Perspektiv på etableringsprogrammet, hälsa och
Perspektiv på etableringsprogrammet, hälsa och välbefinnande Nyanlända migranters röster Anne-Maria Ikonen Januari 2015 Innehållsförteckning ABSTRACT ................................................................................Fel! Bokmärket är inte definierat.2 INTRODUKTION .................................................................................................................................. 4 METOD .................................................................................................................................................. 8 Utformning ............................................................................................................................................................ 8 Deltagare ............................................................................................................................................................... 9 Intervjuer .............................................................................................................................................................12 Analys av data ....................................................................................................................................................13 RESULTAT ......................................................................................................................................... 14 Presentation av Yana – en pionjär ............................................................................................................15 En inblick i nyanlända migranters liv ......................................................................................................17 Individuella mål ..............................................................................................................................................................18 Familjesituation ..............................................................................................................................................................23 Isolering från det omgivande samhället .............................................................................................................26 Etableringsprogrammet – en möjlighet eller en belastning? ......................................................28 Liibaan, Liliane och Payam – när positiva åsikter överväger ............................................................. 31 Fariba, Abyan och Adnan – när kritiska åsikter överväger ................................................................. 33 Varför är det svårt att ha huvudrollen i sitt eget liv? ............................................................................. 36 Kopplingar mellan etableringsprogrammet och hälsa och välbefinnande ........................ 46 SAMMANFATTNING....................................................................................................................... 53 SLUTSATSER .................................................................................................................................... 57 REFERENSER.................................................................................................................................... 64 1 Abstract Migranters hälsa är föremål för ett ökat akademiskt intresse, men hälsa och välbefinnande i samband med etableringsprogram för nyanlända migranter är fortfarande ett ganska outforskat forskningsområde, särskilt när det gäller migranternas eget perspektiv. Forskning om anpassning och välbefinnande bland flyktingar efter migration ger vid handen att det behövs en bred ansats när man utforskar komplexiteten i flyktingars välbefinnande; dessutom förespråkas att välbefinnande förstås i termer av individuella resurser, behov, mål, krav och begränsningar (Ryan, Dooley och Benson, 2008). Genom att sätta fokus på de nyanländas uppfattningar och erfarenheter, är syftet med den här studien att identifiera faktorer och omständigheter som påverkar hälsan och välbefinnandet hos de nyanlända flyktingar 1 som deltar i etableringsprogrammet i Skåne. Studiens utformning är kvalitativ och den är baserad på 8 fokusgruppsintervjuer med 40 vuxna män och kvinnor vars ursprungsländer är Mellanöstern, Somalia och Afghanistan. Intervjuerna transkriberades ordagrant och analyserades med fokus på teman och ämnen som deltagarna själva såg som relevanta i fråga om såväl hälsa och välbefinnande som deltagande i etableringsprogrammet. Studien är en grundläggande studie utförd för MILSA – en forskningsbaserad stödplattform för migration och hälsa. Studien bekräftar komplexiteten i flyktingars välbefinnande, eftersom individers hälsa och välbefinnande präglas av erfarenheter såväl före som under och efter migrationen. Dessutom vittnar studien om att det finns olika faktorer relaterade till individ och miljö, utöver de vanligen använda kategoriseringarna baserade på utbildningsbakgrund och yrke, som påverkar hälsan och välbefinnandet hos dem som deltar i etableringsprogrammet. Dessa faktorer omfattar individuella livsmål och hur starkt de har Nyanlända flyktingar definieras av Arbetsförmedlingen som flyktingar vars uppehållstillstånd är mindre än 36 månader gammalt. 1 2 internaliserats, familjesituationen både i Sverige och utomlands, och uppfattad social isolering i relation till det omgivande samhället. Informanterna uppger en mängd olika fysiska och psykiska besvär och symtom, såsom sömnlöshet, koncentrationsoch minnesproblem, rädsla, ångest, försämrat självförtroende, identitetsförlust och känslor av hopplöshet och maktlöshet. Överlag anser sig informanterna ha större problem med sin psykiska än med sin fysiska hälsa. Informanterna uppfattar det som att de problem som har med psykiskt välbefinnande att göra ofta ignoreras, eller inte blir föremål för några insatser, inom etableringsprogrammet. Begränsade möjligheter att påverka innehållet i den individuella etableringsplanen, liksom begränsningar som upplevs i samband med språkinlärningen och i samband med social och arbetsmarknadsmässig integration, ses som viktiga källor till nedstämdhet och oro. Den här studiens resultat pekar på att etableringsprogrammet bara delvis tar hänsyn till deltagarnas individuella behov och att det finns en risk för att i synnerhet problem relaterade till psykiskt välbefinnande förblir oupptäckta eller försummade i programmet. 3 INTRODUKTION Det är allmänt erkänt att migranter i Sverige har sämre fysisk och psykisk hälsa än infödda svenskar (Samarasinghe och Arvidsson, 2002). Hälsosituationen varierar påtagligt beroende på ursprungsland, men det är framför allt utomeuropeiska migranter som uppges lida av dålig eller mycket dålig hälsa. Asylsökande och flyktingar är i en särskilt sårbar situation, eftersom de ofta har varit utsatta för stress och trauman både före och under migrationen (Palinkas et al., 2003). Nästan hälften av dem som söker asyl i Sverige säger sig ha blivit utsatta för tortyr eller för någon annan typ av fysiskt eller sexuellt våld (Feijen och Frennmark, 2011). Asylsökande och flyktingar är i riskzonen när det gäller att utveckla psykisk ohälsa (Lauritzen och Sivertsen, 2012); man har dessutom sett ett samband mellan migration och vissa konkreta fysiska hälsorisker, såsom risk för hjärt-kärlsjukdom (Koochek et al., 2008), cancer, diabetes, stroke och HIV (Kreps och Sparks, 2008), liksom för övervikt och fetma (Lindström och Sundqvist, 2005). Flyktingars välbefinnande kan dessutom mycket väl utsättas för ytterligare påfrestningar efter ankomsten till Sverige, på grund av en splittrad familjesituation, osäkerhet vad gäller resultatet av asylprocessen och tillfälliga bostadsförhållanden (Hjern, 2012). Det har faktiskt framförts argument för att påfrestande erfarenheter efter migrationen, såsom brist på sammanhang och på kontroll över sitt liv, problem med anpassning och integration samt ekonomisk osäkerhet, kan orsaka större psykologiskt lidande än våld som upplevts före migrationen (Sundqvist et al., 2000). Den stress som kan förekomma efter migrationen kan förvärra psykologiska besvär och därmed också förvärra den allmänna trötthet och den känsla av ångest man kan uppleva som migrant (Taloyan et al., 2008). Flyktingars välbefinnande är utan någon som helst tvekan en mycket 4 komplex fråga. Det är inte bara så att de flesta människor som tvingats migrera utsätts för svåra upplevelser både före och under migrationen, utan när de väl är i Sverige erfar många av dessa migranter en förlust eller en nedvärdering av sina kompetenser och resurser, inklusive social status, utbildning och yrkeserfarenhet. Dessutom är det svårt att få tillgång till nya resurser, eftersom det finns starka indikationer på etnisk diskriminering i anställningsförfaranden och erhållna inkomster, särskilt när det gäller migranter från Mellanöstern2 (Bevelander, Dahlstedt och Rönnqvist, 2010). Ryan, Dooley och Benson (2008) har studerat det psykologiska välbefinnandet i samband med anpassningen till den nya miljön hos människor i västländer som tvingats att migrera. Deras slutsats är att välbefinnandet framför allt är i farozonen när förlusten eller nedvärderingen av befintliga resurser kombineras med begränsade möjligheter i det nya samhället, när grundläggande behov inte uppfylls, när livsmål möts av hinder och när personen i fråga är utsatt för krav som upplevs som omöjliga att hantera. Följaktligen knyter teorin om flyktinganpassning och psykologiskt välbefinnande samman flyktingars psykologiska välbefinnande med de individuella resurser som nyanlända besitter eller med de nya resurser som de kan förvärva, liksom med möjligheter och begränsningar som de nyanlända möter i det nya samhället. I linje med teorin om flyktingars välbefinnande, fokuserar etableringsprogrammet som erbjuds nyanlända flyktingar här i Sverige också på resurser och möjligheter; det avser att förse flyktingar med de nödvändiga villkoren för att de ska kunna bli ekonomiskt självförsörjande och för att de ska kunna delta i samhället. Aktiviteterna i etableringsprogrammet omfattar kurser i svenska språket, ett samhällsorienterande program och åtgärder som ska främja inträde på arbetsmarknaden. I bestämmelserna för etableringsprogrammet finns ingen tydlig hänvisning till individuell 2 Viss forskning tyder på att arabiskklingande namn kan ge upphov till 29 procent nettodiskriminering och utländska kvalifikationer till 23 procent nettodiskriminering. 5 hälsa eller till individuellt välbefinnande, förutom de mycket allmänt hållna formuleringarna om att individers behov och generella livssituation ska tas hänsyn till vid valet av aktiviteter (Statskontoret, 2012); men på senare år har allt mer uppmärksamhet riktats mot flyktingars hälsa och välbefinnande i samband med etableringsprogrammet, ofta i termer av att tillhandahålla samhällsoch hälsokommunikation på modersmålet eller ge tillgång till läkarbesök.3 En nyanländ flykting som deltar i etableringsprogrammet är berättigad till en individuellt anpassad etableringsplan, som tar hänsyn till individens prestationsförmåga. Alltså kan etableringsprogrammet, även om det normalt sett är tänkt att gälla 40 timmar i veckan, reduceras till deltid om den individuella prestationsförmågan kräver det. Eftersom etableringsprogrammet i normalfallet innebär heltidssysselsättning för de nyanlända och eftersom etableringsprogrammet har en central roll när det gäller att förse de nyanlända med nya kompetenser, liksom när det gäller att öppna dörrar till arbetsmarknaden och samhället i stort, är man i etableringsprogrammet synnerligen angelägen om deltagarnas allmänna välbefinnande, långt utöver de mer pragmatiska uppgifterna att tillhandahålla hälsoinformation eller tillgång till läkarundersökningar. Etableringsprogrammet har varit föremål för forskning när det gäller dess effektivitet i fråga om att ordna inträde på arbetsmarknaden (Emilsson, 2014). Hälsoaspekter och hälsobeteenden hos olika migrantgrupper i Sverige har också studerats, hos kurder (Taloyan et 3 Bestämmelserna när det gäller läkarundersökning av asylsökande säger att de hälsoundersökningar som erbjuds nyanlända måste omfatta både fysisk och psykisk hälsa, inklusive en uppskattning av eventuella hälsokonsekvenser av traumatiska erfarenheter. Det har emellertid hävdats att i praktiken är hälsoundersökningarna främst avsedda att upptäcka infektionssjukdomar, medan psykiska besvär ofta förblir oupptäckta, vilket i sin tur kan leda till problem under etableringsprocessen (Ljungberg och Holmgren, 2013). 