VÄGSJÄL KYRKTORGET 4 2015 BOKMÄSSAN I BK ANN HEBERLEIN OLLE CARLSSON IRMA SCHULTZ-KELLER EMIL JENSEN MARTIN LÖNNEBO Göteborg GUSTAF OLSSON Betlehemskyrkan Göteborg | Vasagatan 26–30 Betlehemskyrkan är en öppen kyrka som välkomnar alla till gudstjänster och samlingar. Aktuell information och programblad finns i kyrkans reception och på www.betlehemskyrkan.se. Församlingen tillhör Equmeniakyrkan (tidigare Svenska Missionskyrkan) och välkomnar som medlem den som bekänner sin tro på Jesus Kristus som Herre och Frälsare. Pastorer Göran Zettergren församlingsföreståndare 031-339 30 63, 0736-555 801 [email protected] Agneta Wallenstam vice församlingsföreståndare 031-339 30 64, 070-496 14 88 [email protected] Elin Alm pastor, föräldraledig 2015 Skander Kurtin vik pastor 076-947 54 10 [email protected] Svante Mjönes krogpastor, fängelsepastor 070-300 06 52 [email protected] Cissi Glittvik studentpastor 0702-110 120 [email protected] Diakoni Malin Molin diakon 031-339 30 71 [email protected] Barn & Ungdom Magdalena Gustafsson diakon, inriktn barn & unga 031-339 30 74, 0736-555 803 [email protected] Mattias Vad Jensen musikpedagog, konfirmation 031-339 30 62, 0736-555 802 [email protected] Musik & Kultur Ulrika Henkelman vik församlingsmusiker 031-339 30 70 [email protected] Maria Larsson musik, kultur & samhälle 031-339 30 76 [email protected] Expedition Erik Dahlbergsgatan 11b 411 26 Göteborg 031-339 30 60 (växel) [email protected] Receptionen på kyrktorget 031-339 30 72 öppet under terminstid må-to 10-19.30, sö ca 10-13 Tobias Törnkvist kommunikatör, administratör 031-339 30 61 [email protected] Susanne Rikner husmor 031-339 30 69, 0736-555 808 [email protected] Eva Larsson ekonomichef 031-722 58 52 [email protected] Monica Kjellberg ekonom 031-339 30 75 [email protected] Församlingsnummer: 4229 Plusgiro 4 81 20-0 Bankgiro 514-8770 Bg Equmenia i BK 343-74 15 Jonas Alriksson fastighetsansvarig 031-722 58 55, 070-626 97 49 [email protected] Bengt Westrander vaktmästare 076-277 74 55 Ordförande Magnus Sundemo tel 031-82 53 20 Vasahemmet Karl Gustavsgatan 12a 411 25 Göteborg 031-722 59 00 (växel) Fredrik Alm verksamhetschef 031-722 59 02 [email protected] Friluftsgården Solviken Susanne Rikner bokning och skötsel 031-339 30 69, 0736-555 808 [email protected] Lövgärdets Missionskyrka Rosa Huset Rosmaringatan 53 424 47 Angered 031-330 33 59 Mariakyrkan i Hammarkullen Bredfjällsgatan 1 424 35 Angered 031-731 69 05 Kyrktorget nr 4 2015 med Vägsjäl Redaktion Karin Careborg, Cecilia Gullberg, Maria Larsson, Fia Sandborg, Lars-Gunnar Sundin, Tobias Törnkvist. Form Tobias Törnkvist. Ansvarig utgivare Carl-Göran Ekberg. Omslagsbild Irma Schultz-Keller. Foto: Tina Axelsson. Tryck Ineko, Göteborg 2015 Manusstopp nästa nr 1 nov 2015 Samtal och välsignelse – nära och långt borta Jag sitter vid köksbordet och läser Sändaren från den 19 augusti. Jag stannar upp vid ett reportage från Kina, med rubriken Kyrkor i Kina tvingas plocka ner sitt kors. På bilden ser jag en kollega och vän stå utanför en kyrka som jag för ett antal år sedan hade förmånen att besöka. Kvinnan heter Ge Baojuan och hon är pastor i en växande kyrka. Enligt reportaget finns det idag betydligt fler kristna i Kina än medlemmar i det kommunistiska partiet. Budskapet i texten är annars det tragiska att regimen är så pass orolig över denna utveckling att man under den senaste tiden rivit många kyrkor och tvingat andra att plocka ner korset. Denna kyrka är stor och på hustaket satt ett stort rött kors som nu är nedtaget och som på bilden stod lutat mot väggen jämte pastor Ge. Regimen tror att man på det sättet kan stoppa kyrkans tillväxt, vilket förmodligen är omöjligt. Idag räknar man med minst 100 miljoner kristna i landet och en stor del av dessa är medlemmar i underjordiska kyrkor. Pastor Ge har varit i Sverige vid ett flertal tillfällen. Vid ett av dessa hade jag förmånen att ha henne som gäst i vårt hem. Också då satt vi vid köksbordet och nog verkade Ge först lite misstänksam mot det som Agneta och jag dukat fram men ganska snart fick hon en stor aptit vilket gladde både henne och oss! Vi fick också ett nära och innerligt samtal om våra livs olika förutsättningar i hem, kyrka och samhälle. Mitt liv blev berikat i det mötet. En modig kvinna som vigt sitt liv åt att tjäna sin medmänniska och Gud under ofta besvärliga förhållanden. Mina tankar går även till en av Missionskyrkans kyrkokonferenser i Stockholm. Gudstjänsten avslutas med att Ge går fram i sin fulla längd, ca 155 cm och nedkallar välsignelsen! Hon sträcker upp sin arm i luften och rösten är tydlig och klar. Även om vi inte förstod hennes språk så gick budskapet fram. Vi har en Gud som vill välsigna oss nära och långt borta. Inför en ny termin i vår kyrka får vi be om Guds välsignelse över vårt land, vår stad och vår församling. Vi får be om mod och tjänandets gåva. Vi får glädjas över de möjligheter som blir våra i det nära samtalet i den lilla gruppen och gemenskapen i en välfylld kyrka. Och på tal om korset. Den japanske missionären och författaren Koyama skriver: ”Vi kan raka Jesus. Vi kan sätta slips på Jesus. Vi kan sätta på honom ett par glasögon och placera en Sony transistor i hans hand. Men om vi sätter ett handtag på hans kors. Så han kan bära det som en affärsman bär en portfölj, då har kristen tro förlorat sin grundval.” Göran Zettergren Församlingsboken Vigsel Johan Öqvist & Åsa Mullback 2015-06-13 i Betlehemskyrkan vigselförrättare: Göran Zettergren Carl Sundemo & Cecilia Svensson 2015-06-13 i Rävlanda kyrka Olle Berglund & Karin Sundemo 2015-07-11 i Undersåkers kyrka vigselförrättare: Göran Zettergren Till Herrens vila Olof Josefsson f. 1931-09-17 d. 2015-04-21 Officiant vid begravningsgudstjänsten: Göran Zettergren. Elsa Olsson f. 1917-12-30 d. 2015-06-13 Ankie Lagerborg f. 1938-12-10 d. 2015-07-10 Begravningen ägde rum i Hagakyrkan. Ingemar Asplund f. 1935-08-13 d. 2015-08-09 Tack alla ni som medverkat till att vi kunnat skicka så mycket till Kongo! I mitten av maj fanns en liten “Kongoutställning” på kyrktorget med vackra babykläder, babyfiltar i glada färger och mönster. Där fanns också en stor låda med bandage och handdukar. I början av juni packade vi ner allt och 15 välfyllda banankartonger kördes upp till Equmeniakyrkans depå i Olsfors för vidare transport till Kongo. Vi fortsätter att tillverka babykläder och riva bandage av gamla lakan. I maj nästa år packar vi Kongolådor igen. Vi behöver gamla lakan och påslakan, vita och kulörta dessutom bomullstyger och garn. Ställ det i receptionen så tar vi hand om det. Allt som skickas behövs! Välkommen att hjälpa till att fylla nästa års Kongolådor Syföreningen Olof Josefsson, till minne Kyrktorget ber mig skriva något till minne av Olof Josefsson. Det gör jag förstås gärna. Olof var en viktig person också i mitt liv – som i mångas. När jag får frågan kommer jag omedelbart att tänka på en tidningsartikel om Olof med rubriken: Mannen som byggde en sjö. Det är väl inte det viktigaste som kan sägas om Olof, att han byggde en sjö, men det var ju vad han gjorde i Kuvarp – för barnens skull som han själv sa. Det var viktigt för Olof att bygga för barnen: en sjö, en gudstjänst för alla åldrar, en gemenskap kring Jesusorden att barnen är störst. Ibland talade han om generationsekumenik. Alla skulle kunna vara med. Min första kontakt med Olof skedde på 1970-talet. Då inbjöd Olof pastorer, diakoner och församlingsanställda till förbönskurser på Kuvarp. Idén med kurserna var att vi som deltog skulle öva den personliga förbönen med handpåläggning i en nattvardsandakt i ring där vi också välsignade varandra. Ett sparat citat från Olofs undervisning: ”Om inte vi har välsignande händer, så finns det andra, som lägger händerna på människor”. Olof reste också de här åren i församlingar med ett bibelforum om Jakobsbrevet. Typiskt och tänkvärt! I Jakobsbrevet är vi nära den tidiga kristendomen. Ännu ett citat från Olof: ”Jag tror på tron från tidig kristendom, den stora glädjen att Gud och människor är syskon...”