1. No category

Claes Swedenborg (680212-0276)
Grundkurs i Sociologi, VT99
Moment: Modern sociologisk teori
Sociologiska institutionen
Göteborgs universitet
MIKRO-MAKROPROBLEMATIKEN INOM SOCIOLOGIN
Inledning
S
om en röd tråd genom modern samhällsteori löper dimensionen mikro-makro, vilken avser att
begreppsliggöra den till synes inneboende dualitet som sociologin har att tampas med när det
gäller att finna metoder för att relatera till varandra individ och samhälle, handling och struktur,
personligt och allmänt.
Nedanstående utläggning avser att något belysa denna problematik från en teoretisk ståndpunkt. För
att uppnå detta mål har jag för avsikt att inkludera tre delar som, hoppas jag, alla skall tjäna sitt syfte
väl. Först skall jag ge exempel på ett försök att se problemområdet i ett nytt ljus genom den franske
sociologen Bruno Latours ögon. Därefter skall jag säga något om två samhällsteoretiska traditioner strukturalismen/funktionalismen och fenomenologiskt inspirerad teori, och hur de kan förstås utifrån
ett mikro-makroperspektiv. Slutligen skall vi också relatera den tyske socialfilosofen Jürgen Habermas
teorier till vår problemställning.
Del I - Latour och Layder
B
runo Latour, för en bredare vetenskaplig läsekrets kanske mest känd som en av de franska
intellektuella som fått på nöten av fysikprofessorn Alan Sokal i de senaste årens transatlantiska
debatt om objektivism och relativism, är en av de många sociologer som ägnat sig åt den s.k.
mikro-makroproblematiken inom sociologisk metodteori.
För att symbolisera och tydliggöra problematiken i sitt resonemang plockar Latour upp ett gammalt
spöke med anor från Bibeln, men med sitt tydligaste ursprung i Thomas Hobbes skrift om möjligheten
för en grupp vildar att leva under samhälleliga former. Hobbes svar är att ordnade sociala
levnadsformer blir möjliga först genom att varje individ i gruppen med varje annan individ tecknar ett
slags abstrakt kontrakt vars betydelse är att en grupp eller individ får rätten att tala för dem alla. Latour
menar dock här att kommunikationen inte endast går i ena riktningen; utan suveränens röst definierar
också massans vilja och åsikter. Häri sker också en värdering å suveränens sida, han tillskriver massan
värde. Latour kallar, efter Hobbes, denne suverän för Leviatan.
För Hobbes var Leviatan, som i Bibeln och hebreisk poesi beskrivs som
ett fruktansvärt monster, den starka centrala statsmakt som människorna
var tvungna att ge upp sin suveräna individualism åt för att kunna leva i
någorlunda trygghet från andra rovlystna individualister.
Thomas Hobbes
(1588-1679)
Latour är inte främst, eller inte alls, intresserad av att formulera
egenskaper á priori hos mikro- eller makroaktörer. Snarare syftar hans
framställning till att utforska sambandet mellan dessa aktörer, och han
pekar här på Hobbes ursprungliga definition om förhållandet mellan
dessa; här existerar "ingen skillnad i nivå eller storlek mellan mikroaktörerna och Leviatan som inte är resultatet av en uppgörelse" (Latours
kursivering). Härav följer att vi bör undersöka hur makroaktörer får sin makt, lika mycket som hur de
tar sin makt. Vi bör också lägga märke till att Latour talar om aktörer också på makronivå, och inte
strukturer eller liknande. Latour reitererar fortlöpande vikten av att ur en metodologisk synvinkel inte
begå misstaget att tilldela makroaktörer en säregen inneboende natur. Leviatan är "folket självt i ett
annat tillstånd - så som vi talar om flyktig eller fast form". Latours uttryckta syfte med sin
framställning gäller förvandlingen av en mikro-aktör till en makro-aktör, eller: hur uppstår "man"?
