1. No category

Stormansgårdar i Västernorrland
En studie om gårdsbebyggelsen i Själevad socken vid övergången från mellersta till yngre järnålder
Kandidatuppsats i arkeologi
Stockholms universitet
HT 2014
Emma van Eelen
Handledare: Anders Carlsson
Innehåll
1. Inledning
3
1.1. Introduktion
3
1.2. Syfte
4
1.3. Frågeställningar
4
1.4. Teori och metod
5
2. Vågsnäs och Västerhus
5
2.1. Vågsnäs
5
2.2. Västerhus
8
3. Övergivandet av Gene stormansgård
11
3.1. Gene stormansgård
11
3.2. Övergivandet av gården
15
4. Etablerandet av Arnäsbacken
18
4.1. Gårdens etablering
18
4.2. Arnäsbacken som gård
18
5. Slutsats
23
6. Sammanfattning
27
7. Referenser
29
Abstract: This essay analyzes the transition from the middle to the Late Iron Age in Själevad,
Västernorrland. Two large settlements are studied, one that was abandoned in the end of
Middle Iron Age and one that arose in the beginning of Late Iron Age, to see what had made
the early settlement to collapse and the other to be established. I will also study other
settlements in the area and discuss different theories regarding the gap between the two
time periods to try and elucidate the transition between Middle and Late Iron Age.
Omslagsbild: Flygfoto över Gene. Foto: Jan Norrman. Riksantikvarieämbetet
2
1. Inledning
1.1. Introduktion
5 kilometer utanför Örnsköldsvik i Västernorrland ligger Genesmon, där finns lämningar från
en järnåldersbosättning. Boplatsen består av 14 huslämningar, ett gravfält med nio högar
samt ytterligare fyra gravhögar 50 meter därifrån. Detta var en praktfull storgård när det
begav sig, under ca 500 år var platsen i bruk men vid 600 e.Kr., vid vendeltidens början,
överges gården. Detta har gett upphov till många olika teorier, handlingen har försökt
förklarats med sjukdom, klimatkris, ekonomiska problem eller landhöjningen.
Ungefär 5 kilometer norr om Gene ligger Arnäsbacken, där finns Sveriges nordligaste
gravfält. Utöver gravfältet så finns det på platsen även en gård; denna boplats har varit i
bruk från och med vendeltid fram till medeltiden.
Figur 1: Karta över Själevad med de utvalda platser markerade av mig. I väst är Västerhus. I nordöst är Arnäsbacken. I
söder är två punkter markerade, Genesmon i väst och Vågsnäs i öster.
Skala: 1:100000
(http://ornkartan.ornskoldsvik.se/karta/?Forntid)
3
Dessa två platser följer varandra ganska precist i tid, och jag funderar kring
omständigheterna omkring Genes övergivande. Vad var egentligen anledningen till att de
bestämde sig, så tvärt, att lämna Gene? Gården var i ett till synes fungerande skick och det
har fått mig att fundera på varför man lämnade platsen. Kan man se bidragande orsaker på
närliggande platser? Ramqvist menar att Arnäsgården kan ha haft motsvarande funktion
som Gene hade (Ramqvist 1998:42) och den uppkom, som sagt, ganska precis efter
övergivandet. Så vad hade Arnäsbacken som Gene saknade?
De teorier som har cirkulerat kring ämnet borde ha omfattat större delar av området än bara
Gene, en eventuell katastrof på just den gården borde även ha lämnat spår efter sig, så
därför är min tanke att genom att studera närliggande platser i samma socken försöka se om
det finns en kontinuitet i gårdsbebyggelsen eller om det faktiskt kan röra sig om ett brott
mellan mellersta och yngre järnålder.
Som utmarkerat på kartan tänker jag jämföra händelserna på Gene och Arnäsbacken med
andra platser i Själevads socken. Vågsnäs är en plats ca 1,5 kilometer ifrån Gene, där finns en
välbevarad hög, ett par rösen och boplatsliknande fynd. Denna plats, om någon, borde
kunna upplysa om Genes historia. Jag har även valt en plats till, norr om Gene, som jag
hoppas kommer kunna bidra till förståelsen över brottet. Västerhus har lämningar från
stenålder ända fram till 1600-talet.
Man kan se spår av ett brott vid vendeltidens början i Norrland när man tittar på fynd och
boplatser, det vill jag belysa genom att studera övergången från mellersta till yngre
järnålder.
1.2. Syfte
Syftet med uppsatsen är att bidra till förståelsen över vad som hände med gårdsbebyggelsen
i Själevad vid övergången från mellersta till yngre järnålder.
1.3. Frågeställningar
1. Vilka tidsmässiga samband finns det mellan övergivandet av Gene och etableringen av
Arnäsbacken?
2. Vilka sociala och ekonomiska skillnader finns mellan Gene och Arnäsbacken?
3. Kan man se liknande utveckling på närliggande platser som Västerhus och Vågsnäs?
4
1.4. Teori och metod
Jag kommer använda mig av ett par olika metoder för att undersöka min forskningslucka,
först och främst använder jag mig av landskapsanalys. Det innebär strandlinjeförskjutning
och är väldigt centralt för forskning i norra Sverige då det påverkar landskapet markant. Det
krävs för att kunna förstå hur platserna fungerade under den valda tiden.
Utöver det kommer jag använda mig av textanalys för att kritiskt granska den litteratur jag
använder. Forskarna jag använder kommer från olika tidsepoker och det innebär olika
perspektiv, och olika syner på arkeologin och människan, därför krävs en kritisk analys av
texterna jag använder.
Då jag ska försöka tidsbestämma mitt material så är kvantitativa metoder som
fosfatkartering och C14-analyser till hjälp i den mån de finns.
Uppsatsen kommer bli en jämförande studier av ett antal platser, jag kommer använda den
litteratur och källor som finns i samband med min egen förförståelse för att försöka förstå
och lösa min forskningslucka.
2. Vågsnäs och Västerhus
2.1. Vågsnäs
Cirka 1500 meter öst om
Gene ligger Vågsnäs. Det
var under en schaktning
under sommaren 1982 som
de fick fram en
stenpackning och kunde
konstatera att det rörde sig
om en grav (Ramqvist
1984:5). Av de två gravarna
som är utpekade på kartan
(de grå markeringarna) så är
det den i väst som nämndes
ovan. Graven består av en
Figur 2: Karta över Vågsnäs med strandlinjen utplacerad där den var år 0. De röda,
runda markeringarna visar boplatslämningar. De gråa, runda markeringarna visar
gravanläggningar. De vita, runda markeringar visar på övriga fynd.
(http://ornkartan.ornskoldsvik.se/karta/?Forntid)
vuxen individ, den osteologiska undersökningen kunde inte ge en säker könsbestämning
5
men att det finns aspekter som tyder på att den kan ha varit en kvinna (Ramqvist 1984:33).
Individen verkar ha blivit lagd på en björnfäll då elva björnklor hittats i graven, utöver det
fanns även ben från hund och ekorre (Ramqvist 1984:35). Utöver benfynden i graven så
påträffades även en benkam, benpilspetsar, en halv benring och två bronsfynd. (Se figur 3)
Vågsnäsgraven har daterats till folkvandringtid (400 – 600 e.Kr.) och fynden i graven är
typiskt för den tidsperioden, kombinationen björnfalanger, benkam och benpilspetsar är
särskilt vanlig längs den norrländska
kusten (Ramqvist 1984:19).
Som det finns markerat på kartan så
finns det ytterligare en till gravlämning
på platsen, det är ett röse. Det är
väldigt förstört och sönderplockat så
det har varit svårt att besiktiga
fornlämningen, rösen är även svåra att
datera då de uppkommer under flera
tidperioder och det här är odaterat.
(FMIS Själevad 27:1) Dock har
inventeraren kommenterat att läget
för röset är väldigt bra ur
gravsynpunkt, och det kan man även
se på min karta (Figur 2) med
strandlinjerna lagda där de var då.
På kartan är tre vita markeringar
Figur 3: Gravfynden från "björnfällsgraven". Sex stycken
kamfragment, en halv benring, två bronsföremål, underst är sju
stycken intakta björnfalanger. Till höger syns benpilspetsarna.
