1. No category

Skeppet Fortunas expedition till >>Wilda Kusten
af Södra America»
Ett blad ur Sveriges kolonialhistoria
Av Minister Axel Paulin
Efter det spanjorerna och portugiserna genom sma djärva upptäcktsfärder omkring sekelskiftet 14-1500 skingrat dunklet kring jordens
geografiska skapnad och konstaterat befintligheten av nya, dittills okända
länder hinsidan de stora haven, började kampen mellan de förnämsta sjöfartsidkande nationerna om att lägga sig till med dessa »herrelösa» områden. De iberiska folken hade därvidlag självklart förstfödslorätten, men
snart började som obekväma medtävlare holländarna och engelsmännen
att uppträda, något längre fram följda av fransmännen. Man lade beslag
på det ena området efter det andra, naturligtvis efter sorgfälligt urval.
Sverige kom därvidlag i betraktande av sitt avlägsna läge i en ogynnsam
situation. Först under Gustaf II Adolfs och Kristinas regeringar kom
kolonialfrågan på tal härhemma. Det var i första hand hit inflyttade holländare, Abraham Cabiljao, Louis De Geer och Willem Usselincx, som stodo
som initiativtagare i saken. Tvenne kombinerade sjöfarts- och handelskompanier bildades, det ena, Söderkompaniet, oktrojerat 1627 och det
andra, Skeppskompaniet, två år senare. Ett dussintal fartyg byggdes och
utrustades för att sättas i fart på avlägsnare farvatten. Fyra av dessa skickades iväg och nådde 1632 Spanien, där de emellertid blevo beslagtagna,
enär spanjorerna ansågo sig vara i krig med Sverige. Samtidigt rekvirerades några av de andra skeppen för trupptransporter till Tyskland. Det
så storstilat planerade företaget kom därigenom av sig redan i portgången
och omkring 1640 var kompaniet färdigt att likvidera. Någon tilltänkt
koloni i Västindien blev det sålunda ej av, men däremot slogo vi oss ned
i Nordamerika och på Guineakusten. Delawaresettlementet och Cabo
Corso äro korta, men intressanta episoder i Sveriges kolonialhistoria.
39
Det förra eller Nya Sverige, som det sedermera kallades, kan räkna
sitt upphov från år 1637, då en expedition med skeppen »Fågel Grip»
och »Kalmar Nyckel» skickades ditut i ändamål att för Svenska Kronans
räkning söka reda på ett för kolonisation lämpligt område. Detta lyckades
och därmed var vår första utländska besittning ett faktum. Glädjen blev
emellertid kortvarig, ty redan 1655 funno holländarna för gott .att med
vapenmakt lägga sig till med den svenska kolonien.
»Fågel Grip» och »Kalmar Nyckel» äro så vitt man vet de första
svenska fartyg, som gjort resan över Atlanten. Det senare, som tog
vägen hem till Sverige via Antillerna, där bland annat ön S:t Christophe
anlöptes, kan sålunda tillskrivas äran att för första gången hava visat
den svenska flaggan i Västindien. Under Nya Sverigekoloniens korta tillvaro försiggick en någorlunda regelbunden trafik däremellan och moderlandet. Flera av fartygen lade såväl på ut- som på hemresorna routen över
Karibiska Havet för proviantering och idkande av byteshandel. I gamla
dokument påträffas därvidlag upprepade gånger namnen Antigua, S:t
Christophe, N evis, Cuba, Porto Rico med flera.
Efter det vi förlorat vår nordamerikanska koloni synas besöken i
dessa farvatten tillsvidare hava avstannat. Några spår, tydande på att
svenska fartyg visat sig ute i Västindien under senare hälften av 1600talet hava ej påträffats.
I färsk hågkomst av dessa misslyckade försök blev det stiltje i vår kolonialfråga för ett halvt sekel framåt. J akten efter transmarina besittningar
fortgick emellertid ohejdat från de stora sjöfartsidkande nationernas sida.
Genom vår passivitet under denna mellanperiod hade vi blivit handikappade. Allt det bästa landet var redan taget och till områden, som ej voro
besatta, fanns i regeln någon pretendent med mer eller mindre giltiga
äganderättsanspråk. Det var just dylika herrar, som, vanligen med holländska judar som mellanhänder, då och då döko upp och erbjödo sina
oftast skäligen dubiösa tjänster åt intresserade kolonispekulanter. År 1696
kom även svenska regeringen i kontakt med en dylik projektmakare.
Det var en kurländare, Barthold Schmoll\ f. d. officer i svensk tjänst,
1 Barthold Otto Schmoll, född 1657 i Kurland. Kom i svensk militärtjänst 1676,
varifrån han erhöll avsked tre år senare. Därefter gick han i kurländsk tjänst och var
1685 kapten. Samma år blev han guvernör på ön Tabago, som på den tiden tillhörde
hertigen av Kurland. Därifrån hemkallades han 1688, varefter han återgick i svensk
tjänst. Överste vid Fortifikationen samt kommendant i Göteborg. Adlad 1715 och avliden 1719.
40
som erbjöd sig att åt oss förskaffa ön Tabago 2 utanför sydarnerikas nordkust. K. Maj:t tog upp saken till behandling, men något resultat blev
det ej av. Tyvärr har man ej kunnat följa gången av förhandlingarna,
enär rådsprotokollen just från denna epok gått förlorade. 3
Under Karl XII:s tid var det sedan lugnt på den svenska kolonifronten om man undantar ett år 1718 inför Majestätet av ett par utländska
äventyrare framlagt förslag, som gick ut på att vi skulle associera oss
med en samling på Madagaskar etablerade sjörövare, vilka man tänkt överföra till Sverige, samtidigt som vi där nere på ön skulle övertaga deras
anläggningar. Detta minst sagt bisarra projekt fann dock gehör hos höga
vederbörande. Ett fartyg utrustades och sändes iväg, men hann ej längre
än till Spanien, då Karl XII:s död och andra kalamiteter lyckligtvis
gjorde slut på äventyret.
Tio år senare kom den, som man trodde saligen avsomnade Madagaskarfrågan ånyo på tal. En engelsman Ro g ger framkom nämligen 172 8
med förslaget om oktrojerandet av ett svenskt ost-västindiskt handelskompani med nederlag på Madagaskar, frihamsrättigheter i Göteborg
m. m. Förslaget, som mottogs med viss välvilja av regeringen, blev emellertid avböjt på grund av den prekära ekonomiska situation vari landet
befann sig efter de många årens krigföring. Icke desto mindre ger den
gehör åt ett annat projekt, mer eller mindre i enahanda stil, som ungefär
samtidigt framlägges till dess beaktande. Dettas förhistoria är i korthet
följande.
Konung Fredrik I blev år 1727 av en viss baron von Tiesenhausen,
vilken då för tillfället vistades i Aachen, uppvaktad med en skrivelse,·
vari denne erbjuder sig »att göra Svenska Riket för alla tider till det
mest blomstrande i världen». Detta lysande mål skulle man nå genom att
lägga sig till med ett av den frikostige förslagsställaren som herrelöst
uppgivet landområde. Var detta var beläget, aktade han sig visligen att
tillsvidare närmare ange. Saken remitterades till vår minister i Haag,
Preis, vilken satte sig i kontakt med baronen och dennes kommittenter,
en svensk kapten Wästfelt 4 och en »sakkunnig vän». Denne hette Simon
Kallas numera Tobago.
Jfr Sprincborn, C., 1700-talets planer och förslag till svensk kolonisation i främmande världsdelar. Historisk Tidskrift 1923. Hildebrand, E., Den svenska legenden i
Guyana. Historisk Tidskrift 1899. Edmundson, G., The Swedish Legend in Guiana. The
Historical Review Volume XIV. 1899.
4 Wästfelt,
Gustaf (1686-1752). Kornett. Fången 1709 vid Pcrcvolotjna. Rymde
2
3
41
Abraham vadan nationaliteten genast är fastställd. Juden, som bland
andra meriter angavs vara »väl förfaren i prober- och skiljekonsten» var
den som satt inne med hemlighetens alla detaljer. Så småningom lyckades
emellertid Preis lista ut, att det var fråga om ett område på sydarnerikas nordkust, kring en i Orinocos mynning utfallande liten flod, Barima.
Därmed äro vi inne på ett av de mest kuriösa och långlivade av de .svenska
kolonisationsprojekten i Västindien.
Hemma visade man intresse för saken, vilket föranledde Tiesenhausen
att som förelöpare till Stockholm skicka ovannämnde Wästfelt. Själv
ämnade han med den »sakkunnige vännem bege sig dit längre fram.
Orsaken att de ej reste genast var brist på kontanter. Efter en omständlig
brevväxling med riksrådet greve De la Gardie, vilken av kungen uppdragits att fungera som mellanhand i affären, ordnades den ekonomiska
sidan av saken på så sätt att respengar ställdes till förfogande genom vår
legation i Haag. Så långt var allting gott och väl, om inte den värde
baronen omedelbart hade förbrukat de undfångna dukaterna till att betala en del av sina mest överhängande skulder i Amsterdam. För att förebygga ett upprepande av det skedda beordrades Preis att på ett betryggande sätt expediera de båda herrarna till Stockholm.
Under tiden höll Tiesenhausen brevledes frågan vid liv och för att
yttermera pigga upp vederbörande i Stockholm skickar han dem en skrivelse, vari han bland annat säger »att historien lär, att flera furstar, som
förkastat Columbus' råd och anbud, gåvo Spanien tillfälle att profitera
därav. Här är fråga om en lika viktig och mycket säkrare affär, emedan
sagde Columbus reste ut på en lös förhoppning, men m i n v ä n talar av
erfarenhet och sakkunskap.» Det behöver knappast påpekas, att denne
förträfflige expert var Simon Abraham.
Den helt visst något snurrige baronen fortsätter sin svassande inlaga
med att förmäla att »tidigare hade samma viktiga och mycket säkra
affär hembjudits Frankrike», men underhandlingarna hade strandat på
hans mycket moderata (!) anspråk, nämligen en fullmakt för honom
själv som generalmajor, ett regemente samt en kontant summa av 100 000
ecus.
På hösten 1728 lyckades det äntligen Preis att få iväg sällskapet, som
bestod av Tiesenhausen, Simon och tvenne tjänare med ett till Norrköping destinerat fartyg. En storm ute i Nordsjön drev emellertid skutan
ur fångenskapen 1715. Kapten vid Kronobergs Regemente 1729. Överjägmästare 1739 och
överstelöjtnant 1749.
42
in bland de farliga bankarna på nordtyska kusten. Det blev haveri och
man fick återvända till Amsterdam. För tredje gången fick Preis träda
emellan med subsidier och expedierade nu resenärerna landvägen, att
börja med till Hamburg. Vis av skadan, ordnade han färden på så sätt
att de endast etappvis fingo lyfta de erforderliga medlen för resans fortsättande. Sent omsider ankommo de så till Stockholm.
Nu när trion var församlad i den svenska huvudstaden gick det inte
längre att fortsätta med halvkvädna visor, utan det var bara att komma
ut med rent språk. Ordet fördes av experten Simon, som ju satt inne med
alla detaljer kring hemligheten. Tiesenhausen själv höll sig i skymundan
och uppträdde icke personligen någon gång inför Riksrådet. Efter pressande utfrågningar fick man slutligen reda på att saken enligt Simons
utsago förhöll sig på följande sätt.
Denne hade i början på 1720-talet vistats i Guyana och där fått kännedom om att en greve Fredrik Kasimir av Hanau år 1669 av det holländskvästindiska kompaniet skulle på sig fått överlåtet ett landområde, som
då var i kompaniets ägo. Efter sin återkomst från Amerika 1724 hade
han satt sig i förbindelse med dåvarande innehavaren av grevetiteln och
genom förmedling av en sin trosförvant förskaffat sig fullmakt att söka
avyttra koncessionen, vilken enligt denne senares utsago ej komme att
kosta »så mycket som ett medelstort stenhus, högst 2 000 dukater».
Som juden tydligen inte ansåg sig tillräckligt representativ för att direkt
upptaga förhandlingar med det svenska majestätet associerade han sig
med Tiesenhausen, vilken för övrigt, enligt Preis' utsago, just inte var
känd som något dygdemönster i affärer. Den värde baronen ställde sina
villkor som förmedlare ,»30 000 ecus en especes i årlig ränta och dessutom en gratification i rent silver i proportion till vinsten, när allt blivit
uppgjort och sanningen utrönt» - ingenting mindre. Generalstitel eller
något regemente kom däremot icke på tal. Simon höll sig på ett betydligt
anspråkslösare plan. Han begärde endast ett årligt underhåll av 500 riksdaler för sig och sin hustru, så länge någon av dem levde. Säkerligen beräknade han att göra sina »firti» på annat sätt, ifall affären ginge i lås.
Ä ven Wästfelt hördes inför rådet och samtidigt anmodades Preis att i
Holland införskaffa närmare upplysningar i ämnet. Dessa visade sig föga
uppmuntrande för projektmakarne, då det konstaterats att koncessionen,
som från början varit ·behäftad med bindande suveränitetsinskränkningar
och olika servitut, redan sedan lång tid tillbaka var förfallen. Inför dessa
fakta förklarade sig intressenterna i Holland villiga att söka få koncessio-
43
nen förnyad. Samtidigt hotade Simon Abraham att med sin koloni på
fickan resa över till Ryssland, där han uppgav s1g ha blivit erbjuden
anställning som sakkunnig i bergshantering.
Saken dryftades ingående i Handelsdeputationen, en sedan 1727 existerande institution, upprättad för behandlingen av vissa politisk-kommersiella frågor berörande utlandet, särskilt förhållandet till Ba.rbareskstaterna. Deputationen införskaffade utlåtande från Kommerskollegium
och avgav sedan sitt betänkande till Riksrådet. På grund av de från Preis
ingångna ganska pessimistiska upplysningarna ställde man sig på högsta
ort skeptisk gentemot det Tiesenhausenska förslaget. En varm förespråkare för detta var emellertid friherre Daniel von Höpken, då för tiden
president i Kommerskollegium och samtidigt medlem av Handelsdeputationen. Efter omständligt » discoureran de» i Rådet beslöts fram på våren
1729 att låta saken förfalla. Som man inte hade lust att i oändlighet här i
Stockholm underhålla Tiesenhausen et consortes, meddelades dessa, att det
mest praktiska vore att de återvände till Amsterdam och där tillsammans
med Preis vidare dryftade saken. Tiesenhausen likviderades med 600 daler
kopparmynt - en ringa ersättning för de 30 000 ecus i årlig ränta samt Wästfelt och Simon Abraham vardera med ett hundra dukater. För
bestridande av de med denna affär förbundna kostnaderna hade Handelsdeputationen på sin tid av K. M:t fått ett anslag på 6 000 daler silvermynt.
Före avresan hade Simon genom förmedling av sin gynnare baron
v. Höpken lyckats för sig utverka diplom som »correspondentii commissarius» samt utöver ovannämnda belopp en »extra douceur» på ett hundra
dukater. Lika mycket tilldelades Wästfelt. Deti kolonibitne v. Höpken
ansåg det tydligen vara ändamålsenligt att i Holland hava en observatör
och rapportör. Sitt förslag om beviljandet av de nämnda favörerna motiverade han med »att det vore lämpligt att hålla juden vid gott humör».
Trion lämnade nu Sverige och begav sig hem till Amsterdam. De där
med Preis förda deliberationerna ledde ej till något resultat. Äganderättshandlingarna voro alltför svavande och bristfälliga, vartill kom att utsikterna att få dem sanerade visade sig vara ytterst minimala. Därom inberättade Preis till vederbörande i Stockholm, som härigenom ytterligare
styrktes i det redan fattade beslutet. Därmed slutar första avsnittet i
Barimaepisoden.
Simon Abraham gav emellertid ej tappt. Med sin K. Fullmakt på fickan
tog han kontakt med en trosförvant i Amsterdam Jacob Salomon, vilken
synbarligen var välbeställd i ekonomiskt hänseende. Simon hade sina
44
trumf på hand, erfarenheterna från Sverigebesöket, ett möjligt fortsättande av Barimaaffären och så på slutet ett projekt till förbättrandet
av det svenska sillfisket. Hans landsman fattade intresse för dessa uppslag och ställde sig inte avvisande mot att ekonomiskt intressera sig i de
båda företagen. Simon, som därmed ansåg sig trampa mera fast mark,
beslöt sig då för att återvända till Sverige. Det var i slutet på 1729.
Först reste han upp till Stockholm, där han dock fortfarande fann terrängen föga mottaglig för de västindiska intressena. Däremot synes man
hava tagit fasta på hans förslag att söka upphjälpa det svenska sillfisket
på Västkusten genom anställandet av experter från Holland, väl hemmastadda i där praktiserade fångstmetoder och utrustade med moderna redskap.
I början på 1730 lämnade Simon den för Barimafrågan otacksamma
svenska huvudstaden och begav sig till Göteborg, där han hoppades finna
bättre förståelse för sina planer. Han hade därvidlag inte heller räknat
fel. I kammarrådet Albrekt Lindcreutz, konsul Jonas Alström och kommissarien Henric König 5 fann han vad han .sökte. Dessa herrar, som voro
starkt engagerade i det då under bildning varande svenska Ostindiska
Kompaniet, ställde sig ej avvisande mot att under sig egid eventuellt även
taga Västindien. Simon Abrahams förslag gick ut på att man till en
början skulle sända ditut ett fartyg på en kombinerad handels- och
explorationsfärd. Samtidigt tillskrev han sin vän Jacob Salomon i Amsterdam om saken. Även från det hållet kom gynnsamt svar. Några av de
förnämsta Göteborgsköpmännen med Nielas Sahlgren i spetsen visade sig
villiga att ingå i kombinationen. Därmed äro vi inne på Fortunaexpeditionen.
Ett fartyg inköptes för ändamålet. Huruvida detta redan då bar det
angivna namnet eller om det gavs henne av de nya ägarne i förhoppning
på de skatter man väntade att hon skulle bringa hem, har ej varit möjligt
att utröna. I holländska dokument benämnes hon »De Fortuyn». Upp6 Lindcreutz, Albrekt (1674-1744). Kansliråd i Kommerskollegium 1698. sekretcrare
därstädes 1718. Adlad 1719. Kammarråd 1724. Landshövding i Stora Kopparbergs Län
1739. President i Kommerskollegium 1744.
Alström, Jonas (1685-1761). Handelsbokhållare i London 1710. Svensk konsul därstädes 1722. Återkom till Sverige året därpå. Erhöll privilegium på Alingsås Manufakturverk 1724. Schäferidirektör 1739. Kommerseråd samma år. Adlad 1751 med namnet
Alströmer.
König, Henric (1686-1736). Handlande. Kommissarie. En av stiftarue av svenska
Ostindiska Kompaniet och dess förste direktör.
45
gifter om hennes byggnadsort m. m. hava ej kunnat påträffas, enär en
ordnad fartygsdokumentation, innefattande fribrev, mätningscertifikat,
bilbrev etc. började uppläggas först efter 1738. Det enda man vet om
henne är att hon skulle hava varit på 60 läster, fregattacklad och hade
en besättning på 23 man. Till befälhavare utsågs amiralitetslöjtnanten
Laurentz Brander, en befaren sjöman, som bakom sig hade åtskilliga
resor på franska, portugisiska och medelhavshamnar. 6
Meningen med expeditionen var att »Fortuna» skulle segla ut med
full last av svenska produkter, försälja dessa ute i Västindien och sedan
där intaga en laddning kolonialvaror för Sverige. Detta var det officeila
programmet. Samtidigt hade emellertid Brander i uppdrag att bege sig
till det omtalade Barimaområdet, där på platsen studera förhållandena
samt om möjligt träda i förbindelse med urinnevånarne, vilka voro vilda
indianer. För detta ändamål medförde han som tolk en i Guyana född
jude vid· namn Hammelberg.
