1. No category

Sökande efter förfäders närvaro
Resa i norr med utgångspunkt från
Sigurd Laestadius (1892-1955)
Karin Tellander Alexanderson
&
P-O Tellander
Version 2.1
Sommaren 2011
1
Innehållsförteckning
Inledning...............................................................................................................................................3
Sigurd Laestadius – vår utgångspunkt.............................................................................................3
Bakgrund..............................................................................................................................................4
Lästa by................................................................................................................................................5
Ytterlännäs sockens gamla kyrka ...................................................................................................5
Skellefteå..............................................................................................................................................6
Skellefteå landsförsamlings kyrka...................................................................................................6
Piteå......................................................................................................................................................7
Luleå/Nederluleå .................................................................................................................................7
Kengis bruk och Pajala.........................................................................................................................8
Kautokeino.........................................................................................................................................10
Masi...............................................................................................................................................12
Enontekis/Markkina...........................................................................................................................13
Karesuando.........................................................................................................................................14
Gällivare.............................................................................................................................................16
Kvikkjokk ..........................................................................................................................................18
Carl-Erik Laestadius (1775-1817).................................................................................................20
Prästgården.....................................................................................................................................22
Jokkmokk...........................................................................................................................................22
Arvidsjaur...........................................................................................................................................27
Släkt med släkten...........................................................................................................................27
Tre Pehr Edin på raken..................................................................................................................27
Abborrträsk ...................................................................................................................................29
Kyrkor i Arvidsjaur........................................................................................................................29
Arjeplog..............................................................................................................................................30
Nasafjälls och silververkens betydelse för Arjeplogs utveckling under tre perioder....................30
Släkterna Laestadius och Fjellström i Arjeplog.............................................................................31
Kyrkorna .......................................................................................................................................33
Bergsfogden Carl Laestadius liv och leverne i Arjeplog...............................................................35
Abraham Carlberg gånger två i Adolfström...................................................................................38
Nasa fjäll sommaren 2011.............................................................................................................40
Avslutning...........................................................................................................................................43
Referenser...........................................................................................................................................43
2
Inledning
Sommaren 2011 gjorde vi (Karin Tellander Alexanderson och P-O Tellander) en bilresa i norra
Sverige med avstickare till Finland och Norge. Anledningen var att hitta spår efter och/eller
uppgifter om släkten med utgångspunkt från Inger Alexandersons far, Sigurd Laestadius (Karins
morfar). Vår ambition har varit att inte bara följa spåren på manslinjen (Laestadius), utan även följa
förfäder och släkt på den kvinnliga sidan; Fjellström, Björkman, Sundström, Holmbom, Engelmark,
Edin, Carlberg, Ljung, …
För drygt 11 år sedan, våren 2000, gjorde vi en likande resa. Men vi kom då som längst till Arjeplog
och till Lars Levi Laestadius födelseplats i Jäkkvik i närheten av Nasa fjäll. Vid Nasafjäll har Lars
Levis' far och Karins anfader, Carl Laestadius, tidigare varit gruvfogde. Då lovade vi varandra att
nästa gång vi gör en resa i släktspåren här i norr då ska vi bestiga Nasa fjäll. Då, våren 2000, hade
vi fokus på anfädrar i Västerbottens lappmark, nu kom vi att koncentrera oss på spåren längre
norrut. Vi gör inte heller denna gång anspråk på att vara heltäckande när det gäller sökandet av
förfäders närvaro, utan vår berättelse ska ses som ett axblock. Det finns mer att göra för den hågade.
Det ska också sägas av vi haft nytta av Hans Laestadius Den norrländska prästsläkten Læstadius en resa i fädrens spår, en reserapport från juni 2001 i delvis gemensamma släktspår (Laestadius
2001).
Vår resa planerades att pågå cirka 2-3 veckor. Vi startade i Falun och efter övernattning och
samvaro med goda vänner i Stråsjö (Ljusdal) så blev det första stoppet Lästa by. Därefter fortsatte
vi till Skellefteå, Piteå, Luleå, Pajala, via Finland till Kautokeino och Masi i norra Norge. Så långt
norrut kom vi innan kosan styrdes söderut till Enontekiö och Markkina på finska sidan, Karesuando,
Gällivare, Kvikkjokk, Jokkmokk, Arvidsjaur, Arjeplog, Adolfström, Silbojokk på håll, Jäkkvik och
en vandring upp på Nasafjäll, från norska sidan, som grand final. Det skulle alltså dröja över elva år
innan det blev verklighet att bestiga detta för oss mytomspunna fjäll.
Fast egentligen var väl den stora släktkopplingsfinalen Trondheim där vi sammanstrålade med vår
dotter Ebba och hennes pojkvän Stian. Väl hemma igen visade det sig att vi hade tillryggalagt 420
mil!
Sigurd Laestadius – vår utgångspunkt
Innan vi börjar vår reseberättelse kommer här något om vår utgångspunkt, Sigurd Laestadius.
Sigurd föddes 1892 i Stensele som näst yngsta barnet av sju till kyrkoherden Carl Fredrik
Laestadius och hans maka Eva Fjellström. Sigurd gifte sig 1920 i Stockholm (Oscars församling)
med Margit Nygren (1901-1946). Sigurd var till yrket agronom och han har bl a varit tjänsteman i
den s. k. kolonisationskommittén som verkade för uppodling av Lappmarken (Svenska
släktkalendern 2007). Han skulle dock ändra sin bana och beskrev själv detta i sin skrift ”De mina”.
"Olika förordnanden följde men det litterära intresset drog så småningom till tidskriftsverksamheten och sedan
1932 har han varit knuten till tidskrifter med norrländsk betoning." (Laestadius 1955, s. 5).
Sigurd L var bl a redaktör för Norrland i Ord och Bild. Vid vårt stopp i Luleå besökte vi biblioteket
och de hade i sitt magasin nämnda tidskrift årgångarna 1928-1952 med några undantag. Syftet med
tidskriften, som startades av landshövdingen Gustaf Rosén, var att sprida ökad kunskap om
Norrland. Sigurd förekommer i årgångarna 1936 – 1951 (dock fattades vissa årgångar) och
presenteras som red. och exp. efter uppgiften om att Staffan Rosén är redaktör och ansvarig
utgivare. I ett av numren hittade vi en artikel som undertecknats med Sigurds hela namn. Efter 25 år
3
läggs tidskriften ner.
Sigurd flyttar med familjen via bl a Lycksele till Teg (Umeå landsförsamling), där makan Margit
dör 1946. Hon har ett mycket gott eftermäle som en snäll, vänlig och bildad person medan Sigurd
var hetsigare till humöret. Han hade också svår psoriasis. Sigurd flyttar som änkling till Västerhiske
(d:o församling) och avlider där den 28/12 1955 i sviterna av en hjärnblödning. Sigurd och Margit
är begravda på Backens kyrkogård (Umeå landsförsamling) som vi besökt tidigare.
Bakgrund
Norra Norrland hade under mycket lång tid tillhört en östlig kultursfär. Här fanns samerna som kan
urskiljas ur det arkeologiska materialet från 700-talet e Kr då de var nomader och följde renarnas
årstidsbundna vandringar. På 1100-talet kom en finsk jordbrukande befolkning att bosätta sig i
Tornedalen. Efter att Sverige slutit fred med Ryssland år 1323 tryckte den svenska statsmakten på
för att införliva områdena i norr i det svenska riket (Tidsresa i Pite älvdal 2004).
Med Gustav Vasa blev det en nyordning både vad gäller kolonisation och skattläggning av norra
Norrland. Nästa steg kom med Karl IX:s s k Ishavspolitik. Krav restes på att det norska kustlandet
mot Ishavet skulle betala skatt till Sverige. Lappland var dessutom något av ett ingenmansland
(Lundholm 2003). Samerna idkade handel med pälsverk och skinn (Tidsresa i Pite älvdal 2004).
Med början år 1605 tillkom i ett slag en rad kyrk- och marknadsplatser: Lycksele, Arvidsjaur,
Jokkmokk, Jukkasjärvi och Enontekis.
”Därmed skapades bättre ordning vad gäller handel och skatteindrivning bland samer, därtill kunde Guds ord
spridas i den hedniska obygden. Inte minst viktigt var att man förmådde på så sätt stärka det svenska rikets
närvaro i ett Lappland som ännu inte hade någon gräns mot Norge” (Lundholm 2003, s. 8f).
Kolonisationen av Lappland kom sakta men säkert igång och hängde från första början intimt ihop
med den kristna missionen.
”Den nära kopplingen mellan kronan och kyrkan var ingen tillfällighet. Fogde och präst verkade sida vid sida
och i lappmarken kunde lappfogdarna och prästerna ses som fältarbetare i statsmaktens strävan att helt
behärska de nordliga landen och göra samerna till svenska undersåtar, inordna dem under den lutherska läran,
svensk lag och ordning, beskatta dem och tillföra kronan vad överheten ansåg rimligt av deras näringsfång”
(Fjellström 1986, s. 12f).
Men verklig fart på denna kolonisation av Lappland och mission bland samerna blev det först när
silverfyndigheten på Nasa fjäll upptäcktes på 1630-talet. Norra Norrland blev intressant för staten
även utifrån dess generella intresse för bergsverken. Krigen på kontinenten kostade på och
statskassan var i skriande behov av ädla metaller för att finansiera krigsaktiviteterna (Arell 1979).
Ursprungsbefolkningen (samer och tornedalingar) fick betala ett högt pris för denna kronans politik.
Petrus Laestadius har upprört beskrivit att samerna fick utstå tvångsarbete och tortyr i samband med
gruvbrytningen vid Nasa fjäll (Laestadius 1977[1833]). Förfäders och släktingars närvaro handlar
således inte bara om att de som präster, skolmästare, nybyggare, bergsfogdar etc. var uttryck för den
hårdföra kolonisationspolitiken, utan också om att de kunde vara kritiker till denna politik. Petrus
bror Lars Levi har ju t ex gått till historien som inspiratören av det samiska s k Kautokeinoupproret. ”Hade det inte varit för Lars Levi Laestadius hade jag inte stått här idag”, sa kvinnan
som hjälpte oss på Pajala turistbyrå. Det säger en del både om den utsatthet som tidigare fanns för
ursprungsbefolkningen i norra Norrland och om Lars Levi Laestadius betydelse och gärning. Men
låt oss nu börja vår resa.
4
Lästa by
Det finns idag inte mycket kvar av
Lästa by i närheten av Bollstabruk
i Ytterlännes socken i
Ångermanländska Kramfors. Men
det fanns åtminstone en vägskylt
som erinrade om byns existens
(Illustration 1).
I Lästa by föddes ca 1615 Johan
Nilsson, son till bonden Nils
Olofsson och hustrun Agatha
Sjulsdotter [Sigurdsdotter]. Denna
Johan Nilsson tog sig senare
namnet Johan Nicolai Laestadius
(-1697). Familjenamnet var en
latinisering av Lästa by och
därmed blev bonden Nils
Olofsson släkten Laestadius
Illustration 1: Vägskylten erinrar om Lästa by.
stamfar (Bygdén 1923-26;
Larsson 1999). Johan Laestadius ska enligt Bygdén genomfört studier i Härnösands skola,
Strängnäs gymnasium, Uppsala universitet och slutligen Pite skola 1651. År 1661 utnämndes Johan
L till kyrkoherde i Arjeplog och tillträdde året därpå. Det innebar att han som grannpräst fick sin
barndomsvän Erik Petri Noraeus (1618-1697), som var kyrkoherde i Silbojokk. Noraeus är i sin tur
en latinisering av Nora i Ångermanland, varifrån han kom. Till dessa herrar ska vi återkomma och
studera hur deras respektive efterkommande sammanvävdes med varandra.
Ytterlännäs sockens gamla kyrka
Vi for vidare några kilometer och fann socknens gamla kyrka.
(Illustration 2). De äldsta delarna av kyrkan är från 1200-talet
och från 1400-talet härstammar sakristia och vapenhus. De
välbevarade kalkmålningarna bedöms kunna vara från år
1490.1 Kyrkan är alltså till stora delar samma kyrka som
släktens stamfar Nils Olofsson med största sannolikhet
besökte ett otal gånger. Den gamla kyrkogården ska enligt
beskrivning vid kyrkan ha legat i omedelbar anslutning till
denna, men av kyrkogården finns inget kvar, men kanske
ligger några anfädrar i jorden här.
Illustration 2: Ytterlännäs gamla kyrka.
1 <http://sv.wikipedia.org/wiki/Ytterl%C3%A4nn%C3%A4s_gamla_kyrka>hämtad 2011-08-10
5
Skellefteå
De mest kända i släkten är Lars Levi Laestadius (1800-1861) och Petrus Laestadius (1802-1841).
Men Sigurd härstammar från deras betydligt äldre halvbror Carl-Eric Laestadius (1775-1817). CarlEric kom att spela en mycket stor roll för de yngre halvbröderna. Till detta kommer vi att
återkomma. Men det som intresserade oss när vi var i Skellefteå var det faktum att Carl-Eric gifte
sig i Skellefteå 1806 med Christina Margareta Holmbom (1781-1861) (Grill & Lager-Kromnow
1977-1979). Hur kom det sig att de gifte sig i Skellefteå?
Vi trodde ett tag att Christina Margaretas föräldrar eventuellt bott i Skellefteå men så var inte fallet.
Fadern Henrik Holmbom (1752-1793) var född i Härnösand, men dog som Kgl Vet Akademiens
instrumentmakare redan vid 39 års ålder på Riddarholmen i Stockholm (Födelseboken Härnösand;
Dödboken Riddarholmen; Bygdén 1923-26). Christina Margaretas moder ska ha hetat Maria
Christina Lind (Födelseboken Riddarholmen). Hans Laestadius hänvisar till Arne Nordberg i hans
biografi om Petrus Laestadius, där enligt Nordberg Christina Margareta tidigt blev föräldralös och
uppfostrad hos släktingar i Härnösand (Laestadius 2001; Nordberg 1974). Något som indikerar att
även modern dött tidigt.
Christina Margareta Holmbom flyttade 1800 in hos en prästfamilj Ström i Skellefteå och utflyttade
som gift med Carl-Eric Laestadius till Kvikkjokk 1806 (Husförhörslängden Skellefteå
landsförsamling). Carl-Eric blev sedan han prästvigdes 1803 medhjälpare åt kyrkoherden Ström i
Skellefteå och utnämndes till komminister i Kvikkjokk 26 mars 1806 (Bygdén 1923-26). Det är
troligt att Christina Margareta och Carl-Eric träffades via kontakten med kyrkoherden Ström. Enligt
Nordberg kom prästen Ström från Härnösand (Nordberg 1974). Vi skulle senare upptäcka att
Christina Margaretas farmor var född Ström, dotter till prosten i Nora Petrus Ström vilket antyder
att kyrkoherde Ström i Skellefteå var släkt med Christina Margareta (Födelseboken Härnösand;
Curtelius 1908). Nordberg skriver också att Carl-Eric hade en fästmö mamsell Moritz i Piteå som
slog upp förlovningen 1805 - men för en god vän berättar Carl-Erik:
”Jag äger återigen en fästmö som jag snart nog hoppas få notifiera” (Nordberg 1974, s. 33).
Skellefteå landsförsamlings kyrka
Kyrkan som Christina Margareta och
Carl-Eric gifte sig i var Skellefteå
landsförsamlings kyrka och vi
besökte denna för att utröna om
kyrkan fanns kvar (Illustration 3).
Stommen till Skellefteå
landsförsamlings kyrka är av
medeltida ursprung (1300-tal) och
kyrkan ska vara landets största
landskyrka. Vid slutet av 1700-talet
byggdes kyrkan om och korsarmarna
tillkom. Altaret var placerat i hörnet
vid två av korsarmarna. Den
ombyggda kyrkan invigdes omkring
år 1800.
Illustration 3: Interiör av Skellefteå landsförsamlings kyrka.
6
Enligt en tillmötesgående och intresserad man vi mötte i kyrkan skulle altaret ha legat till höger vid
korset räknat från kyrkan ingång. Vi kan således föreställa oss var bröllopsakten skedde och hur
kyrkan såg ut när Carl-Erik Laestadius och Christina Margareta Holmbom gifte sig. Vid
renoveringen 1915-1916 flyttades altare och orgel tillbaka till sina ursprungliga platser
(Beskrivning Skellefteå landsförsamlings kyrka Svenska kyrkan odaterad skrift).2
Piteå
I Piteå stannade vi därför att även här finns kopplingar till Christina Margareta Holmbom. När
hennes make Carl-Eric dog i Kvikkjokk 1817 flyttade hon som änka till Piteå och levde där till sin
död 1861. Exakt när hon flyttade till Piteå vet vi inte. Men Nordberg skriver att Petrus Laestadius
besökte henne i Piteå och anger att hon flyttat 1820 till Gammelstad i Piteå (Nordberg 1974) Vi
hittar henne inte i husförhörslängden för Gammelstad (Piteå landsförsamling) men väl i kvarteret
Linden (Piteå stadsförsamling) åren 1811-1822 och då som änkefru med sex barn. Men det framgår
inte när hon flyttade in eller ut (Husförhörslängd Piteå stadsförsamling).