(Ramqvist 1984:21)
utplacerade, dessa kategoriseras som
”övrigt” men är i själva verket
gravliknande anläggningar. De två vita
markeringarna ovanför björnfällshögen i väst är två högar med tio meters mellanrum. Båda
högarna är relativt stora, 10 x 5 meter och 7 x 4 meter och mellan 0,6 och 0,8 meter höga.
(FMIS Själevad 156:1) De båda högarna är inte bekräftade som gravhögar men passar
storleksmässigt bra in som gravhögar, sedan är placeringen av dessa i landskapet även
passande. Den tredje markeringen som ligger längre upp inåt land är en röseliknande
6
bildning som är 10 meter i diameter. I det närliggande området ligger en stor mängd spridda
stenar vilket tyder på att det snarare är ett klappstensröse än ett gravröse (FMIS Själevad
28:1).
Vågsnäs hyser även spår av ett flertal boplatser, dessa tre är utpekade på kartan i rött. Två
av boplatslämningarna är närmare strandkanten, den ena i väst (Raä 155) och den andra i
öst (Raä 219), och dessa är mer undersökta än den tredje (Raä 157) som ligger mer inåt land.
Boplats Raä 219 är belägen i en brant sydsluttning och på platsen hittades mycket skörbränd
sten varav flera sektioner med minst fem liter. Lindqvist menar att man genom det här kan
se att boplatsens huvudområde var här (Lindqvist 2005:22). Vid en stubbe på platsen hittade
man upp emot femton liter skörbränd sten samt kol och sot, och att det eventuellt kan visa
på en härdgrop. Dateringen på härden kunde genom C14-datering visa en tillhörighet till
perioden 530 – 810 e.Kr., vendeltid (Lindqvist 2005:22).
Boplats Raä 155 är belägen direkt väster om en djupt skuren bäckravin och låg på den tiden
väldigt lämpligt till vid stranden, se figur 2. Precis som på boplatsen ovan så fanns mycket
skörbränd sten och återigen var den koncentrerad i en stor mängd på en specifik plats, sex
liten skörbränd sten och sot på en 1,4 x 1,2 meter stor nedgrävning. Anläggningen har
tolkats som en härdgrop men den kan inte dateras då en förkolnad rot har stört härden.
Utöver skörbränd sten så hittade två kvartsskrapor och tre bearbetade bitar av kvarts nära
härden. Att datera platsen är lite knepigt då den sentida störningen gör att härden inte kan
dateras, men Lindqvist menar att om man istället tittar på boplatsens läge, höjden över
havet och fynden så kan den sannolikt vara från förromersk järnålder (Lindqvist 2005:24).
Den tredje boplatsen ligger, som jag tidigare nämnt, längre inåt land. Dessvärre är
anläggningen inte fullt undersökt men på platsen finns minst tre boplatsgropar som man
genom provstickning kunde benämna som cirka två decimeter tjocka kol- och sotlager.
Utöver det så har inte mer undersökts vid anläggningen mer än att inventeraren benämner
platsen som en utmärkt plats för en boplats (FMIS Själevad 157:1).
Det man kan säga om Vågsnäs är att det finns spår från förromersk järnålder fram till den
senare delen av vendeltiden. Ramqvist beskriver två perioder, period 1: år 0 – 600 e.Kr. och
period 2: 700-1200 e.Kr. (Ramqvist 2014:99f) med brottet där emellan, och Vågsnäs visar att
platsen eventuellt skulle kunna ha fortgått efter brottet.
7
2.2. Västerhus
Västerhus är en plats med mycket lämningar och spår av det förflutna. Fyndplatserna ligger
längst med Moälven i söderläge, området jag undersöker är på 2500 meter längs
strandkanten och en bit uppåt på land.
Figur 4: Karta över Västerhus med strandlinjen utplacerade där den var år 0 och 500 e.Kr. De röda, runda
markeringarna visar boplatslämningar. De gråa, runda markeringarna visar gravanläggningar. De röda
korsmarkeringarna visar lösfynd.
(http://ornkartan.ornskoldsvik.se/karta/?Forntid)
Längs med strandkanten finns ett flertal gravanläggningar. Längst i norr finns anläggning Raä
205, det är resterna av en rund hög med den västra delen bortschaktad. Det är en osäker
fornlämning men vid provtagning kunde man fastställa ett två centimeter tjockt sotlager
(Eriksson 1999:16). Tittar man på strandlinjerna så visar den att högen uppkommer någon
gång efter 500 e.Kr. (se figur 4). Graven söder om Raä 205 är också en hög, men även denna
är osäker. Idag är fornlämningen söndergrävd men den är omnämnd av Karl Sidenbladh i
Fornlämningar i Norrland (1865) och berättar att den redan då var i dåligt skick, att bara en
sida var synlig och att resten hade blivit bortförd. (FMIS Själevad 56:1) Man nämner gärna
Raä 205 och den senare Raä 56 med varandra, troligtvis för att de visar på samma problem.
Raä 56 är en fornlämning som är väldigt skadad idag, men väljer man att tänka att Raä 56
verkligen är en hög så bör den ha uppkommit någon gång efter år 0 (FMIS Själevad 56:1).
8
I den södra delen av Västerhus finns tre gravar utpekade, två av dem ligger bredvid varandra
medan den tredje ligger ensam ännu längre söderut. De två som ligger ihop är anläggning
Raä 39, på platsen finns en skadad men fortfarande synlig hög och tre borttagna högar. Den
synliga högen är 8 x 3,5 meter stor och 0,8 meter hög, trots att den är förstörd så kan man
även se antydan till kantränna. På platsen gjordes en fosfatkartering av Umeå universitet
1987 och då kunde man konstatera att det fanns en boplats strax nordväst om den ovan
nämnda högen (FMIS Själevad 39:1). Utöver den här högen finns tre till, en av dem
omnämns vid en inventering 1961 och att den då redan ska ha varit bortodlad men att en
förhöjning på åtta meter i diameter ska skvallra om den tidigare högen. De sista två högarna
på anläggningen nämns av Herbert Lagerström år 1932, han berättar även om att det ska ha
funnits ännu en hög bredvid den första.
Den sista graven i Västerhus som jag tänker ta upp är, den längst i söder, Raä 74. På
anläggningen finns rester av två högar, direkt till öster om dessa högar är en ravinkant. Den
ena är 10 x 8 meter stor och 0,6 meter hög med en synlig kantränna (FMIS Själevad74:1).
Den andra är 6 meter i diameter och 0,5 meter hög och även den har en kantränna samt en
förhöjning på 6 meter i diameter och 0,4 meter hög som man genom stickprov kunnat visa
på ett sotlager, alltså eventuellt ännu en fornlämning på platsen (Eriksson 1999:16).
De två röda markeringarna visar på boplatslämningar och här gäller det Raä 132 som är
lämningar från en stenåldersboplats. Utsträckningen för boplatsen är inte helt bestämd men
det gäller en yta på minst 30 x 15 meter, platsen har ett kulturlager med sot och detta kunde
konstateras genom
stickprov. Vid platsen för
boplatsen fanns även ett
flertal fynd, ett
kvartsitsavslag, en
stötkantskärna och ett
sotlager. Utöver de tidigare
nämnda fynden finns det
uppgifter om att
skifferartefakter och flinta
Figur 5: Rödbrun skifferdolk hittad i Västerhus.
(FMIS Själevad 164:1)
hittats på platsen, ett av de
9
skifferföremålen som hittades skickades till historiska museet för identifiering och man
konstaterade att det är någon form av redskap. I Tennanders lösfyndsregister pratar han om
dessa skifferföremål och att det bland annat ska ha varit en skifferkniv och flinta (FMIS
Själevad132:1).
I Västerhus har det hittats ett flertal lösfynd, dessa är markerade som röda kors på kartan.
Längst upp i norr på kartan hittades avslag i flinta, det är svårt att tidsbestämma sådana fynd
men tänker man på strandlinjeförskjutningen så bör fyndet i fråga ha hamnat där ett bra tag
efter år 0 (FMIS Själevad 206:1).
Något söderut hittades två lösfynd nära varandra, vid den stora vägen. Det var två
skifferföremål, en röd skifferspets och en rödbrun skifferdolk (se figur 5), båda dessa är
daterade till stenålder (FMIS Själevad 94:1 & 164:1).
