1. No category

Färd längs Jumkilsån
Uppsala Nya Tidning har gjort en åfärd längs Jumkilsån och vi återger här
i stort sett hela deras beskrivning av turen genom vår hembygd. Kartorna
är även de hämtade från UNT.
UNT:s åfarare Thorild Lindgren och
Torsten Öhrström fortsätter här sin
skildring av båtfärden nedför
Jumkilsån. Vi får bl a veta en del om
en märklig orgel, tar vidare del av
naturvetenskapliga notiser om en ännu
bevarad högmosse och lär oss att
biskop Hemming, som led martyrdöden i Finland på 1100-talet, föddes
på en gård i Jumkilsåns dalgång.
Från Östfora rodde vi vidare och
passerade den sänkta och igenvuxna
Östforasjön och under landsvägen från
Järlåsa. Här flyter ån fram i en
anmärkningsvärt rak fåra. Det har sin
förklaring i att åns lopp på många
sträckor i dess övre del inte är naturligt utan har åstadkommits genom
mänskligt ingripande.
Å
n omgavs av vattensjuka
marker till men för jordbru
ket. För att komma till rätta
med det problemet har man reglerat
ån. I början på 1890-talet rensades en
nära 4 kilometer lång sträcka av ån
från trakten av Karinbo till någon
kilometer väster om
Sätrarna
Därvid fördjupade man ån på en del
ställen, så att den fick en jämn lutning,
och man såg till att den blev tillräckligt bred. Dessutom uträtade man en
del åkrökar. Kostnaderna för
åregleringen fördelades mellan de
jordägare som hade mark under en
viss höjd över åns medelvattenstånd.
Ytan på denna mark bestämdes och
man satte ett värde på den dels före
dels efter regleringen. Skillnaden
mellan dessa jordvärden utgjorde
förbättringen, och det var detta tal som
skulle utgöra grunden för vars och ens
deltagande i omkostnaderna.
En liknande åreglering verkställdes
1912 mellan Björnarbo och strax öster
om Sätrarna.
15
Det religiösa livet
Vid Stenforsbacka förtöjde vi båten
och gick upp på landsvägen som här
finns nära ån. En färd längs Jumkilsån
kan ju också spegla det religiösa livet,
så vi sökte upp en byggnad, Ebeneser,
som ligger alldeles vid landsvägen.
D
et är kyrkans kapell, och där
har det varit gudstjänst, sedan
kapellet byggdes någon gång
på 1800-talet, inte varje söndag men i
varje fall en gång i månaden. Dessa
gudstjänster var mycket välbesökta
och skiljde sig därigenom oerhört
mycket från slättbygdens. Ända fram
till 1950 var det nära nog fullsatt en
vanlig gudstjänst.
Det var gamla människor som kom, de
gamla sockenborna, som ännu fanns
kvar i stugorna i skogen, och det var
tacksamt för prästerskapet att komma
dit. Förkunnaren kände ett alldeles
särskilt gehör där. Han kände att
budskapet gick fram.
på cyklarna och tog en väg
norrut.
När vi passerat Kallås, kom
vi så småningom fram till ett
parti som är glest bevuxet
med vackra tallar.
Franskt harmonium
Orgeln är rätt intressant. Det är ett
harmonium, som man trampar som en
skolorgel, men det är ett franskt
tryckluftsharmonium med en kolossal
ljudstyrka och en stor variationsrikedom och dessutom försedd med en
finess, som man aldrig ser på något
annat håll: man kan transponera, dvs
spela i en annan tonart, men ändå
spela på tangenterna i den tonart
noterna står i. Man kan flytta klaviaturen upp eller ner till önskad tonart.
O
rgeln har tidigare stått i
Katedralskolan i Uppsala, när
den låg i Dekanhuset. Fittja
församling tänkte köpa orgeln, och en
adelsman, högvälborne herr Tersmeden på Hessle, skulle höra sig för
om möjligheterna, men orgeln hamnade alltså i Ebeneser i stället, där den
står nu och har blivit en kulturklenod.
