1. No category

Perspektiv på
etableringsprogrammet,
hälsa och välbefinnande
Nyanlända migranters röster
Anne-Maria Ikonen
Januari 2015
Innehållsförteckning
ABSTRACT ................................................................................Fel! Bokmärket är inte definierat.2
INTRODUKTION .................................................................................................................................. 4
METOD .................................................................................................................................................. 8
Utformning ............................................................................................................................................................ 8
Deltagare ............................................................................................................................................................... 9
Intervjuer .............................................................................................................................................................12
Analys av data ....................................................................................................................................................13
RESULTAT ......................................................................................................................................... 14
Presentation av Yana – en pionjär ............................................................................................................15
En inblick i nyanlända migranters liv ......................................................................................................17
Individuella mål ..............................................................................................................................................................18
Familjesituation ..............................................................................................................................................................23
Isolering från det omgivande samhället .............................................................................................................26
Etableringsprogrammet – en möjlighet eller en belastning? ......................................................28
Liibaan, Liliane och Payam – när positiva åsikter överväger ............................................................. 31
Fariba, Abyan och Adnan – när kritiska åsikter överväger ................................................................. 33
Varför är det svårt att ha huvudrollen i sitt eget liv? ............................................................................. 36
Kopplingar mellan etableringsprogrammet och hälsa och välbefinnande ........................ 46
SAMMANFATTNING....................................................................................................................... 53
SLUTSATSER .................................................................................................................................... 57
REFERENSER.................................................................................................................................... 64
1
Abstract
Migranters hälsa är föremål för ett ökat akademiskt intresse, men
hälsa och välbefinnande i samband med etableringsprogram för
nyanlända migranter är fortfarande ett ganska outforskat
forskningsområde, särskilt när det gäller migranternas eget
perspektiv. Forskning om anpassning och välbefinnande bland
flyktingar efter migration ger vid handen att det behövs en bred
ansats när man utforskar komplexiteten i flyktingars välbefinnande;
dessutom förespråkas att välbefinnande förstås i termer av
individuella resurser, behov, mål, krav och begränsningar (Ryan,
Dooley och Benson, 2008). Genom att sätta fokus på de nyanländas
uppfattningar och erfarenheter, är syftet med den här studien att
identifiera faktorer och omständigheter som påverkar hälsan och
välbefinnandet hos de nyanlända flyktingar 1 som deltar i
etableringsprogrammet i Skåne. Studiens utformning är kvalitativ och
den är baserad på 8 fokusgruppsintervjuer med 40 vuxna män och
kvinnor vars ursprungsländer är Mellanöstern, Somalia och
Afghanistan.
Intervjuerna
transkriberades
ordagrant
och
analyserades med fokus på teman och ämnen som deltagarna själva
såg som relevanta i fråga om såväl hälsa och välbefinnande som
deltagande i etableringsprogrammet. Studien är en grundläggande
studie utförd för MILSA – en forskningsbaserad stödplattform för
migration och hälsa.
Studien bekräftar komplexiteten i flyktingars välbefinnande, eftersom
individers hälsa och välbefinnande präglas av erfarenheter såväl före
som under och efter migrationen. Dessutom vittnar studien om att
det finns olika faktorer relaterade till individ och miljö, utöver de
vanligen
använda
kategoriseringarna
baserade
på
utbildningsbakgrund och yrke, som påverkar hälsan och
välbefinnandet hos dem som deltar i etableringsprogrammet. Dessa
faktorer omfattar individuella livsmål och hur starkt de har
Nyanlända flyktingar definieras av Arbetsförmedlingen som flyktingar vars
uppehållstillstånd är mindre än 36 månader gammalt.
1
2
internaliserats, familjesituationen både i Sverige och utomlands, och
uppfattad social isolering i relation till det omgivande samhället.
Informanterna uppger en mängd olika fysiska och psykiska besvär
och
symtom,
såsom
sömnlöshet,
koncentrationsoch
minnesproblem, rädsla, ångest, försämrat självförtroende,
identitetsförlust och känslor av hopplöshet och maktlöshet. Överlag
anser sig informanterna ha större problem med sin psykiska än med
sin fysiska hälsa. Informanterna uppfattar det som att de problem
som har med psykiskt välbefinnande att göra ofta ignoreras, eller inte
blir föremål för några insatser, inom etableringsprogrammet.
Begränsade möjligheter att påverka innehållet i den individuella
etableringsplanen, liksom begränsningar som upplevs i samband med
språkinlärningen
och
i
samband
med
social
och
arbetsmarknadsmässig integration, ses som viktiga källor till
nedstämdhet och oro. Den här studiens resultat pekar på att
etableringsprogrammet bara delvis tar hänsyn till deltagarnas
individuella behov och att det finns en risk för att i synnerhet
problem relaterade till psykiskt välbefinnande förblir oupptäckta eller
försummade i programmet.
3
INTRODUKTION
Det är allmänt erkänt att migranter i Sverige har sämre fysisk och
psykisk hälsa än infödda svenskar (Samarasinghe och Arvidsson,
2002). Hälsosituationen varierar påtagligt beroende på
ursprungsland, men det är framför allt utomeuropeiska migranter
som uppges lida av dålig eller mycket dålig hälsa. Asylsökande och
flyktingar är i en särskilt sårbar situation, eftersom de ofta har varit
utsatta för stress och trauman både före och under migrationen
(Palinkas et al., 2003). Nästan hälften av dem som söker asyl i Sverige
säger sig ha blivit utsatta för tortyr eller för någon annan typ av
fysiskt eller sexuellt våld (Feijen och Frennmark, 2011). Asylsökande
och flyktingar är i riskzonen när det gäller att utveckla psykisk ohälsa
(Lauritzen och Sivertsen, 2012); man har dessutom sett ett samband
mellan migration och vissa konkreta fysiska hälsorisker, såsom risk
för hjärt-kärlsjukdom (Koochek et al., 2008), cancer, diabetes, stroke
och HIV (Kreps och Sparks, 2008), liksom för övervikt och fetma
(Lindström och Sundqvist, 2005).
Flyktingars välbefinnande kan dessutom mycket väl utsättas för
ytterligare påfrestningar efter ankomsten till Sverige, på grund av en
splittrad familjesituation, osäkerhet vad gäller resultatet av
asylprocessen och tillfälliga bostadsförhållanden (Hjern, 2012). Det
har faktiskt framförts argument för att påfrestande erfarenheter
efter migrationen, såsom brist på sammanhang och på kontroll över
sitt liv, problem med anpassning och integration samt ekonomisk
osäkerhet, kan orsaka större psykologiskt lidande än våld som
upplevts före migrationen (Sundqvist et al., 2000). Den stress som
kan förekomma efter migrationen kan förvärra psykologiska besvär
och därmed också förvärra den allmänna trötthet och den känsla av
ångest man kan uppleva som migrant (Taloyan et al., 2008).
Flyktingars välbefinnande är utan någon som helst tvekan en mycket
4
komplex fråga. Det är inte bara så att de flesta människor som
tvingats migrera utsätts för svåra upplevelser både före och under
migrationen, utan när de väl är i Sverige erfar många av dessa
migranter en förlust eller en nedvärdering av sina kompetenser och
resurser, inklusive social status, utbildning och yrkeserfarenhet.
Dessutom är det svårt att få tillgång till nya resurser, eftersom det
finns
starka
indikationer
på
etnisk
diskriminering
i
anställningsförfaranden och erhållna inkomster, särskilt när det gäller
migranter från Mellanöstern2 (Bevelander, Dahlstedt och Rönnqvist,
2010).
Ryan, Dooley och Benson (2008) har studerat det psykologiska
välbefinnandet i samband med anpassningen till den nya miljön hos
människor i västländer som tvingats att migrera. Deras slutsats är att
välbefinnandet framför allt är i farozonen när förlusten eller
nedvärderingen av befintliga resurser kombineras med begränsade
möjligheter i det nya samhället, när grundläggande behov inte
uppfylls, när livsmål möts av hinder och när personen i fråga är utsatt
för krav som upplevs som omöjliga att hantera. Följaktligen knyter
teorin om flyktinganpassning och psykologiskt välbefinnande
samman flyktingars psykologiska välbefinnande med de individuella
resurser som nyanlända besitter eller med de nya resurser som de
kan förvärva, liksom med möjligheter och begränsningar som de
nyanlända möter i det nya samhället.
I linje med teorin om flyktingars välbefinnande, fokuserar
etableringsprogrammet som erbjuds nyanlända flyktingar här i
Sverige också på resurser och möjligheter; det avser att förse
flyktingar med de nödvändiga villkoren för att de ska kunna bli
ekonomiskt självförsörjande och för att de ska kunna delta i
samhället. Aktiviteterna i etableringsprogrammet omfattar kurser i
svenska språket, ett samhällsorienterande program och åtgärder som
ska främja inträde på arbetsmarknaden. I bestämmelserna för
etableringsprogrammet finns ingen tydlig hänvisning till individuell
2
Viss forskning tyder på att arabiskklingande namn kan ge upphov till 29 procent
nettodiskriminering och utländska kvalifikationer till 23 procent nettodiskriminering.
5
hälsa eller till individuellt välbefinnande, förutom de mycket allmänt
hållna formuleringarna om att individers behov och generella
livssituation ska tas hänsyn till vid valet av aktiviteter (Statskontoret,
2012); men på senare år har allt mer uppmärksamhet riktats mot
flyktingars hälsa och välbefinnande
i samband med
etableringsprogrammet, ofta i termer av att tillhandahålla samhällsoch hälsokommunikation på modersmålet eller ge tillgång till
läkarbesök.3
En nyanländ flykting som deltar i etableringsprogrammet är
berättigad till en individuellt anpassad etableringsplan, som tar
hänsyn
till
individens
prestationsförmåga.
Alltså
kan
etableringsprogrammet, även om det normalt sett är tänkt att gälla
40 timmar i veckan, reduceras till deltid om den individuella
prestationsförmågan kräver det. Eftersom etableringsprogrammet i
normalfallet innebär heltidssysselsättning för de nyanlända och
eftersom etableringsprogrammet har en central roll när det gäller att
förse de nyanlända med nya kompetenser, liksom när det gäller att
öppna dörrar till arbetsmarknaden och samhället i stort, är man i
etableringsprogrammet synnerligen angelägen om deltagarnas
allmänna välbefinnande, långt utöver de mer pragmatiska
uppgifterna att tillhandahålla hälsoinformation eller tillgång till
läkarundersökningar.
Etableringsprogrammet har varit föremål för forskning när det gäller
dess effektivitet i fråga om att ordna inträde på arbetsmarknaden
(Emilsson, 2014). Hälsoaspekter och hälsobeteenden hos olika
migrantgrupper i Sverige har också studerats, hos kurder (Taloyan et
3
Bestämmelserna när det gäller läkarundersökning av asylsökande säger att de
hälsoundersökningar som erbjuds nyanlända måste omfatta både fysisk och psykisk
hälsa, inklusive en uppskattning av eventuella hälsokonsekvenser av traumatiska
erfarenheter. Det har emellertid hävdats att i praktiken är hälsoundersökningarna
främst avsedda att upptäcka infektionssjukdomar, medan psykiska besvär ofta förblir
oupptäckta, vilket i sin tur kan leda till problem under etableringsprocessen
(Ljungberg och Holmgren, 2013).
6
al., 2008), irakier (Sundell Lecerof och Stafström, 2011), thailändare
(Lundberg, 1999), somalier (Svenberg et al., 2011) och migranter från
Liberia och Sierra Leone (Wikström, 2009). Det finns även
information om hälsofrämjande strategier (Hyman och Guruge, 2002;
Kreuter et al., 2002; Lindencrona, 2008; Maller et al., 2006; Palinkas
et al., 2003) och om hälsolitteracitet bland flyktingar (Barnes och
Almasy, 2005; Hansen et al., 2008; Kreps och Sparks, 2008; Zanchetta
och Poureslami, 2006), liksom om hälsofrämjande i samband med
språkinlärning (Edwards et al., 1992) och i samband med
etableringsprogrammet (Lindencrona, 2008).
När etableringsprogrammet och hälsa har studerats tillsammans, har
det till exempel undersökts i vilken grad samhälls- och
hälsoinformation har bidragit till nyanländas hälsa, eller i vad mån de
nyanländas
hälsotillstånd
har
tagits
hänsyn
till
i
etableringsprogrammet (Sundell Lecerof och Stafström, 2011) och i
vad mån det påverkar deltagandet i etableringsprogrammet
(Fundberg, 2012). Man har också helt nyligen studerat hur de
nyanlända uppfattar och upplever etableringsprogrammet (Tovatt,
2013). Tidigare forskning tyder på att flyktingar har vitt skiftande
erfarenheter av integrationsprogram, beroende på ålder och kön, typ
av utbildning, hur länge man har vistats i landet och andra faktorer.
De allmänna slutsatser man kan dra är att flyktingarna är tacksamma
för möjligheten att påbörja ett nytt liv i Sverige. Migranterna verkar
emellertid vara en aning kritiska mot den tendens som finns hos
myndigheter och institutioner att fatta beslut och bestämma policyer
utan att ta hänsyn till flyktingarnas eget perspektiv och egna behov.
Följaktligen finns det förslag om att migranternas roll i
beslutsprocessen ska öka och förbättras (Bevelander, Dahlstedt och
Rönnqvist, 2010), att olika sorters aktiviteter ska utvecklas för att
bättre svara mot det breda spektrumet av behov och att mer
uppmärksamhet ska ägnas krisstöd och psykisk hälsa (Tovatt, 2013).
Det finns ytterst lite, om ens någon, information om hur deltagandet
i själva programmet kan tänkas påverka migranters hälsa och
välbefinnande. Genom att sätta fokus på de nyanländas
7
uppfattningar och erfarenheter, är syftet med den här studien att
peka på aspekter av etableringsprogrammet som kan påverka
nyanlända flyktingars hälsa och välbefinnande. Detta görs genom att
utforska hur nyanlända flyktingar uppfattar och upplever
etableringsprogrammet, i vad mån etableringsprogammet motsvarar
de nyanlända flyktingarnas individuella behov och hur de nyanlända
uppfattar sin hälsa och sitt välbefinnande. I enlighet med WHO:s
riktlinjer, förstås ”hälsa” i den här studien som ett tillstånd av
fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och inte endast
som avsaknad av sjukdom och funktionshinder.4
Studien är utformad som en grundläggande studie för MILSA, som är
en forskningsbaserad stödplattform för migration och hälsa, ett
projekt som verkar inom Partnerskap Skåne för att stödja
utvecklingen och integreringen av ett hälsoperspektiv i mottagandet
av nyanlända migranter.
METOD
Utformning
Studien har en kvalitativ utformning, eftersom det är lämpligt när
man undersöker förhållandevis nya och outforskade ämnen
(Creswell, 2013), liksom komplexa subjektiva erfarenheter. Dessutom
har utformningen av studien, som har hållits flexibel, gjort det möjligt
för mig att fördjupa mig i ledtrådar som har dykt upp och att ändra
kurs när det har behövts (Maxwell, 2005). Data till studien samlades
in genom att använda fokusgruppsintervjuer (Morgan, 1998), en
blandning av fokusgruppsdiskussioner och gruppintervjuer, där
deltagarna uppmuntrades till att dela med sig av sina åsikter och
erfarenheter och att kommentera varandras erfarenheter och
synpunkter. Diskussionerna uppenbarade teman, bekymmer och
intresseområden som delades av de flesta deltagarna, men också en
4
Inledningen till Världshälsoorganisationens konstitution som antogs av den
Internationella Hälsokonferensen i New York, 19 juni - 22 juli 1946.
8
rad olika individuella angelägenheter och erfarenheter.
Utformningen och den yttre inramningen gjorde det möjligt att
utforska skälen bakom och sambanden mellan olika erfarenheter och
åsikter.
