individers hälsa och förutsättningar för god hälsa förbättras med stigande
utbildningsnivå. Gradienten återfinns såväl bland vuxna i förvärvsaktiv ålder i
allmänhet (20–64 år) som bland unga vuxna (20–24 år). Upplevd otrygghet och stora
ekonomiska problem är vanligare bland unga vuxna än bland vuxna i förvärvsaktiv
ålder som helhet. Bland förgymnasialt utbildade unga vuxna utan bra självskattad
hälsa är andelen med mycket eller ganska stort förtroende under 50 procent för såväl
sjukvården, polisen som skolan. Utbildningsgradienten finns för vuxna i förvärvsaktiv ålder även på arbetsmarknaden och syns som stigande sysselsättningsgrad med
stigande utbildningsnivå och lägre andel som erhåller arbetslöshetsersättning,
ersättning från arbetsmarknadspolitiska åtgärder och sjuk- eller aktivitetsersättning.
Slutenvård
I samtliga undersökta åldersgrupper – 20, 40, 60 år – är sjukhusvård vanligast bland
personer med förgymnasial utbildning, minst vanlig bland dem med eftergymnasial.
Mellan åren 1990 och 2013 minskade förekomsten av sjukhusvård i alla grupper
utom bland 40-åriga kvinnor med förgymnasial utbildning. Relativt sett var minskningen minst bland personer med förgymnasial utbildning, varför det relativa gapet
mellan denna grupp och de övriga två utbildningsgrupperna ökade.
Förtida dödlighet
Den förtida dödligheten minskade mellan åren 1991–1993 och 2011–2013 i samtliga
utbildningsgrupper, bland både kvinnor och män. Den minskade relativt sett mest
bland dem med eftergymnasial utbildning, minst bland dem med förgymnasial. De
relativa utbildningsmässiga skillnaderna i förtida dödlighet ökade därmed för såväl
kvinnor som män. Den utbildningsmässiga gradienten i förtida dödlighet återfinns i
samtliga åtta undersökta dödsorsaksgrupper, bland såväl kvinnor som män.
Den sammantagna betydelsen för folkhälsan av allt fler
högutbildade
Befolkningens stigande utbildningsnivå under de senaste decennierna skulle kunna
utgöra en bidragande direkt förklaring till den förbättring av folkhälsan som har skett
parallellt. Folkhälsomyndigheten finner dock inget tydligt stöd för att ett sådant
orsakssamband skulle utgöra någon betydande direkt förklaring till den gynnsamma
utvecklingen. Det går vidare inte att utesluta en indirekt effekt av ökad utbildning,
13
då en ökad andel högutbildade förefaller kunna främja ekonomisk tillväxt och denna
tillväxt i sin tur kan bidra till en förbättrad folkhälsa.
Hälsofrämjande insatser inom hälso- och sjukvården
Hälso- och sjukvården är inte jämlik. Generella hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande insatser når inte alla grupper i lika stor omfattning. En grupp som
tenderar att missgynnas är individer med låg utbildningsnivå. Det finns flera troliga
förklaringar till att skillnader uppkommer. Det handlar bland annat om tillgänglighet
(inte minst fysisk), bemötande, förtroende, barriärer (språkliga, kulturella, sociala)
och hälsolitteracitet. Folkhälsomyndigheten bedömer att fem övergripande förslag i
form av åtgärdsområden som Myndigheten för vård- och omsorgsanalys
(Vårdanalys) lade fram år 2014 i en fördjupad analys av skillnader i vård, behandling
och bemötande inom svensk hälso- och sjukvård har goda förutsättningar att åstadkomma en förändring i önskvärd riktning även vad gäller utbildningsmässig
ojämlikhet, förutsatt att de omvandlas till konkreta insatser. Åtgärdsområdena är: (i)
utveckla en nationell modell för att mäta och följa upp ojämlik vård på ett
systematiskt, överblickbart och ändamålsenligt sätt, (ii) samla systematiskt och
kontinuerligt in information om provade metoder och dess effekter, (iii) öka
kunskapen om vad som händer i mötet mellan patient och vårdpersonal, (iv) stärk
förutsättningarna för vårdprofessionerna att bedriva en mer jämlik vård, (v) stärk
utsatta grupper i mötet med vården. Folkhälsomyndigheten ansluter till Vårdanalys
fem förslag med två tillägg: (a) förslagen bör appliceras på hela hälso- och
sjukvården, inte minst hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande verksamheter, (b)
förslag (ii) bör betona högkvalitativa utvärderingar i form av systematiska litteraturöversikter, för att därigenom tillgodose behovet av att sammanställa existerande
kunskap om effekter på lågutbildade av insatser som syftar till att påverka hälsans
bestämningsfaktorer.
Hälsofrämjande insatser utanför hälso- och sjukvården
En kunskapsöversikt genomfördes i syfte att undersöka om det finns individinriktade
interventioner utanför hälso- och sjukvården som är särskilt lämpade för att främja
hälsa eller förebygga ohälsa bland individer med låg utbildningsnivå. De evidensbedömningar som gjordes fann ett begränsat stöd för sådana interventioner gällande
förbättring av kostvanorna, ökning av den fysiska aktiviteten och förbättring av den
psykiska hälsan. Baserat på kunskapsöversikten är Folkhälsomyndighetens sammantagna bedömning att det finns ett högst begränsat stöd för att utanför hälso- och
sjukvården välja individinriktade interventioner som huvudstrategi för att minska
utbildningsgradienten i hälsa. Bedömningsunderlaget är dock osäkert eftersom bara
ett mindre antal vetenskapliga artiklar påträffades. För att kunna närma sig en
definitiv bedömning av vilken roll individinriktade interventioner kan spela krävs
ytterligare studier i frågan. Det är också tänkbart att andra slags interventioner –
strukturella interventioner eller interventioner på policynivå – utgör ett mer
framgångsrikt sätt att angripa utbildningsgradienten på. Sådana interventioner kan
eventuellt kombineras med individinriktade interventioner som har anpassats i
14
omfattning och till sin utformning till de grupper som har störst behov (så kallad
proportionell universalism).
15
Diskussion
Livsvillkor, levnadsvanor och andra förhållanden som bidrar till god hälsa är bättre
och mer hälsofrämjande bland personer med hög utbildningsnivå än bland personer
med låg. Även hälsan som sådan är bättre bland högutbildade. Denna slutredovisning
innehåller många exempel på sådana utbildningsmässiga skillnader. När det gäller
dödlighet är det väl dokumenterat att de relativa socioekonomiska skillnaderna
ökade i många industrialiserade länder under 1980- och 1990-talen, medan studier
av de absoluta skillnadernas utveckling har lett till mindre samstämmiga resultat med
ökade socioekonomiska skillnader i vissa länder, minskade i andra (3, 4). För
Sveriges del har Shkolnikov och medarbetare (3) visat att både de relativa och de
absoluta utbildningsmässiga dödlighetsskillnaderna ökade under perioden 1971–
2000, för såväl kvinnor som män. Mackenbach och medarbetare (4) har undersökt
om dessa trender har fortsatt efter sekelskiftet. Med data för perioden 1991–2006
finner författarna att de relativa utbildningsmässiga dödlighetsskillnaderna fortsatte
att öka i Sverige, bland både kvinnor och män. Däremot finner de att de absoluta
skillnaderna minskade mellan 90-talet och 00-talet bland både svenska kvinnor och
svenska män. Resultaten från den analys av förtida dödlighet som genomfördes inom
föreliggande uppdrag, där åren 2011–2013 jämfördes med åren 1991–1993, ligger i
linje med dem som Mackenbach och medarbetare erhåller.
En grupp som i flera avseenden befinner sig i en utsatt situation är unga vuxna med
låg utbildningsnivå. Denna slutredovisning har visat att de lågutbildade generellt sett
har blivit en mer utsatt grupp på arbetsmarknaden, och den har bland annat belyst
olika aspekter av den psykiska ohälsan i delgruppen unga vuxna med låg utbildningsnivå. Den psykiska ohälsan bland unga och unga vuxna i allmänhet har under senare
år fått stor uppmärksamhet (5-7). Det förefaller råda konsensus om att den psykiska
ohälsan har ökat i gruppen sedan början av 1990-talet, men inte om varför den har
gjort det (6). En av de hypoteser som har lagts fram säger att orsakerna till en så
utbredd hälsoförsämring som det av allt att döma är frågan om bör sökas bland
genomgripande förändringar på samhällsnivå. En tänkbar bidragande förklaring är
den förändrade arbetsmarknaden, med högre kvalifikationskrav och större
konkurrens, som sammantaget har resulterat i att det i dag är färre unga vuxna som
förvärvsarbetar, fler som studerar och fler som varken förvärvsarbetar eller studerar
jämfört med tiden innan den så kallade 1990-talskrisen (5, 8). Dessa förändringar
kan av olika skäl ha påverkat utvecklingen av gruppens psykiska hälsa. Nedsatt
psykisk hälsa som ung eller ung vuxen kan i sin tur leda till svårare psykisk ohälsa
senare i livet och till svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden (6).
Utbildningsmässiga skillnader i hälsa hänger nära samman med det vidare begreppet
socioekonomiska skillnader i hälsa eller, som det ofta formuleras, socioekonomisk
ojämlikhet i hälsa. Högsta uppnådd utbildningsnivå är förmodligen det mest använda
måttet på socioekonomisk status. Som berördes ovan har de relativa socioekonomiska skillnaderna i dödlighet, i vissa fall även de absoluta skillnaderna, ökat
i många industrialiserade länder sedan 1980-talet. Mackenbach (9) har gått igenom
existerande teorier om ojämlikhet i hälsa i syfte att försöka förklara varför de
16
socioekonomiska skillnaderna i hälsa består och till och med har ökat i högt
utvecklade välfärdsstater som dem i Västeuropa. Han formulerar två hypoteser som
har beröringspunkter med resultat och förhållanden som framkommit i detta
regeringsuppdrag. Den första hypotesen säger att grupper med låg socioekonomisk
status har ändrat sammansättning och i högre grad än tidigare består av individer
med personliga egenskaper som medför ökad risk för dålig hälsa. En bidragande
faktor kan paradoxalt nog ha varit den kraftiga utbyggnad som har skett av
meritbaserad högre utbildning, något som har ökat möjligheterna till social rörlighet.
