1. No category

På vandring i Vedåsa
Vedåsa svänger vi höger på Liatorpsvägen
och kommer då till Lisbeth och Curt-Ove
Johansson. Vi vandrar sedan tillbaka och
går då in på Vedåsavägen och kommer då
till Korsbacken. Första huset på vänster
sida bor Hans Andersson och mittemot
honom på höger sida bor Erik Lilja. Om vi
sedan fortsätter uppför backen bor Lars och
Elisabeth Danielsson med sina två döttrar.
På vänster sida har vi åter ett sommarhus
och dit åker Sven Hagman med familj.
Byborna samlade på trappan till Vedåsa
Östregård, vid Kolbulletinens rotebesök den 20
V
i börjar hos Patrik Birgersson och Mari
Nilsson med familj som bor på vägen
mot Grythult. Ute vid Liatorpsvägen finns
det en sommarstuga som ägs av Asta Berg
från Ljungby. Innan vi går över vägen mot
Thomas Wilke, Göran Salomonsson och Kjell
Salomonsson.
Därefter förflyttar vi oss en knapp kilometer in på vägen. På vänstersidan bor
först Kjell och Elisabeth Gustavsson med
familj och lite längre bort Kerstin och LarsOve Carlsson. En liten bit längre fram till
vänster vid ”Sigurdstenen” har Annie och
Birger Ekberg sitt hem. Lite längre upp
på samma väg har vi Signe och Gunnar
Gustavsson.
Äldst i roten är Gunnar Gustavsson och yngst
är lilla Eleonor
I soffan Lisbeth och Curt-Ove Johansson,
samt Ingvar Hyleborg.
Nu får vi vända tillbaka ner till byvägen
igen för att fortsätta rakt fram och då hamnar vi hos Ulla och Göran Salomonsson
samt Kjell Salomonsson. Där får vi också
vända för att fortsätta vandringen mot sjön.
Först kommer vi då till Madelene Turesson och Thomas Wilke med byns yngsta
invånare. Lite längre fram till höger har vi
alldeles nyinflyttade Inger och Sune Salomonsson. Vi fortsätter ännu en bit och på
vänster sida finns då ett sommarhus som
ägs av Eva och Torsten Nilsson i Bråna.
På höger sida bor, sommartid, Ingvar och
Ann-Kristin Hyleborg. Ännu en bit fram
finner vi Joakim Salomonsson. Nu har vi
kommit fram till sjön Möckeln och där
finner vi på vänstersidan ett fritidshus som
ägs av ett tyskt par.
Det finns dessutom ett antal spridda stugor på olika håll i byn som är bebodda
endast några veckor på sommaren. Detta
var hela rundan hos oss som bor i Vedåsa.
Det vi tycker är extra roligt är att vi har
flera stycken nybyggare och nyinflyttade
i byn, vilket inte är så vanligt i en så liten
by som vår.
Kerstin och Göran
Vedåsa Östregård
Vi börjar 1854 då författaren och
folkviseskildraren Alfred Hedenstierna (Sigurd) flyttade in i Östregård med sina föräldrar. Han bodde
där fram till år 1879. Under tiden
skrev han bl.a. den välkända sången
Hjärtats saga.
Efter hans flytt kom det en handlare som
hette Karlsson. Han bedrev tillsammans
med fru och fyra barn en lanthandel på gården som sedan gick i konkurs efter skumma
affärer som han gjorde. När konkursen var
ett faktum köpte egendomsmäklaren Axel
Andersson från Liatorp gården.
År 1923 såldes den till Petter-Johan
Jonasson. Petter-Johan gifte sig år 1926
med Ruth Magnusson, barnfödd i Hulugården.
8
De fick dottern Signe år 1927. Tillsammans med familjen förvaltade Petter-Johan
gården och det gjordes dagsverken som
inte alltid var så lätta, därför hade han till
hjälp en dräng och en piga.
Det berättas att pigan en gång hoppade från
sten till sten utan att röra marken. Varje
sten berördes på en ganska stor åker, så
stenrika Småland var inte här något undantag. Flera åkrar fick stenbrytas och då
får man betänka att det på den tiden inte
fanns några maskiner.
Petter-Johan ägde gården fram till 1952 då
dottern Signe med make tog över.