Lars Levi och Petrus tackade Carl-Erics hustru genom att ta hand om ett par brorsöner. Den
femtonåriga Ragnar fick bo hos Lars Levi och den tolvåriga Johan (Karins förfader) hos Petrus
(Nordberg 1974).
I slutet av sin levnad bodde Christina Margareta hos sonen Johan och hans familj som då återvänt
till Piteå som komminister 1855-1862 (Bygdén 1923-26; Nordberg 1974; Larsson 1999). De bodde
i kvarteret Stjärnan som vi lokaliserat till ett kvarter centralt beläget nära Rådhustorget och kyrkan
(Årsbok 1987). Denne Johan Laestadius (1815-1895) var far till Carl Fredrik, som vi tidigare nämnt
som gift med Eva Fjellström, och farfar till Sigurd. Vi återkommer till Johan när vi kommer till
Jokkmokk där han gjorde sin stora prästgärning under längre tid.
Luleå/Nederluleå
Illustration 4: Gammelstads kyrka
(Nederluleå).
I Luleå finns en koppling till släkten som kanske inte har blivit
så uppmärksammad. Sigurds mamma hette Eva Fjellström.
Hennes farfars morfar var Jonas Hollsten (1717-1789). Han
var kyrkherde i Nederluleå socken 1775-1789, alltså i numera
världsarvet Gammelstads kyrkstad. I hans första gifte med
Catharina (Cajsa) Zellinger (1731-1762) fick han två barn,
varav den yngsta, Maria Elisabeth (1761-1824) gifte sig med
prästen Nathanael Fjellström (1739-1809). Catharina Zellinger
dog i barnsäng i december 1762 och begravdes i Jokkmokk,
där familjen då bodde. Jonas H gifte senare om sig och fick
sex ytterligare barn. Den nya familjen flyttade år 1775 till
Nederluleå (Illustration 4). Jonas Hollstens eftermäle speglar
att han var en betydelsefull person i sin tid. Han var son till
skattebonden Olof Jonsson och hustru Brita Jonsdotter och
föddes i byn Hollborgen, Revsunds socken i Jämtland år 1717.
Föräldrarnas medelslöhet lade hinder i vägen för hans
skolundervisning, men tack vare en välvillig man i
föräldrarnas grannskap kunde han fullfölja studierna.
2 <http://sv.wikipedia.org/wiki/Skellefte%C3%A5_landsf%C3%B6rsamlings_kyrka>hämtad 2011-08-14.
7
I Uppsala stiftade han bekantskap med Linné och blev en av
hans trognaste lärjungar. Jonas H erhöll ett lapskt stipendium
med skyldighet att lära sig samiska. Tack vare Linnés
berömmande ord erhöll han först skolmästartjänsten i
Jokkmokk 1749 och sedan han till slut prästvigdes var han
verksam som präst därstädes. Han ska ha spelat en
framträdande roll och visat på stor praktisk duglighet vid
byggandet av bl a den nya prästgården. Trots starka önskemål
från församlingen skulle Jonas H dock inte bli kyrkoherde i
Jokkmokk förrän år 1757 och då över hela pastoratet, vilket bl
a innebar att han och familjen vistades i Kvikkjokk om
somrarna och i Jokkmokk på vintern. I Kvikkjokk ska t ex
den nya träkyrkan kommit till stånd under hans tid. Notera
således att våra Laestadius anfädrar och släktingar i Jonas H
haft en föregångare som aktiv präst i Kvikkjokk. Det var
under resorna i lappmarken som han iakttagelseförmåga kom
till sin rätt och han brevväxlade med Linné m fl
Illustration 5: Platsen för den gamla
vetenskapsmän om naturförhållandena i Lappland. För sina
prästgården.
förtjänster invaldes han till ledamot av Kungl.
Vetenskapsakademien 1773. Jonas H ska ha försett Linne och Botaniska trädgården i Uppsala med
växter från lappmarken. Enligt Bygdén ska också bl a Linné ha lagt ett gott ord för honom när han
sökte och till slut fick pastorstjänsten i Luleå (Nederluleå). Linné skickade i ett brev sina
gratulationer och uppmanade Jonas H att anlägga en trädgård till vilken Linné skulle sända ”härdiga
sibiriska frösorter, som han fått av Ryska kejsarinnan.” Jonas Hollsten:
”tillträdde 1775 pastoratet och blef år 1777 kontraktsprost samt skötte sin tjänst med stor duglighet. Å Luleå
gamla kyrka företogos under hans tid många förbättringar, ny dörr upptogs, läktare tillbyggdes, ny prästgård
uppfördes, och Linnés älsklingstanke, acklimatiseringsträdgården, blef verklighet [Illustration 5/vår
anmärkning]. I Luleå nya stad började man 1787 uppföra en ny stenkyrka, men prosten Hollsten fick ej
upplefva hennes invigning. Han afled 19 juni 1789.” (Bygdén 1923-26, band II s. 212f)
Kengis bruk och Pajala
Efter att ha passerat Haparanda och Torneå åkte vi vidare på finska sidan till vi ånyo passade
gränsen och kom till Kengis bruk - inte långt från Pajala. Släktkopplingen här till bruket är dess
grundare Arendt Arentsson Grape (1612- 1687) och ligger således ganska långt tillbaka i tiden.
Kopplingen kan enklast förklaras som anfädrar på Lotta Björkmans (1826-1873) sida d.v.s. Sigurds
farmor och gift med Johan Laestadius (Carl-Eriks och Christina Margaretas son som vi skrivit
ganska mycket om tidigare i texten). Arendt fick 14 barn med Klara Johansdotter Reuter från
Västerås. Själv var han född i Lübeck och verkade som köpman innan han kom till Kengis.
Verksamheten vid Kengis bruk pågick från 1643–1932 med varierande produktion (Illustration 6).
Genom kungen fick Grape statliga privilegier så att han kunde starta och försöka få lönsamhet å
bruket. Tyvärr gick det inte så bra så efter tre år fick han lov att låna pengar och be om hjälp av
industriidkarna tillika bröderna Momma.3 Inte heller de lyckades få lönsamhet på bruket då
malmkroppen i Svappavaara inte visade sig hålla tillräcklig kvalitet. Det var också svårt att få
arbetskraft. Det var problem med brännvinsfylleri. Den bästa tiden för bruket rådde under en period
av bröderna Mommas tid på 1660-talet. Bruket hade sedan flera olika ägare och flera försök gjordes
3 <http://sv.wikipedia.org/wiki/Momma> hämtad 2011-08-15
8
men slutligen brann bruket. Sedan 1850-talet ägs bruket av en familj Sohlberg. Under brukets goda
tider bodde ca 240 många människor här med arbetare, fruar och barn inräknat.
Det anställdes även präst,
skollärare och läkare. Det fanns
kyrka, kyrkogård och prästgård
(Fagervall; Salomonsson-Juuso &
Tervaniemi 2006). Den kyrka som
idag finns i Pajala är flyttad från
Kengis. Av faktarutan Text 1 nedan
framgår bakgrunden.
Illustration 6: Vid Kengis bruk.
Pajala har haft tre kyrkor. Den första byggdes på 1650-talet, för folket vid Kengis järnbruk.
Den kyrkan brann ner och en ny kyrka byggdes. Även denna brann ner, och orsaken tros vara
mordbrand. Mellan år 1791-1794 byggdes en tredje kyrka i Kengis, denna större än de
föregående kyrkorna. I denna kyrka predikade Lars Levi Laestadius mellan 1849-1861. År
1869 flyttades Kengis kyrka till Pajala. Denna bit av kyrkan är idag Pajala kyrkas sakristia och
sidoskepp.
Vid restaureringen 1970-1971 byggdes delar av västra sidoskeppet om till kyrksal och
serveringslokal. även östra sidoskeppet förminskades. Pylonerna som före kyrkans renovering
stod i mittskeppet förvaras nu i kyrkans västra sal.
Predikstolen i Pajala kyrka har stått i Kengis kyrka då Lars Levi Laestadius predikade där. I
predikstolens botten står årtalet 1666 inristat. Denna predikstol ställdes undan då kyrkan
flyttades och togs inte fram förrän vid restaureringen 1936, då den placerades på väggen. 19701971 då kyrkan åter restaurerades flyttades predikstolen ner på golvet. Tillverkaren är okänd.
(hämtad ur Pajala kyrka, odaterad skrift)
Text 1: Beskrivning av Pajala kyrka
Det ösregnade i när vi besökte Kengis. Det finns rester efter bruket men de är inte iordningställda
för besökare. Kyrkogården hittade vi och det framgick att även gravarna flyttats till kyrkogården i
Pajala. Lars Levi begravdes här men flyttades senare till Pajala där han flyttats ytterligare en gång
berättar guiden Emil Enbuska på museet därstädes. Vid sin visning lyfte Emil fram hustrun Brita
Kajsas förtjänster på flera plan och Lars Levis' betydelse för kvinnans starkare ställning. Lars Levis
predikningar på tornedalsfinska var mustiga och påverkade av samiskt religiösa uttryck.
Brukspatronen på Kengis bruk reagerade och anmälde Lars Levi till biskopen som kom och
visiterade. Synpunkter fanns på att gudstjänster skulle hållas inte bara på finska utan även på
svenska. Men det slutade med att inga besökare kom på de svenska eftersom de finska var mycket
mer underhållande (Emil Enbuska 11-07-27)
9
Lars Levi Laestadius var stationerad
i Karesuando under åren 1826 till
1849 då han flyttade till Pajala där
han verkade till sin död. När han
kom till Pajala fanns således varken
prästgård eller kyrka och han var
den förste förordnad på tjänsten där.
Som framgår av faktarutan ovan så
var det i kyrkan i Kengis han
predikade som varande präst i Pajala
kyrka. Prästgården började byggas
under han livstid men han hann
aldrig flytta in. Han bodde med
hustrun Brita Kajsa Alstadia (18051888) och de 13 barnen i en enklare
stuga på gården (pörte) och kunde
se bygget fortskrida.
Illustration 7: Vår guide Emil Enbuska i Laestadiuspörtet i Pajala.
Laestadiuspörtet består egentligen
av två olika byggnader. Den ena delen av pörtet flyttades till Pajala från dåvarande kyrkplatsen i
Kengis på 1850-talet. Han dog i denna gamla prästgård i kammaren liggandes på en björnfäll på
golvet (Emil Enbuska 11-07-27)).
Efter Lars Levis död flyttade efterträdaren in i den nya prästgården som gift sig med en av hans
döttrar. Brita Kajsa bodde kvar i pörtet. Hon gjorde sig känd som en mycket bildad och driftig
kvinna och överlevde sin man med 27 år (Larsson 1999). Laestadiuspörtet användes i många år
efter hans död som arrendatorbostad och användes under andra världskriget som militärförläggning
(Illustration 7).4
Kautokeino
Via Entontekiö i finska Lappmarken fortsatte vår färd in i norska Finnmark. Kautokeino (på
samiska Guovdageaidnu och på finska Koutokeino) utgör en kommun där mellan 80-90% av
befolkningen talar samiska.5 Huvudorten heter lika som kommunen. Kautokeino var en gång
svenskt och prästerna här lydde under Härnösands stift och det är för dessa prästers och deras
familjers skull som vi nu besöker orten. Det är återigen ”Lotta” Björkmans (Sigurds farmors)
anfädrar som vi söker spåren efter. Lottas farfar, Johan Björkman (1749-1824), sedermera
kyrkoherde i Gällivare, föddes i Kautokeino, där hans far, Johan Björkman (1715-1788) var den
siste svenska kyrkoherden 1746-1753 (Bygdén 1923-26). Kautokeino blev danskt/norskt efter
gränstraktaten i Strömstad 1751, vilket innebar att Johan Björkman (f. 1715) också var kyrkoherde i
Kautokeino en kort tid under den dansk/norska tiden (Keskitalo 1998). Bygdén skriver om Johan
Björkmans sista tjänstgöringstid i Kautokeino:
”Han är där kvar ännu 13 aug. 1753, då han skrifver till konsist. i Hsand [Härnösand/vår anmärkning] och
omtalar, att prästerskapet ifrån Danmark ännu icke anländt eller gjort anstalt till att mottaga Kautokeino
församling och att han sålunda öfver denna vinter för anförda orsaker där kvarblifver. ... Björkman fick redan
1753 försäkran om att få behålla den kronolön af Kautokeino, som han hittills haft, till dess han vunne annan
befordran, och utsågs 1754 till en början att interimsvis blifva skolmästare i den nyupprättade lappskolan i
Gellivare, ...” (Bygdén 1923-26 band I s. 247f)
4 <http://www.swedishlapland.com/se/Resmal/Pajala/Gora/Sevart/LaestadiusportetMuseum/> hämtad 2011-08-15
5 <http://sv.wikipedia.org/wiki/Kautokeino_kommun > Hämtad 2011-08-15.
10
Johan Björkmans mor, Catharina Tornberg (1709-1778) föddes i prästgården i Kautokeino, där
hennes far, Johan J Tornberg (1670-1751), varit kyrkherde 1707-1719. Hans far i sin tur, Johan
Nilsson Tornberg (1640-1717), var kyrkoherde i Kautokeino 1675-82. Denne Johan Nilsson T.
skulle senare bli kyrkoherde i Övertorneå där han dog efter sviterna av den misshandel som
tillfogades honom av ryska kosacker i samband med ett ryskt strövtåg in i Tornedalen (Bygdén
1923-26).
Av de sex kyrkoherdar som varit verksamma i Kautokeino under den ”svenska” tiden var alla utom
två släkt. Vid sidan av anfäderna fanns också en Anders Tornberg (-1705) som var äldre bror till
Johan Nilsson T. och dessutom hans efterträdare. Det var under Anders Tornbergs tid som kyrkan i
Kautokeino blev bygd åren 1701-1703. En egenhet som Keskitalo konstaterar var att flera av de
svenska kyrkoherdarna bar namnet Johan (en av kyrkoherdar som vi inte är släkt med hette
dessutom Johan Johansson Junnelius – han var dock gift med en Tornberg!).
”Vi legger merke til at fire av av seks prester har hatt fornavnet Johan. Om dette har noen
betydning, vites icke, men Johan er et temmelig vanlig navn i Kautokeino også i vår tid”
(Keskitalo 1998, s. 997)
Bygdén har sitt sätt att uttrycka saken när han om Anders T:s barn konstaterar:
”Flera af hans barn sjönko ner till lapparnes lefnadssätt” (Bygdén 1923-26 band II s. 72).
Johan Nilsson Tornberg hade vid sidan av Johan J Tornberg även en son Salomon Tornberg (17131773). Han var född i Kautokeino och sedermera kyrkoherde i Enontekis, något vi har anledning att
återkomma till. Salomon T var Lotta Björkmans morfars morfar (Sigurds farmors morfars morfar).
När vi kom fram till Kautokeino
ställde vi frågan hur gammal kyrkan
var. Det skäms vi för eftersom vi som
typiska svenskar tar vissa saker för
givet och så lätt glömmer att våra
grannländer i många stycken har en
annorlunda 1900-tals historia. Kyrkan
såg ju gammal ut och det närde vår
förhoppning om att vi kunde komma
in i en kyrka där förfäderna verkat i.
Men i norra Norge, liksom i norra
Finland, brände tyskarna ner de flesta
av de nationella minnesmärkena i
slutet av andra världskriget. Särskilt
samernas kollektiva minne blev hårt
drabbat. Vår resa tog dessutom sin
Illustration 8: Interiörer från Kautokeino kyrka. Vi tyckte om de klara början i skuggan av de vidriga
färgerna. Här skulle finnas ljusarm m m från den gamla kyrkan. Men vi terrordåden i Oslo och på Utöja den
kunde inte hitta dessa.
22 juli 2011 och vi kunde inte låta bli
att dra historiska paralleller. När vi nu besökte Kautokeino kyrka fanns blommorna för att hedra
offren kvar som påminnelse. Kautokeino kyrka må vara en ny och återbyggd men interiörer är
mycket vacker i de klara samiska färgerna (Illustration 8). Det inger samtidigt hopp. Vi skrev i
kyrkans kondoleansbok för offrens hedrande att kyrkan i sig utgör ett exempel på att det går att gå
vidare och skapa skönhet och framtid även ur de svåraste händelser.
