KONST I VÄRLDSARVET
Konst i Världsarvet
©Landstinget Västernorrland
ISBN 978-91-980089-1-3
Papper:Rives Classical 120g
Grafisk form: Mats de Vahl
Projektledare: Mats de Vahl, [email protected]
KONST I VÄRLDSARVET
Höga Kustens dramatiska landskap har under lång tid inspirerat konstnärer.
Det är ett landskap som blivit världsarv för sin unika landhöjningsgeologi med
spännande formationer som kalottberg, klapperstensfält, grottor mm. Ett kulturlandskap med dolda ”hemligheter” kopplat till landhöjningen.
6
GENOM TAVLAN, IN I BILDEN
Att stå och se ut över ett landskap är att mäta upp ett avstånd inte bara i rummet, utan också i tiden. Ingenstans i Sverige blir det så tydligt som vid Höga
kusten. Ångermanlands brantkust, som det hette förr, är en geologisk tidsmaskin som bokstavligen drivs av kraften i det förflutnas tyngd. Stenåldersgrottorna på Skulebergets stupande östvägg tittar förundrade tillbaka på oss
där vi står idag, minst femtio meter under havsytan. De gamla fiskebodarna i
Bönhamn drar sig, år för år, ett litet stycke bort från stranden.
Fortfarande håller inlandsisen bara långsamt på att släppa greppet.
Människan gör konst av många skäl, men bland annat för att få veta något om
framtiden. Konst är någonting man tillverkar och sysslar med för att förklara
och förstå något, för att få syn på var man kommer från, var man befinner sig
– men också vart man är på väg. Konsten är på en gång landskap och karta,
historia och förutsägelse. Allt samtidigt.
Att göra konst i landskapet är som att rita kartor i naturlig skala. Kliva genom
tavlan, in i bilden. Genom årtusenden av landskapskonst, från Stonehenge
till Robert Smithson, från pyramiderna till Christo, från Nämforsen till Nimis
löper en tradition av tecken och symboliska markeringar som lockar – eller
tvingar – oss att tyda landskapet, att läsa det. Kartorna överlappar varandra,
överlagrar varandra, dubbelexponeras. Det är kartor som gestaltar rum, men
som beskriver tid.
7
De verk som Catrin Andersson och Katarina Löfström utfört för världsarvsområdet vid Höga kusten tar båda tillvara denna dubbelhet, denna samtidighet.
Katarina Löfströms stentrappa, som mycket sakta reser sig ur
klipporna vid Bönhamn med en hastighet av ett steg – tjugofyra centimeter
- per generation, är i geografin belägen mer än hundra kilometer nedströms
från hällristningarna vid Nämforsen. Men i tiden ligger de vid samma havsstrand. En strandlinje som under istiden troligen hade sin ytterskärgård någonstans i höjd med Skuleskogens nationalpark, där Catrin Anderssons höga,
rektangulära glasprisma står idag.
Människans plats i världen är någonstans mitt emellan landskapet och konsten, naturen och kulturen. Länge var det en ganska självklar, oproblematisk
position. Naturen är det material kulturen görs av; svårare var det inte. De
som reste stenarna vid Stonehenge, eller ristade bilderna vid
Nämforsen, gjorde det i ett landskap där naturen härskade oinskränkt, och
människan bara var en tillfällig besökare. Kulturen var ett hack i berghällen.
Ett litet röse längs en svårframkomlig led.
8
9
Ur ett geologiskt perspektiv är det naturligtvis fortfarande så. Men i den
mänskliga tideräkning vi kallar för historien har tyngdpunkten förskjutits. Kulturlandskapet, som det heter, är idag på väg att helt tränga naturen ut i
periferin. I en värld av skogsvård, fiskekvoter, jaktlicenser och klimatlarm kan
man fråga sig om naturen överhuvudtaget existerar. Till och med den ”orörda” vildmark vi trots allt har kvar är ju i grunden inget annat än en kulturell
produkt, inhägnad och namngiven, försedd med stämpeln
”nationalpark” eller ”världsarv”.
Vår tids utvidgade konstbegrepp är på en och samma gång en spegling av,
och en modell för den processen. När Piero Manzoni för femtio år sedan med
sin berömda ”världssockel” utropade hela jordklotet till sin skulptur förebådade han inte bara samtidskonstens expansiva estetik, utan också IPCC:s
klimatrapporter. På samma sätt som hela världen i princip idag är tillgänglig
som material för konsten återstår det inte längre någon ”jungfrulig” fläck på
jordytan som inte utsätts för den mänskliga kulturens påverkan.
10
11
12
Denna spegling rymmer också en konflikt. Mellan naturvårdens bevarande
och konstens gestaltande finns en skarp och tydlig motsättning. Visserligen
ser båda landskapet ur ett estetiskt perspektiv, men skillnaden i utgångspunkt och syfte leder ofta – nästan alltid - till förbittrade och infekterade
stridigheter. Lars Vilks ”Nimis” i naturreservatet på Kullaberg i Skåne kan till
exempel ses som en medveten gestaltning av denna kulturella konfliktzon.
Men också de aktuella verken av Catrin Andersson och Katarina Löfström vid
Höga kusten har under processen dragits in i den, av grannar och myndigheter.