Signe gifte sig 1951 med Gunnar Gustavsson som var född i Ryssby. De fick två barn,
dottern Kerstin född 1952 och sonen Kjell
Dagens värdpar Gunnar och Signe Gustavsson
Östragård, samt dottern Kerstin Carlsson
född 1955. Petter-Johan avled 1954. Ruth
bodde kvar på övervåningen och avled
1988, då 91 år gammal. Signe och Gunnar
bor fortfarande kvar i Östregård som de
brukat fram till för bara några år sedan.
Vedåsa Hulugård
Eleonor Wilke, byns yngsta innevånare.
En saga från Hulugården
Det var en gång, precis som de flesta sagor
har sin början, ett ungt och lyckligt par som
efter att ha gjort det där de ville göra innan
de slog sig till ro (bo utomlands, resa och
allt sådant), bestämt sig för att det nu var
dags att hitta sitt slott och låta deras evinnerliga kärlek till varandra resultera i ett
nytt litet människoliv.
Så de begav sig ut i världen. De sökte högt
och lågt, när och fjärran. I ett år hade de
sökt men ingenstans ville den rätta känslan infinna sig. Värmen, välkomnandet,
möjligheten.
Tills en vårdag när den unga kvinnan kom
hem från sitt arbete och mötte sin dåvarande hyresvärd i trädgården. Med ett leende
tog han ur bröstfickan upp en papperslapp
med ett namn och ett nummer nedplitat där
på. Det var allt, men ändå början på ett nytt
liv. Den unga kvinnan gick in i lägenheten
och slog numret.
En vänlig röst i andra ändan berättade att
det ännu inte var bestämt om huset skulle
säljas. Det unga paret var ändå välkomna
att komma och titta på det redan samma
kväll.
Så började Tomas och min saga när vi flyttade in i Hulugården. Ett hus som stammar
kring sekelskiftet och vars historia vi bara
är en liten del av. Men framtiden har vi
gemensamt.
På väg dit upptäckte kvinnan lyckligt att
huset låg på den plats, de tidigare samma
år besökt. De hade kört runt Vedåsa/
Marsholm och då sagt till varandra, att här
skulle man bo. Ett av de vackraste ställen
på jorden. Den unge mannen log när han
sväng-de in på uppfarten till det röda huset
med de blå dörrarna.
Den 23:e mars föddes Eleonor. Den första
flickan på gården på ungefär 90 år.
I trädgården lekte barn och ägarna mötte
de tu och tog dem på rundtur. Redan från
allra första början kändes allt rätt. Detta
var huset de drömt om. Det märktes tydligt att det skötts med omsorg och kärlek.
Det kändes varmt och vackert och fullt
av möjligheter. Ett hus ska aldrig bli helt
färdigt. Så bjöd ägarna på fika och det unga
paret var genast överens om att vattnet
de fick smaka var det godaste de druckit.
Allt stämde, detta var huset de drömt om.
Himmelen på jorden. Men skulle ägarna
verkligen vilja sälja?
Det gick en tid, så en dag ringde telefonen.
Saker och ting började röra på sig. Innan
de visste ordet av, var de på väg att flytta
in i sitt slott. Det var i slutet på september.
Det var den ljusaste hösten i det unga parets
liv. Inte nog med att de fick sitt drömpalats,
inom den unga kvinnan växte också ett
nytt liv. Skapat av sann kärlek. Var det än
månde bliva skulle barnet tas emot med
öppna armar.
Vi fick uppleva den underbara traditionen
med storken i Agunnaryds socken. En
glad överraskning som blev varmt uppskattad. Lika så våra fantastiska grannars
emottagande när vi flyttade in. De fick oss
verkligen att känna oss välkomna.
Så ett tack till Carina och Peter för att vi
fick köpa vårt ”slott” och tack alla underbara grannar för värmen ni sprider!
Madelene, Tomas o Eleonor
Storken kom till Hulugården med lilla Eleonor,
stolta föräldrar är Madelene Turesson och
Hulugård 2:4
Alfred Hedenstierna (Sigurd) i Östragård
Alfred Hedenstierna anställdes
1879 som journalist vid Smålandsposten och bidrog under signaturen ”Sigurd” till att tidningen blev
rikskänd. Han var under några
år dess huvudredaktör fram till
1898. För oss är Sigurd mest känd
som författaren till visan, Hjärtats
För att fira 100-årsjubileum av Alfred
Hedenstiernas (Sigurds) födelse, beslöt
Hembygdsföreningens styrelse 1951, att
inköpa en minnessten. Den skulle resas
på Vedåsa Östergårds ägor, där Sigurd
tillbringade sin barn- och ungdomstid,
åren 1854-1879. En fest anordnades den
24 augusti 1952 och i samband med denna
restes Sigurdstenen, vilken finns att se vid
uppfarten till Vedåsa Östragård.