Som redan nämnts hade Jacob Salomon ställt i utsikt att han ekonomiskt
skulle gå in i företaget. Detta gjorde han också bland annat genom att i
Holland uppköpa ett parti varor, lämpliga att avyttra i Västindien och
vilka ej producerades i Sverige. Dessa, som i inköp hade kostat 3 765
floriner, skickade han med ett fartyg, fört av Friedrick Pieters till Göteborg.7 Kostnaderna härför jämte försäkringspremien för »Fortuna» liksom en del andra utgifter för expeditionen bestredos likaledes av Amsterdamjuden, vilken på så sätt kom att ligga ute med sammanlagt 6 5 00
6 Brander, Laurentz. Vistades år 171 O i London »för att studera engelska språket samt
lära sig navegation och artilleri». 1717 påträffas han som medelstyrman ombord på ett
brittiskt kofferdifartyg »Reward», på vilket han två år senare blev skeppare. 1719 förlorade han genom lotsens förvållande nämnda fartyg i Kalmar sund. Samma år fick han
skeppet »Britannia», likaledes engelsman, och gjorde med henne flera resor på Portugal.
1724 återkom han till Sverige, där han först förde skeppet »Concordia» och sedan »Fredrika Eleonora». Med sistnämnda fartyg led han skeppsbrott vid Tistlarna utanför Kungsbacka. Därefter gick han några resor på Spanien med andra fartyg. 1730 fick han fullmakt som amiralitetslöjtnant. Därpå följde Fortunaexpeditionen 1731-32. Efter hemkomsten från Västindien låg han på örlogskommenderingar i Karlskrona och i Stockholm.
Kaptenlöjtnant 1741 och död 1743.
7 Något fartyg under befäl av en Friedrick Pieters har icke ankommit till Göteborg
vid här omhandlade tidpunkt. Däremot finnes i talagsjournalerna antecknat ett parti
Nuernbergerkram inkommet från Amsterdam med ett fartyg, fört av Fredrik Pettersson
och konsignerat till »Fortunas» intressenter. Dessa anhöllo i juli 1731 hos Kommerskollegium om vissa tullindringar för ifrågavarande varor. Det kan eventuellt tänkas att
Friedrick pieters och Fredrik Pettersson äro en och samma person i olika namnversioner.
46
floriner i företaget. Dessutom översände han till Simon genom förmedling av Niklas Sahlgren 3 000 daler silvermynt för samma ändamål samt
för underhållet m. m. av de till Göteborg skickade holländska fiskeriexperterna. Jacob var sålunda starkt engagerad i intressena nere på Västkusten.
Så småningom blev »Fortuna» segelfärdig för att starta på sin långresa. Besättningen synes hava varit helt och hållet svensk med undantag
för överstyrmannen, vilken var holländare. Beträffande utlasten äro vi
i stånd att lämna detaljerade uppgifter, tack vare anteckningarna i
talagsjournalerna i Göteborg. Dessa angiva nedanstående artiklar jämte
deras avlastare:
Göteborgs Tolags Journal för år 1731. Utgående fartyg under nummer 171. 8
»Sept. 4. Lorentz Brander, hemma härstädes, will nu här ifrån till
Westindien med dess förande hehlfria skiepp om 60 läster
Borgmästaren Jacob Sahlgren
so Sk lv Stångejärn ................................. soo:-
s:-
Assess. Schilldt
so Sk u Dito. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . soo: 2: 5 L r_v Ståhl . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
17 L u 10 mkr Bläckplåtar...........................
22: 16
13: 4
535= 20
s: 12
Claes Habicht
25 Sk rA Stångejärn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 250:16 L l6: 15 mkr Järnbläck............................ 12:24
262:24
2:21
Jöns N. H ollst
86 ooo st. små Spik
frij.
Skiepparen
10 Tållfter 6 al. wrakbräder..........................
6 st. halfbåtten 6 al. Bräder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
15:1: I 6
16: 16
8
6:-
Genom vänlig förmedling av skriftställaren Otto Rob. Landelius, Gråbo.
47
Skiepps Jörnödenhet
6 st. Ekeplankor, I2 st. wagnskått, 6 fambnar brennwed,
I dussin Båtshakeskaft, I dussin Ahror, 2 tunnor Beck
och 2 t:r Tiära
Assess. Volrath Tham
7 st. Fath och 2:ne Kistor med åtskilligt slags N urembärger Krahm och Krahmwahror som inkommit med Fred:
Pettersson och då förtullat blefvit.
Christopher Suhr
I Kista med Nurembärger Krahmwaror, som wid inkommandet med And: Hågård är fört:t (förtullat)
Tolagen
R: B: P: Pg:
I3: 7
II: 8
24: IS
(R: B: P: Pg: betyder »Roder, Båk och Påhlpenning>>)
Det brännvin, varmed Brander så generöst »trackterade de Wilda
Indianerna» och varav »de så sällsamt ni ö to», såsom vi längre fram skola
erfara, finnes ej upptaget å ovanstående förteckning. Antagligen ingick
det i skeppsprovianten.
Ovannämnda varor voro avsedda att under färden avyttras för bestridandet av fartygets löpande utgifter, för presenter till eventuellt påträffade infödingar samt för anskaffandet av kontanter till inköp av
returlast.
Vi gå nu att dag för dag följa »Fortuna» på hennes färd. Att vi så
kunna göra hava vi att tacka den lyckliga omständigheten att den rapport över resan, som Brander sammanställt alltjämt finnes i behåll. Denna,
som dels innefattar sedvanliga nautiska data efter utdrag ur fartygets
loggbok, är kompletterad med författarens anteckningar över sina personliga upplevelser och iakttagelser under expeditionen, sammanträffanden med olika personer i de hamnar fartyget anlöpte, besöket hos infödingarna i Barima, på småöarna i Västindien genomförda handelstransaktioner m. m.
Nämnda rapport måste efter vad gjorda forskningar givit vid handen
hava existerat i minst tre, måhända fyra exemplar. Främst det, som kort
efter hemkomsten överlämnades till »Fortunas» huvudredare, ovannämnda
herrar Lindcreutz, Alström och König. Originalet härtill har ej påträffats,
48
men väl en avskrift, för närvarande i von Engeströmska samlingen i K.
Biblioteket. 9 Det är denna, som här nedan in extenso återgives. Det andra
exemplaret har synbarligen inlämnats till Amiralitetskollegium, ty i dettas protokoll finnes för den 11 september 1732 antecknat:
»Ifrån löjtnant Brander inkommit en rapport om dess resor utomlands
ifrån Götheborg. Detta lägges ad acta.» Svenska sjöofficerare hade nämligen skyldighet att till kollegiet inlämna redogörelse för sina iakttagelser
etc. under tjänst ombord på kofferdifartyg eller från anställning i utländska örlogsmariner. I en förteckning över de på sin tid i kollegiets
arkiv befintliga dossierer upptages en dylik innehållande sådana rapporter. Tyvärr har ej annat spår av densamma kunnat påträffas än en
anteckning som säger »saknas».
slutligen komma vi till den tredje upplagan av Branders rapport. Denna
har följande ursprung.
På sin rundresa i Västindien besökte Brander bland annat även ön S:t
Christophe, där han sammanträffade med en engelsk överste Fahiss, till
vilken han medförde rekommendationsbrev från konsul Jonas Alström i
Göteborg. Bemälde Fahiss, som tydligen var underkunnig om de svenska
koloniintressena ute i Västindien överlämnade till Brander ett memorial,
innehållande en detaljerad redogörelse berörande ön Tabago, redan här
förut omnämnd som ett av våra koloniobjekt in spe. Denna redogörelse,
till vilken vi skola återkomma, remitterades till Kommerskollegium. Vår
ivrige kolonialentusiast baron Daniel von Höpken, då chef för nämnda
ämbetsverk, intresserade sig i hög grad för Fahiss' förslag. Härtill kan
läggas, att ungefär samtidigt hade Kollegiet under behandling ett par
från andra håll inkomna skrivelser i samma angelägenhet. Redan år 1724
hade konung Fredrik uppvaktats av en engelsk kapten Teixier (Tetcher)
med erbjudande att åt Sverige söka förskaffa ovannämnda ö Tabago.
Fem år senare upprepade Teixier vid ett personligt besök i Stockholm
sitt anbud, vilket i huvudsak var baserat på argumentet att kungen hade
prioritetsrätt till Tabago i egenskap av avkomling till den hertig av
Kurland, vilken på 1670-talet genom köp från det Engelsk-amerikanska
Handelskompaniet hade förvärvat ön och sedermera av konung Karl II
av England skulle fått bekräftelse på äganderätten. Ett annat förslag
stammade från en viss Daniel Hoghen, vilken i kompanjonskap med
»hovjuden» Moses Alexander erbjöd sig att stå till tjänst med en eller
9 L. Branders berättelse om dess resa med skjeppet Fortuna från Gjöteborg till Westindien och tillbaka, 1731 och 1732. v. Engeströmska Samlingen B. VIII. l. 28.
49
annan för oss lämplig koloni ute i V estindien. Lägges så härtill Barimafrågan och till sist Fahiss' memorial, kan man göra sig reda för, hurusom
under Kommerskollegii behandling så småningom samlats ett helt florilegium av kolonialärenden.
Inför denna embarras de richesse på sådana är det välförståeligt att
man på regeringshåll önskade förskaffa sig objektiva och mera ingående
upplysningar i saken. Förtroendet till herrar projektmakare och deras mer
eller mindre »sakkunniga» medhjälpare stod inte vidare högt i kurs, varför man på baron v. Höpkens tillrådan beslöt att låta höra Brander, såsom
varande den ende svensk, vilken på ort och ställe närmare gjort bekantskap med de trakter ute i Vestindien, varest de på tapeten varande områdena voro belägna. Följden blev att Brander, vilken låg i örlogstjänst i
Karlskrona, uppkallades till Stockholm efter dessförinnan erhållen vederbörlig permission. Detta skedde vid årsskiftet 173 3-34. Brander medförde då ett exemplar .av sin berättelse över resan. Detta, som för närvarande förvaras i Riksarkivet är icke en helt ordagrann avskrift av
rapporten till »Fortunas» redare vilken, såsom förut nämnt, finnes i form
av copia i K. Biblioteket. Tydligen hade Brander ej haft tillgängligt ytterligare något renskrivet exemplar av berättelsen, utan med loggboken och
sina personliga anteckningar som bas redigerat denna, vad vi benämna
tredje upplaga. De skiljaktigheter, som förefinnas i dessa båda till hands
varande exemplar beröra ej fakta i innehållet, utan endast redigeringen här
och var. 1
Att döma av rådsprotokollen framdrogs nämnda rapport ytterligare
ett par gånger längre fram, närmare bestämt 1745 och 1750, när våra
västindiska kolonialprojekt ånyo voro på tal.
Till slut några ord om vad vi kunna kalla en fjärde upplaga. En sådan
tycks hava existerat, ty såsom vi skola se länge fram, uppgives Simon
Abraham hava i samband med en del presenter från indianhövdingarna i
Barima till Majestätet personligen överlämnat ett exemplar av den Branderska rapporten. För närvarande dock spårlöst försvunnen.
Efter denna lilla exkurs för att förklara de olika reseberättelsernas pro1 Vid en jämförelse mellan dessa båda upplagor av Branders rapport och Sprinehorus
avhandling om 1700-talets svenska kolonisationsplaner framgår särskilt med hänsyn till de i
denna senare intagna citaten att dessa uteslutande äro hämtade ur det till Kommerskollegium
inlämnade exemplaret. Sistnämnda dokument omnämnes också av Sprinchorn, vilket icke
är fallet med »redareexemplaret», varför det är att förmoda att detta senare varit honom obekant.
4- 5r6685
Sjöhist. Samfundet. X
50
veniens återgå vi till »Fortuna», som vi lämnade färdigrustad för att
anträda sin långa resa.
Den 25 september 1731 avseglade hon »i Herrans namn» från staden
vid Göta älv. Motiga vindar höllo henne emellertid ute i Skagerack och
Nordsjön under flera veckor. Först den 5 november kom man i sikte av
Helgoland och samma dag på aftonen fälldes ankaret i Cuxhaven. Brander reste upp till Hamburg för att klarera olika angelägenheter sammanhörande med expeditionen. Svensk postkommissarie därstädes var då Johan
Fredrik König 2 , en broder till medredaren' i »Fortuna» Henrik König.
Först den 2 5 i samma månad blev det gynnsam vind och därmed börjades långfärden.
Vi lämna nu ordet åt Brander och låta honom i detalj relatera resan i
den form, som återfinnes i rapporten till »Fortunas» redare, benämnd
»Kort berättelse om min resa giord med Skieppet 'Fortuna' ifrån
Götheborg till West Indien och tillbakas igen:
Anno 1731 den 2 5e septenzber gick iag i Herrans namn till segels ifrån
Götheborgs Ström och anckrade wijd Elfsborgs Castell, hvaräst clarerade
skieppet.
Den 26. Fick min Instruction och Dokumenter af M. Herrar Redare.
Den 27. Gick till segels ifrån bemte Castell och förmedelst windens knapphet blef nödgat att gå uti Calfssund till anckars.
Den 2 8. Gick därifrån till siös, wind S. O.
Getaber l. W ar nödgat förmedelst contraire wind af S. W. och hård t wäder att sökia hamn i N or je neml. Langesund, hwaräst iag kom till an ekars
samma dag kl. 5 mot eftermiddagen. I bernälta plats boor en kiöpman
benämnd Christian Lund, en lijten mihl derifrån ligger Brevik, hvaräst
boor några kiöpmänner vid namn H. Jacob Nillson, Nills Grubbe, Sören
Berg et David Christianson, som äro de förnämsta och handla med träwahror samt annat hwad ifrån utrikes orter kommer; under den tiden
försedt mig med watn och annat nödvändigt.
Den 9. Fick wind till S. W. et W. T. S. med hårdt blåsande, resolverade
att gå i hamn vid Mardow, hwaräst kom till anckars kl. mot 4 eftermiddagen. l mihl derifrån ligger Arundall [Arendal] hwaräst boor kiöpmännen vid namn H. Jacob Folgrimson, Mess 5 Hans et Pehr Olofsson et
Mme Thomson, som äro ibland de principalesta, de h;tfwa åtskilliga ansenliga skiepp, som fahra å Engeland, Irland et Frankrijket.
2 König, Johan Fredrik, född 1690. Svensk postkommissarie i Hamburg 1719; agent
därstädes 1738; tillika resident i Nedersachsiska kretsen 1747, Död 1759 i Hamburg.
51
Oktober 15. Fick wind N. O. Gick till siös. Har sedermehra haft variabelt wäder och hårdt blåsande, legat under refwade undersegel och förmedelst så länge warande contraire wind med stormwäder kom under
Helige- ...
November 5. land, hwaräst gick till anckars och som efter åhrsens t i j d
där eij säkert war att ligga tog Loots, som brakte mig till Cuxhaven på
Hamburg Elf; måste betala honom 70 Rdr. Hamb. Curt.
Den 6. Kom till anckars wijd förenämnda plats Cuxhaven; reste därifrån
siöledes upp till Hamburg, hwarest addresserade mig till H. Commissarien Johan Fredrik König, som mig med nödwändiga pengar till mitt
skiepps förnödenhet assisterade jämte stor complicence bewijste. Jag tahlte
ock med H. Ammiralitetsråd Henrik Genckell, som äfwenwähl offererade mig dess assistence. Förmedelst min hastiga åkomna opasslighet kunde
mig eij särdeles derom ett och annat informera, dock förnam att skiepp
för någon tijd wara ankommet dijt under Preussisk flagg ifrån China i
Oostindien. Capitainen därå war en VIaming och supercargoe en Engelsman. Laddningen war upplagd i Magazin, de hafwa zne convoyare, som
äro ansenliga skiepp, hwaraf det ena är nytt. Sedan iag uppkiöpt nå.gon
prowiant med annat nödwändigt för skieppet.
Den 13 foor iag ifrån Hamburg med ett fahrtyg och kom
Den 18 ombord mitt skiepp wijd Cuxhaven.
Den 27 fick faworabel wind, gick i Herrans namn till siös i compagnie
med 2 engelska skiepp.
Den 30. Passerade Hofden [Beachy Head].
December 3. Tog min departure ifrån Lizard i Can alen. Hade wind N ord
et N. N. O. som continuerade.
den 20. Fick öijarna Lancerotta [Lanzarote], alla Granca [Alegranza]
Gratiosa [Graciosa] och Fortewentura [Fuerteventura] i sikt, warandes i
Latitude af 29 grad.
Den 21 såg Eylandt [ön] Teneriffa S. W. T. S. ifrån oss och war i Latitude zgg 54m N. L. Sedermehra haft mycket stiljt så att drifwit med
strömmen.
Den 26 kom till anckars på Redden af St Cruce [S 1a Cruz] å öen Teneriffa
i Latitude af zgg 25m. Saluterade Castellet med 8 skått. Kom ombord
en båth med begiäran att iag skulle komma i land med mitt sundhetsbref,
foor. med samma båth i land. Borgmästaren med engelska Vicekonsuln
kommo ned till stranden, de togo mitt sundhetsbref. lag berättade att iag
war dijt kommen att refreshera mig med watn och annat nödwändigt
52
så och j :i följe af min instruction/: sade att i ag war destinerat till Eylandt
Tabago, då consuln gaf mig tillkänna att iag eij må nämna den plats, medan där ingen boor och dessutom skulle förorsaka misstanke hos Spaniorn.
För then skuld föregaf iag öen St Eustatia [Eustatius, Eustache J. lag blef
straxt brakt till Gouverneuren, Le Marquis de Willa Hermoso [Villa
Hermosa]. lag berättade honom att iag war kommen ifrån Götheborg
och destinerat till st :Eustatia så ock att iag hade manquement å watn,
begiärande permission att iag må förse mig därmed samt ett och annat
nödwändigt och derest iag skulle behöfva penningar till inkiöpande af
samma att iag må få frijhet att föryttra af de wahror iag med mig brakt,
offererandes Hans Excellens preferencen däraf att kiöpa. Han svarade
mig på Franzyska mycket complicent att iag skulle hafwa frijhet till
hwad iag honom ombudit. Sade det skulle wara honom ett särdeles nöije
att bewijsa mig någon tienst eller assistence om så skulle behöfwas, emedan eij någon af den Swänska Nationen war där boendes, så ock att han
skulle sig fägna om någon ifrån Swerige wille dijt komma och sig där
etablera. Han yttrade sig ock att hafwa en särdeles respect för Hans
Kongl. Maj:t af Swerige, som han haft den nåden att känna i vissa örlog
i Flandern.
lag blef sedermera brakt till Commissarien af Inquisitionen, hwarest
iag måste tillkiännagifwa af hvad Religion iag war, derifrån gick iag å
Tullkammaren att låta anteckna mitt Skiepp. lag berättade att iag mig
adresserat till en kiöpman där benämnd H. Gregoruis Fisgarell, en Irländare, elliest skulle Gouverneuren constituera sin Secretarie, hwilken
skulle beräkna 5 proct för säljande och inkiöpta wahror.