Enligt den andra hypotesen har många högt utvecklade välfärdsstater kommit så
långt i sin epidemiologiska utveckling att de nått det fjärde steget i den epidemiologiska transitionen, i vilket hälsoförbättringar till stor del beror på beteendeförändringar. Det kan ha ökat hälsobetydelsen av gynnsamma personliga egenskaper
och andra immateriella faktorer. Sådana faktorer kan vara mer socioekonomiskt
differentierade än tidigare och således ge grupper med hög socioekonomisk status
en fördel.
Studier pekar på att levnadsvanerelaterade riskfaktorer kan förklara en betydande del
av de utbildningsmässiga dödlighetsskillnaderna (10, 11). Interventioner som framgångsrikt kan förbättra lågutbildades mer ohälsosamma levnadsvanor har därmed
goda förutsättningar att avsevärt reducera utbildningsgradienten i hälsa. Vilka dessa
interventioner skulle vara är inte lika uppenbart. Exempelvis gav kunskapsöversikten
i deluppgift 6 bara ett högst begränsat stöd för att det utanför hälso- och sjukvården
finns individinriktade, beteendeförändrande interventioner som är särskilt lämpade
för personer med låg utbildningsnivå. En annan svårighet med interventioner som
direkt söker påverka människors beteenden noteras i både deluppgift 5 och
deluppgift 6 (se i första hand de underliggande studierna): sådana interventioner har
ibland större effekt på högutbildade än på lågutbildade, med följd att
utbildningsgradienten i hälsa kan öka i stället för att minska. Detta talar för att
interventioner bör vara universella men anpassas, både i omfattning och till sin
utformning, till de grupper som har störst behov, i det här fallet individer med låg
utbildningsnivå. Med andra ord bör man tillämpa så kallad proportionell universalism.
Det finns två huvudsakliga metoder för att mäta ojämlikhet i hälsa: med den ena
studeras skillnader i genomsnittlig hälsonivå mellan olika grupper av individer; med
den andra studeras hur hälsan varierar mellan alla enskilda individer, t.ex. mellan
samtliga individer i ett land (12). Att jämföra gruppgenomsnitt är den dominerande
metoden, och den har med högsta uppnådda utbildningsnivå som indelningsgrund
tillämpats i föreliggande uppdrag. Skillnaderna i hälsa (och förutsättningar för god
hälsa) är i många fall betydande mellan utbildningsgrupper. Dessa skillnader utgör
emellertid inte de totala hälsoskillnaderna, utan för att få dessa måste variationen
mellan individer beräknas. Vilken av de två metoderna som är bäst lämpad för att
mäta ojämlikhet i hälsa har diskuterats (13). En rimlig slutsats är att metoderna inte
bör ses som konkurrerande utan som komplementära genom att bägge innehåller
intressant information (12-14). För utvecklade länder har det påvisats ett starkt
negativt samband mellan medellivslängd och variation i dödlighet: länder med högre
17
medellivslängd har i regel en mer jämlik fördelning av livslängden individer emellan
(15). Mot den bakgrunden är det inte överraskande att dödligheten i Sverige är bland
de minst ojämlikt fördelade i världen, särskilt svenska mäns (14, 16).
Avslutningsvis kan det vara värt att notera att sådana mellangruppsliga skillnader
som ofta uppmärksammas och uppfattas som stora kan få en delvis annan innebörd
om de relateras till den totala variationen individer emellan. van Raalte och
medarbetare (13) har beräknat att variationen mellan utbildningsgrupper bara kan
förklara några enstaka procent av den totala variationen i dödlighet mellan individer
i västeuropeiska länder. För Sveriges del skattar de (med fyra utbildningsgrupper)
andelen till 1,3 procent för kvinnor och 1,7 procent för män. Nästan hela den
individuella variationen i dödlighet uppkommer alltså inom utbildningsgrupperna,
inte mellan dem. Vidare ökar variationen inom respektive utbildningsgrupp med
sjunkande utbildningsnivå. En möjlig slutsats av det förhållandet är att utbildningsmässiga skillnader i dödlighet kan angripas med insatser som syftar till att minska
variationen i dödlighet inom grupper med låg utbildningsnivå genom att de inriktas
mot att stärka utsatta personer bland de lågutbildade (13).
18
Detaljerade resultat
Deluppgift 1:
Systematisk litteratursammanställning om möjliga
kausala samband mellan utbildning och hälsa
Metod och genomförande
Folkhälsomyndigheten har genomfört en systematisk litteraturöversikt i form av en
så kallad metaanalys. En metaanalys är en metod att väga samman resultat från flera
studier som redovisar samma utfall mätt på liknande sätt. Metaanalysen har
framställts i två versioner, dels som en tidskriftsartikel, dels som en utvidgad och
mer lättillgänglig version av tidskriftsartikeln. Tidskriftsartikeln publicerades i
början av året i European Journal of Public Health (17), medan den utvidgade
versionen ingick i Folkhälsomyndighetens delredovisning av föreliggande
regeringsuppdrag i oktober 2014. Här följer en kort sammanfattning.
Folkhälsomyndigheten har avgränsat deluppgiftens frågeställning till att gälla
kausala samband från utbildning till hälsa, eftersom det har bedömts vara den mest
relevanta sambandsriktningen att undersöka givet uppdragets övriga innehåll. Andra
avgränsningar har varit nödvändiga för att möjliggöra en systematisk litteraturöversikt. En är kausala samband från utbildning till hälsa på individnivå, då den
litteratur som finns att tillgå nästan helt behandlar effekter på individnivån. De
erhållna resultaten kan därför inte göra anspråk på att ge ett heltäckande svar på
deluppgiftens frågeställning. Metaanalysen omfattar så kallade naturliga experiment
i form av utbildningsreformer som har förlängt den obligatoriska skolgången,
vanligen med ett år, och sådana reformer som har varit inriktade på att underlätta för
elever att fortsätta skolan efter den obligatoriska skolans slut. Studier av naturliga
experiment erbjuder en särskild möjlighet att undersöka kausalitet från utbildning
till hälsa. De studerade reformerna avgränsades geografiskt och tidsmässigt till
Europa under 1900-talet. Bägge typerna av reformer berör enbart individer med låg
utbildningsnivå, inte det betydande antal individer som även utan reformerna skulle
ha fortsatt studera efter den obligatoriska skolans slut. Den mer specifika fråga som
metaanalysen kan bidra till att besvara är om längre utbildning av de minst utbildade
kan förbättra deras hälsa, eller, i förlängningen, om utbildning kan minska skillnader
i hälsa.
Resultat
De hälso- eller hälsorelaterade utfall som studeras är BMI (body mass index), fetma,
rökning, självrapporterad hälsa samt dödlighet. Metaanalysen finner effekter bara
för vissa av utfallen. Effekterna är förhållandevis små och gäller oftast enbart för
män. Resultaten tyder sammantaget på att det kan vara svårt att markant förbättra
hälsan bland de individer som har den kortaste utbildningen enbart med hjälp av
förlängd skolgång, även om vissa effekter kan finnas.
19
Deluppgift 2:
Analys av hur sammansättningen, i olika åldrar, i gruppen
med låg utbildning ser ut, och hur sammansättningen
förändras över tid. Analys av hur hälsans bestämningsfaktorer utmärks för de olika grupper som har en låg
utbildningsnivå. I analysen ska även kvinnors och mäns
situation belysas
Metod och genomförande
Deluppgift 2 består av två huvudfrågeställningar. Folkhälsomyndigheten har låtit
genomföra en studie för var och en av dessa samt därutöver en ytterligare,
kompletterande studie. Den första studien har genomförts av en forskare vid
Institutet för social forskning (SOFI), Stockholms universitet, på uppdrag av
Folkhälsomyndigheten. Studien analyserar med hjälp av tillgängliggjord statistik
och relevant vetenskaplig litteratur dels sammansättningen av gruppen med låg
utbildningsnivå – hur den ser ut i dag och hur den har förändrats sedan början av
1990-talet – dels några samhälleliga förändringar av trolig betydelse för gruppens
hälsosituation som har ägt rum parallellt. Tyngdpunkten ligger på förhållandena på
arbetsmarknaden och gruppens ekonomiska situation. Att belysa hur det samhälle
som gruppen lever i har förändrats kan bidra till en djupare förståelse för hur
förutsättningarna för god hälsa bland personer med låg utbildningsnivå har
förändrats. Att vara lågutbildad i dag är inte samma sak som för några decennier
sedan.