Latour förkastar Hobbes lösning på problemet, dvs. kontraktet. Istället vill han postulera existensen,
och användbarheten, av ett annat begrepp - översättning. (Det hobbesianska kontraktet menar han är
ett speciellt uttryck för det mer allmänna fenomenet översättning.) För en definition av begreppet
citerar jag Latour: "Med översättning förstår vi alla de förhandlingar, intriger, beräkningar, handlingar
av övertalande eller våld, tack vare vilka en aktör eller kraft tar, eller ser till att bli tilldelad sig själv,
auktoritet att tala eller handla på någon annan aktörs eller krafts vägnar". Här måste vi också passa in
ytterligare en definition, nämligen den av aktör - "varje enhet i ett tal som har en roll". Eller som
Latour uttrycker sig på ett annat ställe: "Vad är en aktör? Varje element som skapar utrymme runt sig
själv, gör andra element beroende av sig själv och översätter deras vilja till ett språk som är dess eget."
Observera att Latour på inget sätt begränsar denne aktör till något mänskligt. Medan Hobbes
kontrakttänkande har något irreversibelt över sig, en karaktär av "en-gång-för-alla", vill Latour med
sitt sätt att förstå förvandlingen från mikro- till makroaktör koncentrera sig på de empiriska och
återställbara handlingar som skulle kunna få förhållandet mellan aktörerna att ändras eller återgå till ett
tidigare tillstånd. Vidare hävdar Latour att vårt förfarande vid analys av mikro- respektive
makroaktörer inte får skilja sig åt, då vi genom en sådan metodisk åtskillnad hjälper till att skapa
(oönskade) differenser. Aktörer skall istället betraktas som nätverk. Nätverken kan dock ha olika
räckvidd, trots att de har samma struktur. Latour går så långt att han hävdar att det idag inom
sociologin överhuvudtaget inte existerar en jämlik analys som inte a priori gör skillnad på olika
aktörer. Det har förvisso gjorts en hel del försök att lösa upp den problematik som Latour tar itu med,
men det är möjligt att han menar att de teoretiker som gjort detta inte har någon utsikt att lyckas så
länge de inte erkänner behovet att applicera samma typ av analys oberoende av aktörstyp. Latours
lösning går ut på att vi varken får förneka förekomsten av mikro- och makroaktörer, eller förstärka
deras egenskaper genom prejudicerande metodiska handlingar.
Hobbes idéer om den oorganiserade hopen måste utifrån resultaten av nutidens etologiska forskning
avvisas. Babianer, som Latour beskriver, lever inte i ett "kaos av hår och huggtänder". Jämförelsen av
mänskligt samhälle med babianflocken kan i förstone ha givit upphov till bilden av människornas
sociala värld som något betydligt mer ordnat än den kanske bör förstås som. Inte heller är
babianmetaforen som går ut på en given hierarkisk maktstruktur överförbar på det mänskliga
samhället. För mycket har förmodligen fokuserats på makroaktörernas tagande av makt och utövandet
av den, och för litet på mikroaktörernas givande av makt och deras reaktioner på den. Latour går här in
på betydelsen av etnometodologernas term indexikalitet, som jag förstår betecknar något som har att
göra med hur vi uppfattar en aktörs värde och legitimitet; vem säger/hävdar något och vad får, eller
bör detta få, för konsekvenser. Hur identifierar vi en aktörs legitimitet?
För att förstå det mänskliga samhällets kohesion kan vi jämföra det med babianernas sammanhållning.
Där, i djurriket, kan varje gräns mellan individer eller grupper bara upprätthållas genom att den om
och om igen prövas. Gränsen blir så att säga synlig endast när den utsätts för ett övertramp; babianen
som tar fel hona kommer att tillrättavisas som en direkt följd av sitt försök att bryta upp en enhet.
