1. No category

Från vision till verkstad
En antologi om Sveriges framtid som
innovationsnation och om institutens roll
i ett framgångsrikt innovationssystem
3
4
INNEHÅLL
Inledning
6
Anders Ferbe
Sverige behöver en ny industrialisering
12
Sverker Sörlin
Den viktigaste innovationspolitiken är utbildning
18
Charlotte Andersdotter
Vi kan inte luta oss mot gamla meriter
26
Peter Heydebreck
Mörka moln på horisonten trots Sveriges framgångar 34
Göran Roos
16 punkter för ett bättre bidrag till innovationssystemet
från universitet, högskolor och forskningsinstitut
42
Tuula Teeri
Universiteten måste antingen bli smalare eller färre
48
Dan Hjalmarsson
De svenska industriforskningsinstituten har en
unik potential
54
Lars Öjefors, m fl
Det finns skäl att ifrågasätta den akademiska sektorn
som företagsgenererande plantskola
62
Nicklas Lundblad
Tre punkter
70
Om RISE
76
5
inför förra forsknings- och innovationspropositionen –
2011 års forskningsproposition – publicerade RISE en antologi
med titeln ”Myt och verklighet i forskningspolitiken”. Titeln
valdes utifrån ett tema, som flertalet medverkande valde att
lägga tonvikt vid: frågan om forskningspolitiken måste hantera en trade-off mellan innovation och akademisk forskning.
Återkommande var påpekandet att innovation och forskning
hänger ihop och att de berikar varandra. De positiva sambanden löper åt båda håll. Grundforskning av världsklass krävs
för att innovation i världsklass ska kunna komma till stånd
och stärka Sveriges konkurrenskraft som industrination.
Och omvänt: grundforskning, påpekades det i antologin, har
allt att vinna på nära kontakt med näringsliv och tillämpning.
Då vinner även grundforskningen i kvalitet.
Sett i detta perspektiv har instituten en central roll att spela
som brygga mellan forskarvärlden och företagen.
När RISE nu ger ut en uppföljande antologi inför nästa stora
beslut – forskningspropositionen 2016 – kan vi av inläggen
konstatera att ovanstående syn fortfarande är aktuell.
6
Men samtidigt vidgas perspektivet. I år handlar många av
inläggen om det svenska innovationssystemet och hur det
ska kunna stå fortsatt starkt i ett globalt perspektiv. Flertalet
skribenter har speciella förutsättningar att bedöma detta:
De har sin hemvist, eller har varit verksamma i, andra länder
än Sverige och involverade i respektive länders innovationssystem utifrån olika roller.
Frågeställningen, både i denna bok och i den allmänna debatten, tycks ha flyttat från hur vi ska fördela medel mellan
forskning och innovation till hur vi ska stärka gemensamma
system av forskning och innovation, och där lärosätena,
samhällsinstitutionerna, företagen och instituten är lika
viktiga delar som måste samspela med varandra.
Flera av inläggen präglas om inte av oro, så åtminstone av
stundens allvar. Sedan 2011 har vi upplevt den allt starkare
globala konkurrensen om var näringslivet ska göra sina forsknings- och utvecklingsinvesteringar. Exempel är Astras flytt av
laboratorier från Södertälje. På senare tid har vi upplevt hur
Ericsson på liknande sätt gjort neddragningar. Det gäller alltså
i dagsläget inte förflyttning av produktion utan förflyttning av
verksamhet med hög andel ”value added”, på områden där vi
borde vara konkurrenskraftiga.
Sverige har en stolt historia av världsledande industrier och avancerad forskning. Men vi kan inte vila på lagrarna. Den kraftfulla uppbyggnaden av kompetens vid sidan av produktionen i
Sydostasien måste mötas. Hur man uttrycker behovet varierar
– från regeringens sida talas om behovet av nyindustrialisering.
7
När perspektivet vidgas till att lägga en tydligare tonvikt vid
innovationssystem vidgas även institutens roll. Ett dynamiskt
innovationssystem handlar om gränsöverskridande och samverkan i en rad dimensioner. Mellan akademi och näringsliv.
Mellan större och mindre företag. Mellan större och mindre
lärosäten. Över nationsgränser – i Europa och världen.
Instituten ska fortsätta vara bryggan mellan akademi och industri. Till detta kommer den allt viktigare rollen att erbjuda
innovativa mötesplatser och fungera som pådrivande kugge i
samspelet mellan en rad olika aktörer, till gagn för det svenska innovationssystemets dynamik.
Effektiva innovationssystem innebär att varje aktör har sin tydliga roll (flera av inläggen handlar om hur dessa roller måste förtydligas) men också att de präglas av öppenhet och förmåga till
gränsöverskridande. Och det är här instituten kan komma till sin
rätt: som en plats för samverkan samtidigt som man är en plats
för industrinära forskning av högsta internationella kvalitet.
RISE och dess institut har inte stått stilla sedan 2011. Vi har
kunnat visa viktiga framgångar i vår forskning som dokumenterats i rapporter, böcker, seminarier och i RISE-TV på webben
– och i ökad framgång för kunder. Ett förbättringsarbete tvärs
instituten, tillsammans med våra delägare, pågår för att öka
bl. a. vår effektivitet genom bättre samverkan internt, mer
sammanhållen organisation och förstärkt varumärke.
Så kan kundvärdet av institutens verksamhet öka ytterligare.
Målet är att stärka RISE-institutens konkurrenskraft, för även
vi utsätts för en allt mer påtaglig internationell konkurrens.
8
Inte minst gäller det från institut i länder, där det satsas betydligt mer än i Sverige på institutssektorn.
Vi stärker basen, samtidigt som vi vill erbjuda mer. Det handlar om hur vi kan ge bättre stöd till de mindre och medelstora
företagen. Hur vi kan understödja den ökade personrörlighet
mellan t ex akademi, institut och industri som diskuteras i andra delar av denna antologi. Hur vi ännu bättre kan använda
våra erfarenheter av hur man når framgång internationellt –
i EU-sammanhang – till nytta för våra samverkanspartners
och kunder.
När ribban höjs för Sverige som kunskapsnation ställs också
ökade krav på institutssektorn och RISE. Det är en utmaning
vi gärna möter.
Olof Sandén, VD
RISE Research Institutes of Sweden AB
Stockholm i juni 2015
9
Sverige behöver
en ny industrialisering
ANDERS FERBE
10
Mer än en halv miljon människor som arbetar i den svenska
industrin, tillsammans med tjänster och andra verksamheter
i industrins försörjningssystem, utgör Sverige ekonomiska
ryggrad. De är en förutsättning för välfärd och levnadsvillkor
i vårt land. Sverige behöver en ny industrialisering – en som
bygger vidare på styrkor i befintliga företag och branscher
och som drar nytta av den kunskapsutveckling som hela tiden
sker.
IF Metall har länge engagerat sig i institutens utveckling.
Deras stöd till företagen är en viktig del i att skapa trygga
arbeten för våra medlemmar som arbetar inom industrin. Vi
var med i arbetet som skapade den så kallade ”Fyrklövern”
och vi har inom Industrirådet verkat för att öka institutens
resurser. För oss är det naturligt att arbeta vidare med detta.
De globalt verksamma och erfarna företagen har varit en
motor med stor förmåga att dra med sig andra mindre och
medelstora företag i utveckling av teknik och produktion. De
har varit en utvecklingsverkstad och en informationsbank om
hur man exporterar varor till andra länder som det svenska
industrisystemet lutat sig emot. De mindre företagen har kunnat åka med på de större företagens framgångar.
De större företagen är dock inte på samma sätt nationella
längre. I dag lokaliseras nyckelverksamheter som utveckling
och forskning till platser (snarare än länder) där de särskilda
kompetenser och andra förutsättningar som företaget är i
behov av, finns. Vi kan se att valet då inte alltid faller på Sverige. Det gäller också verksamheter där Sverige kan ha
11
en stark miljö för forskning och utveckling. Den svenska läkemedelsindustrin har det senaste decenniet i stort sett halverats
i Sverige.
Det här är en utveckling Sverige är tvunget att hantera. Vi kan
säkert inte vara bäst på allt men vi behöver göra klart var vi
har våra styrkeområden och se till att befästa dessa ytterligare,
samtidigt som vi tillför teknologier och kunskaper som växer
fram i anslutning till dessa. Den potential som finns i att korskoppla våra starka industrier inom till exempel fordon, industriteknik, material, med utvecklingen inom informationsteknik
och bioteknik, behöver utnyttjas bättre.
Staten kan skapa förutsättningar för strategiska utvecklingsprogram där företag, institut, universitet, utbildning med flera
kan mobiliseras tillsammans. Staten är huvudman för flera
av dessa resurser och behöver driva på så att samordning kan
etableras. Staten bör verka för att finansiering och stöd ges för
entreprenörskap kopplade till sådana projekt. Vilka områden
som är de rätta måste lösas genom dialog med branscher och
företag och kan då stöttas genom en ny funktion hos industriforskningsinstituten.
Industriforskningsinstituten behöver utveckla ett partnerskap
där företag och institut kompletterar varandra och tillsammans
skapar en miljö där kvalificerade forskare, ingenjörer och andra, samarbetar och även går mellan systemen. I en del fall kan
det handla om att utvecklingsverksamhet, som annars riskerar
att lämna landet vid en omstrukturering, kan få en hemvist
12
inom instituten. Det är viktigt att sådana lösningar fokuserar
på sådant som också är strategiskt viktigt för företagen och
som stärker deras band till Sverige och utvecklingsmiljön här.
Internationaliseringen har skapat andra verkligheter för företagen och instituten behöver därför stärka sitt internationella
arbete. Det handlar dels om ett mer målinriktat arbete för att
dra nytta av EU:s forsknings- och innovationsfinansiering, dels
om att ha förmågan att hämta in den kunskapsutveckling som
finns utanför Sverige. Instituten behöver bli effektivare på detta
område med bättre samordning, de behöver avsätta resurser
och utveckla kompetenser för detta.
Svensk industri består till mer än 90 procent av mindre företag,
med bristande resurser, på mindre orter och med svårigheter
att rekrytera de bästa kompetenserna. De är trots det viktiga
för den ekonomiska utvecklingen och sysselsättningen i sin
respektive region och de skapar tillsammans förutsättningar
för utveckling av hela Sverige. De är inte minst viktiga länkar
i storföretagens värdekedjor. Utvecklingsbehoven är stora men
de har svårt att komma förbi sin egen ”litenhet”. Instituten
skulle här kunna spela en mycket större roll som utvecklingspartner.
Erfarenheten visar att stöttning för att utveckla produkter, processer och affärsmodeller gör skillnad. Att kunna vidareutbilda
anställda inom specialiserade områden, som nya material eller
andra tillämpningar, etablera kontakt med de bästa forskarna
och så vidare är ett utvecklingsstöd som de flesta av dessa
företag inte kan organisera på egen hand. Att vidga kretsen av
13
företag som drar nytta av instituten är en av de verkliga huvuduppgifterna i en nyindustrialiseringsstrategi. De här företagen
skulle med ett stärkt samarbete med instituten bli en ännu
viktigare del i den industriella miljön.