Den andra studien undersöker hur utbildningsnivå och självskattad hälsa samvarierar
med hälsosamma levnadsvanor, upplevd otrygghet, tillit till viktiga samhällsinstitutioner och ekonomisk utsatthet. Studien har genomförts av Folkhälsomyndigheten med data från Folkhälsomyndighetens nationella folkhälsoenkät, Hälsa
på lika villkor, årgångarna 2004–2013. Undersökningspopulationen utgörs av
befolkningen i åldern 20–64 år. Genom att studera hur utbildningsnivå, viktiga
bestämningsfaktorer och självskattad hälsa samvarierar tillförs en dimension till det
traditionella sättet att analysera hälsans bestämningsfaktorer. För att erhålla ett
tillräckligt stort dataunderlag för den här typen av analys har årgångssammanslagningar varit nödvändiga: materialet har i vissa fall aggregerats till två perioder
(2004–2008 och 2009–2013), i andra fall till en enda period (2004–2013). Vidare
gör studien en utbildningsgruppsindelning som skiljer sig något från den som
statistik baserad på SCB:s utbildningsregister vanligen använder sig av. Standardindelningen görs efter påbörjad nivå, medan principen här i stället är indelning efter
avslutad nivå. I korthet resulterar principen i följande tre grupper: ”förgymnasial
utbildning samt gymnasial utbildning kortare än tre år”, ”gymnasial utbildning om
tre år samt eftergymnasial utbildning kortare än tre år”, ”eftergymnasial utbildning
om minst tre år”. För enkelhets skull benämns de förgymnasial, gymnasial respektive
eftergymnasial utbildning. I gruppen med förgymnasial utbildning har även individer
med okänd utbildning inkluderats.
20
I den tredje studien undersöker Socialstyrelsen hur slutenvårdsprofiler och förtida
dödlighet ser ut hos olika utbildningsgrupper och vilka förändringar som har skett
mellan åren 1990 och 2013. Slutenvårdsprofilerna studeras utifrån de sjukdomar som
befolkningen vårdats för inom slutenvården, dvs. inneliggande på sjukhus över minst
en natt, åren 1990 och 2013. Undersökningspopulationen utgörs här av samtliga i
befolkningen som var 20, 40 eller 60 år gamla år 1990 eller år 2013. Jämförelsen
avser prevalensen för 17 olika diagnosgrupper, och både relativa och absoluta
skillnader studeras. Med förtida dödlighet avses dödlighet som inträffar innan 70 års
ålder och från och med 30 års ålder. Den förtida dödligheten undersöks vid tre
tidpunkter (åren 1991–1993, 2001–2003, 2011–2013) där varje tidpunkt alltså består
av tre år sammanslagna. Undersökningspopulationen utgörs av samtliga i befolkningen i åldern 30–69 år vid någon av mättidpunkterna. Dödligheten delas upp i åtta
olika dödsorsakskategorier, och både relativa och absoluta skillnader studeras.
Resultat
Sammansättningen av gruppen med låg utbildning och några samhällsförändringar av
trolig betydelse för gruppens hälsosituation
Befolkningens generella utbildningsnivå blir allt högre. I gruppen 20–69 år har
antalet personer med grundskola som högsta utbildningsnivå närapå halverats i
absoluta tal under perioden 1990–2012 (från knappt 1,8 miljoner till drygt 0,9
miljoner) och mer än halverats procentuellt sett under samma period (från 33 procent
till 15 procent). Samtidigt har gruppen med eftergymnasial utbildning ökat markant
(från 20 till 37 procent).
Sammansättningen av gruppen med låg utbildningsnivå har förändrats i flera
avseenden. Kvinnor skaffar sig högre utbildning i allt större utsträckning än män.
Samtidigt minskar andelen lågutbildade snabbare bland kvinnor än bland män.
Gruppen med låg utbildningsnivå består följaktligen i allt högre grad av män. Vidare
utgör individer i äldre åldrar en allt större del av de lågutbildade. Emellertid har även
andelen unga ökat: år 2012 utgjorde individer i åldern 20–29 år cirka 16 procent av
alla lågutbildade, såväl bland kvinnor som bland män, jämfört med cirka 10 procent
år 1990. Slutligen ökar andelen utrikesfödda: under perioden 1990–2012
fördubblades andelen utrikesfödda i gruppen med låg utbildningsnivå (från 14 till 32
procent bland kvinnor, från 12 till 23 procent bland män). Förklaringen är en
kombination av att andelen lågutbildade har sjunkit snabbare bland personer födda i
Sverige än bland personer födda utanför Sverige och att de utrikesföddas andel av
den vuxna befolkningen som helhet har ökat.
Att stå utanför arbetsmarknaden är en betydande riskfaktor för ohälsa. Personer med
låg utbildningsnivå är sysselsatta i väsentligt lägre grad än personer i övriga
utbildningsgrupper. År 2012 var andelen sysselsatta bland personer med förgymnasial utbildning i åldern 20–69 år 43 procent för kvinnor och 59 procent för
män, medan motsvarande andelar bland personer med eftergymnasial utbildning var
78 respektive 79 procent. De lågutbildades svagare anknytning till arbetsmarknaden
bekräftas av att de i mycket större utsträckning än andra utbildningsgrupper erhåller
21
arbetslöshetsersättning, ersättning från arbetsmarknadspolitiska åtgärder och sjukeller aktivitetsersättning. När det gäller sjuk- och aktivitetsersättning, som bägge är
knutna till långvarig sjukdom och i många fall permanent utträde från arbetsmarknaden, var det år 2012 22 procent bland kvinnor och 13 procent bland män med
förgymnasial utbildning i åldern 25–64 år som uppbar någon av dessa ersättningsformer, jämfört med bara 3 och 2 procent bland kvinnor respektive män med
eftergymnasial utbildning i samma ålder. Vidare är relativ fattigdom vanligare bland
personer med förgymnasial utbildning än bland personer med gymnasial eller
eftergymnasial utbildning, något som gäller särskilt för kvinnor men även för män.
En grupp bland de lågutbildade som har det extra svårt på arbetsmarknaden, och med
konsekvenser för deras inkomster, är personer födda utanför Norden.
Tidsbegränsade anställningar är mindre trygga än tillsvidareanställningar, både
beträffande anställningen som sådan och när det gäller privatekonomin. Båda dessa
faktorer kan medföra stress och bidra till nedsatt psykisk hälsa. Förekomsten av
tidsbegränsade anställningar har ökat bland personer med låg utbildningsnivå och är
särskilt hög bland kvinnor: år 2010 hade 19 procent av kvinnliga anställda med låg
utbildningsnivå en tidsbegränsad anställning, jämfört med 13 procent bland övriga
anställda kvinnor.
Samtidigt som befolkningens generella utbildningsnivå har blivit allt högre har
utbudet av kvalificerade arbeten inte ökat i motsvarande omfattning. Konkurrensen
om de arbeten som inte kräver mer än grundskoleutbildning har därmed ökat, något
som är till de lågutbildades nackdel eftersom den innebär att de får svårare att hävda
sig på arbetsmarknaden. Det är tänkbart att denna förändringsprocess på arbetsmarknaden utgör en gemensam bidragande förklaring till den i flera avseenden
negativa utvecklingen för personer med låg utbildningsnivå vad gäller sysselsättning, inkomst, fattigdom och arbetsvillkor såsom tidsbegränsade anställningar.
Hälsans bestämningsfaktorer
Den välkända utbildningsgradienten återfinns med några undantag för samtliga
undersökta indikatorer. De flesta människor bedömer sitt allmänna hälsotillstånd
som bra eller mycket bra, men andelen som inte gör det är högre bland lågutbildade
än bland högutbildade. Inom respektive utbildningsgrupp är andelen som inte
bedömer sitt allmänna hälsotillstånd som bra högre bland personer födda utanför
Sverige än bland personer födda i Sverige, och högre bland kvinnor än bland män.
Att äta lite frukt och grönt, att röka dagligen, att ha en stillasittande fritid och att ha
fetma (BMI > 30) är mindre vanligt ju högre utbildningsnivån är. Riskabla alkoholvanor avviker dock från mönstret på så sätt att andelen som har riskabla alkoholvanor
är högst bland personer med gymnasial utbildning. Andelen som har minst två av
dessa fem ohälsosamma levnadsvanor är omkring tre gånger så hög bland personer
med förgymnasial utbildning som bland personer med eftergymnasial: knappt 30
procent jämfört med ca 10 (anmärkning: fetma är mer korrekt levnadsvanerelaterad
men benämns för enkelhets skull levnadsvana). Även för cannabisanvändning är
mönstret annorlunda: andelen som har använt hasch eller marijuana någon gång i
22
livet är lägst bland personer med förgymnasial utbildning. Vidare är andelarna med
lågt intag av frukt och grönt, daglig rökning, stillasittande fritid och fetma bland dem
som uppger ej bra allmänt hälsotillstånd högre än bland dem som uppger bra (eller
mycket bra) allmänt hälsotillstånd. Mönstret gäller även inom respektive utbildningsgrupp och leder till en utbildningsmässig gradient i två nivåer: en gradient för
dem som skattar sin hälsa som bra, och en gradient, på en högre, mer ohälsosam
nivå, för dem som inte gör det. Återigen utgör riskabla alkoholvanor ett undantag:
här finns varken utbildningsgradient eller nämnvärd nivåskillnad med avseende på
självskattad hälsa.
Tre aspekter av upplevd otrygghet undersöktes: känslan av att inte kunna lita på
andra människor; upplevelsen av att någon gång under de senaste tre månaderna ha
blivit behandlad eller bemött på ett kränkande sätt; upplevelsen av att någon gång
under de senaste tolv månaderna ha blivit utsatt för våld eller hot om våld. En tydlig
könsmässig skillnad är att kvinnor i högre utsträckning än män upplever sig ha blivit
behandlade eller bemötta på ett kränkande sätt. Känslan av att inte kunna lita på
andra uppvisar en utbildningsmässig gradient, där andelen är betydligt lägre bland
dem med eftergymnasial utbildning än bland dem med kortare utbildning. För
kränkande behandling eller bemötande finns det däremot tendenser till en omvänd
utbildningsmässig gradient, medan det för upplevelsen av att ha blivit utsatt för våld
eller hot om våld inte finns några nämnvärda utbildningsmässiga skillnader. För
samtliga tre aspekter av otrygghet kvarstår de ovan beskrivna mönstren vid en
uppdelning av respondenterna i dem som rapporterar ett bra allmänt hälsotillstånd
och i dem som inte gör det. Dock finns det en betydande nivåskillnad: inom varje
utbildningsgrupp är respektive otrygghetsaspekt omkring dubbelt så vanligt förekommande bland dem som inte har bra självskattad hälsa som bland dem som har
bra självskattad hälsa. För känslan av att inte kunna lita på andra och upplevelsen av
kränkande behandling eller bemötande är nivåskillnaderna i storleksordningen 15–
20 procentenheter.