. Olof hade ett personligt språk, ett vägvisande, men ändå inte alltid helt tydligt eller genomskinligt. Han ville inte bara ge ord envägs, han ville samtal. Det han sa skulle väcka frågor, också motstånd, bli ord att gå med lång väg. Tillfällighetsord, modeord undvek han. Han tänkte långsiktigt. När jag bläddrar tillbaka i sparade papper, protokoll och texter från Kuvarp ser jag att Olof hela tiden är igenkännbar i det han säger. Ord som ömhet, gemenskapsunder, Jesusglädje, att leva i det givna och flera sådana finns med hela tiden. Ett ord som han älskade och ofta återkom till var den gamle kyrkofadern Tertullianus ord om de första kristna: ”Se, hur de älskar varandra”. Olof – och medhjälpare – byggde också ett kapell. Kuvarps pärla. Ett kapell där man ser långt ut över blänk av sjö och skog och fjärran höjder. Det lyste om Olof när han fick tala om kapellet som är byggt av ”sådant som blev över” på annat håll. Kyrkfönster från Betlehemskyrkan, provfönster, klinkersgolvet som han fick övertala sig till från en golvfabrikant, kaminen i entrén från ett gammalt missionshus, nattvardsbordet från Linköpings gamla missionskyrka, dörren in till kyrkrummet från Ölsremma kyrka. Lukas evangelium var Olofs favorit bland evangelierna. Barnens, kvinnornas och de marginaliserades evangelium. Fyndigt var det att komma på att Lukastexterna i Nya testamentet, Lukas evangelium och Apostlagärningarna, 52 kapitel, blev läsning för ett helt år ett kapitel i veckan. Vem behöver mer? Mindre? Olof blev som ny pastor tjänsteplacerad i Strömstads missionsförsamling; fem år i början av 1960-talet var han pastor i Immanuelskyrkan i Jönköping; sedan blev det Betlehemskyrkan mellan 1965 och 1980. Olof berättade gärna att hans önskan till Betlehemskyrkan var att få arbeta med små grupper – omsorgsgrupper – i församlingslivet. Han ville samtal, bön tillsammans, måltid tillsammans. Han ville mänskliga möten där liv och tro kunde delas. Den vägen växte också Kuvarp fram – en gruppgård där man kunde mötas och få lite mer tid med varandra under en helg eller några dagar. I Betlehemskyrkan är förstås Olofs namn också förbundet med Lövgärdet och Solviken. Han var en byggare, han byggde med idéer, men också med handakraft. ”Det är Olof ”, brukade han säga när han hördes av på telefon. ”Det är Olof ”. Nu hörs han inte längre av i telefon, men hans stämma har ändå inte tystnat. Nu har han gått hem ”för att vara hos Herren”. Carl-Göran Ekberg Tack Carin! Efter mer än 25 år som anställd i Betlehemskyrkan så har Carin Åkesson valt att avsluta sin tjänst för att gå vidare till nya utmaningar. I gudstjänsten den 27 september är Carin med bland de som medverkar och i samband med det efterföljande kyrkkaffet avtackar vi henne. Carin försvinner dock inte helt från Betlehemskyrkan i och med detta, utan kommer bland annat att fortsätta leda Sångensemblen Iris. BOK MÄSSAN I BK ���� Jag längtar till dagen då trösklarna till rum som kyrka, akademi, scen och terapi är så nednötta att man inte kan känna igen dem nednötta intill oigenkännlighet, obefintlighet, intighet nednötta av flödet och springet hos vilsna själar och trötta fötter in och ut, ett flöde som aldrig tar slut och snabba möten i dörrn bara nån minut över en kaffe i en paus och dig har jag aldrig sett förut sen vidare till från och till till, ihop och isär varthän behov och längtan i livet bär vill vara där i rum som tar mig vidare genom musik, poesi, dramatik och psykologi med en existentiell effekt i dig och i mig och en existentiell doft som av teologi och filosofi vill vara där i skärpan inuti som analyserar och väljer det som vi längtar tillbaka till och fram emot vill vara där och längtar dit I samband med Bok- & biblioteksmässan i Göteborg varje år, bjuder vi in till programkväl lar med kultur/teologi/sceniska uttryck. I år är vi lite särskilt stolta över vårt program, där du bland andra möter Olle Carlsson, Martin Lönnebo, Ann Heberlein och Emil Jensen. Läs om programmet i det här numret av Vägsjäl. Vi vill också passa på att tacka alla skribenter för engagerade texter! Läs, som sagt, och välkommen till Betlehemskyrkan, onsdag – söndag 23-27 september. Jag kommer att vara där, och jag hoppas att du också kommer att vara det! Maria Larsson 4 BoKmässan i BK arrangeras av Betlehemskyrkan i samarbete med Bilda, Din Bok, Verbum, Studentprästerna i Göteborg och Albert Bonniers förlag. Onsdag 23 sept 19.00 – DIN ÄR JAG ÄN Väckelsesångskonsert. En berättelse om när väckelsen kom till lilla Tutaryd i Småland. En historia om en sång som ingen någonsin kunde glömma. Medverkande: Kent Andersson, Lars Broman, Ludvig Lindelöf, David Oest och Lotten Zimmergren. Entré: 60 kr. Till Betlehemskyrka Hej! n Göteborg mitt i sommaren 20 15 och min syster K lara Zi och lite mmerg vemodi ren. En g b etraktel humori kom til Hoppas att sommar se över stisk en varit bra! Jag heter l Smål t i d a e Lo n n tte n d n . är väck Zimmergren. Jag är elsen cellist och kyrkomus iker, och Det kän tillsammans med fy ns väld ra andra musiker ko igt rolig mmer jag ten i Be till er och har konsert t att gö tlehems i samband med bokm ra den kyrkan ässan! här kon mycket Onsdagen den 23 se ! Ja serg h i p kl 19.00. Jag vill a B r e s t u l e ttit och hemsky på detta sätt ning oc ö berätta lite om kons v r k a t a n, både orgel h faktis erten och hälsa er al under m kt lite d la varmt hos er o i välkomna! n å u o t c bildh då nu ch kän ner här också. Ja frikyrk e t t g s t l r a i g vs liga arv s släkts . kap me Rubriken för konsert d mitt en är ”Din är jag än ”. Namnet När jag kommer från en ga bestäm mmal väckelsesång, de mig eller som de den här för att g också kallas, läsars tiden, s ånger. Den här sång öra ett p å gjorde en, som är rogram vjuade från 1920-talet, ha ja g om m l i t in papp e r sjungits i min slä r e s e arch. Ja a, Hans kt sedan dess kyrkom g och är därför så förk i n Z terimmerg usiker nippad med min fa ren, som i hela s milj och med et om d i t h framförallt min fa t a l i r v varit en här t . Han b rfar, att vi numera erättad iden fö kallar den skrivit e myck r mig o för ”vår sång”. I ko n ch han ed på n nserten kommer vi har des oter, fle att framföra na som sutom ra av de flera av de här gam t i d igare ba la läsarsångerna oc gamla h de varvas läsarså ra sjun gehör. Ja sedan med textläsn ngergits och g prata ing. Texterna är sk t r d a d e erats vi också m rivna av mig gav mi dare på ed min g inspe farbror, lninga r, foton Rolf, so m och ann at mate r i e l om gren. Jag h ar Zimmer k s s d O ti r o å to s s p a d p pas a trumentera min farfar har v tt m ad och ins er en ånga g M a n ! a s r rr tå a m rs r ä fö a en ed ik vill k m s i h u v r m M ä a h l er u s rr ning sika omm gen t. Gita n å g li S ! öj rt n m a la a och k ter, K r ock ng så s å troget som s j u ch lyss s O e n o. å n n s g ia n p f t n h e fi r na! J A oc r å et , Lar llo n sa nder rna. D te x ag te s h s m även fiol, ce s oc j u s B en t g o n l n r å n i s o g , g man er, L som a me ntrum osviss ce tr e a d lv n u jä s s d s ra rö d pelar om s sjun vig L är ju ger o pelar te naiv men pian inde av. d terna en li c a x o g b h te b l r o i ra ä ö d h t D t c e f li e a d h avid i xter rr, fi som att inte b och s Oest ol oc spela det är svårt jung h som r cello g glädje som itarr er. Ja ocks och l r och å spe och s äser exakt tio å a k s l n å a t a g e r r j x fö a r g t iä g . m i , re t arr, Lotte hade urp öteborg och läser Hopp n, so Konserten gen var i G a in m n s el p s a s ta n t rs å p t fö fr e a v en l d Häls ar i ses ng sen nu. D ning ncip nedri den framblev vi i pri 23:e a d n ra te r er s en L e on ! otten efter k att vi gjord et ledde till tals k ra il d v P n , d u n S H ! la s u . Det Små för fulla h ta är i Småland ntade de för m ä lite a v en a d ll n a a d h ä oc tr e d i v en a g n s , att var och lys dröm et D om ”. k i g n or ä B k ö g r ja e r a ä t som l männis in d e ”D h , e g n e n å m går i här k skyr usirfars s m fa a ed ör m h a uppf få o in kan. nser på att och m ig yllel m r t D fö e e n d S å b se, er h s el os er v stora upple . en k li för pub kanter och serten r göra kon få i v tt a d sagt så gla skyrkan. Jag är som er i Betlehem os h en d vi gör igen och att 5 I SIN SENASTE BOK Gud, om vi skall talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig utmanar Ann Heberlein vår Gudstro och våra Gudsbilder. Hon slår fast – Jag tror! Och menar att tron för henne är en grundbult trots att så mycket talar emot allt det man säger och ”hoppas” om Gud. Gud är, det slår hon fast, men sen är det inte så mycket mer som hon beskriver om Gud. Hon plockar fram olika ateistiska invändningar och skärskådar dem, men framför allt beskriver hon sin egen känsla av övergivenhet och erfarenhet av Guds tystnad. ”Jag vet att du finns men vad vill du mig?” är hennes grundfråga. Hon undersöker och analyserar vidare egenskaperna som man tillskriver Gud. Kärleksfull och allsmäktig är två egenskaper som inte går ihop, konstaterar hon. Hon vänder och vrider på Guds egenskaper och parar ihop dem med sin egen erfarenhet och kommer fram till att hon tycker att Gud är obegriplig. Boken tar dig också igenom de klassiska frågorna om ondskan, djävulen, den fria viljan och varför kvinnan skapades efter mannen. Vem är Gud? Är Gud något annat än de egenskaper man tillskrivit honom/henne? I så fall vad? Hon funderar också på om det kanske inte ens är någon idé att fundera över Guds väsen – för Gud är så annorlunda att till och med Guds sanning kan vara annorlunda. Abraham och hans ”blinda” tro har också ett stort avsnitt i boken. Tro och tillit – att bara ge sig hän – är känslomässigt komplicerat, konstaterar Heberlein. Däremot känner hon igen sig i Job och alla hans frågor. Sin egen och människors ensamhet beskriver hon med smärtsam inlevelse. Längtan efter gemenskap och samhörighet plågar henne och hon vänder sig till Gud och ropar ut sin förtvivlan. Men varje gång hon går förbi en kyrkogård eller hör en ambulans gör hon korstecken och sänder Gud en bön och hoppas att någon människa gör det för henne när det är hon som ligger i ambulansen. Boken ett slags rop – Se mig! Bry dig om mig! I slutet av boken får Gud svara. Gud ger henne rätt i flera av hennes tankar och kritik, men svarar mycket mänskligt att ”det är svårt att vara Gud”. Gud tycker att Ann Heberlein har för mycket av Gamla Testamentets Gudsbild och undrar om hon har hoppat över Nya Testamentet helt och hållet. Trots allt uppmanar Gud henne till tillit! Gud och Ann Heberlein får inte överge varann. 