Instituten har inte bara en renodlat teknisk sida. Eller, idag är
teknik i allra högsta grad inflätad med hur vi organiserar den
mänskliga arbetsinsatsen. Maskiner/teknik blir allt vassare på
att ta över moment som tidigare utförts av människan i produktionen. En del menar att vi kommer att få se en industri i
framtiden i stort sett utan människor. Det kan kanske vara så
i vissa fall, men jag tror egentligen att det är en felaktig bild
av framtidens industri. Även om den tekniska utvecklingen
går snabbt menar jag att människor och deras kunskaper och
förmågor kommer att vara en viktig del av framtidens industriproduktion.
Människor har flera fördelar framför ”maskiner”, inte minst
att vi är mer flexibla och, om vi är rätt tränade, kan hantera
nya och oväntade händelser. En industriproduktion som generellt blir mer kundanpassad och specialiserad behöver människor som hanterar den nya tekniken. Att organisera arbetet
på ett sätt som tillvaratar människors bästa förmågor och som
gör industriarbetet attraktivt och lockande för unga är en av
de viktigaste uppgifterna för att göra svensk industri mera
konkurrenskraftig. Instituten arbetar redan idag med frågeställningar kopplade till människan i fabriken men det är ett arbete
jag vill se ännu mera utvecklat framöver. Det gäller både i delar
som direkt rör IF Metalls medlemmar i industrin och det som
handlar om management och ledning på alla nivåer i företagen.
14
Avslutningsvis: Industriforskningsinstituten är bland de främsta insatserna vi gemensamt har för att stötta svensk industri.
Både stora och små företag kan dra nytta av denna resurs och
jag hoppas att den insikten finns hos alla aktörer i det svenska
innovationssystemet. En strategi för att gynna ny industrialisering av Sverige måste ha industriforskningsinstituten som en av
sina grundpelare.
Anders Ferbe
Förbundsordförande, IF Metall
15
Den viktigaste
innovationspolitiken
är utbildning
SVERKER SÖRLIN
16
Det fanns en tid när svensk näringspolitik betydde att skapa
goda villkor för ett antal helsvenska företag som alla svenskar
kunde namnet på och som regel funnits länge. Nu är det
annorlunda. Företag växer och krymper – omväxlande, på
skilda platser. Deras anställda blir ibland fler utomlands och
färre i Sverige. Men utländska företag får också fler anställda
här hos oss.
Vår svenska sjukdom, att små företag inte växer till stora,
bekymrar oss inte längre lika mycket. Robotisering och smart,
men också brutal, effektivisering pågår i allt fler sektorer. Här
uppstår vinster men också utslagning. Jobbskapandet och
utvecklingen av samhällsekonomin är inte längre isolerat till
några nischer, några företagstyper, några branscher. Innovation
är lika vanlig i gamla branscher och teknologier som i helt nya.
Innovation förekommer lika mycket i offentlig sektor som i
privat. Innovation finns i vården, skolan, omsorgen, på daghem
och flygplatser, i försvaret och hemtjänsten, i försäkringsbolagen och konsultbranschen.
Vi deltar alla, genom att bara finnas till. Inte minst på nätet;
från 2011 till 2014 ökade den svenska nättrafiken med över
600 procent. Huvuddelen av det vi idag ser och hör i mobiler
och på skärmar fanns inte 2011. Det skapas varje dag: appar,
musik, kulturprodukter, programvara, humor, texter. Mer än
20 timmar i veckan, en halv arbetsvecka, tillbringar en genomsnittlig person i Sverige på nätet (en stor del givetvis på arbetet).
TV, radio, tryckta medier kommer därutöver.
17
Hur ser en innovationspolitik ut för en värld med sådana
egenskaper? Den som tror att man kan skräddarsy en politik
för alla de idéer, företag och organisationer som ska leva och
frodas i denna verklighet måste vara blind och döv. Visst flyttar Ericsson och Volvo ibland jobb utomlands och visst har
Saab i Trollhättan upphört och visst har svensk farmakologisk
industri kraftigt decimerats. När sådant sker tar, begripligt
nog, gamla näringspolitiska impulser överhanden och stödpaket utdelas, inte sällan med inslag av forskning. Några ropade
rentav, mest under det förra årtiondet, att lösningen ligger i att
göra hela högskolan till en näringspolitisk filial – det ”entreprenöriella” universitetet. Men vi kan knappast kalla det en
framtidsinriktad innovationspolitik. Och det vore ett trist öde
för universiteten och särskilt deras studenter och lärare.
Den värld och de ekonomier som växer fram kräver en innovationspolitik som är djupare integrerad i många och breda och
delvis oförutsägbara skeenden. Det är ingen ny insikt, men den
blir bara mer och mer sann för varje dag som går. Det gör på
sätt och vis näringspolitiken allt mindre speciell och avskild.
Precis som med andra politikområden, inte minst miljöpolitiken, upptäcker de politiskt ansvariga att de inte riktigt vet vilka
redskap de ska använda. Vitaliteten och kraften i den ekonomi
de ska utveckla är beroende av så många och vitt skilda händer
att enskilda åtgärder inte verkar träffa.
En mer integrativ kunskapspolitik – vad är det och hur skulle
den kunna se ut? Den är framförallt djupt förbunden med enskilda människor. Den viktigaste innovationspolitiken är därför
utbildning. De långsiktiga hoten mot svensk välfärd finns i ett
18
utbildningssystem som inte förmår ge människor i alla åldrar,
men förstås främst de unga, grundläggande färdigheter och
djupa, aktuella och engagerande kunskaper. Där ser vi som
bekant orosmoln, från grundskolan hela vägen upp till högskolans längsta utbildningar. Sveriges långvariga kräftgång i skolan
är välbekant. Men utbildnings- och forskningspolitiken har
också den drivit alltför länge i en desintegrerande riktning.
Den differentiering som är nödvändig – att högskolor och universitet av olika slag bör och måste arbeta med olika profiler
och tyngdpunkt – har tyvärr mer och mer förväxlats med att
forskning och utbildning har separerats. Högskolan har blivit
alltmer sluten och ogenomskinlig, fått exklusiva öar som vuxit
i tron att den sakta sjunkande forskningskvaliteten i Sverige
ska kunna höjas (kanske med något nobelpris här och var…),
medan studenterna lämnats kvar på allt ödsligare grundutbildningsinstitutioner. Resurser till forskning har sällan saknats
under det senaste årtiondet – vi ser en massiv ökning från
2005 års forskningsproposition över propositionerna 2008 och
2012. Vi ser stora nya centra och laboratorier växa upp. Men
var ser vi innovation i grundutbildningarna? De storskaliga
satsningarna på framtida generationer?
En integrativ innovationspolitik måste först och främst vara en
integrativ utbildningspolitik, som återförenar sambanden mellan forskning och utbildning. Det är och förblir den fundamentala nyckeln till ett vitalt samhälle. Dessutom råkar det vara så
väl att den passar också i en annan viktig dörr: den som leder
till självständiga individer som får rikare möjligheter att forma
sina liv i frihet och värdighet. Demokrati är 1900-talets främ-
19
sta innovation – byggd på en två tusen år gammal idé – men vi
kan inte ta för givet att den ska bestå. Ett öppet samhälle byggs
med kunskap hos många. Svikna människor utan arbete och
utan hopp är sällan innovativa.
Det karakteristiska för den integrativa kunskapsekonomin är
inte bara att dess nyskapande är spritt mellan många människor och företag och tvärs över nationella och regionala
gränser. Den är också, eller bör i alla fall vara, en kraft som
hanterar världens stora utmaningar. Innovation och välfärd
hotas på lång sikt av samma krafter som traditionellt byggt
upp den: industriell expansion, ökad rörlighet, ökat materiellt
välstånd. Sambandet mellan tillväxt och belastning på jordens försörjningssystem är inte brutet: växer ekonomierna tar
jorden skada. Den innovation som krävs för att hantera detta
samband är monumental och djupgående, den handlar om hela
samhällens sätt att fungera, våra grundläggande drivkrafter,
vår moral, vår föreställning om vad ett gott liv är. Sådant som
näringsdepartement och innovationsmyndigheter ganska sällan
funderar på – men som morgondagens integrativa innovationspolitik måste bära högt i famnen och aldrig släppa. Den som är
duktig på sådant har en värld att vinna och kommer att vara
med och definiera framtidens välfärd, som inte kommer att ha
samma innehåll som gårdagens.
Den integrativa innovationspolitiken kommer därför att
behöva en bredare kompetensbas. På samma sätt som de
framväxande kunskapsekonomierna har sitt värde i innehållet, i de tjänster och produkter som fyller människornas liv
med mening, kommer sådan kunskap som svarar för innehåll
20
att vara behövd. Den kunskapen saknar i princip gräns. Innovationspolitikens kompetensbas är inte längre bara eller ens
främst teknisk, den omfattar kultur, design, estetik, kommunikation, hälsa, den räcker bakåt i tiden och ut över världen och
inåt mot tro och andlighet. Den är framförallt oförutsägbar.
Den behöver alla universitetens fakulteter. Några länder har
redan insett detta. Danmark började redan för tio år sedan att
integrera humaniora med ekonomi och en ny tjänstesektor. På
senare år har rapporterna duggat tätt, främst från USA, om hur
humanistisk kunskap gör handelsstudenter mer användbara
samtidigt som de får högre lön. Inget tyder heller på att de har
tråkigare eller lever sämre liv.
Implikationerna för innovationspolitiken av denna integrativa
syn på kunskap och samhällsförändring är att mycket måste
förändras. Vi behöver omdefiniera vad innovation är och hur
den åstadkoms i vår tids samhällen. Vi behöver också fundera
över hur innovation främjas och av vilka. Mångfald är och
förblir ett nyckelord. På samma sätt som forskningsmyndigheterna och särskilt Vinnova behöver fundera över sin repertoar
behöver politiken fundera över vilka instrument den faktiskt
har att spela med. Positivt i universitetens utveckling har varit
att samverkan blivit ett alltmer självklart inslag och att det
drivs med erkännande från ledning och personal. Men precis
som i Vinnova är innovationsbegreppet ännu snävt definierat
till industri och teknik. Stora delar av samhället omfattas inte
och därför hamnar mycket av värdeskapandet under radarn.
Mångfald behövs också för att åstadkomma många kontaktytor. En brett skapande ekonomi har behov av kvalificerat
kunskapsstöd i olika led. Det förblir svårare för mindre och
21
medelstora företag att komma åt universitetens kunskaper, där
samarbeten gärna är långsiktiga och mer krävande, och kanske
fungerar bäst just så. Mindre institut, vitala kunskapsnoder
med bred spridning i samhället och i den regionala geografin är
ett viktigt komplement. Näringsinriktade institut med koppling
till universitet finns tyvärr ännu bara i storstadsområdena. De
skulle kunna finnas på fler platser. Mångfald handlar också om
karriärvägar för de forskarutbildade. På det sättet kan vi ta
vara på entreprenörskapet där det kan komma mest till sin rätt
– ibland innanför universitetens väggar, men minst lika ofta
utanför, på väg ut i hela det samhälle där det ska verka.