Söder om den fyndplatsen finns ytterligare en, där hittade man en röd skifferspets till.
Två yxor (varav en skafthålsyxa) hittades sydöst om det tidigare fyndet. Utöver yxorna så
skriver Tennander att det även hittats två nätsänken, en skifferspjutspets och ett
pilspetsfragment på platsen (FMIS Själevad 162:1).
Nordväst om Björkbacken hittades två platser med lösfynd. Den ena fyndplatsen innehöll ett
föremål i gråsten, man har
kategoriserat det som en
klubba eller ett nätsänke
(FMIS Själevad 130:1). Den
andra platsen innehöll två
dubbelskaliga ovala
spännbucklor (se figur 6,
varav den ena visas) daterade
till 900-talet e.Kr. och ett
fragment av ett förgyllt
spänne. Det förgyllda spännet
har jag inte lyckats spåra men
Figur 6: En dubbelskalig spännbuckla, hittades i Västerhus.
(FMIS Själevad 55:1)
det skulle kunna vara så att det rör sig om ett fragment från en överskålla till någon av
spännbucklorna.
10
Det sista lösfyndet jag tar upp i Västerhus är Raä 73, fyndplatsen för en enskalig oval
spännbuckla (se figur 7).
Fyndet ska vara från 800talet e.Kr. (FMIS Själevad
73:1).
Västerhus verkar ha varit en
bra plats att bo på under
många olika tidperioder,
historiska kartor visar att
man bott på platsen vid
1646 och framåt (Örnkartan
Figur 7: Enskalig oval spännbuckla, hittad i Västerhus.
(FMIS Själevad 73:1)
Själevad).
Västerhus har fornlämningar från flera olika tidsperioder. Det man kan säga är att det är en
bra plats ur boplatssynpunkt. Platsen har lösfynd från stenålder till 900-tal e.Kr. Gravar från
bronsålder och senare tid. Kartor från 1600-talet. Med det sagt så kan man se en lång
kontinuitet på platsen.
3. Övergivandet av Gene stormansgård
3.1. Gene stormansgård
Gene var en stormansgård från äldre järnålder som är väldigt
uppmärksammad idag. Det kan vara för att gården hittades i
bra skick, att det fanns rikt med fynd på platsen samt att den
har väckt många frågor. Då själva byggnadernas väggar och
smedjans tak var väl bevarade har Gene bidragit med mycket
information kring byggnadsstrukturen på järnåldern.
Gene har sammanlagt 15 husgrunder, fast de är byggda i två
olika omgångar. Först byggdes ett långhus och två mindre
lagerbyggnader/verkstäder (cirka 100 år e.Kr.) men dessa
brann ner så då byggdes nya hus på platsen. Ett långhus, en
smedja, två verkstadshus, två grophus och ett antal förråd och
11
Figur 8: Detaljkarta över gravarna,
varav de gråmarkerade är
undersökta.
(Lindqvist & Ramqvist 1993:64)
övriga hus. Alla dessa hus låg på flat mark utom just smedjan. Det finns även många gropar
ned mot vattnet, men dessa observerades inte för än mycket senare än fyndtillfället, detta
var för att man då inte trodde att boplatser kunde se ut på det sättet (Baudou 1995:125f).
Gene är väl strategiskt utplacerad om man tittar på de ekonomiska resurserna som
personerna på gården kunde utnyttja, själva gården är utbredd på en kilometers radie och
har utöver det minst 35 hektar av fin jord, 22 hektar grov jord, 84 hektar moränjord och 173
hektar vatten. Det var viktigt för dåtida näringsfångst med strandlinje som vid år 0 låg på 4,4
kilometer, vilket ger gården utomordentliga förhållanden för ett samhälle där jordbruk,
boskap och havsresurser spelar en stor roll (Lindqvist & Ramqvist 1993:29).
Gene har även ett stort antal gravar, vilket var det egentliga utgångspunkten för
undersökningarna av Gene, men att man även upptäckte boplatslämningarna. Gene har ett
gravfält med nio gravhögar (nummer 1 – 9) och en gravgrupp om fyra gravhögar och
högliknande stensättningar (nummer 10 – 13) (se figur 8). Sex av de 13 gravar på Gene har
undersökts, tre av dem undersöktes 1962 av Evert Baudou nämligen nummer 3, 8 och 9,
dessa rapporter är inte publicerade. Det som kan sägas är att grav nummer 3 var en
skelettgrav med en kammare, som påminner mycket om grav nummer 6. De två övriga
gravarna var brandgravar men i grav nummer 8 hittades kamfragment som visar på att de
kremerade fick med sig en avsatskam och det är i sig en av de bästa ledformerna för
folkvandringtid (Lindqvist & Ramqvist 1993:64).
Ramqvist och
Lindqvist har
undersökt tre
av gravarna,
nummer 6, 10
och 11. Grav 6
är en hög som,
till skillnad från
de flesta andra
gravarna, inte
är plundrad,
Figur 9: Fynd från grav 6. Hartstätningar och delar från minst tre näverkärl till väster. Järnhankar,
järnnit, benfragment och en järnkniv m.m.
(Lindqvist & Ramqvist 1993:67)
12
troligtvis på
grund av högens ringa storlek. Den enda störning som fanns vid graven var en svacka, som
sedan visade sig sammanfalla med gravkammaren som innehöll brända trärester och några
få skelettfragment, närmare bestämt 80 gram. Graven innehöll även ett flertal gravgåvor (se
figur 9), det var tre näverkärl (som endast fanns kvar i form av dess hartstätningsringar) och
de kunde C14 dateras till omkring 395 e.Kr., utöver kärlen fanns även två hankar, nitar och
några beslag av järn som troligen kommer från två träskrin. Utanför gravkammaren hittades
ett horn- eller benföremål och en järnkniv. Det man kan säga om graven är att inget av
fynden utpekar en speciell tid men att det inte rör sig om tiden efter folkvandringstid, med
tanke på att hartstätning
inte förekommer efter det.
(Lindqvist & Ramqvist
1993: 64f)
Grav nummer 10 tillhör
gravgruppen 70 meter söder
Figur 10: Eldslagningssten i kvartsit, fynd från hög 10.
(Lindqvist & Ramqvist 1993:68)
om gravfältet och dessa ligger på strandvall och var vid anläggningstiden tydligt exponerade
mot havet. Trots att denna grav var ganska skadad av både rävar och människor så kunde
man se ett tydligt brandlager som kunde
undersökas. Det fanns totalt 835 gram
brända ben att hitta i brandlagret och
dessvärre har ingen osteologiskt
undersökning gjorts på benen men man kan
konstatera att graven troligtvis innehåller en
kremerad individ. Gravgåvorna bestod först
och främst av en eldslagningssten i kvarsit
(se figur 10). Att den här stenen placerats i
gravgruppen en bra bit utanför boplatsen
menar Inga Serning inte är oväntat.
Eldslagningsstenar brukar ofta förekomma
just utanför bygden och nära vattnet
Figur 11: Fynd från hög 10. Beslag, bearbetad sten, ornerat
ben, fragment av benpil, två bältesringar, en järnspik,
remfångare i järn, bronsfragment och ytterligare delar från
pilspetsen.
(Lindqvist & Ramqvist 1993:68)
(Serning 1960:28), dessa visar på män med
bestämd samhällsstatus, troligtvis förknippat
13
med ett manligt krigarideal (Monikander 2014:20). Utöver det hittades två ornerade
bältesringar av brons, ett remändebeslag i järn, fragment av en benpil och dess spets, en
järnspik, bearbetad sten, en remfångare, bronsfragment, delar av en ornerad benkam och en
bensked (se figur 11). I Vågsnäs hittades en liknande benpilsspets. I övrigt är inte graven C14
daterad men genom kammen kan man anta att den kommer ifrån folkvandringstid (Lindqvist
& Ramqvist 1993:65ff).