11
Vid besöket i kyrkan träffade vi en kvinna i samiska kläder som berättade att predikstolen var extra
stor för att ge plats åt tolken att kontinuerligt översätta predikningarna till samiska. Allt har inte
blivit bättre sedan Lars Levi' och
Petrus' tid. Då hölls predikningarna på
ortens språk, vare sig det var samiska
eller finska. Kvinnan visade oss vägen
till graven där Lars Jakobsen Haetta
ligger begravd. Han var en av ledarna
av Kautokeino-upproret 1852, ett
uppror så starkt influerat av Lars Levi
Laestadius. Enligt samekvinnan var
Lars Jakobsen Haetta en välsignelse
för oss, och då trodde vi först att hon
menade för hans roll i upproret. Men
det hon menade var att han tack vare
sig låga ålder inte blev avrättad utan
hamnade i fängelse, och där översatte
Nya Testamentet från norska till
samiska (Illustration 9).
Illustration 9: Karin passade på och diskuterade också de olika
tolkningarna av Kautokeino-upproret med kvinnan på bilden.
Masi
När Johan Nilsson Tornberg (se ovan) kom till Kautokeino på 1640-talet fanns ingen prästgård utan
han och familjen tvingades bo på flera platser i socknen, bl a i Masi, ca 5 mil norr om ”huvudorten”
Kautokeino.
”Det var på en sådan färd från Masi till Kautokeino med sitt husfolk, som hans lilla son Isak, instoppad i en
kont, fördes på en lastren, och då renen passerade öfver en forsande bäck, föll af och flöt utföre strömmen ett
godt stycke, innan någon blef det varse, men vid upptagandet ur vattnet befanns ej lidit den ringaste skada”
(Bygdén 1923-26 band II s. 71).
Illustration 10: Resterna av Masi gamla kyrka som förstördes av
tyskarna 1944.
12
Till skillnad från Johan Nilsson T.
med hustru och barn tog vi bilen till
och från Masi (eller Maze som orten
heter på samiska). Vi möts återigen
av en vacker kyrka men även den
visade sig relativt nybyggd. Vi fick
hjälp med tips om en bra
vandringsväg som skulle leda oss till
platsen där den gamla kyrkan en
gång låg. De glömde nämna att den
vägen var starkt bevakad av
Lapplands Airforce - myggan! Vi
flydde oss fram och höll på att missa
kyrkoplatsen. Väl där slås vi återigen
av krigets och terrorns grymma
verklighet. Här står ruinen kvar som
tyskarna lämnade den 1944
(Illustration 10).
Enligt Keskitalo föregick byggandet av kyrkan i Kautokeino av en regionalpolitisk strid.
Svenskarna satsade på ”orten” Kautokeino men förslag fanns också på annan placering. Kyrkan i
Kautokeino har kallats ”St. Carolii” efter förslag från landshövding Douglas eftersom den svenska
kungen varit med att finansiera kyrkobygget där. I Masi verkar förslag om kyrkobyggnad ha
kommit från norsk sida, som svar på de svenska kyrkobygget i Kautokeino. (Keskitalo 1998).6
Masi kom att bli resans nordligaste punkt och efter att tidigare ha kunna hävda att vi varit väster,
söder och öster om Sverige, kan vi nu också säga att vi varit norr om vårt land. Dagen därpå började
återresan söderut.
Enontekis/Markkina
På väg tillbaka från Kautokeino åkte vi ånyo in i Lapplands län i Finland och närmare bestämt till
Enontekis (finska Enontekiö, nordsamiska Eanodat och enaresamiska Iänudâh). Enontekis är en
tvåspråkig kommun med finska som majoritetsspråk och nordsamiska som minoritetsspråk.
Samiska talas av 10 % av kommunens invånare.7
Genom freden i Fredrikshamn år 1809 kom Enontekis att delas i nordväst-sydostlig riktning längs
med Könkämä och Muonio älvar. Återstoden av Enontekis socken på den finländska sidan behöll
sitt namn och fick samma gränser som den nuvarande kommunen. Den svenska delen bildade en ny
socken, som kallades ömsom Enontekis, ömsom Karesuando. Det senare namnet fastställdes 1907.8
Det är mot denna bakgrund inte helt lätt att förstå vad som avses när det anges att förfäderna bott
och verkat i Enontekis. Om vi utgår från den ovan nämnda Salomon Tornberg, som föddes i
Kautokeino 1713 men som först blev komminister i annexkyrkan i Enontekis 1744 (annex till
sockenkyrkan i Jukkasjärvi) och sedan kyrkoherde därstädes 1749 i samband med att Enontekis åter
blev egen församling. Salomon T. var som tidigare nämnts Lotta Björkmans morfars morfar
(Sigurds farmors morfars morfar). Var verkade då denne kyrkoherde i praktiken?
Den första kyrkan i Enontekis låg i Rounala vid färdleden via Kilpisjärvi till Skibotn på den svenska
sidan (Lundholm 2003). Kyrkan uppfördes redan under Gustav Vasas tid enligt traditionen av tre
samiska bröder som omvänt sig till tron (Enontekiö kyrka, odaterat informationsblad). År 1607
byggdes en kyrka i Markkina, en mil norr om Karesuando på den finska sidan (Karesuando kyrka,
odaterad skrift). Markkina var en bra plats för en kyrka eftersom den låg centralt för hela
befolkningen i dåvarande Enontekis och dessutom en gammal samisk marknadsplats (Enontekiö
kyrka, odaterat informationsblad).
Kyrkan i Markkina skulle emellertid ganska snart degraderas till annexkyrka till sockenkyrkan i
Jukkasjärvi. På samma plats i Markkina byggdes en ny kyrka 1661, som redan år 1728 ersattes med
en annan (Bygdén 1923-26). Efter freden 1809 hamnade således Enontekis kyrka på den finska av
Ryssland kontrollerade sidan. Kyrkan i Markkina revs 1826 (Illustration 11). Nuvarande kyrkan i
finska Enontekis ligger på en plats som kallas Hetta (i anslutning till centralorten Enontekiö), den
invigdes 1958 efter att den första kyrkan i Hetta förstörts av tyskarna 1944 (Enontekiö kyrka,
odaterat informationsblad). För utvecklingen på den svenska sidan - se avsnittet om Karesuando
nedan.
6 <http://www.ub.uit.no/munin/bitstream/10037/1801/1/thesis.pdf > hämtad 2011-08-10.
7 <http://sv.wikipedia.org/wiki/Enontekis>hämtad 2011-08-16.
8 <http://sv.wikipedia.org/wiki/Enontekis>Hämtad 2011-08-16.
13
Efter denna genomgång av
kyrkohistorien för Enontekis kan
vi konstatera att den kyrka som
Salomon Tornberg verkade i var
den som låg i Markkina i
nuvarande Finland och som revs
1826. Salomon T. prästvigdes 1734
och när han 1741 gifte sig i Torneå
kyrka (även denna i nuvarande
Finland) var han verksam som
adjunkt i Jukkasjärvi. Han och
hans hustru Margareta Curtelia (1802) flyttade som ovan nämnt
1744 till Markkina (Enontekis) och
där skulle familjens samtliga 9
barn födas. Dottern Brita Tornberg
(1748-1804) gifte sig 1772 i
Markkina (Enontekis) med Daniel Illustration 11: Minnessten vid platsen för Markkina kyrka. Enontekis
kyrkohistoria är som stenen visar än mer komplicerad än vad texten ovan
Engelmark (1747-1825). Daniel
visar. En ny kyrka byggdes i Palojoensuu som ligger nedströms Markkina
Engelmark prästvigdes 1771 och efter Muonioälven.
kom först som att verka som
adjunkt hos kyrkoherden Salomon Tornberg. När kyrkoherden dog 1773 blev Daniel E. hans
efterträdare (Bygdén 1923-26). Om hans gärning i kyrkans tjänst vet vi inte mycket, men Bygdén
nämner ett ärende:
”I bref 4 mars 1776 skrifver han [Daniel Engelmark/vår anmärkning] till Lappmarksdirektionen och anmäler,
att i Enontekis kyrka finns icke någon altartafla, men att en sådan är af målaren Jonas Holmberg från Piteå,
under vistandet där förfärdigad, hvilken tafla, rätt väl målad 9 kvarter i kvadrat med förgylld ram, han ville till
kyrkan mot 350 dlr kmt föryttra, då han tillika för samma summa ville måla predikstol och skrank. Direktionen
beviljar denna begäran, då kyrkomedlen för år 1775 stego till 1682 dlr 19 % kmt, men yttrar missnöje öfver att
khden gått Hsands konsist. förbi” (Bygdén 1923-26, band II s. 61)
I Markkina (Enontekis) skulle familjen få åtta av sina nio barn. År 1787 utnämndes Daniel
Engelmark till kyrkoherde i Jukkasjärvi och efter en 16-årig tjänst därstädes blev han till sist pastor
och skolmästare i Jokkmokk. Han tillträdde 1804, men innan dess skulle hans hustru Brita Tornberg
avlida i prästgården i Jukkasjärvi. Daniel E. skulle senare gifta om sig och avslutade sina dagar i
Jokkmokks prästgård 1825 (Bygdén 1923-26).
Äldste sonen till Daniel Engelmark och Brita Tornberg var Lars Salomon Engelmark (1773-1831).
Han var född i prästgården i Markkina (Enontekis), men skulle senare bli skolmästare i Gällivare
och slutligen pastor och skolmästare i Jokkmokk (se nedan). Denna Lars Salomon Engelmark var
Lotta Björkmans morfar (Sigurds farmors morfar).
Karesuando
Karesuando (finska: Kaaresuvanto eller Karesuvanto, samiska: Gárasavvon) är en tätort i Kiruna
kommun.9
Till Karesuando kom vi över Muonio älv och där låg kyrkan på vänster hand. Här bodde och
9 <http://sv.wikipedia.org/wiki/Karesuando>Hämtad 2011-08-17.
14
verkade Lars Levi Laestadius från 1826 till 1849 då familjen flyttade till Pajala. Karesuando var
inte så eftertraktat pastorat men Lars Levi tackade ja till tjänsten och förkovrade sig i finska och
även i tornedalslappska inför tillträdet. I socken bodde lappar och nybyggare totalt ca 700 personer
(Larsson 1999).
Han gifte sig 1827 med
barndomsvännen Brita Kajsa
Alstadius. Makarna fick femton barn
och de flesta föddes här. Britta Kajsa
var gravid med första barnet vid
tiden för giftermålet. Det betyder
fjorton graviditeter (ett tvillingpar)
på 24 år. Dessutom togs gäster om
hand i hemmet. Det måste ha varit
hit som Lars Levi tog med sig CarlEriks då 16-årige son Ragnar 1827
från Piteå ”säkert som en gärd av
tacksamhet till vad halvbrodern
gjort för honom under Kvikkjokkstiden” (Larsson 1999, s. 29). Att
Ragnar bodde med familjen framgår
också av husförhörslängden för
Illustration 12: Laestadiuspörtet i Karesuando ligger vackert vid Muonio Karesuando.
älv.
Laestadiuspörtet, som byggdes 1828, bestod av ett rum, en handkammare och farstu (Illustration 12)
(Karesuando kyrka, odaterad skrift). Vid vårt besök var
marknaden i full gång, mitt emot pörtet. Där såldes mycket
krims och krams som inte Lars Levi skulle ha imponerats av.
Guiden i Pajala lät oss förstå att Lars Levi inte var emot sådant
av någon slags princip utan menade att han ansåg det vara fel
att lägga pengar på sådant så länge nöden är stor hos många
medmänniskor och det finns fattigt folk att hjälpa. Han hade
gardiner i fönstret om någon trott något annat! Kyrka i
Karesuando har funnits sedan 1816. Församlingen var fattig
och kyrkan underhölls dåligt. Enligt information vi fick i
kyrkan gick taket sönder mitt under en gudstjänst! Den
nuvarande kyrkan är från 1905 och restaurerades 1954 (a.a.). Så
av den kyrka som Lars Levi predikade i och där
laestadianismen tog sin början finns endast tornspiran kvar
(Illustration 13). Guiden i Pajala lyfte fram 1841 som ett
sorgens år för Lars Levi. Brodern Petrus dog endast 39 år
gammal. Hans lille tvillingson Levi dog som treåring. Han hade Illustration 13: P-O vid tornspiran från
religiösa tvivel under en period. Det finns mycket skrivet om
den gamla kyrkan 1816-1905.
Lars Levis liv och gärningar varför allt inte kan återges här.
Men det är framförallt Carl-Erik och hans efterkommande (fram till Sigurd) vi är intresserade av.
Carl-Eriks betydelse för halvbrödernas fortsatta liv understryks i många texter och de har
gemensamma anfädrar på fädernet. Fadern bergsfogden Carl Laestadius liv och leverne återkommer
vi till längre fram. Under resan inspirerades vi kontinuerligt av Petrus Laestadius journaler från
tiden 1827 – 1832 som lappmissionär. Han beskriver personer, platser och företeelser på ett
imponerande framsynt sätt – för det mesta (Laestadius 1977 [1831, 1833]). Petrus journaler är
citerade i väldigt många sammanhang när människor och miljöer beskrivs i senare daterad litteratur.
15
Gällivare
Nästa stopp blev Gällivare
(nordsamiska: Jiellevárri eller Váhčir,
lulesamiska:Jiellevárre eller Váhtjer,
meänkieli: Jellivaara, finska:
Jällivaara).10 Här finns den gamla
kyrkan från 1755 kvar (Illustration
14; Gällivare gamla kyrka,
beskrivning odaterad) liksom
byggnaden där lappskola bedrevs
1792-1912 (Illustration 15; Gällivare
församling information om
Lappskolan.) och däremellan en
nyare prästgård (1890-tal) i närheten
av platsen för den gamla prästgården
(Illustration 16).
Illustration 14: Gällivare gamla kyrka började byggas efter att Gällivare
fått sin första kyrkoherde 1742 och kyrkan färdigställdes i sin nuvarande
utformning 1755.
Illustration 15: Här bedrevs lappskola 1792-1912. Idag bedriver kyrkan
barnverksamhet och café i huset.
10 <http://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%A4llivare>Hämtad 2011-08-17.
16
Illustration 16: Här bedömer vi att platsen var för den gamla prästgården
som brann. Platsen ligger mellan nuvarande prästgården (som skymtar)
och bakom oss den gamla kyrkan.
Som tidigare beskrivits fick Johan Björkman (f. 1715)
lämna kyrkoherdetjänsten i Kautokeino, som blev
norsk/danskt, och utsågs 1754 till skolmästare i den
nyupprättade lappskolan i Gällivare (Bygdén 1923-26;
Gällivare församling information om Lappskolan). 1758
tillträdde han som kyrkoherde i Gällivare som han
innehade till sin död 1788. Han gifte sig med Brita
Tornberg och fick sex barn. Den av föregångaren
Högström uppförda prästgården brann av våda upp 1762
och först 1780 blev den nya klar. Under tiden fick
familjen bo i en ”femväggig stuga” som Björkman själv
uppfört . 110 år senare skulle även denna nya prästgård
brinna år 1890 (Gällivare församling information om
prästgården). Johan Björkman den I:e är begravd på
gamla kyrkogården enligt informationstavla i kyrkan men
vi hittade inte gravplatsen (Illustration 17).
Illustration 17: Information i Gällivare gamla
kyrka om tre generationer Johan Björkman.
Johan Björkman I efterträddes av sin son och namne Johan Björkman (1749-1824), Lotta
Björkmans farfar (den läsare som har hängt med i texten vet att Lotta var gift med Johan Laestadius
– Sigurds farfar och farmor). Även lapparna önskade Johan Björkman II som präst vilket de fick
men deras vilja hade eg. ingen formell betydelse (Bygdén 1923-1926). Sonen, Lottas far, hette Nils
Fredric Björkman född 1793 i Gällivare och dog som komminister i Kvikkjokk 1846. Hennes mor
var Brita Vendela Engelmark (1792-1866).
Lottas bror blev den tredje Johan Björkman som blev kyrkoherde i Gällivare 1825-1870. Så från
17
1755 till 1870 var det tre generationer Björkman som levde och verkade som präster i Gällivare.
Lottas make sen 1847, Johan Laestadius var föreståndare för lappskolan i Gällivare 1848-1855 var
således samtida på platsen med sin hustrus bror, sin svåger. Johan och Lotta flyttade senare till bl.a
Kvikkjokk, Piteå och Jokkmokk där Johan var verksam som präst, kyrkoherde och skolinspektör
(Bygdén 1923-1926). Så till Johan L. återkommer vi.
Lottas morfar Lars Salomon Engelmark, var som vi tidigare nämnt född i Markkina (Enontekis) –
se ovan, hade också varit föreståndare för Lappskolan under tiden 1804-1828 (Gällivare församling
information om Lappskolan).