Sverker Sörlin
Professor i miljöhistoria, KTH
22
Effektivt
innovationssystem
23
Vi kan inte luta oss
mot gamla meriter
CHARLOTTE ANDERSDOTTER
24
Häromdagen åt jag lunch med några kollegor. En av dem berättade att hon just varit i Kina och hälsat på sonen som studerade vid Pekings universitet. Hon berättade om hur tydligt de
enorma investeringarna märks som görs i Kina för att utbilda
ungdomar och utveckla samhället med hjälp av toppmodern
teknik. Då vi alla jobbar med europeisk forskning och innovation kom samtalet osökt in på hur Europa står sig i den globala konkurrensen och de satsningar som görs här. Inte minst
genom ramprogrammet Horisont 2020 som just ska stärka det
europeiska forsknings- och innovationssystemet. Vi var alla
överens om att ambitionen är god men lite mer osäkra kring
om det är nog för att kunna matcha satsningar i andra delar av
världen och kunna skapa en hållbar tillväxt i Europa baserad
på forskning och innovation. Känslan är att vi fortfarande står
och stampar och att det går väldigt trögt att verkligen fokusera
på att innovation ska leda utvecklingen i Europa.
När jag gick ifrån lunchen funderade jag på vad som behöver stärkas i Europa och kring Sveriges roll i det europeiska
forsknings- och innovationssystemet. Vilka frågor driver vi och
vilket avtryck gör vi i den vardagliga debatten?
Sedan finanskrisen 2008 har Kommissionen och medlemsstaterna lagt fram en rad olika förslag till åtgärder för att få
ekonomin i balans. 2010 lanserade Kommissionen Innovationsunionen, Europas strategi för att skapa ett hållbart och
konkurrenskraftigt forsknings- och innovationssystem som en
del av Unionens tillväxtstrategi, Europa 2020. För att lyckas
med målen måste medlemsstaterna ta fram egna, nationella
strategier i linje med Innovationsunionen.
25
Fem år senare är det få medlemsstater som tagit ansvar på
hemmaplan och tagit fram strategier med konkreta handlingsplaner för hur man tänker utveckla sitt innovationsekosystem
och säkerställa konkurrenskraften; Sverige inkluderat.
Men det finns undantag. Några av de länder som vi gärna jämför oss med har utvecklat nationella strategier med konkreta
handlingsplaner som baseras på de behov som företagen ser
nödvändiga för sin konkurrenskraft och för att kunna stanna
kvar i landet.
Ett mycket uppmärksammat exempel är det tyska ”framtidsprojektet” Industrie 4.0, och den satsning som görs för att
stödja industrins förnyelse. Industrie 4.0 är i sig en del av en
mer omfattande tysk strategi, ”High Tech Strategy”, som följts
upp med en handlingsplan där tio ”framtidsprojekt” med
fokus på forskning och innovation lyfts fram. Planen är ett
resultat av en samverkan mellan nyckelaktörer inom forskning
och innovation för att bibehålla och stärka Tysklands konkurrenskraft.
Storbritannien är ett annat exempel där man för två år sedan
tog fram en industristrategi för att stärka landets konkurrenskraft och spetskompetens. En strategi där ett ökat samarbete
mellan näringsliv, forsknings- och utbildningsaktörer är centralt för att lyckas.
Tyskland och Storbritannien visar på vikten av att fokusera på
ett begränsat antal områden som man anser ha stor potential
att bli eller fortsätta vara globalt ledande, att söka lösningar
på de stora samhällsutmaningarna som en drivkraft för inno-
26
vation och att stärka innovationsekosystemet genom ökad
samverkan mellan aktörer.
Ytterligare en gemensam nämnare mellan Storbritannien och
Tyskland är industriforskningsinstitutens centrala roll att bidra
till ett välfungerande innovationsekosystem. Fraunhoferinstituten i Tyskland är Europas största applikationsorienterade
forskningsorganisation med en lång tradition av forskningssamverkan med näringslivet. Fraunhofer är dessutom ett av de
ledande instituten inom europeisk forskning och innovationssamverkan, och ligger nästan alltid i topp vad gäller deltagandet i transnationella projekt.
I Storbritannien har man inom ramen för industristrategin
byggt upp en struktur av teknik- och innovationscenter, Catapulter, där landets ledande företag, bästa forskare, ingenjörer
och andra expertkompetenser kan arbeta tillsammans för att
utveckla nya innovationer. Catapulter finns inom ett begränsat
antal områden där man bedömer att landet har störst möjligheter att nå en världsledande nivå, på sin forskning så väl som
hos företagens konkurrenskraft. Även i Nederländerna och
Finland har instituten en viktig nyckelfunktion för att stödja
företags kunskaps- och teknikutveckling.
Vad kan då Sverige göra för att bidra till att Europa utvecklas
till att bli den smarta, hållbara och inkluderande union som vi
önskar?
Sverige är ett litet land men med mycket goda förutsättningar
att fortsätta vara en stark forsknings- och innovationsnation
27
med globalt ledande forskning och företag. Men vi kan inte
luta oss mot gamla meriter!
Från mitt Brysselperspektiv så ser jag framför allt två saker
som Sverige bör göra för att fortsättningsvis ligga i innovationsligans elitserie och säkra vår välfärd.
Det ena är att ta fram en vision och tydlig strategi för hur vi
vill att vårt innovationsekosystem ska bli världsledande, med
fortsatt stark forskning och fler hållbart konkurrenskraftiga
företag. Strategin behöver sedan omsättas i en handlingsplan
med konkreta aktiviteter, tydliga mål och uppföljning och med
en adekvat resurstilldelning för att kunna genomföra planen.
Vi behöver en unik forsknings- och innovationsstrategi, väl i
linje med Innovationsunionen och med en finansieringsmodell
som är strukturerad efter EU:s ramprogram Horisont 2020,
det vill säga Spetskompetens, Samhällsutmaningar och Industriellt ledarskap. Modellen skulle då stärka tre grundläggande
områden för en god samhällsutveckling och samtidigt integrera
den europeiska dimensionen på ett naturligt sätt. Strategin bör
inkludera en rad andra politikområden, som exempelvis skatter, arbetsmarknad och utbildning. Om exempelvis ett förslag
kring skattereformer läggs fram bör man först ha tänkt igenom
hur ett sådant förslag kommer att påverka innovationskraften
i Sverige. Regeringen har etablerat ett Innovationsråd vilket är
välkommet, men jag skulle helst sett att detta Innovationsråd
ingick i de tre framtidsgrupper som nyligen tillsats av Framtidsministern med fokus på bland annat jobb och miljö. Forskning
och innovation bör ju ändå vara drivkrafterna för nya jobb och
att söka lösningar på miljöfrågorna.
28
Sverige behöver fokusera på ett antal områden där vi är eller har potential att bli världsledande för att sedan kraftsamla
kring dessa. Jag skulle vilja se att Sverige lyfte fram digitalisering och tjänster, avancerad tillverkning, skogens roll för bioekonomin samt nya material som områden strategiskt viktiga
för landet. Dessa områden integrerar en rad svenska styrkor,
inte bara tekniska utan även inom andra områden som blir
allt mer viktiga för att ta fram nya, attraktiva produkter och
tjänster. Sverige har världsledande kompetens inom exempelvis design, miljö och hållbarhet, vi är kreativa och har en god
förmåga att se utmaningar ur ett systemperspektiv. Det här gör
att vi har alla möjligheter att fortsätta utveckla världsledande
företag och möjligheter till nya exportframgångar.
Här har industriforskningsinstitutens en nyckelroll som behöver lyftas fram och stärkas. Instituten kan exempelvis bidra
med värdefulla internationella nätverk och stödja företag att
komma med i transnationella projekt som i sin tur ger tillgång
till ny kunskap och nya marknader. För att de svenska instituten ska kunna spela en motsvarande roll som exempelvis i
Tyskland och Storbritannien så behöver de ges resursmässiga
förutsättningar och varumärket behöver ytterligare stärkas.
Det andra som jag gärna ser att Sverige gör är att ta en tydligare och ledande roll kring innovationspolitik i Europa som
samtidigt skulle gynna våra egna forskare och företag. Med en
tydlig nationell strategi och handlingsplan som utgångspunkt
har vi alla möjligheter att driva en innovationspolitik på Europanivå som skulle gynna både våra egna aktörer och bidra till
att nå Unionens gemensamma mål. De områden som jag ser att
Sverige har mycket goda förutsättningar att bli ledande inom
29
är frågan om industrins förnyelse och framför allt digitalisering
och tjänster. Just digitalisering och tjänster är ett område där vi
har global spetskompetens och många väldigt framgångsrika
företag. Jag tänker både på storföretag som Volvo och Ericsson,
liksom på nya företag som Skype, Klarna eller Mojang. Jag
ser med viss frustration att vi inte riktigt tar steget och faktiskt
driver frågor där vi har alla möjligheter att ta ledartröjan och
sätta agendan.
Vi står mitt i en tid av stora förändringar, en massa utmaningar men med precis lika många, ja kanske fler, möjligheter.
Sverige har ett gyllene tillfälle att nyttja alla dessa möjligheter
och bygga ett hållbart innovationsekosystem som skapar nya,
hållbara jobb, konkurrenskraftiga företag och vi löser flera
av utmaningarna i samhället. På så sätt bidrar Sverige till att
skapa ett Europa som är alldeles fantastiskt att leva i.
Charlotte Andersdotter
Senior rådgivare, RISE Brysselrepresentant
30
31
Mörka moln på
horisonten trots Sveriges
framgångar
PETER HEYDEBRECK
32
Hälsovarning: Följande text är baserad på författarens personliga erfarenheter och ger uttryck för hans åsikter på ett
rättframt tyskt vis. Det är inte en akademisk text.
Den svenska ekonomin är stark och här är livskvaliteten
väldigt hög i en internationell jämförelse. Sverige drar fördel
av rika naturresurser och en industri som förädlar dessa till exporterbara insatsvaror eller högkvalitativa konsumtionsvaror.
Arbetskraften är välutbildad och samhället är väldigt innovationsbenäget. Det svenska samhället har också välfungerande
mekanismer för att identifiera kritiska framtidsutmaningar och
prioriterar forskningsbudgetar därefter. Detta har lett till en
position och en global bild av Sverige som ett land som inte
bara befinner sig i framkant vad gäller industriell forskning
utan även kunskap om hållbar miljö, jämställdhet, säkerhet,
utbildning och hälsa. För utlänningar är det därför väldigt attraktivt att bo i Sverige och förlägga sina forskningsinstitutioner
här. En studie fann nyligen att nästan 40 procent av svenska
forskare i spetsforskning bodde utomlands vid 18 års ålder.
(www.insidehighered.com/news/2012/05/15/study-examinesmigration-patterns-scientists).
Bland huvudförklaringarna till Sveriges framgångar inom
innovationsområdet märks:
•Ett ramverk där tillit mellan individer och tillit till systemets
opartiskhet har möjliggjort överföring av nyckelinformation
mellan olika partners på ett väldigt tidigt stadium, dvs. transparens, effektiv kommunikation och låga transaktionskostnader. ”Vi träffar alltid på varandra igen” har varit en ledande
princip, dvs. Sverige är ett litet och till viss del slutet system.
33
• Ett historiskt sett starkt fokus på utbildning och kunskap
kan iakttagas i de offentliga budgetar som syftar till att inte
en enda medborgare på grund av ekonomiska skäl ska
förvägras möjligheten till högkvalitativ utbildning.
Men denna tillsynes positiva situation är (eller borde) vara
alarmerande då den fostrat en svensk självgodhet och givit
upphov till en bedräglig säkerhet i en trygghetszon som inte
längre existerar.