Det är viktigt att påpeka att dessa strider egentligen inte handlar om estetik,
utan om politik. Om inflytande, makt, principer; därför är det viktigt att de
förs. Men konsten kan, som bäst, också visa på ett annat seende. Katarina
Löfströms ”Passage” fogar sig till ett konstnärskap som arbetar med starka
kontraster. Tunga, kristalliska former bryts mot immateriella ljud- och ljuseffekter. Här på klipporna i Bönhamn förenas motsatserna på ett sätt som talar
starkt till fantasin. Att se bränningarna häva sig mot den lilla trappan är att, i
koncentrat, få en vision av spelet mellan de naturkrafter som satt sin prägel
på geologin vid Höga kusten. Landhöjningen å ena sidan. Erosionen å den
andra. Inget syns, och ändå ligger allt i öppen dag.
13
14
Catrin Anderssons intresse för naturprocesser rör sig precis på gränsen mellan
vetenskap och estetik. Vår civilisations stora kulturkonflikt blir i hennes konst
till sprickliknande kartbilder, skimrande modeller, kvidande ljudkonstverk där
polarisarnas rörelser och människans försök att kartlägga dem ser ut att bara
vara skilda uttryck för samma rastlösa, tvingande naturkrafter. Hennes ”Med
näsan mot iskanten” är en stor, prismatisk glasskärm som står och blänker
som en liten regnbåge när man närmar sig norrifrån på E4:an. Står man
bakom den, i solsken, blir effekten en helt annan när de många olikfärgade
glasplattorna sveper in det vidsträckta panoramat av undervattensskogar och
svävande stenåldersboplatser, torrlagda grynnor och djupa motorvägar.
Här ligger det, som infryst. Allt samtidigt. På istidsjägarnas havsbotten drogs
det, visade det sig, järnväg och bredbandskabel, det byggdes köpcenter och
gjordes världsarvsutredningar. Samtidigt, på våra bergstoppar, hejdar sig de
första fångstmännen vid en smältvattensjö nära iskanten. Och hugger bilden
av ett skepp.
När man ser ut över ett landskap ser man också in i det.
Dan Jönsson
15
En konsttävling har genomförts och av 163 intresserade konstnärer från hela
Europa utsågs Katarina Löfström och Catrin Andersson till vinnare.
Jury i konsttävlingen bestod av representanter från projektet och vinnarmotiveringarna var:
Passage: Konstverket har en enkelhet som med små grepp och starkt konstnärligt värde förhåller sig mycket starkt till människan, tiden, platsen och
landskapsvärdena i Världsarvet Höga Kusten.
Med näsan mot iskanten: Ett samtida verk som speglar lång tid på ett intressant sätt med stark kontrastverkan i naturen. En styrka i verket är att det
kan uppfattas som ett vetenskapligt instrument att syna världsarvet. Konstverket har förutsättningar att tillföra en annan dimension till världsarvet och
dess naturvärden.
Stömmingen och vargen : Till det tredje konstverket i projektet har Anders
Jansson utsetts av Stiftelsen Sigrid, Johan och Jonas Nätterlunds minnesfond.
En varg i naturlig storlek i brons, som är gråpatinerad och en strömming i
aluminium. Anders Jansson har arbetat med hela platsen och därmed skapat
sittplatser. Betongmur med en överdel av granit är även en del av utsmyckningen.
16
17
ÖRNSKÖLDSVIK
SKULESKOGEN
NATURUM
HÖGA KUSTEN
ULVÖHAMN
KRAMFORS
KONSTNÄRER
Catrin Andersson ” Med näsan mot iskanten”
Placerad i Skuleskogen, Vid infarten till Skuleskogens
nationalpark, Västra entrén.
BÖNHAMN
Anders Jansson ” Strömmingen och vargen”
Placerad i Ulvönhamn.
Katarina Löfström ”Passage”
Placerad i Bönhamn, Nordingrå.
Vid Naturum, Höga Kusten finns ytterligare två konstverk
som uppförtst tidigare utanför projektet.
Jörgen Nilsson ” Ett Skulebergsporträtt”
Hans Hedberg ”Skrubban” på Skulebergets topp
HÄRNÖSAND
18
Detaljerad vägbeskrivning på VOLYM www.volym.info
Fotografer: Maria Schibbye, Bönhamn, Mats de Vahl, Skuleskogen och arbetsbilder Bönhamn. Jörgen Nilsson, sid 14. Göran Omnell, Ulvön
19
”Att se bränningarna häva sig mot den lilla trappan är att, i koncentrat, få en
vision av spelet mellan de naturkrafter som satt sin prägel på geologin vid Höga
kusten. Landhöjningen å ena sidan. Erosionen å den andra. Inget syns, och
ändå ligger allt i öppen dag.”
Dan Jönsson
Projektet ”Konst i Världsarvet har genomförts under 2008-2011 med Landstinget Västernorrland som projektägare
och Statens Konstråd, Nätterlunds Stiftelse, Länsstyrelsen, Kramfors Kommun och Örnsköldsviks kommun som
projektdeltagare. Projektet har fått stöd från EU strukturfond Mellersta Norrland
EUROPEISKA REGIONALA
UTVECKLINGSFONDEN