Hjärtats saga
Musik: Wilhelm Åström
Text: Alfred Hedenstierna (Sigurd)
Var skog har nog sin källa
var äng sin blomma har.
Vart hjärta har sin saga
från flydda ungdomsdar.
Skogens källa sinar
och ängens blomma dör.
Men hjärtats tysta saga
ej någon tid förstör.
Vi sökte en sommarbostad på rimligt köravstånd från Malmö. Våren 1988 var Axel
Nilssons hus utannonserat i Sydsvenskan
och redan efter första besöket ansåg vi att
vi funnit det vi sökte. Huset var en mindre
kopia av vårt hus i Malmö. Vi bestämde
oss snabbt, men det visade sig att avstyckningen inte var enkel, beroende på reglerna
för skogsfastigheter. Flera gånger tvivlade
vi på att få överta, men efter 18 månader
var det klart.
Lantmäteriet fann lösningen i att byta
fastighetsbeteckning med Rosenlund och
låta denna ingå i ursprungsfastigheten,
samtidigt som man tog chansen att döda
ett antal belastande servitut (grustag) inom
Vedåsa by.
Vi som nu bebor Vedåsa Hulugård 2:4 är
Ingvar och Ann-Christin Hyleborg och
våra barn Ninni, Martin och Karin med
familjer.
Ingvar Hyleborg
9
Julkalas för Vedåsabarnen
När jag var barn på 50- och början
av 60-talet fanns det i Vedåsa en
tradition som vi barn tyckte var en
riktig höjdare. Nere vid sjön Möckeln bodde ett par som hette Karin
och Axel Madsen De hade under
många år (ända sedan någon gång
undre 30-talet) haft tradition med
att bjuda in Vedåsa-barnen till ett
julkalas. När jag kom med i slutet
av 50-talet fick även barnen från
Grythult vara med.
Det gick till så att någon vecka före det
stora kalaset ringde Karin runt till alla barn
och bjöd in till julfest men frågade även
vad vi önskade oss, det skulle vara något
med ett ungefärligt värde av 5 kronor. När
vi sedan kom dit mycket förväntansfulla,
blev vi bjudna på kaffe och kakor runt
det stora bordet i salen som Karin kallade det.
Julfest på Sogenfri. Karin Madsen med byns barn samlade runt julbordet.
Barnen på bilden är Kerstin Gustavsson, Stefan Salomonsson, Kenneth
Johansson, Magnus Johansson, Leif Gustavsson, Kjell Gustavsson och
Carina Claesson
många år som ett kärt minne. Slutligen fick
vi varsin ”gottepåse” innan våra föräldrar
hämtade oss. Trötta och lyckliga åkte vi
hem och längtade redan efter nästa gång
det skulle bli kalas nere vid sjön.
Jag var också som lite äldre med och
hjälpte Karin och Axel med julkalasen.
Även de blev ju äldre med åren och det
var minsann ingen vilsam uppgift att ta
hand om så många barn på en gång. Jag
minns inte exakt när de slutade med dessa
kalas men någon gång under slutet av
60-talet tror jag. Det är med varma och
tacksamma tankar man tänker tillbaka på
Karin och Axel och att man fick vara med
att uppleva detta.
Framför Karin & Axel Madsen sitter Kerstin Gustavsson, Ingrid
Gustavsson, Marita Lilja, Leif Gustavsson, Svante Lilja, Christer Wendel,
Torsten Nilsson, Kjell Nilsson, Roland Lilja, Kjell Gustavsson, Kenneth
Johansson, Martin Jönsson, Rune Nilsson.