Det finns mörka moln på horisonten trots Sveriges alla framgångar. De flesta av Sveriges mer lovande teknik-startups, såsom Skype och Spotify, och väletablerade industrigiganter, som
Astra och Scania, har eller håller på att köpas upp av utländskt
kapital. Även om utländskt ägarskap i sig inte är dåligt så
måste man vara medveten om att utländskt ägda företag har en
lång tradition av att lämna Sverige, särskilt när det kommer till
företagens forsknings- och utvecklingsavdelningar.
I grund och botten så är det min uppfattning att ett starkt
fokus på att finansiera en kunskapsgeneration, med ett otydligt
antagande om att det i längden kommer att leda till något bra,
helt enkelt inte är en konkurrensmässig strategi längre.
Den här strategin var bara hållbar så länge som ingen annan
hade samma strävan och kunskapen som skapades i Sverige endast utnyttjades av inhemskt ägda företag. Idag har länder över
hela världen ett starkt fokus på högre utveckling, forskning och
utveckling.
34
Ett illustrerande exempel är den aggressiva kinesiska telekomleverantören Huawei, ett företag som inte existerande för 20 år
sedan men som idag är världens näst största telekomleverantör.
Idag utgör Huawei det största hotet mot Ericsson – världens
ledande telekomföretag. Om Ericsson dukar under mot denna
konkurrent så kommer 10 procent av Sveriges börskapital att
raderas, liksom 1 procent av samtliga jobb i Sverige.
Ett antal globala megatrender har gjort den här modellen, med
dess överbetoning på kunskapsskapande, förlegad. De viktigaste av dessa är:
•Strävan efter innovationsbaserade konkurrensfördelar har
blivit det överordnade politiska målet i mer eller mindre
alla länder. Det är inte längre en särskiljande faktor. Därför räcker det inte längre att forska och producera relevant
kunskap för att sedan bara ha en from förhoppning att ett
regionalt eller inhemskt företag kommer ta till sig den nya
kunskapen förr eller senare.
•Teknologisk omvärldsbevakning och globala förvärv inom
industri- och tjänstesektorn. Företagens förvärvsstrategier
har förändrats till att numera värdera förvärvsobjektets
kunskapsöverföringspotential lika högt som dess sakinnehåll. Förvärvarna letar efter IP-portföljer som dels är
rätt sammansatta med tydliga synergier, dels vilar på stabil
juridisk grund med globala rättigheter. Allt detta kan endast
professionella valoriserings-/kommersialiseringsagenter
garantera – och inte enskilda uppfinnare.
35
Författaren ser att det finns en överhängande fara i att Sverige
är på väg att enbart bli en leverantör av den nya råvaran
“forskningsresultat” istället för att addera ett substantiellt
värde innan denna vara exporteras. Precis som i en rad andra
länder så tycks Sverige sakna en tydlig policy som specificerar
och kräver avkastning på skattebetalarnas investering i forskningen och skapandet av kunskap. Denna avkastning kan vara
i form av alltifrån ökade skatteintäkter och nya jobb till en
renare miljö. Problemet är alltså att kravet på avkastning inte
finns formulerat som ett mål. Avkastningen är inte heller något
som följs upp, kontrolleras. Vidare saknas det tydliga incitament för att stimulera till kommersialisering och avkastning på
forskningsresultaten för såväl den enskilde forskaren som för
den akademiska ledningen.
Istället verkar det som att politiker, forskare och media betraktar kunskap som ett egenvärde och forskning som det mest
lämpliga medlet för att uppnå det. Ännu mer alarmerade är att
kostnaderna för att skapa sådan kunskap också anses ha ett
egenvärde, dvs. ju högre utgifter i statsbudgeten man lägger på
forskning och utveckling, desto bättre – oberoende av utfall.
Alltså, att enbart veta hur man på bästa sätt gör saker är inte
tillräckligt för att upprätthålla en tätposition på den globala
marknaden. Vad som nu krävs av Sverige är ett nytt förhållningssätt som för samman kunskapsgeneration och kunskapsvalorisering i en sammanhållen strategi.
Några steg har Sverige redan tagit mot en ökad kunskapsvalorisering, bland annat genom beslut om:
36
•att göra det lättare för innovationssystemet att uppnå kritisk
massa genom att främja skapandet av större regioner,
•ökad konkurrens för att uppmuntra målorienterade innovationssystem (Vinnväxt, SIO),
•ökande, om än alltför små, budgetar som är öronmärkta för
kommersialisering vid universiteten (t.ex. innovationskontoren),
•delaktighet i internationella nätverk som syftar till att skapa
hållbara innovationsgemenskaper, t.ex. KIC:er, där svenska
institutioner är kärnpartners i samtliga fem aktiva KIC.
Detta är dock långt ifrån tillräckligt. För att kunna basera ett
lands välmående på en liten del av statsbudgeten, dvs den del
som inte går till konsumtion och investeringar, är det avgörande
att den som investerar skattebetalarnas pengar utvecklar och
implementerar en strategi som säkerställer maximal ekonomisk
återbäring på investeringar i kunskapsskapande. Det betyder
bland annat att strategin:
•driver på kommersialiseringsframgångar baserade på nya
forskningsresultat på bekostnad av forskning som ett egenvärde eller forskning som endast syftar till att öka redan
befintliga uppfinningars teknologiska mognad,
•har en kristallklar definition av vad målet med den offentlig
finansieringen är, även uttryckt i relevanta och mätbara termer,
•möjliggör och ställer krav på att universiteten fyller sin samhälleliga innovationsroll i samma utsträckning som de fyller
sin utbildnings- och forskningsroll,
37
•stärker institutssektorn, vilken är alltför underdimensionerad
och stödjer den fortsatta uppbyggnaden av RISE-familjen.
Fördelarna med en sådan systematiserad gruppering av kompetenser återfinns Tyskland i utvecklingen av exempelvis
Fraunhofer, Helmholtz, Max Planck och Leibnizinstituten,
•tillhandahåller rätt incitament till att kommersialisera forskningen på både individ- och institutionsnivå. Exempelvis
borde institut för högre utbildning starkt uppmuntras att
främja entreprenörskap, investera i spinnoffer och interagera
med företag generellt, istället för att enbart driva holdingbolag (om ens det),
•stödjer skapandet av kritisk massa för kommersialisering –
inklusive etablering av relevanta IP-portföljer och kommersialiseringskompetens, vilket bland annat innebär att ta bort
lärarundantaget. Kritisk massa för både forskningskompetens och valoriseringskompetens är avgörande för att uppnå
internationell synlighet och ryktbarhet. Partnerskap mellan
offentliga forskningsinstitutioner och privata kommersialiseringspartners har visat sig vara väldigt effektiva och främjas
systematiskt av exempelvis Tysklands federala utbildningsoch forskningsdepartement,
•ger rätt incitament till en intensifierad samarbetskultur
mellan universitet och forskningsinstitut.
Peter Heydebreck
Prof dr, grundare av Inno AG
38
39
lärarundantaget. Kritisk massa för både forskningskompetens och valoriseringskompetens är avgörande för att uppnå
internationell synlighet och ryktbarhet. Partnerskap mellan
offentliga forskningsinstitutioner och privata kommersialiseringspartners har visat sig vara väldigt effektiva och främjas
systematiskt av exempelvis Tysklands federala utbildnings- och
forskningsdepartement,
• ger rätt incitament till en intensifierad samarbetskultur mellan universitet och forskningsinstitut.
16 punkter för ett bättre
Peter Heydebreck
bidrag
till innovationssystemet
Prof dr, grundare av Inno AG
från universitet, högskolor
och forskningsinstitut
GÖRAN ROOS
40
Universitet och högskolor är tillsammans med forskningsinstitutssektorn en stor källa till ny kompetens och nya idéer.
Globalt finns ett ökande politiskt fokus på att stärka universitets- och högskolesektorns roll i den lokala, regionala och
nationella ekonomiska utvecklingen. Som en konsekvens av
detta ökar trycket på universitets- och högskolesektorn att öka
både volymen och effektiviteten av sin teknologiöverföring.
Men universitetens roll är ofta överdriven. Exempelvis har bara
en liten del av alla nystartade företag sitt ursprung i universitet
och högskolor.
Men trots att denna roll överdrivs så är tekniköverföring
från universitet, högskolor och forskningsinstitut ett viktigt
bidrag till den ekonomiska utvecklingen. Samarbetet mellan
företag och forskningsinstitutssektorn, samt mellan företag och universitets- och högskolesektorn är mycket viktig
för tekniköverföring. Både forskningsinstitutssektorns och
universitets- och högskolesektorns forskningssystem är djupt
sammanflätat med det övergripande innovationssystemet
och dessa två sektorer är också viktiga aktörer i innovationssystemet. Universitets- och högskolesektorn kan inte ensam
garantera framgångsrika innovationer. Som forskarna J.R.
Betts och C.W.B Lee formulerat det: ”Även i den bästa av
alla världar ... kan en region utan högteknologisk verksamhet investera i universiteten ... bara för att upptäcka att den
lokala högteknologiska företagstillväxten förblir dystert låg.
För att tala klarspråk så finns det en tendens i litteraturen att
överskatta universitetens roll och att underskatta den privata
sektorns roll i att generera innovativa teknikkluster.”
41
Många studier har försökt att identifiera samhällets avkastning
på universitetsforskning. De resulterande värdena av denna
trettioåriga ansträngning tycks ligga runt 30 %. Detta indikerar
att investering i universitets- och högskolebaserad forskning har
god avkastning. Detta ska sedan jämföras med den, visserligen
mycket mindre, komponent i innovationssystemet som också
bidrar till innovationer på företagsnivå – nämligen forskningsinstitutssektorn, där offentligt finansierad tillämpad forskning
visar en avkastning som är en faktor tio högre. Detta verkar
främst bero på att resultaten från tillämpad forskning utförd i
institutssektorn gagnar ett mycket bredare spektrum av företag.
Det ska dock noteras att tillämpad forskning inte är möjlig
utan tillgång till grundforskning och grundforskningsresultat.
Den svenska universitets- och högskolesektorn måste förbättras
betydligt vad gäller kvalitet, relevans och forskningsproduktivitet. Även den svenska institutssektorn behöver förbättras och
förstärkas avsevärt. Jag ansluter mig till de rekommendationer
som framförs av Öquist och Benner, som med mina modifikationer och tillägg kan sammanfattas i följande 16 punkter
för ett bättre bidrag till innovationssystemet från universitet,
högskolor och forskningsinstitut:
1. Forskningspolitiska beslut och avtalsmässiga regleringar
med betydelse för universiteten ska vägledas av målet att
höja kvalitén på svensk forskning.
2. Stärkt nationell finansiering av individer med nya, djärva
idéer för att skapa en bättre balans med strategiska satsningar.
3. Betona särskilt betydelsen av ett akademiskt ledarskap som,
42
på alla nivåer, präglas av hög akademisk legitimitet och
djärva visioner.
4. Tillämpa ett styrsystem med hög transparens och tydligt
ansvar där externt dominerade styrelser hanterar ramvillkoren medan akademiska senater fungerar som beslutsfora
för inomakademiska angelägenheter.
5. Återinför ett system med fakultetstjänster för professorer
och lektorer med full lön och med basfinansiering som
möjliggör riskfylld, långsiktig forskning (här borde de
två stiftelseuniversiteten Chalmers och Jönköping kunna
ta ledningen). Ett första steg är att identifiera fakultetens
ledande forskare och genom kontrakt ge dem denna status.