Den sista graven som Lindqvist och Ramqvist undersökte var stensättningen nummer 11. Vid
utgrävning hittade man en tätt lagd stenpackning med att stenarna i mitten blivit borttagna i
samband med plundring, runt graven löpte en vällagd kantkedja och det fanns även en inre
stencirkel. Stensättningen var 7 meter i diameter och 0,6 meter hög. Strax sydöst om
plundringsgropen låg ett 0,45 meter stort gravklot i form av en naturligt formad rund sten. I
denna grav kunde man tillvarata 395 gram brända ben och utöver det framkom tre fragment
av en avsatskam, två delar av en benpil, ett järnfragment, ett bryne samt en sten med
glättad yta. Det fanns även några bitar av bränd lera i graven. Själva stensättningen är inte
C14 daterad men fynden är ganska tidstypiska (framförallt avsatskammen) så det visar att
graven är samtida med grav nummer 10 (Lindqvist & Ramqvist 1993:70f). Att graven
innehåller ett gravklot kan ha visat på att det varit en kvinnograv då det kan vara en
kvinnosymbol, medan manssymbolen är en rest sten, om graven i själva verket innehåller en
kvinna så har denna kvinna utrustats med en benpilsspets, det är en sed som ibland kunnat
ses i Väst Norge (Lindqvist & Ramqvist 1993:71). Gravklot är inte en vanlig företeelse i
Ångermanland, det finns inget säkerställt gravklot registrerat för området, Medelpad har
bara har tre stycken medan Mellansverige har ett mycket större antal, då förekommer de
under både äldre och yngre järnålder. Kantkedjan är inte heller speciellt vanlig i
Ångermanland, det är betydligt vanligare i Medelpad då de anses tillhöra äldre järnålder
(Lindqvist & Ramqvist 1993:71).
Alla de tre gravarna som Lindqvist och Ramqvist undersökt kunde dateras till folkvandringtid
och de menar även att det är tydligt att de gravlagda i både grav nummer 3 och 6 är socialt
högstående individer. Även om de fragmenterade fynden i grav 6 inte styrker det så visar
bland annat uppdukningen av fynd på ett släktskap med samtida kammargravar. Eftersom
vapen inte återfanns i gravarna kan det betyda att det är kvinnogravar då de samtida
mansgravarna normalt innehåller vapen (Lindqvist & Ramqvist 1993:72).
14
Anledningen till undersökningen av gravgruppen, nummer 10 – 13, var för att se om de är
samtida med gravfältet och boplatsen, och det stämmer överens. Det fanns inga egentliga
huslämningar i anslutning till gravgruppen, men man undersökte en relativt stor yta
runtomkring och det man hittade var tre härdar och tre stycken, för Gene-gården, nya typer
av nedgrävda anläggningar. Ett exempel är en 2 x 1 meter djup grop med rödbränd
jordfyllning, man kunde hitta några enstaka brända ben som kunde dateras till ungefär 325
e.Kr. Utöver det var området förhållandevis fyndtomt men groparna och härdarna visar på
någon typ av aktivitet, dock kan man inte avgöra vad (Lindqvist & Ramqvist 1993:72).
Vid gårdens övergivande ser förhållandena lite annorlunda ut. Inom en kilometers radie från
gården finns det 58 hektar fina jordar, 31 hektar grova jordar, 87 hektar moränmark och 138
hektar vattenyta samt att strandens längd förkortats till 3,7 kilometer strand. De goda
jordarna ökar med tiden i samband med landhöjningen medan tillgången till vatten och
strand minskar, men denna minskning är sannolikt inte anledningen till övergivandet av
Gene (Lindqvist & Ramqvist 1993:29).
3.2. Övergivandet av gården
Tidpunkten för övergivandet av gården baseras på de 30 olika C14 dateringarna man gjort,
de yngsta proven ligger på 500-talet och man kan med säkerhet säga att gården övergavs
under 500-talet, senast omkring år 600 e.Kr. Man kan se att gården verkligen övergavs då
det inte finns några spår av aktivitet under senare tid, Lindqvist och Ramqvist menar att
gården medvetet övergetts och att den direkta orsaken inte varit någon katastrofartad
händelse (Lindqvist & Ramqvist 1993:129). Det finns inga tecken på brand eller överfall av
något slag. Något som stödjer det medvetna övergivandet är fyndfattigdomen på platsen,
det är tydligt att husgrunden ”städats” innan den övergavs (Lindqvist & Ramqvist 1993:130).
Som jag tidigare nämnt så sjunker strandlinjen under tiden gården är aktiv, denna sänkning
kan ha haft negativa effekter på gårdens kommunikativa läge med Moälven och allt det
innebar, men en landhöjning innebar även en dubblering av fina jordar (cirka 24 hektar) som
gården kunde nyttja. Därför känns det inte troligt att landhöjningen ska ha varit orsaken till
Genes övergivande, en liten betydelse kan det kanske ha haft men ingen bidragande faktor
(Lindqvist & Ramqvist 1993:130).
15
Lindqvist och Ramqvist menar att utvecklingen hos Gene även kan ha en annan förklaring, de
berättar att järnålders boplatser och gravfält i mycket stor utsträckning tillhör antingen
perioden 1-600 e.Kr. eller 600-1100 e.Kr. Detta tyder på att det under 500-talet skedde en
stor och allmän omstrukturering av bebyggelsen och de menar att det är en allmän tendens
som borde ha en allmän, gemensam orsak (Lindqvist & Ramqvist 1993:132). Mellannorrland
ska ha haft nära integrerade geografiska delar, sedan ska det genom ofred och förändrade
relationer mellan grannsamhällen lett till att nya sociala, ekonomiska och politiska strukturer
uppkom. Lindqvist och Ramqvist menar även att förekomsten av fornborgar och vapen i
gravar visar att 500-talet var en tid av förändring och krigiska tillstånd, att det ska ha
uppstått konflikter mellan olika ekonomiska parter och att det i det här fallet gällde
Mälardalen och Mellannorrland. Orsaken till detta ska ha varit att det folkrika Mälardalens
behov av och tillgång till järn förändrades, det ska alltså ha dykt upp nya
produktionsområden vid den här tidpunkten i Dalarna och västra Hälsingland, det vill säga:
närmare Mälardalen. Och att inom den kommande perioden vendeltid, (600-800 e.Kr.)
omstruktureras det mellannorrländska samhället helt och att under vikingatiden är det
inlemmat i svearnas statsbildningsprocess (Lindqvist & Ramqvist 1993:132).
Som jag nämnt tidigare cirkulerar det ett flertal teorier kring vad som hände med Gene, och
även med själva gårdsbebyggelsen i Norrland. Bo Gräslund menar att utvecklingen har en
helt annan orsak, nämligen fimbulvintern. En klimatkris som drabbade världen under första
halvan av 500-talet e.Kr., mer specifikt ska de ha rört sig om år 536 – 537 e.Kr., som
resulterade ibland annat en sänkt medeltemperatur och kalla somrar i Sverige mellan 536 –
545 e.Kr. (Gräslund 2008:115). Det ska alltså ha uppstått ett stoftmoln år 536 som gjorde att
solen försvann, att det inte fanns några skuggor och detta ska ha utlöst en global katastrof
(Andrén:2014). Anledningen till molnet är inte fastställt men det kan ha vara ett resultat av
en komet, eller ett vulkanutbrott vid sundet mellan Sumatra och Java (Andrén:2014). Man
kan se spår efter detta i borrkärnor i isen på Grönland, dendrokronologi (årsringarna visar på
att träden växt ovanligt lite under dessa år), i romerska och kinesiska källor som berättar om
katastrofen (Andrén 2014:179) och även pollendiagram visar på igenväxta odlingslandskap
(Ramqvist 1998:5). Fimbulvintern ska enligt Andrén ha varit en katastrof för en
jordbruksekonomi, att samhället blir tvingat att omorganiseras och att många människor ska
ha dött, han jämför det med pesten på 1300-talet (Andrén:2014). Det ska alltså finnas
16
antydningar till en befolknings- och bostadskris i främst Nordeuropa under den aktuella
tiden, genom det paleobotaniska materialet jag nämnt ovan visar det på ett allmänt
igenväxande kulturlandskap (Gräslund 2008:115). Följden av katastrofen blir en ny typ av
samhälle, små samhällen övergår till större (Andrén 2014:181). Idén är inte underlig på
något sätt, om det blir svårigheter i ett samhälle med många små familjegrupper så är det
inte konstigt att de skulle välja att ena sig med varandra och bilda större grupper.