Detta borde kanske vara norm även i det mänskliga samhället, men alltför ofta förblir makroaktörer
makroaktörer genom obefintlig prövning av deras legitimitet. Makroaktörerna använder sig ofta av
osynliga gränser som genom sin abstrakta natur verkar omöjliga att utmana. Dessa symboliska gränser
kan också bara hotas genom att andra symboler används mot dem, eftersom de är icke-materiella till
sin natur. Språkliga konstruktioner kan inte rivas ned med hot och fysiskt våld.
När nu Latour förkastat andra sociologers metodiska verktyg plockar han så fram sitt eget;
resistansstigningar, och det han vill undersöka är variationer i relativ soliditet och hållbarhet hos
olika sorters material. Med hjälp av dessa begrepp förklarar Latour hur en aktör kan växa till en
makroaktör. För att detta ska ske måste mikroaktören kunna upprätta
något mer än bara tillfälliga förbindelser. Han måste kunna konsolidera
band som inte behöver kontinuerlig tillsyn för att bestå. Ingen aktör kan
bevaka hela det fält han är engagerad i, utan måste, som Latour uttrycker
det, stoppa undan en hel del av sina relationer i "svarta lådor", vars
innehåll inte hela tiden behöver omförhandlas. När den begynnande
makroaktören sedan går vidare kan han på nytt förhandla om ytterligare
en relation, som när den befästs, kan stoppas undan i den svarta lådan.
Den kraft som makroaktören använder för att skapa och befästa sin makt
löper på så vis i banor som är irreversibla. Latour kallar dessa kreoder,
ett begrepp han hämtar från cellbiologi. Det som tidigare varit "hopar av
möjligheter" är nu istället "tvångslinjer, obligatoriska kontroller,
föreskrifter och slutledningar." Sammanfattningsvis säger Latour:
Bruno Latour
"…makroaktörer är mikroaktörer sittande högst upp på en mängd (otäta)
svarta lådor. De är varken större eller mer sammansatta än mikroaktörer; tvärtom är de av samma storlek och, som vi skall se, är de faktiskt mer okomplicerade än
mikro-aktörer".
Latour verkar mena att sociologer har del av ansvaret för att makroaktörer kan uppkomma och
fortsätta existera. Allting är en kamp om definitioner; vems språkliga tillrättaläggande skall ha
företräde? Latour ställer frågan om var den sociala verkligheten är som "verkligast", och besvarar den
själv genom att hävda att mikroaktören absolut inte skiljer sig från makroaktören genom att den äger
en lägre grad av komplexitet, eller att makroaktören skulle vara mer komplicerad som analysobjekt.
Latour verkar hävda att det enda som existerar i socialt hänseende är föreningar eller förbindelser, och
menar därmed att dessa är det "sociala" i de sociala vetenskaperna. Vi gör fel i att reifiera strukturer
och integrerade komplex. Dessa komplex, om de existerar, kan endast vara olika fast eller lösligt
organiserade, och sociologers uppgift är att studera hur "svaga interaktioner omvandlas till starka och
tvärtom". Överhuvudtaget tilldelar Latour den språkliga världens makt stor betydelse. Här görs vi
också medvetna om sociologers makt - sociologer som Leviatan - att verkställa och omvandla
Leviatan. "Det finns ingen "metadiskurs" om Leviatan", säger Latour. Allt som sägs om den
förvandlar den och omskapar den. Inget kan sägas i ett otolkbart tomrum. "De [sociologer] har effekt
på Leviatan." Och "skapar Parsons imperium", som Latour uttolkar förhållandena. I en slutparagraf
tycks Bruno Latour vilja förlägga sociologers arbete till de punkter där tal förvärvas, från någon aktör,
av en annan aktör och där talet på så sätt kommer att lyda under andra definitioner och en annan logik.
Så långt en mycket poetisk och komplicerad fransk samhällstänkare.