Det är intressant att studera nygotiken.
Den framträder på olika sätt. Ett
särdrag är vindsfönstren på Ebeneser,
de små högst upp. De har en spetsbågig utformning. Denna typ av vindsfönster blir ofta normgivande och
mönsterbildande, och man kan se den
på gårdar intill sådana kapell.
Nära Ebeneser finns exempel på detta,
en i och för sig betydelselös detalj
men intressant i alla fall.
Järlåsaåsen
Ett stycke förbi Stenforsbacka mynnar
en bäck ungefär norrifrån i Jumkilsån.
Den kommer från några högt belägna
(cirka 90 m) sjöar norr om Siggeforasjön: Sävjan, Axsjön, Stor-Fännsjön
och Lill-Fännsjön.
Här lämnade vi båten igen, satte oss
Vi befinner oss på en rullstensås, som kallas
Järlåsaåsen, och genomflytes
av Jumkilsån vid Skullalund.
Åsen är ungefär två mil lång
och sträcker sig från en punkt
någon kilometer söder om
Järlåsa kyrka, som ligger på åsen,
förbi sjön Bången upp till i närheten
av Marstalla by. Landsvägen
söderut från Östfora går till en del
på åsen.
E
n välvd mosse eller "hög
mosse” har en regelbunden,
koncentrisk uppbyggnad.
Mellan omgivande fastmark och
mossens centrala, upphöjda parti mosseplanet - finns alltid lägre
liggande kärrpartier (laggen). Vatten
som från kringflytande terrängpartier
rinner ner i mossen samlas i laggen.
Detta innebär att mosseplanet hos
denna typ av mossar i stort endast har
tillgång till det vatten och den näring
som kommer från nederbörden.
Vitmossornas och vitmosstorvens
förmåga att magasinera vatten är stor.
En rullstensås bildades under
inlandsisens avsmältningsskede
genom att smältvatten forsade fram
i en tunnel under isen, varvid det
förde med sig den morän som kom i
dess väg. Stenar som därvid följde
med vattnet slipades mot varandra
och mot underlaget, så att de blev
rundade.
När isälven nådde iskanten och
ishavet utanför isen, avtog vattnets
hastighet, varvid det medförda
materialet sjönk till botten, det
grövsta först. Det bildades då en
kulle av rullstensgrus framför
iskanten. När iskanten under
avsmältningen drog sig tillbaka.
bildades en ny kulle, och till sist var
det en lång sträng av grus, en ås hade
bildats.
Högmossen eller som den kallas på
upplandsmål ”rödmossen” är en
mycket näringsfattig myrtyp”.
Vetenskapligt värde
Olika lager
Det finare materialet i isälven höll sig
svävande i vattnet längre än det tyngre
och sjönk till botten längre ut i
ishavet. Och eftersom isälven förde
mer vatten på somrarna än på vintern,
blev det olika tjocka lager under de
skilda årstiderna, tunnare på vintern
och tjockare på sommaren. Dessutom
hade lagren olika färg. Så uppkom den
varviga leran.
V
i far vidare på Järlåsaåsen och
ser nedanför åsen på vänster
sida en mosse. Vi läser på
skylten: ”Stigsbo Rödmosse är en av
Uppsalatraktens två ännu helt oskadade välvda mossar. Den andra är
Ryggmossen i Bälinge socken.
16
Vi läser också att Stigsbo Rödmosses
plan till största delen är bevuxet med
martall. Där finns ett antal öppna
vattensamlingar, sk höljor. Mossen har
genom att den inte utsatts för några
tekniska ingrepp, ett stort vetenskapligt värde.
V
idare står: ”Hur mossen
uppkommit framgår av dess
lagerföljd. Underst finns lera
och lergyttja från tiden innan denna
trakt höjt sig ur havet, därovan
insjögyttja och kärrtorv och överst ett
par meter näringsfattig mossetorv.
Genom studier av avlagringarna och
deras fossil kan även utvecklingen av
traktens flora, fauna och klimat följas.
gränsmarkeringar.