6 al., 2008), irakier (Sundell Lecerof och Stafström, 2011), thailändare (Lundberg, 1999), somalier (Svenberg et al., 2011) och migranter från Liberia och Sierra Leone (Wikström, 2009). Det finns även information om hälsofrämjande strategier (Hyman och Guruge, 2002; Kreuter et al., 2002; Lindencrona, 2008; Maller et al., 2006; Palinkas et al., 2003) och om hälsolitteracitet bland flyktingar (Barnes och Almasy, 2005; Hansen et al., 2008; Kreps och Sparks, 2008; Zanchetta och Poureslami, 2006), liksom om hälsofrämjande i samband med språkinlärning (Edwards et al., 1992) och i samband med etableringsprogrammet (Lindencrona, 2008). När etableringsprogrammet och hälsa har studerats tillsammans, har det till exempel undersökts i vilken grad samhälls- och hälsoinformation har bidragit till nyanländas hälsa, eller i vad mån de nyanländas hälsotillstånd har tagits hänsyn till i etableringsprogrammet (Sundell Lecerof och Stafström, 2011) och i vad mån det påverkar deltagandet i etableringsprogrammet (Fundberg, 2012). Man har också helt nyligen studerat hur de nyanlända uppfattar och upplever etableringsprogrammet (Tovatt, 2013). Tidigare forskning tyder på att flyktingar har vitt skiftande erfarenheter av integrationsprogram, beroende på ålder och kön, typ av utbildning, hur länge man har vistats i landet och andra faktorer. De allmänna slutsatser man kan dra är att flyktingarna är tacksamma för möjligheten att påbörja ett nytt liv i Sverige. Migranterna verkar emellertid vara en aning kritiska mot den tendens som finns hos myndigheter och institutioner att fatta beslut och bestämma policyer utan att ta hänsyn till flyktingarnas eget perspektiv och egna behov. Följaktligen finns det förslag om att migranternas roll i beslutsprocessen ska öka och förbättras (Bevelander, Dahlstedt och Rönnqvist, 2010), att olika sorters aktiviteter ska utvecklas för att bättre svara mot det breda spektrumet av behov och att mer uppmärksamhet ska ägnas krisstöd och psykisk hälsa (Tovatt, 2013). Det finns ytterst lite, om ens någon, information om hur deltagandet i själva programmet kan tänkas påverka migranters hälsa och välbefinnande. Genom att sätta fokus på de nyanländas 7 uppfattningar och erfarenheter, är syftet med den här studien att peka på aspekter av etableringsprogrammet som kan påverka nyanlända flyktingars hälsa och välbefinnande. Detta görs genom att utforska hur nyanlända flyktingar uppfattar och upplever etableringsprogrammet, i vad mån etableringsprogammet motsvarar de nyanlända flyktingarnas individuella behov och hur de nyanlända uppfattar sin hälsa och sitt välbefinnande. I enlighet med WHO:s riktlinjer, förstås ”hälsa” i den här studien som ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och inte endast som avsaknad av sjukdom och funktionshinder.4 Studien är utformad som en grundläggande studie för MILSA, som är en forskningsbaserad stödplattform för migration och hälsa, ett projekt som verkar inom Partnerskap Skåne för att stödja utvecklingen och integreringen av ett hälsoperspektiv i mottagandet av nyanlända migranter. METOD Utformning Studien har en kvalitativ utformning, eftersom det är lämpligt när man undersöker förhållandevis nya och outforskade ämnen (Creswell, 2013), liksom komplexa subjektiva erfarenheter. Dessutom har utformningen av studien, som har hållits flexibel, gjort det möjligt för mig att fördjupa mig i ledtrådar som har dykt upp och att ändra kurs när det har behövts (Maxwell, 2005). Data till studien samlades in genom att använda fokusgruppsintervjuer (Morgan, 1998), en blandning av fokusgruppsdiskussioner och gruppintervjuer, där deltagarna uppmuntrades till att dela med sig av sina åsikter och erfarenheter och att kommentera varandras erfarenheter och synpunkter. Diskussionerna uppenbarade teman, bekymmer och intresseområden som delades av de flesta deltagarna, men också en 4 Inledningen till Världshälsoorganisationens konstitution som antogs av den Internationella Hälsokonferensen i New York, 19 juni - 22 juli 1946. 8 rad olika individuella angelägenheter och erfarenheter. Utformningen och den yttre inramningen gjorde det möjligt att utforska skälen bakom och sambanden mellan olika erfarenheter och åsikter. Deltagare Deltagarna värvades med hjälp av Länsstyrelsen Skånes samhälls- och hälsokommunikatörer (SHK). Först informerades SHK om syftet med studien och om önskade egenskaper hos potentiella deltagare; vi avsåg att nå deltagare med en bred erfarenhet av etableringsaktiviteter, vuxna i alla åldrar, män såväl som kvinnor, som var utspridda i olika geografiska områden och som var representanter för tre huvudspråk (arabiska, somaliska och dari). Därefter kontaktade SHK potentiella deltagare i undervisningen i samhälls- och hälsokommunikation; potentiella informanter informerades om utformningen av och syftet med studien och om att deltagandet var frivilligt och konfidentiellt. På grundval av det intresse som visades av de nyanlända som kontaktats bildades fokusgrupper. Värvningen var förhållandevis okomplicerad, eftersom många nyanlända var intresserade av att delta; de såg studien som ett tillfälle att få prata om sina erfarenheter. Efter det att intervjuerna i de åtta fokusgrupperna hade genomförts visade insamlade data en viss mättnad och värvningen avbröts. Av de åtta fokusgrupperna bestod hälften av män och hälften av kvinnor. Hälften av grupperna omfattade nyanlända från Mellanöstern (arabisktalande), två grupper nyanlända från Somalia och två grupper nyanlända från Afghanistan. Totalt intervjuades 40 personer (19 kvinnor, 21 män). Bakgrundsinformation om deltagarna presenteras i tabellerna på följande sidor. Informanterna omfattar vuxna i alla åldrar, med varierande familjestorlek och civilstånd, antal skolår och nivå på kunskaper och färdigheter i svenska språket. Det finns ett antal anmärkningsvärda skillnader mellan språkgrupper som speglar allmänna skillnader mellan flyktinggrupper i Sverige; till exempel tenderar deltagare från Syrien att ha små familjer eller ingen familj alls, medan deltagare från Somalia i allmänhet har stora familjer. 9 Likaså har många deltagare från Syrien lång eller mycket lång formell utbildning, medan förhållandevis fler deltagare från Somalia och Afghanistan säger sig inte ha fått någon formell utbildning i sina hemländer. Tabell 1. Deltagare fördelade på kön, språk och ursprung Kvinnor Män Arabiska Syrien 8 Somaliska Somalia 4 6 Dari Afghanistan 4 6 Totalt 5 Palestina/Syrien Kvinnor 2 Män 3 Kvinnor Män Irak 1 1 Alla kvinnor 19 Alla män 21 Totalt 21 10 9 40 Tabell 2. Deltagare fördelade på ålder och språk Ålder -24 Arabiska 6 Somaliska 2 Dari 1 Totalt 9 25-34 7 4 2 13 35-44 4 3 4 11 45-54 4 1 5 1 1 2 10 9 40 55Totalt 21 10 Tabell 3. Deltagare fördelade på kön och civilstånd Gifta Kvinnor 10 Män 15 Totalt 25 Skilda/Änkor, änklingar 3 3 Ensamstående Totalt 6 19 6 21 12 40 Tabell 4. Deltagare fördelade på civilstånd och språk Arabiska 11 Gifta Frånskilda/Änkor, änklingar 1 Ensamstående 9 Totalt Somaliska 8 Dari 6 Totalt 25 2 21 3 10 3 12 9 40 Tabell 5. Deltagare fördelade på familjestorlek och språk Antal barn 0 Arabiska 10 Somaliska 2 1-2 5 3-4 4 5- 2 6 21 10 Totalt Dari 2 Totalt 14 2 9 5 9 2 8 9 40 Tabell 6. Deltagare fördelade på antal skolår före ankomsten och språk År 0 1-5 Arabiska Somaliska 4 2 11 Dari 4 Totalt 8 3 5 6-9 1 3 10-12 7 13-18 13 1 Totalt 21 10 1 5 1 8 14 9 40 Tabell 7. Deltagare fördelade på SFI-nivå och kön Kvinnor Ingen SFI 1 Män Totalt 1 SFI A 6 SFI B 7 SFI C 4 SFI D 1 Totalt 19 3 11 4 3 21 9 18 8 4 40 Intervjuer I början av varje fokusgruppsmöte, kontrollerades att deltagarna hade uppfattat syftet med mötet korrekt och att de deltog frivilligt. De blev ombedda att ge sitt samtycke till att samtalet spelades in och det förklarades att all data var konfidentiell. De informerades också om att deltagandet och inspelningen kunde avbrytas när som helst, om de så önskade. En av de 40 deltagarna lämnade innan intervjun var klar på grund av ett annat åtagande, men inga andra avbrott förekom. I varje grupp fanns en samhälls- och hälsokommunikatör (SHK) med som tolk, och därför ombads deltagarna att utelämna SHK från sina reflektioner. Emellertid delade flera deltagare med sig av åsikter om samhälls- och hälsokommunikationen. Diskussionerna inleddes med en fråga om de etableringsaktiviteter som informanterna hade erfarenhet av. Denna uppvärmningsfråga hjälpte till att få i gång samtalet och sätta fokus på etableringsprocessen. Intervjun som följde delades upp i tre delar. Först reflekterade deltagarna över etableringsprocessen i största allmänhet. Under denna del uppmanades deltagarna att tala om 12 ämnen som de själva ansåg viktiga; de flesta deltagarna hade någon individuell fråga som de ville ta upp, och några hade förberett sig genom att ta med anteckningar. Den andra delen bestod av semistrukturerade frågor om praktiska aspekter av etableringsprogrammet: hur var etableringsplanen organiserad och genomförd, och hur uppfattades de olika kurserna och aktiviteterna? Genom att använda en femgradig skala besvarade deltagarna frågan om hur väl etableringsprogrammet motsvarade deras behov. Den sista delen bestod av en kort enkät som omfattade bakgrundsinformation om deltagarna, liksom en självskattning av fysisk hälsa och psykiskt välbefinnande. Genom hela intervjun uppmanades deltagarna att jämföra och kommentera eventuella samband mellan deras erfarenheter och deras hälsa och välbefinnande. Fokusgrupper anordnades i Kristianstad, Helsingborg, Svalöv, Lund och Malmö, i avskilda utrymmen i bibliotek, kulturcentra, kommunhus och kaféer under september – november 2014. Diskussionerna spelades in och transkriberades, utom för en fokusgrupp där två deltagare inte gav sitt tillstånd till detta och där diskussionerna i stället registrerades med hjälp av skriftliga anteckningar. Intervjuerna varade i genomsnitt i två timmar. I en grupp drog diskussionen ut på tiden och lokalen de använde skulle stänga; gruppen bestämde sig då för att avsluta diskussionen i en park utan någon ljudinspelning. Analys av data De inspelade intervjuerna transkriberades ordagrant och huvudteman identifierades. I fokusgrupper är det vanligt förekommande att somliga samtalsämnen ”stjäl” uppmärksamheten och avhandlas länge, fastän detta inte är ett säkert tecken på att deltagarna anser att dessa ämnen är de mest relevanta för dem personligen (Morgan, 1998). Därför ombads varje deltagare att, i slutet av varje fokusgruppsträff, välja det ämne av alla de olika 13 ämnen som diskuterats under träffen som han eller hon personligen tyckte var viktigast; svaren på den frågan bidrog till att identifiera centrala teman i de data som kom fram. Dessutom togs vissa samtalsämnen upp av flera deltagare, eller i olika sammanhang, vilket också tolkades som en indikation på hur viktiga just de ämnena var. Transkriptionerna kontrollerades och jämfördes systematiskt, och underteman identifierades. Sedan lästes transkriptionerna igen för att kontrollera att inga viktiga ämnen hade förbisetts. Resultaten jämfördes med andra studier inom området. Uppfattningar och erfarenheter som gäller frågor utanför etableringsprogrammet, till exempel asylprocessen, tas inte upp i slutrapporten. Dessutom tas uppfattningar och erfarenheter rörande olika etableringsaktiviteter och tjänsteleverantörer endast upp i rapporten när informanterna hänvisar till hälsa eller välbefinnande. Hänvisningar till samhälls- och hälsokommunikatörerna utelämnas, eftersom de själva var närvarande under diskussionerna. RESULTAT Syftet med studien är att förstå hur nyanlända uppfattar och upplever etableringsprogrammet och i vad mån deltagandet i etableringsprogrammet är förknippat med hälsa och välbefinnande; med andra ord ligger fokus på de upplevelser migranterna har efter migrationen. Emellertid är anpassningsprocessen till den nya omgivningen starkt påverkad av upplevelser både före och under migrationen. Därför inleder vi presentationen med Yana,5 en ung syrisk kvinna som anlände till Sverige för ungefär två år sedan. Hon berättar följande… Presentation av Yana – en pionjär ”Jag bodde i Syrien med mina föräldrar och min syster…; jag studerade kemi på universitetet och hjälpte barn i en förskola. Men 5 Av konfidentialitetsskäl är alla namn ändrade. 