Fakultetstjänster inrättas inom de områden där universiteten vill vara forskningsledande och vid nyrekrytering söks
tjänsterna i konkurrens.
6. Etablera ett ”tenure-track”-system för unga forskare med
basfinansiering på en för ämnet relevant nivå. Den höga
angelägenhetsgraden motiverar inledningsvis ett nationellt
system som sköts av Vetenskapsrådet i samverkan med
universiteten, förslagsvis efter holländsk modell.
7. Rekrytera med internationell öppenhet till fakultetstjänster
oavsett nivå. För att nå framgång är det angeläget att de
villkor som erbjuds är internationellt konkurrenskraftiga.
Lägg vikt vid att genom rekrytering skapa miljöer med
komplementära kompetenser. Lägg också vikt vid mobilitet
för att motverka vetenskaplig inavel och undvik att rekrytera egna doktorandstudenter till fasta tjänster omedelbart
efter disputation.
43
8. Använd ”peer review” för regelbunden kvalitetskontroll
(förslagsvis vart femte år) på institutionsnivå och som
vägledning vid fördelning av individuella basresurser för
forskning till dem som har tillsvidareförordnanden på
fakultetstjänst (professor/lektor).
9. Forskningsråden upphör med att på projektbasis bevilja
lönemedel till fakultetens karriärtjänster och fakultetsprofessorer/fakultetslektorer.
10. Externa finansiärer förväntas ta hela löneansvaret för de
forskare som inte har fakultetstjänster erhållna i konkurrens.
11.Det sammanhållna universitetssystemet måste brytas upp
för att möjliggöra forskningsintensiva universitet som håller
högsta internationella standard och som är finansierade
och styrda för att göra detta möjligt. Sådana universitet ska
kunna ge ett tillräckligt basstöd för forskning, vilket kompletteras med medel sökta i konkurrens hos forskningsråd
och stiftelser och även hos industrin i syfte att skapa internationellt attraktiva miljöer.
12.Dessa forskningsintensiva universitet bör bilda en förening
efter modell av den brittiska organisationen ”The Russell
Group” för att verka för bästa möjliga villkor för genombrottsforskning i Sverige.
13.Forskningsutvärderingen bör omfatta inte enbart forskningens spetskompetensnivå utan också forskningens relevans i
enlighet med det förslag som utarbetats av den Australiensiska ingenjörsvetenskapsakademin (ATSE).
14.Den svenska institutssektorn måste kraftfullt förstärkas.
44
Målbilden bör vara ett kombinerat institut i storleken 6000
personer med en kombination av det bästa inspirerat av
Fraunhofer, CSIRO, A*STAR, CSIRO, TNO, SINTEF, GTS
och VTT.
15.För att nå en position med personalansvar inom institutssektorn ska det förutsättas minst fem års erfarenhet från
FoU-relaterad position med personalansvar inom den
privata sektorn. Det ska med andra ord vara omöjligt att
göra karriär endast med en bakgrund i universitites- och
institutsvärlden.
16.Institutssektorn ska ha en statlig grundfinansiering omfattande ca 30% av driftskostnaderna.
Göran Roos
Ordförande i South Australia’s Economic Development Board’s
Värdeskapnings- och Industritillväxtkommitté. Adjungerad
professor vid bland annat Adelaide University’s Entrepreneurship, Commercialisation & Innovation Centre.
45
Universiteten måste
antingen bli smalare
eller färre
TUULA TEERI
46
Frågan hur vi ska få vår investering i forskning och utbildning
att omsättas i innovationer är en utmaning som Sverige delar
med resten av världen. Samma diskussion har förts i Finland,
där vi nyligen genomfört en analys av hur vi ska hantera den
internationella konkurrensen och bli bättre på att omvandla
toppforskning till banbrytande innovation.
Det absolut viktigaste är att ha forskning i världsklass. Från att
ha haft en traditionellt sett stark ställning som forskarland har
Sverige börjat tappa mark. Det handlar inte så mycket om att
forskningskvaliteten har blivit sämre utan att andra länder har
utvecklats mycket fortare. Konkurrensen från Asien, särskilt
Kina, Sydkorea och Singapore är något som Sverige inte behövt
ta hänsyn till tidigare. En annan sak som präglar de nordiska
förhållandena är att vi inte anpassat oss till den internationella
utvecklingen i den utsträckning som vi borde ha gjort. De
nordiska universiteten har betydligt färre internationella professorer jämfört med världens bästa universitet.
Som tidigare prorektor för KTH i Stockholm och numera rektor på Aaltouniversitetet i Helsingfors kan jag se likheter och
skillnader mellan Sverige och Finland. Ska Sverige och Finland
kunna hävda sig i konkurrensen från andra länder i samma
storleksordning, som till exempel Nederländerna eller Schweiz,
och locka till sig internationella forskare måste vi höja ribban
när det gäller förutsättningar för toppforskningen.
En av de viktigaste åtgärderna handlar om ökad internationalisering för att öka forskningskvaliteten. För Sveriges del innebär
det bland annat om att i större omfattning än idag använda sig
av internationella utvärderare vid bedömning av ansökningar
47
om forskningsanslag. Jag har förstått att alla svenska forskningsråd inte gör det idag. I ett litet land är det svårt att hitta
tillräckligt med inhemska utvärderare som har gedigen erfarenhet inom alla de forskningsområden som ska granskas.
Det heter ofta att Sverige och Finland har svårt att rekrytera
utländska toppforskare på grund av vårt klimat eller språket.
På Aaltouniversitetet har vi märkt att goda förutsättningar för
forskning och utveckling faktiskt ger en bra grund för att attrahera duktiga internationella forskare.
Vad det handlar om är stabilitet i finansiering, bra infrastruktur
och långsiktighet i karriären. Aaltouniversitetet har utvecklat
ett för Finland nytt karriärsystem som vi kallar tenure track.
Det nya systemet erbjuder unga forskare en längre meriteringsperiod varefter de som lyckas med sitt arbete och klarar av en
krävande utvärdering kan befordras till professorer. Genom
att rekrytera tidigt i karriären har vi kunnat locka fler kvinnor
till en professurskarriär än tidigare. Vi ser också att det nya
karriärsystemet lockar fler utländska forskare: Idag kommer
70 procent av dem som söker en professur från ett land utanför
Finland och 30 procent av dem vi har rekryterat kommer från
ett annat land.
Sverige klarar sig fortfarande väldigt bra, men senare utvärderingar av innovationskapacitet visar att både Sverige och
Finland tappar mark medan länder som Schweiz och Danmark
tycks behålla sin ställning. Det som tycks skilja Danmark från
sina nordiska grannar är att landet konsoliderat sin sektor för
högre utbildning. En stark forskning kräver tillräckliga och
långsiktiga resurser för basforskningen. Går det inte att öka
48
investeringarna så måste man skapa färre men bättre enheter. Min slutsats är därför att universiteten antingen måste bli
smalare eller färre. Man bruka säga att det krävs ett underlag
på en miljon invånare för att upprätthålla ett universitet. Enligt
Universitetskanslersämbetet har Sverige sammanlagt 50 universitet, högskolor och enskilda utbildningssamordnare, varav 14
är statliga universitet. Danmark, med 5,6 miljoner invånare har
åtta universitet och ett fåtal högskolor.
Det betyder inte att man inte kan ha universitet i landets olika
delar, men de universitet som upprätthålls måste ha jämförbara
resurser med sina konkurrenter för att klara av den stenhårda
internationella konkurrensen. Små och underfinansierade
universitet har nämligen svårt att bygga upp de förutsättningar
som krävs att locka till sig de bästa internationella forskarna
eller de bästa studenterna.
En fjärde viktig faktor för ett framgångsrikt forskningsklimat,
speciellt inom naturvetenskap, teknik och medicin, är omfattningen av investeringar i infrastruktur, det vill säga teknisk utrustning, teknisk kompetens och specialbyggda utrymmen som
behövs för experimentell forskning. Här har Sverige länge varit
väl framme med bra stöd för investeringar av både forskningsråden och olika stiftelser. Tyvärr har stora stiftelser nyligen
ändrat fokus och beviljar inte längre anslag för infrastruktur.
Kan inte de andra finansiärerna snabbt kompensera denna
förlust är risken stor att det påverkar forskningskvaliteten.
Till sist, framgångsrika innovationssystem präglas av nära samarbete och långvariga nätverk mellan akademiska forskare och
industri. En förutsättning för detta är att det finns en gemen-
49
sam insikt om att interaktion mellan näringslivets experter och
akademiska forskare är berikande för båda parter. Ur basforskning föds nya innovationer och arbetet med industrins
utmaningar inspirerar nya forskningsfrågor. Gemensamma projekt är det bästa sättet att lära tillsammans. Det är viktigt även
för utbildningen att ge studenterna insyn i de utmaningar som
finns i det ”verkliga livet”. På Aaltouniversitetet finns goda
erfarenheter av att ge experter från näringslivet deltidsanställning som lärare. På det sättet får studenterna, utöver gedigen
akademisk utbildning, en realistisk bild av vad som krävs när
de kommer ut i samhället.
Sammanfattningsvis kan man säga att Sverige måste satsa på
kvalitet. För det krävs internationella utvärderingar, rekrytering
av de bästa forskarna, infrastruktursatsningar och att resurserna
styrs åt rätt håll. Utan kvalitet har forskningen ingen relevans.
Tuula Teeri
Rektor Aaltouniversitetet, Helsingfors
50
51
De svenska industriforskningsinstituten har
en unik potential
DAN HJALMARSSON
52
Under de senaste två decennierna har Sverige förändrats radikalt. Det är inte bara genom den ökade internationaliseringen:
Svenska företag idag har 1,3 miljoner anställda utomlands och
utländska företag har 0,6 miljoner anställda i Sverige. Den verkligt stora förändringen hänger samman med digitaliseringen och
de nya internationella handelspolitiska spelreglerna som möjliggjort en alltmer sammanflätad produktion i globala värdekedjor.
Detta har skapat helt nya villkor för stora och små företag.
Det som tidigare gjordes internt i företagen görs nu av fristående leverantörer, i Sverige och utomlands. Fastighetsskötsel,
insatsvaror och tjänster köps på marknaden. På senare år har
det också blivit allt vanligare att avancerat forsknings- och
utvecklingsarbete läggs ut på externa tjänsteleverantörer eller
fristående forskningsinstitutioner.
Suzanne Berger vid MIT i Boston visar i ett omfattande forskningsprojekt att inte ens de stora amerikanska företagen anser
sig ha råd att bedriva egen forskningsbaserad utveckling, utan
litar mer om mer till externa leverantörer eller till förvärv av
forskningsföretag för att tillgodose utvecklingskraven. Och
när företagen inte längre kan finansiera egen intern forskning
behövs enligt Berger särskilda statliga insatser. Hon drar därför
den övergripande slutsatsen att amerikansk industri kommer
att förlora i den globala konkurrensen om man inte på hemmaplan får tillgång till forskningsinstitut av det slag som finns
i Europa och inte minst i Sverige. Svenska företag har alltså
ett försprång här. De har sedan länge utnyttjat möjligheterna
att köpa in insatsvaror och tjänster på öppna globala marknader och har samtidigt en lång tradition av att samarbeta med
svenska forskningsinstitut. Transportmedelsindustrin är ett av
53
flera exempel: Här köps och säljs insatsvaror och tjänster över
alla bransch- och nationsgränser. Tre fjärdedelar av alla arbetade timmar som ingår i den svenska exporten av till exempel
lastbilar utförs i ett annat land. Bara en fjärdedel av timmarna
är svenska. Men det glädjande för svensk del är dessa timmar
har en så hög kompetensnivå att de ”betalas” med halva förädlingsvärdet. Vi ligger alltså högt upp i värdekedjan och kan ta
så bra betalt att vi kan unna oss en hög privat konsumtion och
en väl utbyggd välfärdssektor.