6 Gud, om vi skall talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig text: Agneta Wallenstam | foto: Patricia Reyes ANN HEBERLEIN är teologie doktor i etik och är sedan 2009 anställd vid Lunds universitet. Hon är också verksam som författare och kulturskribent och skriver regelbundet i flera tidningar (bl a Dagens Nyheter och Kyrkans tidning), samt medverkar regelbundet i Sveriges Radios Tankar för dagen och i Filosofiska rummet. Sommaren 2009 var hon också en av sommarpratarna i P1. Under 2015 har Ann Heberlein lett miniserien Mina två liv, om bipolaritet, i Sveriges Television. 2008 gav hon ut boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, en självbiografisk berättelse om att leva med självmordstankar och svår ångest i samband med diagnosen Bipolär sjukdom typ 2. Nu är Ann Heberlein aktuell med boken Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig, på Albert Bonniers förlag. I samband med bokmässan gästar hon Betlehemskyrkan för ett samtal med pastor Britta Hermansson. Välkommen torsdagen den 24 september kl 19.00. Entré 80 kr. 7 foto: Ulf Andersson Liv Jag blev tillfrågad om jag ville skriva en recension av Olle Carlssons och Lisbeth Gustafssons bok Liv i kyrkan, 12 steg i gudstjänstförnyelse, som ges ut i samband med bokmässan sista helgen i september. Det finns även en del som heter Kyrkan i Livet, 12 steg i socialt företagande, som hör till. Som ni förstår bestämde jag mig för att läsa dem. Kanske inte helt utan vånda, jag läser egentligen bara kriminalromaner, fantasy och facklitteratur i jobbet och det här är något helt annat. Författarna berättar i boken om foto: Mikael Silkeberg 8 Katarina församlings förändringsarbete, från att vara en kyrka med ca 40 deltagare per gudstjänst till ett gudstjänstliv på ca 300 människor, varje söndag. Ett arbete som inte varit vare sig lätt eller friktionsfritt, men som har hjälpt så många fler att hitta till kyrkan och till tro. Olle Carlsson påpekar noga att målet inte är att samla så många människor som möjligt, utan att fira en meningsfull gudstjänst tillsammans. Gudstjänstförnyelsen inspireras av tolvstegsrörelsen och dess självhjälpsprogram, där de 12 stegen är en enkel och avskalad omvändelseprocess. Bönen och orden i bönen får vara centrum när maktlösheten överlämnas till Gud och när den delas med andra får Guds närvarande kraft förändra livet. Maktlöshet, Tillit, Överlämnande, Självrannsakan, Bekännelse, Vila, Ofullkomlighet, Förändring, Handling, Närvaro, Bön, Givande. Detta är de 12 stegen där processen att förvandla gudstjänstlivet beskrivs i boken. n a k yr K i text: Fia Sand Katarina församling består av Kata- rinakyrkan och Allahelgonakyrkan och början till förändringen skedde med en bönegrupp i Allahelgonakyrkan. De höll sig till den strikta formen i tolvstegsprocessen bön, andlig läsning, delning där alla fick tala till punkt, inga kommentarer eller råd, invändningar eller förmaningar. Detta ledde till en stor respekt för varandras olikheter. Bönegruppen utvecklades till en mässa, där ansvaret fördelades mellan olika människor från gång till gång och spred sig från mun till mun och växte sig allt större. Motstånd och oliktänkande fanns absolut, främst från de inre leden, där människor som haft en ”position” inom kyrkan plötsligt inte var självklara längre, någost som ibland ledde till rädsla. Olle beskriver det så här ”Om man som ledare för en verksamhet, vars själva grundpelare är frivillighet, inte gör sig obekväm står man snart bara med de frivilligaste av de frivilliga kvar i en allt tommare kyrka”. När Olle sedan blev präst i Katarina församling, så väcktes funderingen om det gick att överföra principerna för en gudstjänst från Allahelgonakyrkan till Katarina kyrka? Diskussioner, konflikter, besvikelser, ärlighet är det som jag ur boken kan läsa ut om hur de har kommit dit de är idag. Och respekten för den strikta formen av 12 stegsprincipen – där var och en får prata till punkt utan att bli avbruten, motsagd eller få medhåll. Bara avskalat få säga det man vill få fram. Detta sammanfattas av konstruktiv kommunikation, när jag vågar säga det jag har på hjärtat och samtidigt lyssnar in och tar till mig hur det uppfattas av den som lyssnar. Katarina församling är stor och har många delar, bl a det sociala företagandet, men också andra verksamheter där formerna hela tiden under förändringsprocessen med gudstjänsten, var som vanligt. Så att hitta vila och luta sig tillbaka i det trygga fanns det möjlighet till, både för anställda och medlemmar. Katarinamässan växte fram och agendorna togs bort. En gudstjänst, att stå i Guds tjänst, följer här en enkel och begriplig gudstjänstform där alla ska känna igen sig. Närvaron i rummet är det viktiga och då fungerar det inte att kommunicera via papper. Det gäller då också de medverkande som behöver vara pålästa och prata fritt. Gudstjänsten är till för alla, vilket betyder att alla ska känna sig lika delaktiga oavsett exepmelvis ålder och kön. Fokus kan ibland ligga på olika grupper, att barnkörer kanske tar ett större ansvar någon gudstjänst vilket också då engagerar deras föräldrar. Upplägget för gudstjänsten, ordningen/gången, bestäms på söndagsmorgonen när alla som ska hjälpa till samlas. Då det inte finns fasta grupper för något, utan målet är att så många som möjligt som vill ska få en chans att hjälpa till har man en gudstjänstkoordinator och några faddrar som hjälper till. Psalmerna är bortplockade (nästan) men musiken har en viktig plats, fast kanske inte riktigt så traditionellt kyrkligt alla gånger. Igenkänningsmomenten är viktiga. borg Närvaro är kärnan i mässan och för att det ska lyckas är utvärdering och ny planering centralt. Att de som gör detta har olika åsikter och synpunkter är det som berikar och lyfter fram, men då är det viktigt att hålla fast ramarna för samtalet. Ett stycke i boken gjorde särskilt starkt intryck på mig: ”Gudstjänstens mål är att möta vårt djupaste behov av mening, delaktighet och helande. Men inte för egen tillfredsställelse skull, utan för att vi själva ska bli rustade att vara med och laga världen.” Hur många gudstjänster har du lämnat där du känner att du är rustad för att vara med att laga världen? Mitt svar är, ett par stycken, men definitivt inte varje söndag! Jag har vridit och vänt och läst fram och tillbaka i den här boken och fascinerats. Över mod, dumdristighet, över struktur och förhållningssätt och jag får nog läsa den ett par gånger till innan jag är helt klar med mina egna tankar och formuleringar. Men tänk vad spännande om vi i Betlehemskyrkan kunde läsa den gemensamt och starta en reflektion utifrån Katarinamässans principer! Lördagen den 26 september 19.00 kommer Olle Carlsson och Lisbeth Gustafsson till Betlehemskyrkan. Jag vill höra mer om tankarna kring Gudstjänstformen och tänker gå och lyssna. Medverkar gör också Irma Schultz-Keller tillsammans med Härlanda kammarkör. Entré 100 kr. Hoppas att vi ses! 9 Sånger från gläntan text: Maria Larsson | foto: Tina Axelsson Föreställ dig trösklarna till offentliga rum som kyrkan, teatern och terapimottagningen nednötta intill obefintlighet. Nednötta av fötter, av människor, som flödar in och ut i rummen. Som möts i dörren eller över en kaffe i kaféet intill. Som vill nåt, som längtar, som söker. Irma Schultz Keller är en mångsidigt begåvad sångerska och skådespelare och en som drar närvaro till de här rummen. Med sin musik, med sig. Irma Schultz Keller tolkar och gestaltar våra existentiella djup och vår längtan efter ett Du. Lika bra, på teatern som i kyrkan eller på en konsertscen. Att Irma Schultz Keller gjort sig lite känd i populärmusikaliska sammanhang, gör att hennes vara i kyrkan på senare tid, drar uppmärksamhet till sig. Popmusik i kyrkan? Hur blir det då med det kyrkliga? Eller, har hon gått och blivit kyrklig nu – det vill säga ”annorlunda”? Irma Schultz Keller bidrar till att fler får upp ögonen och intresserar sig för kyrkan. Det är jag övertygad om. Hennes språk och hennes tolkningar av livet och kyrkans tradition, öppnar för fler att komma i kontakt med djupen inuti. Med albumet Sånger från gläntan gör Irma ett slags kyrkomusik i tiden. Albumet är Irmas sjätte med eget material, och kommer till användning inte minst på arbetsplatsen sedan 2010, Katarina församling på Söder i Stockholm, där bland andra även prästen Olle Carlsson arbetar. Om man är ute efter den existentiella ”effekten” på oss, så tänker jag att musik, poesi, dramatik, psykologi och även teologi i existentiellt avseende, kan användas på lite liknande sätt. Man kan se det som olika raster eller verktyg för tolkning. Raster genom vilka vi kan säga nåt till varandra om livet, om vi så tar vår utgångspunkt i våra livserfarenheter och andliga upplevelser, eller i mytologisk text som bibeltext. Ju skickligare uttolkare, desto fler och mer raffinerade tolkningar att kliva in i – och desto fler beröringspunkter med oss. Musik och poesi, menar många, är på ett särskilt sätt känslans språk. Upplevelsen går direkt till hjärtat. Absolut. 