Upplevd otrygghet kan tillsammans med upplevt förtroende för samhällsinstitutioner
såsom sjukvården, polisen och riksdagen indikera graden av social förankring.
Förtroendet för olika samhällsinstitutioner (sju stycken undersöktes) ökar generellt
sett med utbildningsnivån, dvs. den vanliga utbildningsmässiga gradienten återfinns
även här. De utbildningsmässiga skillnaderna är särskilt stora beträffande förtroendet
för riksdagen, där andelen med mycket eller ganska stort förtroende är omkring 25
procentenheter högre bland dem med eftergymnasial utbildning än bland dem med
förgymnasial. Utbildningsgradienten kvarstår vid uppdelning av respondenterna i
dem som rapporterar ett bra allmänt hälsotillstånd och i dem som inte gör det, men
med genomgående lägre förtroendenivåer bland dem som inte har bra hälsa. Värt att
notera är att nivåskillnaden, oavsett utbildningsgrupp, är omkring 15 procentenheter
vad gäller både förtroendet för sjukvården och förtroendet för riksdagen (andelen
med mycket eller ganska stort förtroende).
Avsaknad av kontantmarginal (att inte kunna skaffa fram 15 000 kronor inom en
vecka för att täcka ett oförutsett behov) eller att någon gång under de senaste tolv
månaderna ha haft svårigheter att klara löpande utgifter för mat, hyra, räkningar
23
m.m. (här benämnt ekonomisk kris) indikerar ekonomiska problem. Att både sakna
kontantmarginal och ha befunnit sig i ekonomisk kris utgör ett mått på stora
ekonomiska problem. Kvinnor har stora ekonomiska problem i något större
utsträckning än män, och personer födda utanför Sverige i betydligt större utsträckning än personer födda i Sverige. Förekomsten av stora ekonomiska problem
uppvisar en utbildningsmässig gradient, där den huvudsakliga skiljelinjen går mellan
eftergymnasialt utbildade och övriga. Gradienten kvarstår vid uppdelning av respondenterna i dem som rapporterar ett bra allmänt hälsotillstånd och i dem som inte gör
det, men med avsevärt högre nivåer bland dem som inte har bra hälsa. Att inte ha bra
hälsa är tydligt knutet till ekonomisk utsatthet. Exempelvis är andelen med stora
ekonomiska problem bland personer med eftergymnasial utbildning utan bra hälsa
cirka fem procentenheter högre än bland personer med förgymnasial utbildning och
bra hälsa.
Slutenvårdsprofiler och förtida dödlighet
I samtliga undersökta åldersgrupper – 20, 40, 60 år – är sjukhusvård vanligast bland
personer med förgymnasial utbildning och minst vanlig bland personer med eftergymnasial utbildning. Skillnaderna är störst bland 20-åringarna, särskilt kvinnorna:
år 2013 var andelen som vårdats inneliggande på sjukhus omkring tre gånger så hög
bland 20-åriga kvinnor med förgymnasial utbildning som bland 20-åriga kvinnor
med gymnasial utbildning. Mellan år 1990 och år 2013 minskade förekomsten av
sjukhusvård i alla grupper utom bland 40-åriga kvinnor med förgymnasial utbildning. Relativt sett var minskningen minst bland personer med förgymnasial utbildning, varför det relativa gapet mellan denna grupp och de övriga två ökade under
perioden. I absoluta tal var dock minskningen allra störst bland 20-åriga kvinnor med
förgymnasial utbildning.
Bland 20-åringar hör psykiska sjukdomar och skador till de allra vanligaste
diagnosgrupperna vid sjukhusvård, såväl bland kvinnor som bland män, och i bägge
dessa diagnosgrupper är de utbildningsmässiga skillnaderna större än i många av de
övriga grupperna. Under perioden 1990–2013 ökade förekomsten av vård för
psykiska sjukdomar bland 20-åringarna, i samtliga utbildningsgrupper och för både
kvinnor och män. Det är framför allt denna diagnosgrupp som har ökat i åldersgruppen, både bland kvinnor och bland män. I relativa tal är ökningen störst bland
dem med de längsta utbildningarna, men i absoluta tal är den störst bland dem med
förgymnasial utbildning eftersom andelen som vårdats är större i denna grupp. Vård
för skador minskade i förekomst bland 20-åriga män under perioden 1990–2013, i
relativa tal minst och i absoluta tal mest bland dem med förgymnasial utbildning.
Bland 20-åriga kvinnor syntes totalt sett en liten ökning av vård för skador under
perioden. Ökningen var störst bland dem med förgymnasial utbildning, både relativt
och absolut sett.
Psykiska sjukdomar och skador tillhör de vanligaste diagnosgrupperna också bland
40-åringar, även om sjukdomsspektrumet blir bredare med stigande ålder. Den
vanliga utbildningsmässiga gradienten återfinns för bägge diagnosgrupperna och för
såväl kvinnor som män. Mönstret för utvecklingen av vård för psykiska sjukdomar
24
under perioden 1990–2013 är att förekomsten minskade bland 40-åriga kvinnor och
män med gymnasial eller eftergymnasial utbildning, medan den ökade (kvinnor)
eller var i stort sett oförändrad (män) bland 40-åringar med förgymnasial utbildning.
Den både absolut och relativt sett största minskningen svarade män med gymnasial
utbildning för. Vård för skador ökade under samma period något bland 40-åriga
kvinnor och minskade något bland för 40-åriga män, men utan tydliga utbildningsmässiga mönster. Den överlägset vanligaste orsaken till sjukhusvård bland 40-åriga
kvinnor är graviditet och förlossning, och här har det skett en ökning under perioden
1990–2013 i samtliga utbildningsgrupper, med störst ökning, absolut såväl som
relativt, bland dem med förgymnasial utbildning. Just denna ökning förklarar
merparten av den totala ökning av sjukhusvård som har ägt rum bland 40-åriga
kvinnor med förgymnasial utbildning under perioden.
60-åringars slutenvårdsprofil skiljer sig från 40-åringars och 20-åringars. Vanliga
diagnosgrupper är här (utan rangordning) tumörsjukdomar, hjärt- och
kärlsjukdomar, sjukdomar i matsmältningsorganen, sjukdomar i muskler och skelett,
ospecificerade symptom (så kallade kliniska fynd) samt skador. Under perioden
1990–2013 var det främst förekomsten av sjukdomar i muskler och skelett,
ospecificerade symptom och skador som ökade, både bland kvinnor och bland män.
Bland män observerades även en ökning av sjukhusvård för infektioner. I dessa fyra
diagnosgrupper var med något undantag den relativa ökningen störst bland personer
med förgymnasial eller gymnasial utbildning och minst (eller ibland till och med en
faktisk minskning) bland personer med eftergymnasial, både bland kvinnor och
bland män. När det gäller de diagnosgrupper som minskade i förekomst under
perioden är det svårt att urskilja något utbildningsmässigt mönster bland
60-åringarna.
Den förtida dödligheten minskade mellan åren 1991–1993 och 2011–2013 i samtliga
utbildningsgrupper, både bland kvinnor och bland män. Bland männen var den
absoluta minskningen störst bland dem med förgymnasial utbildning, minst bland
dem med eftergymnasial. Bland kvinnorna var den absoluta minskningen ungefär
lika stor i de tre utbildningsgrupperna och mindre än bland männen. Bägge könen
uppvisar däremot samma mönster gällande relativ utveckling: den förtida
dödligheten minskade relativt sett mest bland dem med eftergymnasial utbildning,
minst bland dem med förgymnasial. De relativa skillnaderna i förtida dödlighet med
avseende på utbildningsnivå ökade därmed för såväl kvinnor som män under
perioden.
Den utbildningsmässiga gradienten i förtida dödlighet återfinns i samtliga åtta
dödsorsaksgrupper, bland såväl kvinnor som män. Under den studerade tjugoårsperioden minskade den förtida dödligheten i hjärt- och kärlsjukdomar, cancer,
självmord och transportolyckor oavsett utbildningsgrupp och kön. Den narkotikarelaterade förtida dödligheten ökade däremot, och ökningen skedde i alla delgrupper
utom kvinnor med eftergymnasial utbildning. Störst var ökningen, absolut såväl som
relativt sett, bland personer med förgymnasial utbildning. Bland kvinnor med
förgymnasial utbildning sexdubblades den narkotikarelaterade dödligheten under
perioden; bland männen var den relativa ökningen något mindre. Även den
25
alkoholrelaterade förtida dödligheten uppvisar ett avvikande mönster: bland männen
minskade dödligheten i samtliga tre utbildningsgrupper, medan den bland kvinnor
med gymnasial och eftergymnasial utbildning var ungefär oförändrad men ökade
med 40 procent bland kvinnor med förgymnasial utbildning.