En annan sociolog som befattat sig med mikro-makroproblematiken är Layder. Han ger en
pedagogiskt upplagd utläggning av sociologins olika dimensioner, där mikroperspektivet fokuserar de
mer personliga och omedelbara aspekterna av den dagliga sociala interaktionen. Här framträder bilden
av två människor som står ansikte mot ansikte med varandra. Makrodimensionen, å andra sidan, har
att göra med överindividuella strukturer så som organisationer, olika institutioner och kultur i
allmänhet och i specifika samhällen. Liksom Latour är Layder intresserad av relationen mellan dessa
dimensioner. Vidare hävdar han att skillnaden mellan de två dimensionerna inte kan lösas upp med
antingen empiriska eller teoretiska verktyg, eftersom mikro/makro återfinns både på ett teoretiskt och
ett empiriskt plan. Nära förbundna med mikro-makro är ytterligare två dualismer; handling - struktur
och individ - samhälle. En disciplinoberoende analys (här lösgör sig min tanke från Layder) av dessa
binära enheter återspeglar ett filosofiskt fundament för sociologin där handling - struktur verkar ha att
göra med indeterminism kontra determinism. Den personliga handlingen är följden av individens
(relativt) fria val medan strukturerna riktar individens energi in i redan bestämda handlingsförlopp.
Distinktionen individ - samhälle är ett koncentrat av frågan som Hobbes ville lösa; hur uppstår ett
samhälle som består av individer, vilka alla verkar agera utifrån sina egna personliga intressen? Eller:
hur kan individen fås att avstå från omedelbara personliga fördelar för att det mer långsiktiga allmänna
goda skall kunna tillåtas ta plats?
Del II - Strukturalism, funktionalism och system kontra etnometodologi,
social konstruktivism och livsvärld.
S
om Anders Boglind poängterar i sitt kapitel om strukturalism och funktionalism (härefter
förkortat S/F), har synen på samhället som ett över- eller utomindividuellt system dominerat
genom sociologins historia.1 Detta har troligen historiskt-strategiska orsaker med ursprung i bl a
Durkheims intention att skapa legitimitet för sociologin som en unik akademisk disciplin i början av
seklet. Samhället skulle förklaras utifrån individoberoende variabler, och inte hemfalla åt teorier som
gjorde bruk av psykologiska drivkrafter. Både strukturalism och funktionalism går på många sätt ut på
att samhället måste betraktas och studeras som en helhet, och att det hela tiden är samhällets totala
funktion som skall utgöra förklaringsförsökens mål. Speciellt funktionalismen har genom sin historia
gjort flitigt bruk av systemteoretiska analogier, ofta hämtade från biologin. Även historiska
förklaringar lämpas åt sidan då de ofta skymmer sikten för ögat som vill se funktionen hos det aktuella
systemet. Därmed är man inte primärt intresserad av att förklara små enheters egna meningssystem,
och hur de uppkommit, utan ser dessa endast som bärare av ett övergripande systems funktioner. S/F
använder till stor del makrorelaterade angreppssätt då man i huvudsak räknar med tvingande strukturer
som existerar utanför medvetandet; där individen tror sig att med sin högst privata beslutsförmåga ha
träffat ett val av t ex äktenskapspartner ser struktursociologen sociala krafter, som utan individens
medvetande härom, styr och slutligen bestämmer den privata livsvärldens innehåll. Vardagstänkandet
räcker inte långt utan måste stå tillbaka för det vetenskapliga förnuftet om vi ska ha möjlighet att
förstå hur det sociala livet formas. Försöker vi förklara samhället utifrån individers avsikter sker, med
Anders Boglinds ord, "en katastrofal meningsreduktion". Det är här intressant att se att S/F i och för
sig kan vara intresserat av livet på den individuella nivån, men aldrig som något i sig självt
bestämmande, utan alltid som något i sig bestämt.