10 Men även om det är musik eller poesi som är språket, så kan man väl ha ett slags utforskande förhållningssätt? Och analysen av det djupare slaget, skärpan inuti som vill ditt och mitt bästa, kan liksom ingå. Eftersom det i någon mening alltid handlar om att väcka något inom oss som redan finns där, som är helt och vackert och som vi längtar tillbaka till eller fram emot. Irma Schultz Keller har på senare år, efter att ha utbildat sig på scenskolan och arbetat mycket med musik och annan scenkonst, också hittat ett rum i Allhelgonakyrkan i Stockholm. Ett rum som väckte, eller snarare återuppväckte hennes tro. Redan som barn hade hon en känsla av att det fanns någonting som hon var uppkopplad mot och buren av. Och för Irma är ”gläntan” både en fysisk plats – själva kyrkorummet – och något som uppstår i mötet mellan människor som vågar släppa sina skydd och mötas i sin sårbarhet. Titel och tema på albumet, är från en dikt av Tomas Tranströmer: Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse. Det finns mycket längtan och sökande i den poetiska bilden. De andra texterna på albumet är Irmas egna förutom ett par till som hon lånat från Karin Boye och Ylva Eggerhorn. Alla de finstämda sångerna är skrivna av Irma och passar fint till hennes mjuka röst inramad av sparsam instrumentering och kör. Irma Schultz Keller medverkar i Betlehemskyrkan på lör- dagskvällen i samband med bokmässan, med sånger ur Sånger från gläntan tillsammans med musikerna Hans Kennermark (fiol, gitarr), Stefan Wingefors (piano, kontrabas) och Härlanda Kammarkör under ledning av David Molin. Medverkar gör även Olle Carlsson och Lisbeth Gustafsson, i samtal, med utgångspunkt i den nyss utkomna boken Liv i Kyrkan – Kyrkan i livet, vilken du kan läsa mer om på föregående uppslag. Välkommen att vara med om att nöta ned Betlehemskyrkans trösklar lördagen den 26 september kl 19! Entré 100 kr. 11 EMIL JENSEN – Musik, Lyrik & Komik text: Maria Larsson | foto: Peter Westrup Jag råkade hamna framför en heltimmes Musik special om Emil Jensen på svt nu i våras. Jag blev fängslad, inspirerad och berörd. Han var liksom så angelägen och engagerande. Textformerna och framträdandet inspirerade. Han sjöng och han spelade, läste dikter och estradpoetiserade? Och jag blev av någon anledning så berörd av de erfarenheter och tankar om livet som han delade… Ja du märker, att bara jag börjar tänka på Emil Jensen gör att språket drar iväg med mig och orden formulerar sig nästan själva. Emil var i Betlehemskyrkan 2010, inbjuden att medverka vid en festkväll med aktivistgruppen Unga Diakonia, det var därför jag kände till honom. Jag kommer väl ihåg hur han varvade sin musik med att prata om ämnen som mänskliga rättigheter, jämställdhet och hållbar utveckling, ofta på ett komiskt vis. Emil Jensen är artist, skådespelare och estradpoet. Det där med estradpoesi är ju spännande, nåt slags poesi som framförs live och som har ett karaktäristiskt flöde som skulle kunna kallas associativt, både innehållsligt och språkligt. Så här beskriver Emil Jensen själv sitt skrivande: ”I begynnelsen skrev jag mest musik, men så blev det texter över och jag började prata och utforska utrymmet mellan låtarna på mina konserter. Det mellansnack som då spårade ur – ibland en dikt, 12 ibland ett skämt, ibland en monolog, oftast alla tre på samma gång - är grunden till allt det jag sen skrivit utanför musiken.” Vi har bjudit in Emil Jensen att medverka i gudstjänsten på söndagen i samband med bokmässan. Precis samtidigt kommer den gudstjänst som vi firar i Betlehemskyrkan på lördagskvällen, tillsammans med Olle Carlsson, Lisbeth Gustafsson, Irma Schultz Keller, Härlanda kammarkör och musiker, att firas på Svenska mässan, och sändas direkt i Sveriges Radio P1. En stimulerande samtidighet. En spännande synkronicitet. En iakttagbar meningsfullhet, ett sammanträffande utan samband och orsaksmässighet ;). Emil Jensen är inbjuden att medverka med sin poesi, sin musik och sina texter i vår gudstjänst. Vi kommer att få höra små fiktiva och autentiska historier där han lite granna vänder ut och in på sig själv. Sen blir det ”mellansnack” om det som känns angeläget, som mänskliga rättigheter, feminism och hållbar utveckling. Eller som han själv uttrycker det, det blir både ståuppkomik och liggnertragik. Söndagen den 27 september kl 11 är du alltså välkommen till gudstjänst i Betlehemskyrkan. Medverkar i gudstjänsten gör även Husbandet, Carin Åkesson, körgrupp, samt Emma Färdeman och Göran Zettergren. 13 Martins frälsarkrans text: Cecilia Gullberg | foto: Anna-Lena Ahlström I mitten på 1990-talet reste jag från Eskilstuna till Vadstena och Pilgrimscentrum för en lugn helg. Nu blev det inte riktigt som jag tänkt mig, men jag besökte Vadstena klosterkyrka. Denna vackra kyrka som har en modern arkitektur trots att den är från medeltiden. Den byggdes efter den heliga Birgittas anvisningar och blev klar 1430, med rena ytor, även om det under medeltiden fanns många små altaren för olika helgon. Idag är kyrkan församlingskyrka i Svenska kyrkan, men har under århundraden varit ett mål för många pilgrimer. Vid ingången sålde de lite souvenirer och bland allt som såldes fanns armbandet med livets pärlor, Frälsarkransen. Jag köpte den och en bok som hörde till Själen – lilla övningsboken för själen, med text av Martin Lönnebo och fina illustrationer av Eva Norén. Sedan dess har Frälsarkransen varit en del av mitt liv, kanske har jag inte varje dag bett och mediterat över någon av pärlorna, men jag har alltid återkommit till Frälsarkransen. Martin Lönnebo formgav och fick idén till Frälsarkransen under en vistelse i Grekland, när han var inblåst på en ö och såg hur männen i byn satt med sina radband. Det var då han började skissa på det som senare blev Frälsarkransen, och i år fyller den 20 år. Den skulle vara enkel och lätt att ha med sig, att ha på handleden eller i fickan. 14 Frälsarkransen består av 18 pärlor och det är ett fullkomligt tal. I Själen skriver Martin Lönnebo att ”den förmedlar en livsstil och ett sätt att meditera och be. Den är en enkel sammanfattning av den kristna visheten.” Gudspärlan är gyllene, Uppståndelsepärlan vit, Nattpärlan svart, de tre Hemlighetspärlorna vita (men numera är en grönskimrande), Kärlekspärlorna röda, Bekymmerlöshetspärlan blå, Ökenpärlan brun, Doppärlan vit, Jagpärlan i pärlemor och de sex Tystnadspärlorna ljust bruna. Idag bärs Frälsarkransen av 1 miljon människor världen över och som Martin Lönnebo sagt så finns det en tomhet i själen, särskilt i Europa, och Frälsarkransen svarar mot de behoven. Och det är viktigt att man kan röra vid Frälsarkransen, menar han. När jag själv sitter och mediterar betyder tystnadspärlorna mycket, att bara vara inför Guds ansikte och inte låta tankarna vara krävande, utan släppa dem och lyssna inåt på Guds stilla tilltal. Kanske lyfter då vardagens bekymmer från mitt jag, som så gärna vill vara i centrum. I tider av nöd har jag sovit med Frälsarkransen runt handleden och det är som att alla böner som finns i den tröstar mig. Gudsnärvaron finns där. Nattpärlan, som Martin Lönnebo först inte tänkte ta med, visar oss att även det svåra måste vi ta fram och tala med Gud om och bejaka och som han skriver: ”Han ska inte heller överge dig. Genom mörkret ska du finna ljuset.” Eller som det också står i Psaltaren 32: ”Lycklig den vars skuld har avskrivits av Herren och vars sinne är utan svek! Så länge jag teg tynade jag bort...” Kanske inte bara om vi har vänt oss bort från Gud, utan också från det svåra som vi inte alltid har ord för. Frälsarkransen blir också ett sätt att känna igen en vän, som också bär den. Om du är ute och reser kan det bli inledningen till ett samtal och vad vet vi vad som sedan kan hända. Förundran över livet och allt det goda Gud ger oss, att förlåta och gå vidare i livet. Gudspärlan visar på vikten av öppenhet att ta emot kärleken från Gud och våra medmänniskor och kanske bära dessa ord av Martin Lönnebo med oss: ”Du är gränslös. Du är nära. Du är ljus. Och jag är din.” Bekymmerlöshetspärlan är en pärla som också är viktig. Vi gör oss så mycket bekymmer i livet och det är inte alltid så fruktbart, utan det tär och ger bara oro. Tankarna går runt och inte kommer man någonvart heller. Särskilt på kvällen, när det är dags att somna, gör sig oron påmind. Att då ge sina ångestladdade tankar till Herren och lita på att Han bär i allt, trots att det kan verka svårt är den enda utväg vi har. Bekymren tar så mycket energi och kraft från oss. Den som vi så väl behöver för att leva helt och fullt. Det finns mycket att säga om de olika pärlorna och vad de betyder i livets skeden. Frälsarkransen är till tröst och hjälp i det dagliga kristna livet. Och även om man inte har en Gudstro, så kan Frälsarkransen vara en hjälp att tro på godheten i livet. Söndagen den 27 september kl 19 samtalar Martin Lönnebo med Britta Hermansson om betydelsefulla möten, och om vad som format honom och hans gudstro – och hur idén som föddes under en storm i den grekiska ö-världen blev Frälsarkransen. Guldkören inramar samtalet med sin musik. Fri entré. 