ANNO 1732.
Januari l. Hafwer talt med åtskilliga persohner angående de wahror iag
med mig brakt, hade af hwarje sort i land fört proof att dem wijsa, de
tyckte fuller om en dehl och wille lewerera wijn i betalning, men offererade eij något prijs. Järnet war eij i något begiär förmedelst de bruka
spanskt järn, som de få ifrån Biscayen, hvilket de finna till deras behof
tienligare medan de ett och annat arbete af samma tillwärka utan eld.
Den 2. Som störstedehlen af kiöpmännen mäst wistas i en plats kallat
Laguna, ungefähr 2 mihl härifrån reste iag dijt att wijdare förespörja
hwad i handeln ifrån Swerige kan stå att förrätta, tahlte med åtskilliga
af de principalesta kiöpmännen, nämligen Don Amaro Rodrigos Pargo,
Don Jacob Fransisco de Willers, Don Juan Pedro de Gardin, Don Wiil-
53
helmo [Guillermo] Murtis och Don Jacob de Wyn, en holländare, hwilka
hafwa mäst sina Contoirar i st Cruce. De sade att det swänska järnet eij
är begiärligt förmedelst det är för hårdt till deras bruk, så att de betiäna
sig af det järn som de få från Biscayen, som förmäldt är. Spiken är eij
heller af den sort de få ifrån Holland. Bläckplåten är intet begiärlig.
Ståhl will de hellre hafwa, men till ett lågt prijs. Hwad de andra sorter af
Cargason angår, sade de att bättre kiöp hafwa de ifrån Amsterdam och
Hamburg. Ifrån Swerige kan wähl avsättas ekplankor, tiära, pipstäfwar,
något arbetad koppar och messing, bestående af kiättlar, pannor med
mehra. Tullen å inkommande wahror beräknas till 7 prod; å bernälta öe
Teneriffe äro 2ne andra ladeplatser, nämligen Porto Orotawa och Gerarchica [Garachico J, hwarifrån utskieppas de bästa wijner som kallas Malvasier, hwilket då såldes ifrån 70-80 st. von achten 3 per pijpa. Där finns
ock en annan sort, Wijne de Widonia, hwilket är bäst till smaken. Det
blifwer mäst ifrån st Cruce exporterat; war till prijs af 30 st. von achten
per pijpa. Tullen är å den fötst nämnda sorten 12 proct och å den senare
8 proct, dock reguleras samma att betahlas det som wijd inkiöpet blifwer
accorderat. De ofwannämnda platserna äro eij så goda att ligga för skieppen till arrekars som i St Cruce medan de äro anckrade å diupt watn att
ofta skieppen äro nödgade att slippa eller kappa tågen när siöwind kommer, då de måste gå till siös.
I Porto Orotawa boor engelska general consuln herr Kross Esq. en honett man. Han bewijste mig stor höflighet när jag wahr i St Cruce. Bayen
vid st Cruce är tämligen god, dock är på somliga ställen mycket stenig
grund, ty är man obligerad att lägga boijar af tunnor å tågen som dem
uppbära att de ej skamfilas. Å denna öe är ansenlig skog, mäst af Fuhru
eller Pineträ, som är mycket segt och durabelt. Dä~ wäxer ock svåra trän
till master tienliga, men är ondt att få dem neder. Frukt wäxer af åtskilliga
slag, nämligen Fijkon, Wahlnötter, Russiner, Citroner, Pomeranser, FornGranater. Prijset reguleras allt som årswäxten är. Där fabriqueras swarta
lärfter som armosiner a 10 Realer per vara, silkesstrumpor 4-5 st. von
achten. Detta Eylandt är folkrikt, deras handel består mest ifrån Engeland, Holland, Cadiz så ock spanska Westindien; de hafwa 3 skiepp, som
deruppå fahra. Ett skiepp, war derifrån wijd mitt derwarande ankommet.
De wahror, som derifrån komma blifwa mäst transporterade till Cadiz.
3 styck von achten (pieces of eight) var en under 16- och 1700-talen internationell
myntbeteckning, vars ursprung är att söka i det spanska »una pieza de a ocho reales plata»
(do bion eller una onza de p lata).
54
Så kom och dijt ett franskt skiepp från Port Louis, destineradt till China
i Oostindien.
Alla wijnpipor, som sändas ombord rullas i siön och boxeras ombord
emedan der ingen cay eller brygga är, så är ock swår laddning förmedelst
siönns brytande å stranden. Staden st Cruce är en liten plats, dess fortification består af ett fort och tvenne plattformar. Garrnisonen är allenast
af 50 soldater i fredliga tijder men deras land Militie är ansenlig, de kunnandes, när påträngas, några tusende man tillsammans bringa. De förnämsta af noblessen boo längre uppåt öen i synnerhet wijd Porto Orotawa.
S. O. ifrån st Cruce, ungefähr 10 mihl ligger Eylandt Grand Canarien,
som ock är mycket fruktbart, der tillwärkas ock salt; uppå hemälta öe
hålles den förnämsta öfwer Rätten, hwarunder de andra Canarijöijarne
dependera, dock residerar gouverneuren i St Cruce, som förmählt är.
Hans caracteur är Don Lorentzo Frex de Willa Wisenius, Marquise de
Wall Hermoso [Villa Hermosa], Gouverneur et Capitan General de les
Isles de Canaries et L'Intendent General de Sa Majeste Catholique. På
S.W. sijdan från bemälte öe ligger Eylandt Palma, hwarest ock gått wijn
finnes. Bemälte ort är mycket skoogrijk, mäst af Fuhru eller Pineträ, där
bygges skiepp af bemälte slags trä, som segla å Spanska W estindien. Der
giöres ock såcker i toppar a 2 Realer per Cf6 men är ej särdeles hwitt.
Sedan iag i st Cruce föryttrat af" Cargason hwad kunnat, mina wattenfath försett och dem fyllt med watn, som kommer 2 mihl inifrån landet
utföhre höga berg i rännor löpande till en Fountain wijd Torget är det
gått watn, och satt skieppet i gått stånd, tog afskied af Guverneuren och
fick mitt Pass iämpte Sundhetsbref.
Januarii.
Den l 5. Gick i Herrans namn till segels ifrån St Cruce hafwandes mäst
stil j t.
Den 17. Tog mindeparture från S. W. Huken af Eylandt Teneriffa, som
ligger å Lat. af 27g 43m N.L. med vackert wäder.
Den 19. Hafwer funnit igenom solens peylande wijd upp- och undergång eij särdeles misswisning wara å Compassen och har sedermehra haft
good wäderlek och en Passat wind af N. O. et O. N. O.
Meredianen av Longitude räknas ifrån bemehlta öe och man kan see Pico
eller det höga berget en lång distance derifrån och synes helt hwitt af snö
betäckt.
Februarii
Den Il. Lodade och hade 40 famnar diupt å custen af America. Latitude
55
af 4g 48m, brun sand, sedermehra finare sand, swartachtig och 36 famnar,
wijdare 30 famnar med småsten och skahl, så ock 24 famnar med slijk
och fin sandh.»
Den 12 februari siktades äntligen det amerikanska landet. Man var
nu på höjden av Guyanakusten, där resans mål, Barima, skulle vara beläget någonstans. En kortare geo-politisk orientering måhända här kan
vara på sin plats.
Guyanaområdet, i gamla tider kallat »Den Wilda Kusten af Södra
America», taget i mera vidsträckt bemärkelse, omfattar nordkusten av
den sydamerikanska kontinenten mellan Amazon- och Orinocoflodernas
mynningar. Politiskt är det uppdelat mellan Venezuela, Storbritannien,
Holland, Frankrike och Brasilien. När man i våra dagar talar om Guyana
menas i regeln därmed de tre europeiska kolonierna. Landet upptäcktes
1499 av spanjorerna. De första nybyggarna därute voro holländare, vilka
redan 15 80 slagit sig ned på olika platser på kusten, kort därefter följda
av engelsmännen. Längre fram uppenbarade sig även fransmännen och
portugiserna.
Det skulle bliva alltför omständligt att gå in på Guyanas historia
under de gångna seklerna. De olika områdena hava flerfaldiga gånger
växlat herrar allt efter de mer eller mindre vänskapliga eller fientliga
förhållandena moderländerna emellan. Först efter N apoleonkrigens slut
ordnades definitivt äganderätts- och gränsfrågorna berörande de olika
kolonierna inom territoriet.
Den centrala delen av detta upptages av de trenne europeiska besittningarna. Den västligaste av dem är Brittiska Guyana, vanligen kallat
Demerara, därpå följer holländarnas del, officiellt benämnd Surinam och
sedan längst i ost det franska Cayenne, sorgligt ryktbart som en av de
mest fasansvärda deportationsorter i modern tid. De östligaste och västligaste delarna av området äro sedan mer än ett sekel tillbaka införlivade
med Brasilien och Venezuela respektive.
Dernerara gränsar som sagt i öster till Surinam och sträcker sig västerut
till närheten av Orinocofloden på vars andra strand spanjorerna sutto
som herrar vid tiden för »Fortunas» besök därute. Vid nämnda tillfälle
innehades Dernerara av holländarna, vilka 1781 fördrevas därifrån av
engelsmännen. Året därpå erövrades samma koloni av fransmännen, vilka
kort därefter hade att återställa den till dess första ägare, holländarna.
Trots att den sedermera genom freden i Amiens 1802 tillerkändes dessa
Taget ur J. G. Stedman:
Narrative of a five years expedition against the revolted negroes of Surinam in Guiana on the Wild Coast of South America:
from the years 1772, to 1777 etc. Vol. I, pag. 30-3!. London. Printed for J, Johnson, S:t Pauls Church Yard. C. J. Edwards.
Pall Mall 1796.
""'
0\
57
·~·
1\
\
'
Taget ur:
Map of British Guiana, published by Authority of His Excellency the Govemor Sir Graeme Thomson,
K. C. B. Revised and corrected to date from the records of the Department of Lands and Mines,
Georgetown, Demerara.
Under the direction of Hon. G. D. Rayley, Commissioner of Lands & Mines. 1924.
58
senare bemäktigade sig engelsmännen påföljande år densamma och hava
sedan dess suttit där som obestridda herrar.
Området mellan Demararas västgräns och Orinocofloden var just vårt
Barima, det legendariskt omspunna Eldorado. I viss mån kan man säga
att det var ett herrelöst land, bebott som det var allenast av vilda indianer,
men det Holländsk-Västindiska kompaniet, som genom oktrojbrev av
1621 tillerkänts hela »den W il da Kusten» mellan Amazonas och Orinoco
som sitt exploationsgebit, ansåg sig hava en viss suveränitetsrätt över
Barima. Därpå grundar sig den till greven av Hanau på sin tid överlåtna
koncessionen, här förut omnämnd.
Några bestämda gränser för Barimaområdet på den tiden finnas ej
angivna. »Experten» Simon Abraham kunde inför Riksrådet i Stockholm
ej heller precisera dessa på annat sätt än att han beräknade kuststräckan
till trettio mil från Orinoco österut. Denna uppgift sade han sig hava
från de för greven av Hanau utställda koncessionshandlingarna. Djupet
på området angav han enligt samnia dokument till ett hundrade mil. Med
mil menas här sannolikt »tyska mil», varav en sådan motsvarar ca 7 500
meter. Ett ytterligare bevis på huru svävande de uppgifter höga vederbörande här hemma fingo till livs angående vår tilltänkta koloni kan
nämnas att i Tiesenhausens inlaga denna betecknas som ett öland. Efter
pressande förhör inför Riksrådet fann hans kompanjon Simon slutligen
för gott att medgiva att det rörde sig om ett fastlandsområde.
Vi återvända nu till våra expeditionärer och lämna ordet åt Brander.
»Den 12. Har seglat mäst Westlig cours, lodat å 24 famnar, å 12 d 0 slijk
grund. Kl. mot 5 eftermiddagen såg land af Amano å Americanska custen,
hwilket hade S.W. T. W. ungefähr 4 mihl ifrån oss, haft god observation
om middagen och fant min Latitude 6g 501 , som öfwerenskommer med
bemälte lands sträckning.
Den 13. Har seglat längst custen och lodat å 17,8 et 4 1 / 2 famnar, slijk
grund; kl 6 eftermiddagen hade huken af Patagatas Revier S. O. och Mott
Creek suyd ifrån oss.
Den 14. Sedermehra seglat W. T. N. cours, passerat förbij Revieret af
Surinam, som ligger å Latitude af 16g 4m N. L. Lodat å 4-5 famnar,
slijk grund; kl mot 11 förmiddagen såg en slup eller Barck ligga till
anckars, hwilken iag sedermehra kreyade, blef mig af folcket berättat
att de voro komna ifrån Rode Eylandt [Rhode Island] i Nya Engeland
och destinerade till Surinamen, hafwandes seglat förbij bemälte Revier,
tänkandes sig wara utanför Revieret Demerarijs [Demerary J hwilket iag
59
efter landets situation enligt beräkning fant annorlunda, ty det war
Revieret Barbices [Berbice J som wij hade i sikt. lag gick till anckars å 3
famnar. Skiepparen å bemälte fahrtyg war fahren i land och emot aftonen kom tillbakas, då iag bad honom till mig ombord. Han berättade
mig som förmält är att han passerat Surinams Revier och mente sig eij
kunna tillbaka upplovera så snart medan Strömen sätter starkt westerligt.
Han hade prowiant och hästar ombord, ty resolwerade han att gå till
Esecape [Essequibo J. Han sade att han tahlt med commendanten af Barbices, som war neder wijd Huken af bemälte Revier med några af Directeurerna af Plantagerna för sin Plaisir.»
Den femtonde i samma månad hade Brander och hans skeppssällskap
tillfredsställelsen att få trampa amerikansk mark efter 144 dagars seglats
från Göteborg och 82 från Cuxhaven. Allt tycktes vara väl ombord.
Ingen mansspiHan bland besättningen och på proviant och vatten synes
ej varit brist.
Denna »Fortunas» första anlöpningshamn på den sydamerikanska kusten hette Berbice, samma namn den ännu i dag har. Branders första åtgärd efter ankomsten var att söka kontakt med de holländska myndigheterna på platsen efter vad han själv berättar:
»Den 15. Foor i land med min slup, tog tolken Hammelberg och min
understyrman med mig. Hade bemälte Revier Suydl. ifrån oss. Såg öppningen deraf mellan östra huken och Crabb Eylandt, hwilket är ternmeIigen högt land med buskager; hafwer lodat wijd inseglandet och der eij
mehr än 6 foot diupt haft. Ebben gåendes uth. lag lag till i land, hwarest
förnam Commendanten wahra, då iag berättade honom att iag wahr kommen ifrån Götheborg och par manquement af watn med annat har gått
till anckars der å Redden, begiärandes hans tillåtelse att få försee mig
nödwändigt. Han mottog mig höfligt, sägandes att iag må hafwa frijhet
att försee mig med watn, men att negotiera eij war permitterat, bemälte
plats warande förpaktad till W estindiska Companiet i Midelburg. Det
tillåtes engelsmänner, som komma ifrån Nya Engeland med hästar och
Proviant samma där att sälja, hwarföre de få retourer af Malashes [molasses - sirap J och Rum [rom J, men såcker är dem alldeles förbudet att
utföra Af de slags wahror iag hade woro de wähl försedda så att iag eij
fant någon eneauragement till att negotiera med dem. Som det blef ondt
wäder blef iag obligerad att töfwa der öfwer natten, warandes hyttor
giorda och med blader betäckta, blef logerad hos commendanten, hwars
namn är Antony Tirings.
L__________________ _
-
~----~-~--···-·
____ ,
______________
60
Den 16. Discourerade med commendanten och Directeurerna af Plantagerna wijdare om ett och annat; blef mig berättat att Commendanten
har för Compagniet alt under sin disposition tillika med dess secretarie,
hafwandes deras Magaziner wijd sjielfwa Forten, som ligger 15 mihl upp i
Revieret; belägen 5 mihl nedanföre ligger brandwacht på utpåst, bestående af 5 soldater och 4 stycken [kanoner J.
De hafwa l O Platagier af såcker. Directeurerna därå ni u ta gagie a 2 5
-30 holländska floriner per månad, dessutom kåst, wijn, brännwijn,
dricka med mehra, som blifwer dem ifrån Holland tillskickat. De hafwa
ock frija huus. ·lag frågade ock efter mineralier, blef mig beswarat att
där ej vore några uppfundne som meriterar. Commendanten tillika med
de andra berättade att en Jude vid namn Simon Abraham wahr där för
några åhr sedan och proberat att finna uth gull utur en slags sten, men
eij kommit till någon fullbordan. 4 De hafwa ock hört sägas att de Swänske
skulle hafwa i sinnet att intaga en plats, kallat Parima, belägit wijd
Revieret Oronocka [Orinoco], men sade att bernälta Plats eij skulle wahra
särdeles fruktbar allenast för Carsawo, hwaraw de giöra deras bröd. 5 Den
är bebodt af Wildar som tahla Carybsk-indianskt måhl. Tahltes ock om
öen Trinidades [Trinidad], som ungefähr 32 mihl därifrån ligger, hörer
under Spanien, hwarå är en myckenhet af Indianer af diwerse slag. De
pläga som oftast fahra öfwer på öen Tabago, som ligger 6 mihl därifrån
i Latitude af 11 grader och när de förmärckt någon wara dijt kommen
hafwa de drifwit dem derifrån; å bemälte öe skall wara nog wildt och
i synnerhet wildswijn, så ock är sijelwa landet myckt fruktbart, men
ej kunnat blifwa bebodt förmedelst de Wilda från Trinidades. Der hafwa
warit holländare, som williat sig der nedersätta, men hafwa blifwit af
de franska i örlogen derifrån drifna. lag tog afskied af Commendanten af
Barbices och foor ombord. Bemälte Revier ligger å Latitude 6g 15m N. L»
Besöket i Berbice blev sålunda ej långvarigt, endast den nödvändiga
tiden för att förnya vattenförrådet. Som man ser av Branders berättelse
var ryktet om Sveriges intresse för Barima redan i omlopp därute. Från
· 4 I den till Kommers Kollegium av Brander överlämnade kopian av rapporten nämnes
ej Simon Abraham, utan står däri »för några åhr sedan. hafwa warit Personer, utskickade
från Holland, som proberat och laborerat gull af en slags sten, men har eij kommit till
fullbordan».
5 Carsawo (mandioka, maniok)
ett ur roten till Kassava-busken framställt mycket
stärkelsehaltigt mjöl.
61
Berbice sattes kursen på Essequibo den andra i ordningen av territoriets
hamnar.
»Februari 17. Wijd dagningen gick till segels ifrån förberndta Redd,
hållandes längst custen mellan fem famnar och slijk grund.
Den 18. Kom utanför Revieret Demerarijs, hvilket hade Suyd ifrån mig
i Latitude af 6g 4m. lag fant för tienligt att sökia att der få Loots, gick
der å Redden till anckars; sedermehra foor med minbåthin uthi bemehlte
Revier, Demerarijs, seglande hela dagen uppåth i tanke att få tahla med
någon.
Den 19. Har farit wijdare upp Revieret, eftermiddagen mötte en indiansk
canoa, nemligen båth, hwarutij war en Ghristen, en betiänt af en Plantare
i Esecape. Han kom ifrån Berbeces och ärnade sig till förenämnda plats.
lag persuaderade honom att med mig i min båth fahra efter Lootsen som i
Revieret Esecepe boor. Revieret Demararijs sträcker sig i fem Beacher
eller bukter, nemligen Suyd S. T. O, S. S. W. et S. W. T. W. hafwer passerat tre. små holmar.