Mot ovan beskrivna teoritradition står den filosofiska strömning som under 1900-talet inspirerat en
mängd sociologiska skolor, och som gett upphov till idéer om tillvägagångssätt för att avtäcka det
sociala livets mest elementära partiklar. Denna filosofiska riktning, som har sitt ursprung i tysk
sekelskiftesfilosofi med Husserl och Heidegger som främsta representanter, ger oss en god bakgrund
för att förstå och säga något om mikroperspektivet inom sociologin. Det är naturligt att en reaktion
mot den dominerande funktionalismen uppträder en tid efter andra världskriget, då många sociala
omvälvande skeenden utspelades, och där individens reaktioner mot till synes cementerade sociala
system gjorde det uppenbart att man inom sociologin måste räkna med en mycket påtaglig
"aktörsverklighet" eller "aktörsvärld". Den förlängning av fenomenologin som kallas etnometodologi
("läran om hur folk går till väga"), och som här får exemplifiera mikroteorierna inom sociologin, har
ofta kritiserats för sin oförmåga att systematisera den sociala verkligheten och påvisa
regelbundenheter. Men etnometodologin har inte velat göra gällande att individerna är fullständigt
oförutsägbara i sina handlingar, utan snarare söka en gemensam kunskapsbas varifrån allt socialt
handlande utgår. Trots att etnometodologin traditionellt räknas som en relativt "ren" mikroteori, kan
den ändå ses som ett försök till överbryggande av de till synes oförenliga dimensionerna mikro och
makro.
Den "tysta" kunskap om hur man beter sig som social varelse ligger till grund för varje mänskligt
möte. In i kontexten för varje individ sin allmänna och privata kunskap, därtill skiljer sig situationen
från gång till gång, vilket innebär att individen/-erna hela tiden måste ompröva sin kunskap. På så sätt
kan formerna för det sociala livet förändras ett litet steg i taget. Etnometodologin kan också förstås
som ett uttryck för ett slags social "kroppsmaterialism", där det enda som lever och har potential att
förändra och bevara dynamik i samhället är de fysiska kroppar som rör sig i det som makroteoretiker
kallar system. För att förstå hur förändring eller bibehållande av system går till, måste vi i detalj
undersöka hur dessa fysiska kroppar handlar, oavsett om de har en fri vilja eller inte.
1
Jag går här inte in på skillnader mellan strukturalism, funktionalism och strukturfunktionalism, utan hänvisar
läsaren till Moderna samhällsteorier för en redogörelse av begreppen.
Ytterligare ett försök till överbryggande av klyftan mellan individ och samhälle har gjorts av Berger
och Luckmann (återgivet i Moderna samhällsteorier). Dessa förnekar inte samhällets karaktär av
objektiv verklighet, men menar att denna verklighet egentligen försiggår på mikronivå, där
individernas vardagliga handlande bär upp och skapar samhället. Geels och Wikström (1993)
sammanfattar Luckmanns och Bergers teori i de tre begreppen externalisering, objektivering och
internalisering (citaten i följande stycke är från Geels och Wikström). Dessa begrepp kan
sammanfattas på följande sätt.
Externalisering är den process varigenom mänskliga inre föreställningar och yttre upprepade
beteenden, och definitioner av roller och interaktionsmönster förvandlas till observerbara sedvänjor
och instanser som existerar oberoende av specifika individer. Objektivering innebär förklaring och
rättfärdigande av de upprepade interaktionsmönstren som pågår bland människorna. Genom denna
legitimerande process får samhället status som objektiv verklighet. Internalisering sker genom
socialisation. ”Internalisering definieras som den omedelbara upplevelsen eller tolkningen av en
objektiv händelse som uttryckande mening, dvs. som en yttring av någon annans subjektiva processer
som därigenom blir subjektivt meningsfull för mig själv.” Den objektiva verkligheten måste förmedlas
till nya generationer. För att ordning och kontinuitet i samhället ska kunna bibehållas måste samhällets
struktur och funktion göras subjektivt verklig för dess medlemmar. Socialisationen innebär att
individen inordnas i befintliga samhällsmönster.