14 sen bröt kriget ut… framtiden i Syrien började se mycket dyster ut… Min pappa dog… Vi var tvungna att göra något. Min mamma trodde att jag kanske skulle ha större möjligheter i Europa.” “Resan var farlig, speciellt båtresan… Vi slängdes från en båt till en annan som potatissäckar. De brydde sig inte om vad som hände med oss. Barnen grät; de grät hela tiden… Smugglarna övergav oss när vi närmade oss Italien. Under en halvdag var vi utan vatten och hoppades att någon skulle hitta oss… Jag trodde att jag skulle dö.” “Resan genom Europa tog lång tid… Ibland gömde jag mig i en bil… Jag blev fängslad – men sen frisläppt igen… Jag hade Sverige som mål, för vi visste att vi skulle få lov att stanna här… Jag trodde att jag skulle kunna arbeta här och skicka hem pengar.” “När jag till slut kom till Sverige var jag så lycklig – full av glädje, full av hopp, full av iver att göra något, att börja ett nytt liv. Men sen kom den långa väntan… på uppehållstillstånd och innan man kan börja med språkkursen. Väntan är förödande… Om det fanns en sak jag skulle kunna ändra, så skulle det vara att ha rätt att börja med språkkurser med en gång. Väntetiden är ett förfärligt slöseri med tid; man sitter bara och väntar. Man känner sig så stressad och orolig… fångad.” “Jag förstår inte hur de kan förvänta sig att vi ska klara av etableringsprogrammet och samtidigt lösa alla praktiska problem… Jag har försökt att hitta en bostad, men jag kan inte förstå vad människor säger och de kan inte förstå mig… Man sa att även om jag väntade två år i den här stan, skulle jag inte kunna få tag på en bostad. Vad är det meningen att jag ska göra?… Flytta någon annanstans? Jag kan inte sova på nätterna. Jag vet inte hur jag ska lösa det här…” “Jag har ingen släkt här; min mamma och min syster är kvar i Syrien… men jag har några vänner på SFI… Jag bor faktiskt med dem.” “Jag skulle väldigt gärna lära känna några svenskar, men jag vet inte hur jag ska göra för att prata med dem. Och jag känner det som om 15 jag alltid gör något fel… Låt mig ge er ett exempel: jag såg en äldre kvinna ramla på gatan, och jag rusade fram till henne för att hjälpa henne. Men hon höjde händerna i protest och skakade på huvudet. Jag förstod inte vad hon sa, men hon ville definitivt inte att jag skulle röra henne… Det gjorde mig ledsen.” “Jag har blandade tankar och känslor. Jag är tacksam för allting, så, snälla, missuppfatta mig inte, men ändå har ingenting blivit som jag hade tänkt mig. Jag söker arbete, vilket arbete som helst, men jag kan inte hitta något. Jag ser mig själv som en pionjär… men jag känner att jag har misslyckats med vad jag kom hit för. Jag kan inte skicka pengar till min mamma, och hon måste fortfarande betala av på lånet som hon tog för att jag skulle kunna resa… Min syster har inte gått i skolan på över ett år. Hon säger till mig: ’Åh, du är så lyckligt lottad som kan studera och gå i skolan’… På etableringsprogrammet ansätter de mig med krav, och när jag förklarar hur jag känner det, säger de: ’Ta den tid du behöver. Ta det bara lugnt.’ Hur kan jag ta det lugnt? Jag kan inte få ordning på mitt liv här och min mamma är ensam änka i Syrien. Jag skäms och känner mig skyldig. Jag borde kunna hjälpa dem.” --Yana, i likhet med de flesta andra informanter i den här studien, uppger att hon har relativt god fysisk hälsa men att hon känner sig känslomässigt och psykiskt betryckt. Många informanters berättelser tyder på att att flyktingars psykiska välbefinnande sätts på hårda prov av att de under lång tid är utsatta för multipla stressfaktorer. I Yanas berättelse är det möjligt att urskilja flera inslag som enligt teorin om flyktinganpassning och psykologiskt välbefinnande hänger ihop med psykiskt välbefinnande. För det första finns det tecken på att migrationen har gett upphov till en förlust och en nedvärdering av befintliga resurser (Yanas utbildning har inte hjälpt henne att hitta ett arbete i Sverige; hennes mammas obetalda lån tynger Yana själv). För det andra verkar det finnas ett samband mellan välbefinnande och otillfredsställda behov (Yana behöver få tag på en bostad) och mellan välbefinnande och livsmål (Yana har inte lyckats få något arbete). För 16 det tredje kan yttre begränsningar som inskränker det individuella handlingsutrymmet förvärra stressymtomen (Yana beskriver passiviteten under väntan på uppehållstillståndet som mycket psykiskt påfrestande). För det fjärde höjer förvärvandet av nya resurser välbefinnandet (Yana betonar vikten av att få lära sig språket så tidigt som möjligt; hon hänvisar också till sina nya vänner på SFI som en tillgång). För det femte förvärras stressen av krav som känns alltför svåra att leva upp till, givet de resurser som finns (Yana beskriver svårigheterna med att lösa bostadsproblemen parallellt med att delta i etableringsprogrammet). Och slutligen kan oförutsedda negativa händelser ha en dålig inverkan på det psykiska välbefinnandet (Yanas möte med en äldre dam, vilket hon upplevde som ett personligt avvisande). Presentationen av Yana kan, även om den är mycket kortfattad, bidra till att skildra komplexiteten i flyktingars välbefinnande, och till att visa några exempel på hur förvärvandet eller förlusten av resurser, individuella behov och mål, yttre begränsningar och krav, liksom oförutsägbara händelser, kan vara förknippade med de nyanlända flyktingarnas psykiska välbefinnande. I de följande avsnitten presenteras det aktuella sammanhanget, det vill säga de inslag som formar migranternas upplevelser av etableringsprogrammet. En inblick i de nyanlända migranternas liv Under den första delen av fokusgruppsdiskussionerna uppmanades informanterna att reflektera över meningen med hela etableringsprocessen. Under denna del uppmanades deltagarna att tala om ämnen som de själva tyckte var betydelsefulla. De gemensamma teman som framkom av diskussionerna var individuella mål, familjesituation och social isolering i förhållande till det omgivande samhället. Dessa teman är avgörande för hur deltagandet i etableringsprogrammet avlöper, liksom för det individuella välbefinnandet. 17 Individuella mål Nästan alla informanterna i studien har för avsikt att skaffa sig ett välfungerande liv i Sverige och endast en handfull av informanterna säger att de önskar återvända till sina hemländer någon gång i framtiden. De flesta informanter uppfattar etableringsprocessen som en del av en mycket längre etableringsprocess, som startar långt innan etableringsprogrammet tar sin början och som sannolikt tar längre tid att avsluta än de två år som är avsatta för etableringsprogrammet. En syrisk medelålders man beskriver hur etableringen i, och anpassningen till, den nya miljön börjar så fort man sätter sin fot på svensk mark, och hur problemen sedan angrips ett efter ett: uppehållstillstånd, bostad, familjeåterförening och, förhoppningsvis, ett arbete. Följaktligen framstår etableringsprogrammet som en relativt kort period från de nyanländas tidshorisont. Många migranter fasar för att etableringsprogrammet ska vara avslutat innan de har kunnat hitta ett arbete, eftersom det av många ses som ett personligt misslyckande och inledningen på en okänd och mer osäker framtid. En ung afghansk man, som skulle vilja att etableringsprogrammet kunde förlängas, och en ung syrisk man ger båda liknande uttryck för sina åsikter: ”Åh nej, socialen, ingen vill hamna hos socialen.” Praktiskt taget alla informanterna värdesätter uppehållstillståndet och ser det som en stor personlig framgång att få det, men medan somliga informanter uppfattar det som en slutstation, ett uppnått mål, ser andra det som startskottet för arbetssökande och det nya livet i Sverige. Bland informanterna finns flera medelålders eller äldre kvinnor med familj som berättar hur fysiskt, psykiskt och känslomässigt totalt utmattade de var när de anlände till Sverige och att när de väl hade fått uppehållstillståndet och det var dags att börja med etableringsprogrammet, fick de en chock; de kände sig oförmögna att ta itu med det intensiva program som de ställdes inför. De finns emellertid lika många exempel på det motsatta: män utan familj, eller unga män och kvinnor, som inte framställer sig som 18 utmattade. Dessa personer säger typiskt att de inte har varit med om krig eller andra hemskheter personligen eller att deras resa till Sverige inte var särskilt traumatisk. En högutbildad medelålders syrisk man med en erkänd yrkeskarriär berättar hur optimistisk, upplivad och energisk han kände sig när han anlände till Sverige och hur ivrig han var att få börja arbeta och starta en ny tillvaro här, men hur hans förhoppningar successivt har grusats, allt eftersom situationen har blivit dystrare. Han berättar följande: ”Jag har skickat in mina papper för att få dem validerade, men det tar tid. Allting tar tid. Jag har försökt kontakta olika institutioner, men det verkar som om jag inte kan göra någonting utan papper… De säger att det kanske inte kommer att gå ens med papper. Men jag är inte beredd att ge upp mitt mål. Jag vill fortsätta med samma yrke som tidigare… Nej, jag överväger inte ens någonting annat… Nej, vad skulle det vara – i min ålder? Nej, jag bara väntar. Jag går på gym och jag går långa promenader, varje dag… Men jag blir mer och mer desillusionerad.” De flesta informanterna säger att det är en stor stressfaktor i deras liv att inte kunna få något arbete; detta bekräftas av tidigare forskning. Praktiskt taget alla manliga informanter, med undantag av en äldre man och de som går en praktikantutbildning eller står i begrepp att börja på en sådan, nämner arbetslöshet som ett problem och berättar hur stressade de är av situationen. Men det är inte bara män som lider av arbetslöshet; även många kvinnor, särskilt de med utbildning eller arbetslivserfarenhet från sina hemländer, säger att de är mycket stressade av att inte ha något arbete. Bland informanterna finns flera unga kvinnor med utbildning som har kommit till Sverige med ett specifikt arbete i åtanke, men yngre människor verkar mer flexibla vad gäller framtida mål. En ung syrisk kvinna säger att även om hon har en viss utbildning, kan framtiden mycket väl komma att föra in henne på andra områden. ”Det får tiden utvisa.” Ju större vikt en person fäster vid sitt ursprungliga mål, desto mer förvirrad, desillusionerad och kritisk verkar personen vara i en situation där det förefaller osannolikt eller mycket svårt att nå det uppsatta målet. 