Kvikkjokk
Vi fortsatte vår färd till den gamla fjällbyn Kvikkjokk
(lulesamiska Huhttán), tillhörande Jokkmokks kommun,
belägen 120 km nordväst om centralorten.11 Bilvägen går
längs Lilla Luleälvens sjösystem med flera vackra sjöar
och de snöklädda fjällen närmar sig allt mer. Väl framme
slås vi av att vi har nått vägs ende, för här tar vägen
bokstavligen slut. Vi kliver ur bilen och märker att denna
fantastiskt vackra plats ackompanjeras av den brusande
forsen Kamajokk (Illustration 18). Den forsen måste
också förfäderna hört och slagits av skönheten i
Kvikkjokk. Petrus Laestadius skriver:
Illustration 18: Den brusande forsen
Kamajokk.
”Här öppnade sig utsigten till Qvickjocks berg och sjöar. Ljuva barndomsminnen mötte mig. Efter 11 års
frånvaro jag nu dessa, icke utan orsak, för sin naturskönhet prisade nejder, der jag tillbragt min barndom och
blifvit uppfostrad, icke blott till studier, utan ock till arbete och härdighet, hvilket så väl kommit mig till pass”
(Laestadius (1977[1831]), s. 387).
Det är känt att bröderna Lars Levi och Petrus växte upp i Kvikkjokk hos sin äldre halvbror CarlErik Laestadius. Till detta ska vi återkomma, men först ska vi påminna om att även andra i släkten
verkat i Kvikkjokk.
11 <http://sv.wikipedia.org/wiki/Kvikkjokk>hämtad 2011-08-17.
18
Det samiska namnet på Kvikkjokk
anspelar på den hyttverksamhet som
blev resultatet av silverfyndigheter
funna vid 1600-talets mitt i trakten.
Ett bruk växte upp runt forsen och på
den s.k. Hyttholmen fanns
bebyggelsen. Präst fanns och en
gudstjänstlokal och en liten kyrkogård
som det finns rester av ännu idag
(informationstavla vid båtplatsen i
Kvikkjokk). Kyrkoherdetjänsten
förlades till Kvikkjokk vid denna tid
och Jokkmokk blev annexförsamling.
Prästen betjänade såväl samerna som
bruksfolket. Verksamheten vid bruket
blev inte lönsam, och lades ned 1702.
Illustration 19: Foto på den inramade bilden på den gamla kyrkan som Bruksfolket flyttade och kvar blev
bara prästen och klockaren. Den s.k.
hängde i den nya.
hyttekyrkan förföll och en ny kyrka
uppfördes på 1760-talet på nuvarande kyrkans plats. Jonas Hollsten, som var präst i Jokkmokk vid
denna tid. Han var anfader på Eva Fjällströms sidan och som vi beskrivit i samband med vårt besök
i Nederluleå ovan, vistades i Kvikkjokk om somrarna i enlighet med den praxis som var bestämd.
Han hade ”omsorgen om uppbyggandet af den nya kyrkan i Kvickjock” (Bygdén 1923-26, Band II
s 31; Illustration 19). Detta farande mellan orterna var dock opraktiskt och från 1796 beslöts att
pastors stadigvarande bostad skulle blifva Jokkmokk och komministerbefattningen skulle bindas vid
Kvikkjokk som annexförsamling (a.a.). Nybyggarna i Kvikkjokk ökade under 1800-talet, den gamla
kyrkan revs och den nuvarande stod färdig 1907. Predikstol och dopfunt är kvar sen det gamla
kapellet.12
Men i Kvikkjokk har också förfäder verkat även under senare tid. Lotta Björkmans far, Nils Fredrik
Björkman (1793-1846) var komminister i Kvikkjokk åren 1835-1846, efter att ha prästvigts 1824
och haft olika präst- och skolmästartjänster i Gällivare, Karesuando, Råneå och Jokkmokk. Han
gifte sig 1826 med Brita Vendela Engelmark (1792-1866), dotter till ovan nämnda Lars Salomon
Engelmark (Bygdén 1923-26). Lars Salomon E. utsågs till komminister i Kvikkjokk 1804, men
skulle aldrig tillträda då han samma år utnämndes till skolmästare i Gällivare (a.a.; se även avsnitten
ovan om Enontekis/Markkina och Gällivare).
Ingen av barnen till Nils Fredrik B. och Brita Vendela E. föddes emellertid i Kvikkjokk, men de
måste ändå ha haft en stor del av sin uppväxt där. Även det äldsta barnet, Lotta Björkman, var
endast lite drygt 9 år när fadern tillträdde komministertjänsten 1835. Nils Fredrik avled i Kvikkjokk
redan 1846, men modern, Brita Vendela, bodde, som det verkar, kvar i Kvikkjokk till sin död 1866
(Bygdén 1923-26). Lotta kom att återvända till Kvikkjokk som hustru till Johan Laestadius som
verkade som komminister och skolmästare 1860-1870 då de flyttade till Jokkmokk (a.a.;
Husförhörslängden Kvikkjokk). Vi återkommer till Johan och Lotta i Jokkmokk i nästa avsnitt.
Johan f. 1815 var ju son till Carl-Erik men även sonen Henrik Laestadius f.1808 var präst i
Kvikkjokk 1848-1854 då han avled barnlös trots att han var gift två ggr (Bygdén 1923-26)
Vår utgångspunkt i denna reseberättelse, Sigurd Laestadius, bodde aldrig i Kvikkjokk, men hans sex
12 <http://sv.wikipedia.org/wiki/Kvikkjokks_kyrka> hämtad 2011-08-17
19
äldre syskon (Johan, Hilma, Carl, Knut Henning, Vilhelm och Maria) var alla födda här. Endast
Sigurd och hans yngre bror, Gustaf, föddes efter det att föräldrarna Carl Fredrik Laestadius (18481927) och Eva Fjellström (1861-1927) flyttat till Stensele, där Carl Fredrik L. tillträdde som
kyrkoherde 1891. Tidigare hade Carl Fredrik varit komminister i Kvikkjokk fr o m 1880 (Bygdén
1923-1926).
Karins mamma, Inger Alexanderson (f. Laestadius) berättar att hon äger en chiffonjé som
Kvikkjokksborna ”snickrade ihop” som avskedsgåva till sin farfar och farmor (Carl Fredrik L. och
Eva F.) när Carl Fredrik lämnade komministertjänsten i Kvikkjokk och flyttade till Stensele (Inger
Alexanderson 2011-08-18).
Carl-Erik Laestadius (1775-1817)
Carl-Erik var en av två söner till Bergsfogden Carl Laestadius och Brita Ljung (1746-1798). Efter
Britas död gifte fadern om sig med Anna Lena Johansdotter och fick Lars Levi 1800 och Petrus
1802 som blev halvbröder med Carl-Erik och hans två år yngre bror Johan. Carl och Anna Lena
blev med tiden mycket fattiga. Vi återkommer till den familjen när vi kommer till Arjeplog och
framåt.
Carl-Erik gick i skola i Piteå och Härnösand. Han blev student i Uppsala 1795 och avgick med
fil.mag. Examen 1803. Det sägs, att man sökt förmå honom att fortsätta sina studier men redan
1803 prästvigdes han och blev medhjälpare åt kyrkoherden Ström i Skellefteå (där träffade han sin
blivande hustru som vi berättat om under Skellefteåavsnittet). Efter ett kort inhopp i Sorsele 1805
utnämndes han till kommunister. i Kvikkjokk 1806. Trots att han 1815 avlagt past. ex., stannade
hans befordran vid denna anspråkslösa befattning (Bygdén 1923-1926).
Det var inga eftersträvansvärda tjänster att vara präst i lappmarken då de var förenade med hårt
praktiskt arbete. Att predika och missionera för samerna innebar resor till fots och på vattendrag till
olika ställen på fjället samtidigt som man var sin egen nybyggare med uppodling, jakt och fiske för
den egna brödfödan.
Enligt Bygdén var Carl-Eriks levnad från första början rik på försakelser, och redan som ung övade
han sig i frivilliga umbäranden och blev van att möta livets svårigheter och härdade på det sättet sin
sinnesstyrka. En ädel, självständig och rättänkande man, fyllde han med nit och trohet sina
ämbetsplikter, var en god make och familjefader, och oaktat sin egen knappa bärgning, skriver
Bygdén, tog han 1808 sina bägge halvbröder Petrus och Lars Levi till sig och handledde deras
studier på ett sätt så att de direkt kunde börja på Härnösands gymnasium (Bygdén 1923-1926).
Intresse för jordbruket och natur var för Carl-Eric utmärkande egenskaper. Sista levnadsåret
träffades han av en plågsam leversjukdom, som tärde på hans krafter. Hans sinne riktade sig ock
mer inåt och till en vän skrev han med anledning av sin ansökan till pastoratet i Piteå ett
resignationens ord: »Visst ock, att jag kan vara det förutan. Mina senare lefnadsskiften och svåra
sjuklighet hafva gjort mig allt närmare och närmare bekant med en lycka, som missbyter ingen, och
håller allt hvad den lofvar». (Bygdén 1923-1926; Curtelius 1908). Carl-Eric avled den 7 juli 1817.
Det bekräftas i Petrus journaler att Carl-Eric ägde många vänner, vars vänskap fortsatte efter hans
död, vilket var en stor hjälp för de efterlevande (Laestadius 1977[1831]).
Men det var inte bara halvbröderna han tog till sig. Även föräldrarna Carl och Anna Lena flyttade
från Arjeplog till Kvikkjokk 1808/1809. 1815 lämnade Lars Levi och Petrus Kvikkjokk för att gå i
skola i Härnösand. I samband därmed flyttade föräldrarna åter till Arjeplog (Larsson 1999;
20
Husförhörslängden Arjeplog). Carl-Erik dog, som framgått, redan 1817. Hustrun blev änka med sex
minderåriga barn och flyttade så småningom till Piteå som vi skrivit om tidigare. Carl-Erik är
begravd på kyrkogården i Kvikkjokk (Illustration 20).
Illustration 20: Härunder hvilar Comministern och Philosophie Magistern Herr C.E. Laestadius född
1775 död 1817. Jag hafver kämpat en god kamp jag hafver fullbordat loppet. Ja hafver hållit tron
härefter är mig förärad rättfärdighetens krona (2. Tim 4 pkt 7,8).
Petrus beskrev sin bror (fritt återgivet av oss): Min äldsta broder, äldste sonen av förra giftet, CarlEric Laestadius, hade redan fullbordat sina studier och promoverats till fil. Magister vid samma tid
som jag föddes. Han hade börjat sina studier i Piteå skola, medan ännu min far var inspektor vid
Nasa och omständigheterna någorlunda; sedan han hade kommit till Härnösands gymnasium, hade
han fått hjälpa sig fram av egen kraft, och, ännu som studerande vid Uppsala akademi, hade han
understött sina fattiga föräldrar. För att bättre kunna göra detta hade han återvänt till lappmarken
och då han 1808 etablerat sig i Kvikkjokk, hämtade han oss, sina bröder, till sig, underhöll och
undervisade oss i åtta år, till 1815, då han avsände oss till Härnösands gymnasium. Sen den tiden
har min bana varit tämligen lika med hans. Han dog 1817, ifrån hustru och ifrån sex små barn, som
lämnades i stor fattigdom (Laestadius 1977[1831] s. 62). I en annan sekvens i sina journaler skriver
Petrus målande om förhållandena under uppväxten i Kvikkjokk:
”Carl-Erik Laestadius, sjelf en man av jern, talade aldrig om försigtighet och aktsamhet för förkylningar, men
ofta om klemighet och ömtålighet. Pojkarne fingo springa barfota genom snödriforna om de så behagade:
inga bekvämligheter i deras kammare. Tidigt om morgonen kom han sjelf med en eldbrand i handen, kastade
den i spiseln och ropade: upp, gossar! Inne i rummet var det då ibland kallt som på marken. Bläcket, det enda
våta, som der vanligen fanns, var stenfruset, och rimfrost på sängkläderna, der man andats. Gossarna fingo
likväl stiga upp genast och göra upp eld åt sig sjelfva. Förmodligen gick han just derföre sjelf och väckte, att
ingen af barmhertighet måtte göra upp eld åt oss. Att hugga ved, arbeta i åker, fiska, berga hö,med ett ord, allt
slags arbete i orten fingo vi oss grundeligen öfva oss uti... Det var en rätt plantschola för missionairer i
Lappmarken. Morsgrisar och sängpaltar duga icke därtill, de måga nu ha hvilka lysande talenter och partier
som helst i övrigt” (Laestadius 1977[1831], s. 387 – 388).
21
I sin lilla skrift ”De mina” beskrev Sigurd Laestadius sin anfader Carl Eric att försök gjordes för att
få honom att stanna i Uppsala (bl a Benjamin Höijer) men att längtan till fädernebygd och
vetskapen om faderns 'iråkade' misär, samt halvbrödernas betryckta förhållanden drog honom
norrut. Fredrik Böök har betecknande kallat honom för det bästa huvudet i brödratrion. (Laestadius
1955). Att Carl-Erik varit mycket betydelsefull för sina egna barn och för sina halvbröders fortsatta
liv är uppenbart.
Prästgården
Det är ju alltid intressant att försöka
förstå var prästfamiljerna bodde.
Prästgårdens på Hyttholmen verkar
ha varit mycket dålig redan under
Alstadius tid (1740) då det framgår
att den riskerade att översvämmas.
Efterträdaren Modeen bekostade
själv ny prästgård och efter hans död
(1757) beslöts att den nye prästen
skulle få överta denna. Den
prästgård som Carl-Erik bodde var
från 1800 men slarvigt byggd. Vid
Carl-Eriks död 1817 var bostaden
undermålig. Enligt kanslistyrelsens
protokoll 1832 i mars behandlades
frågan om ny prästgård i Kvikkjokk.
Den var så förfallen att det inte
lönade sig att reparera (Nordberg
Illustration 21: Prästgården i Kvikkjokk.
1974). Troligen kom då den
prästgård till som idag kallas prästgård men som används som någon slags kursgård. Den ligger
med god uppsikt över kyrkan och nära forsen. Den skulle då kunna vara byggd någon gång runt
1835 och gissningsvis på samma tomt som den undermåliga byggnad låg på som Carl-Erik bodde i.
Mycket talar dock för att det var i denna prästgård som de ovan beskrivna familjerna 1) Nils
Fredrik Björkman och Brita Vendela Engelmark, 2) Johan Laestadius och Lotta Björkman och 3)
Carl Fredrik Laestadius och Eva Fjällström bodde i under sin tid i Kvikkjokk. Här levde dessa
familjer sina liv i helg och söcken, här både föddes och dog såväl anfädrar och släktingar
(Illustration 21).
Jokkmokk
Jokkmokk (lulesamiska Jåhkåmåhkke eller Dálvvadis)13 har till skillnad från Kvikkjokk utvecklats
till centralort för bygden med modern samhällsservice. Här blev vår nästa anhalt.
Många av de förfäder vi redan nämnt om har bott och verkat i Jokkmokk. Jonas Hollsten upprätthöll
som tidigare nämnt skolmästartjänsten i Jokkmokk 1749, och visade på stor praktisk duglighet och
spelade, trots att han ännu icke blivit kyrkoherde (khde först år 1757), tidigt en viktig roll vid olika
kyrkliga byggnationer. Här födde Jonas H.:s och hans fru Catharina Zellinger sina gemensamma
barn, till dess hustrun dog i barnsbörd 1762 och begravdes i Jokkmokk. Jonas gifte om sig och
tillträdde tjänsten som kyrkoherde i Nederluleå 1775 (se Luleå/Nederluleå ovan). Att det blev
13 <http://sv.wikipedia.org/wiki/Jokkmokk>Hämtat 2011-08-18
22
Nederluleå för Jonas var kanske inte så konstigt med tanke på att denna församling historiskt var
Jokkmokks moderförsamling (Bygdén 1923-1926).
Vi har ovan beskrivit att pastorerna i Kvikkjokk under en tid samtidigt var präster i Jokkmokk. När
Nathanael Fjellström blev kyrkoherde i Jokkmokk 1796 blev det bestämt att pastorn i fortsättningen
skulle vara bosatt i Jokkmokk och att det i tjänsten ingick att också vara skolmästare. Men
Kvikkjokk fick i fortsättningen med en egen komministertjänsten (se också avsnittet om Kvikkjokk
ovan). Nathanael F. var gift med Maria Elisabeth Hollsten, dotter till Jonas H (se ovan) och
Catharina Zellinger. Nathanael och Maria Elisabeth fick elva barn, bl a Carl Fjellström (1783-1852),
som föddes i Jokkmokk och slutade sina dagar i Arjeplog (se nedan). Nathanael Fjellström avled
1809 och var då kyrkoherde i Sunne i Jämtland. Nathanael Fjellström var Sigurds morfars farfar.