Ovanstående resonemang kan sammanfattas i följande sentens: ”Samhället är en mänsklig produkt.
Samhället är en objektiv verklighet. Människan är en social produkt.”
Här kan vi se hur många olika aspekter av den sociologiska traditionen inlemmas i teorin. Samhället
görs tillgängligt som analysobjekt oberoende av specifika individer. Funktionalistiska förklaringar
godtas i det att t ex kulturella sedvänjor kan betraktas som syftande till legitimering av samhället som
helhet. Internaliseringsbegreppet möjliggör synen på individen som "socialt läraktig" inom de ramar
som det givna samhället ställer upp. Avvikande beteende och kriminalitet kan med avseende på
internaliseringsbegreppet ses som "misslyckad socialisation", på gott och ont. Kanske kan teorin trots
allt räknas till mikroteorierna, metodologiskt sett, då den alltid utgår från människans medvetande och
lämnar stort utrymme för psykologiska mekanismers verkningar att räknas till den sociala
verkligheten.
Denna teori framstår för mig som kanske det elegantaste försöket till syntes av mikro- och
makrotraditionerna inom sociologi. Den sociala konstruktivismen har också visat sig vara en mycket
livaktig linje inom det fenomenologiska forskningsfältet.
Del III - Habermas försök till syntes
H
abermas har i mångt och mycket problematiserat samhällsvetenskapernas förhållande till de
olika intressen som utgör grund för handling i samhället. Olika vetenskapliga inriktningar
bygger också på att man vill förklara olika handlingsgrunder och motiv hos människor;
positivismen är en konsekvens av människans intresse att behärska naturen, materien och till sist
samhället. Hermeneutiken har att göra med det mänskliga intresset
att förstå genom språket. Till sist, den kritiska teorin, med ursprung i
Marx och Freud, vill tjäna det emancipatoriska intresset, som överallt
och alltid går igen i mänskliga samhällen. För att förstå olika
samhällssfärer går Habermas tillbaka till Aristoteles distinktion
mellan techne (kunskap om hur man tillverkar något nyttigt) och
praxis (det moraliska handlandet). För Aristoteles var de sfärer som
hade sin grund i dessa två kunskaper och praktiker inte identiska
eller sammansmälta. Kritiken som Habermas riktar mot dagens
samhälle är att techne har begått övergrepp på praxis, och att
Jürgen Habermas
människorna lever i tron att den praktiska tillämpningen av teknik
automatiskt ska skapa det goda livet. Som svar på kritik mot att han
grundat sin teori i föreställningen om ett tämligen osocialt cartesianskt kunskapssubjekt, har Habermas
försökt bygga sina vidare teorier på språkfilosofiska antaganden, och inte så mycket på det enskilda
medvetandet. Därur har hans kommunikativa handlingsteori vuxit fram, en teori med klart
intersubjektivistisk färg.
Begreppen system och livsvärld är inte ursprungligen Habermas egna, men bildar för honom två
områden som teoretiskt måste förenas. Det faktum att dessa två aspekter av världen existerar, och
därför är studerbara, ser Habermas inte som resultatet av en naturbunden utveckling, utan måste ses
som utfallet av en viss typ av social evolution. Det är uppenbart att både system och livsvärld
utvecklas rationellt och även ständigt integreras i förhållande till varandra; den sociala integrationen
har sitt uttryck i socialisationen, medan systemintegrationen är det strukturerade energiflöde som
hindrar det totala samhället från kaos, i enlighet med den allmänna systemteorins postulat. Det blir
sålunda av stor vikt att blottlägga de villkor under vilka olika rationalitetsformer styr utvecklingen av
respektive läroprocess (den tekniska och den moraliska). Helt klart är att Habermas ser som olycklig
den utveckling genom vilken det instrumentella förnuftets rationalitet har gjort intrång i livsvärlden.