15 GULDKÖREN – EN KÖR SOM BERÖR text: Cecilia Gullberg | foto: Monica Wennblom Här finns ingen konkurrens. Alla är lika värdefulla, säger körledare Eva Sundqvist när jag träffar henne en dag i augusti. Det är varmt ute och sommaren har äntligen kommit. Eva är sommarfräsch och har precis börjat jobba efter semestern. Hon berättar med engagemang och inlevelse om Guldkören. Eva Sundqvist är kör- och sång pedagog och startade Guldkören 1998. Det är säkert många som hört talas om Guldkören, varit och lyssnat på dem och berörts djupt av deras sångarglädje 16 och innerliga uttryck. Kören består av 30-talet medlemmar, två tredjedelar har en intellektuell funktionsnedsättning (gruppdeltagare) och de tio resterande är ledare, som är extra öron, ögon och stöd. I Guldhedskyrkan, där kören har sin bas, finns sedan 1970-talet en verksamhet för funktionshindrade ungdomar och vuxna. Det hela började när en radikal mamma, med en son med funktionsnedsättning, frågade om alla var välkomna i kyrkan. Varpå dåvarande kloka präst, svarade: Jajamän! Och efter detta började en verksamhet, som idag växt till att omfatta sju olika grupper under de olika veckodagarna. Det fanns också tidigt ett önskemål om konfirmation, för ungdomarna med intellektuell funktionsnedsättning, i Guldhedskyrkan (och inte på särskolan) och från dessa ungdomar som konfirmerats har de olika grupperna i kyrkan vuxit fram. – Jag kom till Guldhedskyrkan på 1990-talet och det var något i väggarna och atmosfären som gjorde att jag kände mig hemma direkt. Tidigare hade jag jobbat med körer och kände att jag ville utveckla grupperna för funktionsnedsatta, som fanns i kyrkan, säger Eva Sundqvist. Hon berättar att alla 75 som fanns i gruppverksamheten fick ett brev om att Eva skulle starta en kör. Väldigt tydligt förklarade hon formen och strukturen för kören och hur man skulle anmäla sig. Dessutom rekryterade hon frivilliga ledare. Det var många som ville börja och från början var det 15 gruppdeltagare och fem ledare. Eva menar att strukturen är mycket viktig. De träffas varannan vecka med ledigt över jul och sommaren. Det är alltid samma kväll, samma tid och samma struktur. Det är en trygghet att grupp deltagarna kan klara detta själva. – Jag tänker inte på vem som är vem. Alla älskar Guldkören. Här finns ingen konkurrens och alla är lika värdefulla. Din bakgrund och ditt yrke är inte viktigt. Det är läkande och ger livsmod. Många ledare har stannat i flera år och kommer i ur och skur. Ledarna har olika ålder och det är både män och kvinnor. Hon menar att ibland möter man detta att det är något som sägs i kyrkan, att alla är lika värdefulla, men det måste vara sant, inget som bara är tomma ord. Kent Andersson, kyrkomusiker i Gul- dhedskyrkan, ackompanjerar Guldkören. Kören har vuxit under åren och något som Eva är mycket noga med är att välja lämpliga sånger. Inga barnsånger eller allsånger. Hon menar att det måste vara sånger som har relevanta texter om hur det är att vara människa, att uttrycka sitt liv. Det har inte varit lätt att hitta. Maria Larsson, som arbetar i Betlehemskyrkan, har översatt flera sångtexter till Guldkören och i samband med en stor körföreställning, som byggde på Martin Lönnebos bok Van Goghs rum, skrev Maria Larsson undertext till Requiem för livet, som blev titeln på föreställningen. – Martin Lönnebo och Maria Larsson har möjliggjort Guldkören, säger Eva med värme. Under maj 20010 gjorde Guldkören och Cardia, en blandad kör i Guldhed- skyrkan som Eva Sundqvist också leder, en kulturmötesresa till Palestina/Israel. Maria Larsson arbetade då för Sida i Palestina och efter långa förberedelser med kontakter med bland annat Individuell Männsikohjälp, som hade en verksamhet på Västbanken i Palestina för intellektuellt funktionsnedsatta ungdomar, ordnades en workshop i byn Birzeit på Västbanken och efter två dagar avslutades det hela med en konsert. Många kom för att lyssna och det blev succé. – Det var helt fantastiskt! Vi möttes bortom religionsgränser. Det kommer man aldrig glömma! Eva berättar att hon ville göra det möjligt för Guldkören att göra denna resa, för går man i kyrkan så får man någon gång i livet chans att åka på pilgrimsresa till Israel. Inga föräldrar följde med, utan frivilligledarna var med. Maria Larsson och Eva Sundqvist vara nere ett år innan och dessutom tre månader innan avresedatumet för att förbereda allt. Det blev en resa på elva dagar för 48 personer från Guldhedskyrkan. Kent Andersson hörde för en tid sedan en sång av en rysk sångare, Leonid Agutin, och tyckte att den skulle passa för Guldkören. Kent kan ryska och en före detta ledare i Guldkören numera präst, Ludvig Lindelöf, skrev en svensk sångtext. Här är första versen och refrängen på sången Våra vägar: Tala till mig min syster gå inte bara förbi denna världen har nog med mörker För mellan tårar och glädje finns en plats för oss två där bland ropen och viskningarna Kan vi vandra tillsammans mot ljuset Bort från snötyngda, spöklika mörkret Ett mörker byggt av vår egen rädsla Våra vägar mötas här våra öden som vi bär flätas samman och blir en helt ny väg för oss Våra vägar mötas här vägar som mot himlen bär ta min hand och gå med mig på denna ljusets väg I höst, den 14 och 15 november, kom- mer Guldkören att sätta upp en ny föreställning i Annedalskyrkan, tillsammans med kören Cardia, Kristallerna, musiker och fyra skådespelare. Titeln denna gång blir Skuggdans och Martin Lönnebo har även här varit en stor inspiratör. Kanske det är ett tillfälle att se och höra Guldkören ytterligare en gång. Men innan dess kan du se och höra Guldkören i Betlehemskyrkan, då de medverkar när Martin Lönnebo och Britta Hermansson samtalar om Frälsarkransen söndag 27 september kl 19. 17 GUSTAF INSPIRERAS AV GUDS KÄRLEK OCH TROR PÅ ETT ANNAT SYSTEM text: Emma Färdeman | foto: Paul Jeffrey och Tobias Törnkvist Har jag andra människor i åtanke när jag utformar min livsstil? Den frågan blev navet för det samtal som vattenexperten, professorn och organisten Gustaf Olsson och jag hade i mitten av augusti. Det blev ett två timmar långt, engagerat och inspirerande samtal om klimat och rättvisa och hur de två orden hänger ihop, om Solidariteten som verkar ha sett sin glans dagar, om kyrkans och individens roll i vår globala värld och om sol, vind och vatten och hur de behövs för en hållbar värld. I slutet av vårterminen fick jag uppdraget att intervjua Gustaf inför ett panelsamtal 18 och en gudstjänst som han ska medverka i under globala veckan i november. När jag så i augusti, just då solen börjat värma upp oss efter en regnig och kall sommar, kommer till Betlehemskyrkan, möts jag av svala, tysta lokaler, ett par varma, pigga ögon och en hjärtlig omfamning. Gustaf väntar redan på mig, redo att samtala. Ser vi sambanden? Vädret blir det första vi pratar om, Gustaf och jag. Globalt sett har juni och juli aldrig varit så varma som i år, konstaterar professorn och fortsätter lite frustrerat: kan vi här i Sverige förstå klimatförändringarna, ser vi sambanden mellan oss och resten av världen, hur vi hänger ihop och påverkas av varandra? Jag som just har kommit hem efter fem dagar på festivalen Frizon, där jag montrat för Diakonia och samlat in namnunderskrifter för kampanjen Act Now for Climate Justice (en global kampanj som sätter klimaträttvisan i fokus inför toppmötet i Paris i december), förstår vad Gustaf pratar om och jag känner igen frustrationen. En mörk bild av världen De extrema vädren ökar, regnperioder i Asien och Afrika förändras, människor flyr sina hemländer på grund av översvämningar eller 19 extrem torka, grundvattennivåerna sjunker, ryssarna läcker ut stora mängder olja kring Arktis, jordbruk läggs ner och människor hamnar i arbetslöshet eftersom lönsamheten blir för dålig, Kinas medelklass ökar och därmed ökar även köttkonsumtionen eftersom kött är en statussymbol (men tyvärr även en klimatbov), regnskogar skövlas för att förse oss med mer kött och pyrande sophögar i Kenya eller upptinande tundra i Sibirien släpper ut metangas som är en 28 gånger så verkningsfull växthusgas som koldioxid. Och så vidare, och så vidare. Det är en ganska tung och mörk bild av världen som målas upp i början av vårt samtal. Vad kan vi då göra, undrar jag? Inspireras av Guds kärlek För det första måste vi förstå att vad jag som individ gör spelar roll. Vi kan till exempel sänka temperaturen med en grad hemma, från 22 till 21, för varje sparad energienhet hjälper klimatet, resonerar Gustaf och fortsätter: vi måste även fråga oss hur vi som konsumenter påverkar världen. Vi har ett moraliskt ansvar. Rika länder kan kompensera för de klimatförändringar de drabbas av men det kan inte de fattiga länderna. Det är här rättviseperspektivet kommer in. Solidaritet var tidigare ett fint ord men i dag verkar det ha tappat sin glans. Solidaritet är dock något som vi kristna borde manifestera vad det innebär. Vi måste sluta vara så jag-centrerade och vi måste se sambanden och inse att vi hänger ihop och att vår livsstil påverkar andra, konstaterar Gustaf. Hur ska vi som kristna förhålla oss till detta? undrar jag. Vi samtalar om det en stund och kommer fram till att vi, precis som alla andra, bör ha andra människor i åtanke när vi utformar vår livsstil. Kristna har dock (tack och lov!) Guds kärlek att inspireras av och Jesu ord om rättvisa och frihet att ta till sig. Vår tro måste få konsekvenser i våra liv. Kyrkan måste våga vara annorlunda och visa på ett annat system. 