Deluppgift 3:
Analys av hälsans bestämningsfaktorer bland ungdomar i
åldern 16–24 år, som inte genomför eller har fullföljt
gymnasieutbildning samt en uppföljning av hur stor andel
av dessa ungdomar som har frekvent kontakt med hälsooch sjukvården
Metod och genomförande
Hälsans bestämningsfaktorer analyseras med hjälp av den folkhälsoenkätbaserade
studie som genomfördes inom ramen för deluppgift 2. Folkhälsomyndigheten har
här i deluppgift 3 specialstuderat gruppen 20–24 år och i huvudsak tagit fram
motsvarande statistik som den som togs fram för gruppen 20–64 år. Den nationella
folkhälsoenkäten omfattar visserligen befolkningen i åldern 16–84 år, men eftersom
de allra flesta ungdomar i åldern 16–19 år studerar vid gymnasiet och SCB:s utbildningsregister saknar uppgifter om vilka individer i åldersgruppen som har avbrutit
studierna eller inte påbörjat några och vilka som de facto studerar, har Folkhälsomyndigheten avgränsat undersökningspopulationen till befolkningen i åldern 20–24
år, en ålder vid vilken de flesta har avslutat sin gymnasieutbildning. Vidare är
eftergymnasial utbildning bara i mindre utsträckning avslutad vid 24 års ålder, varför
det inte är meningsfullt att särredovisa den högsta utbildningsnivån. Två utbildningsgrupper används därför: ”förgymnasial utbildning samt gymnasial utbildning kortare
än tre år” och ”minst gymnasial utbildning om tre år”.
Inget av Socialstyrelsens register innehåller uppgifter om befolkningens samlade
kontakter med hälso- och sjukvården. Folkhälsomyndigheten har heller ingen
kännedom om eventuell existens av tillförlitliga uppgifter hos annan källa
beträffande hur många som har ”frekvent kontakt med hälso- och sjukvården”.
Socialstyrelsen har dock registeruppgifter om en viss typ av kontakter: sådana som
innebär inskrivning på sjukhus över minst en natt, dvs. slutenvård. Även om slutenvårdskontakter inte kan göra anspråk på att utgöra ett heltäckande mått på
befolkningens kontakter med hälso- och sjukvården, är de ändå en god indikator på
omfattningen av, och fördelningen av, sådan ohälsa som leder till sjukhusinläggning.
För att undersöka 16–24-åringars kontakter med hälso- och sjukvården utnyttjas
därför de slutenvårdsprofiler som togs fram för 20-åringar inom ramen för deluppgift
2. Åldern 20 år ligger i mitten av åldersintervallet och undviker den nedre del där
utbildningsstatistiken har brister. Det bör noteras att slutenvårdsprofilerna visar
förekomst, inte frekvens: de anger hur stor andel av en viss befolkningsgrupp som
har vårdats inneliggande på sjukhus minst en natt för en viss diagnos någon gång
under det aktuella kalenderåret.
26
Elevers studieproblem uppstår ofta tidigt. SCB (18) har i en registerstudie visat att
det finns ett starkt samband mellan ofullständiga gymnasiestudier och betygsresultat
i årskurs 9. Av de 99 300 nybörjarna i gymnasieskolan hösten 2000 var andelen som
senast våren 2006 hade fullföljt en gymnasieutbildning 96 procent bland dem med
ett betygsmeritvärde om mer än 240 poäng från årskurs 9, medan andelen som
fullföljt var 16 procent bland dem med ett meritvärde om 80 poäng eller lägre.
Resultaten indikerar att merparten av de elever som inte fullföljer sin gymnasieutbildning återfinns bland dem med låga eller relativt låga betygsmeritvärden från
årskurs 9. Socialstyrelsen har inom ramen för deluppgift 3 genomfört en
kompletterande studie som undersöker dels betygsresultatens betydelse för hälsan
senare i livet, som ung vuxen, dels samband mellan sjuklighet under grundskoleåren
och senare utbildningsprestationer, i årskurs 9 och vid 25 års ålder. I den första delen
av studien ingår, efter vissa avgränsningar, alla i befolkningen år 2010 födda åren
1972–1981. Tre hälsoutfall studeras, med utgångspunkt i Socialstyrelsens patientoch läkemedelsregister: diabetes typ 2; användning av psykofarmaka och/eller vård
med psykiatrisk diagnos; vård i slutenvård med huvuddiagnos inom kategorin
kliniska fynd (ospecificerade symptom utan diagnos). Hälsoutfallen samlades in
under en uppföljningsperiod omfattande åren 2006–2011. År 2006, vid mätperiodens
början var de yngsta 25 år och de äldsta 34 år. År 2011, vid mätperiodens slut, var
de 30 respektive 39 år. Risken för respektive hälsoutfall beräknades med
regressionsanalys. Bakgrundsvariabler är, förutom betygsresultat i årskurs 9, kön,
födelseår/ålder, utländsk bakgrund, uppnådd utbildningsnivå vid 25 års ålder,
uppväxthemmets högsta SEI-kod (socioekonomisk indelning), uppväxtfamiljens
sammansättning samt vissa sjukdomar och skador under uppväxten. I den andra
delen av studien är undersökningspopulationen alla individer födda åren 1980–1985.
Sambandet mellan antal dagar vårdad inneliggande på sjukhus under grundskoletiden och dels betygsresultat i årskurs 9, dels uppnådd utbildningsnivå vid 25 års
ålder studeras.
Resultat
Hälsans bestämningsfaktorer
De utbildningsmässiga och andra mönster som beskrevs i deluppgift 2 ovan med
avseende på befolkningen i åldern 20–64 år gäller i allt väsentligt även för gruppen
20–24 år. Självskattat allmänt hälsotillstånd, ohälsosamma levnadsvanor (riskabla
alkoholvanor undantagna), vissa aspekter av upplevd otrygghet, förtroende för olika
samhällsinstitutioner samt upplevda stora ekonomiska problem uppvisar en utbildningsmässig gradient (med två utbildningsgrupper), och gradienten kvarstår med
tydliga nivåskillnader då respondenterna delas upp i dem som rapporterar respektive
inte rapporterar ett bra allmänt hälsotillstånd. Några förhållanden kan dock förtjäna
särskild uppmärksamhet.
För de tre aspekterna av upplevd otrygghet är den sammantagna bilden att utbildningsgradienten, som i gruppen 20–64 år bara var urskiljbar för känslan av att inte
kunna lita på andra, är mer allmänt framträdande i gruppen unga vuxna även om de
27
utbildningsmässiga skillnaderna i vissa fall är små. Och precis som för 20–64-åringarna observeras en betydande nivåskillnad inom utbildningsgrupperna vid
uppdelning efter självskattat allmänt hälsotillstånd. Nivåerna som sådana är dock
markant högre, särskilt bland dem som inte uppger bra hälsa. Bland 20–24-åringar
med förgymnasial utbildning utan bra självskattad hälsa är andelen som känner att
de inte kan lita på andra människor hela 70 procent, andelen som upplever att de
någon gång under de senaste tre månaderna har blivit behandlade eller bemötta på
ett kränkande sätt över 50 procent, och andelen som upplever att de någon gång
under de senaste tolv månaderna har blivit utsatta för våld eller hot om våld 30
procent. Bland 20–24-åringar med gymnasial utbildning (eller högre) utan bra
självskattad hälsa är motsvarande andelar också höga: omkring 55 procent, 50
procent respektive omkring 15 procent.
Unga vuxna utan bra självskattad hälsa har betydligt lägre förtroende för viktiga
samhällsinstitutioner än unga vuxna med bra självskattad hälsa, oavsett utbildningsgrupp. Förtroendenivåerna är i många fall mycket låga: bland förgymnasialt
utbildade unga vuxna utan bra självskattad hälsa är exempelvis andelen med mycket
eller ganska stort förtroende under 50 procent för såväl sjukvården, polisen som
skolan.
Förekomsten av stora ekonomiska problem är högre bland unga vuxna än bland den
vuxna befolkningen i förvärvsaktiv ålder generellt. Den är högst bland unga vuxna
med förgymnasial utbildning utan bra allmänt hälsotillstånd, bland vilka närmare 50
procent av kvinnorna och strax under 40 procent av männen har stora ekonomiska
problem. Som jämförelse är motsvarande andelar bland unga kvinnor och män med
gymnasial utbildning och bra allmänt hälsotillstånd omkring 10 procent. Noterbart
är också att födelseland inte tycks vara lika utslagsgivande bland unga vuxna som
bland vuxna generellt vad gäller risken för stora ekonomiska problem.
Kontakter med hälso- och sjukvården
Se avsnittet ”Slutenvårdsprofiler och förtida dödlighet” i deluppgift 2 ovan. För
förklaring, se ”Metod och genomförande” här i deluppgift 3.
Hälsa och utbildningsresultat bland unga och unga vuxna
Personer med förgymnasial utbildning har, jämfört med personer med gymnasial
eller eftergymnasial utbildning, högre risk att använda psykofarmaka eller ha vårdats
för psykiatrisk diagnos, högre risk att insjukna i diabetes typ 2, och högre risk att ha
slutenvårdats för ospecificerade symptom. Överriskerna sjunker genomgående något
när man kontrollerar för kön, födelseår, utländsk bakgrund, uppväxthemmets SEI
och uppväxtfamiljens sammansättning i stället för enbart kön och födelseår. De
sjunker dock betydligt mer när man även kontrollerar för betyg i årskurs 9. För
samtliga tre hälsoutfall svarar betygsresultaten i årskurs 9 för en relativt stor del av
överrisken bland dem med förgymnasial utbildning. Betyg i årskurs 9 förefaller
utgöra en separat riskfaktor skild från uppnådd utbildningsnivå senare i livet. Hur
mycket risken ökar av att ha låga eller ofullständiga betyg, jämfört med att ha höga
28
eller relativt höga betyg, varierar hälsoutfallen emellan men ligger sammantaget i
intervallet 45–90 procent. Överrisken är därmed av samma storleksordning som den
för förgymnasial utbildning i förhållande till eftergymnasial utbildning.