19 För många informanter har det kommit som en överraskning att det inte är lätt att komma in på arbetsmarknaden i Sverige, och att rätt sorts kvalifikationer liksom kunskaper i svenska språket krävs för nästan alla arbeten, även ett mycket lågkvalificerat sådant. Några jämför sina erfarenheter med information som de har om vissa andra europeiska länder och undrar varför man i det svenska samhället inte efterfrågar de kompetenser de besitter. Följaktligen uppfattar vissa informanter etableringsprogrammet som ett sidospår och därför som en besvikelse. En ung afghansk man uttrycker sin frustration när han säger att det inte ingick i hans planer att sätta sig på skolbänken igen (för så uppfattar han etableringsprogrammet); likaså ser en ung syrisk man utan mycket formell utbildning, men med viss arbetslivserfarenhet, sig själv som praktiskt lagd snarare än inriktad på att studera. Gemensamt för de kritiska åsikterna är att dessa personer tycker att det borde finnas något sätt för dem att direkt komma in på arbetsmarknaden; om det behövs mer utbildning, borde den äga rum samtidigt som de arbetar. Om ett av de främsta målen för de flesta av informanterna är att få ett arbete, så är ett annat att lära sig språket. Därför uppskattar majoriteten av informanterna etableringsprogrammet, som ses som en möjlighet att få tillgång till språket. På frågan om vilka fördelar de kan urskilja med etableringsprogrammet, svarar flera informanter: ”Det handlar helt och hållet om språket.” Språket ses som en förutsättning för att komma någon vart i livet, vare sig det gäller att hitta ett arbete, gå i skolan och studera eller kunna klara sig bättre i det dagliga livet. Några äldre personer eller kvinnor med stora eller förhållandevis stora familjer nämner inte förvärvsarbete som ett personligt mål. En äldre man berättar att han inte förväntar sig att han ska få något förvärvsarbete mer, men hans mål är ändå att vara nyttig på ett eller annat sätt. Han säger att hans mål är att få en harmonisk ålderdom. En medelålders kvinna med flera barn förklarar att hon och hennes landsmän har vant sig vid det faktum att det är mannen som tjänar pengar och hustrun som tar hand om familjen. Hennes mål är att ha 20 ett välfungerande familjeliv. Flera kvinnor med spädbarn säger att de vill vara bra mammor till sina små barn, men att det är svårt när man deltar i etableringsprogrammet. En palestinsk kvinna med tre barn berättar att hon var en mycket bättre mamma till sina två äldsta barn när de fortfarande bodde i Mellanöstern, medan det yngsta barnet nu lider av att hon aldrig har tid att vara tillsammans med sina barn. ”Mina barn klänger på mig och säger hur mycket de behöver mig. Jag känner mig som en urusel mamma”, säger hon. En informant beskriver sitt mål som ”att vara en god muslim”, och flera andra informanter håller med honom. På frågan om hur detta mål kan förenas med etableringsprogrammet, berättar informanterna om hur schemalagda aktiviteter i etableringsprogrammet kommer i konflikt med religionsutövandet och hur svårt det är för dem att följa etableringsprogrammet under Ramadan. På frågan om hur detta påverkar en, svarar en informant att det är omöjligt att koncentrera sig när man vet att man inte gör vad man borde göra. En annan informant berättar att han har tvekat när det gäller att visa sin religiösa identitet, men att han mår mycket bättre nu när han har gjort sitt val och öppet visar den. Han säger: ”Vet du, vi måste följa etableringsprogrammet, för att få etableringsersättningen, men den religiösa plikten är ändå något helt annorlunda – den är mycket viktigare.” Några tidigare studier pekar också på att religiösa övertygelser kan ha en positiv inverkan på migranters psykiska och känslomässiga välbefinnande (Connor, 2010). Frågan om mål är nära knuten till resurser, till hur tillgängliga de är och till förlusten och förvärvandet av resurser. Eftersom informanterna representerar alla samhällsskikt har de också vitt skiftande nivåer av personliga, materiella, sociala och kulturella resurser. Dessutom berättar flera informanter att deras situation har ändrats över tid. Några informanter uppfattar det som att etableringen i Sverige innebär en ren resursvinst, medan andra informanter i huvudsak beskriver den som en resursförlust. Till 21 exempel beskriver en ung man med låg utbildning resursvinsten så här: ”Jag är van vid ett enkelt liv. Vi hade inte rinnande vatten i huset, till exempel, och inga bussar och inga sjukhus i närheten. Livet var mycket basalt där. Men här finns allting. Det finns många skolor, många saker man kan studera. Jag arbetar hårt. Jag är hoppfull inför framtiden. Jag tror att jag kommer att lyckas. I framtiden vill jag studera.” Ett motsatt exempel representeras av en informant som har akademisk utbildning och flera års yrkeslivserfarenhet. Han beskriver en mångfaldig resursförlust i fråga om förlust av användbara yrkeskunskaper, nedvärderad utbildning, förlorade ägodelar och avsaknad av social status och sociala nätverk. Han märker ännu inte av några resursvinster. Han uppger höga nivåer av psykisk stress. Enligt teorin om flyktinganpassning och psykologiskt välbefinnande, är personliga mål, liksom resursförlust och resursvinst, viktiga faktorer i en flyktings välbefinnande (Ryan, Dooley och Benson, 2008). Den här studiens resultat tyder på att fullföljandet av personliga mål kan antingen underlättas eller försvåras av migration och av etableringsprocessen. Av studien framgår också att några informanter prioriterar andra sorters mål än de mål som ingår i etableringsprogrammet. Om olika mål kommer i konflikt med varandra, kan situationen innebära en påfrestning för individens välbefinnande. När deltagare uppfattar det som att de, med hjälp av kurserna och aktiviteterna i etableringsprogrammet, närmar sig sina personliga mål, så har etableringsprogrammet en positiv inverkan på deras välbefinnande. Till exempel ökar välbefinnandet när en person vill lägga all sin kraft på språkinlärning och han eller hon då får möjlighet att fokusera på språket, även om det är på bekostnad av andra aktiviteter. På samma sätt mår en person genast bättre om han eller hon lyckas få ett jobb eller en praktikplats inom det område som utgör hans eller hennes livsmål. Hur stor är då effekten av att inte nå respektive nå sitt mål för en persons välbefinnande? Det beror på hur engagerad personen är i sitt 22 mål och hur viktigt det är för honom eller henne både personligen och socialt att nå målet (Ryan, Dooley och Benson, 2008). Detta skulle kunna förklara varför, som vi såg ovan, en högutbildad medelålders man med en lång yrkeskarriär bakom sig verkar få en större försämring av sitt välbefinnande än en ung högutbildad kvinna med liten arbetserfarenhet. Mannen berättar hur viktigt det är för honom att fortsätta med sin tidigare karriär och att han inte kan tänka sig några andra alternativ, medan kvinnans mål inte är lika viktigt för henne, vilket innebär att hon har en mer flexibel inställning. Dessutom skulle man kunna anta att mannen har en högre personlig och social press på sig att nå sitt mål, jämfört med den unga kvinnan. Sammanfattningsvis tyder resultaten på att livsmål är förknippade med välbefinnande på olika sätt. Välbefinnandet verkar öka om etableringsprogrammet stödjer individen i hans eller hennes ansträngningar att nå sina livsmål. Men om dessa mål förefaller omöjliga at nå redan från början, eller om de inte erkänns eller får stöd av omgivningen, blir välbefinnandet lidande. I sådana situationer blir den negativa inverkan på välbefinnandet större ju hårdare personen håller fast vid sina livsmål. Resultaten pekar också på att om personliga preferenser kommer i konflikt med etableringsprogrammet, sätts motivationen att genomföra etableringsprogrammet på spel och kanske kan deltagandet till och med äventyras på allvar. Detta skulle i så fall undergräva eventuella vinster och kanske leda till avhopp. Familjesituationen När de beskriver sina liv och erfarenheter, hänvisar en stor majoritet av informanterna till sin familj, och i många fall är familjen det första de vill prata om. Alla informanter som väntar på att deras familj ska återförenas berättar att de känner sig psykiskt och känslomässigt tyngda av osäkerheten. En syrisk medelålders man som väntar på en familjeåterförening med sin hustru och dotter berättar följande: “Jag 23 förstår inte hur det kan ta så lång tid, så mycket byråkrati. Min hustru måste resa långt och ta sig över gränsen flera gånger för att gå på mötena [med tjänstemännen som skulle hjälpa henne att få de papper hon behövde]. Det är extremt farligt. Jag ringer henne hela tiden för att kontrollera att hon har det bra. Jag är fruktansvärt orolig. Jag kan nätt och jämnt sova eller vila ordentligt, och jag kan inte koncentrera mig.” En annan ung man in en liknande situation tillägger: ”Alla vi som väntar på våra familjer, vi kan inte fokusera på etableringsprogrammet förrän familjerna är här, i säkerhet.” Sedan finns de familjemedlemmar som lämnats kvar i osäkerhet utan någon familjeåterförening i sikte. Flera informanter nämner att de har kontakt med sina släktingar och familjemedlemmar och följer situationen där hemma. En informant är synbart upprörd när hon kommer till mötet; hon har just fått veta att hennes svärson som är soldat har tagits tillfånga av motståndarsidan. Medan hon kämpar med gråten, säger hon: ”Ingenting här har någon egentlig betydelse. Jag är så orolig att det värker i kroppen.” Bland informanterna är det några kvinnor för vilka familjen är så viktig att det är svårt för dem att skilja mellan sig själva och familjen. I stället för personliga mål talar dessa kvinnor om familjens mål och i stället för personliga behov talar de om familjens behov. På frågan om hur det går med hennes kommunikation och kontakter med en etableringsguide, en så kallad lots, säger en medelålders kvinna: ”Åh, jag pratar aldrig med honom. Det är min man som pratar med honom. Och sen skriver han [lotsen] på papperet.” Ibland är det de äldsta barnen som fungerar som en buffert mellan en själv och samhället utanför. En kvinna förklarar: ”Min son kommer med mig när jag går ut. Han översätter. Så det finns inga språkproblem.” En annan kvinna antyder att hon inte är van vid att säga vad hon tycker; när intervjun är på väg att avslutas, säger hon: ”Det är bra att vi också [alltså kvinnorna] blir tillfrågade om vad vi anser.” Familjen nämns också som den huvudsakliga källan till trygghet och stöd. En av de yngsta informanterna, en syrisk kvinna med högskoleutbildning, säger följande: “Mitt liv är mycket bra. Jag har 24 min familj här: mina föräldrar och fem bröder och systrar. Och jag är lyckligt lottad, eftersom jag inte har varit med om sådant som de andra kvinnorna precis har pratat om [med syftning på kriget i Syrien]. Jag är mycket lycklig. Jag känner mig trygg. Min familj ger mig massor av stöd. Jag är övertygad om att jag kommer att lära mig språket, och med tiden kommer jag att komma underfund med vad jag vill göra i framtiden.” Familjen ses oftast som en resurs, men familjen är ofta också en källa till stress. Det som en palestinsk medelålders kvinna berättar kan tjäna som exempel på detta: ”Jag befinner mig nu i ett tillstånd av förnekelse, fullständigt utmattad och tom. Jag kan inte tänka mig min framtid över huvud taget… Det handlar om min son; han har problem. Jag kan inte få in honom i någon skola, och det finns många andra problem också. Jag kan inte prioritera mig själv nu.” Att försöka kombinera familjeliv med etableringsprogrammet ger upphov till stress för många informanter; detta vittnar både män och kvinnor om, men särskilt kvinnor med flera barn. Informanter berättar om hur de kämpar med scheman – barnens skolscheman och schemat för etableringsprogrammet – som krockar, liksom om problem med den dagliga transporten och om hur etableringsprogrammet omöjliggör det för dem att tillbringa tid med familjen när barnen har skollov. En ung syrisk kvinna berättar: “Jag brukade arbeta deltid i Syrien, och jag kunde kombinera arbete och barn. Här, med etableringsprogrammet och familjen – det är omöjligt. Jag förstår att vi måste anpassa oss, men jag tycker inte att alla måste bli likadana, i alla fall inte omedelbart.” En medelålders kvinna med fyra barn beskriver situationen så här: ”Det är inte rättvist. Det finns inte tid att ta bussen och förflytta sig från en plats till en annan. Och om man kommer bara några minuter sent, så straffas man. De tar en minut här och en minut där, så att ens pengar har reducerats till ingenting i slutet av månaden. Om aktiviteterna vore på samma ställe eller åtminstone i samma stad, skulle det vara mycket bättre. Nu rusar jag bara från det ena stället till det andra. Jag känner mig enormt stressad.” 