Bygdén beskriver Nathanael på detta sätt i samband med och efter flytten till Sunne 1803:
”Särskildt i lappmarken nedlade han ett nitiskt arbete och hade i Jockmock isynnerhet, tack vare de den tiden
rika lapparnes frikostighet, samlat en liten förmögenhet i silfver, så att han vid flyttningen till Sunne enligt
sägen fört med sig kaggar och fjärdingar med silfvermynt. Ehuru han här fick långt större inkomster
sammansmälte dock förmögenheten betydligt på grund af de anspråk på gästfrihet, som ställdes på
prästgårdarna, hvilka på den tiden af de resande nästan betraktades såsom ett slags gästgifvaregårdar. …
(Bygdén 1923-26, band IV s. 48f).
Under sin tid som kyrkoherde i Jokkmokk bodde Nathanaels mor, Catharina Sjöberg (1713-1783), i
Jokkmokk där hon levde sina sista år. Hon dog den 12 maj 1783, men ”Liket blef fört till Lycksele
kyrka” (Dödboken Jokkmokk). Det faktum att Catharina S. begravdes i Lycksele hade att göra med
att hennes man, kyrkoherden Per Fjellström (1697-1735), redan var begravd där. Per F. översatte
Nya Testamentet till samiska och har kallats ”Södra Lappmarkens apostel” (Bygden 1923-1926;
Öhman 2003).
År 1804 tillträdde den tidigare nämnda Daniel Engelmark (gift första gången med Brita Tornberg)
som Nathanaels efterträdare på kyrkoherdetjänsten i Jokkmokk. Han dog 1825 och efterträddes i sin
tur av sin äldsta son, Lars Salomon Engelmark. Lars Salomon E. kom aldrig, som ovan nämnts, att
tillträda komministertjänsten i Kvikkjokk 1804, p.g.a. att han samma år blev skolmästare i Gällivare
och slutligen pastor (och följaktligen) skolmästare i Jokkmokk 1828. Han fick efter sin död på
prästgården i Jokkmokk 1831 goda vitsord enligt Bygdén.
”Han var en god, from, nitisk och redlig själasörjare, saknad och begråten, då han genom ett slaganfall
hastigt bortrycktes 9 dec. 1831” (Bygdén 1923-26, band II s. 34).
Lars Salomon Engelmarks hustru hette Brita Stjernström (1768-1851). Familjen skulle få nio barn
(Bygdén 1923-1926), bl a Brita Vendela Engelmark som vi nämnt dog i Kvikkjokk, liksom tidigare
henne make, komministern Nils Fredrik Björkman. Nils Fredrik och Brita Vendelas dotter var den
Lotta Björkman vars rötter vi i det ovanstående i hög utsträckning följt och hon var ju Sigurds
farmor. Lars Salomon var således Lottas morfar.
Om Lotta Björkman själv vet vi tyvärr inte särskilt mycket. Hon föddes i Gällivare den 22 mars
1826 och fick enligt födelseboken namnen ”Wendla Charlotta” (Födelseboken Gällivare),
sammanvigdes i Jokkmokks församling år den 22 augusti 1847 med den elva år äldre dåvarande
nådårspredikanten Johan Laestadius (Vigselboken Jokkmokk). Hon dog i Jokkmokks församling
den 14 januari 1873 (SCB Norrbotten [Jokkmokk]). Lotta skulle födda två barn, vilket, för tiden,
var ovanligt få. Dels Carl Fredrik, född i Jokkmokk den 14 juli 1848 (Födelseboken Jokkmokk),
dels Maria (”Vendla Christina Maria”), född i Gällivare den 14 maj 1853 (Födelseboken Gällivare).
Carl Fredrik Laestadius, Sigurds far, har vi tidigare nämnt om under Kvikkjokk. Maria gifte sig
1877 med Axel Fredrik Westerlund, kyrkoherde i Örträsk socken i Lappland, och dog 1878 i
23
barnsäng efter att ha fött tvillingar, varav en omedelbart dog efter födelsen (Bygdén 1923-1926;
Förteckning över kapellanen i Kortesjärvi Hans Nyströms och kyrkoherden i Jokkmokk Gustaf
Westerlunds ättlingar 1973; Svenska släktkalendern 2007).
Lotta liv med sin make, Johan Laestadius, skulle förutom att ta hand om barn innebära många
uppbrott och säkert också försakelser. Johan Laestadius var näst yngsta barnet till Carl-Erik
Laestadius och Margareta Holmbom. Han var född i Kvikkjokk den 2 januari 1815, togs omhand av
sin farbror Petrus Laestadius 1827 och följde med honom till Arjeplog under en dramatisk färd i
snöoväder och diverse varor med släde och hästen Slompen (Laestadius, Petrus (1977[1831]). Johan
fick möjlighet att studera i Uppsala och prästvigdes till pastorsadjunkt i slutet av 1839 och
tjänstgjorde till en början åt sin farbror Petrus Laestadius i Vibyggerå i Ångermanland. Han
innehade flera olika prästerliga tjänster åren 1839-47 då han återflyttade till Jokkmokk och hade
under 2 år hand om pastoralvården och vice skolmästartjänsten därstädes (Bygdén 1923-1926). Det
var ”i den vevan” han gifte sig med Lotta Björkman. Det skulle inte dröja länge förrän han blev
ordinarie skolmästare i Gällivare och tillträdde som sådan 1849. Även där uppehöll han
pastoralvården i sex år innan han blev utnämnd till komminister i Piteå stad, som han tillträdde året
därpå, år 1855. I tjänsten ingick även lasarettspredikant och fängelsepredikantsysslorna (a.a.). Det
är här vi tidigare i denna berättelse hittar honom tillsammans med bl a sin mor, Christina Margareta
Holmbom och sin yngre syster, Brita Christina Laestadius (se avsnittet om Piteå ovan).
När Lottas svärmor, Christina Margareta, avlider i Piteå ,
och Johan erhållit komminister och skolmästartjänsten i
Kvikkjokk år 1860, var det dags för nytt uppbrott och då
till det fagra men också ensliga och karga Kvikkjokk
(Bygdén 1923-1926). Som det verkar följde nu den yngre
systern Brita Kristina till Johan med och bodde sedan dess
hos familjen. Under sin tid i Kvikkjokk tjänstgjorde Johan
L. även som visitator i norra lappmarksdistriktet, vilket
rimligen måste ha inneburit långa resor från hemmet. År
1866 blir han utnämnd till kyrkoherde i Jokkmokk och
tillträder den 1 maj 1870 och innehade även tjänsten som
folkskoleinspektör (a.a.). Vid tillträdandet av
kyrkoherdetjänsten hade Lotta endast drygt 2 år kvar att
leva och redan i januari 1873 lämnade hon sin make
endast 46 år gammal. Johan L. skulle aldrig gifte om sig
och vi tror att han under sina sista år hade hjälp av sin
syster, Brita Christina. I Jokkmokks nya kyrka framgår att
Johan Laestadius varit kyrkoherde när nya kyrkan
invigdes 1889 (Illustration 22)
Illustration 22: Vid ingången till nya kyrkan.
Johan Laestadius avled på prästgården i Jokkmokk den 24 februari 1895. Han syster dog bara
månaden före honom (Bygdén 1923-1926). Vi hittade vare sig Lotta Björkman eller Brita Christina
Laestadius på kyrkogårdarna i Jokkmokk. Men efter mycket letande hittade vi i alla fall Johan
Laestadius gravsten i Jokkmokks nya kyrkogård (Illustration 23).
24
Illustration 23: Johan Laestadius gravsten rest i
Jokkmokks nya kyrkogård.
Bygdén ger följande sammanfattning av Johan L:s gärning:
”Han var en stillsam, allvarlig man, som på ett mångsidigt och nitiskt sätt deltog i lappmarkens
kulturutveckling, ej minst genom sin omsorg om undervisningsväsendet”(Bygdén 1923-26, band II s. 36).
Johan Laestadius var som sagt med att inviga Jokkmokks nya kyrka. Den gamla kyrkan uppfördes
ursprungligen 1753 men brann ned helt 1972. Kyrkan återuppbyggdes att åtminstone i sin exteriör
vara en rekonstruktion av föregångaren (Illustrationer 24 och 25).14
14 <http://sv.wikipedia.org/wiki/Jokkmokks_gamla_kyrka>Hämtar 2011-08-18.
25
Illustration 24: Entrén till den rekonstruerade
Jokkmokks gamla kyrka.
Illustration 25: Klockstapeln till Jokkmokks
gamla kyrka.
Den nya kyrkan har säregenheten att den liknar en grosshandlarvilla (Illustration 26).
Illustration 26: Jokkmokks nya kyrka från 1889.
Vi lyckades aldrig få fram så mycket information om prästgården i Jokkmokk, annat än att den
nuvarande är alldeles för ny för att kunna vara den prästgård där förfäderna fötts, levat och dött i.
26
Arvidsjaur
Arvidsjaur har inte med mansnamnet Arvid att göra, utan är i stället en försvenskning av det
umesamiska ordet árviesjávrrie, härlett av árvies (”givmild” eller ”den som ger rikligt”) och jávrrie
(”sjö”). Suffixet syftande på fisket i den närbelägna sjön med samma namn. Aruens järff by var
1607 namnet på den sameby där Arvidsjaurs kyrka skulle komma att uppföras.15
När vi kom till Arvidsjaur var vi trötta och hade svårt att hålla alla trådar i huvudet, antagligen
precis som läsaren som följt med så här långt på resan. Vi bestämde oss för en övernattning och tog
in på hotell Laponia, ett ganska nytt hotell med ”drop in pris”. Vi noterade Fjellströms väg under en
vandring i omgivningarna men Fjällströmmar finns ju många. För att rensa tankarna något tog vi
oss dagen därpå an ett nytt spår – trodde vi.
Släkt med släkten
Vi sökte upp biblioteket. Karins mamma Inger Laestadius (dotter till Sigurd) gifte sig med Gunnar
Alexanderson och fick tre barn. Han var tidigare gift med Kerstin Fjellström och fick två barn Berit
(Titti) f. 1943 och Sven f. 1944 – halvsyskon till Karin och hennes två syskon Henrik och Eva.
Kerstin avled 1948 i Färna när Titti och Sven var små. Hon var född i Arvidsjaur 1914 och hennes
föräldrar hette Helmer Fjällström och Sigrid Rasmusson f. i Simrishamn. När vi nu ändå var i
Arvidsjaur vore det roligt att få veta var den familjen bodde. Vi visste att Helmers far, häradsdomare
Albert Natanael (1855 – 1945) ägde hemmanet Nyborg. Det visade sig att Nyborg, som förvärvats
av hans far Carl Nathanael Fjellström (1820-1897) hade legat på precis på den platsen som hotellet
Laponia idag ligger men hade rivits 1957 Dess ägare hade i generationer varit familjen Fjellström
som också givit upphov till många gator och platser i samhället (Lindgren 2008). Helmer med fru
och två barn Axel och Kerstin står under Nyborg i församlingsboken 1898-1919 (Församlingsboken
Arvidsjaur). De flyttade sedan till Lomträsk och de har på nytt flyttat. Yngste sonen Pelle är född i
Arvidsjaur men var de bodde då vet vi ej. Per Natanael ”Pelle” Fjellström gifte sig med Ingers
syster Aina: Det är möjligt att både Karins pappa Gunnar och mammas pappa Sigurd båda besökt
Nyborg på 1940-talet. Det fanns även en bild på huvudbyggnaden Nyborg i skriften vi hittade om
manliga profiler i Arvidsjaur (Lindgren 2008).
Mina halvsyskon Titti och Sven härstammar genom sin mamma Kerstin från Albert Nathanaels far
Carl Nathanael Fjällström (1820-1897), Kerstins farfars far. Han var kommunalordförande fem år
på 1860-talet och hade en bror kronojägare Janne Fjällström (1828-1882). Janne är Ingers
härstamning, hennes farmors far. Carl är Kerstins farfars far. I släktledet bakom går trådarna ihop
med Carl Fjällström (1783-1853) och Anna Edin (1797-1844). Inger och hennes syskon är
fyrmänningar med Kerstins och hennes syskon. Titti och Sven är inte bara halvsyskon med Henrik.
Karin och Eva med gemensam pappa - vi är också släkt på våra mödrars sida – vi är femmänningar.
Tre Pehr Edin på raken
Det nya spåret, som vi trodde, var alltså en del av resans röda tråd. Carl Fjellström gift med Anna
Edin, som nämndes ovan, föddes i Jokkmokk 1783, men slutade sina dagar som pastor i Arjeplog
1853 (se nedan). Anna Edin var dotter, sondotter och sonsons dotter till tre stycken Pehr Edinare,
dotter till den yngre och sondotter till den äldre och sonsonsdotter till den ”äldste”. Denna den
”äldste” Per Edin (-1746) var pärlfiskeinspektör i Sörsorsele i Åsele socken i Lappland och har
15 <http://sv.wikipedia.org/wiki/Arvidsjaur>Hämtat 2011-08-31.
27
inget egentligen med Arvidsjaur att göra. Med Catharina Ekeblad (... - ...) fick han två söner, Pehr
och Daniel Edin (Bygdén 1923-1926)
Denna den äldre Pehr Edin (1723-1803) var född i Åsele socken i Lappland men blev efter studier i
Åsele skola och Härnösand prästvigd till adjunkt åt Per Fjellström i Lycksele (se Jokkmokk ovan).
Han tillträdde 1766 som pastor i Arvidsjaur som varande en ”stadig, allvarsam och ömsint
prästman”. ( Bygdén 1923-1926, Band I s. 101)
Pehr E (d.ä.) har ihågkommits för att
han bl a skrev fem psalmer på
samiska. Under hans tid erhöll
Arvidsjaur kyrka sin större
ringklocka, där det av misstag står
Arjeplogs namn i den ingjutna
inskriptionen (Bygdén 1923-1926).
Pehr E. d.ä. ska ha varit först med att
odla potatis i Arvidsjaur, när han
1772 gjorde i ordning några land vid
Gamla prästgården (Illustration 27).
Pehr omtalas även som fiolspeleman
vilket gått i arv till barnbarn och
barnbarnsbarn så att man talar om
släkten fiolspelande ”Edinare”
(Lindgren 2008).
Illustration 27: Den gamla prästgården visar sig för ny. Men förfäderna
bodde i en prästgård som låg på samma plats som den här.
Pehr Edin (d.ä) var gift två gånger och fick med sin första hustru Anna Barbro Westling (ca 17391770) fyra barn och med sin andra hustru, Christina Gafvelin, en dotter som dock dog dagen efter
födelsen. Anna Barbro W. kom från Umeå och var dotter till en bokbindare och handlande där. Hon
fick slag och dog i Arvidsjaur 1770. Bland de fyra barn som Anna Barbro W födde nådde två vuxen
ålder, dels Margareta Catharina, född 1765 och som gifte sig med en fänrik Pehr Wåhlström, dels
Pehr, som vi ska återkomma till. Pehr Edin d.ä. avled först 1803 i Arvidsjaur (Bygdén 1923-1926).
Fisket i den till den gamla prästgården närbelägna sjön, Prästtjärn, har under årens lopp betytt
viktiga tillskott till prästhushållet (Öhman 2003). Vid tjärnen stannade vi helt ovetandes och drack
medhavd kaffe och åt den Gamla prästgårdens muffins – prästgården är numera hembygdsgård och
café.
Annas pappa Pehr Edin (1767-1844), den yngsta i raden, efterträdde sin far på tjänsten som pastor i
Arvidsjaur 1805-1844. Han grundade hemmanet Fristad (Lindgren 2008). Men han blev entledigad
1812 ”för det han under utöfning af sitt ämbete varit af starka drycker rörd” (Bygdén 1923-26,
band I, s. 102). Han fick behålla halva lönen och tillåtelse att bära prästerlig dräkt. Det hela löstes
på det sättet att två mågar Carl Johan Fjellström (1812-1820) och Gustaf Edvard Rhen (1820-32)
samt Gustaf Westerlund (1832-45) trädde in som vice pastorer. Han var gift med Catharina Renberg
(1775-1858), klockaredotter från Aborrträsk i Arvidsjaur, ”af ett stilla anspråkslöst sinnelag” (a.a.
s. 102). Makarna fick 10 barn. Aborrträsk blev vår nästa anhalt.
28
Abborrträsk
Abborrträsk ligger ett par mil söder om Arvidsjaur. Catarina Rehnbergs föräldrar hette Stina
Jonsdotter (1742-1822) och klockaren Johan Rehnberg (1737-1829).
Till klockaren uppgift hörde inte
bara att ombesörja klockringning
utan också att vara prästen behjälplig
med barnundervisning och sjukvård .