Själva konceptet med denna typ av naturkatastrof är inte omöjlig, det skulle mycket väl
kunnat ha varit tio år av kyla i Norrland, men eftersom både Västerhus och Vågsnäs verkar
ha varit kontinuerliga under det aktuella tidsbrottet verkar det inte ha varit speciellt
påtagligt. Att familjen på Gene skulle ha lämnat på grund av katastrofer kan inte de
arkeologiska källorna visa på, det finns inga spår av det. Som jag nämnt tidigare finns det
inga tecken på katastrof på Gene.
Norrland är känt för sin fyndlöshet och det kan man även se som en följd av Fimbulvintern.
Viklund menar att bristen på lösfynd, gravar och boplatser minskar i samband med en
omorganisering i slutet av folkvandringstiden, en befolkningsminskning och
bebyggelsenedläggning. Hon berättar även, som jag nämnt tidigare, att pollenanalyser visar
på att kulturlandskapet krymper, och att ett flertal teorier tagits fram i form av krig, pest,
klimatförsämring eller en ”agrarkris” (Viklund 1989:98).
Ramqvist menar att det har skett en omställning under övergången till vendeltid och att de
gårdar från äldre järnålder som inte klarat av den omställningen tvingats uppgå i andra
enheter istället (Ramqvist 1998:5). Är det den problematiken som drabbar Gene? Som jag
nämnt tidigare så är gården ”städad” när de begav sig därifrån, vilket tyder på ett avsiktligt
övergivande. I och med att strandlinjeförskjutningen gav Gene mindre vatten i dalgången så
genererade det även mer planteringsmark, så bristen på odlingslandskap kan inte vara en
bidragande faktor. Kan det vara så att det pågår en förändring, och att Gene inte har
resurserna eller är tillräckligt stora och etablerade att klara omställningen?
17
4. Etablerandet av
Arnäsbacken
4.1. Gårdens etablering
Hur Arnäsbacken
etableras kan vara lite
knepigt att svara på. Det
man kan konstatera att
gårdens tidigaste spår
skulle kunna
sammanfalla med Genes
övergivande. De tidigaste
spåren på Arnäsbacken
är att två av husen kan
dateras till tidigt 600-tal
e.Kr. (Ramqvist 1998:59,
Figur 10: Översiktkarta över Arnäsbackens fornlämningar. Raä 1, Raä 2 och Raä
3 synliga.
(Ramqvist 1998:32)
81) och att andra hus från 800-talet e.Kr. hyser stora likheter med hus från Gene. (Ramqvist
1998:70ff) I och med att det skiljer 5 kilometer mellan Gene och Arnäsbacken och att de
sammanfaller ganska bra i tid så kan man tänka
sig att det funnits kontakt, vilket bidragit till
likheterna mellan gårdarna.
4.2. Arnäsbacken som gård
Arnäsbackens fornlämningskomplex består av
tre olika platser, Raä 1, 2 och 3. Raä 1 är ett
gravfält, det nordligaste gravfältet i Sverige, som
består av minst 13 gravar. Hur gravarna är
utplacerade kan man se på kartan (figur 11).
Gravarna 6 – 11 ligger i rad på åsryggen, 1 – 5
ligger något nedsänkta och utspridda medan
gravarna 12 och 13 har ett helt avvikande läge
genom att de är placerade på åsens branta
Figur 11: Karta över gravarna på Arnäsbacken, Raä 1.
Prickarna visar härdgroparna.
(Ramqvist 1998:33)
sluttning, dessa två är även anläggningens
18
största gravar med deras cirka 10 meter i diameter (Ramqvist 1998:31).
Ramqvist har själv varit med och undersökt en av gravarna, nämligen gravhög nummer 5,
den var 6 meter i diameter och cirka 0,5 meter hög, dock hade den en över 2 meter stor
plundringsgrop i mitten (Ramqvist 1998:34f). Det fanns inte mycket att finna i graven, men i
en del av det bevarande brandlagret kunde man hitta 38,8 gram brända ben och man kunde
inte göra en könsbedömning och den åldersbedömning som gick att göra visar på att
individen var vuxen. Dock fanns det så pass mycket förkolnat material att det gick att göra en
C14-analys, den visar på en datering av sent 800-tal e.Kr. Därmed kan man anta att gravfältet
som helhet tillhör yngre järnålder och är samtida med gårdsplatsen (Ramqvist 1998:35f).
Vid gravarna 3 och 4 gjordes två provytor och där kunde man se en viss avvikelse och en
stenklubba med skaftränna, en föremålstyp från äldre järnålder som man hittats bland annat
på Gene (Ramqvist 1983:76). Utöver det hittades även ett antal kvartsavslag som genom
Anna-Karin Lindqvists undersökningar visat sig vara typiska för den förromerska järnålderns
stenteknologi (Ramqvist 1998:34).
Norr om grav nummer 11 så påträffades ett 20-tal gropar,
dessa var mycket liknande groparna på Gene (Ramqvist
1986:130f). Man har undersökt tre av dessa gropar och det
visade sig att alla varit härdar, men att en av dem även har
omvandlats, och senare används, som ett stolphål. Genom
en C14-datering av kolet från härdarna kan de dateras till
700-talet e.Kr. och då dateras stolphålet till 800-talet e.Kr.
(Ramqvist 1998:32f). Då stolphål kan visa på boplats
undersöktes provytor inom det närliggande området men
man kunde inte hitta något mer som skulle kunna tyda på
boplats, så det blev svårt att tolka härdgroparnas funktion
men det är möjligt att de kan ha haft ett samband med
någon begravningsritual (Ramqvist 1998:33).
Raä 2 är ett gårdskomplex med minst 12 byggnader som
dateras från 600 år e.Kr. (Ramqvist 1998:81) fram till
Figur 12: Karta över gården på Arnäsbacken,
Raä 2.
(Ramqvist 1998:38)
medeltiden. Det är en stor skillnad på
19
gårdsbebyggelsen mellan den äldre och den yngre järnåldern, Gene är ett exempel på den
äldre typen av bebyggelse där det finns mångfunktionella långhus med upp till sex rum. Den
yngre typen är mer som gården vid Arnäsbacken, att de delar upp långhuset i ett flertal
mindre hus med olika funktioner (Lindqvist & Ramqvist 1993:29). Då Arnäs är så pass stort
och genom sin karaktär kan man tänka sig att gården fungerat som en utpost, med tanke på
Arnäs kontaktnät både utåt och inåt land. Det kan visa på att Arnäs har haft samma funktion
som Gene hade under äldre järnålder (Ramqvist 1998:42). Husplaceringen kan ses på figur
12.
Hus 1 var den tydligast synliga husgrunden, grunden mätte 8 x 7,5 meter och i ett av hörnen
finns ett spisröse. Spisröset har man kunnat C14-datera till tidigt 1400-tal medan prov från
en underliggande anläggning vittnar om aktivitet vid 800 – 900-talet e.Kr. (Ramqvist
1998:45ff). Hus 2 är endast partiellt undersökt för det visade sig att platsen inte lämpade sig
för arkeologisk undersökning då lämningen troligtvis blivit utsatt för bortschaktning under
medeltiden, så inga C14-analyser är gjorda men genom morfologi, stratigrafi och fyndbild
menar visar på att huset tillhört medeltiden. Dock finns det, vänster om husgrunden, en
mängd stolphål och rännor, det visar på att ytan var bebyggd under vendel- och vikingatid
(Ramqvist 1998:48f). Hus 3 är inte speciellt undersökt, bara en del av det. Speciellt för
grunden är att det finns en stenpackning i nordvästra hörnet, det liknar härdpallarna som
förkommer i hus 4 och 5 men är betydligt större och mer lik spisrösena i hus 1 och 2. Det
gjordes inga C14-analyser på grunden men morfologiska skäl och av att döma från fynden så
talar det för att huset tillhört medeltiden (Ramqvist 1998:49f). Hus 4 är av annan karaktär är
de tidigare nämnda, grunden var inte lika tydligt markerad och är nästan identiskt med hus
5. Huset har en härdpall, en beteckning som lämningen får för att den endast består av en
samling av flacka skörbrända stenar. Det hittades rester från en förkolnad 4,7 meter lång
stock som hörde till konstruktionen, utöver det så fann man ännu en stock, denna var 0,9
meter lång och kan vara spår av den syllstock som legat på stenarna eller en annan del av
byggnaden. En av dessa stockar han man kunnat C14-datera till sent 900-tal e.Kr. (Ramqvist
1998:51ff). Hus 5, är som jag nämnde tidigare, nästan identiskt med hus 4. Även det här
huset har en härdpall, en förkolnad syllstock men det finns även rester från de lerklinade
väggarna. Man har kunnat datera två aspekter gällande hus 5. Syllstocken daterades till cirka
1000 e.Kr. och väggnäver som hittades kunde dateras till cirka 1100 e.Kr., det skiljer sig lite
mellan de två dateringarna men en syllstock kan ju vara väldigt gammal i sig medan nävret
20
troligtvis inte hade lika hög egenålder. Därför dateras huset till sent 1000-tal (Ramqvist
1998:54ff). Hus 6 ligger, tillsammans med hus 7-10, på en högre belägen del än de tidigare.