Deltagare
Deltagarna värvades med hjälp av Länsstyrelsen Skånes samhälls- och
hälsokommunikatörer (SHK). Först informerades SHK om syftet med
studien och om önskade egenskaper hos potentiella deltagare; vi
avsåg att nå deltagare med en bred erfarenhet av
etableringsaktiviteter, vuxna i alla åldrar, män såväl som kvinnor, som
var utspridda i olika geografiska områden och som var representanter
för tre huvudspråk (arabiska, somaliska och dari). Därefter
kontaktade SHK potentiella deltagare i undervisningen i samhälls- och
hälsokommunikation; potentiella informanter informerades om
utformningen av och syftet med studien och om att deltagandet var
frivilligt och konfidentiellt. På grundval av det intresse som visades av
de nyanlända som kontaktats bildades fokusgrupper. Värvningen var
förhållandevis okomplicerad, eftersom många nyanlända var
intresserade av att delta; de såg studien som ett tillfälle att få prata
om sina erfarenheter. Efter det att intervjuerna i de åtta
fokusgrupperna hade genomförts visade insamlade data en viss
mättnad och värvningen avbröts. Av de åtta fokusgrupperna bestod
hälften av män och hälften av kvinnor. Hälften av grupperna
omfattade nyanlända från Mellanöstern (arabisktalande), två grupper
nyanlända från Somalia och två grupper nyanlända från Afghanistan.
Totalt intervjuades 40 personer (19 kvinnor, 21 män).
Bakgrundsinformation om deltagarna presenteras i tabellerna på
följande sidor. Informanterna omfattar vuxna i alla åldrar, med
varierande familjestorlek och civilstånd, antal skolår och nivå på
kunskaper och färdigheter i svenska språket. Det finns ett antal
anmärkningsvärda skillnader mellan språkgrupper som speglar
allmänna skillnader mellan flyktinggrupper i Sverige; till exempel
tenderar deltagare från Syrien att ha små familjer eller ingen familj
alls, medan deltagare från Somalia i allmänhet har stora familjer.
9
Likaså har många deltagare från Syrien lång eller mycket lång formell
utbildning, medan förhållandevis fler deltagare från Somalia och
Afghanistan säger sig inte ha fått någon formell utbildning i sina
hemländer.
Tabell 1. Deltagare fördelade på kön, språk och ursprung
Kvinnor
Män
Arabiska
Syrien
8
Somaliska
Somalia
4
6
Dari
Afghanistan
4
6
Totalt
5
Palestina/Syrien
Kvinnor
2
Män
3
Kvinnor
Män
Irak
1
1
Alla kvinnor
19
Alla män
21
Totalt
21
10
9
40
Tabell 2. Deltagare fördelade på ålder och språk
Ålder
-24
Arabiska
6
Somaliska
2
Dari
1
Totalt
9
25-34
7
4
2
13
35-44
4
3
4
11
45-54
4
1
5
1
1
2
10
9
40
55Totalt
21
10
Tabell 3. Deltagare fördelade på kön och civilstånd
Gifta
Kvinnor
10
Män
15
Totalt
25
Skilda/Änkor,
änklingar
3
3
Ensamstående Totalt
6
19
6
21
12
40
Tabell 4. Deltagare fördelade på civilstånd och språk
Arabiska
11
Gifta
Frånskilda/Änkor, änklingar
1
Ensamstående
9
Totalt
Somaliska
8
Dari
6
Totalt
25
2
21
3
10
3
12
9
40
Tabell 5. Deltagare fördelade på familjestorlek och språk
Antal barn
0
Arabiska
10
Somaliska
2
1-2
5
3-4
4
5-
2
6
21
10
Totalt
Dari
2
Totalt
14
2
9
5
9
2
8
9
40
Tabell 6. Deltagare fördelade på antal skolår före ankomsten och språk
År
0
1-5
Arabiska
Somaliska
4
2
11
Dari
4
Totalt
8
3
5
6-9
1
3
10-12
7
13-18
13
1
Totalt
21
10
1
5
1
8
14
9
40
Tabell 7. Deltagare fördelade på SFI-nivå och kön
Kvinnor
Ingen SFI
1
Män
Totalt
1
SFI A
6
SFI B
7
SFI C
4
SFI D
1
Totalt
19
3
11
4
3
21
9
18
8
4
40
Intervjuer
I början av varje fokusgruppsmöte, kontrollerades att deltagarna
hade uppfattat syftet med mötet korrekt och att de deltog frivilligt.
De blev ombedda att ge sitt samtycke till att samtalet spelades in och
det förklarades att all data var konfidentiell. De informerades också
om att deltagandet och inspelningen kunde avbrytas när som helst,
om de så önskade. En av de 40 deltagarna lämnade innan intervjun
var klar på grund av ett annat åtagande, men inga andra avbrott
förekom. I varje grupp fanns en samhälls- och hälsokommunikatör
(SHK) med som tolk, och därför ombads deltagarna att utelämna SHK
från sina reflektioner. Emellertid delade flera deltagare med sig av
åsikter om samhälls- och hälsokommunikationen.
Diskussionerna inleddes med en fråga om de etableringsaktiviteter
som informanterna hade erfarenhet av. Denna uppvärmningsfråga
hjälpte till att få i gång samtalet och sätta fokus på
etableringsprocessen. Intervjun som följde delades upp i tre delar.
Först reflekterade deltagarna över etableringsprocessen i största
allmänhet. Under denna del uppmanades deltagarna att tala om
12
ämnen som de själva ansåg viktiga; de flesta deltagarna hade någon
individuell fråga som de ville ta upp, och några hade förberett sig
genom att ta med anteckningar. Den andra delen bestod av
semistrukturerade
frågor
om
praktiska
aspekter
av
etableringsprogrammet: hur var etableringsplanen organiserad och
genomförd, och hur uppfattades de olika kurserna och aktiviteterna?
Genom att använda en femgradig skala besvarade deltagarna frågan
om hur väl etableringsprogrammet motsvarade deras behov. Den
sista delen bestod av en kort enkät som omfattade
bakgrundsinformation om deltagarna, liksom en självskattning av
fysisk hälsa och psykiskt välbefinnande. Genom hela intervjun
uppmanades deltagarna att jämföra och kommentera eventuella
samband mellan deras erfarenheter och deras hälsa och
välbefinnande.
Fokusgrupper anordnades i Kristianstad, Helsingborg, Svalöv, Lund
och Malmö, i avskilda utrymmen i bibliotek, kulturcentra,
kommunhus och kaféer under september – november 2014.
Diskussionerna spelades in och transkriberades, utom för en
fokusgrupp där två deltagare inte gav sitt tillstånd till detta och där
diskussionerna i stället registrerades med hjälp av skriftliga
anteckningar. Intervjuerna varade i genomsnitt i två timmar. I en
grupp drog diskussionen ut på tiden och lokalen de använde skulle
stänga; gruppen bestämde sig då för att avsluta diskussionen i en
park utan någon ljudinspelning.
Analys av data
De inspelade intervjuerna transkriberades ordagrant och
huvudteman identifierades. I fokusgrupper är det vanligt
förekommande att somliga samtalsämnen ”stjäl” uppmärksamheten
och avhandlas länge, fastän detta inte är ett säkert tecken på att
deltagarna anser att dessa ämnen är de mest relevanta för dem
personligen (Morgan, 1998). Därför ombads varje deltagare att, i
slutet av varje fokusgruppsträff, välja det ämne av alla de olika
13
ämnen som diskuterats under träffen som han eller hon personligen
tyckte var viktigast; svaren på den frågan bidrog till att identifiera
centrala teman i de data som kom fram. Dessutom togs vissa
samtalsämnen upp av flera deltagare, eller i olika sammanhang, vilket
också tolkades som en indikation på hur viktiga just de ämnena var.
Transkriptionerna kontrollerades och jämfördes systematiskt, och
underteman identifierades. Sedan lästes transkriptionerna igen för
att kontrollera att inga viktiga ämnen hade förbisetts. Resultaten
jämfördes med andra studier inom området.
Uppfattningar och erfarenheter som gäller frågor utanför
etableringsprogrammet, till exempel asylprocessen, tas inte upp i
slutrapporten. Dessutom tas uppfattningar och erfarenheter rörande
olika etableringsaktiviteter och tjänsteleverantörer endast upp i
rapporten när informanterna hänvisar till hälsa eller välbefinnande.
Hänvisningar till samhälls- och hälsokommunikatörerna utelämnas,
eftersom de själva var närvarande under diskussionerna.
RESULTAT
Syftet med studien är att förstå hur nyanlända uppfattar och
upplever etableringsprogrammet och i vad mån deltagandet i
etableringsprogrammet är förknippat med hälsa och välbefinnande;
med andra ord ligger fokus på de upplevelser migranterna har efter
migrationen. Emellertid är anpassningsprocessen till den nya
omgivningen starkt påverkad av upplevelser både före och under
migrationen. Därför inleder vi presentationen med Yana,5 en ung
syrisk kvinna som anlände till Sverige för ungefär två år sedan. Hon
berättar följande…
Presentation av Yana – en pionjär
”Jag bodde i Syrien med mina föräldrar och min syster…; jag
studerade kemi på universitetet och hjälpte barn i en förskola. Men
5
Av konfidentialitetsskäl är alla namn ändrade.
14
sen bröt kriget ut… framtiden i Syrien började se mycket dyster ut…
Min pappa dog… Vi var tvungna att göra något. Min mamma trodde
att jag kanske skulle ha större möjligheter i Europa.”
“Resan var farlig, speciellt båtresan… Vi slängdes från en båt till en
annan som potatissäckar. De brydde sig inte om vad som hände med
oss. Barnen grät; de grät hela tiden… Smugglarna övergav oss när vi
närmade oss Italien. Under en halvdag var vi utan vatten och
hoppades att någon skulle hitta oss… Jag trodde att jag skulle dö.”
“Resan genom Europa tog lång tid… Ibland gömde jag mig i en bil…
Jag blev fängslad – men sen frisläppt igen… Jag hade Sverige som
mål, för vi visste att vi skulle få lov att stanna här… Jag trodde att jag
skulle kunna arbeta här och skicka hem pengar.”
“När jag till slut kom till Sverige var jag så lycklig – full av glädje, full
av hopp, full av iver att göra något, att börja ett nytt liv. Men sen kom
den långa väntan… på uppehållstillstånd och innan man kan börja
med språkkursen. Väntan är förödande… Om det fanns en sak jag
skulle kunna ändra, så skulle det vara att ha rätt att börja med
språkkurser med en gång. Väntetiden är ett förfärligt slöseri med tid;
man sitter bara och väntar. Man känner sig så stressad och orolig…
fångad.”
“Jag förstår inte hur de kan förvänta sig att vi ska klara av
etableringsprogrammet och samtidigt lösa alla praktiska problem…
Jag har försökt att hitta en bostad, men jag kan inte förstå vad
människor säger och de kan inte förstå mig… Man sa att även om jag
väntade två år i den här stan, skulle jag inte kunna få tag på en
bostad. Vad är det meningen att jag ska göra?… Flytta någon
annanstans? Jag kan inte sova på nätterna. Jag vet inte hur jag ska
lösa det här…”
“Jag har ingen släkt här; min mamma och min syster är kvar i Syrien…
men jag har några vänner på SFI… Jag bor faktiskt med dem.”
“Jag skulle väldigt gärna lära känna några svenskar, men jag vet inte
hur jag ska göra för att prata med dem. Och jag känner det som om
15
jag alltid gör något fel… Låt mig ge er ett exempel: jag såg en äldre
kvinna ramla på gatan, och jag rusade fram till henne för att hjälpa
henne. Men hon höjde händerna i protest och skakade på huvudet.
Jag förstod inte vad hon sa, men hon ville definitivt inte att jag skulle
röra henne… Det gjorde mig ledsen.”
“Jag har blandade tankar och känslor. Jag är tacksam för allting, så,
snälla, missuppfatta mig inte, men ändå har ingenting blivit som jag
hade tänkt mig. Jag söker arbete, vilket arbete som helst, men jag
kan inte hitta något. Jag ser mig själv som en pionjär… men jag
känner att jag har misslyckats med vad jag kom hit för. Jag kan inte
skicka pengar till min mamma, och hon måste fortfarande betala av
på lånet som hon tog för att jag skulle kunna resa… Min syster har
inte gått i skolan på över ett år. Hon säger till mig: ’Åh, du är så
lyckligt lottad som kan studera och gå i skolan’… På
etableringsprogrammet ansätter de mig med krav, och när jag
förklarar hur jag känner det, säger de: ’Ta den tid du behöver. Ta det
bara lugnt.’ Hur kan jag ta det lugnt? Jag kan inte få ordning på mitt
liv här och min mamma är ensam änka i Syrien. Jag skäms och känner
mig skyldig. Jag borde kunna hjälpa dem.”
--Yana, i likhet med de flesta andra informanter i den här studien,
uppger att hon har relativt god fysisk hälsa men att hon känner sig
känslomässigt och psykiskt betryckt. Många informanters berättelser
tyder på att att flyktingars psykiska välbefinnande sätts på hårda prov
av att de under lång tid är utsatta för multipla stressfaktorer. I Yanas
berättelse är det möjligt att urskilja flera inslag som enligt teorin om
flyktinganpassning och psykologiskt välbefinnande hänger ihop med
psykiskt välbefinnande. För det första finns det tecken på att
migrationen har gett upphov till en förlust och en nedvärdering av
befintliga resurser (Yanas utbildning har inte hjälpt henne att hitta ett
arbete i Sverige; hennes mammas obetalda lån tynger Yana själv). För
det andra verkar det finnas ett samband mellan välbefinnande och
otillfredsställda behov (Yana behöver få tag på en bostad) och mellan
välbefinnande och livsmål (Yana har inte lyckats få något arbete). För
16
det tredje kan yttre begränsningar som inskränker det individuella
handlingsutrymmet förvärra stressymtomen (Yana beskriver
passiviteten under väntan på uppehållstillståndet som mycket
psykiskt påfrestande). För det fjärde höjer förvärvandet av nya
resurser välbefinnandet (Yana betonar vikten av att få lära sig språket
så tidigt som möjligt; hon hänvisar också till sina nya vänner på SFI
som en tillgång). För det femte förvärras stressen av krav som känns
alltför svåra att leva upp till, givet de resurser som finns (Yana
beskriver svårigheterna med att lösa bostadsproblemen parallellt
med att delta i etableringsprogrammet). Och slutligen kan
oförutsedda negativa händelser ha en dålig inverkan på det psykiska
välbefinnandet (Yanas möte med en äldre dam, vilket hon upplevde
som ett personligt avvisande).
Presentationen av Yana kan, även om den är mycket kortfattad, bidra
till att skildra komplexiteten i flyktingars välbefinnande, och till att
visa några exempel på hur förvärvandet eller förlusten av resurser,
individuella behov och mål, yttre begränsningar och krav, liksom
oförutsägbara händelser, kan vara förknippade med de nyanlända
flyktingarnas psykiska välbefinnande. I de följande avsnitten
presenteras det aktuella sammanhanget, det vill säga de inslag som
formar migranternas upplevelser av etableringsprogrammet.
En inblick i de nyanlända migranternas liv
Under den första delen av fokusgruppsdiskussionerna uppmanades
informanterna att reflektera över meningen med hela
etableringsprocessen. Under denna del uppmanades deltagarna att
tala om ämnen som de själva tyckte var betydelsefulla. De
gemensamma teman som framkom av diskussionerna var individuella
mål, familjesituation och social isolering i förhållande till det
omgivande samhället. Dessa teman är avgörande för hur deltagandet
i etableringsprogrammet avlöper, liksom för det individuella
välbefinnandet.
17
Individuella mål
Nästan alla informanterna i studien har för avsikt att skaffa sig ett
välfungerande liv i Sverige och endast en handfull av informanterna
säger att de önskar återvända till sina hemländer någon gång i
framtiden. De flesta informanter uppfattar etableringsprocessen som
en del av en mycket längre etableringsprocess, som startar långt
innan etableringsprogrammet tar sin början och som sannolikt tar
längre tid att avsluta än de två år som är avsatta för
etableringsprogrammet. En syrisk medelålders man beskriver hur
etableringen i, och anpassningen till, den nya miljön börjar så fort
man sätter sin fot på svensk mark, och hur problemen sedan angrips
ett efter ett: uppehållstillstånd, bostad, familjeåterförening och,
förhoppningsvis,
ett
arbete.
Följaktligen
framstår
etableringsprogrammet som en relativt kort period från de
nyanländas tidshorisont. Många migranter fasar för att
etableringsprogrammet ska vara avslutat innan de har kunnat hitta
ett arbete, eftersom det av många ses som ett personligt
misslyckande och inledningen på en okänd och mer osäker framtid.
En ung afghansk man, som skulle vilja att etableringsprogrammet
kunde förlängas, och en ung syrisk man ger båda liknande uttryck för
sina åsikter: ”Åh nej, socialen, ingen vill hamna hos socialen.”