25 Sammanfattningsvis beskriver många nyanlända den närmaste familjen som en viktig källa till glädje, stöd och trygghet. Följaktligen kan familjen ses som en tillgång, liksom personliga förmågor, utbildning och yrkeslivserfarenhet. Familjen påverkar vilka personliga mål och behov man har, och i några fall kan familjeproblem till och med överskugga allt annat och göra det svårt att fokusera på de egna behoven. Eftersom många nyanlända fortfarande är mitt uppe i en oavslutad migrationsprocess, innebär ansvar för familjen en betydande påfrestning för de flesta av dem, psykiskt, känslomässigt och ekonomiskt. Resultaten pekar på att eftersom familjen är närvarande i de flesta deltagares tankar och hjärta, finns det en potentiell konflikt mellan en nyanländ flyktings mer kollektivt präglade sätt att tänka och den mer individuella inställning som gäller i etableringsprogrammet. Med andra ord antyder resultaten att även om etableringsprogrammet är ett personligt projekt, uppfattas, genomförs och bedöms det av många deltagare med familjen för ögonen. Således kan ett etableringsprogram som ur en rationell och pragmatisk synvinkel borde vara lämpligt för en individ, upplevas som omöjligt att klara av och därför inverka menligt på välbefinnandet. Isolering från det omgivande samhället Flera informanter nämner isolering och avstånd från samhället utanför som ett av de största problemen i etableringsprocessen, och somliga tror till och med att etableringsprogrammet bidrar på ett negativ sätt till segregationen eftersom de flesta aktiviteterna äger rum i migrantgrupper, isolerat från det omgivande samhället. En av dem som är kritiska mot etableringsprogrammet är en ung syrisk kvinna med universitetsutbildning; hon säger följande: ”Mitt mål är att lära mig språket så fort som möjligt och hitta ett jobb, men jag slösar bort min tid på etableringsprogrammet. Jag lär mig svenska fortare hemma, ensam, genom att använda internetbaserade språkkurser. Vi sitter bara där, alla migranterna tillsammans. Etableringsprogrammet är faktiskt kontraproduktivt, eftersom det håller oss avskilda från samhället.” 26 Det är framför allt kvinnor som talar om det sociala avstånd som de upplever mellan sig själva och det omgivande samhället. En ung palestinsk kvinna funderar över om det är hennes slöja som gör att människor håller sig på avstånd från henne, medan en äldre syrisk kvinna känner att det är språkproblem som förhindrar samspelet människor emellan. En medelålders syrisk man hävdar att media delvis är ansvariga för situationen; media har konstruerat en stereotyp bild av flyktingarna som inte stämmer överens med verkligheten. När de blir tillfrågade säger praktiskt taget alla informanterna, oberoende av ålder, kön och utbildningsbakgrund, att de inte har några svenska vänner eller bekanta, och att det är ett problem som de vill lösa utan att veta hur det ska gå till. En äldre palestinsk kvinna som kommit till Sverige ensam berättar följande: ”Problemet är att svenskar håller sig för sig själva, och vi håller oss för oss själva. Det borde finnas sätt att umgås på. Vi är mycket sociala till vår natur, men jag vet inte hur jag ska förhålla mig gentemot svenskar. Sådant vi gör hemma fungerar inte här. Där kunde jag ta mat med mig och gå och hälsa på mina grannar, men vad skulle de tänka om mig, om jag gjorde det här?” Många informanter förknippar den sociala isoleringen med sitt välbefinnande; en ung och ogift afghansk man beskriver sin situation så här: ”Jag saknar stödet jag brukade ha där hemma. Där hade jag de mina omkring mig hela tiden. Man kunde dela sitt liv med andra. Men här är jag ensam; jag har inga människor omkring mig. Det är svårt att stå ut med ensamhet.” Utöver de psykologiska konsekvenserna, menar de flesta informanter att bristen på kontakt med infödda svenskar är ett stort hinder för att lära sig språket. En ung syrisk man uttrycker sin frustration över att människor på gatan inte förstår vad han säger och över att han inte förstår dem. De flesta informanter sätter stort värde på språkkursen de får av SFI, men de skulle tycka att det vore bättre om den kunde kombineras med mer direkt kontakt med infödda talare. I ljuset av insamlade data har vi kunnat konstatera att nyanlända går med i etableringsprogrammet med vitt skiftande livserfarenheter, 27 resurser och förväntningar. Eftersom det nya livet i Sverige fortfarande i högsta grad håller på att utformas, måste de nyanlända fokusera på de grundläggande och mest akuta problemen i livet. När problemen med bostad och familjeåterförening väl är lösta, upplever många informanter att mer personliga resurser, uppmärksamhet och energi frigörs och kan användas inom etableringsprogrammet och för inlärning. Den komplexa situationen försvåras ännu mer av att livsomständigheterna ännu inte är stabila. En medelålders syrisk man berättar följande: ”De som planerar etableringsprogrammet borde titta på helheten, hur livet i sin helhet ser ut, och inte bara på individuella aktiviteter. Allting påverkar oss och situationen förändras över tid. Jag mådde till exempel mycket dåligt för bara några månader sen. Jag oroade mig för min fru och mina barn; jag kunde inte koncentrera mig på någonting över huvud taget. De [dvs. AF] ville att jag skulle ta mig hit och dit, och hit och dit. De kunde inte förstå hur dåligt jag mådde. Nu när min familj är här kan jag skratta och jag känner mig starkare.” Dessutom pekar studien på att social isolering från det omgivande samhället kan ses som ett otillfredsställt psykologiskt behov som förhindrar uppkomsten av en känsla av att tillhöra gemenskapen i samhället. Social isolering står också i vägen för känslan av att vara respekterad, uppskattad och önskad och som därför kan bidra till dålig hälsa och brist på välbefinnande. I följande kapitel flyttas uppmärksamheten till innehållet i etableringsprogrammet, och mer exakt till frågan om hur väl etableringsprogrammet motsvarar individuella behov. Etableringsprogrammet – en möjlighet eller en belastning? Informanterna ombads reflektera över hur väl etableringsprogrammet motsvarar deras individuella behov, genom att använda en femgradig skala (A=mycket bra, B=bra, C=varken bra eller dåligt, D=dåligt, E=mycket dåligt). Sedan jämfördes erfarenheter, och olika alternativ diskuterades i grupperna. 28 En allmän iakttagelse gällande hela gruppen av informanter är att deltagarna överlag är lite mer kritiska mot än nöjda med etableringsprogrammet, och detta gäller både män och kvinnor. Tendensen till ett kritiskt tonläge har konstaterats även i andra studier (Bevelander, Dahlstedt och Rönnqvist, 2010). På grund av det begränsade antalet deltagare går det inte att göra några generaliseringar om populationen som helhet; men i den här studien lutar de daritalande deltagarna åt den mer nöjda änden av skalan, medan arabisktalande deltagare lutar åt större missnöje. Somalisktalande deltagare är jämnt fördelade över hela skalan. Inga tydliga skillnader kan iakttas mellan de yngre och de äldre. De som inte har någon formell utbildning och de som har en lång utbildning bakom sig är båda mycket kritiska mot etableringsprogrammet, medan de som har kort utbildning verkar vara nöjda eller mycket nöjda med etableringsprogrammet. Den använda skalan: A B C D E Tabell 8. Svar fördelade på kön A B Kvinnor 4 C 6 D 7 E 2 Män 4 3 2 4 8 21 Totalt 4 7 8 11 10 40 Tabell 9. Svar fördelade på språk A B Arabiska 2 C 4 D 7 E 7 Somaliska 2 3 1 2 2 29 Totalt 19 Totalt 21 10 Dari 2 3 2 1 1 9 Totalt 4 7 8 11 10 40 Tabell 10. Svar fördelade på antal skolår A B C 0 1 2 1-9 4 10-12 4 E 2 2 3 2 3 2 5 7 14 8 11 10 40 7 1 Totalt 8 3 13Totalt D 3 10 8 I sin bedömning av värdet av etableringsprogrammet reflekterar informanterna över hur väl etableringsprogrammet hjälper dem att nå sina mål, nämligen att lära sig språket eller att få ett jobb eller en praktikplats. Dessutom är det viktigt för nyanlända hur väl etableringsprogrammet kan anpassas till deras personliga livssituation, genom att utnyttja deras befintliga kompetenser eller ta hänsyn till specifika behov och problem. I följande kapitel har sex personer valts ut som representanter för informanterna; först Liibaan, Liliane och Payam, som är mycket nöjda med etableringsprogrammet, och sedan Fariba, Abyan och Adnan, som är mycket kritiska mot etableringsprogrammet.6 Syftet är att genom att återge deras åsikter och argument vinna förståelse för under vilka omständigheter som etableringsprogrammet lyckas ge deltagarna stöd som de sätter värde på, och under vilka omständigheter som det kanske misslyckas med detta. Informanterna talar också om sin hälsa och sitt välbefinnande. Liibaan, Liliane och Payam – när positiva åsikter överväger 6 Namn och en del detaljer har ändrats av konfidentialitetsskäl. 30 Liibaan är en förhållandevis ung man från Somalia. Han är ogift och han har några års formell utbildning från sitt hemland. Han bor i en mindre kommun och han känner att han har funnit sig väl till rätta i staden där han bor. Etableringsprogrammet är han mycket nöjd med, och han betraktar sig själv som lyckligt lottad som har kunnat ägna sig åt språkstudier i kommunen där han bor, så att han inte behöver flytta runt mellan olika städer eller olika aktiviteter. Han hinner träffa sina vänner, som också är somalier, på kvällarna, och hans studier går enligt planerna. Vad beträffar Arbetsförmedlingen och hans arbetsförmedlare där, känner han att han har bra kontakt och tycker att han får den hjälp han behöver, och han har gott hopp om framtiden. Han känner också att både hans fysiska hälsa och hans psykiska välbefinnande är goda. Han ser fram emot att börja som praktikant inom kort; det är redan överenskommet. Efter praktiken hoppas han att han kommer att få ett jobb och att hans ekonomiska situation då också kommer att bli bättre. Liliane är en ogift syrisk kvinna som bor med sina föräldrar och syskon i en förhållandevis stor kommun. Hon hade precis avslutat sina studier på gymnasiet när säkerheten i Syrien försämrades och familjen bestämde sig för att lämna landet. Fastän hon är påverkad av kriget, säger hon att hon inte har upplevt kriget på så nära håll att det har gett henne något personligt trauma. Hon berättar att både hennes fysiska hälsa och hennes psykiska välbefinnande är mycket goda. Hon känner sig trygg i Sverige och har inga stora bekymmer i sitt liv. Vidare är hon mycket nöjd med etableringsprogrammet, eftersom det förser henne med de språkliga färdigheter som hon behöver, och hon tycker att hennes förståelse av svenska blir bättre och bättre nu när programmet närmar sig sitt slut. Hon tror att hon har tiden på sin sida och att etableringsprogrammet hjälper henne att nå sitt mål, som är att så småningom studera på universitet. På frågan om det är någonting med etableringsprogrammet som skulle kunna förbättras, svarar hon att alla hennes vänner är andra SFIstudenter och att hon inte känner några svenskar. Hon skulle vilja lära känna svensktalande unga människor. Hon menar att det skulle hjälpa henne att lära sig tala svenska ordentligt, men också att hon 31 skulle vilja se hur unga svenskar bor, vad de är intresserade av och hur deras liv ser ut. Det tredje exemplet är Payam, en afghansk man i trettioårsåldern som bor med sin fru och deras två barn i en stor kommun. Han har viss teknisk utbildning och några års arbetslivserfarenhet från Afghanistan, där han arbetade som bilmekaniker. När han hade kommit hit, kontaktade han svenska företag i hopp om att få ett jobb, men han fick höra att han saknade dels nödvändiga kompetenser dels språket. Han är dock fast besluten att komma in på arbetsmarknaden, om inte inom det tekniska området, så kanske inom transportsektorn eller någonting annat. Han förväntar sig inte att Arbetsförmedlingen ska hitta ett arbete åt honom, utan han tror snarare på sina egna ansträngningar. Han känner massor av människor och har kunnat skapa nätverk bland andra migranter, men han tycker att det är mycket svårt att få kontakt med svenskar. Det är svårt att försöka prata med någon, menar han, eftersom det inte finns något naturligt sammanhang, något gemensamt intresse eller någonstans där man kan få kontakt. På frågan om han kan tänka sig något sätt etableringsprogrammet skulle kunna förbättras på, svarar han att praktiskt lagda personer som han skulle ha glädje av ett etableringsprogram som var mindre skolliknande. Han uppskattar verkligen etableringsprogrammet, framför allt eftersom det gör att han kan klara sig ekonomiskt medan han bygger sitt nya liv i detta land, som han ser som möjligheternas förlovade land. På frågan om hur det är med hans hälsa, svarar han att hans fysiska hälsa är medelgod och att hans psykiska välbefinnande är gott. Fariba, Abyan och Adnan – när kritiska åsikter överväger Fariba är en afghansk kvinna i fyrtioårsåldern och hon bor utan familj i en medelstor kommun. Hon har inte gått i skola förut och hon beskriver sig själv som analfabet. Hon säger att hon har genomlevt dramatiska förändringar inom en kort tidsperiod. För att förklara vad hon menar ger hon ett exempel. Hon berättar att i Afghanistan var 32 hon inte van vid att gå ut på stan ensam eller ta tåg och bussar. Men nu, här i en främmande miljö, hittar hon i stan trots att hon inte kan läsa. Ett leende lyser upp hennes