Det skulle kunna indikera att dessa hus haft en annan funktion. Dock har inte huset så
mycket specifika lämningar kvar, utöver en härdpall, så det har varit svårt att datera. Men ett
sotskikt något söder om huset, som troligtvis hört ihop med husets spis, går att datera till
tidigt 1200-tal (Ramqvist 1998:57ff). Hus 7 är inte lika stort som de tidigare husen, och har
en härdpall som tar upp närmare 25 % av husets yta. Man har kunnat använda två olika
aspekter för datering, den ena var botten av spisröset vilket dateras till första hälften av 900talet och den andra var lämningar från ett stolphål vilket daterades till tidigt 600-tal
(Ramqvist 1998:59).
Hus 12 ligger något nedanför de andra husen. I en grop i huset var fyllningslagret, under det
översta lagret, fullt med skörbränd sten, djurtänder och andra fynd (bland annat många
pärlor (se figur 13)) talar för att gropen redan under vikingatid blivit igenfylld och använd
som sopgrop. Utöver sopgropen fann man en härd, stolphål och en syllstock, härden ska ha
haft en träkonstruktion runt sig. Man har kunnat datera efter härden och efter fyllningen,
resultatet visar att huset dateras till
700-talet och att åtminstone en viss
del av fyllningen deponerats under
1000-talet (Ramqvist 1998:60ff).
Hus 8 – 11 är inte undersökta då de
alla är mindre än de resterande
samt att ingen av dem, utom hus 11,
har någon säkert iakttagbar eldstad.
Sedan ligger hus 8 – 10 på en lägre
höjd, tillsammans med hus 6 och 7,
än de andra husen och lägger man
Figur 13: Den största delen är pärlor som hittats i hus 12 på
Arnäsbacken.
(Ramqvist 1998:66)
ihop alla dessa aspekter menar Ramqvist att man kan anta att dessa hus var olika typer av
ekonomibyggnader, som stall eller förrådshus (Ramqvist 1998: 68f).
Under de synliga husgrunderna framkom dolda bebyggelsespår, dessa vittnar om en äldre
bebyggelse. Jag har nämnt det lite smått i tidigare avsnitt men här tänkte jag utveckla. Under
vissa av husgrunderna dök andra byggander upp, det har delats upp i tre delar: den norra
21
ytan som ligger under hus 1 och 2, den mellersta ytan som ligger under hus 4 och 5 och den
södra ytan som ligger under hus 6 och 7 (Ramqvist 1998:69f).
Den norra ytan vittnar om minst två tidigare husgrunder, båda dessa hus har stora likheter
med hus från Gene. C14-dateringen av ett av husen visade på 800-tal (Ramqvist 1998:70ff).
Den mellersta ytan ligger, som
tidigare nämnt, under hus 4 och 5
och där framkom närmare ett
hundratal stolphål, gropar och
rännor, det utgör minst två
husgrunder. Man har C14-daterat
ett stolphål, vilket beror på att
hålen använts i flera omgångar
vilket gör det svårt att få en
Figur 14: Ett översiktligt diagram som visar storleken på de olika
husen på gården och hur de är fördelade på perioderna vendeltid,
vikingatid och medeltid.
(Ramqvist 1998:83)
trovärdig analys, och det antyder en
datering till andra halvan av 700talet (Ramqvist 1998:74ff).
Den södra ytan innehöll en hel rad stolphål, väggrännor och andra anläggningar samt ett litet
grophus. Grophuset kan genom C14-analys dateras till början av 1000-talet (Ramqvist
1998:82). En av de andra anläggningarna kunde man, genom C14-analys av stolphål, datera
till första halvan av 600-talet och detta är den äldsta dateringen på Arnäsbacken (Ramqvist
1998:81).
Raä 3 är en ensam grav som ligger i en dalsänka NÖ om hus 1 på Raä 2, se figur 9, det är
tydligt att graven har utgjort en del av ett nu förstört gravfält. Lokalen har troligtvis sträckt
sig en bit ifrån den kvarvarande gravens läge in på kyrkans mark, och där hittade man 1858
två ovala spännbucklor (se figur 15) som man menar har tillhört Raä 3 och kan därför datera
gravfältet till yngre järnålder (Ramqvist 1998: 39).
22
5. Slutdiskussion
Diskussionen kring
brottet vid
vendeltidens början
och problematiken
kring Genes
övergivande är inte
okända ämnen och
är sedan tidigare
forskade om, men
det fångande ändå
min
Figur 15: De två ovala spännbucklorna hittade vid Arnäs prästgård, tillhörande Raä 3.
(Historiska museets samling SHM 2527)
uppmärksamhet. Eftersom att Gene överges och Arnäsbacken etableras ungefär samtidigt är
det lätt att dra förhastade slutsatser kring förloppet, men jag blev nyfiken på hur det
egentligen gick till. Överlappade bebyggelsen i Gene och Arnäsbacken varandra tidsmässigt?
Har de haft med varandra att göra och vad finns det för likheter? Samt om man ser från ett
översiktligt perspektiv, vad kan man ta reda på genom att titta på fynd i samma område? Det
är lätt att glömma bort andra fornlämningar i närområdet när Gene och Arnäsbacken är så
pass annorlunda, stora och fyndrika.
Genom C14-datering på Gene kan man konstatera att den yngsta aktiviteten på gården
skedde på 500-talet e.Kr. så gården kan alltså vara i bruk till början av 600-talet e.Kr., och
efter det finns det inga spår av aktivitet på platsen för än vid 1200-talet e.Kr. (Lindqvist &
Ramqvist 1993:49). I och med att gården inte visar några tecken på brand eller krig samt att
husen har ”städats” innan övergivandet tyder på att de avsiktligen lämnade gården och inte
var tvungna att fly eller något dylikt.
Jag har diskuterat några teorier som kan ha haft betydelse för övergivandet av Gene.
Katastrofteorin, här framförd av Anders Andrén och Bo Gräslund som berättar om
Fimbulvintern. En vinter som ska ha drabbat Sverige, och stora delar av världen, och fått
konsekvenser i minst tio år. Det här ska ha påverkat jordbruket, mattillgången och ska ha
slagit mot världen som pesten på 1300-talet. Det finns bevisligen aspekter som talar för
23
fimbulvintern, dendrokronologi, pollendiagram och skriftliga källor från bl.a. Kina och Rom,
och som jag nämnt tidigare i kapitel 3.2. så tvivlar jag inte på att denna naturkatastrof skett
utan det jag istället tvivlar på är de ödesdigra konsekvenser som nämns. Många människoliv
ska ha skördats och samhällen ska ha kollapsats. Det är det jag är skeptisk mot. Att förklara
Genes övergivande med en sådan katastrof känns inte trolig. Vågsnäs som ligger precis
bredvid visar tecken på eventuell aktivitet genom katastrofens år 536 – 537 e.Kr. så kan den
inte ha slagit så hårt på den till synes väl fungerade gården Gene. Vulkanutbrott, missväxt
och andra naturkatastrofer känns väldigt typiskt för de äldre arkeologiska synsätten. Att det
skulle vara den enkla lösningen håller jag, som jag tidigare nämnt, inte med om. Jag tror på
den tänkande människan och att människorna på Gene gjorde ett avsiktligt, tänkande val
och inte är offer för naturen.