Praktiskt taget alla informanterna värdesätter uppehållstillståndet
och ser det som en stor personlig framgång att få det, men medan
somliga informanter uppfattar det som en slutstation, ett uppnått
mål, ser andra det som startskottet för arbetssökande och det nya
livet i Sverige. Bland informanterna finns flera medelålders eller äldre
kvinnor med familj som berättar hur fysiskt, psykiskt och
känslomässigt totalt utmattade de var när de anlände till Sverige och
att när de väl hade fått uppehållstillståndet och det var dags att börja
med etableringsprogrammet, fick de en chock; de kände sig
oförmögna att ta itu med det intensiva program som de ställdes
inför.
De finns emellertid lika många exempel på det motsatta: män utan
familj, eller unga män och kvinnor, som inte framställer sig som
18
utmattade. Dessa personer säger typiskt att de inte har varit med om
krig eller andra hemskheter personligen eller att deras resa till
Sverige inte var särskilt traumatisk. En högutbildad medelålders syrisk
man med en erkänd yrkeskarriär berättar hur optimistisk, upplivad
och energisk han kände sig när han anlände till Sverige och hur ivrig
han var att få börja arbeta och starta en ny tillvaro här, men hur hans
förhoppningar successivt har grusats, allt eftersom situationen har
blivit dystrare. Han berättar följande: ”Jag har skickat in mina papper
för att få dem validerade, men det tar tid. Allting tar tid. Jag har
försökt kontakta olika institutioner, men det verkar som om jag inte
kan göra någonting utan papper… De säger att det kanske inte
kommer att gå ens med papper. Men jag är inte beredd att ge upp
mitt mål. Jag vill fortsätta med samma yrke som tidigare… Nej, jag
överväger inte ens någonting annat… Nej, vad skulle det vara – i min
ålder? Nej, jag bara väntar. Jag går på gym och jag går långa
promenader, varje dag… Men jag blir mer och mer desillusionerad.”
De flesta informanterna säger att det är en stor stressfaktor i deras liv
att inte kunna få något arbete; detta bekräftas av tidigare forskning.
Praktiskt taget alla manliga informanter, med undantag av en äldre
man och de som går en praktikantutbildning eller står i begrepp att
börja på en sådan, nämner arbetslöshet som ett problem och
berättar hur stressade de är av situationen. Men det är inte bara män
som lider av arbetslöshet; även många kvinnor, särskilt de med
utbildning eller arbetslivserfarenhet från sina hemländer, säger att de
är mycket stressade av att inte ha något arbete.
Bland informanterna finns flera unga kvinnor med utbildning som har
kommit till Sverige med ett specifikt arbete i åtanke, men yngre
människor verkar mer flexibla vad gäller framtida mål. En ung syrisk
kvinna säger att även om hon har en viss utbildning, kan framtiden
mycket väl komma att föra in henne på andra områden. ”Det får
tiden utvisa.” Ju större vikt en person fäster vid sitt ursprungliga mål,
desto mer förvirrad, desillusionerad och kritisk verkar personen vara i
en situation där det förefaller osannolikt eller mycket svårt att nå det
uppsatta målet.
19
För många informanter har det kommit som en överraskning att det
inte är lätt att komma in på arbetsmarknaden i Sverige, och att rätt
sorts kvalifikationer liksom kunskaper i svenska språket krävs för
nästan alla arbeten, även ett mycket lågkvalificerat sådant. Några
jämför sina erfarenheter med information som de har om vissa andra
europeiska länder och undrar varför man i det svenska samhället inte
efterfrågar de kompetenser de besitter.
Följaktligen uppfattar vissa informanter etableringsprogrammet som
ett sidospår och därför som en besvikelse. En ung afghansk man
uttrycker sin frustration när han säger att det inte ingick i hans planer
att sätta sig på skolbänken igen (för så uppfattar han
etableringsprogrammet); likaså ser en ung syrisk man utan mycket
formell utbildning, men med viss arbetslivserfarenhet, sig själv som
praktiskt lagd snarare än inriktad på att studera. Gemensamt för de
kritiska åsikterna är att dessa personer tycker att det borde finnas
något sätt för dem att direkt komma in på arbetsmarknaden; om det
behövs mer utbildning, borde den äga rum samtidigt som de arbetar.
Om ett av de främsta målen för de flesta av informanterna är att få
ett arbete, så är ett annat att lära sig språket. Därför uppskattar
majoriteten av informanterna etableringsprogrammet, som ses som
en möjlighet att få tillgång till språket. På frågan om vilka fördelar de
kan urskilja med etableringsprogrammet, svarar flera informanter:
”Det handlar helt och hållet om språket.” Språket ses som en
förutsättning för att komma någon vart i livet, vare sig det gäller att
hitta ett arbete, gå i skolan och studera eller kunna klara sig bättre i
det dagliga livet.
Några äldre personer eller kvinnor med stora eller förhållandevis
stora familjer nämner inte förvärvsarbete som ett personligt mål. En
äldre man berättar att han inte förväntar sig att han ska få något
förvärvsarbete mer, men hans mål är ändå att vara nyttig på ett eller
annat sätt. Han säger att hans mål är att få en harmonisk ålderdom.
En medelålders kvinna med flera barn förklarar att hon och hennes
landsmän har vant sig vid det faktum att det är mannen som tjänar
pengar och hustrun som tar hand om familjen. Hennes mål är att ha
20
ett välfungerande familjeliv.
Flera kvinnor med spädbarn säger att de vill vara bra mammor till
sina små barn, men att det är svårt när man deltar i
etableringsprogrammet. En palestinsk kvinna med tre barn berättar
att hon var en mycket bättre mamma till sina två äldsta barn när de
fortfarande bodde i Mellanöstern, medan det yngsta barnet nu lider
av att hon aldrig har tid att vara tillsammans med sina barn. ”Mina
barn klänger på mig och säger hur mycket de behöver mig. Jag
känner mig som en urusel mamma”, säger hon.
En informant beskriver sitt mål som ”att vara en god muslim”, och
flera andra informanter håller med honom. På frågan om hur detta
mål kan förenas med etableringsprogrammet, berättar
informanterna
om
hur
schemalagda
aktiviteter
i
etableringsprogrammet kommer i konflikt med religionsutövandet
och hur svårt det är för dem att följa etableringsprogrammet under
Ramadan. På frågan om hur detta påverkar en, svarar en informant
att det är omöjligt att koncentrera sig när man vet att man inte gör
vad man borde göra. En annan informant berättar att han har tvekat
när det gäller att visa sin religiösa identitet, men att han mår mycket
bättre nu när han har gjort sitt val och öppet visar den. Han säger:
”Vet du, vi måste följa etableringsprogrammet, för att få
etableringsersättningen, men den religiösa plikten är ändå något helt
annorlunda – den är mycket viktigare.” Några tidigare studier pekar
också på att religiösa övertygelser kan ha en positiv inverkan på
migranters psykiska och känslomässiga välbefinnande (Connor,
2010).
Frågan om mål är nära knuten till resurser, till hur tillgängliga de är
och till förlusten och förvärvandet av resurser. Eftersom
informanterna representerar alla samhällsskikt har de också vitt
skiftande nivåer av personliga, materiella, sociala och kulturella
resurser. Dessutom berättar flera informanter att deras situation har
ändrats över tid. Några informanter uppfattar det som att
etableringen i Sverige innebär en ren resursvinst, medan andra
informanter i huvudsak beskriver den som en resursförlust. Till
21
exempel beskriver en ung man med låg utbildning resursvinsten så
här: ”Jag är van vid ett enkelt liv. Vi hade inte rinnande vatten i huset,
till exempel, och inga bussar och inga sjukhus i närheten. Livet var
mycket basalt där. Men här finns allting. Det finns många skolor,
många saker man kan studera. Jag arbetar hårt. Jag är hoppfull inför
framtiden. Jag tror att jag kommer att lyckas. I framtiden vill jag
studera.” Ett motsatt exempel representeras av en informant som
har akademisk utbildning och flera års yrkeslivserfarenhet. Han
beskriver en mångfaldig resursförlust i fråga om förlust av
användbara yrkeskunskaper, nedvärderad utbildning, förlorade
ägodelar och avsaknad av social status och sociala nätverk. Han
märker ännu inte av några resursvinster. Han uppger höga nivåer av
psykisk stress.
Enligt teorin om flyktinganpassning och psykologiskt välbefinnande,
är personliga mål, liksom resursförlust och resursvinst, viktiga
faktorer i en flyktings välbefinnande (Ryan, Dooley och Benson,
2008). Den här studiens resultat tyder på att fullföljandet av
personliga mål kan antingen underlättas eller försvåras av migration
och av etableringsprocessen. Av studien framgår också att några
informanter prioriterar andra sorters mål än de mål som ingår i
etableringsprogrammet. Om olika mål kommer i konflikt med
varandra, kan situationen innebära en påfrestning för individens
välbefinnande.
När deltagare uppfattar det som att de, med hjälp av kurserna och
aktiviteterna i etableringsprogrammet, närmar sig sina personliga
mål, så har etableringsprogrammet en positiv inverkan på deras
välbefinnande. Till exempel ökar välbefinnandet när en person vill
lägga all sin kraft på språkinlärning och han eller hon då får möjlighet
att fokusera på språket, även om det är på bekostnad av andra
aktiviteter. På samma sätt mår en person genast bättre om han eller
hon lyckas få ett jobb eller en praktikplats inom det område som
utgör hans eller hennes livsmål.
Hur stor är då effekten av att inte nå respektive nå sitt mål för en
persons välbefinnande? Det beror på hur engagerad personen är i sitt
22
mål och hur viktigt det är för honom eller henne både personligen
och socialt att nå målet (Ryan, Dooley och Benson, 2008). Detta
skulle kunna förklara varför, som vi såg ovan, en högutbildad
medelålders man med en lång yrkeskarriär bakom sig verkar få en
större försämring av sitt välbefinnande än en ung högutbildad kvinna
med liten arbetserfarenhet. Mannen berättar hur viktigt det är för
honom att fortsätta med sin tidigare karriär och att han inte kan
tänka sig några andra alternativ, medan kvinnans mål inte är lika
viktigt för henne, vilket innebär att hon har en mer flexibel
inställning. Dessutom skulle man kunna anta att mannen har en
högre personlig och social press på sig att nå sitt mål, jämfört med
den unga kvinnan.
Sammanfattningsvis tyder resultaten på att livsmål är förknippade
med välbefinnande på olika sätt. Välbefinnandet verkar öka om
etableringsprogrammet stödjer individen i hans eller hennes
ansträngningar att nå sina livsmål. Men om dessa mål förefaller
omöjliga at nå redan från början, eller om de inte erkänns eller får
stöd av omgivningen, blir välbefinnandet lidande. I sådana situationer
blir den negativa inverkan på välbefinnandet större ju hårdare
personen håller fast vid sina livsmål. Resultaten pekar också på att
om
personliga
preferenser
kommer
i
konflikt
med
etableringsprogrammet, sätts motivationen att genomföra
etableringsprogrammet på spel och kanske kan deltagandet till och
med äventyras på allvar. Detta skulle i så fall undergräva eventuella
vinster och kanske leda till avhopp.
Familjesituationen
När de beskriver sina liv och erfarenheter, hänvisar en stor majoritet
av informanterna till sin familj, och i många fall är familjen det första
de vill prata om. Alla informanter som väntar på att deras familj ska
återförenas berättar att de känner sig psykiskt och känslomässigt
tyngda av osäkerheten. En syrisk medelålders man som väntar på en
familjeåterförening med sin hustru och dotter berättar följande: “Jag
23
förstår inte hur det kan ta så lång tid, så mycket byråkrati. Min hustru
måste resa långt och ta sig över gränsen flera gånger för att gå på
mötena [med tjänstemännen som skulle hjälpa henne att få de
papper hon behövde]. Det är extremt farligt. Jag ringer henne hela
tiden för att kontrollera att hon har det bra. Jag är fruktansvärt
orolig. Jag kan nätt och jämnt sova eller vila ordentligt, och jag kan
inte koncentrera mig.” En annan ung man in en liknande situation
tillägger: ”Alla vi som väntar på våra familjer, vi kan inte fokusera på
etableringsprogrammet förrän familjerna är här, i säkerhet.”
Sedan finns de familjemedlemmar som lämnats kvar i osäkerhet utan
någon familjeåterförening i sikte. Flera informanter nämner att de
har kontakt med sina släktingar och familjemedlemmar och följer
situationen där hemma. En informant är synbart upprörd när hon
kommer till mötet; hon har just fått veta att hennes svärson som är
soldat har tagits tillfånga av motståndarsidan. Medan hon kämpar
med gråten, säger hon: ”Ingenting här har någon egentlig betydelse.
Jag är så orolig att det värker i kroppen.”
Bland informanterna är det några kvinnor för vilka familjen är så
viktig att det är svårt för dem att skilja mellan sig själva och familjen. I
stället för personliga mål talar dessa kvinnor om familjens mål och i
stället för personliga behov talar de om familjens behov. På frågan
om hur det går med hennes kommunikation och kontakter med en
etableringsguide, en så kallad lots, säger en medelålders kvinna: ”Åh,
jag pratar aldrig med honom. Det är min man som pratar med
honom. Och sen skriver han [lotsen] på papperet.” Ibland är det de
äldsta barnen som fungerar som en buffert mellan en själv och
samhället utanför. En kvinna förklarar: ”Min son kommer med mig
när jag går ut. Han översätter. Så det finns inga språkproblem.” En
annan kvinna antyder att hon inte är van vid att säga vad hon tycker;
när intervjun är på väg att avslutas, säger hon: ”Det är bra att vi också
[alltså kvinnorna] blir tillfrågade om vad vi anser.”
Familjen nämns också som den huvudsakliga källan till trygghet och
stöd. En av de yngsta informanterna, en syrisk kvinna med
högskoleutbildning, säger följande: “Mitt liv är mycket bra. Jag har
24
min familj här: mina föräldrar och fem bröder och systrar. Och jag är
lyckligt lottad, eftersom jag inte har varit med om sådant som de
andra kvinnorna precis har pratat om [med syftning på kriget i
Syrien]. Jag är mycket lycklig. Jag känner mig trygg. Min familj ger mig
massor av stöd. Jag är övertygad om att jag kommer att lära mig
språket, och med tiden kommer jag att komma underfund med vad
jag vill göra i framtiden.” Familjen ses oftast som en resurs, men
familjen är ofta också en källa till stress. Det som en palestinsk
medelålders kvinna berättar kan tjäna som exempel på detta: ”Jag
befinner mig nu i ett tillstånd av förnekelse, fullständigt utmattad och
tom. Jag kan inte tänka mig min framtid över huvud taget… Det
handlar om min son; han har problem. Jag kan inte få in honom i
någon skola, och det finns många andra problem också. Jag kan inte
prioritera mig själv nu.”
Att försöka kombinera familjeliv med etableringsprogrammet ger
upphov till stress för många informanter; detta vittnar både män och
kvinnor om, men särskilt kvinnor med flera barn. Informanter
berättar om hur de kämpar med scheman – barnens skolscheman
och schemat för etableringsprogrammet – som krockar, liksom om
problem med den dagliga transporten och om hur
etableringsprogrammet omöjliggör det för dem att tillbringa tid med
familjen när barnen har skollov. En ung syrisk kvinna berättar: “Jag
brukade arbeta deltid i Syrien, och jag kunde kombinera arbete och
barn. Här, med etableringsprogrammet och familjen – det är
omöjligt. Jag förstår att vi måste anpassa oss, men jag tycker inte att
alla måste bli likadana, i alla fall inte omedelbart.” En medelålders
kvinna med fyra barn beskriver situationen så här: ”Det är inte
rättvist. Det finns inte tid att ta bussen och förflytta sig från en plats
till en annan. Och om man kommer bara några minuter sent, så
straffas man. De tar en minut här och en minut där, så att ens pengar
har reducerats till ingenting i slutet av månaden. Om aktiviteterna
vore på samma ställe eller åtminstone i samma stad, skulle det vara
mycket bättre. Nu rusar jag bara från det ena stället till det andra. Jag
känner mig enormt stressad.”