I denna nya verklighet blir instituten en allt viktigare näringspolitisk aktör. Hur dessa och andra näringspolitiska aktörer
ska agera diskuterades inom ramen en arbetsgrupp vid OECD
på temat ”Bortom industripolitiken”. Gruppen kom bland
annat fram till att näringspolitiken i högre grad än tidigare
måste vila på ett dynamiskt samspel mellan privata och offentliga aktörer; Public-private partnerships, PPP-lösningar. Detta
är också utgångspunkten i den följande diskussionen om hur
staten, företagen och akademin ska kunna mötas i en kreativ
utvecklingsprocess; där instituten fungerar som en arena för
denna utveckling.
En av slutsatserna från OECD var att det i stort sett saknas
praktiska erfarenheterna från denna typ av PPP-insatser. Men
det man vet är att det många gånger kan vara svårt att orkestrera detta dynamiska samspel därför att intressenterna har vitt
skilda mål. Det finns således alltid en risk för att:
1. akademins ambitioner dominerar
2. företagen tar över eller
3. staten planerar och försöker plocka vinnare.
54
Bland alla dessa olika viljor blir den grundläggande utmaningen för institutssektorn att, liksom som för Odysses under
hans färder, kunna navigera mellan dessa olika intressen.
Låt oss titta närmare på dessa tre risker. Vi börjar med den
första risken, att akademiens ambitioner dominerar. Inom
akademin finansieras en betydande del av forskningen genom särskilda forskningsanslag som söks i konkurrens. Om
instituten utnyttjas för akademisk forskning, finns en viss risk
att pengar till företagsnära aktiviteter i själva verket användas
för vetenskapliga publiceringar. Men frågan är då om detta
verkligen är ett problem? Är det istället så att forskningen
tjänar på en nära koppling till företagen och samhället i stort
och att forskningen blir bättre – även med inomvetenskapliga mått mätt – om frågeställningarna är förankrade utanför
själva akademin. Om så är fallet torde akademin ha ett betydande egenintresse av att delta i denna typ av PPP-aktiviteter.
Detta synsätt – att samspelet med företagen kan ge fördelar
– får också stöd i en studie av Mälardalens högskola och den
funktionella samverkansmiljö som utvecklats kring automation: den så kallade Robotdalen. Rapporten indikerar att
företagen inte vill ha ”tillämpad forskning” utan den bästa
akademiska forskningen. En av de intervjuade från ABB
beskrev förutsättningarna för en effektiv samverkan som att:
”Vi inom ABB ligger i teknikfronten och vet vad som kan
fungera på marknaden. Vi vill att Högskolan ska ligga i forskningsfronten. Det är när forskningsfronten möter teknikfronten på en kreativ arena som det blir riktigt bra”.
55
Utvecklingsprojekt – exempelvis via olika Europeiska forskningsfinansiärer – samfinansieras. Detta är en av fördelarna
med institutsverksamheten då denna ”korskoppling” mellan
företagens marknadsbedömningar och akademins granskning
ger den nödvändiga förutsättningen för en dynamisk navigering mellan företagens behov och forskningens inomvetenskapliga krav.
Den andra risken då, att företagen tar över? Konkurrensen om
de bästa och mest lönsamma positionerna i de globala värdekedjorna hårdnar. Vinstmarginalerna pressas och utrymmet för
eget utvecklingsarbete krymper. Samspelet med forskningsinstitut blir då, som redan nämnts, allt viktigare. Samtidigt ställs
krav på att företagens utvecklingsarbete snabbt kan omsättas i
kommersiellt gångbara produkter och tjänster på gamla och nya
marknader. Denna marknadsdrivna kortsiktighet kan komma
att påverka institutens verksamhet på flera olika sätt:
För det första: Företag drivs till att söka omedelbara lösningar,
vilket riskerar att i sin tur leda institutens verksamhet i en riktning mot sådant som kan betraktas som normalt företagsinternt
utvecklingsarbete. Företag ser helt enkelt möjligheten att få en
del av kostnaden för sitt utvecklingsarbete betald av staten.
Här gäller det att se upp så att verksamheten vid instituten
inte utvecklas till något som kan uppfattas som statsstöd, det
vill säga att staten subventionerar företagen på ett otillåtet
sätt. Sverige har som ett litet och internationellt beroende land
mycket att förlora på detta. Vi har helt enkelt inte – mot bakgrund av vårt stora internationella beroende och att vi kraftigt
gynnas av den ökade frihandeln – råd att ta upp en konkurrens
baserad på statliga subventioner.
56
För det andra: Om instituten driver en allt för företagsnära
serviceverksamhet riskerar detta att tränga undan privata
tjänsteföretag. Som nämndes ovan har det i globala värdekedjornas kölvatten utvecklats en global tjänstesektor, som
på kommersiella villkor erbjuder avancerade forsknings- och
utvecklingstjänster. Denna sektor svarar redan idag för en
betydande del av tillväxten i den svenska ekonomin och har
samtidigt i sig själv blivit en viktig svensk exportnäring.
Samtidigt visar erfarenheten att risken för att företagen ska
ta över är liten. Det är mer sannolikt att företagen i för liten
omfattning tar aktiv del i institutens arbete. I själva verket är
företagens finansiering – att man går in med friska pengar –
ett tydligt kvitto på att företagen tror på satsningen och att
man ser att det finns en kommersialiseringspotential. Denna
”marknadskoppling” är helt avgörande för att instituten på
lång sikt ska kunna vara relevanta.
Den tredje risken så – att staten planerar och försöker locka
vinnare. I praktiken har det visat sig mycket svårt att planera fram forsknings- och utvecklingsverksamhet av den typ
som instituten ska härbärgera. En fara med alltför mycket av
myndighetsstyrning är det till syvende och sist blir frågan om
att försöka locka vinnare, det vill säga peka ut vad man tror
kan vara gångbart på marknaderna. OECD och många andra
bedömare ser detta som en återvändsgränd.
Detta innebär naturligtvis inte att staten ska avhålla sig från
att sjösätta angelägna samhällsprojekt på basis av tydliga
politiska ställningstaganden. Det kan till exempel handla om
att staten via medel till instituten finansierar (ny-) utveckling
57
av viss infrastruktur, projekt med direkt bäring på klimatproblematiken eller sådant som rör frågor inom sjukvårdens
område. Men detta är något annat än att plocka vinnare på
globala marknader.
Den statliga basfinansieringen är en helt avgörande förutsättning för institutens verksamhet. Det finns ingen privat aktör
som långsiktigt har möjlighet att finansiera den typ av utvecklingsarenor som instituten erbjuder.
Hur ska då staten kunna skapa ännu bättre förutsättningar
för instituten att navigera mellan dessa olika viljor? Hur ska
en kreativ avvägning mellan olika legitima intressen kunna
åstadkommas i en hållbar organisatorisk form? En viktig
grundprincip är att det i det privata, publika partnerskapet vi
diskuterat ovan inte blir frågan om att en gång för alla staka
ut en definitiv färdväg. Framgången ligger istället i att kunna
orkestrera en experimentell process där strategin och verksamheten utvecklas successivt under resans gång.
Instituten måste kunna utforma ett navigationssystem som
likt Odysseus förmår styra mellan Skylla och Karybdis. Utmaningen är att på kreativa och öppna arenor, genom löpande
och dynamiska förhandlingar mellan olika intressenter, lotsa
instituten framåt mot ökad konkurrensförmåga i de globala
värdekedjorna.
De svenska industriforskningsinstituten har en unik potential
att tjäna som arena för en dynamisk interaktion med stat,
58
akademi och företag med syfte att utveckla konkurrenskraftiga
produkter, tjänster och processer i en allt mer globaliserad
värld.
Dan Hjalmarsson
Ekonomie doktor, generaldirektör Tillväxtanalys 2009-2015
59
Det finns skäl att
ifrågasätta den akademiska
sektorn som företagsgenererande plantskola
LARS ÖJEFORS M.FL.
60
Denna text handlar om dagens miljö för tillämpad forskning
och innovation på svenska högskolor och universitet samt hur
den finansieras. Det handlar inte om grundforskningens ställning eller akademisk frihet.
Sverige anses vara världsledande när det gäller antal stora
högteknologiska företag per capita, vilket hänförs till teknisk
kreativitet, gott entreprenörskap och förmåga att globalt
marknadsföra produkterna. Utvecklingen har dock inneburit
att många av de framgångsrika företagen under senare tid
halverat andelen anställda i Sverige. Samtidigt har de företag
som vuxit mer karakteriserats av logistiska och organisatoriska innovationer än hög teknologi (till exempel IKEA, HM,
Securitas, Skanska, EF). Dessutom har många företag inom
till exempel läkemedel och IT fått utländska ägare, med utflyttning av ledning och FoU som följd.
För att motverka denna utveckling fördubblades under tiden
1995–2009 anslagen till forskning vid svenska universitet och
högskolor (SCB 2011). Detta innebär att Sverige är i täten
vad gäller satsningar på FoU, vilka 2010 uppgick till 3,7 %
av BNP (SCB 2011). Av detta finansierades ca 2,6 procentenheter av näringslivet, där endast en tiondel utfördes av
företag med mindre än 100 anställda (SCB 2011), trots att
denna sektor förväntas generera flertalet nya arbetstillfällen.
Med tanke på att Sveriges BNP år 2013 uppgick till 3640
MRD SEK är det frågan om mycket stora belopp och viktigt
att utvärdera effekterna. Trots att Sverige är ledande vad
gäller ”input” i FoU ger European Innovation Scoreboard
61
Sverige låg ranking vad gäller ”output”, innebärande att det
fortfarande finns fog för begreppet ”Den svenska paradoxen”
som myntades 1991.
Trots de stora och ökande offentliga stöden till våra universitet och högskolor kommer endast ca 20 % av de patenterbara uppfinningarna från denna sektor (Hedner, Sandström,
Fölster 2014) medan 33 % kommer från fristående uppfinnare och resten från företag. En hög andel av de företag som
genereras inom den akademiska sektorn misslyckas och få
av dem som överlever har mer än fyra anställda (IVA 2012,
Åstebro, Bazzazian 2010) samtidigt som de ofta stannar kvar
i den akademiska miljön. Det låga utfallet beror sannolikt på
svag marknads-/behovskoppling och brist på affärsmässighet.
Eftersom det finns politiskt intresse att ytterligare öka de
offentliga satsningarna för att motverka den olyckliga utvecklingen, finns skäl att diskutera orsakerna till det svaga utfallet.