Den 20. Eftermiddagen kom till de nya Forten i Revieret Esecape, hwarest
tahlte med Lootsen, som der boor wijd namn Johan Grootendorst. Han
sade att mig eij hade af nöden att fahra upp till Gommendanten utan
skrifwa honom till och berätta min ankomst, hwilket iag ock giorde,
sägandes att iag wahr med mitt skiepp å Redden ankommen och hade
manquement af watn med annat, anhållande om hans permission att få
uppkomma med mitt skiepp att försee mig med nödwändigt. Bemählte
Gommendant boor 18 mihllängre upp vijd Gartabo, hwarest är en fort,
Kijok over all. Gommendantens namn är Hermanus Gelskercken. Mot
aftonen foor med Loots utför Revieret.
Den 21. Kom ombord om aftonen, då ordinerade att giöra klart att segla.
Den 22, förmiddagen gick till segels och kom till anckars wijd den nya
Forten i Revieret Esecape. Lootsen fick der bref af Gommendanten att
han skulle bringa skieppet upp till en plats, kallad Stampe, till wijdare
ordres och att iag skulle med mina Documenter till honom uppkomma.
Den 23, eftermiddagen kom till anckars wijd förenämnda plats Stampe
eller Nieuwe Hope, hwaräst är en plantage och H. Abraham van Doorn
därå Directeur. lag foor straxt därifrån med Lootsen och tålken upp till
Gartabo till Gommendanten; wijste honom mina documenter, hwilka han
approberade, iag begärde permission att försee mig med watn och annat
· nödwändigt så ock föryttra af min cargason till nödwändiga sakers uppkiöpande, till hwilket han gaf mig frijhet, men förböd att kiöpa eller
62
uthföra något såcker. lag gaf honom en notitie af hwad sorter iag hade
ombord, offererandes honom preferencien deraf att kiöpa. Han bewijste
mig stor höflighet, måste der öfwer natten förtöfwa.
Den 24. Fick permission af Commendanten att segla längre upp med
skieppet wijd kyrkien hwarest war lägligast att få tahla med folk, medan
de boo så långt ifrån hwarandra. Wijd Cartabos låg ett Compagnieskiepp,
Jonge Daniel benämndt, Capitain van Der Port, kommet från Guinea
med slafwar och lastade där såcker för Middelborg.
Den 2 5. Seglade med skieppet till en plats kallad Hampa vid kyrkien,
hwarest gick till anckars och skieppet förtöijde. Der låg den engelska
slupen iag utanför Berbiche träffade, så ock en annan från Rode Eyland.
Den 27. Kom Commendanten neder till kyrkien, han inviterade mig till
måhltijds och kom sedermehra till mig ombord med sin suite, betygande
mig stor complaisence. Tillät mig att förtöwa i Revieret 14 dagar att
försee mitt skiepp med nödwändigt. Hafwer sedermehra ånyo försedt
mina watnfath, huggit wed och satt skieppet i gått stånd iämte med en
och annan negotierat af min cargason. Som de förnämsta der äro näst
Commandanten dess secretarie H. Ulsener, Directeur Becker, Messrs
Tirings, Butter och Buson, de tre sistnämnde hafwa deras egna Plantagier;
har ock handlat med Directeurerna Messrs van Rode, Du Reex, van Doorn
och flera andra, hwaröfwer gifwit mina Herrar Redare particuleret wijd
handen.
Martii Il. Foor upp till Commendanten och tahlte med honom angående
Lootsen, som skulle lootsa skieppet till siös. Han sade att han måste passa
uppå Compagnieskieppet, som om några dagar skulle blifwa klart att
segla, då iag med den lägenhet kunde utgå, han berättade ock att han
eij kunde gifwa mig eller något annat Swänskt skiepp tillstånd att wijdare dijtkomma, utan man kunde igenom vår Minister i Holland utwerka permission därtill af W estindiska Compagniet, desslijkes sade han
att det war proyecterat att Berbice skulle hafwa en frij plats för alla
nationer att derå negotiera.
Den 16. Fick mitt pass och sundhetsbrev af Commendanten och clarerade
för landrättighet och Port Charges.
Den 21. Kom Lootsen ombord, dref uthföhr med Ebben, hwarest Compagnieskieppet låg.
Den 24. Kom uthföre till Nya Forten, hwarest måste vänta på Compagnieskieppet.
Martii 26. Kom Commendanten neder att despachera förbemehlta skiepp,
'---------------------------------
63
då iag blef hoos honom buden till måhltijd, eftermiddagen toog afskied
af honom och tillijka med Compagnieskieppet loverade uthför.
Den 2 8. Kom till anckars å redden af Demerarijs. Compagnieskieppet
gick i Revieret att taga resten af sin ladning och watn, som blef dijt fördt
emedan diupgående skiepp kunna eij gå lastade öfwer grunden. Skref till
Götheborg per couvert af H. Agenten Balliery [Balguerie] i Amsterdam. 6
Den 29. Foor med mina bref ombord till Capitain van Der Port.
Den 30. Gick därifrån till segels gifwandes mina styrmän och mitt folk
tillkiänna, det iag war ordinerad att gå till Revieret Barima å Wilda
Custen, hwartill de alla samtyckte.»
Som vi se, blev vistelsen i Essequibo ganska långvarig, men var antagligen väl behövlig för att på ett diskret sätt orientera sig beträffande vår
koloni in spe och de härligheter denna enligt Tiesenhausen et consartes
skulle hava att bjuda på.
Synbarligen hade Brander ej omtalat för sina skeppskamrater att målet
för hans resa var »den Wilda Kusten». Detta fingo de som vi sett erfara
först efter det »Fortuna» gått till segels från Demeraras Redd utanför
Essequibo. Någon opposition spordes ej och alla voro med på att ge sig
ut på äventyret. I sin berättelse inskjuter Brander här ett avsnitt, innehållande en beskrivning över Essequibodistriktet, dess struktur, bebyggare, fauna, flora, kultur, näringar med mera.
»Hwad angår Revieret Esequebo, hwilket ligger Latitude 6g 45m och
319m Longitude, så är det ett stort Revier och fullt med små öijar eller
holmar, mycket skoogrijkt. Det fördehlas i tre Revier eller leder, nemligen
det som går till Cartabo, hwarest Commendanten boor å Forten Kijok
over all, hwilken är eij särdeles befäst, sedermehra löper bemehlte Revier,
hwar det sitt egentliga namn behåller å den öfre sijdan förbij Plantagen Osterbeck, hwarå Directeuren And. Pettersson [i den andra upplagan Petter Sens J boor; det går långt upp i landet, hwarest fallen af
strömmen är stark och mycket stenaktiga. N edan emot de nya forten
löper den tredie delen långt in i landet, kallat Maranon [Mazaran] hwarets
boor en Directeur wijd namn Munck å en Plantage. Han är ifrån Hessen
Cassell. Så wijda iag kunnat förspörja så finnes i sistmehlta Revier upp i
landet ett slags sten, hwaraw de giöra röd färg och ett berg hwar de funnit
några wackra Christallstenar, hwaraf iag fick en till ansenlig storlek. lag
wille fuller gierna bese bemehlte platser, men blef mig detta förbudet.
a
6
Balguerie, Pierre (1679-1759). Svensk agent i Amsterdam sedan 1719.
64
Andra mineralier äro eij heller upptagna. elimaten af den orten eller
Revieret är förträfflig, god och hälsosam och är der extraordinärt gått
watn, hwilket seer fuller brunachtigt uth till Colleur, men är klart friskt
och durabelt. Wildt hafwande ymnigt af harar, kaniner, hiortar, landtskiöldpaddor iämte åtskilliga slags fågell och fisk till abundance af diverse sorter. Der finnes nog af Bavianer, apor, tijgrar. Papegoyor, Ravar
eller korpar af wackra coulleurer iämte annan fågell, som deras slafwar
af Carybiska Indianer för dem skiuta och fånga; de bruka eij annat än
båga och pijl att skiuta såwähl wildt i skoogen som fisk i Revieret wijd
stranden, dessutom pläga de i små wijkar eller creekar att stänga till
wijd inloppet och sedermehra wijd högt watn lägga ett slags trä i watn,
som giör fisken som helt bortdånad, då de kunna få ansenligt. De hafwa
litet boskap, de bruka ock giöra bröd af Carsavo. Ehuruwähl de få hwetemiöl ifrån Nya Engeland som Pensylvannien, Rode Engeland och andra
platser.
Det är allenast tvenne skiepp som för Compagniet i Holland fahra och
der söker lasta, hwaraf ett .går h w art l 1 / 2 åhr på custen af Africa till
Guinea efter slafwar, som de ditbringa, hwilka till det swåraste arbete
brukas wijd deras Plantagier, som består i att hugga skoogen, der den
brännes och sedermehra deras sockerröör planteras, som inom ett åhr sin
fullmognad hafwer, då den mables som lärer wara bekant; der finnes ej
mycket slätt land, så att de nödgas betiäna sig af den grund hwar skoog
wäxer, hwilken de nederhugga som förmält är. Hwad planterandet af
sielfwa sockerrööret angår, så skiäres af rööret, när moget blifwer ungefähr een foots lång och sättes det i jorden som sedermehra tillwäxer.
Deras quarnar gå mest med hästar, dock hafwa de byggt tre watnquarnar.
I Revieret Demerarijs ligger en utpåst, Compagniet tillhörig, hwarest
de äfwenwähl giöra röd färg af en slags jord och sammaledes i Revieret
Poumaron [Pomaroon J, som ligger W estan om Esequibo, är en utpåst,
hwarest röd färg ock tillwerkas, men är eij permitterat för främmande att dijtfahra eller negotiera. Der wäxer skoog af åtskilliga slag,
en sort i synnerhet som kallas Lettenhardt [Letternholz], hwilket är mycket i estime och lijtet tillfångs, dessutom är det förbudet att utföhra.
De plantera ock caffe, iämte Cacao. Der är .ock en Frantzman, som på
sig tagit att bringa indigo· till perfection. De destillera Rum som de
iämte Malachie troquera för hästar och proviant, hwilka de engelska
dijt bringa som förmält är. Det är mig ock blijwit berättat att för twå
åhr sedan en fransk biskop, utskickad att bringa Indianerna till den
65
Christna Lähran är ifrån Eylandt Martinica kommen till Suriname, men
blef af Gouverneuren tilsagd att inom 24 timmar hasta sig derifrån. Han
kom sedermehra till Berbices och Eesequebo och reste derifrån till Wilda
Custen wijd Revieret Oronoque [Orinoco], hwar han sig en lijten tijd
ibland Indianerna uppehållit och omsider af dem iämte sin Capelan blifwit
ihiälslagen. En dehl af hans böcker och andra saker äro sedermehra blefne
fundne och till Esequebo brakta. Ifrån sistnämnda som ock från Berbice
och Surinam sändas fartyg till Revieret Orinoca efter fisk, som de insalta,
så ock wijd tillfälle handla de med spaniorerna, af hwilka de få hästar
så ock fartyg eller båthar af ett träd allenast uthuggna medan der förträfflig stor skoog är, de få ock kontanta penningar för wahror de sällja
fastän det eij är permitterat med dem weterligen att handla, de få ock
af Balsam Capegueij [Copaivabalsam] eller Maran å samma cust, som till
medicin brukas. De handla ock med Indianerna, som längst custen boo
af hwilka de få slafwar och hängmattor. I Esequebo giöres Orangeolija,
som är mycket nyttig och hälsosam. Hwar och en Plantagie måste hafwa
sin egen fältskiär, som niuter 20 a 22 holländska floriner per månad i
löhn samt kåst och logement och frij medicin. Där äro mest spanska
penningar af gull eller silfwer gångbara, alla silfverpenningar såwähl
holländska och franska som spanska wägas tillsammans när de utbetahlas
och valueras a 51 holl. floriner per once. Gull mottages efter valeuren,
nemligen en Pistol= 9-12 holl. floriner.»
Den 6 april befann sig »Fortuna» äntligen i närheten av målet eller
närmare bestämt utanför mynningen av Orinocofloden, efter att från
Demeraras Redd »hava seglat längst custen mäst Westeligt och lodat på
5, 4, 3 och 2 1 / 2 famnar med slijk grund».
Branders anteckning för nyssnämnda datum lyder så här:
»lag lät sätta uth båthen och sände styrman att peyla diu pet längst
custen och förnimma om inloppet till Barima, har fuller och tillförne
låtit med båthen utsöka inlopp till andra Revier, men funnit där ej mehr
än sex fooths watn utanföre.
Den 7 kom min styrman ombord och berättade att han hwarit wijd inloppet till Revieret Barima, hafwandes der tahlt med en utskickad ifrån
Ecequibo till Revieret Oronoqua. Min styrman war stucken i sin foot
af en fisk och deraf mycket uppswullen.
Den 8 kom till anckars på 3 1 / 2 famnar, slijk grund, der i ag hade Östra
Huken af Maco Maco O. T. S. och den Westra S. S. O. hwilken wijd
ankommande syntes hög och brant, men sedermehra fick lågt land med
5- 5r6685
Sjöhist. Samfundet. X.
66
buskage till Huken af Revieret Barima, hwilken hade S. O. T. S. och ett
af Eylanderna af Oronoqua West ifrån mig. Bemehlte Huk ligger å Latitude af gg 12m och som iag wahr ordinerat att fahra upp bemehlte Revier
lät iag förtöija skieppct.
•
Den 9. Foor med min båth iämte tålken in i ofvannämnda Revier, utanföre sträcker sig ett långt ref, som wijd lågt watn närmare landet är
tort. Utanföre hade tre famnar. Seglade upp Revieret O. S. O, det är
tcmmeligen brett och diupt a 6 a 7 a 8 famnar, blef ej warse några grunder eller banckar, å begge sijdor är fullt med buskager af morasgrund
och är landet mehrendehis under watn så wijdt som kunnat sees wijd
siökanten. Kom till anckars å södra sijdan när Ebben begynte.
Den 10. Loverade med floden wijdare upp och kom till en creek på södra
sijdan, hwarest söikte efter friskt watn, men kunde eij finna något utan
ett slags nötter af storlek som ordinarie äplen, dock hade skahl hwarutij
är en saft eller watn mycket läskande, fant der några hyttor af Indianer
giorda, hängde upp wåra hängmattor och giorde upp eld. lag hade en passagerare med mig från Esequebo, som där warit Corporal och som det
indianska språket något mächtig war och hwilken iag sände att sökia om
han kunde finna uth någon af Indianerna, gaf honom med sig några
saker att presentera dem iämte en huggare och math.
Den 12. Hafwer legat natten öfwer i förenämnda plats, hade handgewähr klart hos oss, hörde mycket skriande om natten af Bavianer och
Tijgrar med annat buller. Förmiddagen kom bemehlte Corporal tillbakas,
warandes utplundrad af Indianerna och måste lämna kläderna och huggare efter sig och sig i skoogen undansticka. lag foor derifrån straxt
derefter och när kom uth på Revieret fick se tre indianska cauri~les eller
båthar fahra öfwer till den andra sijdan, seglade efter dem de flydde in i
den creeken hwar wij voro under natten wijd den norra sijdan, hwarest
lade i land och lät tålken ropa till dem, som sig undanskiutit i skoogen,
de gåfwo ändtligen swar och kommo uth till oss, hwilka woro arawaxer.
Deras befälhafware eller öfwerman kom ock ned till oss med hustru och
barn. lag trackterade dem med brännvin, de wijste sig dermed mycket
vänliga och lofwade att fölija upp till de Carybske Indianer. Måste afbida
flooden, medlertijd läto de giöra hyttor för oss med biader betäckta, som
kallas Truryblader och äro temmeligen stoora.
Den 13. I natt fohr upp med flooden och wijd högt watn, lad i land
wijd en creek å södra sijdan att afwakta flooden, då foor längre upp
Revieret, som har härtills sträckt sig O. S. O. och S. O. T. O. sedermehra
67
S. S. O. och S. W. då det sig i två dehlar eller leder fördeblar hwarest
sticker ett ref uth, som står båckar uppå. Foor upp det bredaste Revieret
som sträcker sig West och W. N. W. mötte en båth med tre Carybska
Indianer, tahlte genom tålken till dem, de kommo till oss och lofwade
fölija oss wijdare upp hwarest wij kunde få tahla med de principaleste
af detta Revieret. De andra arawaxerna som med oss härtill fölijt skiljdes
då ifrån oss, de sistnämnda Carybska Indianerna fölijde oss till en annan
creek om styrbord, hwarest de fooro in och lofwade att komma till oss
dagen därefter, gick emellertid till anckars. Watnet är der helt bräckt
och är tienligt att dricka och å begge sijdor af Revieret är fullt med
buskager och merendels morasland så wijda kunnat blifwa warse; elliest
är Revieret temmeligen brett och för skiepp navegabelt.
Den 14. Emot morgonen kommo sistnämnda Indianer till oss och berättade att iag kunde få tahla med någon af de förnämsta av Carybska
Indianerna i bemälte creek, som kallas Tauteba. Foor der in, hwilken är
mycket smal och full med buskager och måste staka in båthen, kom
omsider till lands, hwarest war högt land. Der kommo åtskilliga Indianer
till oss och i synnerhet deras befälhafware eller Jopotory som Premier
Capitain, benämnd Aramawana och seeund capitain Urakawana, hwilka
iag å bästa sätt mottog och med brännvin trackterade, hwilket de mycket
älskade. De wijste sig helt förnöjda och läto straxt uppsätta hyttor för
oss med biader betäckta. lag berättadem igenom tålken att iag war dijt
kommen att sluta bekantskap och vänskap med dem, hwartill de swarade
sig wara helt nöijda. De woro hoos oss hela dagen till sent på aftonen, de
läto ock hämta watn för oss, som rinner utföhr ett högt bärg.
Den l 5. Förmiddagen kom en af de Indianske Befälhafware eller s. k.
Jopotorys, benämnd Aramawana till os~. lag mottog honom höfligen.
Eftermiddagen gick iag med tålken till honom, då wij gingo först upp
ett högt bärg, hwar en smal wäg och mycket stenig, sedermehra gick
bärget uthför, kom till en rinnande bäck hwarest war gått watn, gick
igen ett annat bärg och war allerstädes mycken skoog. Sedan passerade
en plats hwarest Indianerne fällt skoog och bränt, der de planterade deras
Carsava. Omsider komt dijt, hwarest förnämsta indianska Japotory boor
hwarest är iämn och platt grund och där deras huus eller hyttor stå.
Hans eget huus är på deras eget sätt byggt af bielkar korswijs och som
ett tak från jorden upptill med Truryblader betäckt. De andra hyttorna
woro å samma sätt byggda men mycket mindre. Däruti funnos eij andra
muebler än deras hängmattor, hwarest de sofwo samt deras bågar och
68
pijlar och en trumma. Straxt efter min ankomst blef en låg trästohl för
mig satt och sedan af deras bröd carsavo med en kruka indiansk peppar
så ock en skåhl eller callebass af deras dryck, som är af carsavo preparerad.
Bemälte carsavo är en sort af buskager, som de plantera, de rifwa rooten
och sedermehra utpressa saften, hwilken säges wara förgiftig. De torka
det rifna af bernälta root, som seer ut som klij eller groft miöl, hwaraw de
baka deras bröd å en järnplåt i kakor, hwilka smaka temmeligen wähl,
de blanda ock bemehlta klij i miöl och watn, som de låta stå i stora kru-:
kor och giäsa, hwaraf de dricka och säges wara sällsamt.