25
Sammanfattningsvis beskriver många nyanlända den närmaste
familjen som en viktig källa till glädje, stöd och trygghet. Följaktligen
kan familjen ses som en tillgång, liksom personliga förmågor,
utbildning och yrkeslivserfarenhet. Familjen påverkar vilka personliga
mål och behov man har, och i några fall kan familjeproblem till och
med överskugga allt annat och göra det svårt att fokusera på de egna
behoven. Eftersom många nyanlända fortfarande är mitt uppe i en
oavslutad migrationsprocess, innebär ansvar för familjen en
betydande påfrestning för de flesta av dem, psykiskt, känslomässigt
och ekonomiskt. Resultaten pekar på att eftersom familjen är
närvarande i de flesta deltagares tankar och hjärta, finns det en
potentiell konflikt mellan en nyanländ flyktings mer kollektivt
präglade sätt att tänka och den mer individuella inställning som gäller
i etableringsprogrammet. Med andra ord antyder resultaten att även
om etableringsprogrammet är ett personligt projekt, uppfattas,
genomförs och bedöms det av många deltagare med familjen för
ögonen. Således kan ett etableringsprogram som ur en rationell och
pragmatisk synvinkel borde vara lämpligt för en individ, upplevas som
omöjligt att klara av och därför inverka menligt på välbefinnandet.
Isolering från det omgivande samhället
Flera informanter nämner isolering och avstånd från samhället
utanför som ett av de största problemen i etableringsprocessen, och
somliga tror till och med att etableringsprogrammet bidrar på ett
negativ sätt till segregationen eftersom de flesta aktiviteterna äger
rum i migrantgrupper, isolerat från det omgivande samhället. En av
dem som är kritiska mot etableringsprogrammet är en ung syrisk
kvinna med universitetsutbildning; hon säger följande: ”Mitt mål är
att lära mig språket så fort som möjligt och hitta ett jobb, men jag
slösar bort min tid på etableringsprogrammet. Jag lär mig svenska
fortare hemma, ensam, genom att använda internetbaserade
språkkurser. Vi sitter bara där, alla migranterna tillsammans.
Etableringsprogrammet är faktiskt kontraproduktivt, eftersom det
håller oss avskilda från samhället.”
26
Det är framför allt kvinnor som talar om det sociala avstånd som de
upplever mellan sig själva och det omgivande samhället. En ung
palestinsk kvinna funderar över om det är hennes slöja som gör att
människor håller sig på avstånd från henne, medan en äldre syrisk
kvinna känner att det är språkproblem som förhindrar samspelet
människor emellan. En medelålders syrisk man hävdar att media
delvis är ansvariga för situationen; media har konstruerat en
stereotyp bild av flyktingarna som inte stämmer överens med
verkligheten.
När de blir tillfrågade säger praktiskt taget alla informanterna,
oberoende av ålder, kön och utbildningsbakgrund, att de inte har
några svenska vänner eller bekanta, och att det är ett problem som
de vill lösa utan att veta hur det ska gå till. En äldre palestinsk kvinna
som kommit till Sverige ensam berättar följande: ”Problemet är att
svenskar håller sig för sig själva, och vi håller oss för oss själva. Det
borde finnas sätt att umgås på. Vi är mycket sociala till vår natur,
men jag vet inte hur jag ska förhålla mig gentemot svenskar. Sådant
vi gör hemma fungerar inte här. Där kunde jag ta mat med mig och gå
och hälsa på mina grannar, men vad skulle de tänka om mig, om jag
gjorde det här?” Många informanter förknippar den sociala
isoleringen med sitt välbefinnande; en ung och ogift afghansk man
beskriver sin situation så här: ”Jag saknar stödet jag brukade ha där
hemma. Där hade jag de mina omkring mig hela tiden. Man kunde
dela sitt liv med andra. Men här är jag ensam; jag har inga människor
omkring mig. Det är svårt att stå ut med ensamhet.”
Utöver de psykologiska konsekvenserna, menar de flesta informanter
att bristen på kontakt med infödda svenskar är ett stort hinder för att
lära sig språket. En ung syrisk man uttrycker sin frustration över att
människor på gatan inte förstår vad han säger och över att han inte
förstår dem. De flesta informanter sätter stort värde på språkkursen
de får av SFI, men de skulle tycka att det vore bättre om den kunde
kombineras med mer direkt kontakt med infödda talare.
I ljuset av insamlade data har vi kunnat konstatera att nyanlända går
med i etableringsprogrammet med vitt skiftande livserfarenheter,
27
resurser och förväntningar. Eftersom det nya livet i Sverige
fortfarande i högsta grad håller på att utformas, måste de nyanlända
fokusera på de grundläggande och mest akuta problemen i livet. När
problemen med bostad och familjeåterförening väl är lösta, upplever
många informanter att mer personliga resurser, uppmärksamhet och
energi frigörs och kan användas inom etableringsprogrammet och för
inlärning. Den komplexa situationen försvåras ännu mer av att
livsomständigheterna ännu inte är stabila. En medelålders syrisk man
berättar följande: ”De som planerar etableringsprogrammet borde
titta på helheten, hur livet i sin helhet ser ut, och inte bara på
individuella aktiviteter. Allting påverkar oss och situationen förändras
över tid. Jag mådde till exempel mycket dåligt för bara några
månader sen. Jag oroade mig för min fru och mina barn; jag kunde
inte koncentrera mig på någonting över huvud taget. De [dvs. AF]
ville att jag skulle ta mig hit och dit, och hit och dit. De kunde inte
förstå hur dåligt jag mådde. Nu när min familj är här kan jag skratta
och jag känner mig starkare.” Dessutom pekar studien på att social
isolering från det omgivande samhället kan ses som ett otillfredsställt
psykologiskt behov som förhindrar uppkomsten av en känsla av att
tillhöra gemenskapen i samhället. Social isolering står också i vägen
för känslan av att vara respekterad, uppskattad och önskad och som
därför kan bidra till dålig hälsa och brist på välbefinnande.
I följande kapitel flyttas uppmärksamheten till innehållet i
etableringsprogrammet, och mer exakt till frågan om hur väl
etableringsprogrammet motsvarar individuella behov.
Etableringsprogrammet – en möjlighet eller en belastning?
Informanterna
ombads
reflektera
över
hur
väl
etableringsprogrammet motsvarar deras individuella behov, genom
att använda en femgradig skala (A=mycket bra, B=bra, C=varken bra
eller dåligt, D=dåligt, E=mycket dåligt). Sedan jämfördes
erfarenheter, och olika alternativ diskuterades i grupperna.
28
En allmän iakttagelse gällande hela gruppen av informanter är att
deltagarna överlag är lite mer kritiska mot än nöjda med
etableringsprogrammet, och detta gäller både män och kvinnor.
Tendensen till ett kritiskt tonläge har konstaterats även i andra
studier (Bevelander, Dahlstedt och Rönnqvist, 2010). På grund av det
begränsade antalet deltagare går det inte att göra några
generaliseringar om populationen som helhet; men i den här studien
lutar de daritalande deltagarna åt den mer nöjda änden av skalan,
medan arabisktalande deltagare lutar åt större missnöje.
Somalisktalande deltagare är jämnt fördelade över hela skalan. Inga
tydliga skillnader kan iakttas mellan de yngre och de äldre. De som
inte har någon formell utbildning och de som har en lång utbildning
bakom sig är båda mycket kritiska mot etableringsprogrammet,
medan de som har kort utbildning verkar vara nöjda eller mycket
nöjda med etableringsprogrammet.
Den använda skalan:
A
B
C
D
E
Tabell 8. Svar fördelade på kön
A
B
Kvinnor
4
C
6
D
7
E
2
Män
4
3
2
4
8
21
Totalt
4
7
8
11
10
40
Tabell 9. Svar fördelade på språk
A
B
Arabiska
2
C
4
D
7
E
7
Somaliska
2
3
1
2
2
29
Totalt
19
Totalt
21
10
Dari
2
3
2
1
1
9
Totalt
4
7
8
11
10
40
Tabell 10. Svar fördelade på antal skolår
A
B
C
0
1
2
1-9
4
10-12
4
E
2
2
3
2
3
2
5
7
14
8
11
10
40
7
1
Totalt
8
3
13Totalt
D
3
10
8
I sin bedömning av värdet av etableringsprogrammet reflekterar
informanterna över hur väl etableringsprogrammet hjälper dem att
nå sina mål, nämligen att lära sig språket eller att få ett jobb eller en
praktikplats. Dessutom är det viktigt för nyanlända hur väl
etableringsprogrammet kan anpassas till deras personliga
livssituation, genom att utnyttja deras befintliga kompetenser eller ta
hänsyn till specifika behov och problem.
I följande kapitel har sex personer valts ut som representanter för
informanterna; först Liibaan, Liliane och Payam, som är mycket nöjda
med etableringsprogrammet, och sedan Fariba, Abyan och Adnan,
som är mycket kritiska mot etableringsprogrammet.6 Syftet är att
genom att återge deras åsikter och argument vinna förståelse för
under vilka omständigheter som etableringsprogrammet lyckas ge
deltagarna stöd som de sätter värde på, och under vilka
omständigheter som det kanske misslyckas med detta.
Informanterna talar också om sin hälsa och sitt välbefinnande.
Liibaan, Liliane och Payam – när positiva åsikter överväger
6
Namn och en del detaljer har ändrats av konfidentialitetsskäl.
30
Liibaan är en förhållandevis ung man från Somalia. Han är ogift och
han har några års formell utbildning från sitt hemland. Han bor i en
mindre kommun och han känner att han har funnit sig väl till rätta i
staden där han bor. Etableringsprogrammet är han mycket nöjd med,
och han betraktar sig själv som lyckligt lottad som har kunnat ägna
sig åt språkstudier i kommunen där han bor, så att han inte behöver
flytta runt mellan olika städer eller olika aktiviteter. Han hinner träffa
sina vänner, som också är somalier, på kvällarna, och hans studier går
enligt planerna. Vad beträffar Arbetsförmedlingen och hans
arbetsförmedlare där, känner han att han har bra kontakt och tycker
att han får den hjälp han behöver, och han har gott hopp om
framtiden. Han känner också att både hans fysiska hälsa och hans
psykiska välbefinnande är goda. Han ser fram emot att börja som
praktikant inom kort; det är redan överenskommet. Efter praktiken
hoppas han att han kommer att få ett jobb och att hans ekonomiska
situation då också kommer att bli bättre.
Liliane är en ogift syrisk kvinna som bor med sina föräldrar och
syskon i en förhållandevis stor kommun. Hon hade precis avslutat
sina studier på gymnasiet när säkerheten i Syrien försämrades och
familjen bestämde sig för att lämna landet. Fastän hon är påverkad
av kriget, säger hon att hon inte har upplevt kriget på så nära håll att
det har gett henne något personligt trauma. Hon berättar att både
hennes fysiska hälsa och hennes psykiska välbefinnande är mycket
goda. Hon känner sig trygg i Sverige och har inga stora bekymmer i
sitt liv. Vidare är hon mycket nöjd med etableringsprogrammet,
eftersom det förser henne med de språkliga färdigheter som hon
behöver, och hon tycker att hennes förståelse av svenska blir bättre
och bättre nu när programmet närmar sig sitt slut. Hon tror att hon
har tiden på sin sida och att etableringsprogrammet hjälper henne
att nå sitt mål, som är att så småningom studera på universitet. På
frågan om det är någonting med etableringsprogrammet som skulle
kunna förbättras, svarar hon att alla hennes vänner är andra SFIstudenter och att hon inte känner några svenskar. Hon skulle vilja
lära känna svensktalande unga människor. Hon menar att det skulle
hjälpa henne att lära sig tala svenska ordentligt, men också att hon
31
skulle vilja se hur unga svenskar bor, vad de är intresserade av och
hur deras liv ser ut.
Det tredje exemplet är Payam, en afghansk man i trettioårsåldern
som bor med sin fru och deras två barn i en stor kommun. Han har
viss teknisk utbildning och några års arbetslivserfarenhet från
Afghanistan, där han arbetade som bilmekaniker. När han hade
kommit hit, kontaktade han svenska företag i hopp om att få ett jobb,
men han fick höra att han saknade dels nödvändiga kompetenser
dels språket. Han är dock fast besluten att komma in på
arbetsmarknaden, om inte inom det tekniska området, så kanske
inom transportsektorn eller någonting annat. Han förväntar sig inte
att Arbetsförmedlingen ska hitta ett arbete åt honom, utan han tror
snarare på sina egna ansträngningar. Han känner massor av
människor och har kunnat skapa nätverk bland andra migranter, men
han tycker att det är mycket svårt att få kontakt med svenskar. Det är
svårt att försöka prata med någon, menar han, eftersom det inte
finns något naturligt sammanhang, något gemensamt intresse eller
någonstans där man kan få kontakt. På frågan om han kan tänka sig
något sätt etableringsprogrammet skulle kunna förbättras på, svarar
han att praktiskt lagda personer som han skulle ha glädje av ett
etableringsprogram som var mindre skolliknande. Han uppskattar
verkligen etableringsprogrammet, framför allt eftersom det gör att
han kan klara sig ekonomiskt medan han bygger sitt nya liv i detta
land, som han ser som möjligheternas förlovade land. På frågan om
hur det är med hans hälsa, svarar han att hans fysiska hälsa är
medelgod och att hans psykiska välbefinnande är gott.
Fariba, Abyan och Adnan – när kritiska åsikter överväger
Fariba är en afghansk kvinna i fyrtioårsåldern och hon bor utan familj
i en medelstor kommun. Hon har inte gått i skola förut och hon
beskriver sig själv som analfabet. Hon säger att hon har genomlevt
dramatiska förändringar inom en kort tidsperiod. För att förklara vad
hon menar ger hon ett exempel. Hon berättar att i Afghanistan var
32
hon inte van vid att gå ut på stan ensam eller ta tåg och bussar. Men
nu, här i en främmande miljö, hittar hon i stan trots att hon inte kan
läsa. Ett leende lyser upp hennes ansikte när hon säger att hennes
nya färdigheter fyller henne med tillfredsställelse, och att hon faktiskt
är lite stolt över sig själv, över hur väl hon har anpassat sig till den nya
platsen. Men Fariba har ändå valt en mycket olycklig smiley för att
uttrycka sina känslor; på frågan om varför hon gjorde det valet,
svarar hon att många saker inte är bra. För det första är det hennes
hälsa; hon mår inte bra i kroppen och hon kan inte sova på nätterna,
och hon har varit så deprimerad att hon inte har vetat hur hon skulle
kunna fortsätta leva. Och sedan är det ensamheten; det faktum att
hon inte har någon familj här gör saker och ting mycket värre för
henne. Det tredje skälet hon anger är analfabetismen; hon säger att
den gör det praktiskt taget omöjligt för henne att lära sig någonting i
klassrummet. Hon påpekar att hon inte är dum, men att hon bara
aldrig har hållit i en penna. Trots att hon har följt
etableringsprogrammet i nästan två år, befinner hon sig fortfarande
på den lägsta nivån i språkklassen. Hon säger att det betyder allt för
henne att lära sig språket, för utan språket har hon ingen framtid. På
frågan om hur etableringsprogrammet skulle kunna förbättras, svarar
hon att som det är nu är analfabeter osynliga i klassrummet. “När
man sitter bland människor som kan mycket mer än man själv, blir
man psykiskt stressad. Man har ett papper framför sig, men man
förstår ingenting. Man kan inte fylla i det. Man bara sitter och väntar
tills läraren kommer tillbaka för att samla in de tomma papperna. Jag
mår dåligt och tycker att det är pinsamt.” Hon fortsätter med att säga
att utan mer stöd på språklektionerna hamnar analfabeterna i en ond
cirkel och utsätts för mycket stor stress. På frågan om hur det är med
hennes hälsa, svarar hon att hennes fysiska hälsa är dålig och att
hennes psykiska välbefinnande är mycket dåligt.
Ytterligare ett exempel på en kvinna som har valt en mycket olycklig
smiley för att skildra sina känslor är Abyan, en somalisk kvinna i
trettioårsåldern som bor med sin man och deras sex barn. Hon har
inte gått i skola tidigare. Hon berättar att i Somalia är det kvinnan
som tar hand om familjen och mannen som står för försörjningen.
33
Hon berättar vidare att hon tycker att livet i Sverige är mycket svårt
och att om det var möjligt skulle hon återvända till Somalia. Hon
beskriver vilken sorts problem som uppstår när hon försöker
samordna deltagandet i de dagliga etableringsaktiviteterna och
omhändertagandet av barnen; det handlar om problem med att
förflytta sig mellan olika städer och olika etableringsaktiviteter, när
det inte går att få ihop de olika tiderna och förflyttningarna är
tidskrävande. Hon säger att hon frågade på Arbetsförmedlingen om
aktiviteterna och lektionerna skulle kunna koncentreras i en och
samma stad, men att hon fick veta att det inte var möjligt. Först när
hon blev fysiskt sjuk förändrades situationen, berättar hon, och hon
säger att ”vi är allihop sjuka av stress, men ingen håller koll på hur vi
mår”. Sedan berättar hon att stressen inte bara orsakas av det
intensiva etableringsschemat, utan att den också är ett resultat av att
inte lära sig språket. Trots att hon har fått undervisning i SFI i nästan
två år, förstår hon fortfarande inte vad människor säger till henne.