20 Ett annat system? En bit in i samtalet, i en kort andningspaus, slänger jag in frågan om tillväxt och hur Gustaf ser på detta ord, som är så väl använt av våra politiker. Det är ett kasst ekonomiskt system vi har, svarar Gustaf utan att tveka och fortsätter: vad räknas som BNP? Om jag vandaliserar kan jag skapa mer arbete, vilket ökar BNP! Vad kostar miljön? I dag betalar man ingenting för att tömma grundvattenreserverna. I dag har vi en linjär ekonomi, allting ska ge vinst och öka. Men jorden är ändlig och därför behöver vi en cirkulär ekonomi, där vi återvinner mer och tar hand om det vi redan har. Underhåll och vård värdesätts inte i dag, det anses oglamoröst. Våra församlingar bör därför genomsyras av att vi värdesätter de mjuka värdena, som så ofta glöms bort i samhället i övrigt. Vi kan till exempel effektivisera biltillverkningen och många andra industrier men vi kan inte trösta ett barn eller hjälpa en gammal människa att äta snabbare. Men hur visar vi vad vi värderar? frågar jag. Genom att vara beredd att betala, svarar Gustaf snabbt och för samtalet vidare: vi är även väldigt ägarfixerade i Sverige i dag. Behöver jag verkligen äga en bil själv? Kanske kan jag gå med i en bilpool i stället? Eller så kan jag i alla fall ändra mitt sätt att se på det jag äger: om jag har en bil, kan den på något sätt få komma andra till del? Eller kan mitt hus bli till glädje för fler? Återigen: har jag andra människor i åtanke när jag utformar min livsstil? Han har sedan jobbat med reglerteknik och automation tillämpat både på vattenoch energifrågor i 40 år. Och lagom till pensionen för tio år sedan insåg han hur tätt vatten och energi hänger ihop. – Då kunde jag ju inte släppa det, säger han och konstaterar roat: Så jag har inte hunnit spela så mycket boule som pensionär. Gustaf har rest och reser fortfarande mycket i jobbet som mentor och inspiratör för studenter, bland annat som gästprofessor i Peking, Malaysia och England samt som rådgivare till flera projekt i Europa och Australien. Trots allt resande har han varit engagerad på olika sätt i de missionsförsamlingar där han bott, i Örebro, Stockholm, Lund, Malmö och nu Göteborg, bland annat som organist och körledare. Jag undrar om det inte blir slitigt att hinna med allt, men han menar att glädjen över att få jobba med unga håller en ung och att så länge det han gör känns meningsfullt vill han fortsätta. – Det är förstås lite svårt att öva när jag reser, det finns ju inte så många orglar i Kina och Malaysia, tillägger han. Vattnets betydelse Vatten- och energifrågor istället för boule I vad jag tror är slutet av samtalet ber jag Gustaf berätta om sin bakgrund, så det gör han. Efter att ha övervägt att bli pastor eller musiker blev han ingenjör och inledde sin karriär med att vara med och utveckla svensk kärnkraft. – Det var på 60-talet, när det fortfarande ansågs fint med kärnkraft, tillägger han med ett snett leende. Vattenexperten jag samtalar med ger mig en breddad bild av vattnets roll i världen. Det går till exempel åt 1500 liter vatten för att ta fram ett (1!) kilo biff. Det går även åt stora mängder vatten för att ta fram både olja och etanol, vilket gör bilkörningen till en än större klimatbelastning. Det krävs även enorma mängder vatten till exempel till att kyla kärnkraft, vilket bland annat gett både Frankrike och USA stora problem under de senaste årens värmeböljor, då luftkonditioneringen gått på högvarv. Det har helt enkelt inte funnits tillräckligt med kallt vatten för att kärnkraftverken ska kunna användas. Det går kort sagt åt vatten till allt vi gör och använder. Och även om vi har stora vattentillgångar i Sverige så är det energikrävande att värma upp det och ta hand om avloppsvattnet. Och energin är global. Och då är vi där igen, vid sambandet mellan oss människor och hur vår livsstil påverkar andra. Tekniken inger hopp I december är det dags igen för världens ledare att samlas inför ett nytt klimattoppmöte, denna gång i Paris. Efter Köpenhamnsmötet var det många som gav upp hoppet. Jag undrar hur Gustaf känner det och han medger att han så sent som i vintras var pessimistisk men nu, med den teknikutveckling som finns, är han mer optimistisk. Han berättar bland annat om solceller som gör teodlare i Kenya självförsörjande på el. Dessutom visar Kina framfötterna genom att bygga vindkraftverk och ta miljöproblemen på allvar. Deras miljöminister (som för övrigt är en god vän till Gustaf ) har en djup förståelse och känsla för vad som behöver göras. Världen kan inte vänta längre och det börjar ledarna att inse. Ett ansvar att ha mycket Avslutningsvis berättar Gustaf om det torp som han och hans fru har haft i 30 år. – Där finns allt det vi verkligen behöver, det som så många människor i världen saknar: rent vatten, ren luft, tystnad och utrymme. Vi konstaterar att vi är rikt välsignade här i Sverige, med sådana tillgångar, och kommer in på förvaltarskapet och det ansvar vi har som äger/har fått mycket. Vi måste våga stå upp för den lilla människan och tro på individens kraft att förändra världen. Och påminna oss om att det är av kärlek vi gör allt. Torsdagen den 19 november (i Kyrkornas globala vecka) medverkar Gustaf Olsson tillsammans med bl a Stefan Edman i ett panelsamtal som knyter an till klimattoppmötet i Paris. 21 Viktigt att bli trött av rätt saker Möt Göran Zettergren i ett samtal om den moderna pastors rollen, hemliga skådespelardrömmar och planerna på kyrko konferens i Göteborg, jubileumsåret 2021. text: Jan Lindvall | foto: Lovisa Sundemo I höst tar han ett steg tillbaka. Från församlingsföreståndare till omsorgspastor och församlingsvård. En del uppfattar det som ett kliv ned på karriärstegen. Själv ser han det som ett naturligt steg och en stor möjlighet, både för honom själv och församlingen. – Hur kan vi forma vårt arbetslag så bra som möjligt och tänka framåt? Det har varit vår utgångspunkt. Nu öppnar sig en möjlighet att sy en idealkostym för framtiden. Jag har 4-5 år kvar och då vill jag göra det jag är bäst på samtidigt som en yngre församlingsföreståndare kan kliva in och jobba med personal, verksamhet och viktiga framtidsfrågor. Han liknar det vid läkaren, som efter år av chefskap och administration, återvänder till yrkets kärnverksamhet – att hela och bota människor. För Göran handlar det om att få arbeta med de pastorala uppgifterna. – Jag hyllar tanken att var och en skall få möjlighet att vara i sitt esse. Det är helt enkelt viktigt att bli trött av rätt saker på jobbet. Och just framtidsfrågorna är betydelsefulla. Eller, med ett modernare uttryck, en ständigt pågående omvärldsanalys. Det påverkar pastorsrollen i grunden. För trots att vi lever i ett allt mer sekulärt samhälle finns ett ökat behov av en annan röst. – Vi har en helt annan möjlighet att finnas med i större sammanhang idag än när jag gick ut som pastor för 35 år sedan. Bara vi har modet och viljan. Men det ökar också förväntningarna på oss. Det finns en tydlig förhoppning att vi har något mer att bidra med. – När jag var ung vågade man knappt yttra sig i det offentliga på grund av den tidens skeva syn på frikyrkan. Idag är det helt annorlunda. Också inåt, mot församlingen, ser pastorernas uppgift annorlunda ut. – Vi är mycket mer av mentorer idag. Det är viktigt att kunna locka fram hela församlingens engagemang och entusiasm. Det duger inte längre att pastorn gör allting själva. För många pastorer lägger tid på sådant de inte är bra på. Och det sliter. Som storstadspastor ser Göran tre utmaningar: dels den teologiska. Att formulera ett evangelium som berör storstads- 22 människan. Den andra är språket och hur vi uttrycker vår tro. Det tredje handlar om de sociala och diakonala utmaningarna som vi så konkret ser på gatorna i Göteborg varje dag. – Det är inte heller någon nackdel om dagens pastorer vågar sticka ut och ta plats. Någon form av karisma är bra liksom ett sunt självförtroende. Modet att våga stå upp och finnas med i samhället väcker respekt. Göran var missionsföreståndare i Svenska missionskyrkan under de mest intensiva åren då Equmeniakyrkan formades. Idag tycker han att organisationen har satt sig men att det tog längre tid än man tänkt sig. Och kyrkan står inför några stora utmaningar, enligt den förre ”biskopen”. – Internt gäller det att skapa en identitet. Och frågan är naturligtvis hur det skall gå till. Själv tror jag att det sker när kyrkans anställda vågar utmana samfundets medlemmar. Det är inte tjänstemännen som skall skapa den nya kyrkan. Och viktigast för mig är att vår kyrka är fri och öppen. Utåt handlar det om hur vi blir relevanta i samhället. Nu är vi ett större samfund och det tror jag har betydelse. Han upplever att det finns en brist på intresse för Equmeniakyrkans gemensamma uppdrag ute i församlingarna. – Det är dubbelbottnade känslor för många lokala församlingar. ”Låt de hålla på där uppe i Stockholm. Vi gör det vi gör och som vi alltid gjort”. Så resonerar säkert många. Men så finns de som tänker att, jo, det tog sin tid, men nu har vi en större plattform och gemenskap. För Göran var det hela tiden självklart att vara drivande i processen. – Varje gång man kan ta steg mot enhet är det en plikt. En biblisk plikt, skulle jag nästan vilja säga. Men nu finns en växande förväntan som vi måste försöka leva upp till. Det finns mycket att göra. Detsamma kan sägas om Betlehemskyrkan. Att vara kyrka mitt i storstan innebär stora utmaningar. Och placeringen mitt i city tillsammans med Rosa Huset i Angered och Mariakyrkan i Hammarkullen ger unika möjligheter. – Jag har stora förhoppningar på församlingen i framtiden. Här möts det bästa från både frikyrkan och folkkyrkan. Här 6 ? 