Även brevbäringsskyldighet kunde
höra till klockarens åligganden. Så
länge orgel saknades i kyrkan skulle
klockaren fungera som försångare
för att få med sig övriga besökare i
psalmsången (Öhman 2003). Vi
besökte Abborrträsk och frågade
ortsbefolkningen om vägledning men
tyvärr kunde vi inte lokalisera någon
plats. Men väl hemkomna hittade vi
följande lilla historia som vi vill dela
med oss av. (Illustration 28)
Illustration 28: Ett bevis att vi var på plats.
Johan Andersson Renberg (1737-1829) var Abborrträsks förste nybyggare. Denne Johan var min farfars
farfars morfar. År 1762 anlades nybygget Abborrträsk, 3 mil NV från Glommersträsk, av klockaresonen Johan
Andersson (han tog namnet Renberg, då han kom till Abborrträsk). Fadern, vilken i egenskap av klockare
bodde vid Arvidsjaurs kyrkoplats, hade kommit i onåd hos pastor Alenius eller rättare sagt hans hustru, emedan
hon ej kunde lida att klockare om sommaren tog sig ett och annat kok fisk i deras sjöar. Ännu mindre tålde hon
att han sökte sig andra binäringar för att hjälpa upp den lilla klockarlönen. Sonen som insåg att han, om han
bleve klockare efter fadern, nödvändigtvis också skulle förarga den goda frun, flyttade från kyrkan och valde
sin bostad i vackra Abborrträsk. Han hade då innehaft klockarbefattningen en kort tid efter fadern, men
lämnade den som sagt är och nedsatte sig i Abborrträsk, som därför i många år efteråt, ja nästan intill
nuvarande tid blivit kallat "Klockaregården". Källa: Piteå-tidningen den 27/1 1973.16
Kyrkor i Arvidsjaur
Det har funnits fem kyrkor i Arvidsjaur.
Nuvarande kyrkan och kyrkoplatsen är relativt
unga. Nuvarande träkyrka är från 1903 och
ersatte en äldre från 1826 på samma plats
(Öhman 2003). Tidigare låg kyrkan vid den f.d.
prästgården som beskrivits ovan vid sjön
Prästtjärnen tillika marknadsplatsen. Dit kom
samer och nybyggare för att handla, supa och
höra guds ord. Per Edin d.ä. var präst vid den
äldre kyrkan och kyrkplatsen (Illustration 29)
Per d.y. fick uppleva tillkomsten av den nya
kyrkan och den nya kyrkplatsen. Efter besöket
vid den gamla kyrkplatsen bröt vi upp och tog
oss till nästa socken i vår färd i sökandet efter
spår av tidigare generationer.
Illustration 29: Pehr Edin d.ä. var präst vid den äldre
kyrkan vid den gamla kyrkoplatsen. Nu finns bara själva
platsen kvar där kyrkan låg.
16 <http://home.swipnet.se/mlundmark/abbortrask.htm> hämtad 2011-08-19.
29
Arjeplog
Till Arjeplog (sydsamiska Aarjepluevie, umesamiska Árjjepluovve)17 går en rad släktspår. Arjeplog
intar i själva verket en särställning när det gäller släktrötter. Av Sigurd Laestadius förfäder räknat t
ex fyra generationer bakåt är 40 % antingen födda, vigda eller döda i Arjeplog, en procentsats som
ingen annan ort kommer i närheten av. Men rötterna i Arjeplog går tillbaka ännu längre i tiden än
fyra generationer.
Enligt Nordberg kan Arjeplog avse socknen, kyrkoplatsen (kyrkobordet), skolbordet/bolet eller en
lappby (Nordberg 1977). Till detta måste vi tillägga att Arjeplog idag också är en kommun, som
innefattar områden som tidigare tillhörde socknarna Silbojokk och Nasa. Dessa socknar finns inte
längre av skäl vi kommer att komma in på.
Nasafjälls och silververkens betydelse för Arjeplogs utveckling under tre perioder
Nasafjället (på samiska Silbbanássja) ligger ca 800 meter öster om gränsen mot Norge och på
ungefär 1 000 m.ö.h. På fjället bröts malm som fraktades till olika silververk under olika perioder.
Anläggningarna kallas oftast Nasa silververk men även beteckningen Piteå silververk har använts.18
För att läsaren ska förstå hur Silbojokk, Adolfström, Nasafjäll och Arjeplog hänger ihop ges här en
kort historik.
De första som till en början bodde i
Arjeplog (bortsett från nomaderna samerna), var präster och och några
av silververkets ansvariga. De
silververk som avses är Silbojokk
och senare Adolfström som förädlade
silvermalm från Nasa. Fyndigheten
vid Nasa har bearbetats vid tre
perioder 1635-1649, 1770-1810 och
1887-1999 (Lundman 2010).Den
första perioden startade med att
lappen Peder Olofsson upptäckte en
svart sten på fjället i närheten av sitt
renbetesland. Han skrapade lite på
den och tyckte den glänste på ett
märkligt sätt. Han kontaktade Jöns
Persson från Piteå, känd som
kringfarande diamantbrytare. Fyndet Illustration 30: Silbojokk ligger numera under vatten. Men silververket
och kyrkoplatsen låg vid bäcken Silbbajåhkå där den rann ut i sjön
sändes av de båda till Stockholm för Sädvvájávrre.
undersökning som väckte både stor
uppståndelse och stora förhoppningar hos de makthavande. Det 30-åriga kriget hade tärt hårt på
statens finanser. Upptäckarna belönades om var sitt hemman och kom också att vara bland de första
gruvarbetarna. Trakten kartlades, stigar röjdes och broar byggdes. Kommunikationerna mellan
Piteå, Skellefteå, Arvidsjaur och Arjeplog utvecklades liksom ny bebyggelse och nya byar.
Gruvbrytningen blev ett stort industriprojekt (Forsgren 2008).
Vid 1600-talet mitt vistades ca 400 personer på och kring Nasafjäll vilket motsvarade antalet
17 <http://sv.wikipedia.org/wiki/Arjeplog>hämtad 2011-08-19.
18 <http://sv.wikipedia.org/wiki/Nasafj%C3%A4lls_silververk>hämtad 2011-08-20.
30
innevånare i många städer på denna tid. Som en direkt följd av den påbörjade gruvbrytningen vid
Nasa fjäll upprättades nya pastorat i Arvidsjaur och Arjeplog, men också Silbojokk, där silververket
låg under denna första period, och uppe på Nasafjället bl.a. i ambitionen att kristna samerna
(Illustration 30). Regeringen hade t.o.m. planer på att utse Arjeplog till stad vilket dock aldrig kom
till stånd. (Lundman 2010). Men det fanns en baksida av myntet. Arbetet var hårt på fjället,
nybyggare och lappar tvingades mer eller mindre att bidra och för de sistnämnda att sköta
transporterna. Malmfyndigheten visade sig inte vara så rik, den var fläckvis och inte så djup. Veden
som krävdes för tillmakningen måste hämtas långt ifrån. Malmen skulle fraktas till hyttan i
Silbojokk för vidare transport till Piteå. Det blev tvist med norrmän/danskar om gränsen. Freden i
Roskilde misskrediterade danskarna. 1659 gjordes, med illa behandlade samernas hjälp, ett överfall
på silververket anläggningar i Silbojokk och på Nasafjäll. Allt brändes. Prästen skonades. Det
hemmavarande bruksfolket flydde. Manskapet i övrigt firade kyrkohelg och deltog i marknaden i
Arjeplog (Forsgren 2008).
Den andra perioden inleddes med att
bildandet av ett bolag som satsade på
en hytta i Adolfström istället för vid
Silbojokk (Illustration 31). Man
försökte sovra ur malm från de
tidigare brutna malmen. Lapparna
stod för transporter under hårda
villkor. Ägarna hamnade i tvist om
ansvar. Ägaren ruinerades och stod i
skuld till hyttmästaren Abraham
Carlberg d.y. (en person till vilket vi
ska återkomma). Denne sålde ut
redskap och inventarier i första hand
till Norge. Återstående lottägare
upprördes och kallelse till
bolagsstämma gick ut. Innan den
hann börja hade hyttanläggningen
Illustration 31: Vid det gamla hyttområdet i Adolfström.
brunnit och helt förstörts. Någon
redovisning av inventarierna kunde inte göras. Det rådde en allmän åsikt bland befolkningen att
Carlberg själv satt eld på hyttan (a.a.). En bieffekt av Nasafjäll under såväl den första som den andra
perioden var uppodlingen runt Arjeplog stimulerades (Lundman 2010).
Den tredje perioden som i själva verket bestått av tre försök har inte inneburit någon lönsamhet för
de inblandade. Med nya malmpriser och nya malmfyndigheter skulle en brytning kunna bli aktuell
men det är föga troligt då berget är så väl undersökt. Hoppet står till om nya bergarter blir
intressanta som t.ex. kvarts (Lundman 2010).
Släkterna Laestadius och Fjellström i Arjeplog
Carl-Erik Laestadius och hans halvbröder Lars Levi och Petrus är alla födda på olika platser i
Arjeplogs socken. Till detta återkommer vi nedan när vi närmare ska beskriva bergsfogden Carl
Laestadius liv och leverne - pappan till de tre nämnda. Men det finns tidigare kopplingar till släkten
i Arjeplog än så.
31
Den minnesgode minns att vi började vår resa i Lästa by med den
”förste” Laestadius, Johan Nilsson (1619-1697) , son till bonden
Nils Olofsson och hustrun Agatha Sjulsdotter [Sigurdsdotter].
Johan Nilsson, eller Johan Nicolai Laestadius som han kom att
kalla sig, verkade som präst i Arjeplog 1661 till 1697, alltså
mellan de båda Nasafjällsepokerna (Illustration 32). Till
grannpräst i Silbojokk hade han under åren 1656-1697 sin
barndomsvän och kamrat Erik Petri Noraeus (1618-1697) vars
son tog släktnamnet Fjellström. Erik N. var präst i Silbojokk
under anfallet från danskarna när bl a kyrkan brändes ned. Han
blev kvar i Silbojokk fram till sin död. Ny kyrka uppfördes 1691.
Bygdén skriver:
Illustration 32: Prästlängden.
”Nu fingo båda tjäna i samma lappmark, där de lefde i största förtrolighet, gifte tillsammans sina döttrar och
söner, som blefvo deras efterträdare, och begrofvos på samma gång i Arjeplogs kyrka af prosten Christofer
Anzenius i Piteå, som uti sin likpredikan tillämpade på dem 2 Sam. 1: 23: Saul och Jonathan, ljuflige och täcke
medan de lefde, äro också icke åtskilde i döden. Prosten Högström fäller om dem omdömet: »De voro de
första, som med nit och eftertryck begynte omvändelseverket i Piteå lappmark. Deras namn varar ännu på
dessa orter i åminnelse och deras säd i välsignelse.» Denna utsago fr. 1748 gäller ännu i dag som är, och
släktstammarna Læstadius och Fjellström visa fortfarande en märklig lifskraft och fläta sina talrika grenar
tillsammans som förr i lappmarken” (Bygdén 1923-26, band I s. 71f).
Av de sju barn som Johan Nicolai Laestadius [I] fick med hustru Anna Brennholm (...-...) gifte sig
tre med barn till Erik Petri Noraeus och hans hustru Barbro Persdotter (-1682). Sara Laestadius gifte
sig med klockaren i Silbojokk Mårten Noraeus, Agatha Laestadius (1667-1748) gifte sig 1683 med
kyrkoherden i Silbojokk Petrus Noraeus Fjellström (1657-1706) och faderns namne, Johan
Laestadius, gifte sig med Brita Noraea Fjellström. Förutom Margareta Laestadius som gifte sig
Holm och Nils, vars öde är okänt, tog sig de övriga barnen namnet Laestander, dels Anders som
blev klockare och gift med Anna Curman, dels Olof (1672-1765) gift med Karin Rangius (ca 1748ca 1748) (Bygdén 1923-1926)
Sonen Johan Laestadius [II] (1664-1730) verkade i Arjeplog (1698-1719) men begärde sedan att få
flytta till Silbojokk vilket beviljades:
”däri han begärde Silbojocks pastorat, efter han i 18 års tid uppvaktat Arjeplogs och Arvidsjerfvi
[Arvidsjaurs/vår anmärkning] församlingar för ganska ringa lön, hvarmed han intet kan föda hustru och barn,
orkar ej heller för sin ålderdom längre resa de långa vägarna. Laestadius beordrades att skyndsamligen
begifva sig till Silbojock med utsikt att, sedan nådåret förflutit, bekomma pastoratet. På prosten Grubbs förord
utnämndes han ock 5 mars 1718 till Rangii efterträdare och tillträdde i maj 1719. Han afled apr. 1730 och
begrofs 19 jan. följande år af v. prosten Carl Solander i Piteå” (Bygdén 1923-26, band III s. 273f).
Johans [II] maka var Brita Noraea Fjellström (1667-1753), född i Silbojokk och, som vi sett, dotter
till faderns goda vän. Johan och Brita fick sju barn. Dottern Brita gifte sig med mönsterskrivaren
Jakob Möller, Agatha med skepparen i Norge Pehr Wagneberg, Margareta med kyrkoherde Johan
Öhrling i Jokkmokk, Anna med komministern i Sorsele König Hansson Granlund, Barbro med
hemmansägaren Anders Hansson i Sorsele och sonen Johan Laestadius med Catharina Gran. Yngste
sonen, Erik Laestadius, har gått till historien för att han satte eld på Silbojokks kyrka 1747. Bygdén
anger honom som psykiskt sjuk (Bygdén 1923-26).
32
Johan Laestadius [III] (1700-1755) var även han verksam mellan första och andra perioderna i
Nasafjäll. Han tillträdde först som präst i Silbojokk 1731, men då församlingen lades som annex till
Arjeplog från 1735 blev han pastor därstädes istället.
”Under hans tid tog lappskolan i Arjeplog i jan. 1742 sin begynnelse och hälsades med glädje af pastor, som
ehuruväl han var språket mäktig och under de 10 år han här varit, lagt sig all vinning om lapparnas kristliga
uppfostran, hoppades att genom barnens undervisning långt mera på 20 år än nu på de förflutna 100 åren, Dei
gratia, skulle kunna vinnas. Ett par gånger sökte han, utan framgång, befordran till svenska pastorat. I en
skrivelse till lappmarks-direktionen 30 dec. 1751 uttalade han sin resignation och tillade: »Den allsmäktige
Gudens försyn och skickelse erkänner och vördar jag och tackar honom af allt hjärta, som låtit sin nåd vara
väldig öfver mig under allt mitt arbete, bedröfvelse och trångmål». Oegennyttigt och nitiskt deltog han vid
öfverseendet af lappska bibelöfversättningen och i redaktionen af lappska psalmboken af år 1744, där hans
namn återfinnes under 11 psalmer. Af dessa äro 10 ånyo upptagna i 1786 års psalmbok och 5 i psalmboken af
år 1849. År 1755, 13 sept., afled denne församlingens trogne, utmärkte herde” (Bygdén 1923-26, band I s. 74).
Johan L [III] var gift med Catarina Gran (1718-1796) – av samiskt påbrå – de fick 14 barn, av vilka
tre dog tidigt. Bland döttrarna som nådde vuxen ålder blev en lärarinna, en gifte sig med en
klockare, och tre med präster i Sverige och Finland. Bland sönerna som nådde vuxen ålder blev en
klockare, en rektor [Johan L IV vår anmärkning] och en komminister. En av sönerna var dessutom
Carl Laestadius, bergsfogden och fader till bla Carl-Eric, Lars-Levi och Petrus (Bygdén 1923-26).19
Innan vi kommer in på Carl Laestadius, Nasa silververk och Adolfström igen något om de
Fjellströmmar som verkat och bott här i Arjeplog.
Sigurds mamma Eva Fjellström föddes i Arjeplog liksom Evas föräldrar Janne Fjellström (18281882) och Brita Davidsson Sundström (1826-1920). Janne, eller Johan Petter som han egentligen
hette, var kronojägare och bodde på en rad platser i Arjeplog; Skolbolet, Grannäs20 och slutligen
Arjeplogs kyrkoplats, där han också dog i lunginflammation redan 1882 (Husförhörslängd och
Dödbok Arjeplog) Men modern överlevde sin man med 38 år och flyttade till dottern Eva i Stensele.
Mormodern borde ha varit väldigt påtaglig för Sigurd och hans syskon. Sigurd var 28 år när hon
dog 94 år gammal. Britas föräldrar, Anna Sofia Carlberg (1802-1882) och David Matsson (17981870) fick 17 barn, är också födda i Arjeplog och döda i Båtsjaur därstädes. Tyvärr hann vi inte
söka upp den platsen heller.