Därmed riskerar livsvärldens emancipatoriska energiförutsättningar att tillintetgöras. Habermas, som i
sina tidiga arbeten varit tämligen nära knuten till Marx teorier, vill nu utforska och förstå betydelsen
av den språkliga interaktionen för samhällets uppkomst och utveckling. Här hade ju Marx sett som
grunden för samhällets karaktär arbetet och produktionsförhållandena. Habermas intersubjektivistiska
fundament förbinder honom onekligen med de mikroteoretiker som beskrivits i stycket om
fenomenologiska forskningsinriktningar inom samhällsvetenskaperna.
Även i sin handlingsbegreppsliga teori anlägger Habermas ett mikroteoretiskt perspektiv där en
individualistisk samhällssyn ligger till grund för förståelsen av individens förhållningssätt visavi sina
mål. Genom instrumentella handlingar försöker människan uppnå mål i förhållande till materien,
medan de strategiska handlingarna syftar till att i samförstånd eller konflikt med andra individer
realisera personliga intentioner. Dock finns i handlingsteorin också ett mer överindividuellt perspektiv
som anläggs med avseende på den sociala världens normer och dess krav på inpassning och
regellydnad. Möjligheten att koordinera mänskliga handlingar bygger till stor del på förutsättningen att
människorna i sin språkanvändning kan lyckas tydliggöra och tolka språkets pragmatiska sida, dvs.
vad avsikten är med ett visst uttalande eller en viss fråga. I människornas intersubjektiva, språkliga
värld kan uttalanden röra olika världar; den objektiva världen och dess krav på saklighet, den sociala
världen och dess krav på norm och moral, slutligen den subjektiva världen och dess krav på autentiska
uttryck med grund i emotioner och intentioner. En stor del av frågan huruvida det finns förutsättningar
för språklig kommunikation kan besvaras genom att man analyserar hur väl språkanvändarna
(medvetet eller omedvetet) erkänner dessa skilda världars anspråk på sinsemellan olika, men i vart och
ett av fallen adekvata uttryck. Oavsett inom vilken värld språket används måste det ses som ett medel
för att uppnå samförstånd. Habermas går faktiskt så långt som att säga att språkprocessen i sig själv
innesluter ett samförståndsförnuft. När vi använder språket under ideala förhållanden, dvs. när
processen bärs upp av kompetenta språkbrukare, frigör vi den emancipatoriska potential som det
kommunikativa handlandet har som egendynamisk kvalitet. Det handlar alltså om förutsättningarna för
ett sådant samtal, vilket kan sägas utgöra ett makroperspektiv, men också lika mycket om den
"förnuftspotential som är inkapslad i den samhälleliga reproduktionsformen", dvs. hur samhällets
återskapande faktiskt iscensätts genom dagliga symboliska utbyten. Hur detta utbyte, och om villkoren
för det "störningsfria samtalet" är uppfyllda, kan alltså endast utrönas genom att vi studerar hur dessa
samtal i verkligheten går till.
Habermas erkänner visserligen Webers m fl påstående att en tilltagande rationalitet präglar
systemvärlden, staten och ekonomin. Men den mest grundläggande rationalitetsprocessen har
försiggått inom vardagsvärlden där individen hela tiden måste motivera sitt liv, för sig själv och för
andra, utifrån rationella grunder. Härmed blir det viktigt att undersöka de referenser utifrån vilka
individen förklarar sig själv och sina värden, men också vilka resurser hon har att ta i anspråk för att
ge en genuin röst åt sin egen upplevelse och sina livsvillkor, vare sig hon uttrycker sig konstnärligt
eller försöker ändra rådande samhällsförhållanden, eller både-och i samma handling.
Habermas otydliggör kanske för en ovan läsare frågeställningen kring mikro-makrodimensionerna
genom att hela tiden beröra problemställningar som otvunget pendlar mellan livsvärld och system.