Hon är kvar på den lägsta nivån av SFI och hon säger att hon nästan
inte förstår någonting i klassrummet. Situationen är ännu värre under
eftermiddagsaktiviteterna, menar hon: “Eftermiddagslektionerna är
helt och hållet slöseri med tid, om man inte förstår svenska. Man lär
sig ingenting.” På frågan om vad som skulle krävas för att hon skulle
må bättre, svarar hon att ingen skulle behöva bli sjuk för att bli
lyssnad på. Hon påpekar också att ”alla borde få en chans att prata
med Arbetsförmedlingen. Programmet borde ändras om det inte går
att förena med barnens skolgång, och i klassrummen behöver mer tid
ägnas åt dem som ligger sämst till; annars försvinner två år av
etableringsprogrammet utan några som helst resultat”. På frågan om
hur hon mår, svarar hon att både hennes fysiska hälsa och hennes
psykiska välbefinnande är dåliga.
Det sista exemplet är Adnan, en syrisk man i trettioårsåldern som
kom ensam; han har en fru och ett barn som väntar på resetillstånd i
Turkiet. Han har en lång akademisk utbildning och
arbetslivserfarenhet från hemlandet. Hans fysiska hälsa är god, men
han känner sig psykiskt stressad, framför allt på grund av att han
bekymrar sig för sin familj men också på grund av de svårigheter han
34
upplever i etableringsprocessen. Han beskriver hur optimismen han
kände i början, liksom tron på den egna förmågan, håller på att
vändas till hopplöshet och depression. ”Det finns en barriär; det finns
en känsla av chock. Jag kan inte se någon möjlighet att få arbete. Jag
vill arbeta och inte vara beroende av socialbidrag, men jag befinner
mig i en återvändsgränd.” Jag ber honom förklara varför han har valt
en mycket olycklig smiley och han berättar att för honom förefaller
etableringsprogrammet ostrukturerat och dåligt samordnat. ”Det
finns ingen struktur (förmiddags- och eftermiddagslektioner hänger
inte ihop, eller så kan vissa lektioner, som SFI och SHK, äga rum
samtidigt), det finns inga tydligt definierade mål (det är inte klart vad
de nyanlända förväntas lära sig) och inga regler att följa (folk
behandlas olika i liknande situationer; några får lov att komma för
sent utan att det får några konsekvenser och några får full ersättning
trots att de följer etableringsprogrammet på halvtid)”, säger han och
fortsätter: ”Vi placeras i olika kurser och aktiviteter på ett sätt som
verkar slumpmässigt; och innehållet i det som lärs ut under
lektionerna har jag ingen nytta av.” Han säger vidare: ”Dessutom har
man inte en chans att påverka; det beror på ens kontaktperson på
Arbetsförmedlingen hur ens dag ser ut, vart man rusar och när, och
om man han möjlighet att lära sig någonting alls.” Jag ber honom
vara mer konkret och han tar som exempel hur han direkt placerades
på nivå C i SFI, fastän han hade anlänt helt nyligen och inte kunde
någon svenska. Han berättar hur han sitter i klassrummet med
människor som har varit i Sverige i flera år; som fullständig nykomling
är han oförmögen att följa undervisningen i klassrummet. Trots att
han har bett om det, har han inte fått byta till en lägre SFI-nivå. Han
avslutar med att säga att eftersom det enda syftet verkar vara att
fylla individuella åttadagarsscheman och eftersom olika aktiviteter
tas med i etableringsprogrammet bara för att göra detta möjligt, så
glöms det ursprungliga syftet bort, nämligen att hjälpa nyanlända att
lära sig språket, att få tag i ett arbete och att integreras. Hans sista
avslutande reflektion är: ”Den negativa bieffekten är att
etableringsprogrammet faktiskt motarbetar sig självt; det förhindrar
språkinlärning och möjligheten att söka jobb.” Jag frågar honom hur
35
en sådan situation påverkar honom och han svarar: ”När man inte
har kunnat förbereda lektionerna till nästa dag eller när man inte kan
svara på frågar, så skäms man. Det påverkar en psykiskt. Man ser sig
själv som en förlorare som inte kan leverera. Jag blir mer och mer
stressad.” På frågan om hur hans hälsa är, svarar han att han fysiska
hälsa är god men att hans psykiska hälsa är dålig.
När är etableringsprogrammet en positiv erfarenhet och när blir det en
belastning?
De informanter som är mest nöjda med etableringsprogrammet
uppger typiskt att de har god hälsa, både fysiskt och psykiskt. De
nämner inga traumatiska erfarenheter och de är inte stressade på
grund av en splittrad familjesituation. Nöjda informanter har typiskt
sina familjer i Sverige, men det är oftare gifta män än gifta kvinnor
som är nöjda; kvinnor med stora familjer säger oftare att de har både
fysiska och psykiska besvär och de är också mindre nöjda med
programmet. De som är mest nöjda med etableringsprogrammet har
typiskt några års formell utbildning. Inga av analfabeterna, det vill
säga de som inte har någon som helst formell utbildning, och inte
heller någon av dem med mycket hög utbildning, återfanns bland de
informanter som sa sig vara mycket nöjda.
Nöjda informanter har förhoppningar inför framtiden. De upplever
att deras arbetsförmedlare inom etableringen är lättillgänglig och att
de har god kontakt med honom eller henne, och de litar på
arbetsförmedlarens välvilja och förmåga. Vad gäller språklektionerna,
har nöjda informanter inga särskilda önskemål: de säger att de kan
följa SFI-programmet och att det går framåt. De anser att SFI är
ryggraden i etableringsprogrammet och menar att SFI-lärarna i
allmänhet är kompetenta och stödjande. Några av de nöjda
informanterna nämner etableringslotsarna som en värdefull hjälp när
det gäller praktiska problem. En ”bra” etableringslots fungerar som
översättare och som kontaktperson mellan deltagaren och
Arbetsförmedlingen, och i ett fall stod etableringslotsen till och med
36
till tjänst med läxhjälp till ett barn; men ingen av informanterna sa sig
ha etableringslotsarna att tacka för att ha fått en praktikplats eller
användbar hjälp med att få tag på arbete. Enligt några informanter
”tenderar etableringslotsarna att vilja mer än de kan”.
Informanter som är kritiska mot etableringsprogrammet
representerar en mycket heterogen grupp i fråga om ålder, kön och
etnisk bakgrund. Många av de informanter som är missnöjda med
etableringsprogrammet, men inte alla, uppger att de har dålig fysisk
eller psykisk hälsa. Bland de mest missnöjda eller kritiska
informanterna kan två större undergrupper urskiljas. Den första av
dessa grupper är analfabeter som inte har någon formell utbildning
från sina hemländer; de uppger höga stressnivåer som orsakats av
deras oförmåga att tillgodogöra sig SFI-undervisningen i dess
nuvarande form; följaktligen gör informanterna inte några framsteg i
etableringsprogrammet
och
uppfattar
det
tvååriga
etableringsprogrammet som meningslöst. På frågan om hur
situationen skulle kunna förbättras, svarar alla analfabeterna att
undervisningstekniken borde anpassas bättre efter analfabeter;
dessutom efterlyser de mer stöd i klassrummet. Detta gäller särskilt
de dari- och somalisktalande analfabeterna, som menar att eftersom
de utgör en minoritet bland minoriteter finns det sällan någon
individuell hjälp tillgänglig för dem i klassrummet; dessutom
negligeras deras behov lätt i stora grupper. Dessa människor uppger
typiskt att deras hälsa är dålig, både fysiskt och psykiskt.
Den andra mycket kritiska gruppen består av resursstarka migranter.
Det är de informanter som har lång utbildning och yrkeskarriärer som
läkare, kemister eller universitetslärare; de kan också ha något
kortare utbildning, i kombination med yrken som tekniker, lärare
eller företagare, eller vara unga akademiker som nyligen tagit sin
examen. Det som är gemensamt för alla dessa personer är att de kom
till Sverige med höga förväntningar och i tron att de hade den rätta
kompetensen för att snabbt kunna få en anställning. Dessa personer
uppger typiskt att de har god eller mycket god fysisk hälsa, men
mycket dålig psykisk hälsa. Dessa personer ger vidare mycket
37
blandade omdömen om SFI. En del informanter har avslutat hela SFIprogrammet ganska snabbt, medan andra uppfattar det som att de
har blivit placerade i fel grupp. Några av dem förklarar att eftersom
de har studerat och arbetat enbart på arabiska, så uppfattar de sig
som analfabeter när det gäller svenskan. De föreslår att en extra
modul läggs till SFI eller till SHK, vilket skulle underlätta överföringen
från ett språksystem till ett annat.
Många informanter som uppger att de inte är så nöjda med
etableringsprogrammet och att deras psykiska välbefinnande är
dåligt, förknippar dessa känslor med bristen på kontroll över det egna
livet. Tidigare studier pekar på att det kan finnas en tendens hos
myndigheter och institutioner att fatta beslut och bestämma policyer
utan att se till flyktingarnas perspektiv och behov (Bevelander,
Dahlstedt och Rönnqvist, 2010); i nästa kapitel ska vi titta närmare på
interaktionen mellan informanterna och Arbetsförmedlingen, ur
informanternas synvinkel. Fokus ligger på planering, förändring och
kommunikation under etableringsprogrammet. Informanterna blev
ombedda
att
beskriva
hur
de
informerades
om
etableringsprogrammet och hur etableringsplanen upprättades. De
tillfrågades också om ifall de skulle ha velat modifiera
etableringsplanen i ett senare skede, och hur de upplevde att de blev
bemötta om de hade sådana önskemål.
Varför är det svårt att ha huvudrollen i sitt eget liv?
Insamlade data visar på olika tillvägagångssätt vad gäller hur
etableringsprogrammet planeras och hur mycket information som
ges till nyanlända. Det finns också betydande skillnader i hur individer
uppfattar etableringsprogrammet och hur mycket de kan påverka
dess innehåll.
Enligt informanterna varierar tillvägagångssättet vid upprättandet av
en etableringsplan, från ett mycket kort introducerande möte till en
rad omfattande möten. I den kortaste versionen samlas personliga
data in under mötet, men avsikten med etableringsprogrammet
38
förklaras inte grundligt; mötet följs av ett brev som skickas hem och
som talar om var och när personen i fråga ska delta i SFI eller olika
aktiviteter. I denna korta version tillhandahålls ett minimum av
information och det handlar huvudsakligen om regler för närvaro och
ekonomisk ersättning. Eftersom tiden är kort, diskuteras inga
alternativ, inga prioriteringar efterfrågas och inga önskemål uttrycks.
Den korta versionen är tidseffektiv, eftersom det inte behövs mer än
ett kort möte.
Ett alternativt tillvägagångssätt för att upprätta etableringsplanen
omfattar två eller tre möten, antingen i grupp eller individuellt. Ett
möte ägnas åt att ge information; ibland visas en videofilm som
förklarar etableringsprogrammet för deltagarna på deras modersmål.
Under det individuella mötet samlas personliga data in, yrkesmässiga
ambitioner diskuteras, valmöjligheter förklaras, prioriteringar anges
och antingen fastställs planen under mötet eller så får personen i
fråga den hemskickad.
Nästan alla informanterna vet att det finns en etableringsplan som
fastställer ramen för deras deltagande i etableringsprogrammet, men
somliga uppfattar det som att det inte finns någon plan utan som att
de bara skickas på olika aktiviteter. De flesta informanterna upplever
att de har mycket lite eller inget inflytande när det gäller
upprättandet av deras individuella etableringsplaner. En ung somalisk
kvinna säger följande: ”Det jag kommer att tänka på är att det inte
var någon dialog [med kontaktpersonen]. Han räckte mig bara
papperet där det stod vad jag skulle göra. De bestämmer. Vart de än
skickar oss, så tar vi oss dit.” En somalisk man med grundläggande
utbildning beskrev upprättandet av etableringsplanen och
beslutsfattandet på följande sätt: ”Hon [kontaktpersonen på
Arbetsförmedlingen] kallade in en grupp personer, sedan kallade hon
in oss en och en och detta gjorde hon till och med en tredje gång.
Hon frågade mig vad jag skulle vilja göra och vi pratade. Och hon
skriver och skriver och skriver, men ingenting av vad jag har sagt har
mynnat i någonting. Det enda resultatet är att jag går i skolan.”
Många informanter säger att det är först när de har fått lite
39
erfarenhet av etableringskurserna och aktiviteterna som de kan
uttrycka sina önskemål och behov. Vidare säger många informanter
att de formellt sett förstod vad som sades under det första mötet,
men att de inte förstod innehållet och vad det verkligen betydde på
det personliga planet att ha en etableringsplan. Några säger att
under mötena är tiden för kort för att förstå vad som sägs och vad
det pratas om, och en del andra tycker att svaren och förklaringarna
är alltför abstrakta och svåra att koppla till deras eget liv. Eftersom
det saknas ett verkligt sammanhang, saknas också möjligheten att
verkligen förstå. Därför känner de flesta informanter att i början av
etableringsprogrammet är de inte i stånd att ställa några klargörande
frågor eller försöka påverka upprättandet av planen på något
avgörande sätt.
En del deltagare hänvisar till personliga omständigheter för att visa
varför de inte kunde ta en aktiv roll i upprättandet av
etableringsplanen. En afghansk medelålders kvinna med en stor
familj beskriver den tidsperiod när hennes etableringsplan
upprättades så här: ”Jag var i mycket dålig form, psykiskt. Jag var
stressad. Jag lyssnade på honom, men jag kunde inte tänka. Jag var så
deprimerad att jag inte visste hur jag skulle kunna fortsätta leva.
Eftersom jag var så nere, visste jag inte vad han pratade om. Jag sa
ingenting. Jag gjorde bara som han sa. Jag hade ett sånt tryck i
huvudet att jag var rädd för att gå och lägga mig på kvällen. Jag var
inte säker på om jag skulle vakna nästa morgon. Så var det för mig
under en lång period, och jag kunde inte göra mer.”
Emellertid hävdar många informanter att det är av avgörande
betydelse att få tillräckligt med information. En irakisk man med
teknisk utbildning säger: ”Det är inte tydligt för oss vad det är
meningen att vi ska lära oss, och vad vi deltar i är helt godtyckligt. Vi
hör allt möjligt från dem som kom före oss, men alla har olika
åsikter… Det verkar inte finnas någon vedertagen uppfattning om hur
saker och ting borde gå till. Tyvärr har de råd som vi får från andra
nyanlända oftast inte stämt. Vi blir lätt vilseledda.”
Om det uppfattas som om den information som finns att tillgå inte är
40
tillräcklig, kan privata initiativ uppstå, som en afghansk man förklarar:
”Som sagt, problemet är att om man inte vet och förstår vad
etableringsprogrammet handlar om, vilka valmöjligheter som faktiskt
finns inom etableringsprogrammet och vad man kan förvänta sig att
lära sig eller göra under etableringsprogrammet, så är det omöjligt
att ha några åsikter eller önskemål... Om jag hade vetat detta, skulle
jag ha försökt påverka mer… Jag känner att Arbetsförmedlingen inte
hjälper mig alls; det är som om de inte vore på vår sida… Man måste
vara väl förberedd innan man går till Arbetsförmedlingen, annars kan
de placera ut en var som helst… Nu försöker jag hjälpa andra som
kommer efter mig. Jag säger till alla afghaner som anländer att de ska
komma till mig först, före det första mötet på Arbetsförmedlingen.
Jag kan förbereda dem så att de ställer rätt frågor… Om
beslutsfattandet överlämnas till Arbetsförmedlingen, så tänker de
bara på hur de ska fylla de åtta timmarna; de bryr sig inte om ifall
innehållet passar dig.”
De flesta av de högt kvalificerade informanterna upplever att de har
blivit tillfrågade om sina personliga ambitioner och önskemål och att
de har haft en bra dialog under planerandet av
etableringsprogrammet. Men många högt kvalificerade informanter
kommer fram till att de, trots alla goda avsikter att individualisera
planen, till slut ändå har fått samma etableringsplan som alla andra.