Sjukligheten under grundskoleåren, mätt som antal dagar inneliggande på sjukhus,
samvarierar med betygsresultaten i årskurs 9. Det finns en tydlig gradient: ju fler
vårddagar desto lägre betyg. I undersökningspopulationen, kvinnor och män födda
1980–1985, var andelen med låga eller ofullständiga betyg 40 procent bland dem
som vårdats mer än 30 dagar på sjukhus under grundskoletiden, 29 procent bland
dem som vårdats 15–30 dagar, och bara 12 procent bland dem som inte hade någon
vårddag alls. Motsvarande samband föreligger även mellan vårdtid inneliggande på
sjukhus under grundskoleåren och uppnådd utbildningsnivå vid 25 års ålder: ju fler
vårddagar desto högre andel med förgymnasial utbildning och desto lägre andel med
eftergymnasial. Gradienten är dock inte lika markant som den för sambandet mellan
vårddagar och betyg.
Deluppgift 4:
Analys av den sammantagna betydelsen för folkhälsan och
för hälso- och sjukvården av att allt fler skaffar sig en
högre utbildning samtidigt som det finns grupper som
alltjämt har låg utbildningsnivå. Analys av orsaker, andra
än det egna valet, till att de med låg utbildning inte skaffar
en högre utbildning
Metod och genomförande
Deluppgift 4 rymmer tre frågeställningar. Folkhälsomyndigheten har därför
genomfört tre studier – en per frågeställning. Den första studien analyserar den
sammantagna betydelsen för folkhälsan av att allt fler skaffar sig en högre utbildning.
Utgångspunkten är en ”icke-systematisk” genomgång av relevant vetenskaplig
litteratur. Studien har vissa beröringspunkter med den metaanalys som genomfördes
inom ramen för deluppgift 1. Allmänt gäller att samband mellan utbildning och hälsa
kan analyseras på såväl individnivå som samhällsnivå. Metaanalysen i deluppgift 1
behandlar enbart effekter på individnivå, medan denna studie främst behandlar
effekter på samhällsnivå (nationell nivå). En annan skillnad är att denna studie, även
om den är inriktad på att fastställa orsakssamband, går bortom de strikta kausalitetskriterier som epidemiologin tillämpar. Skälet är att frågeställningens karaktär leder
in analysen på teorier och förklaringsmodeller som har formulerats och studerats
inom samhällsvetenskapliga discipliner såsom nationalekonomi och sociologi, där
traditionen är en annan.
Den andra studien ägnas åt den sammantagna betydelsen för hälso- och sjukvården
av att allt fler skaffar sig en högre utbildning. Att ge ett uttömmande svar på frågan
är inte helt enkelt då den rör en så komplex verksamhet som hälso- och sjukvården.
Allmänt gäller att hälso- och sjukvården inte kan betraktas isolerad från annan
samhällsutveckling eller från utvecklingen av offentliga välfärdstjänster generellt.
29
Några kända utmaningar för hälso- och sjukvården i dag och i en nära framtid är den
demografiska utvecklingen (ökande andel äldre), globaliseringen (ökad migration),
regionala skillnader (landsbygd kontra storstad), patientrörligheten mellan länder,
personalförsörjningen, den snabba kunskaps- och IT-utvecklingen samt resursutmaningen (ökade prioriteringsbehov). Den aktuella frågeställningen har tänkbara
beröringspunkter med flera av dessa utmaningar. Folkhälsomyndigheten har valt att
uppmärksamma den troliga konsekvens för hälso- och sjukvården som myndigheten
bedömer är tydligt och direkt kopplad till de höjda utbildningsnivåerna i befolkningen. Denna rör resursutmaningen ovan och utgår delvis ifrån resultat erhållna i
deluppgift 5.
Den tredje studien belyser tänkbara orsaker till att individer med låg utbildningsnivå
inte skaffar sig högre utbildning. Studien har inriktats mot att sammanställa
existerande forskning och redogöra för någon eller några tongivande förklaringsmodeller. Den gör inte anspråk på att vara heltäckande eller fullständig. Litteratursökningar har företrädesvis gjorts bland relevanta svenska myndigheters publicerade
material. Kunskapssammanställningar avseende svenska förhållanden har
prioriterats.
Med den tolkning av begreppet låg utbildning som Folkhälsomyndigheten har gjort
inom detta regeringsuppdrag, kan ”högre utbildning” betyda både slutförd
gymnasieutbildning och genomförd högskoleutbildning eller annan eftergymnasial
utbildning. Studiens fokus ligger helt på studieavbrott i gymnasieskolan, dvs. på
ungdomar som inte fullföljer sin gymnasieutbildning. Skälet är att de nationella
utbildningsmål som har ställts upp för gymnasieutbildning respektive eftergymnasial
utbildning är uppfyllda för eftergymnasial utbildning men ännu inte är det för
gymnasieutbildning. Regeringen formulerade våren 2015 målet att alla ungdomar
ska påbörja och fullfölja en gymnasieutbildning (1). Målet tillkom inte minst mot
bakgrund av de svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden som möter ungdomar
utan slutförd gymnasieutbildning. I praktiken har det länge funnits en outtalad
förväntan om att alla ungdomar ska skaffa sig en gymnasieutbildning.
Varje studieavbrott grundas i en mening på den enskilda elevens beslut att avbryta
sina studier och kan därmed sägas vara ett eget val. Folkhälsomyndigheten tolkar
”orsaker, andra än det egna valet” som de bakomliggande faktorer som föregår
beslutet att avbryta studierna. På ett övergripande plan handlar sådana faktorer om
elevers förutsättningar att bedriva framgångsrika studier.
Resultat
Den sammantagna betydelsen för folkhälsan
Sverige har under de senaste decennierna haft en allmänt sett gynnsam utveckling
av såväl folkhälsa som befolkningens generella utbildningsnivå. Under perioden
1990–2014 ökade exempelvis den förväntade medellivslängden vid födelsen med 4
år för kvinnor och med 5 år för män. Livslängdens variation inom befolkningen,
skattad med det så kallade Gini-indexet, har samtidigt minskat för både kvinnor och
män. Personer med låg utbildningsnivå har generellt sett högre dödlighet än de med
30
hög utbildningsnivå. En relativt liten del av den totala variationen i livslängd kan
dock förklaras av individernas utbildningsnivå. Vidare har den relativa överdödligheten bland lågutbildade ökat under perioden 1986–2003. Bland män är ökningen
mest uttalad i åldern 30–34 år, bland kvinnor i åldern 40–44 år.
Folkhälsomyndighetens egna beräkningar indikerar att det genomsnittliga antalet
utbildningsår i befolkningen 25–64 år har ökat med omkring 1,5 år sedan år 1990,
från 11,0 till 12,5 år. Under perioden 2000–2013 minskade andelen individer med
utbildning under gymnasienivå snabbare än vad andelen individer med högskoleutbildning ökade. Sverige och Finland är de två länder inom OECD som har haft den
mest uttalade utvecklingen mot minskad variation i utbildningsnivåer.
Befolkningens stigande utbildningsnivå under de senaste decennierna skulle kunna
utgöra en bidragande direkt förklaring till den förbättring av folkhälsan som har skett
parallellt. Folkhälsomyndigheten finner dock inget tydligt stöd för att ett sådant
orsakssamband skulle utgöra någon betydande direkt förklaring till den gynnsamma
utvecklingen. Det går vidare inte att utesluta en indirekt effekt av ökad utbildning,
eftersom en ökad andel högutbildade förefaller kunna främja ekonomisk tillväxt och
denna tillväxt i sin tur kan bidra till en förbättrad folkhälsa.
Om dagens trender fortsätter kan man förvänta sig en fortsatt gynnsam hälsoutveckling, både för befolkningen i stort och för grupper med låg utbildningsnivå.
Ett problem som bör uppmärksammas rör dock stagnerad utveckling av dödlighet i
åldern 15–29 år. Problemet kan till viss del ha sin grund i ökad konkurrens på arbetsmarknaden, som en följd av globalisering och ökad automatisering. Mot den
bakgrunden kan det vara motiverat att analysera utbildningssystemets utformning i
relation till arbetsmarknadens krav.
Den sammantagna betydelsen för hälso- och sjukvården
Antalet individer som saknar gymnasieutbildning minskar successivt i befolkningen.
Samtidigt ökar antalet individer med högskoleutbildning eller annan eftergymnasial
utbildning. Som konstateras i deluppgift 5 är hälso- och sjukvården inte jämlik.
Högutbildade, alternativt höginkomsttagare, tar i större omfattning än lågutbildade
(låginkomsttagare) del av de insatser och den vård som hälso- och sjukvården
erbjuder. Den vetenskapliga och tekniska utvecklingen kan förväntas leda till att nya
effektiva behandlingar blir tillgängliga i allt snabbare takt. Högutbildade kan
förväntas efterfråga sådana behandlingar i större omfattning än lågutbildade, på
motsvarande sätt som de redan i dag tar del av mer av den vård som erbjuds. De
högutbildade kommer sannolikt att vara väl orienterade om vilken avancerad vård
som erbjuds i andra länder och därför efterfråga den även i Sverige. Det är också
troligt att de högutbildade kommer att ställa högre krav på tillgänglighet och
bemötande. Sammantaget kommer därför utvecklingen mot allt fler högutbildade att
vara potentiellt kostnadsdrivande för hälso- och sjukvården.
Tillgängliga skattningar indikerar att det samlade resursbehovet, uttryckt som andel
av BNP, kommer att öka det närmaste decenniet till följd av demografiska
förändringar och teknisk utveckling. Ovanpå detta kan alltså ett ytterligare
31
resurstryck uppkomma. Om resursbehovet ska realiseras måste det finansieras. Det
kan ske genom höjt skatteuttag eller genom ökad privat finansiering. Andelen privat
finansiering (främst genom egenavgifter) är i Sverige bland de absolut lägsta inom
OECD. Individer med låg inkomst, av vilka många är lågutbildade, har de största
vårdbehoven men har svårare att finansiera sjukvård privat, antingen direkt ur egen
ficka eller via privata försäkringar. Studier tyder också på att ökad privat finansiering
kan ha negativa effekter på folkhälsan. Utmaningen för vårdsystemet utgörs således
av att leverera allt mer kvalificerade tjänster utan att kostnaderna stiger i motsvarande omfattning. Detta förutsätter effektivisering och prioritering av verksamheten.