T ahlte med ofwannämnde Indian om ett annat angående den orten.
Han sade att han hade såckerröör planterade men eij till abundance, eij
heller bruka de den på annat sätt än äta eller suga musten deraf, tillläskande för törst. De hafwa ock trän eller buskager hwarå bomull wäxer
i gröna skahl och som en Törnroos utspricker, hwaraf de spinna garn å
sätt som ull hos oss och af samma wäfwa de hängmattor. De hafwa ock
en slags rödfärg, som i buskar växer i tunna skahl hwaruti äro röda frön
eller kiärnor, hwilka de krama sönder, hwarmed de sig öfwer deras kroppar alt öfwer färga. De pressa ock olija af en slags frukt som seer uth
mäst lijkt Castanier, af hwilken de ock betiäna sig af att smörija sig
med. Af frukt hafwa de som kallas ananaser och wäxa på giorden, seer
uth som en tallkått, dock stoora som en ordinarie melon och hafwer nästan
smak däraf, men är delikatare och mera läskande. Dessutom finnes en
annan frukt, som wäxer på trän, seer uth som stora gurkor och brukas
att på glöd stekas, hwilket är good spijs. Bemehlte frukt finnes ock i
Esequebo iämte små citroner, pomerancer och epelsiner. Till arbete finner
Indianerna sig eij särdeles att applicera, de allenast plantera carsavo till
bröd, fiska och skiuta wildt, hwaraf de hafwa sin föda. Deras quinfolk
wäfwa hängmattor af speciellt bomull, de giöra ock temmeligen wackra
korgar af bast eller röör. De slå ock linjor af Pitt, som der wäxer och seer
ut som lijn, hwilket är mycket starckt. Deras handel består af slafwar
som de troquera till de Christna som dijt komma från Surinam, Barbice
och Exequebo emot wahror bestående af yxor, capmesser, knifwar, coraler
eller glasperlor med annat smått Nyernbergerkram. Detta folk är af en
medelmåttig statur, wählwäxta af en rödbrun coulleur och swart långt
hår och efter det Indianska maneret ajusterade. De färga sig mehrendehis
öfwer hela kroppen med röd färg och somliga i ansiktet med röda och
swarta figurer.
lag gick sedermehra ifrån ofwannämnda Jopotory till den andra, be-
-------- - - - - - - - - -
69
nämnd Urukawana som boor ungefähr 1 / 2 mihl därifrån passerandes en
smal wäg igenom skoogen. Hans huus eller hyttor woro i samma sätt
byggda å en slätt plats som de förigas och brukade samma maner, betygande stoor wänskap emot mig lofwandes ock att fölija mig ombord.
Sedan iag genom tålken tahlt det nödwändigaste gick iag därifrån tillbakas till mitt folck wijd creeken.
Den 16. Kom den förnämsta Jopotory eller befälhafwaren wijd namn
Tarrawary till oss, han boendes i creeken Mapurambo iämte de förnämste
Jopotorys med flera Indianer, hwilka alla blefwo med brännvin tracterade, härutinnan de sin delice måst finna. De blefwo hos mig till afton
och efter deras maner sig förlustade. Den sistkomne Indian presenterade
mig med en Tijgerkatt, hwilken är å resan död blefwen.
Den 17. Ofwanbemehlte Indian brakte till mig af deras earsavabröd och
någon frukt. Måste dem igen begåfwa med annat som iag med mig brakt.
lag for derifrån till den sistnämnde Jopotory Tarrawary i creeken
Mapurambo. Han tog wänligen emot mig, dock brukade först samma
maner som den förre, nemligen med presenterande av deras Spijs, som
iag fant mehr beskiedlig hoos honom. Resolverade att blifwa hoos honom
öfwer natten, då en lijten eld blef upptänd wijd hwars och ens hängmatta, som brände hela natten; om middelnattstijd begyntes att slå på
trumman efter deras sätt, som blef mig uttålkat wara att wijsa mig heder.
Den 18. Tahlte wijdare med bemehlte Indian om wänskap och frij negotie.
Han sade sig wara dertill initierad, skulle ock med de öfriga af sina wänner tahla och dem samtliga råda. Han försäkrade mig såwähl som de förra
att alla Swänska Skiepp som dijt komme och äro försedde med H. Kongl.
Maj:ts Pass skola niuta all frijhet och wänskap med dem att negotiera,
sade ock att han skulle sig fägna att något Swänskt Skiepp dijt kom inom
12 månader med sådant som kunde dem anstå och till tecken gaf han
mig en sträng med 12 knutar som betydde 12 månader. Han gaf som
present till H. Kongl. Maj :t en indiansk mössa eller hatt, en ringkrage,
ett swärd af träd och en båge med tre pijlar, hwaremot iag honom med
andra saker begåfwade.
Han berättade ock att hans son wijd namn Italiano skulle honom efter
hans död succedera; der wahr ock tvenne andra Jopotorys, en wijd namn
Jarij, i creeken Cruwinibo och Wasina, hemma i Revieret Wijna Wina.
lag will nu något beskrifwa om detta folcks slag och deras land, så
mycket iag i korrt tijd kunnat erfahra.
Der finnes tre slag af Indianer på denna cust, som kallas W arower,
70
hwilka äro elagt folck och swårt för Christna att umgås med, de hafwa
ett particulärt språk; de hålla mäst till i skoogen.
Sedan finnes Arrowager, som äro tamare och mera umgängse, hwilka
ock hafwa ett eget språk och komma de mäst öfwerens med de Carybska
Indianerna, som är det tredie slag hoos hwilka iag wahrit, Detta folck
är af en caneel brun colleur, hafwa långt swart hår af medelmåttig statur
och wähl wäxta, manfolcken så wähl som quinfolcken gå nakna, allenast skylande deras blygd, manfolken med ett kläde och quinfolcken
med ett litet fyrkantigt förkläde, giordt af glasperlor med allehanda
figurer. De bruka alla mehrendehis att färga sig om kroppen röda med
swarta och hwita strimlor, dc hafwa gemenligen något hängandes i deras
öron samt näsa af tunt silfwer, bleck eller koppar som en haltmåna eller
annan figur, så ock hafwa de glasperlor om halsen armarna och benen.
lag har sett W arower gå alldeles nakna och hafwa willdiurs tand igenom
nästippen, den understa läppen, örorna och om halsen. De Carybska Indianerna fahra och umgås mycket med de Christna, som boo längst custen,
nämbligen holländame i Esecepe, Barbices och Surinam så ock å kusten af
spaniorernas collonier som Oronocka etc. De äro wilt folck och hafwa
cij någon religion och äro stundom i örlog och strid under sig inbördes,
de bruka eij andra wapen än en pijl och båga.
Der är skiön skoog af allehanda slags .trä, i synnerhet in uthi landet
finner man Letternholz, Eisenholtz, Ebenholz, Sinkerholz etc. Revieret
Barima löper långt in i landet, hwaraf skall wahra färskt vatn och sträcker sig till frontiercn af spanska collonierne.
Mineralier hafwer iag eij å någon plats kunnat finna, allenast några
stenar, som iag wijd bergen upptagit.
Sedan iag med detta folck tahlat genom tålken så mycket som iag fant
nödigt wahra och redan omnämnt är, tog iag avskied och foor derifrån.
En båth blef mig sändt att hemta några saker som den blifwet belåfwat.
Aprill 19. Med högt watn om natten seglade wijdare uthföre, fick starkt
regn. Förmiddagen lag till lands wijd en creek och giorde der upp eld,
lagade math för folcket af skildpaddor, sedan seglade wijdare uthföre
och kom mot aftonen wijd huken af Revieret, hwarest gick till anckars.
den 20. Wijd dagningen gick till segels och kom ombord mitt skiepp kl.
8 mot morgonen. Poleket höll mig i förstone mistänckt medan de såg
den indianske båthen med mig fölija, de giorde klart med stycken och
handgewähr att hålla oss ifrån skieppet till dess de fingo käntzel af mig
och see mig sielf i båthen wahra. Sedan iag försport allt wähl ombord
71
tillstå gaf iag de medskickade indianerna af hwilka en benämnd Pramakawana de behöfliga presenterna nemligen en swensk flagg, tvenne
mu.squeter, en wärja, en hatt, en spegel, brännwin, något kruth samt några
saker af cargason. Bemehlte folck måste förtöfwa ombord om natten
emedan de eij kunde ro emot ebben.
Den 21. Wijd dagningen f oro ofwannämnda Indianer ifrån mig. och kl.
mot ett om middagen gick i Herrans namn till segels, wind O. N. O.
med wackert wäder.»
Därmed var den officiösa delen av det Brander lämnade uppdraget
på ett till synes lyckligt sätt fullgjort. Två veckor hade han orädd vistats
bland infödingarna, vilkas inställning till de vita männen ej bådade vidare gott med tanke på den behandling som den utskickade förelöparen
fick kännas vid. Diplomatiskt skötte sig Brander bra, han kom därifrån
med en vänskapstraktat på fickan, det mesta möjliga som under för handen varande omständigheter stod att förvänta. Nu återstod den kommersiella delen av missionen, avyttrandet av resten av de från hemlandet medförda varorna och anskaffandet av returlast. Detta hörde ej till det lättaste med alla de monopolistiska skrankor, som de olika moderländerna infört i sina besittningar bland Antillerna, dit Brander nu styrde kosan.
Vi skola nu följa honom även på detta avsnitt av expeditionen.
»APrill 29. Sedan iag gick till segels ifrån Redden af Revieret Barima
hafwer lqverat tillbakas till förmiddagen kl. mot 9, då peylade Cape
Nassaw [Nassau} af Revieret Poumaron, hwilket hade S. Yz W. emot 28 Yz
mihl ifrån oss. Bemehlte plats ligger å Latitude af 7g 41 m och Longitu de
af 318g um.
Maij l. Har sedermehra mäst haft wind O. N. O. och seglat till wijd
dagningen. Såg land af Eylandt Tabago, hwarwijd ligger en liten öe, som
kallas Lilla Tabago, hwilken hade N. T. O. ifrån mig. Stod intill landet
och såg bränningarue af utklipporna, hade en god observation om middagen och fant mitt Latitude 11 g 15m. Bemehlte E y land t är mycket högt
och skoogrijkt.
Den 4. Hade S. Gillis å Tabago W. S. W. 3 1 / 2 mihl ifrån oss. Wind
N. O. T. O. Har haft en swår Trawat [motvind] och starkt regn och
håll siö. 7
Den 5. Som iag eij kunde ligga förbi j E ylanderna Beguia och Granadillos,
wahr obligerat att gå emellan bemehlte öer, lodat på 14 famnar hwijt
7 Proponerade till mina styrmänner att gå till anckars under bemehlte Eylandt, men
de satte sig däremot i fruktan för de wilda ifrån E y land t Trinidades [Trinidad].
72
stenachtig grund med skahl. Om middagen hade god obserwation och
fant min Latitude 12g 39m.
Den 6. Såg landt av Eylandt S. Vincent, hade S. Antonio Bay därå
N. O. T. O. ifrån mig, fant min Latitude efter obserwation 13g 18m.
Bemehlte E y land t är temmeligen högt med hymplar [kullar J och skoogrijkt.
Den 7. Efter observation genom Latitude 14g 21m har Eylandt Martinica
[Martinique] ungefähr 13 1 / 2 mihl ifrån oss.
Den 8. Har sedermehra haft wind mäst O. T. N. Siktade den södra udden
af öen Dominica Ost ugnefähr fem mihl ifrån oss. Bemehlte öe syntes
å denna distance som wara twenne öijer med höga bärg. Hade Latitude
genom observation af l F 18m. Emot aftonen kl. 6 peylade Huken af
Eylandt Guadelupa [Guadeloupe] N. O.T. N. fem mihl.
Den 9. Emot middagen hade den norra Huken af öen Montserrat N. O.
T. N. ifrån oss. Wahr i Latitude af 16g 26m.
Den 10. Wijd dagningen hade Eylandt Neiwes [Nevis] N. N. O. ifrån
oss. Fick ock E y land t S:t Christoffers [Christophe J i sikt, som ligger i
Latitude af 11 g gm; som iag förnummit en stoor dehl af wårt watn vara
uthläckt wahr iag obligerat att gå till anckars wijd bemählte Eylandt att
försee watnfaten ånyo och watn fylla. Kom till anckars eftermiddagen
kl. 5 wijd Old Rode, som är watnplatsen, hwarest alla skiepp förse sig
med watn, som kommer uthföre bärgen rinnande, hwilket är fullt gott
och durabelt. lag foor i land och rapporterade min ankomst till Golleetorn
af Tullen wijd namn Drewry Oathly Esq, wijste honom mina documenter
och begiärde permission att försee mitt skiepp med watn och annat nödwändigt. Han tog mig complecent emot, sägandes att iag skall hafwa frijhet därtill, allenast iag först och med det snaraste måste mig anmäla hos
President Esq. Estridge, som är i Gouverneurs ställe och frånwarande commenderande. De afwachta ifrån Engeland en ny Gouverneur.
Den 11. Hyrde häst och red till Presidenten, som boor på nedre sijdan af
öen hwarest när iag dijt kom wijste mina documenter, begierte att få
förse mig med watn och nödig proviant, så ock att få sällja af de wahror
iag innehade till nödwändiga omkåstnaders bestridande till hwilket alt
han bewiljade, allenast iag skulle gifwa sådant tillkiänna hos Golleetorn
och Tullen. Han wijste mig stor complecence, måste ock spijsa middag
hoos honom. Sedermehra reste derifrån och i min wäg mötte en herre benämnd Anthony Fahiss, som öfwerste af Lands Milisen. Han inviterade
mig till sig, då han sig utlät att hafwa haft bekantskap med Herr Consul
73
Ahlström för några åhr sedan i Amsterdam och fägnade mig å höfligt
sätt, offererande att giöra all wänskap och Tienst. Måste natten däröfwer
förtöfwa.
Maij 12. Red derifrån tillbakas till Old R ode, passerade förbi Sandy Point,
hwarest är en good Redd, der skieppen ligga att lasta; wijd siösidan är ett
ansenligt batteri, kallat Charles Fort och äfwen å bärget Brimston Hill
är ett Castell wähl befäst som protecterar hela öen. Wijd samma bärg
är en kiälla, hwaruti är continuerligt kokande hett watn att man deruti
ägg kan koka och strax derwijd är en annan källa med iskalt watn. Enär
kom till Old Rode tahlte med Collectorn af tullen som äfwenwähl låwade
mig all wänskap och assistence. Giorde anstalt ombord att försee watnfaten och annat nödwändigt.
Den 13. Reste till Baxtere [ Basseterre J som är en stad å den södra si j dan
af öen, hwarest ock är en Redd för skiepp som där ligger att lasta, thalte
med några persohner angående det resterande godset, som med mig hade.
De låfwade att komma ombord och besee bemehlta saker.
Den 29. Har under den tijden satt skieppet i behörigt stånd så ock tahlt
med åtskilliga persohner och kiöpmänner angående det resterande af min
cargason, men eij funnit någon, som willja giöra negotie med mig. Det
är fuller förbudet för främmande att där handla; dock kom omsider i
accord med en kiöpman i Sandy Point vid namn Alexander Porterfield
för det järn iag ombord hade, men att iag skulle samma wijd S:t Eustache
leverera som strax därwijd ligger och hörer under det Holländska Westindiska Compagniet, hwilken är frij plats för alla nationer att därå
fahra och negotiera. Ehuruwähl mina styrmänner giorde difficultet att
ditgå i synnerhet min öfwerstyrman som är en holländare, föregifwandes
att eij skulle wahra permitterat för mig der att komma, om hwilket iag
bättre kunskap hade. lag fant för mina Herrar Redares interessen så och
honneur att gå till ofwannämnda plats S:t Eustache medan kunde där
kiöpa något såcker och föryttra järnet, så att eij tillbakas komma till
Swerige utan retour, i synnerhet West Indiska produkter.
Maij 31. Mina styrmänner påstodo att wilja hafwa säkerhet för deras
hyra om någon swårighet skulle yppa sig vid S. Eustache förmedelst
mitt ditkommande och till att undwijka widlöftigheter och försummelse,
så gaf iag under min hand att de i detta måhl eij någon fahra skulle löpa
eller skulle hafwa.
Gick eftermiddagen kl. 2 till siöss ifrån öen S. Christoffer, saluterade
Forten wijd Sandy Point med 8 skått och fick 7 tillbakas. Emot kl. 5
74
kom till arrekars å Redden af S. Eustache, saluterade Forten med 8 skått
och fick 7 tillbakas. lag foor i land och gick upp till Commendanten wijd
Forten belägen ofwanföre, som kallas Orange Fort och wijste honom
mina documenter. Han försäkrade mig att iag war der wählkommen och
lämnade mig frijhet att sällja hwad iag kunde av den resterande cargason,
hwarföre eij någon tull betahlas, allenast för landrättighet måste alla
tremastade främmande skiepp betala 100 ~ styckekruth 50~ Lunta
och för anckerage iämte constapien 2 styck van achten, men för utgående 2 %·
Juni J. Om morgonen sände Commendanten en Constapel till mig och
lät säija att iag ej något förhinder eller hazard till mitt skiepp der skulle
hafwa som skiedde att satisfacera och öfwertyga mina kiöpmän att de
efter deras ogrundade föregifna svårigheter eij skulle ånyo obstacler mot
mig göra. Blef anmodad att komma upp till Commendanten, då han sade
att han wähl wille kiöpa spijken iag med mig hade om kunde ackordera
om priset. Blef ock inviterad till tvenne af de förnämsta kiöpmännen, som
der boo vid namn capitain Dunchard och herr Combs. De offererade mig
frakt på Amsterdam för såcker a 4 1 / 2 dugt. per ~ och inom sex veckor
att tillasta mitt skiepp. Men kunde därtill eij resolvera, emedan iag eij
ordres därtill hade och dessutom slutit för såcker för järnet, så ock
tviflade iag att med swänskt skiepp kunna föra såcker till Amsterdam.
den 6. Har utlåssat järnet samt slutit prijs för ett parti franskt såcker.
Reste till S. Christoffer att sluta räkning angående järnet.
Den 9. Kom tillbakas till S. Eustache, lät wäga såckret iag der kiöpt blew
allouerat l o
för tara.
Den l O. Sedermehra tahlte med Commendanten och andra kiöpmänner
angående spijken, de bödo allenast 2-2 1 / 2 / : per ~ och wille hafwa af
den mindre sorten, medan de eij hafwa tillfälle att bruka af den större.
Sålt något af andra saker af cargason.
Juni 16. Bekom resten af såckret, nu började giöra klart att segla.
Den 17. Clarerade på Forten för Landrättighet.
Den 18. Fick mitt Pass af Commendanten Herr Everard Roexe och tog
afskied af honom.
Den 19. Gick i Herrans namn till segels kl. mot 5 eftermiddagen. saluterade Forten med 8 skått och fick 7 tillbakas. Ett engelskt skiepp earnmenderat af Capitain Bagly gick till segels, warande destinerat till Amsterdam med såcker lastat.
Den 20. tog min departure från Eylandt Anguilla, hwilket hade S. S.O.
ro
75
ifrån mig ungefähr 1 1/ 2 mihl. Bemehlte öe ligger i Latitude lSg Il m och
314 g 15m Longitude, hade wind O. T. N. Wackert wäder.»