Som en somalisk man med lång utbildning uttrycker det: ”När jag
träffade min kontaktperson för första gången, hade hon massor av
frågor; om vad jag hade studerat, var min familj befann sig, vad jag
hade arbetat med. Hon ville veta mycket om mig. Men ingenting av
vad jag önskade eller sa blev det någonting av; samma standard för
alla.”
De flesta informanter menar att de inte är kapabla att spela en aktiv
roll i planerandet och beslutsfattandet i början av
etableringsprogrammet; men deras roll verkar på det hela taget förbli
densamma också senare. Trots det faktum att informanterna har fått
mer erfarenhet av och förståelse för etableringsprogrammet och
dess innehåll, menar de flesta informanter att de inte har möjlighet
41
att påverka etableringsplanen på något avgörande sätt. De flesta
informanter upplever att det bara handlar om envägskommunikation
och att de informeras via brev när förändringar görs eller när en ny
kurs börjar. En medelålders somalisk man erinrar sig följande: ”Jag
har inte träffat min kontaktperson många gånger. Allting har
bestämts i förväg och det jag ska göra härnäst har skrivits ner. Jag har
inte varit med om att han någon enda gång har frågat vad jag själv
tyckte eller gett mig några valmöjligheter. Jag tror att planen har
fastställts i förväg.” Flera deltagare har förstått, eller säger att de har
blivit direkt tillsagda, att de inte ska försöka kontakta
Arbetsförmedlingen, och att de i stället skulle bli kontaktade vid
behov. En ung palestinsk kvinna säger följande: ”Nej, man får inte lov
att kontakta dem. Jag bad om hennes telefonnummer, men hon gav
det inte till mig. Hon sa: ’Nej, det är inte du som kontaktar mig, utan
jag kontaktar dig’.” En ung somalisk kvinna beskriver sin situation så
här: ”För mig går det mycket dåligt med min kontaktperson. Jag har
avslutat SFI, men det är helt omöjligt att nå honom. Jag ringer och
ringer och ringer, men jag får aldrig, aldrig, aldrig tag på honom. Och
han ringer aldrig tillbaka.” En ung universitetsutbildad kvinna utan
familj och med några års arbetslivserfarenhet berättar följande:
”Ingen hjälper mig. Jag vet inte var jag ska få information om vad jag
ska göra i den här situationen. Min kontaktperson på
Arbetsförmedlingen vill inte hjälpa mig. Jag har försökt ringa honom
många gånger. Jag lämnar meddelanden, men han ringer aldrig upp
mig igen. Jag känner mig fullständigt vilsen.”
Så här är det emellertid inte alltid. En del informanter säger att de
har löpande kontakt med Arbetsförmedlingen och att de kan nå sina
arbetsförmedlare när det behövs. En äldre syrisk kvinna med lång
utbildning och yrkeserfarenhet säger: ”Vår relation är mycket god.
Hon frågar alltid vad jag anser och i början frågade hon mig också vad
jag skulle vilja börja med. Vi träffas en gång i månaden och diskuterar
saker och ting. Hon fattar inga beslut utan att lyssna på mig. En gång
skickade hon mig på en aktivitet, men jag trivdes inte där. Så hon
kom hit och pratade med läraren. Hon insåg att vi [informanten och
läraren] inte kom överens. Hon ringde upp mig senare, följde
42
situationen och flyttade mig till slut till en annan grupp.” På frågan
om hur detta känns för henne, svarar hon: ”Jag känner att jag kan lita
på henne. Det får mig att må bra.”
En god relation till en arbetsförmedlare inom etableringen uppfattas
som synnerligen betydelsefull. En syrisk man säger: “Din
kontaktperson betyder allt. Din framtid beror på honom.” I de
nyanländas ögon har arbetsförmedlarna inom etableringen mycket
makt, ”eftersom de bestämmer allt”; och de förväntas känna till
aktiviteterna och kurserna som de förmedlar. En syrisk man säger:
”Jag frågade henne var stället ligger, vart jag skulle gå, och hon visste
inte. Hon sa att hon aldrig hade varit där. Jag förstår inte. Hur kan
hon veta att det är en lämplig plats för mig, om hon aldrig har varit
där själv?”
Nyanlända jämför sina erfarenheter och uppfattar att vissa
arbetsförmedlare inom etableringen är mer tillgängliga än andra; de
uppfattar det som om de behandlas olika. Hur detta påverkar en
person är mycket individuellt. Några ser rationellt på det, som en
medelålders syrisk man, med en yrkeskarriär bakom sig, som gör den
här reflektionen: ”Det kommer så många människor till Sverige och
alla måste gå till Arbetsförmedlingen. Människorna där, de har inte
tid att träffa oss. Det betyder att vi förlorar deras stöd. Det finns
ingen som hjälper oss.” Han beskriver också hur han känner sig
stressad i den här situationen. Några andra informanter anser att
bristfällig kommunikation är ett tecken på diskriminering, som riktas
mot hela den etniska gruppen; de här informanterna förknippar
sådana erfarenheter med känslor av misstro. Och slutligen finns det
individer som tror att det handlar om personliga motiv, som en ung
syrisk kvinna med en oavslutad akademisk utbildning bakom sig och
som säger: “Min kontaktperson – han tycker uppenbarligen inte om
mig.” Hon säger också att hon känner sig ledsen och vilsen.
Möjligheten att ge återkoppling och att påverka innehållet i
etableringsplanen ska inte underskattas. En somalisk man beskriver
sina känslor så här: “Den här situationen känns hopplös. Jag känner
mig mer obetydlig än en hund. Kanske är det bäst att göra som
43
kontaktpersonen säger, men det är inte bra att vi inte ens kan prata
om det. Att hon inte vill höra vad jag har att säga. Det är inte bra.” En
annan somalisk man tillägger: ”För att vi ska kunna bli nöjda med
etableringsprogrammet, måste kontaktpersonen prata med oss. Det
behövs en dialog, inte som nu när det bara är de som bestämmer.”
Flera informanter rapporterar att de har velat göra justeringar i
etableringsplanen under etableringsprocessens gång. Deras
önskemål gäller nivån i språkgruppen, byte av platsen dit
aktiviteterna förläggs, reducering av antalet timmar, ändringar av
dagsscheman och en bättre balans mellan språklektioner och andra
kurser. I några fall förklarar informanterna att de inte kan följa
undervisningen i klassrummen och att de känner att de har placerats
i fel grupper. Några informanter har personliga skäl som påverkar
dem: graviditet, besvär med att samordna familjelivet och
etableringsaktiviteterna samt hälsoproblem, antingen fysiska symtom
eller psykisk utmattning.
De flesta av dem som uppfattar att de har placerats i fel SFI-grupp
och som vill börja på en lägre nivå, känner att deras situation inte
möts av förståelse, eftersom ändringar sällan görs. Likaså uppger
informanterna att planen sällan justeras även om personen i fråga
inte lär sig någonting; det är mer sannolikt att vederbörande bara får
bli kvar i samma grupp under en längre tid. En palestinsk man med
viss utbildning och vissa yrkersfärdigheter berättar följande: “Kursen
var tänkt att vara i tre månader, men jag skickades dit om och om
igen. Det slutade med att jag stannade där i nästan två år.”
Många informanter uppfattar det som att när en person ber om
förflyttning eftersom han eller hon inte lär sig någonting, dras
slutsatsen att ”han eller hon är långsam när det gäller inlärning” och
att den bästa lösningen är att ge personen i fråga mer tid för just den
aktiviteten. Bland informanterna finns flera analfabeter som upplever
att det inte är rätt lösning att gå om samma kurs, om de hinder som
stör inlärningen inte avlägsnas. Informanterna hävdar att
undervisningsstil och klassammansättning borde anpassas, så att
även analfabeter kan följa undervisningen och göra större framsteg.
44
Trots det faktum att etableringsreformen har förbättrat
behandlingen av nyanlända på ett nationellt plan, så att den har blivit
mer jämlik (Tovatt, 2013), så uppfattar flera informanter att
ojämlikheter fortfarande råder på det lokala planet. De tycker till
exempel att det är svårt att förstå varför somliga personer tillåts
koncentrera sig på SFI, medan andra får veta att SFI måste
kombineras med andra aktiviteter; eller hur två gravida kvinnor kan
ha samma halvdagsschema men att den ekonomiska ersättningen
ändå beräknas på olika sätt. Det finns också en undran över vem de
nyanlända ska vända sig till när någonting som förbryllar dem
inträffar, till exempel när en nyanländ uppfattar att en
tjänsteleverantör inte agerar som sig bör, eller om han eller hon
känner sig skrämd eller hotad av en tjänsteleverantör, eller utnyttjad
under
praktiken.
Eftersom
de
flesta
etableringslotsar,
tjänsteleverantörer, tolkar och lärare tillhör samma etniska nätverk
som de nyanlända själva, känner många informanter att det är
mycket komplicerat och till och med riskabelt att be om hjälp och råd
i sådana situationer.
Sammanfattningsvis framgår det av deltagarnas åsikter och
erfarenheter att etableringsprogrammet verkar vara ett i förväg
bestämt, förhållandevis stelbent program, som deltagarna bara har
begränsade möjligheter att påverka. I samband med
etableringsprogrammet uppfattar endast få deltagare att de har
huvudrollen i sina egna liv. I stället uppfattar de flesta informanter att
det är arbetsförmedlaren inom etableringen som bestämmer över
deras dagliga liv. De flesta nyanlända har byggt upp omfattande
sociala nätverk bland andra nyanlända, och de delar med sig av sina
erfarenheter; de jämför program och är medvetna om skillnaderna
mellan kurser och tjänsteleverantörer. Ändå känner de flesta av
informanterna att de inte har möjlighet att ge tillräckligt med
återkoppling på aktiviteterna, eller att deras åsikter, om de får
möjlighet att uttrycka dem, endast har begränsat inflytande på
beslutsfattandet. Detta bidrar till känslor av maktlöshet och
hopplöshet.
45
Resultaten tyder på att förhållandet mellan de nyanlända och
Arbetsförmedlingen är av avgörande betydelse för de flesta
nyanlända och på att det finns ett samband mellan hur deltagarna
uppfattar det förhållandet och deras självkänsla och allmänna
välbefinnande. Nödvändiga resurser och kompetenser behövs när
det
gäller
tillhandahållandet
och
organiserandet
av
etableringskurserna och aktiviteterna, för att främja förståelsen av
komplexiteten i individuella situationer; den potential som redan
finns hos migranterna måste värdesättas och utnyttjas, och man
behöver hitta sätt att underlätta samspelet mellan de nyanlända och
befolkningen i stort och stödja individer i deras strävan mot sina
personliga mål.
I de följande kapitlen fokuserar vi på de utmaningar i fråga om
välbefinnande som finns i samband med etableringsprogrammet,
både när det gäller hur informanterna själva uppfattar sin egen hälsa
och sitt eget välbefinnande och hur de upplever sambandet mellan
etableringsprogrammet och deras eget välbefinnande.
Kopplingar mellan
välbefinnande
etableringsprogrammet
och
hälsa
och
Vissa allmänna iakttagelser kan göras gällande alla informanternas
självskattade hälsa och välbefinnande. De flesta informanter är nöjda
med sin fysiska hälsa och uppfattar den som medelgod, eller bättre
än medel, och många känner till och med att den är mycket god; och
endast ett mycket litet antal uppger att den är dålig eller mycket
dålig. Uppfattningarna är de motsatta när informanterna skattar sitt
psykiska välbefinnande, eftersom de flesta informanter uppfattar sitt
psykiska välbefinnande som dåligt eller mycket dåligt. Därför är
uppenbarligen problem med psykiskt välbefinnande större för
informanterna är problem med den fysiska hälsan. Men hälften av
informanterna skiljer inte mellan fysisk hälsa och psykiskt
välbefinnande. Detta kunde iakttas under intervjuerna, när
informanterna kopplade samman de två, antingen genom att
46
kommentera hur fysisk smärta påverkar psyket och koncentrationen
eller hur ångest och bekymmer ger upphov till sömnlöshet och fysisk
smärta. En femtedel av informanterna kunde ses som extrema fall,
eftersom en femtedel av informanterna uppger att de har mycket
god både fysisk och psykisk hälsa; likaså uppger en femtedel att de
har stora problem både fysiskt och psykiskt. Intressant nog är det
bara en informant av tjugo som uppger att det psykiska
välbefinnandet är bättre än den fysiska hälsan; detta belyser än en
gång det faktum att psykiska och känslomässiga hälsoproblem är
vanligare bland informanterna.
Resultaten av den självskattade hälsan och det självskattade
välbefinnandet presenteras i följande tabell:
Tabell 11.
Självskattad fysisk hälsa och självskattat välbefinnande fördelade på kön
A= mycket god/gott, B=god/gott, C=varken god/gott eller dålig/dåligt, D=dålig/t,
E=mycket dålig/t
A
B
C
D
E
11
9
6
Fysisk hälsa
3
Psykiskt välbefinnande
1
Totalt
13
5
1
40
4
7
14
9
40
4
7
4
1
19
5
9
4
19
Samtliga informanter
Fysisk hälsa
Psykiskt välbefinnande
Kvinnor
Män
Fysisk hälsa
8
5
7
1
Psykiskt välbefinnande
5
4
2
5
21
5
21
Den allmänt kända trenden att äldre nyanlända har sämre fysisk
hälsa än yngre, kan iakttas också bland deltagarna i denna studie.
Etnisk bakgrund verkar inte ha någon betydelse när det gäller hur den
47
egna hälsan och det egna välbefinnandet uppfattas: i stället ändrar
både kön och utbildningsbakgrund i viss mån resultaten. När män och
kvinnor jämförs, uppger kvinnor lägre hälsonivåer, både fysiskt och
psykiskt. Det kan emellertid inte uteslutas att det kanske är lättare
för kvinnor att uppge och tala om sina hälsoproblem, vilket skulle
kunna påverka resultatet.
Likaså verkar utbildningsnivå ha ett samband med självskattat
välbefinnande. Tidigare studier tyder på att människor med längre
utbildning åtnjuter bättre hälsa, särskilt fysisk hälsa. I den här studien
behandlas fysisk hälsa och psykiskt välbefinnande var för sig. De
flesta informanterna med lång utbildning uppger att de har god eller
mycket god fysisk hälsa; några av dem nämner också hälsofrämjande
aktiviteter som de är engagerade i, såsom joggning, simning, besök
på gym eller långa promenader. En majoritet av samma grupp uppger
emellertid att de har dåligt eller mycket dåligt psykiskt
välbefinnande. Bland de informanter som har kort utbildning, är
hälsan och problem med välbefinnandet mer jämnt fördelade, det vill
säga problemen med det psykiska välbefinnandet är inte så uttalade.
Men i de fall där informanterna inte har någon utbildning alls,
återfinns påtagliga problem med det psykiska välbefinnandet.
På frågan om de kunde se något samband mellan deras deltagande i
etableringsprogrammet och deras hälsa eller välbefinnande, svarade
de flesta informanterna spontant att etableringsprogrammet inte har
någonting med hälsa eller välbefinnande att göra, eftersom syftet
med programmet är att lära sig språket och hitta ett arbete. När de
fick lite mer tid på sig, kopplade de ihop sin fysiska hälsa och
etableringsprogrammet såtillvida att fysiska problem som högt
blodtryck, dålig syn och diabetes gör det svårt för dem att följa eller
göra framsteg i etableringsprogrammet. Flera informanter nämner
också att de får hälsoinformation under samhälls- och
hälsokommunikationen.
På frågan om deltagandet i etableringsprogrammet på något sätt
påverkar deras hälsa eller välbefinnande, nämns både positiva och
negativa
aspekter.
Några
informanter
nämner
att
48
etableringsprogrammet ger dem en anledning att gå ut och träffa
människor och att det ger livet struktur. En informant erkänner också
att hon har gjort saker och ting i etableringsprogrammet som hon
aldrig har gjort förut, vilket har stärkt hennes självkänsla. Men oftast
ses etableringsprogrammet som någonting som sätter press på
deltagarna – en press som många informanter, särskilt kvinnor med
barn, tycker är alltför stor. En handfull informanter nämner att det är
dåligt för deras hälsa med de långa dagarna som de tillbringar
inomhus, och några informanter nämner dålig luftkvalitet och väsen i
överfyllda klassrum som ytterligare en påfrestning.
Flera informanter tar upp den stress som orsakas av arbetslöshet och
hur rädda de är för att behöva ta till socialhjälp om de inte hittar ett
jobb innan etableringsperioden är över. Vissa män förknippar denna
oro med sin roll som män och familjeförsörjare. Många informanter
som har hög utbildning från sina hemländer upplever en stark
personlig och social press att lyckas. Dessa människor kämpar för att
hitta en ny identitet; några av dem nämner att deras självkänsla
håller på att försvagas och att risken för depression är överhängande.