Per H Ramqvist och Anna-Karin Lindqvist har presenterat andra typer av orsaker till brottet
vid början av vendeltiden. Dessa forskare kommer med andra teorier än fimbulteorin och
istället menar Ramqvist att det händer någon typ av omställning i samhället och att Gene
kanske inte klarade av att samhället förändrades och behövde omgruppera på annan plats
eller tillsammans med andra gårdar.
En annan aspekt jag tagit upp i kapitel 3.2. är landhöjningen, den är speciellt påtaglig just i
norra Sverige då det förändras väldigt mycket. Att förklara Genes övergivande med en
sjunkande strandlinje är ännu en teori som jag tvivlar på. Som jag nämnt tidigare hade
gården mycket mark i olika former, och vid en strandlinjeförskjutning så sjunker vattenytan.
Men det är inte så att förskjutningen går över en natt, vattnet sjunker långsamt och det kan
inte vara något som plötsligt slog till mot familjen på gården. Som jag nämnt tidigare så fick
gården istället markant mycket mer fin odlingsjord än de hade tidigare tack vare den
sjunkande strandlinjen. Vattenytan sänktes en liten bit, men det känns inte så mycket om
man jämför med hur mycket mark de fick. Precis som Lindqvist och Ramqvist menar så är det
inte troligt att detta är anledningen till övergivandet av Gene.
Jag försökte reda ut huruvida bebyggelsen i Gene och Arnäsbacken verkligen överlappar i tid,
alltså om det funnits kontakt. Det är ganska svårt att se ett tidsmässigt samband mellan
Genes och Arnäsbackens gravar, det man kan säga är att Arnäsbackens tidigaste grav kan
dateras till 700–800-tal e.Kr. medan alla Genes gravar inte är tidsbestämda men dateringen
24
på Genes gravfält är 375-550 e.Kr. Så där kan man inte se en direkt överlappning men väljer
man att titta på boplatserna istället så ser man något annat. När det gäller boplatserna så
stämmer Gene och Arnäsbacken väldigt bra överens, här kan man eventuellt se en
överlappning. Genes sista hus kan man datera till 500-600 e.Kr. och några av Arnäsbackens
äldre husgrunder, de som låg under, kan dateras till första halvan av 600-talet e.Kr.
Som jag berättat om i 4.1. och 4.2. så finns det stora likheter mellan några av husen på Gene
och Arnäsbacken, varav vissa av dem var eventuellt samtida medan några andra skiljde i alla
fall 200 år emellan. Då kan man fundera på hur mycket kontakt dessa gårdar haft?
Likheterna och det faktum att de inte ligger speciellt långt bort ifrån varandra skulle kunna
tyda på en kontakt. Ramqvist beskriver så kan Arnäsbacken ha haft samma funktion som
Gene, se kapitel 1.1.
Ett kontaktnät för stöd ekonomiskt, politiskt och socialt är viktigt för stormansgårdarnas
växande. Gene hade under sin tid en markant roll i området (Lindqvist & Ramqvist
1993:118). Men trots att föremål från Gene dykt upp på andra platser i området så var Gene
trots allt en självförsörjande gård, som inte förlitar sig på försäljning av varor för sin
överlevnad utan får ihop sin ekonomi genom jordbruk, sälfångst, jakt och fiske (Lindqvist &
Ramqvist 1993:92). Margareta Biörnstad redogör för den krångliga handelshistorien under
yngre järnålder och fram till slutet av 500-talet e.Kr. har föremålen cirkulerat mycket i olika
delar av Sverige och Norge (Biörnstad 1975:120). När vi senare går in i vikingatid blir
kontakterna mer komplicerade, då sätter utlandskontakterna sin prägel på samhällena och
handeln ökar inom både Norden och i utlandet (Biörnstad 1975:120). En annan tydlig
indikation på att handeln ökar på den tiden var uppträdandet av vikter och vågar, detta
fungerar som handelsmännens mobila utrustning för den viktbaserade handeln. På
Arnäsbacken hittades ett kubooktaedrisk viktlod (Ramqvist 2012:43). I och med att det är
Arnäsbacken som går in i den ”nya tiden” var kanske den gården mer utrustad eller lämpad
för det nya samhället, Gene kanske helt enkelt inte höll måttet för att klara av det. Det nya
handelsnätverket som uppstår innebär stora förändringar i samhället, även för de mest
avlägsna regionerna, och att man kan få en säker avsättning för sina varor (Ramqvist
2012:48).
25
I och med att Gene och Vågsnäs ligger så pass nära varandra, det skiljer bara 1500 meter
mellan platserna, så är det inte underligt att dessa ska ha påverkat varandra. Genes första
lämningar uppkommer 100 e.Kr. och Vågsnäs har sin första hög från ungefär 400 e.Kr., men
boplatslämningarna i Vågsnäs dateras av Anna-Karin Lindqvist som eventuella förromerska
lämningar, som jag nämner i
kapitel 2.1. Dock är de
förromerska lämningarna inte
huvudboplatsen utan den är från
vendeltid, men spåren från den
tidigare finns kvar. Det finns även
ett odaterat röse och där finns
möjligheten att det är tidigare i tid
än folkvandringstid. Skillnaden
mellan Gene och Vågsnäs är dock
att Gene överges vid senast 600
Figur 16: Flygfoto där man ser avståndet mellan Gene (22) och
Vågsnäs (57)
(Ramqvist 1984:10)
e.Kr. medan det eventuellt fortfarande var aktiva lämningar kvar i Vågsnäs, i form av härdar,
fram till 810 e.Kr. Som jag nämnde i kapitel 3.1. så finns det fynd som liknar varandra på
Gene och Vågsnäs, vilket inte känns oväntat i och med den kontakten platserna borde ha
haft.
Anledningen till att jag valt Vågsnäs och Västerhus som andra platser att undersöka var för
att de ligger inom samma område, det finns mycket fynd att gå efter och att de ligger bra till
längst Moälven för liknande betingelser. I och med att alla platserna ligger inom samma
område och inte för långt ifrån varandra så borde de haft någon typ av kontakt med
varandra. Och är det något katastrofalt eller markant som händer på Gene och som sedan
grundlägger för Arnäsbacken borde Vågsnäs och Västerhus kunna bidra med en förståelse
över förloppet. Som jag nämnt tidigare kan det arkeologiska materialet från Vågsnäs inte
visa på någon katastrof eller att gården behövde överges, det materialet visar är istället en
kontinuerligt bebodd plats.
Västerhus har, som jag pratat om i kapitel 2.2. väldigt mycket fynd. Från stenålder fram till
1600-tal. Platsen har ett riktigt bra läge, det är en lång strandlinje på 2500 meter i söderläge
längs med Moälven. Västerhus har lösfynd och boplatslämningar från stenålder, bland annat
26
dolkar. Utöver det hittades även två olika spännbucklor som är daterade till 800-tal och 900tal. Dock finns det inte så markanta lämningar från järnåldern, det finns ett flertal odaterade
och skadade högar varav en som uppkom runt år 0 och en annan som ska ha uppkommit
senast efter år 500 e.Kr. Det finns inga konkreta arkeologiska bevis för att stödja någon sida
av de olika teorierna, Västerhus kan inte bidra med någonting till min forskningslucka mer än
att det var ett bra ställe att husera på under flera olika tidsperioder. Man har bott i
Västerhus på stenåldern, satt upp högar vid år 0 och på 500-talet e.Kr., lämnat ett flertal
fynd vid 800 – 900-talet e.Kr. och bott där på 1600-talet men mer fakta kring mitt problem
kan inte det arkeologiska materialet ge mig från Västerhus.
Att Gene och Arnäsbacken har haft någon sorts kontakt känns självklar, det finns mycket
som överensstämmer mellan stormansgårdarna samt att tiden troligtvis överlappat. Att
Arnäsbacken skulle ha haft samma funktion som Gene tror jag delvis på. I och med att Gene
överges som en avsiktlig handling, alltså ett aktivt val av familjen på gården för att få bättre
förutsättningar och inte för att de behövde fly undan en katastrof så tror jag att det tyder på
en förändring i samhället. Det ställs nya krav på gårdarna och Arnäsbacken blir en ny och
uppdaterad version av Gene. Som jag nämnt i kapitel 4.2. så får Arnäsbacken en annan
utformning än Gene, istället för Genes treskeppiga långhus där man har det mesta inomhus
så blir Arnäsbacken en boplats med ett flertal mindre hus med olika funktioner. Handeln
förändras även, och Arnäsbacken hade kanske en nyare och centralare roll med bättre
kontakter i och med att vikingatiden bringar med sig ett krav på större kontaktnät. Detta kan
styrkas med fynden av vikter och vågar på Arnäsbacken.