ansikte när hon säger att hennes nya färdigheter fyller henne med tillfredsställelse, och att hon faktiskt är lite stolt över sig själv, över hur väl hon har anpassat sig till den nya platsen. Men Fariba har ändå valt en mycket olycklig smiley för att uttrycka sina känslor; på frågan om varför hon gjorde det valet, svarar hon att många saker inte är bra. För det första är det hennes hälsa; hon mår inte bra i kroppen och hon kan inte sova på nätterna, och hon har varit så deprimerad att hon inte har vetat hur hon skulle kunna fortsätta leva. Och sedan är det ensamheten; det faktum att hon inte har någon familj här gör saker och ting mycket värre för henne. Det tredje skälet hon anger är analfabetismen; hon säger att den gör det praktiskt taget omöjligt för henne att lära sig någonting i klassrummet. Hon påpekar att hon inte är dum, men att hon bara aldrig har hållit i en penna. Trots att hon har följt etableringsprogrammet i nästan två år, befinner hon sig fortfarande på den lägsta nivån i språkklassen. Hon säger att det betyder allt för henne att lära sig språket, för utan språket har hon ingen framtid. På frågan om hur etableringsprogrammet skulle kunna förbättras, svarar hon att som det är nu är analfabeter osynliga i klassrummet. “När man sitter bland människor som kan mycket mer än man själv, blir man psykiskt stressad. Man har ett papper framför sig, men man förstår ingenting. Man kan inte fylla i det. Man bara sitter och väntar tills läraren kommer tillbaka för att samla in de tomma papperna. Jag mår dåligt och tycker att det är pinsamt.” Hon fortsätter med att säga att utan mer stöd på språklektionerna hamnar analfabeterna i en ond cirkel och utsätts för mycket stor stress. På frågan om hur det är med hennes hälsa, svarar hon att hennes fysiska hälsa är dålig och att hennes psykiska välbefinnande är mycket dåligt. Ytterligare ett exempel på en kvinna som har valt en mycket olycklig smiley för att skildra sina känslor är Abyan, en somalisk kvinna i trettioårsåldern som bor med sin man och deras sex barn. Hon har inte gått i skola tidigare. Hon berättar att i Somalia är det kvinnan som tar hand om familjen och mannen som står för försörjningen. 33 Hon berättar vidare att hon tycker att livet i Sverige är mycket svårt och att om det var möjligt skulle hon återvända till Somalia. Hon beskriver vilken sorts problem som uppstår när hon försöker samordna deltagandet i de dagliga etableringsaktiviteterna och omhändertagandet av barnen; det handlar om problem med att förflytta sig mellan olika städer och olika etableringsaktiviteter, när det inte går att få ihop de olika tiderna och förflyttningarna är tidskrävande. Hon säger att hon frågade på Arbetsförmedlingen om aktiviteterna och lektionerna skulle kunna koncentreras i en och samma stad, men att hon fick veta att det inte var möjligt. Först när hon blev fysiskt sjuk förändrades situationen, berättar hon, och hon säger att ”vi är allihop sjuka av stress, men ingen håller koll på hur vi mår”. Sedan berättar hon att stressen inte bara orsakas av det intensiva etableringsschemat, utan att den också är ett resultat av att inte lära sig språket. Trots att hon har fått undervisning i SFI i nästan två år, förstår hon fortfarande inte vad människor säger till henne. Hon är kvar på den lägsta nivån av SFI och hon säger att hon nästan inte förstår någonting i klassrummet. Situationen är ännu värre under eftermiddagsaktiviteterna, menar hon: “Eftermiddagslektionerna är helt och hållet slöseri med tid, om man inte förstår svenska. Man lär sig ingenting.” På frågan om vad som skulle krävas för att hon skulle må bättre, svarar hon att ingen skulle behöva bli sjuk för att bli lyssnad på. Hon påpekar också att ”alla borde få en chans att prata med Arbetsförmedlingen. Programmet borde ändras om det inte går att förena med barnens skolgång, och i klassrummen behöver mer tid ägnas åt dem som ligger sämst till; annars försvinner två år av etableringsprogrammet utan några som helst resultat”. På frågan om hur hon mår, svarar hon att både hennes fysiska hälsa och hennes psykiska välbefinnande är dåliga. Det sista exemplet är Adnan, en syrisk man i trettioårsåldern som kom ensam; han har en fru och ett barn som väntar på resetillstånd i Turkiet. Han har en lång akademisk utbildning och arbetslivserfarenhet från hemlandet. Hans fysiska hälsa är god, men han känner sig psykiskt stressad, framför allt på grund av att han bekymrar sig för sin familj men också på grund av de svårigheter han 34 upplever i etableringsprocessen. Han beskriver hur optimismen han kände i början, liksom tron på den egna förmågan, håller på att vändas till hopplöshet och depression. ”Det finns en barriär; det finns en känsla av chock. Jag kan inte se någon möjlighet att få arbete. Jag vill arbeta och inte vara beroende av socialbidrag, men jag befinner mig i en återvändsgränd.” Jag ber honom förklara varför han har valt en mycket olycklig smiley och han berättar att för honom förefaller etableringsprogrammet ostrukturerat och dåligt samordnat. ”Det finns ingen struktur (förmiddags- och eftermiddagslektioner hänger inte ihop, eller så kan vissa lektioner, som SFI och SHK, äga rum samtidigt), det finns inga tydligt definierade mål (det är inte klart vad de nyanlända förväntas lära sig) och inga regler att följa (folk behandlas olika i liknande situationer; några får lov att komma för sent utan att det får några konsekvenser och några får full ersättning trots att de följer etableringsprogrammet på halvtid)”, säger han och fortsätter: ”Vi placeras i olika kurser och aktiviteter på ett sätt som verkar slumpmässigt; och innehållet i det som lärs ut under lektionerna har jag ingen nytta av.” Han säger vidare: ”Dessutom har man inte en chans att påverka; det beror på ens kontaktperson på Arbetsförmedlingen hur ens dag ser ut, vart man rusar och när, och om man han möjlighet att lära sig någonting alls.” Jag ber honom vara mer konkret och han tar som exempel hur han direkt placerades på nivå C i SFI, fastän han hade anlänt helt nyligen och inte kunde någon svenska. Han berättar hur han sitter i klassrummet med människor som har varit i Sverige i flera år; som fullständig nykomling är han oförmögen att följa undervisningen i klassrummet. Trots att han har bett om det, har han inte fått byta till en lägre SFI-nivå. Han avslutar med att säga att eftersom det enda syftet verkar vara att fylla individuella åttadagarsscheman och eftersom olika aktiviteter tas med i etableringsprogrammet bara för att göra detta möjligt, så glöms det ursprungliga syftet bort, nämligen att hjälpa nyanlända att lära sig språket, att få tag i ett arbete och att integreras. Hans sista avslutande reflektion är: ”Den negativa bieffekten är att etableringsprogrammet faktiskt motarbetar sig självt; det förhindrar språkinlärning och möjligheten att söka jobb.” Jag frågar honom hur 35 en sådan situation påverkar honom och han svarar: ”När man inte har kunnat förbereda lektionerna till nästa dag eller när man inte kan svara på frågar, så skäms man. Det påverkar en psykiskt. Man ser sig själv som en förlorare som inte kan leverera. Jag blir mer och mer stressad.” På frågan om hur hans hälsa är, svarar han att han fysiska hälsa är god men att hans psykiska hälsa är dålig. När är etableringsprogrammet en positiv erfarenhet och när blir det en belastning? De informanter som är mest nöjda med etableringsprogrammet uppger typiskt att de har god hälsa, både fysiskt och psykiskt. De nämner inga traumatiska erfarenheter och de är inte stressade på grund av en splittrad familjesituation. Nöjda informanter har typiskt sina familjer i Sverige, men det är oftare gifta män än gifta kvinnor som är nöjda; kvinnor med stora familjer säger oftare att de har både fysiska och psykiska besvär och de är också mindre nöjda med programmet. De som är mest nöjda med etableringsprogrammet har typiskt några års formell utbildning. Inga av analfabeterna, det vill säga de som inte har någon som helst formell utbildning, och inte heller någon av dem med mycket hög utbildning, återfanns bland de informanter som sa sig vara mycket nöjda. Nöjda informanter har förhoppningar inför framtiden. De upplever att deras arbetsförmedlare inom etableringen är lättillgänglig och att de har god kontakt med honom eller henne, och de litar på arbetsförmedlarens välvilja och förmåga. Vad gäller språklektionerna, har nöjda informanter inga särskilda önskemål: de säger att de kan följa SFI-programmet och att det går framåt. De anser att SFI är ryggraden i etableringsprogrammet och menar att SFI-lärarna i allmänhet är kompetenta och stödjande. Några av de nöjda informanterna nämner etableringslotsarna som en värdefull hjälp när det gäller praktiska problem. En ”bra” etableringslots fungerar som översättare och som kontaktperson mellan deltagaren och Arbetsförmedlingen, och i ett fall stod etableringslotsen till och med 36 till tjänst med läxhjälp till ett barn; men ingen av informanterna sa sig ha etableringslotsarna att tacka för att ha fått en praktikplats eller användbar hjälp med att få tag på arbete. Enligt några informanter ”tenderar etableringslotsarna att vilja mer än de kan”. Informanter som är kritiska mot etableringsprogrammet representerar en mycket heterogen grupp i fråga om ålder, kön och etnisk bakgrund. Många av de informanter som är missnöjda med etableringsprogrammet, men inte alla, uppger att de har dålig fysisk eller psykisk hälsa. Bland de mest missnöjda eller kritiska informanterna kan två större undergrupper urskiljas. Den första av dessa grupper är analfabeter som inte har någon formell utbildning från sina hemländer; de uppger höga stressnivåer som orsakats av deras oförmåga att tillgodogöra sig SFI-undervisningen i dess nuvarande form; följaktligen gör informanterna inte några framsteg i etableringsprogrammet och uppfattar det tvååriga etableringsprogrammet som meningslöst. På frågan om hur situationen skulle kunna förbättras, svarar alla analfabeterna att undervisningstekniken borde anpassas bättre efter analfabeter; dessutom efterlyser de mer stöd i klassrummet. Detta gäller särskilt de dari- och somalisktalande analfabeterna, som menar att eftersom de utgör en minoritet bland minoriteter finns det sällan någon individuell hjälp tillgänglig för dem i klassrummet; dessutom negligeras deras behov lätt i stora grupper. Dessa människor uppger typiskt att deras hälsa är dålig, både fysiskt och psykiskt. Den andra mycket kritiska gruppen består av resursstarka migranter. Det är de informanter som har lång utbildning och yrkeskarriärer som läkare, kemister eller universitetslärare; de kan också ha något kortare utbildning, i kombination med yrken som tekniker, lärare eller företagare, eller vara unga akademiker som nyligen tagit sin examen. Det som är gemensamt för alla dessa personer är att de kom till Sverige med höga förväntningar och i tron att de hade den rätta kompetensen för att snabbt kunna få en anställning. Dessa personer uppger typiskt att de har god eller mycket god fysisk hälsa, men mycket dålig psykisk hälsa. Dessa personer ger vidare mycket 37 blandade omdömen om SFI. En del informanter har avslutat hela SFIprogrammet ganska snabbt, medan andra uppfattar det som att de har blivit placerade i fel grupp. Några av dem förklarar att eftersom de har studerat och arbetat enbart på arabiska, så uppfattar de sig som analfabeter när det gäller svenskan. De föreslår att en extra modul läggs till SFI eller till SHK, vilket skulle underlätta överföringen från ett språksystem till ett annat. Många informanter som uppger att de inte är så nöjda med etableringsprogrammet och att deras psykiska välbefinnande är dåligt, förknippar dessa känslor med bristen på kontroll över det egna livet. Tidigare studier pekar på att det kan finnas en tendens hos myndigheter och institutioner att fatta beslut och bestämma policyer utan att se till flyktingarnas perspektiv och behov (Bevelander, Dahlstedt och Rönnqvist, 2010); i nästa kapitel ska vi titta närmare på interaktionen mellan informanterna och Arbetsförmedlingen, ur informanternas synvinkel. Fokus ligger på planering, förändring och kommunikation under etableringsprogrammet. Informanterna blev ombedda att beskriva hur de informerades om etableringsprogrammet