6 snabba med Göran Zettergren Favoritpsalm För att du inte tog det gudomliga av Börge Ring. På nattduksbordet En kriminalare av Håkan Nesser. Niklas Rådströms Bibel. Intressen Gärna fotboll. Missar sällan IFK på Gamla Ullevi. Men är AIK: are i själ och hjärta. Gillar handboll. Ser gärna RIK spela. finns ett öppet förhållningssätt som både känns modernt och viktigt att försvara. Betlehemskyrkan måste också vara aktiv i det ekumeniska arbetet i Göteborg. – Genom Göteborgs kristna samarbetsråd driver vi en vision om en stor kyrkokonferens under jubileumsåret 2021. Vi behöver visioner. Nu gör vi korsvandringar och gudstjänster tillsammans. Men vi borde kunna spänna bågen högre än så. Och Betlehemskyrkan är gärna med. Församlingen utmanas också av Räddningsmissionen till ett utökat arbete med de sociala och diakonala frågorna. Samtidigt riskerar alltid en stor församling att tappa bort den enskilde medlemmens behov av gemenskap och närhet i det lilla. – Det är därför jag vill ägna min tid åt församlingsvård. Under mina år som missionsföreståndare hade jag samtal med alla blivande pastorer och diakoner. Det är så viktigt att skapa relationer med sina medarbetare. Och detsamma gäller i församlingen. Det arbetet, menar han, underlättas av att han varit i församlingen länge. Det är enklare för människor att öppna sig tillsammans med någon man känner och har förtroende för. – Dessutom ökar behoven av närhet och tillit i samhället. Fasaden är lägre idag. Vi ser öppen fattigdom också i Sverige. Ensamheten ökar. Och i frikyrkan är vi inte lika präktiga. Det är viktigt att vi också vågar visa vår sårbarhet. Det öppnar vägar till dialog och samtal. Göran kommer från en välkänd pas- torsfamilj inom Missionskyrkan. Heter man Zettergren finns det förväntningar, kan man säga. Men någon press att bli pastor fanns inte, enligt Göran. Han ångrar inte sitt yrkesval. Ändå skulle det kanske bli skådespelaryrket vid en nystart. Ernst Hugo Järegård är en förebild tillsammans med Krister Henriksson och Peter Haber. – De har en så imponerande bredd och tyngd i sina personligheter. Henrik Holmberg på Göteborgs stadsteater är en annan skicklig skådespelare. Jag såg honom i en lång monolog om Israel och Palestina. Så skickligt. En predikan i bästa mening. Ser på teve Ser nästan aldrig på teve. Men idrott naturligtvis. Bra filmer och brittiska deckare. Äter helst God fisk tillsammans med kött. Kallas surf and turf. Gärna med stekt potatis. Men det blir mer och mer fisk. Gott, nyttigt och miljövänligt. Karriär Ordinerad pastor 1980. Sedan tjänst i Borgholm på Öland och värmländska Degerfors. Konsulent på västkusten 1986, Flatåskyrkan där han efterträdde Carl-Göran Ekberg. Därefter distriktsföreståndare på västkusten innan han kallades till Missionsföreståndare 2004. 2011 föreståndare i Betlehemskyrkan, där han återigen efterträdde Ekberg. 23 SJUNG MITT LIV – om att vara människa, trots allt text: Gunnar Eriksson | foto: TempusVolat/Flickr Det kan sägas mycket om musiken. Att den kan uttrycka mycket som inte orden kan beskriva; att musiken är hjärtats språk när orden är hjärnans; att den spänner upp ett himlavalv i mellanrummen mellan orden; att den kanske är Guds och änglarnas språk. Om musiken och orden samverkar blir det så mycket mer än vad orden kan säga. Hur ska det då inte kunna bli när orden i sig redan säger så mycket? Som i sångerna i Sjung mitt liv. Jag fick i våras förmånen att vara med i det projekt som Lövsångarna och Jan Mattsson hade påbörjat redan något år tidigare: Sjung mitt liv, där körmedlemmarna uppmuntrades att skriva egna texter, som Jan sedan satte musik till. Lövsångarna är en speciell kör, som jag alltid känt att det är lätt att ta till sig – både människorna och sångerna möter en med en varm generositet och en befriande enkelhet i hanterandet av både det lilla och nära, som det djupa och stora. Det här projektet är en naturlig fortsättning på detta förhållningssätt till livet och varandra, men också något mera. Något mycket mera, åtminstone för mig. Det märkte jag redan vid första övningen jag var med på. Redan i den första sången. Redan i den första raden i den första sången. Hur ska jag bäst beskriva det? Tänk er en solig sommaräng, med alla blommor av olika färger och storlekar, mot en fond av en lyckorusigt hög blå himmel och inbäddade i en livgivande, varm grönskas kärleksfulla famn. Visst blir man glad av att se detta! Fylld av glädje och ro och harmoni. Ja, för en del är ju detta också sinnebilden av paradiset. Men hur vackert det än är, så är det bara det yttre tecknet på en process som pågått länge. I det tysta, i det mörka. Nere i jorden, i ett frö som har grott och 24 växt och till slut äntligen har fått gå i blom. Fröet måste ju ner i jorden för att kunna spira och blomma. För inget frö är detta något lätt arbete, men vissa har det svårare, andra lättare. En del jord är generöst omhuldande, medan annan jord ger så lite näring för själen att fröet får kämpa ordentligt för att orka upp till solen och ljuset. Men oavsett vad fröet gått igenom, är blomman ändå lika vacker. Eller är det så att fröet som fått kämpa mest ger de vackraste blommorna? Att se ängen i detta perspektiv, att se alla frön som såtts i och vuxit upp ur den mylla som är våra liv, med alla våra olika förutsättningar och situationer. Att se hur de trots allting kan åstadkomma en sådan mångfald av ljuvliga färger – det gör ängen i mina ögon så oändligt mycket vackrare. glädjen syns ju desto bättre i relief mot det mörka i själens mylla. Det handlar mycket om att se. Att se livet som det är, men också att se varandra. Att se allt det som är stort i livet, men också det som är smått. Att se att det stora för det mesta göms i det lilla. Att se bortom livet, både under och över ytan. Att se källan till en upprättande, styrkande kärlek och värme. En källa vi kan ösa ur. Och att dela den med varandra. För att dela är ju också en viktig del. Rubriken är ju en inbjudan. En uppmaning att ta del av varandras liv, genom att sjunga det. Att gå en mil i någon annans skor. Att dela någon annans tankar, och kanske göra dem till mina, genom att låta dem skölja genom mitt sinne när jag sjunger eller lyssnar till sångerna. Den där raden. Som nästan välte mig mar också kärleken och värmen hos den som blev den mest vingklippta av människor, men som ändå kan ge oss vår flygförmåga tillbaka. Hos den som varsamt har lagt ner alla frön i livets jord, och bara väntar på att vi ska blomma, i den färgprakt vi är menade att ha. Hos den som en gång i begynnelsen sjöng in skapelsens livsande i världen. Sjöng i glädje över allt det goda som finns nerlagt i varje människa. Sjöng med värme för att ge livsenergi för oss alla att dela med andra. Sjöng med kärlek för att ge oss band av styrka och kärlek att knyta med varandra, så att ingen någonsin behöver vara för svag i sig själv. Band som också kan knytas direkt till kärlekens Gud, källan till all glädje och styrka. Som vi kan rikta en bön till, i våra livs mörka som ljusa stunder. En bön om befrielse, upprättelse och glädje: Sjung mitt liv, Herre! Sjung mitt liv! av stolen, åtminstone mentalt: Hur kan det komma sig att jag flyger, trots att jag är vingklippt? Den fångade mig och väckte mig ur en gråhet som jag inte ens varit medveten om att jag hamnat i. Den träffade mig djupt i ett igenkännandets vemod – min egen sorgliga vingklippthet, alla mina tillkortakommanden och misslyckanden, all barlast som vi människor ofta bär med oss genom livet. Men också med löfte om en befriande glädje. Ett löfte till fröet där djupt nere i jorden, att det snart kommer en tid då också du får blomma ut. Detta är typiskt för sångerna i detta program. Texterna hämtar sin inspiration kanske inte så mycket i vardagen, utan mera i det som vi ofta döljer i vardagen, under vardagens grå täcke. Allt ifrån våra mörka stunder, till glädjen över vardagens under. Och till glädjen över varandra, och den glädje vi får dela med varandra. Det är mest det senare som lyser fram i sångerna, men den Genom och under alla sånger ström- Söndagen den 18 oktober 18.00 Konserten Sjung mitt liv. Fri entré. GO GOSPELFESTIVAL I BK text: Fia Sandborg | foto: Java Gospel En måndagkväll i augusti innan Java ska dra igång med höstterminens första övning, träffar jag Malin Abrahamsson i Betlehmskyrkan. Jag ska förhöra mig lite mer om Gospelfestivalen, GoGospel, som ska äga rum i Göteborg 2-4 oktober, med Java och Betlehemskyrkan