Vågsnäs bidrar med information om brottet mellan mellersta och yngre järnåldern, eftersom
närheten och likheterna med Gene är markanta blir Vågsnäs eventuella kontinuitet genom
500-talet e.Kr. och fram till 810 e.Kr. en betydande faktor i uppsatsen. Något globalt som
drabbar Gene borde drabba Vågsnäs, 1500 meter bort. Det här tycker jag stödjer min teori
om ett avsiktligt övergivande för bättre förutsättningar av Genes människor, eftersom
Vågsnäs blir kvar måste den platsen på något sätt ha kunnat överleva det som Gene ansåg
var värt att förändra.
6. Sammanfattning
I min kandidatuppsats har jag valt att försöka belysa brottet mellan mellersta och yngre
27
järnåldern i Norrland. Jag valde gården Gene som var aktiv under förromersk järnålder och
folkvandringtid, innan brottet, och Arnäsbacken som var aktiv under vendeltid och framöver,
efter brottet, som mina huvudpunkter för att försöka förstå vad som gjorde att Gene
övergavs och att Arnäsbacken etablerades. Genom att undersöka om dessa två platser
överlappar och vad deras skillnader och likheter är så vill jag försöka förstå vad Gene
saknade som gjorde att den till synes fullt fungerade gården övergavs och vad Arnäsbacken
hade som gjorde att den kunde växa så stort därefter. Vad är det som Arnäsbacken har som
Gene saknade?
Utöver att titta på de två stormansgårdarna valde jag två fyndrika platser till att undersöka,
Vågsnäs och Västerhus. Detta valde jag för att se om ett större perspektiv kunde ge mer
information om min forskningslucka. Vågsnäs ligger ynka 1500 meter från Gene och
Västerhus med sin pampiga placering i söderläge längs med Moälven, har båda en lång
kontinuitet.
Det jag kan konstatera angående Gene och Arnäsbackens överlappning är att det sannolikt
funnits en kontakt mellan dem. Vissa av husen på gårdarna kan eventuellt ha varit samtida
medan andra påminner väldigt mycket om varandra, utöver det finns det gropar på
Arnäsbacken som stämmer bra överens med liknande på Gene, så en kontakt känns trolig.
Att Arnäsbacken ska ha haft en liknande funktion som Gene hade stämmer men att det
troligtvis ska ha haft en mer uppdaterad funktion. Eftersom samhället förändras under
brottet mellan tidsperioderna måste Arnäsbacken ha uppdaterat sin funktion med andra nya
och mer praktiska funktioner av hus, ett nyare och mer standardiserat handelsnätverk och
nya kontakter.
Jag diskuterar även ett flertal teorier kring Genes övergivande i uppsatsen, och jag kan inte
verifiera eller falsifiera någon av teorierna då alla har mer eller mindre troliga aspekter. Jag
utesluter inte den globala katastrofteorin/fimbulvintern i och med att jag tror att det har
skett någon typ av naturförändring på 500-talet e.Kr., vilket det finns tydliga bevis för, men
jag tror inte att katastrofen hade så ödesdigra konsekvenser som det kan framställas som.
Jag utesluter inte strandlinjeförskjutningen helt heller, då den sannolikt påverkade
samhällena mycket. Men antalet meter som strandlinjen sjönk kan inte ha haft en så stark
påverkan på gården, då detta inte är en snabb process och det kan inte ha tagit folket på
28
gården med storm och fått dem att plötsligt bestämma sig för att flytta. Dessutom gav
strandlinjeförskjutningen Gene markant mycket mer brukbar mark att använda sig av, alltså
ett väldigt stort plus för ett jordbrukssamhälle. Jag lägger istället mer krut på en blandning av
flera teorier, då inkluderat förändringen som sker i samhället under den tiden. Stora
förändringar var på gång och det kan ha varit så att Gene inte pallade trycket eller helt
enkelt tyckte att det skulle vara mer lönsamt att flytta någon annanstans eller slå ihop sig
med en annan gård på annan plats.
Vågsnäs kunde bidra med information kring min forskningslucka. Någon global katastrof som
slår ner på Gene borde rimligtvis ha drabbat Vågsnäs också. Vågsnäs visar på ett eventuellt
arkeologiskt material på platsen från förromersk järnålder och fram till 810 e.Kr., utöver det
så verkar Vågsnäs och Gene ha haft en kontakt. Det faktum att Vågsnäs är aktivt under
brottet tyder på att den eventuella katastrof som nått Gene troligtvis inte var så hård.
Västerhus, med sina många fynd från stenålder till 1600-tal, kunde inte ge mig det jag hade
hoppats på. Det finns fornlämningar på platsen från år 0, efter 500 e.Kr. och fynd från 800och 900-talet så det har absolut funnits aktivitet på platsen under dessa tider men det
arkeologiska materialet kan inte visa på den kontinuiteten jag söker.
Både Vågsnäs och Västerhus är väldigt spännande platser med mycket intressanta fynd,
dessa borde egentligen undersökas närmare för att försöka få ut mer information om
platserna men jag kan tänka mig att de glöms bort i skuggan av Gene och Arnäsbacken.
7. Referenser
Andrén, Anders. 2014. Tracing old norse cosmology in time and space. Nordic Academic
Press. Lund
Biörnstad, Margareta. 1975. Norrland under yngre järnåldern: Ett råvaru- och
avsättningsområde. Jakt och fisk: nordiskt symposium om livet i en traditionell jägar- och
fiskarmiljö från förhistorisk tid fram till våra dagar. Norrbottens museum. Luleå
Baudou, Evert. 1993. Norrlands forntid: ett historiskt perspektiv. Wiken. Höganäs
Eriksson, Malin. 1999. Järnåldersbygd i norra Ångermanland. 1500 år längs Moälven och
Nätraån. Umeå universitet. Umeå
29
Gräslund, Bo. 2008. Fimbulvintern, Ragnarök och klimatkriser år 536-537 e.Kr. Namn och
bygd.
Lindqvist, Anna-Karin & Ramqvist, Per H. 1993. Gene – En stormansgård från äldre järnålder i
mellannorrland. HB Prehistorica. Umeå
Lindqvist, Anna-Karin. 2005. Arkeologiska undersökningar i Själevad socken. Stensättning 92 i
Gene samt boplatserna Raä 219 och 155 i Vågsnäs, norra Ångermanland. Umeå
Monikander, Anne. 2014. Den äldre järnålderns eldstagningsstenar – överblick och tolkning.
Fornvännen.
Ramqvist, Per H. 1984. Vågsnäsgraven – En folkvandringstida grav och dess sammanhang.
Umeå universitet. Umeå
Ramqvist, Per H. 1986. Gene. On the origin, function and development of sedentary Iron Age
settlement in Northern Sweden. Archaeology and Environment 1. Umeå
Ramqvist, Per H. 1998. Arnäsbacken. HB Prehistorica. Umeå
Ramqvist, Per H. 2012. Nordiska samspel under järnåldern. Människor i vikingatidens
Mittnorden: föredrag vid de mittnordiska arkeologidagarna i Östersund. Jamtli förlag.
Östersund
Ramqvist, Per H. 2014. Om järnålderns och medeltidens bebyggelseetableringar i norr.
Arkeologi i Norr. Umeå
Serning, Inga. 1960. Övre Norrlands järnålder. Umeå
Viklund, Karin. 1989. Jordbrukskris i Norrland i slutet av den äldre järnåldern? Arkeologi i
Norr 2. Umeå universitet. Umeå
http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html - Fornminnesinformationssystemet
http://mis.historiska.se/mis/sok/start.asp - Historiska Museet, Sök i samlingarna
http://www.murberget.se/upptack/sok.aspx?snkod=2489 – Länsmuseet Västernorrland
Murberget, Fyndregister
http://ornkartan.ornskoldsvik.se/karta/?Forntid - Örnsköldsviks kommun
30
31