Tänk att vi fick kaffe till kakorna, oj vad
vi kände oss vuxna. Här bjöds det inte på
saft minsann! När vi avnjutit detta fick vi
dansa kring granen. Efter en stund när vi
var lagom trötta och uppspelta ropades vi
fram till deras stora fönster och till vår förtjusning såg vi den danske tomten komma
med säck och stort paraply. Egentligen tror
jag det var ett solparasoll, det var orange
och grönt i färgen. Tomten kom aldrig
in utan Axel gick ut och mötte honom
för att ta emot säcken . Därefter blev det
julklappsutdelning där vi fick någon av
de saker vi önskat oss. När detta var över
bjöds vi på kasperteater som Axel själv
10
hade tillverkat och skrivit en saga om. Fast
det alltid var samma saga var det dock lika
spännande varje år. Jag minns att det var
en stor katt med lysande ögon som var lite
otäckt. Kattens ögon skimrade då Axel höll
ett ljus bakom, vilket gjorde att det blev
den effekten. När detta var slut var det dags
före lotteri som bestod av att vi fick varsin
lott. I efterhand förstod vi att lotteriet var
lite ”fejkat”. Vinnaren var redan bestämd,
de ville ju att alla barnen skulle få vinna
varsin gång under de åren som man var
med. Vinsten bestod av någon handgjord
sak som Axel själv hade tillverkat. Själv
vann jag en halmbock som hängde med i
Jultomten kom alltid vandrande från sjön, med
väskan full av julklappar och parasollet över
huvudet.
Vedåsa Liden
Vedåsa Liden kom i nuvarande släkts ägo
1913, då Per född 1883 och Amanda född
1876 Salomonsson köpte gården av Johan
Nilsson. Flytten till Vedåsa skedde dock
först 1917, eftersom makarna dessförinnan
skulle avveckla lanthandel och sågverksrörelse i Ryd Agunnaryd.
De hade med sig sönerna Karl-Oskar född
1908 och Ernst född 1911. Ernst omkom
tragiskt i en olycka vid tröskning 1928.
År 1924 tillköptes en del mark av Axel
Andersson Östregård och 1935 köptes soldattorpet av P.M Blomqvist. Ny ladugård
uppfördes 1936.
År 1946 trädde sonen Karl-Oskar
och hans maka Karin född Hallberg från Pjättryd till som ägare av
gården. De fick tre söner, Göran,
Kjell och Sune. Karl-Oskar drev
jordbruket med hjälp av drängar
och mycket handkraft till bl.a.
dikningsarbete och stenröjning av
åkrar kring gården. Den första traktorn inköptes omkring 1940.
Karl-Oskar och Karin överlät 1958
gården till sönerna Göran, Kjell och
Sune som fortfarande äger fastigheten.
Göran och Kjell övertog jordbruket 1959.
Den första bogserande skördetröskan
köpte de 1960. Kjell skötte mjölkkorna
och de andra djuren
i ladugården medan
Göran var i skogen
och arbetade. I skördetid var han mycket
borta och tröskade.
Kvällarna vid denna
tid var då långa. Göran gifte sig 1959
med Ulla Petersson
från Vermanshult
Vislanda.
Fotot taget framför Liden, sittande är Amanda och Per Salomonsson, samt
Karin och Karl-Oskar.
Göran och Ulla har
tre barn. Stefan, Ani-
Per och Amanda Salomonsson med sönerna
Karl-Oskar och Ernst. Ernst omkom vid en
olyckshändelse 1928.
ta och Carola. Några år bodde då i Liden
fyra generationer. Idag bor Göran och
Ulla på mangårdsbyggnadens övervåning
och Kjell på undervåningen. Sune köpte
bensinstation i Bråna, gifte sig med Inger
Karlsson från Annerstad, dom har två barn.
Joakim som byggt hus och bor i Vedåsa
och Pernilla. Sune och Inger har i år 2003
byggt hus och flyttat till Vedåsa.
Fornlämningar finns på gården bl.a. en
bronsåldersgrav samt ålderdomliga försvarsanläggningar på Källareholmen invid
Helgeå. Göran och Kjell
Andjakt på Liden
En tradition som återkommer varje år är andjakten den 21 augusti. Min farfar
började den här jakten på 1920-talet och sen har den fortsatt i generationer.
Senast i boet kommer Ola, mitt barnbarn.
Tiden för andjakt har förändrats från att ha börjat den 1 augusti, under min
skoltid, vilket inte var så populärt till att som nu börja den 21 augusti.
Göran
Första självbindaren 1937. Karl-Oskar är kusk och får
påhälsning av Karin och Göran
Kortet togs år 1966
Göte Lilja, Karl-Oskar Salomonsson, Gunnar Karlsson,
Göran Salomonsson, Sune Salomonsson, Bertil
Jonsson, Erik Karlsson, med sonen Tony och Stefan
Vi fortsätter senare med ytterligare artiklar om Vedåsa.
Bidrag som inte fått plats i tidningen nu, kommer med
i något av följande nummer. 11