och hur etableringsplanen upprättades. De tillfrågades också om ifall de skulle ha velat modifiera etableringsplanen i ett senare skede, och hur de upplevde att de blev bemötta om de hade sådana önskemål. Varför är det svårt att ha huvudrollen i sitt eget liv? Insamlade data visar på olika tillvägagångssätt vad gäller hur etableringsprogrammet planeras och hur mycket information som ges till nyanlända. Det finns också betydande skillnader i hur individer uppfattar etableringsprogrammet och hur mycket de kan påverka dess innehåll. Enligt informanterna varierar tillvägagångssättet vid upprättandet av en etableringsplan, från ett mycket kort introducerande möte till en rad omfattande möten. I den kortaste versionen samlas personliga data in under mötet, men avsikten med etableringsprogrammet 38 förklaras inte grundligt; mötet följs av ett brev som skickas hem och som talar om var och när personen i fråga ska delta i SFI eller olika aktiviteter. I denna korta version tillhandahålls ett minimum av information och det handlar huvudsakligen om regler för närvaro och ekonomisk ersättning. Eftersom tiden är kort, diskuteras inga alternativ, inga prioriteringar efterfrågas och inga önskemål uttrycks. Den korta versionen är tidseffektiv, eftersom det inte behövs mer än ett kort möte. Ett alternativt tillvägagångssätt för att upprätta etableringsplanen omfattar två eller tre möten, antingen i grupp eller individuellt. Ett möte ägnas åt att ge information; ibland visas en videofilm som förklarar etableringsprogrammet för deltagarna på deras modersmål. Under det individuella mötet samlas personliga data in, yrkesmässiga ambitioner diskuteras, valmöjligheter förklaras, prioriteringar anges och antingen fastställs planen under mötet eller så får personen i fråga den hemskickad. Nästan alla informanterna vet att det finns en etableringsplan som fastställer ramen för deras deltagande i etableringsprogrammet, men somliga uppfattar det som att det inte finns någon plan utan som att de bara skickas på olika aktiviteter. De flesta informanterna upplever att de har mycket lite eller inget inflytande när det gäller upprättandet av deras individuella etableringsplaner. En ung somalisk kvinna säger följande: ”Det jag kommer att tänka på är att det inte var någon dialog [med kontaktpersonen]. Han räckte mig bara papperet där det stod vad jag skulle göra. De bestämmer. Vart de än skickar oss, så tar vi oss dit.” En somalisk man med grundläggande utbildning beskrev upprättandet av etableringsplanen och beslutsfattandet på följande sätt: ”Hon [kontaktpersonen på Arbetsförmedlingen] kallade in en grupp personer, sedan kallade hon in oss en och en och detta gjorde hon till och med en tredje gång. Hon frågade mig vad jag skulle vilja göra och vi pratade. Och hon skriver och skriver och skriver, men ingenting av vad jag har sagt har mynnat i någonting. Det enda resultatet är att jag går i skolan.” Många informanter säger att det är först när de har fått lite 39 erfarenhet av etableringskurserna och aktiviteterna som de kan uttrycka sina önskemål och behov. Vidare säger många informanter att de formellt sett förstod vad som sades under det första mötet, men att de inte förstod innehållet och vad det verkligen betydde på det personliga planet att ha en etableringsplan. Några säger att under mötena är tiden för kort för att förstå vad som sägs och vad det pratas om, och en del andra tycker att svaren och förklaringarna är alltför abstrakta och svåra att koppla till deras eget liv. Eftersom det saknas ett verkligt sammanhang, saknas också möjligheten att verkligen förstå. Därför känner de flesta informanter att i början av etableringsprogrammet är de inte i stånd att ställa några klargörande frågor eller försöka påverka upprättandet av planen på något avgörande sätt. En del deltagare hänvisar till personliga omständigheter för att visa varför de inte kunde ta en aktiv roll i upprättandet av etableringsplanen. En afghansk medelålders kvinna med en stor familj beskriver den tidsperiod när hennes etableringsplan upprättades så här: ”Jag var i mycket dålig form, psykiskt. Jag var stressad. Jag lyssnade på honom, men jag kunde inte tänka. Jag var så deprimerad att jag inte visste hur jag skulle kunna fortsätta leva. Eftersom jag var så nere, visste jag inte vad han pratade om. Jag sa ingenting. Jag gjorde bara som han sa. Jag hade ett sånt tryck i huvudet att jag var rädd för att gå och lägga mig på kvällen. Jag var inte säker på om jag skulle vakna nästa morgon. Så var det för mig under en lång period, och jag kunde inte göra mer.” Emellertid hävdar många informanter att det är av avgörande betydelse att få tillräckligt med information. En irakisk man med teknisk utbildning säger: ”Det är inte tydligt för oss vad det är meningen att vi ska lära oss, och vad vi deltar i är helt godtyckligt. Vi hör allt möjligt från dem som kom före oss, men alla har olika åsikter… Det verkar inte finnas någon vedertagen uppfattning om hur saker och ting borde gå till. Tyvärr har de råd som vi får från andra nyanlända oftast inte stämt. Vi blir lätt vilseledda.” Om det uppfattas som om den information som finns att tillgå inte är 40 tillräcklig, kan privata initiativ uppstå, som en afghansk man förklarar: ”Som sagt, problemet är att om man inte vet och förstår vad etableringsprogrammet handlar om, vilka valmöjligheter som faktiskt finns inom etableringsprogrammet och vad man kan förvänta sig att lära sig eller göra under etableringsprogrammet, så är det omöjligt att ha några åsikter eller önskemål... Om jag hade vetat detta, skulle jag ha försökt påverka mer… Jag känner att Arbetsförmedlingen inte hjälper mig alls; det är som om de inte vore på vår sida… Man måste vara väl förberedd innan man går till Arbetsförmedlingen, annars kan de placera ut en var som helst… Nu försöker jag hjälpa andra som kommer efter mig. Jag säger till alla afghaner som anländer att de ska komma till mig först, före det första mötet på Arbetsförmedlingen. Jag kan förbereda dem så att de ställer rätt frågor… Om beslutsfattandet överlämnas till Arbetsförmedlingen, så tänker de bara på hur de ska fylla de åtta timmarna; de bryr sig inte om ifall innehållet passar dig.” De flesta av de högt kvalificerade informanterna upplever att de har blivit tillfrågade om sina personliga ambitioner och önskemål och att de har haft en bra dialog under planerandet av etableringsprogrammet. Men många högt kvalificerade informanter kommer fram till att de, trots alla goda avsikter att individualisera planen, till slut ändå har fått samma etableringsplan som alla andra. Som en somalisk man med lång utbildning uttrycker det: ”När jag träffade min kontaktperson för första gången, hade hon massor av frågor; om vad jag hade studerat, var min familj befann sig, vad jag hade arbetat med. Hon ville veta mycket om mig. Men ingenting av vad jag önskade eller sa blev det någonting av; samma standard för alla.” De flesta informanter menar att de inte är kapabla att spela en aktiv roll i planerandet och beslutsfattandet i början av etableringsprogrammet; men deras roll verkar på det hela taget förbli densamma också senare. Trots det faktum att informanterna har fått mer erfarenhet av och förståelse för etableringsprogrammet och dess innehåll, menar de flesta informanter att de inte har möjlighet 41 att påverka etableringsplanen på något avgörande sätt. De flesta informanter upplever att det bara handlar om envägskommunikation och att de informeras via brev när förändringar görs eller när en ny kurs börjar. En medelålders somalisk man erinrar sig följande: ”Jag har inte träffat min kontaktperson många gånger. Allting har bestämts i förväg och det jag ska göra härnäst har skrivits ner. Jag har inte varit med om att han någon enda gång har frågat vad jag själv tyckte eller gett mig några valmöjligheter. Jag tror att planen har fastställts i förväg.” Flera deltagare har förstått, eller säger att de har blivit direkt tillsagda, att de inte ska försöka kontakta Arbetsförmedlingen, och att de i stället skulle bli kontaktade vid behov. En ung palestinsk kvinna säger följande: ”Nej, man får inte lov att kontakta dem. Jag bad om hennes telefonnummer, men hon gav det inte till mig. Hon sa: ’Nej, det är inte du som kontaktar mig, utan jag kontaktar dig’.” En ung somalisk kvinna beskriver sin situation så här: ”För mig går det mycket dåligt med min kontaktperson. Jag har avslutat SFI, men det är helt omöjligt att nå honom. Jag ringer och ringer och ringer, men jag får aldrig, aldrig, aldrig tag på honom. Och han ringer aldrig tillbaka.” En ung universitetsutbildad kvinna utan familj och med några års arbetslivserfarenhet berättar följande: ”Ingen hjälper mig. Jag vet inte var jag ska få information om vad jag ska göra i den här situationen. Min kontaktperson på Arbetsförmedlingen vill inte hjälpa mig. Jag har försökt ringa honom många gånger. Jag lämnar meddelanden, men han ringer aldrig upp mig igen. Jag känner mig fullständigt vilsen.” Så här är det emellertid inte alltid. En del informanter säger att de har löpande kontakt med Arbetsförmedlingen och att de kan nå sina arbetsförmedlare när det behövs. En äldre syrisk kvinna med lång utbildning och yrkeserfarenhet säger: ”Vår relation är mycket god. Hon frågar alltid vad jag anser och i början frågade hon mig också vad jag skulle vilja börja med. Vi träffas en gång i månaden och diskuterar saker och ting. Hon fattar inga beslut utan att lyssna på mig. En gång skickade hon mig på en aktivitet, men jag trivdes inte där. Så hon kom hit och pratade med läraren. Hon insåg att vi [informanten och läraren] inte kom överens. Hon ringde upp mig senare, följde 42 situationen och flyttade mig till slut till en annan grupp.” På frågan om hur detta känns för henne, svarar hon: ”Jag känner att jag kan lita på henne. Det får mig att må bra.” En god relation till en arbetsförmedlare inom etableringen uppfattas som synnerligen betydelsefull. En syrisk man säger: “Din kontaktperson betyder allt. Din framtid beror på honom.” I de nyanländas ögon har arbetsförmedlarna inom etableringen mycket makt, ”eftersom de bestämmer allt”; och de förväntas känna till aktiviteterna och kurserna som de förmedlar. En syrisk man säger: ”Jag frågade henne var stället ligger, vart jag skulle gå, och hon visste inte. Hon sa att hon aldrig hade varit där. Jag förstår inte. Hur kan hon veta att det är en lämplig plats för mig, om hon aldrig har varit där själv?” Nyanlända jämför sina erfarenheter och uppfattar att vissa arbetsförmedlare inom etableringen är mer tillgängliga än andra; de uppfattar det som om de behandlas olika. Hur detta påverkar en person är mycket individuellt. Några ser rationellt på det, som en medelålders syrisk man, med en yrkeskarriär bakom sig, som gör den här reflektionen: ”Det kommer så många människor till Sverige och alla måste gå till Arbetsförmedlingen. Människorna där, de har inte tid att träffa oss. Det betyder att vi förlorar deras stöd. Det finns ingen som hjälper oss.” Han beskriver också hur han känner sig stressad i den här situationen. Några andra informanter anser att bristfällig kommunikation är ett tecken på diskriminering, som riktas mot hela den etniska gruppen; de här informanterna förknippar sådana erfarenheter med känslor av misstro. Och slutligen finns det individer som tror att det handlar om personliga motiv, som en ung syrisk kvinna med en oavslutad akademisk utbildning bakom sig och som säger: “Min kontaktperson – han tycker uppenbarligen inte om mig.” Hon säger också att hon känner sig ledsen och vilsen. Möjligheten att ge återkoppling och att påverka innehållet i etableringsplanen ska inte underskattas. En somalisk man beskriver sina känslor så här: “Den här situationen känns hopplös. Jag känner mig mer obetydlig än en hund. Kanske är det bäst att göra som 43 kontaktpersonen säger, men det är inte bra att vi inte ens kan prata om det. Att hon inte vill höra vad jag har att säga. Det är inte bra.” En annan somalisk man tillägger: ”För att vi ska kunna bli nöjda med etableringsprogrammet, måste kontaktpersonen prata med oss. Det behövs en dialog, inte som nu när det bara är de som bestämmer.” Flera informanter rapporterar att de har velat göra justeringar i etableringsplanen under etableringsprocessens gång. Deras önskemål gäller nivån i språkgruppen, byte av platsen dit aktiviteterna förläggs, reducering av antalet timmar, ändringar av dagsscheman och en bättre balans mellan språklektioner och andra kurser. I några fall förklarar informanterna att de inte kan följa undervisningen i klassrummen och att de känner att de har placerats i fel grupper. Några informanter har personliga skäl som påverkar dem: graviditet, besvär med att samordna familjelivet och etableringsaktiviteterna samt hälsoproblem, antingen fysiska symtom eller psykisk utmattning. De flesta av dem som uppfattar att de har placerats i fel SFI-grupp och som vill börja på en lägre nivå, känner att deras situation inte möts av förståelse, eftersom ändringar sällan görs. Likaså uppger informanterna att planen sällan justeras även om personen i fråga inte lär sig någonting; det är mer sannolikt att vederbörande bara får bli kvar i samma grupp under en längre tid. En palestinsk man med viss utbildning och vissa yrkersfärdigheter berättar följande: “Kursen var tänkt att vara i tre månader, men jag skickades dit om och om igen. Det slutade med att jag stannade där i nästan två år.” Många informanter uppfattar det som att när en person ber om förflyttning eftersom han eller hon inte lär sig någonting, dras slutsatsen att ”han eller hon är långsam när det gäller inlärning” och att den bästa lösningen är att ge personen i fråga mer tid för just den aktiviteten. Bland informanterna finns flera analfabeter som upplever att det inte är rätt lösning att gå om samma kurs, om de hinder som stör inlärningen inte avlägsnas. Informanterna hävdar att undervisningsstil och klassammansättning borde anpassas, så att även analfabeter kan följa undervisningen och göra större framsteg. 