Som vi märker har särskilt släkterna Laestadius och Fjellström gift in sig i varandra genom
århundradena.
”Släkterna i lappmarken gifte in sig i varandra, det får man se som en följd av isoleringen; … Einar Wallquist
[Lappmarksdoktorn vår anmärkning] anser sig ha spårat ett sammanhang mellan ingiftena och en rätt vanlig
sjukdom i Arjeplogs socken, av befolkningen kallad släktsjukan. Det är den ärftliga akut pofyri med symptom
som buksmärtor, kräkningar, mörkfärgad urin, även psykiska rubbningar, förlamningar (Fjellström 1986, s.
104).
Kyrkorna
Det har alltså funnits flera församlingar och flera kyrkor i Arjeplog. Under den första
Nasafjällsperioden fanns kyrka, kyrkogård och prästgård av enklare slag på Nasafjäll som var en
egen bruksförsamling. I Silbojokk fanns kyrka till danskarna brände ner den 1659 därefter hölls
gudstjänsterna i en enklare sal eller i Arjeplog när samerna som var de huvudsakliga
församlingsborna var där på marknad för att sälja och köpa varor (Bygdén 1923-1926).
19 <http://www.levigen.se/forskning/default.htm>Hämtat 2011-09-03.
20 <http://aforum.genealogi.se/discus/messages/576/41998.html?1273222740> Hämtat 2011-08-29
33
Den första kyrkan i Arjeplog byggdes
1641 på initiativ av drottning
Kristina i samband med den första
perioden av malmbrytning i
Nasafjäll. Det var en timrad byggnad
med stampat jordgolv under vilket
man begravde de döda – troligen
Johan Laestadius och Erik Noraeus
se ovan. Den bedömdes så
småningom otillräcklig och 1760
påbörjades bygget av en ny kyrka,
denna gången en korskyrka. Ingen
uppvärmning fanns emellertid
vintertid. 1894 moderniserades
kyrkan, den byggdes ut och tornet
byggdes på. Uppvärmning
anordnades. 1969 renoverades
Illustration 33: Arjeplogs kyrka.
kyrkan på nytt och altare och
predikstol återfick sina ursprungliga färger (Arjeplogs kyrka odaterad beskrivning) (Illustration 33).
Johan Laestadius [III] ivrade för att att en ny kyrka skulle byggas. Den malmkrona som hänger över
orgelläktaren i den nya kyrkan skänktes av Johan L. och hans hustru. Den bär inskriptionen:
”Thenna Ljuskrona är till Arjeplougs Kyrka gifwen af Kyrkieherden Johan Laestadius och Thes hustru
Catharina Graan år 1756” (Wallquist 1970, s. 28).
I Lövmokk byggdes 1777 ett kapell,
som pastorn i Arjeplog två gånger
om året skulle besöka. Det flyttades
i slutet av 1800-talet till Jäkkvik
(Bygdén 1923-26) (Illustration 34).
Illustration 34: Kapellet i Jäkkvik.
I mitten på 1700-talet fungerade kyrkoplatsen vid Arjeplog som boplats för kyrkoherdarna men
också för klockarna och skolmästarna med familjer. Överhuvudtaget var det inte många som bodde
i den s.k. kyrkstaden under 1700-talet och fram till slutet av 1800-talet. Därefter förändrades bilden
och även handlare och arbetarfamiljer bosatte sig där (Lindström 2000).
34
Bergsfogden Carl Laestadius liv och leverne i Arjeplog
Som vi redan varit inne på föddes Carl-Erik Laestadius och hans halvbröder Lars Levi och Petrus
alla på olika platser i Arjeplogs socken. Detta hänger intimt samman med bergsfogden Carl
Laestadius liv och leverne - pappan till de tre nämnda.
Carl Laestadius föddes 1747 som framgått ovan som ett av 14 barn till Johan Laestadius och
Catharina Gran, troligen vid Arjeplogs kyrkoplats, eftersom det var där familjen bodde efter att
familjen flyttat från Silbojokk 1735. Petrus Laestadius skriver i sin Journaler;
”Min far blef satt i guldsmedslära i Stockholm, emedan medel saknades för att låta honom
studera. Han blef auskultant i Bergs-Collegium, trädde i äktenskap i Stockholm, …”
(Laestadius 1977[1831], s. 56).
Carl gifte sig 1767 med Brita Ljung. I vigselboken för Jakob och Johannes församling i Stockholm
står hon som ”Jungfru Brita Christina Jung”(Vigselboken Jakob o Johannes). Uppgiften att Brita
Ljung ska ha hetat Jung är intressant eftersom det finns en släkt Jung som är kopplat till Stockholm.
I finländska genealogiska tidskriften Genos skriver Arne Ekman en artikel om släkten Jung att det
måste ha funnit en ”sverigesvensk gren av släkten Jung” som inte låter sig inpassas i den på Åland
och i Finland spridda släkten. Kan det vara så att Brita Ljung [Jung] härstammar från denna okända
”sverigesvenska gren” och att denna släkt hade samma stamfar som den på Åland och i Finland
befintliga, nämligen vinodlaren i Stockholm, Dominicus Jungh, d. 1690?21
År 1768 föddes ett barn utom äktenskapet som Carl var fader till och detta året efter att han gift sig.
Uppgiften har vi från Hans Laestadius och vi har även tittat i dödboken i Nederluleå socken. Denna
Carl, f enligt åldersuppgift 1768, dog endast 5 år gammal 1773 (Dödboken Nederluleå).22 Värt att
notera att fadern Carl Laestadius inte, vad vi känner till, skulle få några gemensamma barn med
Brita Ljung förrän 1775, alltså efter att det att den ”oäkta” sonen avlidit.
Med Brita Ljung fick Carl tre barn,
Carl-Erik, Johan och Elsa Catharina.
Carl-Erik var Carls och Britas första
gemensamma barn, sedan kom Johan
Laestadius [den femte i ordningen
V], som flyttade till Falköping. Johan
L [V] och hans hustru, Cajsa Fahlin,
dog emellertid tidigt (Johan 1828 och
Cajsa 1827) och efterlämnade tre
föräldralösa flickor 10, 12 och 14 år
gamla. Brita Ljungs och Carls tredje
barn, dottern Elsa Catharina, föddes
och dog 1779 (Svenska
släktkalendern 2007).
Bygdén anger att Carl-Erik föddes
vid Nasa silvergruva (Bygdén 192326). I Svenskt Biografiskt Lexikon står däremot att han föddes vid Nasa silververk (Grill & LagerKromnow 1977-1979). Vi finner det högst osannolikt att Carl-Erik föddes vid själva gruvan vid
Illustration 35: Karin vid Nasagubben i Adolfström.
21 <http://www.genealogia.fi/genos/26/26_42.htm>Hämtat 2011-08-20.
22 <http://www.levigen.se/forskning/default.htm>Hämtat 2011-09.03.
35
Nasa fjället, utan tror att Bygdén sammanblandat Nasafjällets gruva med silververket. Uppgiften att
Carl-Erik föddes vid Nasa silververk måste rimligen innebära Adolfström, eftersom silververket låg
där när han föddes år 1775 (Illustration 35). Vi hittar dock inte Carl-Erik bland födda i födelseboken
för Arjeplog. I husförhörslängden för Arjeplog åren 1772-1826 hittar vi däremot stora delar av
familjen Carl Laestadius (bl a då Carl-Erik), under ”Bya namn” Arjeplogs nybyggare, ”Gård”
Stensund och ”N:o” Adolfström (Husförhörslängden Arjeplog). I husförhörslängden ser det ut som
om Stensund är en gård i Adolfström, men ingen vi talade med i Adolfström kände till existensen av
någon sådan gård eller plats i närheten av Adolfström. Däremot finns en ort Stensund strax öster om
samhället Arjeplog. När Petrus Laestadius i sina Journaler beskriver sin faders vedermödor nämner
han om ett nybyggarförsök som familjen gjorde efter att Carl Laestadius lämnat sin befattning vid
silververket och innan de i stor fattigdom bosatte sig på Arjeplogs kyrkoplats. Kan det vara i
Stensund som nybyggarförsöket gjordes? Hur det än är med den saken och trots den förvirring som
husförhörslängden öppnar för så vet vi genom bl a Petrus L att Carl Laestadius och hustru Brita
Ljung år 1772 flyttade ”hit såsom inspector vid Nasafjells silfververk, ...” (Laestadius 1977[1831],
s. 56). Under den tid som husförhörslängden omspänner har helt enkelt familjen flyttat på sig inom
socknen och Stensund kan mycket väl har skrivits in på sidan när familjen flyttat från Adolfström.
Brita Ljung avled 1798, men då var bägge sönerna Carl-Erik och Johan vuxna (Svenska
släktkalendern 2007). Petrus L beskriver hur Carl L vid Arjeplogs kyrkoplats försökte livnära sig på
att koka lim av renhorn och fortsätter ”Under allt detta blef han enkling och trädde i nytt gifte,
1799, med en fattig nybyggardotter, som då var 40 år gammal, och han öfver 50 (Laestadius
1977[1831], s. 57).
Hans nya hustru hette Anna Magdalena Johansdotter, som på håll var släkt med Carl. Anna
Magdalens mor och Carl var tremänningar (Hälleberg 2007).
Petrus beskriver sin fars vidare vedermödor:
”Vid början af detta nya äktenskap gjordes åter ett försök med nybygge. Han bosatte sig på ett ödestående
bergsfrälse nybygge vid vestra ändan af sjön Hornafvan, Gäckvik kalladt. Detta är ett rysligt ställe, beläget vid
baksidan af ett skyhögt snöfjell, Pelje-kajse kalladt. Jordmånen består af idel små stenhällar och nästan ingen
mull; rundt omkring äro kalla myror. Här synes vara myggornas hufvudstad och rätta fädernesland.
Oräkneliga milliarder svärma omkring i luften och bilda ett slags sammanhängande dimma den korta
sommartiden, och första höstafton uppstiger en kall dimma att utbreda en svepduk , af rimfrost öfver
vegetationen. Sex forfärliga mil äro till kyrkoplatsen, och ingen menniska i vägen. Sommartiden är ibland
svårt att komma fram för storm, om vintern är det nästan omöjligt att kunna köra med häst för den djupa snön
eller det upplupna vattnet på Hornafvans is. I detta Hades satte sig mina föräldrar ned att bo; men det visade
sig snart, att man omöjligt kunde lefva der; en erfarenhet, som flere åboer förut gjort. Min far var frånvarande
större delen af vintern, sysselsatt att med rehnar föra ned på landet det lilla, som kunde vara att aflåta, och
tillbyta sig, hvad som behöfdes, såsom salt och spannmål. En man, van med sällskapslefnad, torde väl också
icke gjort sig så brådt om att skiljas från de gästfria sällskapskretsarna i Vesterbotten: han hade intet Eden att
skynda till. Man besinne nu en qvinnas öde, som skulle sitta nästan ensam med små barn den långa vintern i
skuggornas rike, utan att ens kunna komma till kyrkan eller få tala med någon vän eller frände. Ingen
menniskovarelse finnes heller i denna dödens bygd under hela vintern, eller passerar den ens, villsefarande.
Grafvens tystnad herrskar öfver hela nejden, om ej tilläfventyrs vargarnes hotande tjut eller ufvens hemska
läte från bergen afbryter den. Här skulle hon vara allt i allom, sköta barn, hushåll, boskapen och göra allt,
som kunde förefalla. Om nu en sjukdom inträffat! Derföre öfvergafs Gäckviken, sedan ett par vintrar der blifvit
tillbragta. Lars Levi var der född. Nu tillbragtes en vinter i Buokt, en mil från kyrkoplatsen, hos en derstädes
varande beskedlig nybyggare, och här föddes jag” (Laestadius 1977[1831], s. 57ff).
I Jäkkvik föddes således Lars Levi år 1800 och i Petrus i Bukt år 1802, bägge små orter i Arjeplogs
socken.
36
Den äldre halvbrodern Carl-Eriks vidare liv har vi beskrivit under rubriken Kvikkjokk ovan. Där
framgår att han 1808 inte bara tog sig an Lars Levi och Petrus, utan även sin far Carl och hans
hustru. Fadern Carl och hustrun Anna Magdalena flyttade emellertid tillbaka till Arjeplog och
kyrkoplatsen när deras gemensamma söner började på gymnasiet i Härnösand 1815.
Carl Laestadius blev ensam kvar i Arjeplog sedan hustrun Anna Magdalena Johansdotter dog 1824.
Petrus tillstår att detta påverkat hans beslut att som missionär nu återvända till Lappmarken och
Arjeplog 1826. Petrus beskriver sin far:
”Hvad min far och hans ensamhet beträffar, vill jag ännu, inan jag slutar dessa personalier, anföra en
anekdot. Hans stuga ligger invid en till Arieplogs kyrkoplats inskjutande vik af Hornafvan, Skeppsviken kallad.
En vinterqväll gick gubben till sin, på denna vik befintliga, vattnbrunn att hemta vatten. Men, när han hade öst
vatten i sin kopparkittel och skulle gå med den tillbaka, hittade han ej mer och visste ej, åt hvilket håll han
skulle gå. Han lemnade då kitteln vid brunnen och gick åt en stuga, der han såg, att det lyste igenom fenstret;
det var den närmaste stugan till hans egen, och han fick derifrån en lots till sitt endast 20 å 30 steg derifrån
belägna hem. Men, när han suttit en stund inne, kom han ihog sin, vid brunnen qvarlemnade, kittel och tyckte
det vara harmligt, att ej kunna gå efter den. Han lagade sig nu ett bloss och gick åter till brunnen; men, när
han väl kom dit, slocknade blosset, och han var åter vill. Ljuset i stugan, som förra gången vägledde honom,
var ock släckt, och han måste vandra, utan att veta hvart. Olyckligtvis valde han just motsatt direction, och, i
stället för att komma hem, dit han hade endast några steg, kom han på andra sidan om sjön Hornafvan, en
fjerdedels mil hemifrån. Han kände väl nu igen trakten och kunde märka, hvartut hemmet var beläget, men
vågade ej vidare gifva sig ut på sjön, för att söka komma tillbaka, af fruktan att gå villse ändå mera och att
frysa ihjäl, emedan kölden en kall vinternatt verkar starkare på ert stor sjö, än i skogen, der träden åtminstone
gifva något skydd för blåsten. Imellertid, som han ej beredt sig på ett sådant äfventyr och var endast så klädd,
som han brukade vara inne i rummet, så måste han mest promenera der af och an mellan träden, för att hålla
sig varm genom motionen, och så tillbragte han den långa natten (Laestadius 1977[1831], s. 64f).
Lars Levi flyttade efter Uppsalastudierna till Karesuando 1827 och gifte sig 1828. Petrus flyttade
med sig sin familj och som tidigare nämnts, halvbrodern Johan, och bodde i skolmästarbostaden i
Arjeplog 1827. Efter att fadern Carl dör 1832 avslutar Petrus sin missionärsverksamhet i Pite
lappmark. Petrus flyttade senare med familjen till Vibyggerå i Ångermanland där han dog alldeles
för tidigt 1841 endast 39 år gammal (Grill & Lager-Kromnow 1977-1979).
37
Abraham Carlberg gånger två i Adolfström
Det finns ännu några historier att
berätta innan vi avslutar vår
redogörelse för anfädrar och
släktingar i Arjeplog. Som framgått
tidigare anställdes Carl Laestadius
som hyttmästare i Adolfström år
1775. Han misslyckades med
smältningen och avskedades. Han
återanställdes efter ett par år och ca
1780 övertog Carl
bergsfogdesysslan på Nasafjället.
Den tjänsten innehades tidigare av
Abraham Carlberg (1738-1803),
som istället blev hyttmästare i
Adolfström (Illustration 35). Han
efterträddes ca 1788 av sin son
Abraham Carlberg (1765-1824)
Illustration 36: Adolfström.
(Lundman 2010). För att skilja
Abraham Carlberg gånger två åt brukar Abraham Carlberg, f 1738, kallas den äldre och Abraham
Carlberg, f 1765, den yngre. Abraham Carlberg d.y. var Sigurds mormors morfar. Kopplingen till
”Carlbergarna” går således via Sigurd mor Eva Fjellström, vars mor Brita Sundström, som på sin
far sida var rotad i nybyggarmiljöer i framförallt Båtsjaur i Arjeplog och på sin mors sida till dessa
”Carlbergar”. Genealogen Hans Gillingstam har i en artikel redovisat Abraham Carlsbergs d.ä.
härstamning. Lustigt nog härrör Gilllingstams släktutredning från uppgifter som ytterst härrör från
de som Carl Laestadius lämnade till lappmarksforskaren kyrkoherde Jonas Nensén på 1820-talet.