Enligt vår uppfattning finns flera orsaker till denna situation,
av vilka följande, där Sverige skiljer sig från jämförbara länder,
kan nämnas:
Fokus på tidiga utvecklingsstadier
Det finns en övertro på den första fasen (idégenereringen) i
innovationsprocessen samt avsaknad av genuin förståelse för
den kompetens och de finansiella resurser som krävs för att
utveckla och kommersialisera en produkt.
Få affärsänglar
Beroende på vårt skattesystem, lågt sparande samt avsaknad
av incitament, som t ex riskkapitalavdrag liknande de i jäm-
62
förbara länder, finns få affärsänglar i Sverige. Dessa investerare, i regel framgångsrika entreprenörer, har stor betydelse för
utveckling av företag eftersom de satsar egna pengar samt sitt
kunnande och kontaktnät. I Sverige saknar vi detta ”kompetenta kapital” – något som inte kan kompenseras med offentliga pengar och tjänstemän med begränsad affärserfarenhet.
Det är stor skillnad på att hantera egna och andras pengar.
Mjuka affärsmässigt kravlösa pengar
För att kompensera bristen på affärsänglar och marknadsmässigt riskkapital i tidiga utvecklingsstadier erbjuds offentligt stöttad finansiering utan de krav på affärsmässighet som
kommersiella investerare ställer. Detta blir tydligt när företagen senare behöver attrahera marknadsmässigt kapital för
den kommersiella expansionsfasen. Många företag klarar inte
detta ”klimatombyte” innebärande att samhällets investering
ej får någon avkastning i Sverige.
Detta står i motsats till den modell MISTRA (Stiftelsen för
miljöstrategisk forskning) tillämpar för att styra FoU-projekt,
vilken har visat sig framgångsrik både vad gäller samarbete
mellan olika svenska akademiska institutioner och engagemang från näringslivet. Ett annat exempel på behovsstyrd
forskning är VINNEXC.
Utbudsinitiering
Affärsutveckling innebär i regel tidig identifiering av ett behov
på marknaden, för vilket en kostnadseffektiv och säker lösning utvecklas och marknadsförs. Detta kräver nära marknadskontakt under hela processen.
63
Den svenska modellen – där forskare förväntas generera
innovationer – är i realiteten utbudsinitierad i stället för efterfrågestyrd, eftersom de finansierar sin forskning genom att
ansöka om forskningsmedel från forskningsfinansiärer med
främst vetenskapliga kriterier.
Få och små branschforskningsinstitut
Många med Sverige jämförbara länder har stora industriforskningsinstitut, vilka gemensamt finansieras av näringslivet
och staten, med efterfrågestyrd forskning. De svenska industriforskningsinstitutens verksamhet uppgår till endast 0,13 % av
vår BNP, vilket kan jämföras med 0,4 % för Tyskland, 0,33
för Nederländerna och 0,26 % för Finland (RISE 2015).
Statens stöd till de svenska forskningsinstituten mer än halverades mellan 1982/83 och 2005 samtidigt som högskolornas fakultetsanslag ökade med mer än 200 %, räknat i fasta
priser (Vinnova och Ireco). Även om viss förändring skett på
senare tid har forskningen i Sverige kraftigt förskjutits mot
universitet och högskolor – en utveckling vi tror oss ha kompenserat genom att tilldela våra universitet och högskolor den
Tredje Uppgiften vid sidan av utbildning och forskning. Det
är tveksamt och omtvistat om universitet och högskolor kan
fylla denna roll. Endast Sverige bland jämförbara industrinationer har valt denna väg.
Lärarundantaget
Lärarundantaget, som är nästan unikt för Sverige, innebär
att akademiska forskare och lärare får full äganderätt till
resultaten av sin offentligt finansierade forskning. Ofta bildas
64
företag, med forskarkollegor i styrelsen och fortsatt offentligt
stöd, för att kommersialisera forskningsresultaten. Beroende
på bristande affärserfarenhet samt fokus på egen forskning
och akademisk karriär får företagen som regel svag tillväxt.
Undantaget är även en olägenhet för forskningsuppdrag,
innebärande att även vid högskolor som KTH, Chalmers och
Karolinska Institutet ligger den näringslivsfinansierade andelen av forskningen under 10 % (Sörlin 2006).
Sveriges jämförelsevis stora satsningar på akademisk FoU
genererar inte förväntad mängd tillväxtföretag och skäl finns
att ifrågasätta fokuseringen på den akademiska miljön som
företagsgenererande ”plantskola”.
Situationen kan liknas vid att vi försöker använda vår akademiska värld som skapare av nya företag, men dess miljö saknar
kontakt med och kunskap om den omvärld, vars behov ska
tillgodoses. När så inte är fallet får företagen svårt att klara
”omplanteringen” till verkligheten utanför. Alternativt kan
företagen stanna kvar med en tynande tillvaro – ofta som
konsulter – parallellt med ägarnas akademiska karriär.
Den akademiska karriären kräver för meriteringen kontinuerliga prestationer, bland annat publicering, vilka är svårt att kombinera med utveckling av företag – både arbets- och sekretessmässigt – och miljön är alltför avvikande för den dominerande
delen av innovationsprocessen beroende på bland annat:
65
Akademisk miljö
Kommersiell miljö
Inkomstkälla (kund)
Forskningsfinansiär
Öppen marknad
Verksamhetsmål
Meritering, teknisk-vetenskaplig höjd
Kundnytta som förutsättning för lönsamhet
Samverkan med kund
Följa regelverk
Affärsutveckling
Affärsutveckling
Utbud av forskningsresultat
Efterfrågan från marknad, dvs konsumenter,
företag och samhälle
Verksamhetsambition
Kombination med forskning
Lönsamhet och tillväxt
Marknadskontakt
Begränsad
Omfattande
Det är viktigt av flera skäl, bland annat för att tillgodose
behovet av kvalificerad personal till industrin och näringslivet
i övrigt, att vi inom landet har en framstående forskning vid
våra universitet och högskolor. Däremot finns inga belägg för
att grundforskningen direkt genererar eller utvecklar produkter eller företag. Tillämpad forskning, till exempel vid industriforskningsinstitut, har däremot andra och betydligt bättre
förutsättningar, förutsatt tydlig affärs- och behovsorientering,
att stödja utvecklingen av det svenska näringslivet.
Att effektivisera satsningarna i Sverige för att skapa nya högteknologiska tillväxtföretag är ett långsiktigt arbete, samtidigt
som stabila och bra förutsättningar för den fria grundläggande forskningen är viktigt. Detta kräver ett antal åtgärder,
bland annat:
• Etablera klarare distinktion mellan fri grundläggande forskning och behovsrelaterad. Respektive gren får anpassade
lednings- och styrsystem.
• Ställ tydliga affärsmässiga krav för behovsrelaterad forskning och i tillämpliga fall låta en ”styrelse” enligt MISTRAmodellen med affärsmässig kompetens ha en styrande funktion och övergripande ansvar.
66
• Öka andelen näringslivsfinansierad forskning vid våra universitet och högskolor tillsammans med bättre möjligheter
till behovsorienterad inriktning.
• Underlätta personalutbyte mellan industri och akademi.
Modifiera den akademiska meritvärderingen så att näringslivserfarenhet värderas högre.
• Ge högteknologiska SME stöd för att finansiera FoU uppdrag vid våra universitet och högskolor.
• Ställ krav på att företag med offentligt ekonomiskt stöd har
styrelser med affärsmässig och ekonomisk kompetens.
Högre krav på medfinansiering från delägare och marknad.
• Om akademin inte förmår driva behovsrelaterad forskning
bör tillämpliga delar föras över till industriforskningsinstituten.
• Öka antalet svenska affärsänglar genom olika incitament,
till exempel riktiga riskkapitalavdrag.
Vi anser att den forskning som bedrivs vid våra universitet och
högskolor inte ger förväntade resultat i form av nya produkter
och företag. Nuvarande svenska system med tillämpad forskning i akademisk miljö bör omprövas och ställas emot de som
finns i jämförbara länder.
Dan Brändström, Jan Olof Carlsson, Måns Collin, Stefan
Fölster, Lennart Karlsson, Töive Kivikas, Sven Löfquist,
Göran A Persson, Dag Sigurd, Bengt Rydén och Lars Öjefors
undertecknarna är ledamöter av kungl. ingenjörsvetenskapsakademien
(iva) och har lång erfarenhet från de frågor som behandlats.
67
Tre punkter
NICKLAS LUNDBLAD
68
När man blir ombedd att ha en åsikt om något är det alltid
klokt att hålla sig till tre punkter. Det är något som är bra
att hålla i minnet när man ska skriva om de svenska innovationssystemen, eftersom det finns så mycket att säga om dem.
Inte för att de är dåliga, utan för att de är så avgörande för
framtiden för ett land som Sverige. Sverige var ett nätverksland innan vi ens visste att den termen fanns – vi hade inget
val! En liten befolkning, men en stor potential för innovation
och – kanske viktigast av allt – en nyfikenhet i världsklass. Vi
har en stark grund att bygga vidare på. Nu är ju förbättringar
alltid intressantare än det som redan är gjort, så låt oss titta
på tre förslag som jag tror skulle kunna stärka de svenska
systemen för innovationer betydligt.
Först av allt bör vi skapa en starkare berättelse. Ett innovationssystem behöver eller, vilket är ännu bättre, har redan en
historia värd att berätta, en egen berättelse. Det är som Carl
von Clausewitz sa om arméer, alla länder har en – sin egen
eller någon annans. Samma sak gäller för innovationssystem.
Antingen har de en historia som vi kan enas om, eller så ersätts de av svagare berättelser som utgår från industripolitik,
forskning och utveckling eller utbildning. Vi borde enas om
en stark framtida berättelse om Sveriges innovationssystem,
och landets forskningsinstitut erbjuder exakt den struktur
som behövs för det. Våra forskningsinstitut borde organiseras
för att lösa riktigt stora, centrala problem som vi som samhälle anser att det är värt att lägga ner arbete på, och där vi
tror att en lösning verkligen förändrar saker och ting i grunden upphöjt till tio, det vill säga förbättrar vår kunskap och
förmåga tiofalt. Det finns många sätt att göra det – men ett av
69
de sätt som kanske har störst genomslagskraft är att fastställa
ett antal kanoniska problem och koncentrera arbetet på att
lösa dem. Det var vad David Hilbert gjorde för matematiken
när han i början av 1900-talet skapade Hilbertproblemen,
och det gav matematiken ett enormt fokus och en stark historia. De här problemen behöver lösas, noterade han, för att vi
ska ha en grund att stå på – och hur mycket starkare kan en
historia bli än den om ett hus som är på väg att rasa, när alla
som lyssnar på berättelserna inser att de befinner sig i just det
huset? Eller tänk på tävlingen om att hinna först till månen,
eller Manhattanprojektet! Historierna som ligger till grund
för dessa forskningsprogram handlade om överlevnad och
global politisk konkurrens.