När ön Anguilla försvann vid harizonten lämnade ~>Fortuna» bakom
sig den yttersta punkten i Amerika och stävade nu ut i Atlanten. Kursen
sattes på Sverige, dit man beräknade kunna segla i ett sträck utan mellanlandning.
Affärerna voro avslutade och Brander hade lyckats avyttra stö~sta delen av den på utresan medförda lasten. Några få artiklar gick det ej att
sälja till godtagbara priser eller därför att kvaliteten eller modellerna ej
motsvarade vad som var gängse eller begärligt därute. Särskilt den medförda spiken var såsom vi erfarit av Branders anteckningar svårsåld. Ett
mindre parti gick därför också i retur, ty i talagsjournalen i Göteborg
figurerar som återbördad last med »Fortuna» » 15 Tunnor spik 2
Anckar och en T:a d:o söndergången». Enahanda var förhållandet med
»2 Fat Bläck Plåtar samt 2 Lådor och l Ankar nyremberger Krahm».
Ur samma källa hämta vi följande detaljerade uppgifter rörande hemfrakten:
Huvudlasten bestod av:
»67 Fastager l
,
..
d"t
l med s8 964 't6 radt eller brant och
~ d:t~
mascovade Såcker 6 I4I: 44''
J
Sistnämnda siffra anger uppenbarligen lastens värde; någon tullavgift finnes icke angiven, så förmodligen inkom lasten såsom tullfri, vilket
möjligen kan hava varit i överensstämmelse med ifrågavarande företags
privilegier. Som lastemottagare angives nämligen »Nicolaus Sahlgren för
W estindiska Compagniets räkning».
Dessutom tillkommer för
>>Skeppare och Folck
Kista med I I Kr stor Orange olja . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22: 3 Krukor med Balsam. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
3: I Ta I8o M Caffe..... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . I35:I Coffert med bomullsgarn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
I: 5 små Kaggar insyltad ingfära 220 u . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 36: 32
1
I97=
32>)
Härför finnes antecknad en tullavgift av fyra » dahler silfwermynt».
Vi lämna nu tillsvidare »Fortuna» på sin hemfärd för att giva plats åt
76
en av Brander sammanställd beskrivning berörande förhållandena på de
Antilliska småöarna. 8
»Hwad iag kunnat å förenämnda platser uträtta i negotier hafwer iag
particulärt gifwit mina Hrr. Redare wijd handen, will allenast i korthet
berätta angående Eylandt S. Christoffer, så är det en fruktbar orth mäst
för planterandet af såcker, så ock Cacao och Caffebönor, frukt finnes af
Bananer, Pisan, Ananas, Cocosnötter, Pommerancer och Lemoner iämte
annan jordfrukt. Där boor förmöget folck som lefwer honnett och wähl.
Af såcker skier en ansenlig utskieppning på Engeland, de betahla 4 1 / 2
procent därför i tull, så ock måste de sätta Caution för hwad som där utskieppas att detsamma skall i Engeland blifwa infördt och eij å någon
främmande orth. Sielfwa landet är af konungen i Engeland kiöpt, dock
består förbemehlte konung alla omkostnader som till Defensionswärket
länder. Han hafwer af tullen ansenligt i inkomst. De hafwa mäst hwart
åhr ett eller två skiepp, som komma från Guinea å Afrikanska kusten
med slafwar, som till Plantagierna liksom ock till Particulära försäljas
till i 20 a 30 efter capaciteten. Der wahr då ett skiepp, som wahr ankommet från Guinea med slafwar. lag tahlte med Capitain, deraf han
berättade mig att han warit å en plats den kallas A c ara [ Accra J, som
ligger å Lat. af 5g 12m N. L. hwarest de danska hafwa en forteresse och
är tillåtet för främmande derå att fahra och handla. Han sade ock att
derå war en swensk, som war i Compani med factoriet. Man kan der
afsätta hwad deras handel består af emot slafwar och elefanttänder och
någon gullsand.
Öen S. Christoffer hålles ibland de bästa af de Engelske Eylander näst
Jamaica och Barbados, sedan fölija Antigua, Monserrat och Newies, hwarifrån ansenlig utskieppning af såcker skier så ock Rum och Malashies,
de hafwa eij mycken boskap, så att är dyrt der att lefwa i synnerhet
för främmande. Tillförne hafwa de franske haft en del af S. Christoffer,
men är nu de engelske alena tillhörig. De hafwa frijhet eller förpachtat
af South Sea Company i Engeland för tre fartyg att negotiera å custen
af Spanska West-Indien och wahr i Old Rode en Brigantin eller Snaw
[ snaubrigg] tillhörig intressenterna dersammanstädes, hwilken gick derifrån till Barbados och sedermehra skulle gå å custen af Caracas.
Eylandt S. Eustatius ligger i Latitude af 11 g 24 hörer till det Holländsk Westindiska Compagniet och är en liten ort, som tillwärkar unge111 ,
8
Denna berättelse ingår som ett särskilt avsnitt i den allmänna rapporten.
77
fähr 3-400 engelske hufwud såcker om åhret. Kommer alenast ett skiepp
åhrligen från Compagniet som der lastar; så ock hafwa de ett skicpp, som
bringar slafwar från Guinea, det är ock permitterat för andra holländska
och engelska skiepp att föra såcker derifrån till Holland. De franska
fourner a bcmehlta öe med såcker, bomull, Indigo, caffebönor och Cacao
ifrån deras deromkring liggande Eylander fastän det är dem af Konungen
af Frankrijke alldeles förbudet. Är för den skull franska kryssare eller
Garde de les Costes ordinerade att uppsee derå och om de något fartyg
träffa som en olaglig handel brukar, bringa de det upp och confischera.
Commendanten af S. Eustatius hafwer ock att commendera öfwer öerne
Saba och S. Martin, som ligger straxt bredwijd, hwarest bomull wäxer.
Alla skiepp som lasta wijd ofwannämnda Eylander söka mehrendehis att
komma derifrån innan Hurrican Tijden kommer, som begynner sidst i
Julii continuerandes Augustij, September och October månader med häftig storm och regnwäder och derest något skiepp der då låg wore det
obligerat att slippa eller hugga tågen och gå till siös, när dessa hurtiga
stormwindar komma. Å öen S. Eustatius hafwa de alenast regnwatn som
de samla och måste man fahra till S. Christoffer efter watn till skieppets
förnödenhet.
Under den tijd iag wijd sistnämnda plats legat wahr ankommet ett
engelskt örlogsskiepp till Barbados med ordres att alla invånarne på
Eylanderna S. Lucia, som ligger å Latitude af 13g 44 111 N. L., Dominica i
Lat. af lF 12m och S:a Crus i Lat. 17g 38m skulle flytta derifrån; de
bestående af engelskt och franskt folck. Samma ordres blefwo ock kommunicerade till den franske Gouverneuren å Eylandt Martinica och det
skulle ofördröjligen wärkställas, emedan det är beslutat mellan Engeland
och Frankrijket att bemehlta öar eij skola af någondera af de N ationer
blifwa bebodde, utan ligga öde per manquement af watn och wedh. Det
är mig berättat att bemehlte platser skola wahra fruktbara och i synnerhet S. Lucia. Därest H. K. Maj:t i nåder täcktes igenom dess minister
wijd det engelska eller franska Håfwet låta giöra ansökan för någon af
bemehlte Eylander kunde med tijden wahra Sweriges Rijke till stoor
förmåhn och i synnerhet i örlogstijder som Neutral skulle hafwa tillförsel
ifrån de näst därom liggande franska öar af såcker och annan deras produit och således ansenlig avskieppning till Swerige skie.
Eylandt S. Vincent som ligger å Latitude 13g zm är ock en fruktbar
Eylandt; är eij bebott af några Christna utan är derå en hoop negrer,
som en tijd lång sig der uppehållit och förmehrat. Det säges att för en
78
tijd tillbaka är ett skiepp kommet ifrån Guinea med slafwar och att
bemehlte skiepp strandat å förenämnda Eylandt då slafwarne hafwa
ihielslagit Capitainen och mästa dehlen af besättningen och desamma å
bemehlte öe blifwit sig förökat.
Hwad wijdare angår öen Tabago så har iag wijdare fått säker efterrättelse att den är en frukbahr orth, wäxer ock derå åtskillig slags skiönt
trä. Den är af Konung Carl den andre af Engeland gifwet till Hertigen
af Curland och är eij af någon Christen Nation be bod t. Det är mig fuller
berättat att några privata persohner i Middelberg skolat försträckt penningar till bemehlte Hertig, hafwandes denne plats till underpant; andra
willija ock säija att de engelske skola pretendera samma tillbakas.
lag will ock härhoos bifoga hwad wahror som man kan bäst avsättja
å Eylandt S:t Christoffers effter ett memorial iag derå bekommit.
Ett partij oblekt osnaburger lärfft.
D:o blekta och några blå.
Dräll för dukar och serweter fijn och grof.
D:o grof till handdukar.
Blå hwita randiga lärffter.
Bålsterwahr.
Tråstrumpor fijna och grofwa.
Hållands lärffter af åtskilliga sorter.
Cammarduk.
Blekt och oblekt osnaburger trå.
Säckwäf för bomull.
Thee de Boe i stora blydosor.
Dito lmperiall.
Batavia arrack.
40 a 50 kopparkiättlar tienliga till socker bruuk.
Spijk af små sorter.
Anckare till jakter från 50 !fE a 150 !fE.
Något· tågwärk af middelsort.
Segelduk af diverse sorter.
segelgarn.
Irsk kiött.
Salt sill.
Några tunnor fläsk och gott smör i fiärdingar.
De bekomma ock proviant waror ifrån Nya Engeland, nämbl. miöhl
skieppsbröd, fläsk, backellyow [kabeljo, på spanska bacalao}. Wäxell
79
coursen är 50 procent difference, så att 150 pund i S:t Christoffers giöra
i London l 00 pund sterling.»
Härmed återvända vi till »Fortuna», där hon ute i Atlanten till
synes utan några störningar seglar mot hemlandet. Loggboken har att
förtälja följande:
»]unii 28. Sedan den 20 hujus hafwa haft wind mäst O. och O. T. W.,
warandes wij i Latitude 24g 38m och Longitude 315g 45m med wackert
wäder.
Julii 15. Sedermehra haft variabelt, dock mäst West och S. W. warandes
i Latitude af 36g 53m och Longitude 326g 16m, då efter good observation
funnit mijswisningen å Compassen wahra 1 / 2 streck.
Den 20. Wahr i Latitude af 42g 20m och Longitude 335g 9m, då iag befant
en hel strecks mijswisning å Compassen. Hafwer haft wackert wäder.
Wind variabel.
Aug. 14. Efter good observation har Latitude af 49g 15m. Lodat å 60
famnar, hade hwijtachtig sand och skahl af uppgående grunden i Canalen.
Den 15. Såg land mot 8 om morgonen nemligen Silly eller Sorells (Scilly
eller Sorlingues) öer.
Den 16. Kom uthanför Plymouth, skref till Götheborg med ett skiepp,
kommande från West Indien och destinerat till London.
Den 17. Warandes Fullt stilljt, skref med en fiskarebåth öfwer Plymouth
till Göteborg.
Den 21. om aftonen tog min departure från South Foreland, hwilket
hade W. N. W. ifrån mig på 1 1 / 2 mihl.
Den 28 mot 6 om morgonen hade Robberts Knut å Jutland S. S.O. ifrån
mig och kl. 2 eftermiddagen hade kyrkien å Skagen S. W. T. W. ifrån
oss. Wind N. N. W. och N. W. Som det stillnade mehr af att iag eij
kunde hinna att segla inom Winga före aftonen, resolverade att gå i
hamn i Calfssund, som war närmare. Skijöt efter loots när war uthanför,
men igen kom om bord, dock kom Gudi Lof lyckeligen och wähl till
arrekars kl. mot nio om aftonen.
Den 29 seglade ifrån Calfsund till Nya Elfsborg, hwarest kom till arrekars
mot middagen, wind warandes för knapp att iag eij kunde uppsegla igenom sänckwärket wijd det Nya Warfwet. Foor med slupen upp till
Götheborg och aflevererade min märkrulla å Tullkammaren.
Den 21 kom med skieppet till Nya Warfwet warandes mäst stilltje och
strömmen gick starkt uth.
September l kl. efter 10 förmiddagen kom upp med skieppet och anckrade
so
å Strömmen wijd Stiberget. Den Högste Guden ware högeligen prijsad
som mig nådigt hulpit och bewarat denna öfwerståndna resa utan skada
till skieppet eller förlust af någon af besättningen, de warande alla nöijda
och wid god hälsa. De forne specifierade presenter af Indianerna iämte
några stenar, som liknades till mineralier, så ock en stor kristallsten hafwer
iag till Herr Consul Ahlström öfwerlämnat.
Hwad remarker som iag å denne resa kunnat giöra som korteligen
hafwer härmed berättat, beder ödmijukeligen må gunstigt upptagas.
skulle några particulära omständigheter wijdare åstundas, är iag willig
samma af min journal att utwijsa. I öfrigt förblifwer iag med största
wördnad.
Götheborg 11 oktober 1732.
Högwählborne och Högachtade
Herrar !ledares
ödmiuke Tienare
Laurentz Brander.»
»Fortuna» ligger nu tryggt ankrad i Göteborg efter sin långvariga och
lyckligen överståndna resa, vilken tagit närmare elva månader i anspråk.
Bland de första, som stego ombord var naturligtvis vår gamle bekante
Simon Abraham. Man kan väl föreställa sig hans glädje, när han fick
syn på indianhövdingens presenter, vilka han genast kombinerade ihop
med en resa till Stockholm för att personligen överlämna dem till den
höge adressaten. Så skedde också. Det dröjde inte länge innan Simon var
på väg till huvudstaden, ty redan vid tiden för Michaelimässan, det vill
säga i slutet på september, hade han nåden att bliva emottagen av kungen,
varvid han förutom presenterna överlämnade ett exemplar av Branders
rapport. Majestätet visade sin välvilja mot juden och lät honom få 500
riksdaler, men till stor besvikelse för denne lät han ej beveka sig att bevilja honom fribrev från hans ivrigt väntande kreditorer, något varom
Simon hade passat på tillfället att anhålla.
Som ett kuriosum kan berättas, att för ett tiotal år sedan påträffades i
Kina slott vid Drottningholm en från 1700-talet stammande indianklubba. Denna låg i en gammal kista, innehållande svarvverktyg, vilka
tillhört konung Adolf Fredrik. Nämnda klubba, som var dekorerad med
inskurna figurer blev genom dåvarande kronprinsen Gustaf Adolfs bemedling deponerad i Statens Etnografiska Museum, där den av museichefen professor Gerhard Lindblom identifierats såsom härrörande från
81
indianerna i Barimaområdet. Mycket nära till hands ligger att förmoda
det den ingått i den samling kuriosa, som av Simon Abraham överlämnades till konung Fredrik och sedan observerats av efterträdaren på tronen,
amatörsvarvaren Adolf Fredrik, som av intresse för det benhårda träslag,
varav den var förfärdigad låtit den hamna bland sina svarverimobilier.
En liknande klubba, också från 1700-talet, vilken sedan långliga tider
tillbaka befunnit sig i Göta Coldinuordens i Göteborg ägo, har av d:r
S. Ryden vid Göteborgs Museum konstaterats hava samma proveniens som
den här ovan omtalade. Måhända kan även den vara en relikt från Fortunaexpeditionen, hemförd av någ.on av skeppsfolket.
Gjorda efterforskningar hava givit vid handen att det ej är helt och
hållet uteslutet att de här ovan nämnda presenterna från Jopotory till
kungen eller enskilda föremål därav ännu finnas i behåll. I Livrustkammarens inventarier från 1700-talet figurera bland en mängd andra exotica, som förvarades på K. Slottet i Stockholm några föremål, som väl
kunna misstänkas hava hört till dem som hemfördes av »Fortuna». När
sedan största delen av dessa etnografica i slutet på förra seklet deponerades
i Statens Etnografiska Museum blevo de enligt gjorda anteckningar där
identifierade såsom härrörande från Barimadistriktet! Tyvärr äro de ej
åtkomliga, då de sedan lång tid tillbaka i likhet med större delen av
museets samlingar ligga inpackade.
Vi skola nu närmare skärskåda vad som förefallit i den västindiska
frågan under »Fortunas» bortvaro. Som redan nämnts, fann Simon
Abraham föga förståelse för sina vittsvävande koloniala planer inom de
kommersiella kretsarna i Stockholm, varför han överflyttade sin verksamhet till Göteborg. Hans insats i Fortunaexpeditionen känna vi ju redan
till, liksom att han tagit verksam del i upphjälparrdet av sillfisket på
Västkusten. Dessa lovvärda insatser torde sannolikt hava bidragit till att
han anställdes som mäklare för det nybildade svenska Ostindiska Kompaniet. Förövrigt tog man judens aldrig sinande svada med en viss reservation. I alla fall synes han, om än i ringare mån än vad han själv vill
låta påskina, tagit del i tillkomsten av det i mitten på 1731 i Göteborg
bildade Västindiska Kompaniet. Dettas initiativtagare voro överstelöjtnanten Isac Browald och kommissarien Henrik König, kring vilka grupperade sig de övriga intressenterna, N. Sahlgren, M. Schildt, V. Tham,
J. A. Olbers, J. Alström, H. O. Ström, J. Busck, Petter Coopman, E.
Nisser, C. Habicht och J. N. Holst. Flertalet av dessa voro samtidigt
meddelägare i Ostindiska Kompaniet.
6- 5r6685 Sjöhist. Samfundet. X.
82
Efter bolagets konstituerande ingavs till K. Maj:t en ansökan om oktroj,
vilken också beviljades. Samtidigt utanordnades ett statligt bidrag på
16 000 daler silvermynt eller 8 000 plåtar att utgå från General Tull
Arrende Societeten. Stadgar för kompaniet uppsattes och godkändes
av K. Maj:t. Ändamålet med företagets verksamhet angavs vara förvärvandet av landområden i Västindien för anlåggandet av plantager,
gruvdrift med mera. Som exploationsfält hade man därvidlag Barima i
första åtanke.
När sedan »Fortuna» återkom och man genom Branders rapport och
de av honom samt de andra skeppskamraterna lämnade muntliga upplysningarna fick reda på de rätta förhållandena, kom man underfund
med att det hela smakade åtskilligt av bluff. Obefintligheten av de av
Tiesenhausen et consortes som särskilt dragplåster utmålade mineralförekomsterna med »sextio procents guld och silverhalt» verkade i hög grad
avkylande. Samtidigt inkommo från envoyen Preis i Haag pessimistiska
underrättelser angående äganderättsförhållandena, utmynnande i rådet att
icke vidare fortsätta förbindelserna med dessa skojare. Simon Abraham
kom naturligtvis därvidlag i första hand i skottgluggen, en situation,
som än mer förvärrades genom en uppseendeväckande kontrovers med
kompanjonen Jacob Salomon i Amsterdam.
Jacob Salomon var som vi veta förlagsman åt sin i Sverige vistande
trosförvant. Helt naturligt ville han då bliva hållen au courant med
gången av de svenska affärerna. När detta trots upprepade påminnelser
totalt uteblev tog han sitt parti för att på ort och ställe göra sig underkunnig om situationen och reste över till Sverige. Simon, som vid underrättelsen härom anade ugglor i mossen, begav sig honom till möte i
Hälsingborg. Där lurade han under falska uppgifter respassen av Jacob,
smusslade in honom i sin vagn och körde iväg till Göteborg. Väl anländ
dit, angav han sin landsman som inkommen till Riket på olovligt sätt,
vilket hade till påföljd att Jacob häktades och införpassades i fängelse.