Dessa rör fick egna
namn, och vi finner
massor av sådana
namn, som slutar på rör. Åbågaröret är ett.
Naturreservat
Länsstyrelsen i Uppsala län har i
beslut den 23 juli 1958 förklarat
Stigsbo Rödmosse med en smal zon
av omgivande skog som naturreservat.
Reservatet omfattar 43 ha”.
Vi kan här uppe på åsen sätta oss ner
och studera kartan över 60-metersnivån. Med fantasins hjälp försöker vi
tänka oss hur det såg ut här för
ungefär 6000 år sedan.
R
ödmossen var då en sjö, som
helt nyligen isolerats från
havet. Till isoleringen bidrog
väl Järlåsaåsen, som dämde upp
vattnet. Österut bredde havet ut sig. I
sydost var det en bred udde som
nådde nästan ända fram till nuvarande
Björnarbo. På kartan ser vi att åsen
bildade ett par uddar i den sjö som
bland annat omslöt den nu sänkta
Östforasjön och med endast ett smalt
sund stod i förbindelse med havet.
Strid ström
Vi återvände till ån och fortsatte
roddturen. Ån var reglerad på många
ställen, så det gick ganska lätt att ta
sig fram, inte minst därför att strömmen ofta var ganska strid På ett ställe
västerut om Sätrarna passerade vi en
plats eller ett område som kallas
Åbågarna.
H
är gjorde ån tidigare en
kilometerlång sväng söderut.
Hade namnet Åbågarna
bildats på 1200-talet, så skulle det
förmodligen ha hetat Arbogs, innan
långt -a övergick till -å.
Man har varit mycket flitig att slå ner
rör. Det innebär, att man har satt ut
I Pålsbo, som ligger
strax norr om Sätrarna,
föddes Hemming, han
som blev biskop i Åbo
och som led martyrdöden i Finland på
1100-talet, då han
tillsammans med Erik
den helige kristnade
landet och lade
grunden till den finska kyrkan.
V
i följer kusten norrut förbi
nuvarande Grellsbo och upp
emot Oxsätra. Där är det ett
smalt sund till vänster in till en liten
sjö med några holmar. På södra
stranden av sundet (där Annebergs
missionshus nu ligger) ser vi någonting som får oss att spärra upp ögonen.
Det är stenåldersmänniskor, som hade
en boplats här under yngre stenåldern.
Det är varmare i luften än vad vi är
vana vid, och havet är salt. I flera
tusen år har det varit ett par grader
varmare än på
1900-talet. Vad vi
sett är av senare
fynd att döma de
första människorna här i
trakten, men det är
ju möjligt, att det
funnits boplatser
som fortfarande
väntar på att bli
upptäckta.
Jakt och fiske
När vi återvänder
till nutiden, har vi
turen att här vid
Anneberg träffa
Ann Segerberg,
som är sysselsatt
med utgrävningar.
Hon berättar för
oss lite om de
människor vi nyss
sett.
De levde framför
allt på jakt och
fiske. I
ekblandskogen
17
(med alm, ask och lind på de bästa
lermarkerna, hassel, ek och tall på
torrare mark och vid stränderna al)
fanns det jaktbart vilt, såsom kronhjort, älg och vildsvin. Förutom köttet
tog man vara på hornen att göra
redskap av och hudarna till bland
annat kläder. Även fågel jagades,
änder fanns i sjön. Fisk fångades
också, exempelvis braxen, ål, gädda,
abborre och gös.
Man har inte hittat metkrokar bland
mängden fiskben vid Anneberg, därför
är det möjligt att konsten att fiska med
nät var uppfunnen.
U
te till havs har det varit
sälfångst. Vissa fynd tycks
visa att människorna här
ägnade sig åt jordbruk, i så fall det
tidigaste på den här breddgraden, men
odlingen var bara en del av deras sätt
att livnära sig.
Ann Segerberg talar också om för oss
att det några kilometer åt nordost finns
boplatser från en något senare del av
stenåldern.
Saxat från Uppsala Nya Tidning