som bas för arrangemanget. Hur blev det så här då? Jo, hösten 2014 hade Håkan Fermergård tillsammans med Bilda dragit igång en gospelhelg där amerikanerna Walter Owens, Cinque Cullar och deras kör från Salem Baptist Church i Chicago deltog. Körsångare kunde få sig en helg med gospelövningar och workshops och de som inte själva ville sjunga kunde lyssna och njuta av en gospelgudstjänst, ”American style”. Ifjol stod Saronkyrkan och kören Felicity som värdar, övningarna hölls i Saron och den stora gospelgudstjänsten gick av stapeln på Svenska mässan på söndagskvällen. Malin tyckte att det vore kul att upprepa detta arrangemang med Betlehemskyrkan och Java som värdar och efter ett positivt svar på frågan från försam- lingshåll, så var det igång. Java har förut varit i Chicago och det har funnits ett önskemål från kören att göra en sådan resa igen och detta är ett tillfälle att knyta kontakter. Planen är att göra en sådan resa våren 2016 och att då ha Salem Baptist Church som en knytpunkt. GoGospel-konceptet hålls ihop av Håkan Fermergård och Bilda, men nu blir det alltså i Betlehemskyrkan med Java som värdar. Det är en gospelhelg för alla, så den som vill kan gå in och anmäla sig och vara med. Förhoppningsvis fylls Betlehemskyrkan av minst de 400 körsångare som var med ifjol, gärna några till! Från Chicago kommer återigen Walter Owens och Cinque Cullar med dansare, körsångare och musiker för att inspirera och musicera. Gospelmusiken kommer att fylla varje vrå av Betlehemskyrkan denna helg! Fredagskvällen ägnas åt storrep med kören. På lördagen varvas repetitioner och workshops. Workshopsen har olika inriktning och musiker som vill kan anmäla sig till att bara vara med på lördagens arbetspass. På söndagsförmiddagen flyttar en amerikans gospelgudstjänst in i Betlehemskyrkan! Jag ser verkligen fram emot att få sitta i kyrkbänken och bara översköljas och ryckas med av gospelmusiken och budskapet, wow! Förväntningarna från min sida är höga! GoGospelkören kommer att avsluta helgen med en gudstjänst på Svenska mässan på söndagskvällen, så har man inte fått nog på förmiddagen kan man få mer på kvällen. Som församlingsmedlem, ta chansen att vara med och sjunga i en gigantisk gospelkör, nu när det arrangeras i Betlehemskyrkan. Om du hellre sitter i kyrkbänken, kom och låt dig inspireras och översköljas av en amerikansk gospelgudstjänst, något utöver det vanliga! Helgen 2-4 oktober är det alltså dags för gospelfestivalen GoGospel, som till största delen äger rum i Betlehemskyrkan. Läs mer på www.gogospel.se eller håll utkik för mer information i Betlehemskyrkan. 25 HJÄLP DÄRHEMMA text & foto: Ingmar Nystås I slutet av förra året kom ett nödrop från en liten baptistförsamling i byn Ciucurova, som ligger i Donaudeltat i Rumänien. Detta är ett område i utkanten av EU, där människorna lever under svåra förhållanden. Under vinterperioden är arbetslösheten hög och många familjer har det mycket svårt. Speciellt gäller detta familjer med många barn. Önskemålet från församlingen (som består av tio personer varav tre har ett avlönat arbete) var att få hjälp med pengar och kläder för att lindra den värsta nöden för de 40 fattigaste familjerna i byn. Tack vare ett generöst bidrag från vår församling, samt en insamling i Betlehemskyrkan i våras, har det varit möjligt att bistå dessa familjer med baslivsmedel, kläder och skor under den gångna vintern, så att livet har varit lite mindre besvärligt. För några av barnen har det inneburit att de har haft kläder och skor som inte är sämre än sina klasskamrater när de är i skolan och därmed sluppit att bli retade. Alla inköp av livsmedel har redovisats med kvitton och foto från utdelandet vilket gör att vi kan kanna oss trygga med att inga pengar försvunnit till annat än de varit avsedda för. I våras kunde vi även förmedla fröer av olika slag, vilket gjort det möjligt för människorna att få tillgång till grönsaker nu under sommaren. Med hjälp av ett mikrolån till en kvinna i byn har en ko inköpts. En del av mjölken har ystats till ost och sålts vilket gjort det möjligt för kvinnan att redan nu börja betala tillbaka på lånet. Förhoppningen inför framtiden är att kunna utveckla systemet med mikrolån så att fler familjer kan få ett bidrag till sin försörjning. Tyvärr kommer det trots allt att behövas resurser för att ge hjälp med livsmedel även under den kommande vintern. Förhoppningsvis kan vi bli många som hjälps åt med detta. I början av hösten kommer mer information om hur vi konkret kan gå till väga. Vi vill säga tack! Ja, tack för alla de gåvor som kommer in till församlingen. Utöver månadsoffer, kollekter och kyrkoavgifter får församlingen även förmånen att få t ex testamenten, minnesgåvor eller att personer önskar en gåva till försam- lingen eller något av våra projekt vid högtidsdagar. Det är möjligt att välja en riktad gåva eller att ge den till vårt församlingsarbete som helhet. Dessa gåvor är ett välkomnade tillskott i församlingens ekonomi. ANSLUT DIG TILL KYRKOAVGIFTEN SENAST 31 OKTOBER Ett enkelt och bekvämt sätt att ge sitt bidrag till vår församling och kyrka är att anmäla sig till Kyrkoavgiften. Det innebär att 1 % av din beskattningsbara inkomst dras av Skatteverket, och det görs direkt på skattsedeln. Av beloppet går 68 % till BK, 29 % till pionjärarbete och projekt i våra försam- lingar runt om i landet och de sista 3 procenten till administration. Fyra fördelar med att ansluta sig till kyrkoavgiften är: • Givandet sker medvetet och automatiskt • Ger församlingen en säker inkomst • Följer inkomstutvecklingen • Bra form för unga och nya givare För att ansluta dig till kyrkoavgiften behöver du ge ett skriftligt medgivande. Det skall vara hos Equmeniakyrkan senast den 31 oktober. Folder för detta finns på kyrktorget och kan också laddas ned via equmeniakyrkan.se. Vill du vara anonym tar du foldern och skickar in talongen som finns där. BK startar lärjungaskola I höst startar Action i Betlehemskyr- kan, en form av lärjungaskola med ett antal samlingar för tonåringar (15–18 år). Undervisningen baserar sig på Diakonias material med samma namn. Vi kommer arbeta med ämnen som rättvisa, fred, demokrati, jämställdhet, jämlikhet och mänskliga rättigheter ur ett kristet perspektiv. ! N O I T AC Vi kommer att träffas ett antal tisdagar (17–19) för samlingar och studiebesök under hösten och våren, och avslutar med en resa till Rumänien i juni 2016. I Rumänien besöker vi NetWorks, som är ett kristet missionsarbete som arbetar med några av de allra fattigaste i Rumänien och som Betlehemskyrkan stöttar. Mer information om Action hittar du på hemsidan. Eller kontakta pastor Skander Kurtin om du vill veta mer. LEDIG ANNONSPLATS Intresserad? Ring 031-339 30 61 eller maila [email protected] Begravningar ♦ Juridik ♦ Gravstenar ♦ Transporter Grönqvist El AB Redovisning och revision Ekonomisk rådgivning Företagsvärdering Skatterådgivning Bolagsbildning gillis edman begravningsbyrå 031–355 40 00 | bilda studieförbund 0322–795 80 | hotell royal 031–700 11 70 kjellberg & möller ab 031–778 30 80 | hopp och tro 0702–110 120 | blomsterkonstnären 031–13 49 00 | wallenstam ab 031–20 00 00 proprius förvaltning 031–722 58 50 | lundin fastighetsbyrå 031–17 22 60 | birkabo förvaltnings ab 031–21 03 40 | grönqvist el ab 0303–932 31 ivarssons rörläggeri ab 031–68 34 45 | gärdhagen akustik ab 031–27 14 00 | vj musik 070–844 47 22 | john wesley företagsstyrning ab 031–12 69 53 27 LIV@ 2015 – SOMMARENS SCOUTLÄGER text: Eva Larsson | foto: Eva Larsson och Andreas Myrin I början av sommaren och under en av sommarens vädermässigt bästa veckor (så här i efterhand vågar man knappast medge att det till och med kanske var lite för varmt vissa stunder) tillbringade BKscout veckan tillsammans med nästan 4000 andra scouter och ledare på lägerplatsen Lysestrand utanför Lysekil. Scoutlägret hette Liv@2015 och var ett scoutläger för och av scouterna i väst (+ en del hitresande scouter från andra delar av Sverige som hört talas om lägret och gärna ville vara med). Det var Scouterna-distrikten i väst, Equmenias region väst, NSF västra distrikt och Salt Västsverige som både tagit initiativet till och planerat lägret tillsammans. Från Betlehemskyrkan var vi i år en lite mindre grupp scouter, ledare, funktionärer och funktionärsbarn, som tack vare härliga scoutföräldrar blev skjutsade till lägerplatsen när Västtrafiks buss inte dök upp på söndagsmorgonen. På plats fick vi möta Liv och hennes kompisar på stranden, havet, skogen mm och fick uppleva mycket tillsammans i gränslandet mellan fantasi och verklighet. Mitt på torget i scoutbyn stod kyrkan, med möjlighet för både morgonsamling, en stilla stund på dagen och gudstjänst på kvällarna. Under mitten av veckan anslöt även fler scouter från BK, samtidigt som både fritid och antal funktionärsuppdrag för oss ledare nu blev något mindre. Program, samverkan och gemenskap var viktiga ledord inför planeringen av lägret. Man ville inte hitta den minsta gemensamma nämnare utan visa upp scoutings bredd. Alla skulle kunna känna sig hemma på lägret och ta med sig massa bra erfarenheter och nya vänner därifrån och det tycker jag att man hade lyckats med.
© Copyright 2024