Upplysningarna utgår från Abraham Carlberg d.y.:
”....stadnade efter auctor i Adolfström och hade uppsikt över folket; född 1765 död 1824 15/3: fadern
Abraham Nilsson Carlberg arbetade jemte auctor vi vid Verket, förut vid Råneå bruk, född i Piteå i Kalamark,
större än sonen, tjock, stark…” [citat finns i (Gillingstam 1975 s. 294)].
Abraham Carlberg d.ä. skulle således vara större, tjockare och starkare som typ än sin son!.
Gillingstams vidare efterforskningar skulle dessutom ge vid handen att Abraham d.ä. var född i
Granträskmark (Karlamark nr 3) i Piteå 1738. Namnet Carlberg är troligen taget efter Karlamark.
När han år 1762 gifter sig med Karin Hansdotter (1730-1805) hette han dock Abraham Nilsson
Forssman och var soldat. År 1763 flyttar Abraham och Karin till Ängeträsk i Råneå i Lappland, där
barnen Ulrica och Abraham föddes (Gillingstam 1975). Ulrica Carlberg gifter sig 1:o 1793 med
Johan Holmström och 2:o 1806 med Olof Olofsson Burman.23 Det andra barnet som föddes i Råneå
var vår Abraham d.y. (se nedan). Senare flyttar Abraham Carlberg d.ä. och Karin Hansdotter med
familj till Meldersteins bruk i Råneå 1766 och till Arjeplog 1772 (Gillingstam 1975). Enligt en källa
på nätet så kan förklaringen till att Abraham Carlberg d.ä. flyttar till Arjeplog och bergverksrörelsen
därstädes vara att ägaren för Meldersteins bruk kallades in som sakkunnig till det nybildade
Nasafjällsbolaget och att han då rekommenderat Abraham till det nya bolaget.24
Enligt födelse- och dopboken för Arjeplog får Abraham d.ä. (och hustrun Karin kan man förmoda,
även om hon inte omnämns!) här ytterligare en dotter, Lovisa (Födelseboken Arjeplog ).25
23 <http://hem.spray.se/hakan.sundstrom/Sund/p018b26cf4.html>Hämtat 2011-08-21.
24 <http://hem.passagen.se/labb/doc/anc.html>Hämtat 2011-08-21.
25 <http://hem.spray.se/hakan.sundstrom/Sund/p018b26cf4.html>Hämtat 2011-08-21.
38
Det finns många uppgifter på nätet vart Abraham (Nilsson) Carlberg d.ä. tog vägen efter
hyttmästarsysslan, men källhänvisningarna är svaga. Han ska ha deltagit i kyrkbyggnation och varit
kopplad till nybygget Sakkavare i Arjeplog, möjligen blev han också där död 1803.26
Som framgått ovan så övertog Abraham Carlberg d.y. hyttmästartjänsten omkring 1788 och ska
enligt Lundman i ett brev i Bergstatens arkiv, Luleå titulerats hyttmästare åtminstone år 1821, alltså
även efter den andra perioden i Nasafjälls historia. En av de stora långivarna under den andra
perioden var majoren Georg Bogislaus Stael von Holstein och sedan de tidigare direktörerna
misslyckats tvingades han ta över silververket. Men även von Holstein misslyckades (Lundman
2010). Enligt Petrus Laestadius kom von Holstein i skuld till sin hyttmästare, Abraham Carlberg
[d.y.]. I ett brev till Carlberg överlät von Holstein all sin egendom vid bruket. Efter att von Holstein
ruinerad avrest från Adolfström avstannade bruksrörelsen (Laestadius 1977[1833]).
”Hyttmästaren Carlberg uppträdde, till följe af Major Staels öfverlåtande af sin' enskilda egendom åt honom,
såsom hela brukets egare, och disponerade helt och hållit efter godtycke om dess egendom, sålde och
förströdde hit och dit. Hyttan brann upp, icke utan misstanka att den med flit blifvit antänd, på det, i händelse
bruket åter komme att sättas i verksamhet och fråga skulle uppstå hvatt inventarierna tagit vägen, man skulle
hafva något att skylla på. 'Det var ej mera att taga, sade tjufven, nar han tog dörren", lyder ordspråket, och
det har i sanning besannats i afseende på Adolphströms bruk” (Laestadius 1977[1833] s. 225f).
Forsgren skriver att Carlberg förskingrat silverbolagets tillhörigheter och sålt det mesta till Norge.
Det var en allmän åsikt hos befolkningen i Arjeplog att Carlberg låtit sätta eld på smälthyttan.
Någon rättssak blev det dock inte (Forsgren 2008).
Abraham Carlberg d.y. var första gången 1793 gift med Britt Persdotter Holmström (1771-1807).
Hon härstammar troligen från en ursprungligen samisk släkt i Kurrokveit i Arjeplog (Laestadius
1977[1833]) . Men henne fick Abraham C d.y. minst 11 barn, bl a då Anna Sofia Carlberg som med
bonden David Matsson (1798-1870) i Båtsjaur fick Brita Sundström, som skulle gifta sig Fjellström
och blev mormor till Sigurd Laestadius. År 1810 gifter sig Abraham igen och får ytterligare minst 7
barn. Uppgifterna om antal barn skiftar, men enligt Forsgren skulle Abraham C d.y. haft 19 barn
(Forsgren 2008, s. 34). Enligt uppgift på nätet dog Abraham C d.y. i Sakkavare i Arjeplog 1824.27
26 <http://hem.passagen.se/labb/doc/anc.html> Hämtat 2011-04-26.
27 <http://hem.spray.se/hakan.sundstrom/Sund/p02a21fd0f.html> 2011-04-26.
39
Nasa fjäll sommaren 2011
Efter stopp i Jäkkvik och över sjön
identifierat Silbojokk fortsatte vi
Silvervägen in i Norge. Betagna av
alla vackra vyer och dramatisk
fjällsiluetter i Junkerdalen i Norge
stannade vi i Krokstrand efter E 6:n
varifrån vi dagen efter skulle bestiga
Nasafjäll. Det visade sig att två
bröder Krokstrand varit verksamma
vid Nasafjäll i slutet av 1800- och
början av 1900-talet i lite olika
funktioner (Lundman 2010). Nils
Krokstrand startade detta härbärge
som under andra världskriget
användes av tyskarna som
förläggning för fångar. Det huset är
rivet och ett nytt står på platsen..
Illustration 37: Vår utgångspunkt.
Krokstrand var en bra utgångspunkt
för vår vandring (Illustration 37).
Till en början ganska brant stigning
men vi förundrades över fåglar, renar,
hjortron och fräsande lämlar. Men
vägen kändes till slut ganska lång. Det
tog oss 3,5 timme att nå vårt mål. Väl
uppe var det kallt och snön låg kvar i
norrsluttningar. Vi fick användning för
alla kläder vi hade med oss (Illustration
38).
Illustration 38: Vid starten på fjällvandringen.
40
Tre perioder av verksamhet vid
Nasafjäll har beskrivits tre
perioder 1635-1649, 1770-1810
och 1887-1999 (Lundman 2010).
Det första schaktet vi kom till
hade tydliga lämningar från
framförallt den tredje epokens
första tid med kvarlämnad rostig
hjulvagn på räls, den s.k. ”Syd
Västra stollen” 80 m lång tunnel
(Lundman 2010; Illustration 39).
Illustration 39: P-O vid den rostiga hjulvagnen.
Gruvstugan lockade för vila och
matsäck. Den var från 1873 och har
rustats av länsstyrelsen (Lundman
2010; Illustration 40).
Illustration 40: Gruvstugan.
Med nya krafter gick vi till den gamla
”kyrkklockan” som nu utgjordes av en
triangel i järn med kläpp (Illustration 41).
Illustration 41: Vid kyrkklockan.
41
Förhållandena på Nasafjäll var
mycket hårda. 1635 anställdes en
präst med bostad i Silbojokk. Man
fick böter om man missade
böntillfällena, svor eller försummade
sitt arbete. Arbetsdagarna var långa.
Sjukdomar härjade. ”Giftiga gaser, i
gruvgångarna, kyla, bristfällig mat,
myggplågan och andra umbäranden
bidrog till att många blev sjuka
(Forsgren 2008). En kyrkogård
anlades men gravarna blev så grunda
att det hände att kropparna blottlades
på våren (Illustration 42).
Illustration 42: Kyrkogården.
Arbetarna arbetade i tvåskift 12
timmar vardera även på vintern när
ljuset bara varade några timmar. Det
fanns även pigor och en kokerska
anställd. Arbetarna sändes hem för
vila och återhämtning om de var
sjuka. Det var ont om ved för
tillmakning på fjället vilket bidrog
till att man tidigt började arbeta med
krutsprängning. Det var lapparna
som tvingades, trots att det gått ut
direktiv att de skulle behandlas väl,
till att sköta transporterna från
gruvan till hyttan och vidare till
Piteå. Renar dukade under eller
skingrades och lappar som
protesterade ”kunde med rep om
Illustration 43: Karin vid en av gruvhålen.
midjan bli kastade i forsen vid
smälthyttan och dras upp halvdränkta” (Lundman 2008). Lapparna blev ointresserade av att hjälpa
till eller söka nya fyndigheter då förtroende blev skadat. Några män blev tvingade som knektar att
arbeta vid Nasafjäll. Staten försökte locka till nybyggare med spannmål och djur och prästerna
annonserade vid predikningarna om arbete med intresset att arbeta vid gruvan var mycket litet trots
svält och fattigdom (Lundman 2008; Illustration 43).
42
Avslutning
”Landsvägar är ett sent kapitel i människans historia” (Tidsresa i Pite älvdal 2004, s. 25).
Att under två och halv vecka avverka 420 mil med bil genom områden i norr där förfäder och släkt
verkat kan knappast ge dem full rättvisa. Avstånden var fordom enorma och förhållandena många
gånger svåra. Något som står i en stark kontrast till vår lustfyllda semesterresa. Men att vara på
plats ger ändå en känsla av att ha kommit de tidigare släktleden närmare. Riksantikvarieämbetet gav
2006 ut en skrift om norrländskt kulturarv, historieskrivning och de andras spår som fick titeln ”Det
förflutnas närvaro” (Vallström 2006).
När vi nu efteråt försöker summera våra upplevelser av spåren efter och uppgifterna om släkten i
norr är det just detta vi förnimmer. Vi har inte bara lärt oss ofantligt mycket utan också i de bästa
stunderna känt förfäders närvaro.
Illustration 44: På väg hem genom det fantastisk vackra
Norge.
Referenser
Vid sidan av referenserna nedan har vi använt oss av muntliga källor bland släkt och personer på vår
färd. Vi har även använt oss av de numera digitaliserade kyrkoarkivalierna. För tillfället har vi ett
abonnemang på Genline. Hänvisningarna till kyrkoarkivalierna är summariskt återgivna. Den som
önskar mera precisa hänvisningar hänvisas till upphovspersonerna till denna skrift. När vi använt
uppgifter från Internet framgår detta av våra noter.
Arjeplogs kyrka. Svenska kyrkan, odaterad skrift. Beskrivning.
Arell, Nils (1979). Kolonisationen i Lappmarken: några näringsgeografiska aspekter. Stockholm:
Esselte studium.
43
Bygdén, Leonard (1923-1926). Hernösands stifts herdaminne: bidrag till kännedomen om
prästerskap och kyrkliga förhållanden till tiden omkring Luleå stifts utbrytning. Uppsala:
Stockholm.
Curtelius, Elisabeth (1908). Carl-Eric Laestadius. En bild ur en norrländsk präktsläkts lif. Almqvist
och Wiksells boktryckeri. Uppsala & Stockholm.
Enontekiö kyrka, odaterat informationsblad.
Fagervall, Britt-Inger; Salomonsson-Juuso, Esther & Tervaniemi, Britta (2006). Kengis bruk :
världens nordligaste järnbruk. Luleå tekniska universitet. C-uppsats.
<http://epubl.ltu.se/1402-1773/2006/068/LTU-CUPP-06068-SE.pdf>Hämtad 2011-08-31)
Fjellström Per (1986). Med katekes och färla i Lappmarken. Ordfront, Stockholm.
Forsgren, Eric (2008). Nasafjäll - Silverfjället: ett omänskligt gruvprojekt. [Lidingö]: Eric Forsgren
Förteckning över kapellanen i Kortesjärvi Hans Nyströms och kyrkoherden i Jokkmokk Gustaf
Westerlunds ättlingar. 10. utg. (1973). [Vasa].
Gillingstam, Hans (2001). Abraham Carlbergs härstamning, i Släkt och hävd (Stockholm).
1975:10, s. 294-295.
Grill, Erik & Lager-Kromnow, Birgitta (red.) (1977-1979). Svenskt biografiskt lexikon. Bd 22,
Königsmarck-Lilja. Stockholm: Svenskt biografiskt lexikon.
Gällivare gamla kyrka. Svenska kyrkan, odaterad skrift. Beskrivning.
Gällivare församling information om prästgården - Odaterad och osignerad. Erhållen på plats av
församlingsassistent Ann Bondesson juli 2011. Rut Engelmark.
Gällivare församling information om Lappskolan.- Odaterad och osignerad. Erhållen på plats av
församlingsassistent Ann Bondesson juli 2011. Rut Engelmark.
Hälleberg, Thea (2007). Sorsele: släkter från nutid till 1600-talet. Bok 4, Hans Erssons sonson,
Johan Hanssons ättlingar inom Sorsele kommun. Linköping: Föreningen DIS.
Karesuando kyrka Svenska kyrkan, odaterad skrift. Beskrivning.
Keskitalo, Alf Isak (1998). Guovdageainnu suohkangirji: Kautokeino sognebok.
Guovdageaidnu/Kautokeino: Guovdageainnu suohkan/Kautokeino kommune
Laestadius, Hans (2001). Den norrländska prästsläkten Læstadius - en resa i fädrens spår. LeviGen,
Vällingby.
<http://www.levigen.se/forskning/Norrlandsresa%202001.pdf >Hämtad 2011-09-31.
Laestadius, Petrus (1977[1831]). Petrus Læstadius journaler: faksimiletextt och kommentar. 1,
Journal för första året af hans tjenstgöring såsom missionaire i Lappmarken. Umeå: Skytteanska
samf.
Laestadius, Petrus (1977[1833]). Petrus Læstadius journaler: faksimiletext och kommentar. 2,
44
Fortsättning av journalen öfver missions-resor i Lappmarken innefattande åren 1828-1832. Umeå:
Skytteanska samf.
Laestadius, Sigurd ([1955]). De mina. 2dra grenen av släkten Læstadius. Sammanställning.
Larsson, Bengt (1999). Lars Levi Laestadius: hans liv och verksamhet och den laestadianska
väckelsen. Skellefteå: Artos.
Lindgren, Lena (2008). Manliga profiler vid minns och hört talas om i Arvidsjaurs kommun.
Arvidsjaur. Kulturen Arvidsjaur.
Lindström, Carl-Oscar (2000). Bland präster, borgare och bönder - en genealogisk blick på fast
bosatta i Arjeplog 1640-1750. Umeå : Institutionen för historiska studier, Umeå univ. C-uppsats.
Lundholm, Kjell (2003). Arvidsjaurs kyrk- och marknadsplats genom seklen: "udi Arffuidz Jerffui
by, ther Cappelett nu ståår". Arvidsjaur: Arvidsjaurs hembygdsförening.
Lundman, Bo (2010). Ett bidrag till kunskapen om Nasafjäll efter år 1810 : 3:e Nasafjällstiden
1887 - 1946 – 1999. Piteå : Bo Lundman.
Nordberg, Arne (1974). Petrus Læstadius, upplysare och upprorsman. Luleå: Norrbottens museum
Nordberg, Arne (1977). Petrus Læstadius journaler: faksimiletext och kommentar. 3, Kommentar
och ordförklaringar samt person- och ortsregister. Umeå: Skytteanska samf.
Pajala kyrka. Svenska kyrkan, odaterad skrift. Beskrivning.
Skellefteå landsförsamlings kyrka. Svenska kyrkan, odaterad skrift. Beskrivning
Svenska släktkalendern 2007. (2007). Almqvist & Wiksell international.
Tidsresa i Pite älvdal: forntid i Norrbotten. (2004). Luleå: Länsstyrelsen i Norrbottens län.
Vallström, Mikael (2006). Det förflutnas närvaro: essäer om norrländska kulturarv,
historieskrivning och de andras spår. 1. [uppl.] Stockholm: Riksantikvarieämbetet.
Wallquist, Einar (1970). Arjepluogs kyrkor. Arjeplog: Utg.
Årsbok. 1987. (1987). Piteå: Pitebygdens fornminnesförening.
Öhman, Lennart (2003). Arvidsjaurs kyrka och församling 100 år: en minnesskrift med anledning
av kyrkans hundraårsjubileum 2003. Arvidsjaur: Församlingen.
45