Men det är inte bara de som är utbildade som lider av att vara
arbetslösa. En medelålders afghansk man berättar följande: ”Det är
bra att vi har alla dessa möjligheter att utbilda oss och lära oss att bli
en del av samhället. Men det är inte bra att vi inte kan göra
någonting nyttigt i samhället, att vi bara måste sitta hemma. Det är
ett dåligt föredöme för våra barn. När jag ser mig omkring, ser jag
mycket som jag skulle kunna göra; gatorna behöver städas, en vägg i
skolan behöver målas, skräp i parkerna behöver plockas upp. Efter
några år utan ett fysiskt arbete kan man inte göra någonting längre.
Hemma fick vi ingenting gratis. Vi kämpade hårt för att kunna ta hem
det allra minsta varje dag, men vi mådde bättre. Jag kände att jag
hade kämpat och att jag lyckades, ytterligare en dag. Nu är jag bara
en börda för mig själv och för andra.”
De flesta informanter som har fysiska problem upplever att deras
problem har tagits väl om hand under etableringsprogrammet.
Informanterna med högt blodtryck, hjärtproblem, diabetes eller en
49
ögonsjukdom har skickats på hälsokontroller, och så fort
hälsoproblemet
har
fastställts
har
deras
timmar
i
etableringsprogrammet reducerats. Likaså säger de kvinnor som har
blivit gravida under etableringsprocessen att man har tagit hänsyn till
deras tillstånd och att antalet timmar har reducerats för dem, ibland
automatiskt och ibland när de själva bett om det. En medelålders
somalisk kvinna erinrar sig följande: “Jag skulle ha gått på en
aktivitet, men jag började må dåligt. Jag var gravid vid det tillfället.
Min man ringde min kontaktperson och han ordnade så att jag inte
behövde gå på den aktiviteten mer. Och mina timmar reducerades.”
Men det finns också informanter som uppger att man inte har tagit
ordentlig hänsyn till deras fysiska hälsoproblem. En palestinsk
medelålders kvinna berättar att hon visade upp ett läkarintyg för att
visa att hon hade hälsoproblem, men att Arbetsförmedlingen
avvisade intyget eftersom det inte var ett av Arbetsförmedlingen
godkänt dokument. Ändå vidtogs inga andra åtgärder; personen i
fråga skickades inte till en annan läkare.
Medan informanterna hävdar att fysiska sjukdomar i allmänhet är väl
kontrollerade och tas hänsyn till, är situationen annorlunda när det
gäller känslomässiga och psykiska problem. Informanterna uppger
hur avsaknaden av psykiskt välbefinnande inte möts med förståelse
(det kan ses som ett sätt att undvika ansvar), eller hur det inte blir
någon reaktion alls (informanterna ges rådet att ”bara ta det lugnt”),
eller så skickas personen i fråga till en fysisk läkarundersökning (och
när resultatet inte visar några fysiska hälsoproblem, får personen
återvända till sitt tidigare program).
Många informanter säger att de redan var utmattade och till och
med traumatiserade när de kom in i Sverige. De nämner problem
rörande koncentration och minne, nedstämdhet och brist på energi.
Alla de som väntar på att deras nära och kära ska komma till Sverige,
eller vars familjer är utspridda i olika länder, talar om rädsla och
ängslan, om hur mycket kraft som den ständiga oron tar och hur
hjälplösa de känner sig, eftersom de är oförmögna att ge sina
familjemedlemmar det skydd och den hjälp som de behöver. Somliga
50
beskriver skuldkänslor, eftersom de själva är i säkerhet medan deras
nära och kära fortfarande är i fara. För andra gör oron det omöjligt
för dem att koncentrera sig på integrationen och språkinlärningen.
Först när familjerna är i säkerhet kan de börja tänka på framtiden.
Det som är gemensamt för praktiskt taget alla informanterna,
oberoende av bakgrund eller specifik livssituation, är att om de inte
kan följa eller göra framsteg i etableringsprogrammet, så förvärras
deras stress. Flera informanter säger att allt besvär med långa dagar,
fulltecknade scheman och praktiska problem inte skulle ha någon
betydelse om de kunde göra framsteg i etableringsprogrammet.7
Sammanfattningsvis tyder resultaten på att det är svårt för nyanlända
att skilja mellan fysisk hälsa och psykiskt välbefinnande; dessutom är
det svårt för de flesta nyanlända att på ett rationellt sätt se något
samband mellan etableringsprogrammet och deras hälsa och
välbefinnande. För de flesta informanter tillhandahåller
etableringsprogrammet etableringsersättning, språkinlärning samt
stöd och hjälp med att hitta ett jobb eller en praktikplats; därför är
det svårt för många av dem att tänka på sådant som har med hälsa
och välbefinnande att göra i det sammanhanget. Men av deltagarnas
åsikter och erfarenheter att döma verkar det ändå som om många av
de nyanlända är utsatta för psykisk, psykologisk och känslomässig
belastning, i form av besvär som förefaller vanliga men också svåra
att uttrycka, förstå och söka hjälp för.
Resultaten tyder vidare på att det finns en tvåvägsrelation mellan
hälsan och etableringsprogrammet. Å ena sidan påverkar deltagarens
hälsotillstånd hans eller hennes förmåga att delta i och framgångsrikt
Vissa informanter nämner att de funderar på att hoppa av etableringsprogrammet.
Tidigare forskning visar att endast omkring 60 procent av studenterna lyckas klara den
första SFI-kursen och att omkring en fjärdedel hoppar av (Bevelander, Dahlstedt och
Rönnqvist, 2019). Mer forskning skulle behövas om de villkor som leder till att
studenterna inte kommer någon vart i sina språkstudier och till avhopp, trots att
motivationen att lära sig finns.
7
51
genomföra etableringsprogrammet, men å andra sidan kan ett
intensivt etableringsprogram på heltid, kombinerat med
övergripande livsförändringar, också utgöra en påfrestning för
deltagarens hälsa och välbefinnande.
Dessutom
antyder
resultatet
att
tillfredsställelse
med
etableringsprogrammet kan tänkas korrelera med psykiskt
välbefinnande men inte nödvändigtvis med fysisk hälsa. Nyanlända
som uppger hög tillfredsställelse med etableringsprogrammet uppger
också höga nivåer av psykiskt välbefinnande. Likaså bedömer de som
är mycket kritiska till etableringsprogrammet sitt psykiska
välbefinnande som dåligt eller mycket dåligt. Studien förser oss inte
med redskap för att veta om det är tillfredsställelsen i sig som ger
upphov till välbefinnande eller om det är tvärtom. Mer forskning
behövs om denna fråga.
Slutligen finns det flera tecken på att fysiska hälsoproblem tas om
hand snabbare och mer effektivt än problem med det psykiska
välbefinnandet, under etableringsprogrammet. Det är inte klart om
det är fallet därför att fysiska symtom är lättare att upptäcka och
lättare att beskriva och identifiera, eller om det är därför att det finns
större erfarenhet och tillgång till ett bättre system när det gäller att
upptäcka och erbjuda behandling för fysiska problem. Men man kan
dra den slutsatsen att det finns en risk för att särskilt problem med
psykiskt välbefinnande förblir oupptäckta och försummade under
etableringsprogrammet, eftersom många nyanlända upplever att
deras känslor av bristande välbefinnande sällan tas på allvar, möts av
förståelse eller blir föremål för åtgärder.
I följande kapitel är alla de viktigaste resultaten av studien
sammanställda och kortfattat summerade.
SAMMANFATTNING
Det har tidigare dokumenterats att migrantbefolkningen i Sverige har
en lägre nivå av fysisk och psykologisk hälsa än infödda svenskar, och
52
att särskilt nyanlända flyktingar skulle ha glädje av mer krisstöd än
vad som är tillgängligt i dag. Syftet med denna studie var att sätta
fingret på förhållanden i etableringsprogrammet som kan påverka
nyanlända flyktingars hälsa och välbefinnande. Detta gjordes genom
att utforska hur nyanlända flyktingar uppfattar och upplever
etableringsprogrammet, i vilken grad etableringsprogrammet
motsvarar deras individuella behov samt hur nyanlända uppfattar sin
hälsa och sitt välbefinnande. För studien intervjuades 40 individer i
åtta fokusgrupper under de sista månaderna av 2014.
Presentationen av resultaten börjar med Yanas historia. Hon är en
ung syrisk kvinna som, liksom de flesta andra informanter i denna
studie, ger flera exempel på att hon känner sig både känslomässigt
och psykiskt tyngd. Hennes historia tjänar som exempel på hur en
långvarig utsatthet för multipla stressfaktorer kan utgöra ett hot mot
migranters psykiska välbefinnande.
I första delen av studien, med titeln ”En inblick i de nyanlända
migranternas liv”, diskuteras hur individuella mål, familjesituation
och uppfattad social isolering från det omgivande samhället kan
påverka
individuellt
välbefinnande
och
deltagande
i
etableringsprogrammet. Eftersom de nyanlända representerar alla
samhällsskikt, varierar livsmålen, ofta bortom de mål som sätts upp
och omfattas av etableringsprogrammet. Resultaten tyder på att
livsmål hänger samman med välbefinnande på olika sätt.
Välbefinnandet verkar öka om etableringsprogrammet stödjer
individen i hans eller hennes strävan att nå sina livsmål. Men om
dessa förefaller omöjliga att nå från början, eller om de inte erkänns
eller stöds av omgivningen, blir välbefinnandet lidande. I sådana
situationer är den negativa inverkan på välbefinnandet större ju
starkare personen håller fast vid sina livsmål. Resultaten antyder
också att om personliga preferenser står i konflikt med
etableringsprogrammet, sätts motivationen att genomföra
etableringsprogrammet på spel och är kanske till och med allvarligt
äventyrad. Detta skulle undergräva eventuella vinster och skulle
kunna leda till avhopp.
53
Vidare beskriver många nyanlända den närmaste familjen som en
viktig källa till glädje, stöd och trygghet. Alltså kan familjen ses som
en tillgång, i likhet med personliga färdigheter, utbildning och
yrkeslivserfarenhet. Familjen påverkar vilka personliga mål och behov
man har, och i vissa fall kan sådant som har med familjen att göra till
och med överskugga allting annat och minska fokus på personliga
behov. Då många nyanlända fortfarande är mitt uppe i en oavslutad
migrationsprocess, sätter ansvar för familjen en betydande press på
de flesta av dem, psykiskt, känslomässigt och ekonomiskt. Resultaten
tyder på att eftersom familjen är central för de flesta deltagare, finns
det en potentiell konflikt mellan en nyanländ flyktings mer kollektiva
tänkesätt och den individuella inställning som präglar
etableringsprogrammet. Med andra ord tyder resultaten på att även
om etableringsprogrammet är ett personligt projekt, så uppfattas,
genomförs och bedöms det av många deltagare med familjen för
ögonen. Följaktligen kan ett etableringsprogram, som ur ett rationellt
och pragmatiskt perspektiv borde vara lämpligt för en individ,
upplevas som omöjligt att hantera och på så sätt ha en negativ
inverkan på välbefinnandet.
Dessutom pekar resultaten på att social isolering från det omgivande
samhället uppfattas som ett betydande problem av många
nyanlända. Social isolering kan ses som ett ouppfyllt psykologiskt
behov som förhindrar uppkomsten av en känsla av tillhörighet i
samhället. Den står också i vägen för känslor av att vara respekterad,
uppskattad och önskad, och kan därför bidra till ohälsa och avsaknad
av välbefinnande.
Resultaten av den andra delen av studien, med rubriken
”Etableringsprogrammet – en möjlighet eller en belastning?”,
antyder att nyanlända som deltar i etableringsprogrammet har vitt
skilda livserfarenheter, resurser och förväntningar. Eftersom det nya
livet i Sverige fortfarande i högsta grad är i vardande, behöver
nyanlända fokusera på de grundläggande och mest trängande
behoven och utmaningarna i livet. När väl sådant som bostad och
familjeåterförening är löst, upplever många informanter att fler
54
personliga resurser och mer uppmärksamhet och kraft frigörs till
etableringsprogrammet och till inlärning. Genom deltagarnas åsikter
och erfarenheter har vi kunnat få större förståelse för under vilka
omständigheter som det stöd de har fått värdesätts av deltagarna
och under vilka omständigheter etableringsprogrammet kanske
misslyckas med att tillhandahålla uppskattad hjälp.
I kapitlet med rubriken ”Varför är det svårt att ha huvudrollen i sitt
eget liv?” ligger fokus på de praktiska aspekterna av
etableringsprogrammet; dess innehåll, beslutsfattande, förändringar
som gjorts och kommunikation. Genom deltagarnas åsikter och
erfarenheter framstår etableringsprogrammet som ett i förväg
planerat, förhållandevis stelbent program, som deltagarna har endast
begränsade möjligheter att påverka. I samband med
etableringsprogrammet uppfattar endast några få deltagare att de
har huvudrollen i sina egna liv. I stället uppfattar de flesta
informanter att det är arbetsförmedlaren inom etableringen som
bestämmer över deras dagliga liv. De flesta nyanlända har byggt upp
omfattande sociala nätverk bland andra nyanlända, och de delar med
sig av sina erfarenheter; de jämför programmen och de är medvetna
om skillnaderna mellan kurser och tjänsteleverantörer. Ändå känner
de flesta informanter att de inte har möjlighet att ge tillräckligt med
återkoppling på aktiviteterna, eller att om de får den möjligheten så
har deras åsikter endast begränsad inverkan på beslutsfattandet.
Detta bidrar till känslor av maktlöshet och hopplöshet.
Resultaten pekar på att förhållandet mellan nyanlända och
Arbetsförmedlingen är av avgörande betydelse för de flesta
nyanlända och att det finns ett samband mellan hur deltagarna
uppfattar det förhållandet och deras självkänsla och allmänna
välbefinnande. Nödvändiga resurser och kompetenser behövs när
det gäller tillhandahållandet och organiserandet av etableringskurser
och etableringsaktiviteter, för att främja förståelsen av
komplexiteten i individuella situationer; den potential som redan
finns hos migranterna måste uppskattas och utnyttjas, och man
behöver hitta sätt att underlätta samspelet med befolkningen i stort
55
och stödja individer i deras strävan efter att nå sina personliga mål.
I kapitlet med rubriken ”Kopplingar mellan etableringsprogrammet
och välbefinnande” finns indikationer på att det är svårt för de flesta
nyanlända att skilja mellan fysisk hälsa och psykiskt välbefinnande;
dessutom är det svårt för de flesta nyanlända att på ett
förståndsmässigt
plan
se
något
samband
mellan
etableringsprogrammet och deras hälsa och välbefinnande. För de
flesta
informanter
tillhandahåller
etableringsprogrammet
etableringsersättning, språkinlärning och stöd när det gäller att hitta
ett arbete eller en praktikplats; därför är det svårt för många av dem
att tänka på frågor som rör hälsa och välbefinnande i det
sammanhanget. Men det framgår ändå av deltagarnas åsikter och
erfarenheter att många nyanlända utsätts för psykiska och
känslomässiga påfrestningar. Sådana besvär förefaller vanliga men
också svåra att uttrycka, förstå och be om hjälp för.
Resultaten tyder på att det finns en tvåvägsrelation mellan hälsan
och etableringsprogrammet. Å ena sidan påverkar deltagarens
hälsotillstånd hans eller hennes förmåga att delta i och framgångsrikt
genomföra etableringsprogrammet, men å andra sidan kan ett
intensivt etableringsprogram på heltid, i kombination med
svårigheter i livet i stort, utgöra en påfrestning för deltagarens hälsa
och välbefinnande.
Vidare tyder resultaten på att tillfredsställelsen med
etableringsprogrammet
kanske
korrelerar
med
psykiskt
välbefinnande men inte nödvändigtvis med fysisk hälsa. Nyanlända
som uppger hög tillfredsställelse med etableringsprogrammet uppger
också höga nivåer av psykiskt välbefinnande. Likaså bedömer de som
är mycket kritiska till etableringsprogrammet sitt psykiska
välbefinnande som dåligt eller mycket dåligt. Studien förser oss inte
med redskap för att veta om det är tillfredsställelsen som ger upphov
till välbefinnande eller om det är tvärtom. Mer forskning behövs i den
frågan.