Där hölls han i flera månader. Hans till landshövdingen och K. Maj:t
insända »suppliquer» med redogörelse för de båda kumpanernas ekonomiska mellanhavanden och Simons svekliga förfarande hade till slut sin
verkan. Han blev äntligen lössläppt, varefter han vände det otacksamma
Sverige ryggen utan att fått se en sekin av sina där investerade pengar.
Detta intermezzo förbättrade ingalunda Simon Abrahams redan vacklande ställning samtidigt som det verkade än mer avkylande på Göteborgsköpmännens intresse för det Västindiska Kompaniet. I januari 1733
83
tog man steget fullt ut och anmälde till K. Maj:t att på bolagsstämma
fattats beslut om företagets likviderande, återbetalning av de beviljade
subsidierna samt försäljning av »Fortuna», som allt sedan återkomsten
från expeditionen, delvis bemannad, legat i Göteborg i beredskap för en ny
resa. Baron von Höpkens enträgna uppmaning att något se tiden an, i
betraktande av utsikten till att i stället för Barima något annat landområde i trakterna därute möjligen skulle kunna påträffas, vann ej gehör.
Kompaniet likviderades, varvid beslöts att det på sin tid undfångna statsbidraget skulle av intressenterna överlämnas till Fiskerisocieteten för upphjälpandet av sillfisket på Västkusten. De på en ny Fortunaexpedition i
Göteborg väntande holländarna, överstyrmannen och tolken, avbetalades
samt hemsändes till deras land.
Simon Abrahams prestige var nu så pass skamfilad att det ej återstod
honom annat än att bege härifrån. Icke desto mindre uppehöll han sig i
Göteborg och Stockholm under ytterligare ett år, bombarderande olika
myndigheter med »Suppliquer» om ekonomiskt understöd varav den sista
slutade med anhållan om »en billig respenning för att fara till Göteborg
och där fira påskahögtiden». I en av sina inlagor uppger han, att han
har för avsikt att »bege sig utom Riket, men att det ej vore för honom
lämpligt at resa till Amsterdam». N å, detta kan man väl förstå, där hade
han ju sin vedersakare Jacob, med vilken han hade en fet gås oplockad
och som säkerligen ej glömt sin fängelsevistelse i Göteborg.
På rekommendation av sin gynnare, baron v. Höpken, fick han slutsligen av K. Maj:t en gratifikation på 2 000 daler silvermynt som »erkänsla för arbetet i sillfiskeriet och i V estindiska Kompaniet». Att denna
K. Maj :ts generositet icke uteslutande var grundad på hänsyn till Simons
välfärd, framgår av en diktamen i handlingarna, vari framhålles lämpligheten att »skiljas från juden i goda conditioner, på det att Sverige icke
måtte bliva misskrediterat i hans hemland och att utlänningar därigenom
skulle avhålla sig från att inlåta sig i affärer med oss».
Fram på året 1734 lämnade Simon äntligen Sverige efter en femårig
skiftesrik och på många drastiska episoder fylld sejour i vårt land. Den
tilltänkta stora förmögenheten lyckades han ej förverkliga, men med
tillhjälp av sin ras' intellekt och genom sina i det föregående här skildrade mer eller mindre smarta manipulationer skaffade han sig dock ett
drägligt levebröd under sin Sverigevistelse. Vart han sedan tog vägen är
obekant, men i alla fall försvann han helt och hållet ur Sveriges historia.
84
slutligen några ord om »Fortunas» vidare öden. Från det föregående
veta vi, att i och med det Västindiska Kompaniets upplösning beslut
fattades om att låta försälja fartyget på auktion. Sådan utlystes till den
14 april 1733. Under tiden hade till intressenternas kännedom kommit
att ifrågavarande åtgärd icke skulle vara Kommerskollegium behaglig,
varför man beslöt att uppskjuta auktionen en månad. Härom underrättades kollegiet i en inlaga från överstelöjtnant Isac Browald, en av
initiativtagarna till expeditionen. Denna handling, som var daterad den
12 i nämnda månad, lyder så här:
»Som jag vid min hemkomst i erfarenhet kommit, huruledes det Westindiska rederiskeppet var till auktion anslaget att försäljas den 14 innevarande månad samt tolken och överstyrmannen på fri fot för att begiva
sig härifrån, har jag genast med oss övriga intressenter trätt samman
och dem föreställt, huru högst angeläget det är H. Commers Collegium
först sådant ödmjukeligen vid handen giva och dess nådiga utlåtande
och välbehag att inhämta och dymedelst förmått dem bemälte auktion
ännu en månads tid att utställa och prolongera, då förenämnda skepp till
ett ringa pris emot vad det kostat torde bortgå, vilket jag ej underlåta
bort Commerce Collegium ödmjukeligen berätta.»
Om »Fortuna» sedermera såldes på auktion eller avyttrades under hand
har ej kunnat utrönas. I alla fall två veckor efter utlöpandet av respitmånaden låg hon segelfärdig för Frankrike under befäl av kapten Hans
Bider. Mellan maj 1733 och november 1739 gjorde hon tjugo resor till
Frankrike, Iberiska halvön och Italien, alla under samma skeppare. Huvuddelen av såväl ut- som hemlasten tillhörde de gamla intressenterna,
Sahlgren och Holst, vartill kom en köpman sillander. Det ligger nära till
hands att förmoda det nämnda herrar även voro ägare av fartyget.
I augusti 1740 ligger »Fortuna» i Göteborg färdig för en ny resa, då
med Martin Schale som skeppare och Livorno som destinationshamn. I
samma månad året därpå är hon åter i Göteborg samt seglar med kapten
Jonas Berendtson på bryggan den 26 nästpåföljande september till
Yarmouth och Strat (sannolikt Gibraltar Sund). Därefter -är hon spårlöst försvunnen. Varken i listorna över existerande svenska fartyg för
de närmast påföljande åren eller i förteckningarna över utfärdade fribrev kan hon återfinnas. Ej heller finnes någon anteckning om att hon
förlist, försålts eller eventuellt blivit uppbringad av sjörövare från Barbareskstaterna. Anmärkningsvärt är också att anteckning likaledes saknas att de för hennes sista resa utfärdade signal- och fribreven ej åter-
85
bördats till Kommerskollegium, ett åliggande, som varje skeppare hade att
fullgöra omedelbart efter ankomsten till hemlandet efter varje fullbordad
resa. Uraktlåtenhet härvidlag bestraffades med stränga böter.
Fältet står sålunda öppet för gissningar beträffande »Fortunas» slutliga öde. Att hon skulle hava förlist med man och allt är uteslutet, ty
ett par år senare påträffas hennes sista kända skeppare, Johan Berendtson,
som befälhavare på ett annat svenskt fartyg.
Om en andra Fortunaexpedition till Västindien hade kommit till stånd,
är det ganska sannolikt att även den ställts under Branders ledning.
Härför hade han som vi sett väl meriterat sig. På ett förtjänstfullt sätt
hade han fullgjort såväl de diplomatiska som de kommersiella uppdragen,
som anförtrotts honom. Att dessa ej medförde några för vårt land ur
praktisk synpunkt gagneliga följder är uppenbart, men hava måhända
deras negativa resultat besparat vår regering liksom kompaniets intressenter åtskilligt omak och ekonomiska förluster.
·Efter hemkomsten från Västindien gjorde Brander en resa i privata
artgelägenheter till Lissabon, varefter han återgick till örlogstjänst, dels i
Karlskrona, dels i Stockholm. År 1741 befordrades han till kaptenlöjtnant
samt avled två år senare.
Den förste svenskfödde man, som man med full visshet vet hava trampat sydamerikansk mark är en ung sjöofficer, Axel Lagerbjelke, vilken
redan 1724 befann sig i dessa farvatten ombord på en bevärad preussisk
kofferdifregatt. På Pacificsidan av kontinenten blev han jämte en grupp
av skeppsfolket tillfångatagen av spanjorerna och insatt i kassematterna i
Callaos fästning. Efter tretton månaders hård fångenskap fördes han till
Panama, varifrån han slutligen lyckades rymma och återkomma till hemlandet. Lagerbjelke slutade som friherre, amiral, riksråd och serafimerriddare.
Efter denne notable pionjär på området torde man få giva andra rummet åt Brander och hans skeppskamrater, en omständighet, som väl motiverar ett ihågkommande av deras expedition. Att därifrån finnes bevarad en fullständig, detaljrik och hittills ej publicerad reseberättelse,
unik i sitt slag såsom berörande denna del av världen, är yttermera en
anledning till att ur arkivens gömmor bringa i 'dagen de gamla Fortunadokumenten.
86
Bil. 1.
Överste Fahiss' memorial
I det föregående har på ett par ställen omnämnts en engelsk överste Fahiss, med
vilken Brander sammanträffade under sitt besök på ön S:t Christophe. Bemälde
Fahiss hade, såsom likaledes relaterats, på sin tid i Amsterdam stått i förbindelse
med »Fortunas» medredare konsul Jonas Alström, vilken också hade försett expeditionens ledare med ett introduktionsbrev till sin gamle bekante ute i Västindien. Fahiss fann i det svenska besöket ett osökt tillfälle att begagna sig af Brander för att till vederbörande i Stockholm låta befordra ett af honom sammanställt
memorial angående den redan genom Schmoll och Teixier för våra koloniintressenter välbekanta ön Tabago. Denna inlaga, som var avfattad på engelska, återgives
här nedan in extenso. Liksom nämnda projektmakare rider även Fahiss på den
gamla käpphästen, den svenska prioriteten, som skulle grunda sig på konung
Fredriks successionsrätt efter öns ursprunglige innehavare, hertigen af Kurland.
»MEMORANDUM, concerning the Scheme proposed for the Settlement of
the Island Tabago.
By His Swedish Majesty.
l :o. The right of the Prince of Curland must be bought or secured either by
purchase or proprietorship; untill all materialls be reddy, is necessary that all proceedings in the affair be kept secret.
2:o. It will be necessary to have so many men as you can, with provisions for
six months after landing, after which time there will be provisions enough of the
products of the island, a considerable quantity of lime to built forts and batteries,
with masons, carpenters, coopers, smiths, shoemakers and taylors.
3 :o. There must be forti or fifty great guns of different sizes, powder, balls,
carcases, grand shells with a good quantity of tartings, one thousend small arms,
with balls, one thousend cuttlasses, one hundred cases of pistolls, cordage of all
sorts, broad axes, pitch axes, bills, hews, all sorts of earpenter tools, coopers tools,
a quantity of leather for shoes, sheat lead, a quantity of bariron & steel, ironcases
for mills from 18. to 21. inches diameter, gudgeons for the same and w ed ges in
proportion. I beleive you must have some persons from England to east cases,
iron furnishes as also your teaches and other coppers for boyling sugar and brases,
& cutlerills in proportion to the gudgeons, six large stills of copper of 200 gallons,
six smaller copper stills of l 00 gallons with w orms & heads.
4:o. The land will produce sugar caines [ sugarcane J, indigo, cotton woll cacaw
(kakao) and coffe; I am of opinion if this settlement goes forward, that it will
be one of the best branches of trade that belongs to Sweden. You have your own
sugar to refine and supply all y:r neighbours, both Dennemarch and Muscowy at
a much clieaper rate then you your self have it now. Cotton woll is a servisable
commodity all over the world and very benificiall, indigo the same, rum, a spirit
extracted from the canes is an extraordinary commodity and may supply the
87
whole Kingdom at a very reasonable rate and it is the wholesomest sp1nt in the
world. As for other commodities mentioned there can be no considerable quautitys
under four years, but sugar, cotton & indigo and rum youmayhave in 18 months
after the commencement of your settlement. It will be necessary to have a Governor and Councill, tresuret and two clercks, that all transactions must be done by
the consent of the Governor and the Councill yointly with sufficient authority
to regulate and devide all controversies & disputes that may happen. The councill
to be 10. or 12. men of good capacity, that must have notbing else in view but
the service of His Majesty and a true settlement of the collony, other officers
requisite to exercise and command the men upon any occasion, as captains, lieutenants, enseigns sergeants & o.
5 :o. It will be necessary the first year to have two ships of war, thirty guns
each to attend the Island and four sloops with eight guns each to attend to be
read dy upon all occasions to obey the governor.
6:o. This island of Tabago lyes so convenient for the spanish trade, that it is
impossible for a man to judge the benefitt he draws from thence for the advantage
of the Crown.
7:o. I may venture to affirm that in 12 month time I could have a thousand
famylys settled there on following conditions, viz. That no persons what ever
shall take up any more lands than what he shall or will be able to manure in 3
years time, the land to contirrue free to them for seven years excepting the Kings
duty of four and a half pr:c:o, which within that time will be of a very considetable value besides the duty in Sweden; it will be necessary to have two ships
yearly to goe upon the coast af Guinea for slaves, which may be sold to a very
considetable advantage to the inhabitants of the island, as also ships yearly to
export the sugar. I dont suppose that the materialls mentioned will amount to
above fourty thousand pounds and myself will be one of fiffteen or twenty gentlementhat willmake up that sum to goe forward with settlement, provided allways
that His Magesty of Sweden will not do it, onely be our protector, I could make
severall enlargements, but will refer it untill I hear from you. I wish You all
success & o.
S:t Christoffers the 31 may 1732.
Anth. Fahiss»
Av Fahiss' memorial har Brander gjort nedanstående översättning till svenska:
»Memorial angående en Scheme föredragen at intaga öen Tabago af Hans Kongl.
Mai j :t af Swerige.
l :o. Är nödigt att bekomma af Hertigen af Curland rättigheten till bemälte
öe, antingen igenom afhandlande eller arfsskapp och at det hålles hemligt till dess
a t alla materialer äro klara.
2 :o. Det är nödigt att hafwa så mycket folk, som kan bekommas med proviant
för sex månader effter laddningen, effter hwilken tijd der will wara proviant nog
af sielfwa producten af landet. Det fordras ock ett ansenligt partie kalk att bygga
forteresser och batterier, iämte murmästare, timmermänner, kypare eller tunnbindare, smeder, skomakare och skräddare.
88
3 :o. Det fordras fyrattjo a femtjo canoner af diverse sorter, krut, kulor, granater och ett ansenligt partij skrå, ett tusende musqueter med kulor, ett tusende
huggare eller wärgor, ett tusende par pistoler, tågwärk af åtskillige sorter, öxor,
bylor, åtskillige slags timmermans wärktyg så och tunnbindare redskap, ett partij
läder till skoor, plattlods, ett partij stångjärn ståhl jemte jernformar till socker,
qwarnar ifrån 18. till 21. tum diameter med dess tillbehör; håller för wara nödvändigt at hafwa folk ifrån Engeland att giuta formorna tillika med kopparkiettlar och dess tillbehör, så ock sex stora destillerpannor av koppar af twå hundrade gallons, sex smärre d:to af ett hundrade gallons med dess pijpor och hattar.
4:o. Landet will producera såcker-röör, indigo, bomull, cacauw och coffebönor.
lag håller före, att om detta establement går för sig, at det will wara den profitablesta handel för Swerige, i det man hafwer sitt egit såcker att refinera och
deraf kunna fournera både Dannemark och Ryssland till ett billigare pris än man
nu hafwer. Bomull är en nyttig wara, indigo sammaledes, rum, som destilleras af
såcker-röör är ett extraordinärt hälsosamt brännewin. Af caccauw och coffebönor
kan man eij hafwa någon quantitet under fyra åhrs tid, men såcker, bomull, indigo och rum kan produceras aderton månader effter establementets begynnelse.
Det är nödigt att hafwa en gouverneur, commendant och råd, räntemästare och
skrivare at alt må dirigeras af gouverneuren och dess råd, som böra hafwa makt
och myndighet att regulera och afgiöra alla twister och disputer. Rådet bör bestå
af tijo eller tolf personer af gott förstånd som eij å annat syffta, än hwad som kan
lända Hans Kong l. Maj :ts tienst och beständigt establement af collonien, det
fordras ock officerare at commendera och excercera folket wid tillfällen, nämbl.
capitainer, lieutenanter, fendrichar, sergeanter etc.
6:o. Denna öen Tabago ligger så beqwemligt för den spanska handeln att man
eij kan utsäija hwad förmån det kan wara till Kronan.
7 :o. lag kan bekräffta, at i tolf månaders tijd kunna hafwa ett tusende familier
der etablerade å följande conditioner, nämbl. at ingen, eho han wara må, skall
antaga mera land än han will eller kan cultivera innom tre åhrs tid, och skall
landet continuera fritt till den i siu åhr, undantagandes konungens tull till 4
och ~ procents, hwilken will inom den tiden ·bestiga till ansenlig summa förutan
tullen i Swerige. Det är nödigt at hafwa två skiepp åhrligen at gå uppå custen
af Guinea effter slafwar, hwilka kunna sälljas till ansenligt avantage till invånarne af öen, så ock behöfwes skiepp åhrligen att exportera såcker. lag tror inte
at förenämnda materialer skola bestiga öfwer fyratjo tusende pund och will iag
iemte femton eller tjugu personer uppgiöra den summan att bringa till fullbordan,
derest Hans Kong l. Mai j :t eij täckes det antaga, utan allenast will wara w år beskyddare. lag kunde wijdlöfftigare omröra ett och annat, men will dermed låta
bestå till dess iag förspörjer ifrån Eder & c.»
Härtill fogar Brander följande: »Hwad wijdare Öen Tabago angår, så har iag
fått wijdare underrättelse att det är ett fruktbahrt land och wäxer därå allehanda
skiöna trän. Det säges att Konung Carl den andre i Engeland hafwer förärt bemählte öe till Hertigen af Curland och har i dag med öfwerste Fahiss å S:t Christophers widlyfftigheten om bemählte plats discouterat, hwarwid han gaf mig detta
project till bemählte eylands intagande af Hans Kongl. Maij:t af Swerige.»
89
Ovanstående memorial finnes icke intaget i Branders rapport till »Fortunas»
redare, men väl i hans till Kommerskollegium överlämnade berättelse. Genom
andra källor har kunnat konstateras att Brander på sin tid tillställt konsul Alström
Fahiss' originalskrivelse för vidare befordran till vederbörande i Stockholm. Att
denna i nyktra ordalag och sakrikt hållna expose, som betydligt avviker från de
övriga handelsresandenas i kolonialgeschäftet svassande och romantiserade inlagor,
skulle tilltala våra kolonientusiaster, särskilt baron v. Höpken, är väl förståeligt.
Med skäl får man också förutsätta att Fahiss ej inför den på platsen varande
Brander skulle hava dristat sig att servera de svenska intressenterna en mängd
utopiska förespeglingar, lätta för denne sistnämnde att personligen kontrollera.
Icke desto mindre ledde Fahiss' i likhet med de andra projektmakarnas demarscher
ej till något praktiskt resultat, huvudsakligen beroende på de prekära äganderättsförhållandena förbundna med de erbjudna områdena, landets vid den tiden brydsamma finansiella ställning samt de särskilt från konungens sida emanerade föreställningarna att det icke allenast vore tillräckligt att på papperet lägga sig till
med dylika som herrelösa angivna områden utan att dessförinnan hava konsulterat
andra i saken intresserade makter.