För oss tror jag nog att en något mer optimistisk historia
skulle passa bättre – vi skulle kunna välja ut ett antal riktigt
svåra problem inom bioteknik, nanoteknik, alla spjutspetsvetenskaper, och säga att om vi lyckas lösa dem har vi avancerat en generation, och skapat en ny teknologibas som vi kan
bygga nya industrier och entreprenörsföretag på. Det skulle
verkligen vara väl värt tidsåtgången att omsorgsfullt välja ut
sådana problem och bygga upp institutioner runt de lösningar
vi tar fram. Sverige med sina forskningsinstitut skulle ha en
unik ställning för att göra det. Historien om ett sådant kliv –
vi skulle kunna kalla det Dalénklivet efter den svenske uppfinnaren Gustaf Dalén – och omvandlingen av den berättelsen
till ett forskningsfokus och ett målinriktat forskningsarbete
tjänar ett par viktiga syften. Det gör det möjligt för oss att
verkligen ta oss an problemen på djupet och på ett samordnat
sätt, vilket gör vetenskapen mer spännande och intressantare
för studenterna (det finns inget som griper tag i oss mer än
70
en bra historia) och det lockar till sig internationella forskare
och talanger. Vetskapen om att problemet jag jobbar med är
något som ett helt lands innovationssystem har inriktat sig
på att lösa kommer utan tvivel att locka till sig de främsta
forskarna från hela världen.
Det här kan göras på ett bra eller på ett slarvigt sätt – och ett
varningens ord är på sin plats: en dålig berättelse kan orsaka
lika stor skada som de goda effekterna av en bra historia. Det
innebär att det här är något man gör helhjärtat eller inte alls.
En historia och dess värde är svårt att bedöma – men däremot
går det att bedöma värdet av att locka till sig internationella
talanger och av att koncentrera arbetsinsatsen. (Men inte
alltför smalt, vilket är något vi återkommer till längre fram.
Nischade innovationssystem har ingen framtid).
För det andra är ett svenskt innovationssystem i sig en motsägelse. Det finns inget annat sätt att uttrycka det. Ett litet land
med en stark bas som vårt, behöver ingå i ett globalt forskningsnätverk och ett globalt innovationssystem. Det behöver
ta emot ansökningar till forskningsprogram globalt, och se
till att det lockar till sig internationella talanger – inte bara
rent geografiskt (även om det vore trevligt, eftersom det har
så många positiva effekter) utan till institutionerna. Sverige
har ett synnerligen gott anseende i fråga om vetenskap – inte
minst tack vare Nobelprisen, förstås – och borde använda sig
av det för att bygga det bästa globala innovationssystem som
världen någonsin har skådat. Själva föreställningen om ett nationellt innovationssystem, eller nationell innovationsexpertis,
strider egentligen mot verkligheten vad gäller både Sveriges
ekonomiska beroende och storlek. De trista seminarierna där
71
man frågar sig hur ”Sverige kan bli nummer 1” är fruktansvärda misstag, sprungna ur en atavistisk syn på länder som
viktiga enheter för att förstå det universella mänskliga projektet för forskning och innovation. Ett mått på framgångarna
för ett svenskt innovationssystem borde vara det antal länder
där det återfinns, och dess mångfald. Om Sverige om en miljon år inte längre är namnet på ett stycke mark, utan ett livaktigt och utmärkt forskningssamhälle, har vi lyckats väl. Det
är inte lätt, men det är helt avgörande att det görs på rätt sätt.
Reda siffror talar för att det enda alternativet är att försöka
vara riktigt bra på en eller två saker och hoppas att resten av
världen uppskattar den här nischkompetensen i all evighet.
En högst osannolik tanke, minst sagt. Om man i stället blir
känd som en kultur, ett nätverk av innovation med global
räckvidd mellan olika expertnoder, då kan man upprätthålla
innovation som en kärnpraxis under en lång tidsperiod.
För det tredje är det mycket viktigt att ta sig bortom de
traditionella forskningsgemenskaperna. Till skillnad från vad
många forskare tycks tro handlar det inte om välgörenhet när
man väljer att involvera och engagera medborgarna. Det är
helt nödvändigt för att verkligen ta tillvara på viktiga resurser, på mänsklig genialitet och kreativitet. Här har, återigen,
forskningsinstituten visat vägen, men de kan gå mycket
längre. Forskningsinstituten erbjuder en mötesplats för den
akademiska världen, industrin och myndigheterna. Men medborgarna är misstänkt frånvarande i den ekvationen – ändå
vet vi att vi mycket väl skulle kunna vara på väg in i medborgarforskarens gyllene ålder, att vi i själva verket borde slå ett
slag för detta och göra människor mer delaktiga på djupet
vad gäller forskning och innovation. Och det gäller för alla
72
grupper i samhället. Det är en fruktansvärd tragedi att vi inte
engagerar tillräckligt många kvinnor och invandrare i innovationssystemet, att de här systemen i vissa fall verkar mer uteslutande än samhället i stort. Vi vet, när vi tittar på blinda system,
som de många innovationspriser som finns (innocentive.com är
ett exempel), att deltagarantalet för kvinnor och invandrare
är högre i blinda innovationssystem och att resultaten är lika
bra om inte bättre än de som produceras av de gamla vanliga
grupperna. Det betyder inte att vi borde tillämpa kvoter eller
alibin, det är inte en fråga om att justera marginalerna – vi
måste hitta ett sätt att konstruera innovationssystem som är
inkluderande och blinda. Även här kan vi mäta framgångarna
på området: ett innovationssystem borde bedömas utifrån
hur många medborgare som deltar på olika sätt: det spelar
ingen roll om det handlar om att hela eller delar av innovationssystemet gräsrotsfinansieras (eng. crowdfunding), eller
om det handlar om antalet deltagare i innovationstävlingar.
Antalet delaktiga i ett innovationssystem kommer att vara ett
avgörande mått på dess förmåga att dra nytta av nyligen upptäckta resurser inom mänsklig genialitet och kreativitet som
den nätverkande eran förser oss med. Medborgarforskaren
och medborgarinnovatören kommer snabbt att bli en viktig
beståndsdel i alla innovationssystem.
För att få till det krävs det ett långsiktigt engagemang i våra
innovationssystem, och jag tror att det i själva verket leder
oss vidare till en annan ganska viktig fråga, och det är frågan
om den övergripande synen på framtiden för ett innovationssystem. Det här ligger på en mer abstrakt nivå än de inledande tre praktiska rekommendationerna, men det är ändå
en viktig aspekt som jag inte tror att vi kan kosta på oss att
73
bortse från. Ett innovationssystem byggs upp kring ett antal
outtalade antaganden om framtiden, och bör ha en optimistisk grundinställning. Alla innovationssystem ska byggas upp
utifrån antagandet om en långsiktig framtid, och när vi säger
långsiktig menar vi inte en som sträcker sig bara hundra år,
utan kanske tusentals eller miljontals år. Innovationssystem är
betydligt mer, eller borde vara betydligt mer, än bara motorer
för forskning och utveckling. De är de främsta väktarna av
vissa grundläggande värderingar om rationalism, optimism
och långsiktighet.
Att bygga ut den visionen och ge den en uttalad roll i innovationssystemet, att göra det tydligt att vårt innovationssystem
är nyckeln till att vi kan vara tryggt optimistiska när det gäller en ljus framtid för mänskligheten, skulle vara ett avgörande drag i att säkerställa att vi kan fortsätta att utvecklas i
framtiden och att vår strävan sträcker sig längre än enbart till
morgondagens värld. Och om det innebär att vi beskylls för
att vara naiva? Då ska vi bara vara stolta över det!
Nicklas Lundblad
Samhällspolitisk Europachef på Google och adjungerad
professor i innovation, KTH
74
75
RISE Research Institutes of Sweden
är en grupp forskningsinstitut som med
forskningsexcellens och framsynthet skapar nytta
och konkurrenskraft i både små och stora företag.
RISE-gruppens innovationer driver tillväxt och stödjer
omställningen till hållbar utveckling i näringslivet
och hela samhället.
FORSKNINGSOMRÅDEN
76
Automation och industriella processer
Massa, papper och förpackning
Bioraffinaderi, bioenergi och nya biomaterial
Materialvetenskap
Samhällsbyggnad
Risk och säkerhet
e-Hälsa
Produkt- och produktionsteknik
Energi
Transport
ICT
Utbildning
Life science
Provning och certifiering
2400
RISE-GRUPPENS TOTALA
OMSÄTTNING
2952
I Ö ANSTÄLLDAKNING
MILJONER KRONOR
2014
Belopp i KSEK
SP
Swedish ICT
Swerea
Innventia
RISE ÄGARANDEL
Totalt inkl. RISE AB
100 %
60 %
43 %
29 %
2 951 854
1 487 872
448 837
676 644
297 763
51 160
31 848
16 042
2 889
130
539 217
219 292
111 949
123 292
63 684
Medeltal anställda
2 407
1 308
358
523
211
Kvinnor/män %
35/65
35/65
27/73
34/66
49/51
VD
Olof Sandén
Maria Khorsand
Hans Hentzell
Göran Carlsson
Birgitta Sundblad
Ordförande
Pia Sandvik
Jan-Eric Sundgren
Ulf Wahlberg
Peter Samuelsson
Mikael Hannus
Omsättning
Rörelseresultat
Tilldelade SK-medel
Läs mer på www.ri.se och följ oss på Twitter: @RISEsweden och Youtube: risesweden
77
VÄCK
BILDEN
TILL LIV
MED AURASMAS
GRATISAPP
78
Vad säger Mikael Damberg?
Vi bad Närings- och innovationsminister Mikael Damberg
ge regeringens syn på Sveriges utmaningar som innovationsnation. Han beskriver också förväntningarna på forskningsinstituten i innovationssystemet.
Intervjun gjordes inför RISE-dagen 2015 som ägde rum den
23 april i Stockholm.
VÄCK
BILDEN
TILL LIV
Så här gör
du:
VÄCK
MED AURASMAS
GRATISAPP
1.Ladda
ner den kostnadsfria appen Aurasma
BILDEN
TILL
LIV
från Appstore eller Google Play.
MED AURASMAS
GRATISAPP längst ner.
2. Välj -loggan
3. För att kunna se filmen behöver du följa RISE i Aurasma.
Gå till förstoringsglaset och sök ”RISE-AR” Välj ”Follow”.
4. Klicka på fyrkanten
Läs in bilden med mobilen.
79
Inför 2011 års forskningsproposition publicerade RISE en antologi där
flera författare behandlade frågan om forskningspolitiken måste hantera
en trade-off mellan innovation och akademisk forskning.
När vi nu ger ut en uppföljande antologi inför forskningspropositionen
2016 så tycks frågeställningen ha flyttat från hur vi ska fördela medel
mellan forskning och innovation till hur vi ska stärka gemensamma
system av forskning och innovation där lärosätena, samhällsinstitutionerna, företagen och instituten är lika viktiga delar som måste samspela
med varandra.
Många inlägg i denna bok handlar om hur det svenska innovationssystemet ska kunna stå fortsatt starkt globalt. Flertalet skribenter har
speciella förutsättningar att bedöma detta: de har sin hemvist, eller har
varit verksamma i, andra länder än Sverige och involverade i respektive
länders innovationssystem.
När perspektivet vidgas till att lägga en tydligare tonvikt vid innovationssystem vidgas även institutens roll. Instituten ska fortsätta vara
bryggan mellan akademi och industri. Till detta kommer den allt
viktigare rollen att erbjuda innovativa mötesplatser och fungera som
pådrivande kugge i samspelet mellan en rad olika aktörer.
Ett dynamiskt innovationssystem handlar om gränsöverskridande
och samverkan i en rad dimensioner. Mellan akademi och näringsliv.
Mellan större och mindre företag. Mellan större och mindre lärosäten.
Över nationsgränser – i Europa och världen.
80