Slutligen finns det indikationer på att fysiska hälsoproblem tas om
56
hand snabbare och mer effektivt än problem med det psykiska
välbefinnandet, inom etableringsprogrammet. Det framgår inte om
detta är fallet därför att fysiska symtom är lättare att upptäcka,
beskriva och identifiera, eller om det är därför att det finns mer
erfarenhet och ett bättre befintligt system för att upptäcka och
erbjuda behandling mot fysiska problem. Men man kan dra den
slutsatsen att det finns en risk för att i synnerhet problem med
psykiskt välbefinnande förblir oupptäckta och försummade inom
etableringsprogrammet, eftersom många nyanlända upplever att
deras känslor av bristande välbefinnande sällan tas på allvar, möts av
förståelse eller blir föremål för några åtgärder.
SLUTSATSER
Människor som kommer till Sverige som flyktingar bär på ett flertal
trauman, bekymmer och problem. Det går inte att förvänta sig eller
ens hoppas på att alla dessa problem ska kunna tas om hand inom en
kort tidsrymd, om de alls kan tas om hand. Det vi kan hoppas på är
att kunna lindra några av problemen, genom ett proaktivt och
välfungerande etableringsprogram. Fokus bör ligga på de mest
framträdande obalanserna och hindren i strävan efter integration,
och de bör tas om hand på ett strukturerat och konsekvent sätt, i den
mån det är möjligt.
Den typiske nyanlände vill inte bli sedd som en kund utan vill ha
huvudrollen i sitt eget liv, det vill säga vara en individ som strävar
efter att uppnå, bevara, skydda och utveckla sådant som han eller
hon värdesätter. Därför är det nödvändigt att fråga sig hur man ska
underlätta eller stödja en sådan strävan, och hur man ska hålla de
faktorer stången som utgör en risk för individuell hälsa och psykiskt
välbefinnande.
Deltagare i den här studien uppger vitt skilda individuella och
systemiska faktorer som skulle kunna undergräva deras hälsa och
välbefinnande under etableringsprocessen. För vissa nyanlända är
57
det efterdyningarna av traumatiska händelser som de upplevt före
och under migrationen, förlusten av vänner och släktingar samt
separationen från de närmaste familjemedlemmarna, som utgör de
största utmaningarna. För andra är de viktigaste frågorna olösta
praktiska problem i det nya livet i Sverige, förlorade eller
nedvärderade resurser och kompetenser, meningslösheten i de
dagliga aktiviteterna, maktlösheten och den begränsade kontrollen
över sitt liv, svårigheterna med att förstå sin omgivning och att
kommunicera med de infödda, liksom upplevd felplacering eller en
känsla av att inte komma vidare i etableringsprogrammet eller i
sökandet efter arbete. Resultaten av den här studien fäster särskild
uppmärksamhet vid behov relaterade till psykiskt välbefinnande,
eftersom de flesta informanter uppfattar att de har större problem
med det psykiska välbefinnandet än med den fysiska hälsan.
Några av de problem som har med välbefinnandet att göra och som
för närvarande riskerar att förbli oupptäckta, eller som kanske
förtjänar mer uppmärksamhet, visas i följande diagram.
58
Bristande välbefinnande bland nyanlända migranter
Trauman
Trauma
Painful
Smärtsamma minnen
memories
och rädslaand
fear
Fysiska smärtor
Physical
pains
Sömnlöshet
Insomnia
Bekymmer
ochanxiety
ängslan
Worry
and
Un-wellBristande
being among
välbefinnande
thebland
newly
nyanlända
arrived
migranter
migrants
Loss of
Förlust av minne och
memory and
koncentrationsförmåga
concentration
Stress
Stress
Mistrust and
Bristande tillit och
feelings
of
känslor
av otrygghet
insecurity
Identitetsförlust
Loss
of identity
Loss of selfesteem
Apati
och depression
Depression
Förlorad självkänsla
59
Eftersom migrantpopulationen blir mer och mer heterogen i fråga om
både resurser och de utmaningar och svårigheter de ställs inför, är
det mottagande systemet också utsatt för ett ökat tryck. Resultaten
antyder att det finns risk för en krock mellan de nyanlända och
systemet, och att det ställs krav på systemet från många olika håll. De
nyanländas behov och förväntningar är stora och vitt skiftande,
eftersom de försöker lösa alla livsproblem samtidigt. De bäst
utrustade av de nyanlända förväntar sig flexibilitet och individuellt
stöd för att kunna dra nytta av programmet; de sämst utrustade
bland de nyanlända kan inte hänga med i programmet och behöver
därför stöd och uppmärksamhet. Alla nyanlända möts av ett system
vars förhållningssätt är relativt snävt och pragmatiskt.
Parallellt med den här kampen om begränsade resurser och
begränsad uppmärksamhet, och med problem med prioriteringar
bland olika målgrupper och individer, finns ett tyst rop på mer
uppmärksamhet på psykiskt välbefinnande, på grund av obehandlade
psykologiska trauman men också på grund av en ökande psykisk
stress orsakad av en känsla av hopplöshet och av att stå stilla och inte
komma någon vart.
Det går att urskilja två huvudvägar för att stärka det psykiska
välbefinnandet. För det första kan man ägna mer direkt
uppmärksamhet åt frågor som handlar om psykiskt välbefinnande.
Tydliga åtgärder behövs för att problem förknippade med psykiskt
välbefinnande ska kunna identifieras lättare och tas om hand mer
effektivt; sådana åtgärder exemplifieras i följande figur.
60
Med fokus på migranters psykiska välbefinnande
Medvetenhet
om
problemet
Specifik hjälp
och specifikt
stöd
Information
om ämnets
komplexitet
Psykiskt
välbefinnande
Fastställande
av
individuella
behov
Möjligheter
att prata
Den andra vägen framåt är att förbättra etableringssystemet så att
det blir mer uppmärksamt på individuella behov. Som tidigare
nämnts, har Ryan, Dooley och Benson (2008) studerat det psykiska
välbefinnandet i samband med anpassningen till den nya miljön hos
människor i västländerna som tvingats att migrera. De drar den
slutsatsen att välbefinnandet är som mest i farozonen när förlusten
eller nedvärderingen av befintliga resurser kombineras med
begränsade möjligheter i det nya samhället, när grundläggande
behov inte tillgodoses, när livsmål inte kan uppnås och när personen i
61
fråga utsätts för krav som uppfattas som ohanterliga. Om vi tillämpar
modellen på insamlade data, kan flera iakttagelser göras.
För att inrikta programmet mot ett bättre omhändertagande av
välbefinnandet, bör en rad frågor övervägas:
- Hur skulle individens förlust av befintliga resurser kunna
minimeras?
- Hur skulle individens ökade resurser kunna maximeras?
- Hur skulle etableringsprogrammet kunna utgå från
individuella mål och behov på ett bättre sätt?
- Hur ska man gå tillväga för att upptäcka och förhindra
orimliga krav?
- Hur skulle programmet kunna ta bättre hand om de
begränsningar som existerar vad gäller tillträdet till
arbetsmarknaden och till samhället i stort?
Det finns inga enkla svar på dessa frågor. Ett antal förslag, som
inspirerats av den här studien och dess många migrantröster, står att
läsa i den sista figuren på nästa sida.
62
Förbättring av etableringsprogrammet för att uppnå bättre
välbefinnande
Minimera
förlusten av
personliga
resurser
Maximera
förvärvandet
av personliga
resurser
Förhindra att deltagarna
står still och inte kommer
någon vart eller utvecklas
i etableringsprogrammet
Ta fasta på befintliga
färdigheter och resurser
Utgå från
individuella
mål och behov
Få bukt med
orimliga krav
Undanröja
begränsningar
Titta på helheten
Tillhandahålla hjälp med
valideringen av befintliga
färdigheter och
kvalifikationer
Undvika onödiga krav
Ge möjlighet till umgänge
med infödda svenskar
Undvika överlappande
scheman
Ordna bättre tillgång till
arbeten med hjälp av
praktikplatser
Fokusera på mål och
resultat i stället för på
antal timmar
Minimera antalet avhopp
Avsätta tid för god
kommunikation
Använda befintliga
färdigheter på ett kreativt
sätt
Se till att det finns en
möjlighet att gå snabbare
fram för dem som vill och
kan studera på egen hand
Ge möjlighet till
regelbunden kontakt
Utnyttja möjligheten till
självstudier och ITbaserad inlärning bättre
Använda
etableringslotsarna mer
effektivt
Ge extra stöd åt de
svagaste i klassrummen
Lämna utrymme för
återkoppling
in
63
REFERENSER
Andersson, R. och Weinar, A., 2014. Integration policies – Sweden
country report. INTERACT RR 14, Robert Schuman Centre for
Advanced Studies, San Domenico di Fiesole: European University
Institute.
Barnes, D.M. och Almasy, N., 2005. Refugees’ perceptions of healthy
behaviors. Journal of Immigrant Health, 7(3), s.185-93.
Bevelander, P., Dahlstedt, I. och Rönnqvist, S., 2010. ”Sweden” (2010). I:
Migration, Employment and Labour Market Policies in The European
Union, Part 2: Labour Market Integration Policies in the European Union
(2000-2009), (Red. Anna Platonova & Guliana Urso), IOM.
Connor, P., 2010. Palm for the soul: Immigrant religion and emotional
well-being. International Migration, 50(2), s.130-157.
Creswell, J.W., 2013. Qualitative Inquiry & Research Design.
Choosing among Five Approaches. London: Sage.
Edwards, N., Ciliska, D., Halbert, T. och Pond, M., 1992. Health
promotion and health advocacy for and by immigrants enrolled in
English as a second language classes. Canadian Journal of Public
Health, 83(2), s. 159-62.
Emilsson, H., 2014. No quick fix: Policies to support the labor market
integration of new arrivals in Sweden. Washington DC and Geneva:
Migration Policy Institute and International Labour Organization.
Feijen, L. och Frennmark, E., 2011. Kvalitet i svensk asylprövning. En
studie av Migrationsverkets utredning av och beslut om internationellt
skydd. Stockholm: UNHCR.
Freund, A.M. och Riediger, M., 2001. What I have and what I do – The
role of resource loss and gain throughout life. Berlin: Max Planck
64
Institute for Human Development and Education. International
Association for Applied Psychology.
Fundberg, A., 2012. Utan en klapp på huvudet – Etableringsuppdraget
och hälsa. Partnerskap Skåne. Länsstyrelsen i Skåne län.
Hagelund, A., 2010. Dealing with the dilemmas: Integration at the
street-level in Norway. International Migration, 48(2), s.79-102.
Hansen, A.R., Ekholm, O. och Kjoller, M., 2008.Health behavior
among non-Western immigrants with Danish citizenship.
Scandinavian Journal of Public Health, 36(2), s.205-10.
Hjern, A., 2012. Migration and public health. Health in Sweden: The
National Public Health Report 2012. Chapter 13. Scandinavian Journal
of Public Health, 40(9), s.255-67.
Hyman, I. och Guruge, S., 2002. A review of theory and health
promotion strategies for new immigrant women. Canadian Journal of
Public Health, May-June, s. 183-7.
Ihle, R., 2006. Social Work as Guide to Refugee Integration – from
needs to individual planning programs. AMID WP:55. Bergen: Bergen
University College.
Jokisaari, S., 2006. Kotouttamislain merkitys kotoutumisessa
maahanmuuttajan
näkökulmasta.
Reports:18.
Turku:
Siirtolaisinstituutti.
Jönsson, L. 2014. Mottagande och etablering av nyanlända i Skåne
2013. Länsstyrelsen Skåne.
Koochek, A., Mirmiran, P., Azizi, T., Padyab, M., Johansson, S.E.,
Karlström, B., Azizi, F. och Sundqvist, J., 2008. Is migration to Sweden
associated with increased prevalence of risk factors for
cardiovascular disease? European Journal of Cardiovascular
Prevention and Rehabilitation, 15(1), s.78-82.
Kreps, G.L. och Sparks, L., 2008. Meeting with health literacy needs of
65
immigrant population. Patient Education and Counseling, 71, s.32832.
Kreuter, W.M, Lukwago, S.N., Bucholtz, D.C., Clark, E.M. och SandersThompson, V., 2002. Achieving cultural appropriateness in health
promotion programs: targeted and tailored approaches. Health
Education & Behavior, 30(2), s.133-46.
SFS, 2010. Lag om etableringsinsatser för vissa nyanlända invandrare;
SFS 2010:197. Lauritzen, C. och Sivertzen, H., 2012. Children and
families seeking asylum in Northern Norway: Living conditions and
mental health. International Migration, 50(6), s.195-210.
Lindencrona, F., 2008. Strategies for a health promoting introduction
for newly arrived refugees and other immigrants. Stockholm:
Karolinska Institutet.
Lindström, M. och Sundqvist, K., 2005. The impact of country of birth
and time in Sweden on overweight and obesity: A population-based
study. Scandinavian Journal of Public Health, 23(4), s.276-84.
Ljungberg, K. och Holmgren, I., 2013. Behov och brister i mottagandet
och etableringen av migranter. En kartläggning utifrån Röda Korsets
lokala iakttagelser. Stockholm: Röda Korset.
Lundberg, P.C., 1999. Meanings and practices of health among
married Thai immigrant women in Sweden. Journal of Transcultural
Nursing, 10(1), s.31-6.
Maller, C., Townsend, M., Pryor, A., Brown, P. och St. Leger, L., 2006.
Healthy nature healthy people: “contact with nature” as an upstream
health promotion intervention for populations. Health Promotion
International, 21(1), s.45-54.
Maxwell, J.A., 2005. Qualitative Research Design. An Interactive
Approach. 2:a uppl. London: Sage.
META, 2014. Mottagande och etablering av nyanlända 2013.
www.lansstyrelserna.se/integration
66
Morgan, D.L., 1998. The focus group guidebook. Thousand Oaks: CA:
Sage Publications.
Palinkas, L.S., Pickwell, S.M., Brandstein, K., Clark, T.J., Hill, L.L.,
Moser, R.J. och Osman, A., 2003. The Journey to wellness: Stages of
refugee health promotion and disease prevention. Journal of
Immigrant Health, 5(1), s.19-28.
Ryan, D., Dooley, B. och Benson, C., 2008. Theoretical perspectives on
post-migration adaptation and psychological well-being among
refugees: towards a resource-based model. Journal of Refugee
Studies, 21(1), s.4-17.
Samarasinghe, K. och Arvidsson, B., 2002. It is a different war to fight
here in Sweden – the impact of involuntary migration on the health
of refugee families in transition. Scandinavian Journal of Caring
Sciences, 16(3), s.292-301.
Statskontoret, 2012. Etableringen av nyanlända. En uppföljning av
myndigheternas genomförande av etableringsreformen. Stockholm.
Sundell Lecerof, S. och Stafström, M., 2011. Olika villkor –olika
hälsa. En osynlig intervention? Malmö högskola, Lunds universitet
och Uppsala universitet.
Sundqvist, J., Bayard-Burfield, L., Johansson, L.M. och Johansson S.E.,
2000. Impact of ethnicity, violence and acculturation on displaced
migrants: Psychological distress and psychosomatic complaints
among refugees in Sweden. Journal of Nervous and Mental Disease,
188(6), s.357-65.
Svenberg, K., Skott, C. och Lepp, M., 2011. Ambiguous expectations
and reduced confidence: experience of Somali refugees encountering
Swedish health care. Journal of Refugee Studies, 24(4), s.690-705.
Taloyan, M., Johansson, S.E., Sundqvist, J., Kocturk, T.O. och
Johansson L.M., 2008. Psychological distress among Kurdish
immigrants in Sweden. Scandinavian Journal of Public Health, 36(2),
67
Kommentar [Ä1]: Correct. Thank
you.
Kommentar [KG2]: Since you refer
only to "Sage" earlier (and I assume
it is the same publisher as the one
you refer to here), perhaps you
should be consistent and remove
"Publications" here? Or am I
mistaken?
s.190-6.
Tovatt, C., 2013. Att avkoda systemets regler: Nyanlända invandrares
berättelser om mötet med etableringen. Rapport 2013:19.
Länsstyrelsen i Södermanlands län.
Wikström, E., 2009. Health and Integration when Receiving Resettled
Refugees from Sierra Leone and Liberia. I: Resettled and Included.
Employment Integration of Resettled Refugees in Sweden (P.
Bevelander et al., red.), Malmö: Holmbergs.
Zanchetta, M.S. och Poureslami, I.M., 2006. Health literacy within the
reality of immigrants’ culture and language. Canadian Journal of
Public Health, 97(2), s. S26-S30.
68