Men han uppnår också ett syfte som går ut på att, istället för att betona den ena på den andras
bekostnad, hela tiden visa på hur dessa dimensioner går in i varandra, och hur de hela tiden är
beroende av varandra, och hur de aldrig kan isoleras var för sig om vi har för avsikt att mogna fram till
en djupare och mer fullödig förståelse av samhället, dess dynamik och utveckling, och om möjligt
släppa lös dess emancipatoriska kraft. Eller som Habermas själv uttrycker det (återgivet i Moderna
samhällsteorier): [denna teori försöker utveckla] ett dubbelt begrepp för samhället, som förbinder
livsvärlds- och systemparadigmerna på mer än ett retoriskt sätt".
Avslutning
Om det är som Layder påstår att mikro- och makrodimensionerna är påvisbara utanför teorin med
empiriska medel, så verkar det inte möjligt att göra sig kvitt skillnaderna, eller att lösa upp dem. Som
vi har sett förnekar inte heller sociologiska teoretiker det meningsfulla i att göra en uppdelning mellan
mikro och makro. Detta behöver dock alls inte betyda att de är eniga om hur dessa två begrepp ska
förstås. Men något har dualismerna inom sociologin irriterat forskarna eftersom så ihärdiga försök har
gjorts för att lösa upp den.
Vad förlorar vi när vi försöker förklara och förstå samhället i dess makroskopiska helhet? Är det så att
varje teoretiskt perspektiv har ett pris som innebär att olika delar av verkligheten aldrig låter sig
beskrivas samtidigt och i förenlighet, och att vi också i framtiden kommer att få brottas med
motsättningar av typen handling-struktur? Med stor säkerhet kommer det politiska förändringsarbetet
även fortsättningsvis behöva information och beslutsunderlag i form av studier utifrån ett
makroperspektiv. Eftersom politiken sysslar med att skapa förutsättningar för livsvillkor, och aldrig
direkt kan skapa lyckan för människorna, kommer politiken alltid att syssla med allmänna principer
för människans liv i samhället. Men det enda måttet på om samhället, makroteoretiskt beskrivet, har
lyckats med sina mål återfinns i de barometrar som människorna i sin vardag utgör. Här finns ett stort
utrymme för att beskriva vardagslivets utfall och handlingar, en utmaning som mikroteoretiker
säkerligen kommer att anta även i framtiden.
På ett demokratiskt plan lyckas vi i bästa fall skapa det polyfona samhället där makroaktörerna, för att
tala med Latour, hela tiden tvingas att öppna sina svarta lådor för att visa oss sin sannings logik. Eller
som Habermas kanske skulle beskriva problemet: vem ska tvingas att lösa in sina påståenden om den
politiska och sociala verkligheten inför vem?
Som samhällsvetare kan vi i slutänden inte mer än medverka till att förverkliga den polyfona
sociologin så att ansatser att förklara det sociala livet både från ett mikro- och ett makroperspektiv ges
en chans.
Referenser2
Geels, Antoon och Wikström, Owe. Den religiösa människan - psykologiska perspektiv.
Plus Ultra. Stockholm. 1993.
Habermas, Jürgen. Den nya oöverskådligheten. Kompendium för delkurs i Modern sociologisk teori.
Latour, Bruno. Den store Leviatan isärskruvad. Artefaktens återkomst. Nerenius & Santérus. 1997.
Layder, Derek. Understanding Social Theory. Kompendium för delkurs i Modern sociologisk teori.
Månson, Per. Jürgen Habermas och moderniteten. Moderna samhällsteorier, Rabén Prisma. 1995.
2
Jag har inte gjort markeringar inne i texten för att ge referenser till specifika avsnitt och sidor i de refererade
verken, utan antar att det tydligt framgår när en viss författare citeras och diskuteras.