Barima- och Tabagoepisoderna voro därmed icke definitivt avfärdade från
dagordningen. Båda kommo vid skilda tillfällen ånyo på tal, dock utan att deliberationerna förändrade resultatet. Långlivade voro de emellertid. Barimafrågan
förblev aktuell ytterligare ett tjugotal år och vad beträffar Tabago kunde först
1784 på dess gravsten inristas orden »Requiescat in Pace». Som en mager ersättning för våra välmenande, men samtidigt ofta naiva och verklighetsfrämmande
koloniivrares nära sekellånga ansträngningar kunde vi 1784 på vår kreditsida
uppföra ön S:t Barthelemy, ett förvärv, som varken gav oss någon förnöjelse
eller ekonomiskt utbyte.
Bil. 2.
Kungl. Krigsarkivet.
Lorentz (Laurentz) Brander
Meritförteckning Kr. A.
Anno 1710 reste jag till London i England, varest jag mig en tid uppehöll att
göra mig det engelska språket mäktig samt lära mig navegation och artilleri.
Sedermera for till sjöss på diverse utländska orter.
1717 blev jag styrman på ett engelskt copvardieskepp, benämnt »Reward».
1719 blev jag antagen till skeppare att föra bemälte skepp, med vilket gjorde
diverse resor på Frankrike, Portugal och Sverige. Hade den olyckan att bemälte
skepp blev förolyckat i Calmar Sund den 18 september 1721 igenom en lots förhållande.
Samma år i december månad gick jag ut med ett engelskt skepp att commendera, benämnt »Britannia» med vilket jag gjorde några resor å Portugal.
90
1724 kom jag till Göteborg, där jag fick ett svenskt skepp att föra, benämnt
»Concordia», varmed jag gjorde tvenne resor å Lissabon.
1726 bekom jag ett annat skepp, benämnt »Fredrika Eleonora» med vilket jag
gjorde en resa å Lissabon, en å Cadiz och en å Frankrike. Å hemresan därifrån
hade jag ett svenskt skepp med mig i följe, vilket blev om natten attackerat av
eld från ett främmande skepp i Biscaya Bukten. Som mitt skepp var bestyckat
med 20 kanoner, kom jag bemälte svenska skepp till undsättning, som hade ingen
bestyckning eller defension. Efter l i!; timmes kanonerande tills det förenämnda
fientliga skeppet seglade ifrån mig utan att jag kunde få veta vad för ett det
vara månde, emedan natten var förhanden. Jag fortsatte min resa vidare till dess
jag kom i Kattegatt, då igenom en svår storm den 12 augusti 1727 om natten
blev dreven på Tistlarne, varest skeppet strandade och sönderstöttes. Jag med besättningen blev genom Guds särdeles försyn i slup och båt bärg~de och kommo
till land å W rangö.
1729 for jag för styrman med skeppet »Engelen» från Göteborg till Frankrike.
1730 blev mig anförtrott ett skepp, benämnt »Petronella Charlotta» att commendera, med vilket gjorde en resa på Cadiz. Vid min hemkomst erhöll jag
K. Maj:ts allernådigsta fullmakt, daterad den 12 augusti 1730 för Lieutenant vid
Amiralitetet och å Karlskrona stat.
Jag bekom Höglovliga Kongl. Amiralitetskollegii nådiga permission att göra
en resa med det sistnämnda skeppet på Frankrike.
1731 blev mig anförtrott att föra ett skepp, »Fortuna>> benämnt, å Västindien,
vartill jag även erhöll högbernälta Kongl. Kommerskollegii nådgunstiga permission, med vilket skepp jag gick till sjöss från Göteborg den 26 september och
kom sedermera till S:ta Cruce å ön Teneriffa av Canary-öarne, sedan anlände till
Barbice å amerikanska kusten, därifrån till Esequebo och sedermera till Reviret
Barima å Wilda Kusten. Därifrån fortsatte resan till ön S:t Christophfero och S:t
Eustatias, varifrån begav mig å hemresan till Göteborg, varest jag ankom den 29
augusti 1732.
Vad remarkabelt jag å denna resa funnit observera och uträtta haver jag till
Höglovliga Kongl. Amiralitetskollegium en utförlig relation ingivit.
1733 fick jag K. Maj:ts allernådigste permission att resa till Lissabon i en privat
affär. Efter min återkomst erhöll jag Höglovl. K. Amiralitetskollegii nådgunstiga
permission att resa till Stockholm att giva vid handen i Kongl. Kommerskollegium,
vad jag kunnat uträtta å min resa till Västindien.
1734, 31 juni ankom jag till Karlskrona efter högbernälta Kongl. Amiralitets
Kollegii befallning att bliva där tjänstgörande.
173 5, den 8 juli blev jag kommenderad med en Marche Kofferdifolk till Stockholm på örlogsskeppet »Sverige», med vilket skepp vi kommo till Karlskrona den
29 september under dåvarande kommendören välborne Herr Anthoni Wrangels
commando. Vid min hemkomst erhöll jag Kongl. Maj:ts allernådigste fullmakt
att vara varvslieutenant vid dess Amiralitet i Stockholm, daterad den 18 september 173 5.
Den 10 oktober blev jag kommenderad att anföra en Marche båtsmän som varit
till besättning å örlogsskeppet »Sverige». med vilken Marche jag ankom till Stock-
91
holm den l november. Jag anträdde strax därefter min beställning här vid Kongl.
Amiralitetsvarvet, varvid jag sedermera varit och är tjänstgörande.
Stockholm den 18 juli 17 3 8.
Laurs Brander.
Bil. 3.
Ovanstående meritförteckning kan kompletteras med upplysningen att Brander
.deltog i krigsoperationerna mot Ryssland under åren 1741-42 samt befann sig i
januari 1743 i tjänstgöring vid varvet i Stockholm. Han kommenderades då att
verkställa inventering å den från sjöexpeditionen återkomna pråmen »Swänska
Lejonet», uppdrag, som slutade den 26 i sistnämnda månad. Kort därefter insjuknade han i »fläckfeber» och avled i början av nästpåföljande februari.
Hans änka, Magdalena Charlotta Ström anhöll hos vederbörande myndighet om
beviljandet av gratial ur Amiralitetets krigsmannakassa. Sådant kunde dock ej
utanordnas för så vida det icke kunde påvisas att den avlidne under tjänsteutövning ådragit sig den sjukdom, som bragte honom i graven. Man ifrågasatte att
han kunde hava blivit smittad vid hanterandet av ombordvarande klädespersedlar,
vilka tillhört avlidna krigsmän. Saken underställdes Sundhetskollegiet med påföljd
avgivarrdet av nedanstående attest.
»Af underteknad warder härmedelst efter begäran intygat, att Sahl. Capitein
Lieutenat Branders sista siukdom, som han efter all apparence contraherat under
besiktningen och inventeringen på Pråmen Swänska Lejonet, warit enahanda med
den på Galere Esqvadern gångbara hitsiga och maligna febern, hwilken bestod
uti en stor matthet och krafternas totale förlorande straxt i början af siukdomen,
häftig brånad och hetta, torst, hufvudwärk och fläckar med mera. Det subtila,
flyktiga och contagieuse förgiftet eller rötan, qvarlemnad, dels i de siuka och
dödas kläder, dels ock i rummen under däck fördölgd, har warit af den beskaffenhet, at det bästa motgift och praeservativer, fahrtygens wädrande, rökande,
waschande och luftens rensande medelst wäderpumpen ej kunnat hindra den wida
omkring sig gripande smittan på flåttan, som beklagel. förfarenheten nog å daga
lagt. Det är af historien bekant at Pästgiftet och dess smitto, hwilket den contagieuse fäldtfebern nog liknade, medelst spinwäf, bref och kläder å nyo blifwit
kringspridt; såsom den Breslauiske och Stockholmske år 1657, samt den Spanska
1648, hwilken från Algier med skosolor upkommit, och först inficierat skomakarne, samt sedermera dem som deras skor brukadt. Huru länge och IätteL kan
icke ett dylikt ruttet smittosamt gift, såsom i en beqwäm formite och gömma
fördöljas i läder och yllewaror samt sängkläder, hwarpå man har exempel i 3 :dje
Mosis bok, häls t man weet at en balsam eller parfum kan 3 O eller flera år uti
Spanska handskar och gewähr, utan at aldeles förloras. Så subtile och genomträngande denna smittan är, så lätt, hastigt och oförmodel. kan den insinueras
och communiceras menniskans kropp, dels derigenom, är ångan och effluvierna
:af slike inficierade saker dragas in i bloden, så wähl genom munnen och näsan
92
till lungorne medelst andedrägten, som ock till magen och tarmarne med spotten,
dels och straxt i bloclen insinueras på ytan af menniskans kropp genom dess poros,
sugrör vasa absorbentia kallade, då den besmittade lindrigare eller häftigare, hastigare eller trögare i följe af sin kropps constitution och andre omständigheter blir
underkastad de krämpor och symptomer, som siukdomen, af hwilken smittan
härrört, har i följe med sig; hwilket är hwad angående sahl. Capitein Lieutenant
Branders smitta, siukdom och deraf timade död anföras och intygas kan, utan det
at sahl. Capitein Lieutenanten under siukdomen sielf beklagade sig på berörde
Pråm af de stinkande kläderna blifwit siuk, och andra äfwen kunna wittna.
Stockholm den 14 februari 1744.
Zach. J. Strandberg
Ord. Med, Reg. Amiral.
Stockholm
Reg. Coll. Med. M.
Det är väl att förmoda att i kraft av ovanciterade intyg Branders efterlämnade
änka fick komma i åtnjutande av begärda gratial. Hon avled i Stockholm 1783,
72 år gammal.
Bil. 4.
Ytterligare en legend, som vid ungefär samma tid var i svang må anföras som
belägg på huru noggrant man på olika häll följde varje spår, som kunde giva en
tillstymmelse till stöd för den överhuvudtaget ganska apokryfiska svenska äganderätten till dessa territorier. Denna vet att berätta, att under andra hälften av
1600-talet skulle ett stort område i Orinocotrakten ägts av en där etablerad
svensk, vilken donerat sin egendom till Svenska Kronan. Huruvida någon reell
grund för denna version kunnat föreligga är svårt att avgöra, men faktum är
emellertid att den visat en envis benägenhet att traditionsvis hälla sig vid liv.
Närmare detaljer därom finna vi i en av en svensk, E. A. Ortman, år 1845 i
Stockholm utgiven broschyr »Nya Sverige i Södra Amerika jämte Beskrifning
om British Guiana. Sammandrag av Humboldts, Hancocks, Schomburgks m. fl:s
arbeten». Nämnde Ortman hade närmare relationer i Guyana i en sin frände Johan
Ortman, vilken under förra hälften av 1800-talet var bosatt därute, varest han
också slutade sina dagar. År 1840 tycks författaren hava uppehållit sig i London,
ty där underhöll han brevväxling med nyssnämnde Haneock just i den här omdebatterade frågan. Haneock var en engelsk läkare och naturvetenskapare samt
medlem av olika lärda sällskap i Storbritannien, vilken under åren 18 04-2 8
vistats ute i Guyanaländerna, som han grundligt berest och studerat, delvis i
sällskap med von Humboldt.
I här nedan i översättning återgivna brev, daterat London den 7/4 1840, frågar
Haneock Ortman huruvida denne eventuellt hade någon kännedom om de gamla
svenska intressena i Orinocoområdet. Brevet är av följande lydelse:
93
»Då jag blivit ombedd att publicera en ny upplaga av en liten skrift rörande
British Guiana, önskade jag gärna veta, om Min Herre kunde förse "mig med någon
underrättelse angående Sv e n s k a regeringens anspråk på den delen av Guiana,
som är belägen emellan Orinoko och floden Moruga eller Moroka. Denna del är
på gamla kartor kallad Caribeana.
Herr Schomburgk har nyligen givit underrättelse, som jag ser av 'Morning
Post' den 5 mars, att Columbianska regeringen framkommit med påstående och
anspråk på denna del, och vilka han, Herr Schomburgh, anser ingripande på det
Engelska territorium i Guiana. Men hittills, tror jag, hava varken Spaniorerna,
Holländarne eller Engelsmännen gjort några anspråk på denna trakt gällande. I
min tid ansågo kolonisterna alltid detta land tillhöra Svenska Kronan, genom vad
underhandling eller berättigande känner jag ej, men om jag ej misstager mig, står
det nämnt i Hartzinks beskrivning över Guiana.
Kan min herre förskaffa mig några upplysningar rörande detta ämne, skall jag
bliva högst förbunden.»
Ortman tycks hava svarat på ovanciterade brev, ty två månader senare eller
närmare preciserat, den 4 juni, mottog han från Haneock en ny skrivelse, vilken
här partiellt återgives:
»Till svar på Min Herres förfrågningar får jag nämna, att Holländarne från
en okänd tid underhöllo en liten fästning eller skans vid mynningen av floden
Moruga eller Moroka, vilken de alltid ansågo som deras norra gräns. Landet norr
om denna flod, sade de mig alltid tillhörde Sverige.
Omkring 18 O5 byggde Engelska Guvernementet ett blockhus på detta ställe,
men blev bortsköljt 7 a 8 år efteråt av det påträngande havsvattnet och denna
trakt har sedan blivit övergiven. En indiansk utpost har alltid blivit underhållen
vid mynningen av Pomeroon, 6 a 8 mil sydost om Moruga.
(Sedan följer en längre beskrivning av det omhandlade området.)
Det sades, att Holländare velat anlägga kolonier därstädes, men att de icke
kunde erhålla någon förläning, emedan det var Svenskt land. Jag har icke funnit
någon underrättelse härom i Hartzink, ej heller kan jag påminna mig hava läst
något därom. Det enda jag kan säga är: att det alltid påståtts såsom verklig visshet och allmänneligen känt ibland de gamla Holländska kolonisterna, att landet
på nordvästra sidan av Moruga och Orinoco tillhörde Sverige.»
»P. S. Jag har skrivit till min vän Herr Waterton, som jag tror känner något
rörande detta ämne, men han är bortrest. Jag besökte Herr Schomburgk för
några dagar sedan och fick veta, att han blivit underrättad, att landet mellan
Moruga och Barima hade av Holländsk-Västindiska Kompaniet blivit överlåtet
till en Svensk, som dog i Guiana och som vid sin död lämnade denna jordsträcka
i testamente till Konungen av Sverige och att detta står antecknat i det nämnda
Kompagniets arkiver i Amsterdam.»
Ortman fortsätter därefter som följer:
»Av föregående brev av doktor Haneock finna vi att kolonisterna själva äro
av den tanken att landet nordväst om floderna Moruga och Orinoko tillhör eller
tillhört Sverige.
,94
För att få en upplysning härom avlämnades en kopia av doktor Hancocks brev
till Svenska Ministern i London [då för tiden greve Björnstjerna] hos vilken även
doktor Haneock på ministerns begäran infann sig. Ett löfte gavs att en efterfrågan
skulle ske, huruvida Sverige hade några anspråk på detta land, som av kolonisterna
kallades New Sweden (Nya Sverige). Detta omfattar enligt doktor Hancocks
utsago ungefär 60 engelska mil utåt kusten. Huru långt det sträcker sig inåt
landet, vet man ej bestämt.
Hittills [ 1841] har detta förblivit en obesvarad fråga, av vad orsak känna vi
ej. Tystnaden synes tillkännagiva en liknöjdhet att försvara de rättigheter andra
nationer påstå Sverige äga, i synnerhet då det snart kommer att avgöras, huruvida
det nyss åberopade landet skall bliva en Engelsk eller Colombiansk tillhörighet.
Professor Schomburgk avreste förliden december månad [ 1840] till Guiana för
att på Engelska Guvernementets vägnar reglera och bestämma gränserna av det
Engelska territorium därstädes.»
I det i Riksarkivet förvarade Londonarkivet hava spår ej kunnat upptäckas
vare sig av någon skrivelse i saken från Björnstjerna till Kabinettet eller från detta
till honom.
Ortman fortsätter så vidare: »Sannolikt ägde Sverige eller svenska undersåtar
under Drottning Christinas tid en jordsträcka nära intill floden Orinoko, vilken
de första emigranterna gåvo namnet Nya Sverige, som av Holländare och sedan
Engelsmän förbyttes till 'New Sweden'. Enligt doktor Hancocks yttrande hade
avkomlingarne av de äldsta emigranterna berättat honom, att de svenska kolonisterna blivit så införlivade med de holländska att de nu utgjorde liksom en
stam, men att även flera funnos, som flyttat inåt landet och sammansmält med
indianerna eller de infödde. Troligen har denna koloni blivit lämnad utan uppmärksamhet under de förändringar Sverige i politiskt hänseende sedan Carl X:s
tid undergått. Det Ostindiska kompaniets bildande under Gustaf III:s regering
upptog hela den kommersiella omtanken och sannolikt skedde våra transaktioner
med Västindien genom holländarne, som då förstodo draga fördel av kolonihandeln.
Det är icke längre än ungefär 40 år Sverige haft direkta förbindelser med Västindien och, om vi ej misstaga oss, var Stadsmajor Johan Westin den förste svensk,
som började en direkt handel på Rio.
De svenskar, som i Västindien varit bosatta såsom plantageägare, t. ex. en
Filen i Demerary (personligen känd av doktor Haneock) hava alla haft sina
enskilda intressen att bevaka och för desamma uppoffrat allt ja tillochmed
sitt hemlands nationalkänsla; ej underligt därföre att de med tystnad eller av
bristande eftertanke förbigå de tillfällen de kunnat äga att på stället eller i det
inre av landet göra sig underrättade om de första svenskar, som bosatt sig där.
Vem den svensken var, som nämnes i doktor Hancocks brev n:o 2 och som
testamenterade sin ägande jordsträcka till Konungen av Sverige och varpå dokumenter skola förvaras i Holländska Västindiska Kompagniets arkiver i Amsterdam
- har ännu ingen upplysning erhållits, ehuru vi gått den rätta frågevägen. Måhända äro vi snart i tillfälle att bliva därom underrättade.»
Så långt Ortman. Ytterligare efterforskningar i svenska källor hava ej givit
någon upplysning om resultatet av den omnämnda hänvändelsen till Amsterdam.
95
Förmodligen har man där liksom här hemma i Sverige föredragit att draga glömskans slöja över saken.
En engelsk historiker G. E. Edmundson har under titeln »The Swedish Legend
in Guiana» i The Historical Review (Vol. XIV, 1899) behandlat frågan om våra
föregivna äganderättsanspråk på vissa områden i Guyanatrakten. Hans mening i
saken går ut på att något korn av sanning kan finnas däri. Som belägg härför
hänvisar han till fredsunderhandlingarna i Rijswijk 1697, vilka som känt försiggingo under svensk förmedling. Vid dessa skulle den vid konferensen närvarande
bajerske kurfursten Maximilian Emanuel, för vars son en gång de lysande utsikterna öppnade sig att få ärva en stor del av den spanska monarkien efter
Karl Il:s död och som själv skulle bliva sonens förmyndare och eventuellt inträda
som hans arvtagare i händelse denne avlede barnlös, i syfte att tillvälla sig den
svenske delegaten friherre Lillieroots bevågenhet för vår räkning ställt i utsikt
något område, som han väntade engång skulle komma att falla under hans dominium. Därpå följande politiska förvecklingar omintetgjorde dessa planer och därmed gick hoppet för Sverige om en besittning i Västindien för tillfället all världens väg.
Edmundson har även sysselsatt sig med versionen om den här omdebatterade
testamentariska donationen. I de engelska arkiven säger han sig ej hava funnit
några indicier, som peka hän på en sådan.
~--------------------------------------------------------------------------------~-----------~----------------