Orsaker till att de med låg utbildning inte skaffar en högre utbildning
Studiens främsta källa är en kunskapssammanställning av Skolverket från år 2008
(19). Skolverket för både där och i andra publikationer fram en förklaringsmodell
som handlar om marginaliseringsprocesser. Även Skolinspektionen har uppmärksammat förklaringsmodellen (20). Det bör påpekas att modellen primärt behandlar
faktorer kopplade till gymnasieskolan och dess olika miljöer och därför inte kan
sägas utgöra en fullständig förklaringsmodell.
Det huvudsakliga direkta skälet till att elever avbryter sina gymnasiestudier är
upplevd skoltrötthet. Ett annat vanligt skäl är fysisk eller psykisk sjukdom.
Skoltrötthet är förknippad med en marginaliseringsprocess som innebär att eleven
hamnar i utkanten av skolans verksamhet, ”tappar sugen” och blir mer benägen att
lämna utbildningen. En tydlig signal om att eleven är på väg att lämna utbildningen
är att hon eller han har hög frånvaro eller riskerar att inte nå målen i ett eller flera
ämnen. Orsakerna kan finnas i skolans pedagogiska miljö eller i dess sociala miljö.
Problem i den pedagogiska miljön kan gälla undervisningen, studietakten, utformningen av särskilt stöd eller tillgången till elevhälsa. Problem i den sociala miljön
kan handla om kränkande behandling eller exkludering. Faktorer inom dessa två
miljöer kan samverka med faktorer utanför skolmiljön, t.ex. problem i hemmiljön,
kriminalitet, funktionsnedsättning. Därutöver kan problem inom eller utanför skolmiljön leda till psykisk ohälsa, som i sig är en riskfaktor för studieavbrott. Vidare
finns det en social gradient: elever med lågutbildade föräldrar avbryter sina
gymnasiestudier i högre utsträckning än elever med högutbildade föräldrar.
Det är osäkert i vilken grad de tänkbara eller troliga orsaker till studieavbrott som
redovisas i den genomförda studien utgör verkliga, kausala orsaker. Anledningen är
att de grundar sig på enklare statistiska samband, enkätundersökningar, kvalitativa
undersökningar och teoretiska resonemang, vilka samtliga är metoder med
potentiella felkällor.
32
Deluppgift 5:
Utredning av hur hälsan för personer med låg utbildning,
utifrån fördelningen av hälsans bestämningsfaktorer för
dessa, kan främjas av insatser inom hälso- och sjukvården
i arbetet för jämlik hälsa och vård baserat på analyserna i
2–4. En systematisk litteratursammanställning av effekter
av olika insatser, inklusive samhällsekonomiska
bedömningar, bör genomföras
Metod och genomförande
Folkhälsomyndigheten har tillsammans med Socialstyrelsen genomfört en
beskrivande studie av hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande insatser inom
svensk hälso- och sjukvård, med betoning på jämlika villkor. Ambitionen har varit
att översiktligt belysa ett brett urval av pågående eller genomförda insatser, inte att
redovisa en komplett förteckning över sådana insatser. Studien försöker bedöma hur
väl de beskrivna insatserna når personer med låg utbildningsnivå, där ”når” har givits
en bred betydelse. Inriktningen har varit att identifiera problemområden som är
relevanta för målgruppen personer med låg utbildningsnivå, och belysa dessa med
konkreta exempel. Så som framkommit i andra delar av uppdraget är personer med
låg utbildningsnivå en heterogen grupp. Den kan inte på något entydigt sätt
avgränsas eller identifieras inom hälso- och sjukvården. Detta får implikationer för
resonemang om hur hälsan i gruppen kan främjas av insatser inom hälso- och
sjukvården. Det är i många fall svårt att bedöma hur väl en viss insats når specifikt
personer med låg utbildningsnivå inom en större grupp som det finns goda skäl att
anta består av många personer med liknande egenskaper, inte alla nödvändigtvis
lågutbildade. Insatserna diskuteras därför ibland i socioekonomiska, geografiska
eller liknande mer generella termer.
Efter dialog med Socialstyrelsen har Folkhälsomyndigheten gjort bedömningen att
det inte har varit möjligt att genomföra en systematisk litteratursammanställning
eller samhällsekonomiska bedömningar inom ramen för deluppgiften.
Resultat
Det är knappast en överdrift att påstå att hälso- och sjukvården historiskt sett har
lämnat betydande bidrag till folkhälsan genom olika generella insatser riktade till
hela befolkningen eller breda befolkningsgrupper. Exempel på generella insatser är
mödrahälsovård, barnhälsovård, vaccinationer, elevhälsa/skolhälsovård, ungdomsmottagningar, screening och folktandvård. Den genomförda utredningen visar dock
att generella hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande insatser inte når alla
grupper i lika stor omfattning. Hälso- och sjukvården är inte jämlik. En av de grupper
som tenderar att missgynnas av generella insatser är individer med låg utbildningsnivå eller, mer generellt, socioekonomiskt svaga grupper. Att det förhåller sig på det
sättet är visserligen välkänt, men de konkreta exempel som studien berör under-
33
stryker problemets karaktär utifrån ett särskilt fokus på individer med låg utbildningsnivå. Några exempel på skillnader: högutbildade, alternativt höginkomsttagare,
tar i större omfattning del av vissa delar av barnhälsovårdens verksamhet, har i
mindre utsträckning barn som uteblir från tandvårdsbesök, deltar i större utsträckning i screeningprogram, drar större nytta av olika slags rådgivning, använder i större
omfattning öppenvård och får i större omfattning vård av medicinisk specialist.
Vidare har högutbildade i allmänhet större förmåga att ta till sig ett uppkommet
behov av hälsofrämjande förändring. Studien pekar på flera troliga förklaringar till
att sådana skillnader uppkommer. Det handlar bland annat om tillgänglighet (inte
minst fysisk), bemötande, förtroende, barriärer (språkliga, kulturella, sociala) och
det som brukar benämnas hälsolitteracitet (förmågan att förvärva, förstå och använda
information om hälsa och sjukdom och därmed kunna fatta välgrundade hälsorelaterade beslut både som frisk och som sjuk). Exempelvis kan bristande tillit till
hälso- och sjukvården innebära att en individ inte söker vård trots behov. Individer i
utsatt socioekonomisk situation har generellt sett lägre tillit till andra människor och
lägre tilltro till sin egen förmåga. Det är därför angeläget att hälso- och sjukvårdens
yrkesgrupper har hög kompetens i bemötandefrågor och god kunskap om de
strategier som finns för att stödja och motivera individer.
Den övergripande frågan om hur hälso- och sjukvården kan göras mer jämlik har
analyserats i många sammanhang. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys
(Vårdanalys) genomförde år 2014 en fördjupad analys av skillnader i vård,
behandling och bemötande inom svensk hälso- och sjukvård (21). Utgångspunkten
var en Socialstyrelserapport från 2011 om ojämna villkor för hälsa och vård (22).
Analysen utmynnade i sex förslag till åtgärder som skulle kunna bidra till en mer
jämlik vård. Förslagen är av övergripande karaktär och presenteras i form av
åtgärdsområden som behöver utredas och konkretiseras ytterligare innan de kan bli
verklighet. Folkhälsomyndigheten bedömer att fem av förslagen i hög grad är
tillämpliga på de problemområden som studien inom deluppgift 5 identifierar. Dessa
åtgärdsområden är:
i.
utveckla en nationell modell för att mäta och följa upp ojämlik vård på ett
systematiskt, överblickbart och ändamålsenligt sätt
ii.
samla systematiskt och kontinuerligt in information om provade metoder
och dess effekter
iii.
öka kunskapen om vad som händer i mötet mellan patient och vårdpersonal
iv.
stärk förutsättningarna för vårdprofessionerna att bedriva en mer jämlik vård
v.
stärk utsatta grupper i mötet med vården.
Även om åtgärdsområdena avser ojämlik vård i allmänhet och inte specifikt utbildningsmässig ojämlikhet, finns det ingen uppenbar motsättning mellan de två
perspektiven. Folkhälsomyndigheten ansluter därför till Vårdanalys fem förslag
ovan, men med följande tillägg:
34
a) förslagen bör appliceras på hela hälso- och sjukvården, inte minst
hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande verksamheter
b) förslag (ii) bör betona högkvalitativa utvärderingar i form av systematiska
litteraturöversikter, för att därigenom tillgodose behovet av att sammanställa
existerande kunskap om effekter på lågutbildade av insatser som syftar till
att påverka hälsans bestämningsfaktorer.
Folkhälsomyndigheten bedömer att de fem förslagen har goda förutsättningar att
åstadkomma en förändring i önskvärd riktning förutsatt att de omvandlas till
konkreta insatser.
Deluppgift 6:
Utredning av hur grupper med låg utbildning, utifrån
fördelningen av hälsans bestämningsfaktorer för dessa,
kan främjas av insatser i övrigt, inklusive hälsoekonomiska
bedömningar, baserat på analyserna i 2–4,
exempelvis stöd för att underlätta hälsosamma val
Metod och genomförande
Lunds universitet (två forskare vid Institutionen för kliniska vetenskaper, Malmö)
har på uppdrag av Folkhälsomyndigheten genomfört en kunskapsöversikt i syfte att
undersöka om det existerar interventioner utanför hälso- och sjukvården som, utifrån
rådande evidensläge, är särskilt lämpade för att främja hälsa eller förebygga ohälsa
bland individer med låg utbildningsnivå. Ambitionen var att om möjligt gradera det
vetenskapliga stödet för påträffade interventioner. Litteratursökningar gjordes i fem
internationella vetenskapliga databaser. Eftersom interventioner sällan kan
avgränsas specifikt till individer med låg utbildningsnivå, var ett viktigt urvalskriterium att en interventions effekt skulle gå att särskilja mellan individer med låg
utbildningsnivå och individer med medelhög/hög utbildningsnivå. Bara om det går
att påvisa att en intervention har större effekt på individer med låg utbildningsnivå
än på övriga kan den bidra till att minska de utbildningsmässiga skillnader som är
utgångspunkten för regeringsuppdraget. Enbart individinriktade interventioner
beaktades, inte strukturella interventioner som rör hela samhällen eller hela länder,
och inte heller interventioner på policynivå. Ett ytterligare urvalskriterium var att
interventionen skulle vara genomförd i ett land någorlunda likt Sverige.
De evidensbedömda interventioner som kunskapsöversikten resulterade i blev
föremål för hälsoekonomiska bedömningar genomförda av Folkhälsomyndigheten.
Resultat
Litteratursökningarna identifierade 1929 potentiellt intressanta artikelabstrakt, som
vid dubblettkontroll reducerades till 1365 stycken. Efter tillämpning av samtliga
uppställda inklusionskriterier återstod 9 artiklar (studier). Dessa behandlar interventioner genomförda i fem länder – USA, Kanada, Australien, Nederländerna,
35
Norge. Interventionerna riktades antingen till vuxna med urskiljbar utbildningsnivå
eller till barn vars föräldrars utbildningsnivå kunde urskiljas. Interventionerna kan
vidare delas in i fem kategorier baserat på vilket hälso- eller hälsorelaterat utfall de
avsåg att påverka: sådana som syftade till att minska förekomsten av tobaksrökning
(tre studier), förbättra kostvanorna (tre studier), öka den fysiska aktiviteten (två
studier), förbättra den psykiska hälsan (två studier) eller höja deltagandet i program
för bröstcancerscreening (en studie). Flera kategorier rör utfall för vilka analyser
inom andra delar av uppdraget har påvisat utbildningsmässiga skillnader.
Evidensbedömningarna finner inget stöd för att det finns interventioner som är
särskilt lämpade för personer med låg utbildningsnivå när det gäller att minska
rökprevalensen eller höja deltagandet i bröstcancerscreeningprogram. Däremot
finner de begränsat stöd för interventioner syftande till att förbättra kostvanorna, öka
den fysiska aktiviteten eller förbättra den psykiska hälsan.
Avsaknaden av tillräckligt hållbara statistiskt säkerställda effekter av de olika interventionerna, kombinerat med skillnader i interventionsupplägg, utfallsmått och
mätmetoder studierna emellan, leder till att Folkhälsomyndigheten inte kan uttala sig
om interventionernas eventuella kostnadseffektivitet.
Att enbart nio studier påträffades, dessutom fördelade på fem utfall, utgjorde en
försvårande omständighet vid såväl evidensbedömningarna som de hälsoekonomiska bedömningarna. Det är möjligt att fler relevanta studier skulle ha hittats om
litteratursökningarna hade inkluderat studier som skattar effektskillnader mellan
grupper indelade på andra sätt än efter utbildningsnivå, t.ex. efter inkomst, men
eftersom deluppgiften uttryckligen handlar om personer med låg utbildningsnivå
bedömdes det inte vara en framkomlig väg. En annan tänkbar förklaring till det svaga
evidensläget är att den typ av direkt individinriktade interventioner som kunskapsöversikten avgränsades till kanske inte i någon avgörande omfattning förmår
reducera existerande ojämlikheter i hälsa och hälsorelaterade beteenden mellan
grupper med olika utbildningsnivå. Det kanske i stället är andra slags interventioner
– strukturella interventioner eller interventioner på policynivå – som är mest lämpade
för att reducera sådana ojämlikheter i samhället.
Folkhälsomyndighetens sammantagna bedömning baserad på den genomförda
kunskapsöversikten är att det finns ett högst begränsat stöd för att utanför hälso- och
sjukvården välja individinriktade interventioner som huvudstrategi för att minska
utbildningsgradienten i hälsa. För att kunna närma sig en definitiv bedömning av
vilken roll individinriktade interventioner kan spela i ett sådant arbete krävs dock
ytterligare studier.
36
Referenser
1.
Utbildningsdepartementet, Regeringen. En attraktiv gymnasieutbildning för alla
(Kommittédirektiv, Dir. 2015:31). [citerad 18 augusti 2015]. Hämtad från:
http://www.regeringen.se/contentassets/ffaf287effd74f0ea052b780334ec0ab/en-attraktivgymnasieutbildning-for-alla-dir.-201531.
2.
Skolverket. Beskrivande data 2014: förskola, skola och vuxenutbildning. Rapport
nr 420. Stockholm: Skolverket; 2015. Hämtad från: http://www.skolverket.se/omskolverket/publikationer/statistik.
3.
Shkolnikov VM, Andreev EM, Jdanov DA, Jasilionis D, Kravdal Ö, Vågerö D, et al.
Increasing absolute mortality disparities by education in Finland, Norway and Sweden, 19712000. Journal of Epidemiology & Community Health. doi: 10.1136/jech.2009.104786.
2012;66(4):372-8.
4.
Mackenbach JP, Kulhánová I, Menvielle G, Bopp M, Borrell C, Costa G, et al.
Trends in inequalities in premature mortality: a study of 3.2 million deaths in 13 European
countries. Journal of Epidemiology and Community Health. Published Online First: 25 juni
2014. doi: 10.1136/jech-2014-204319. 2014.
5.
Socialstyrelsen. Folkhälsorapport 2009. Stockholm: Socialstyrelsen; 2009.
6.
Socialstyrelsen. Psykisk ohälsa bland unga: underlagsrapport till Barns och ungas
hälsa, vård och omsorg 2013. Stockholm: Socialstyrelsen; 2013.
7.
Folkhälsomyndigheten. Skolbarns hälsovanor i Sverige 2013/14: grundrapport.
Solna: Folkhälsomyndigheten; 2014. Hämtad från:
http://www.folkhalsomyndigheten.se/publicerat-material/publikationer/.
8.
Bremberg S. Mental health problems are rising more in Swedish adolescents than
in other Nordic countries and the Netherlands. Acta Paediatrica. Accepterad för publicering 5
juni 2015. doi: 10.1111/apa.13075. 2015.
9.
Mackenbach JP. The persistence of health inequalities in modern welfare states:
the explanation of a paradox. Social Science & Medicine. 2012;75(4):761-9.
10.
Laaksonen M, Talala K, Martelin T, Rahkonen O, Roos E, Helakorpi S, et al.
Health behaviours as explanations for educational level differences in cardiovascular and allcause mortality: a follow-up of 60 000 men and women over 23 years. European Journal of
Public Health. 2008;18(1):38-43.
11.
Ariansen I, Graff-Iversen S, Stigum H, Strand BH, Wills AK, Näss Ö. Do repeated
risk factor measurements influence the impact of education on cardiovascular mortality?
Heart. Published Online First: 15 juli 2015. doi: 10.1136/heartjnl-2014-307380. 2015.
12.
Gakidou E, King G. Measuring total health inequality: adding individual variation
to group-level differences. International Journal for Equity in Health. 2002;1(3).
13.
van Raalte AA, Kunst AE, Lundberg O, Leinsalu M, Martikainen P, Artnik B, et al.
The contribution of educational inequalities to lifespan variation. Population Health Metrics.
doi: 10.1186/1478-7954-10-3. 2012;10(3).
14.
Popham F, Dibben C, Bambra C. Are health inequalities really not the smallest in
the Nordic welfare states? a comparison of mortality inequality in 37 countries. Journal of
Epidemiology & Community Health. doi: 10.1136/jech-2012-201525. 2013;67(5):412-8.
15.
Vaupel JW, Zhang Z, van Raalte AA. Life expectancy and disparity: an
international comparison of life table data. BMJ Open. doi: 10.1136/bmjopen-2011-000128.
2011;1(1).
16.
Smits J, Monden C. Length of life inequality around the globe. Social Science &
Medicine. doi: 10.1016/j.socscimed.2008.12.034. 2009;68:1114-23.
17.
Ljungdahl S, Bremberg SG. Might extended education decrease inequalities in
health? a meta-analysis. European Journal of Public Health. 2015;25(4):587-92.
18.
Statistiska centralbyrån. Ungdomar utan fullföljd gymnasieutbildning. Tema:
Utbildning; 2007:4. Örebro: Statistiska centralbyrån; 2007.
37
19.
Skolverket. Studieavbrott och stödinsatser i gymnasieskolan: en
kunskapssammanställning. Rapport 322 2008. Stockholm: Fritzes; 2008.
20.
Skolinspektionen. Kunskapsöversikt för studieavbrott i gymnasieskolan [Internet].
Dnr 400-2014:4245. Stockholm: Skolinspektionen; 2014. Hämtad från:
http://www.skolinspektionen.se/Documents/Kvalitetsgranskning/studieavbrott2014/kunskapsoversikt-studieavbrott.pdf.
21.
Myndigheten för vårdanalys. En mer jämlik vård är möjlig: analys av omotiverade
skillnader i vård, behandling och bemötande. Rapport 2014:7. Stockholm: Myndigheten för
vårdanalys; 2014.
22.
Socialstyrelsen. Ojämna villkor för hälsa och vård: jämlikhetsperspektiv på hälsooch sjukvården. Stockholm: Socialstyrelsen; 2011. Hämtad från:
http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2011/2011-12-30.
38
Solna Nobels väg 18, SE-171 82 Solna Östersund Forskarens väg 3, SE-831 40 Östersund.
www.folkhalsomyndigheten.se