44 Trots det faktum att etableringsreformen har förbättrat behandlingen av nyanlända på ett nationellt plan, så att den har blivit mer jämlik (Tovatt, 2013), så uppfattar flera informanter att ojämlikheter fortfarande råder på det lokala planet. De tycker till exempel att det är svårt att förstå varför somliga personer tillåts koncentrera sig på SFI, medan andra får veta att SFI måste kombineras med andra aktiviteter; eller hur två gravida kvinnor kan ha samma halvdagsschema men att den ekonomiska ersättningen ändå beräknas på olika sätt. Det finns också en undran över vem de nyanlända ska vända sig till när någonting som förbryllar dem inträffar, till exempel när en nyanländ uppfattar att en tjänsteleverantör inte agerar som sig bör, eller om han eller hon känner sig skrämd eller hotad av en tjänsteleverantör, eller utnyttjad under praktiken. Eftersom de flesta etableringslotsar, tjänsteleverantörer, tolkar och lärare tillhör samma etniska nätverk som de nyanlända själva, känner många informanter att det är mycket komplicerat och till och med riskabelt att be om hjälp och råd i sådana situationer. Sammanfattningsvis framgår det av deltagarnas åsikter och erfarenheter att etableringsprogrammet verkar vara ett i förväg bestämt, förhållandevis stelbent program, som deltagarna bara har begränsade möjligheter att påverka. I samband med etableringsprogrammet uppfattar endast få deltagare att de har huvudrollen i sina egna liv. I stället uppfattar de flesta informanter att det är arbetsförmedlaren inom etableringen som bestämmer över deras dagliga liv. De flesta nyanlända har byggt upp omfattande sociala nätverk bland andra nyanlända, och de delar med sig av sina erfarenheter; de jämför program och är medvetna om skillnaderna mellan kurser och tjänsteleverantörer. Ändå känner de flesta av informanterna att de inte har möjlighet att ge tillräckligt med återkoppling på aktiviteterna, eller att deras åsikter, om de får möjlighet att uttrycka dem, endast har begränsat inflytande på beslutsfattandet. Detta bidrar till känslor av maktlöshet och hopplöshet. 45 Resultaten tyder på att förhållandet mellan de nyanlända och Arbetsförmedlingen är av avgörande betydelse för de flesta nyanlända och på att det finns ett samband mellan hur deltagarna uppfattar det förhållandet och deras självkänsla och allmänna välbefinnande. Nödvändiga resurser och kompetenser behövs när det gäller tillhandahållandet och organiserandet av etableringskurserna och aktiviteterna, för att främja förståelsen av komplexiteten i individuella situationer; den potential som redan finns hos migranterna måste värdesättas och utnyttjas, och man behöver hitta sätt att underlätta samspelet mellan de nyanlända och befolkningen i stort och stödja individer i deras strävan mot sina personliga mål. I de följande kapitlen fokuserar vi på de utmaningar i fråga om välbefinnande som finns i samband med etableringsprogrammet, både när det gäller hur informanterna själva uppfattar sin egen hälsa och sitt eget välbefinnande och hur de upplever sambandet mellan etableringsprogrammet och deras eget välbefinnande. Kopplingar mellan välbefinnande etableringsprogrammet och hälsa och Vissa allmänna iakttagelser kan göras gällande alla informanternas självskattade hälsa och välbefinnande. De flesta informanter är nöjda med sin fysiska hälsa och uppfattar den som medelgod, eller bättre än medel, och många känner till och med att den är mycket god; och endast ett mycket litet antal uppger att den är dålig eller mycket dålig. Uppfattningarna är de motsatta när informanterna skattar sitt psykiska välbefinnande, eftersom de flesta informanter uppfattar sitt psykiska välbefinnande som dåligt eller mycket dåligt. Därför är uppenbarligen problem med psykiskt välbefinnande större för informanterna är problem med den fysiska hälsan. Men hälften av informanterna skiljer inte mellan fysisk hälsa och psykiskt välbefinnande. Detta kunde iakttas under intervjuerna, när informanterna kopplade samman de två, antingen genom att 46 kommentera hur fysisk smärta påverkar psyket och koncentrationen eller hur ångest och bekymmer ger upphov till sömnlöshet och fysisk smärta. En femtedel av informanterna kunde ses som extrema fall, eftersom en femtedel av informanterna uppger att de har mycket god både fysisk och psykisk hälsa; likaså uppger en femtedel att de har stora problem både fysiskt och psykiskt. Intressant nog är det bara en informant av tjugo som uppger att det psykiska välbefinnandet är bättre än den fysiska hälsan; detta belyser än en gång det faktum att psykiska och känslomässiga hälsoproblem är vanligare bland informanterna. Resultaten av den självskattade hälsan och det självskattade välbefinnandet presenteras i följande tabell: Tabell 11. Självskattad fysisk hälsa och självskattat välbefinnande fördelade på kön A= mycket god/gott, B=god/gott, C=varken god/gott eller dålig/dåligt, D=dålig/t, E=mycket dålig/t A B C D E 11 9 6 Fysisk hälsa 3 Psykiskt välbefinnande 1 Totalt 13 5 1 40 4 7 14 9 40 4 7 4 1 19 5 9 4 19 Samtliga informanter Fysisk hälsa Psykiskt välbefinnande Kvinnor Män Fysisk hälsa 8 5 7 1 Psykiskt välbefinnande 5 4 2 5 21 5 21 Den allmänt kända trenden att äldre nyanlända har sämre fysisk hälsa än yngre, kan iakttas också bland deltagarna i denna studie. Etnisk bakgrund verkar inte ha någon betydelse när det gäller hur den 47 egna hälsan och det egna välbefinnandet uppfattas: i stället ändrar både kön och utbildningsbakgrund i viss mån resultaten. När män och kvinnor jämförs, uppger kvinnor lägre hälsonivåer, både fysiskt och psykiskt. Det kan emellertid inte uteslutas att det kanske är lättare för kvinnor att uppge och tala om sina hälsoproblem, vilket skulle kunna påverka resultatet. Likaså verkar utbildningsnivå ha ett samband med självskattat välbefinnande. Tidigare studier tyder på att människor med längre utbildning åtnjuter bättre hälsa, särskilt fysisk hälsa. I den här studien behandlas fysisk hälsa och psykiskt välbefinnande var för sig. De flesta informanterna med lång utbildning uppger att de har god eller mycket god fysisk hälsa; några av dem nämner också hälsofrämjande aktiviteter som de är engagerade i, såsom joggning, simning, besök på gym eller långa promenader. En majoritet av samma grupp uppger emellertid att de har dåligt eller mycket dåligt psykiskt välbefinnande. Bland de informanter som har kort utbildning, är hälsan och problem med välbefinnandet mer jämnt fördelade, det vill säga problemen med det psykiska välbefinnandet är inte så uttalade. Men i de fall där informanterna inte har någon utbildning alls, återfinns påtagliga problem med det psykiska välbefinnandet. På frågan om de kunde se något samband mellan deras deltagande i etableringsprogrammet och deras hälsa eller välbefinnande, svarade de flesta informanterna spontant att etableringsprogrammet inte har någonting med hälsa eller välbefinnande att göra, eftersom syftet med programmet är att lära sig språket och hitta ett arbete. När de fick lite mer tid på sig, kopplade de ihop sin fysiska hälsa och etableringsprogrammet såtillvida att fysiska problem som högt blodtryck, dålig syn och diabetes gör det svårt för dem att följa eller göra framsteg i etableringsprogrammet. Flera informanter nämner också att de får hälsoinformation under samhälls- och hälsokommunikationen. På frågan om deltagandet i etableringsprogrammet på något sätt påverkar deras hälsa eller välbefinnande, nämns både positiva och negativa aspekter. Några informanter nämner att 48 etableringsprogrammet ger dem en anledning att gå ut och träffa människor och att det ger livet struktur. En informant erkänner också att hon har gjort saker och ting i etableringsprogrammet som hon aldrig har gjort förut, vilket har stärkt hennes självkänsla. Men oftast ses etableringsprogrammet som någonting som sätter press på deltagarna – en press som många informanter, särskilt kvinnor med barn, tycker är alltför stor. En handfull informanter nämner att det är dåligt för deras hälsa med de långa dagarna som de tillbringar inomhus, och några informanter nämner dålig luftkvalitet och väsen i överfyllda klassrum som ytterligare en påfrestning. Flera informanter tar upp den stress som orsakas av arbetslöshet och hur rädda de är för att behöva ta till socialhjälp om de inte hittar ett jobb innan etableringsperioden är över. Vissa män förknippar denna oro med sin roll som män och familjeförsörjare. Många informanter som har hög utbildning från sina hemländer upplever en stark personlig och social press att lyckas. Dessa människor kämpar för att hitta en ny identitet; några av dem nämner att deras självkänsla håller på att försvagas och att risken för depression är överhängande. Men det är inte bara de som är utbildade som lider av att vara arbetslösa. En medelålders afghansk man berättar följande: ”Det är bra att vi har alla dessa möjligheter att utbilda oss och lära oss att bli en del av samhället. Men det är inte bra att vi inte kan göra någonting nyttigt i samhället, att vi bara måste sitta hemma. Det är ett dåligt föredöme för våra barn. När jag ser mig omkring, ser jag mycket som jag skulle kunna göra; gatorna behöver städas, en vägg i skolan behöver målas, skräp i parkerna behöver plockas upp. Efter några år utan ett fysiskt arbete kan man inte göra någonting längre. Hemma fick vi ingenting gratis. Vi kämpade hårt för att kunna ta hem det allra minsta varje dag, men vi mådde bättre. Jag kände att jag hade kämpat och att jag lyckades, ytterligare en dag. Nu är jag bara en börda för mig själv och för andra.” De flesta informanter som har fysiska problem upplever att deras problem har tagits väl om hand under etableringsprogrammet. Informanterna med högt blodtryck, hjärtproblem, diabetes eller en 49 ögonsjukdom har skickats på hälsokontroller, och så fort hälsoproblemet har fastställts har deras timmar i etableringsprogrammet reducerats. Likaså säger de kvinnor som har blivit gravida under etableringsprocessen att man har tagit hänsyn till deras tillstånd och att antalet timmar har reducerats för dem, ibland automatiskt och ibland när de själva bett om det. En medelålders somalisk kvinna erinrar sig följande: “Jag skulle ha gått på en aktivitet, men jag började må dåligt. Jag var gravid vid det tillfället. Min man ringde min kontaktperson och han ordnade så att jag inte behövde gå på den aktiviteten mer. Och mina timmar reducerades.” Men det finns också informanter som uppger att man inte har tagit ordentlig hänsyn till deras fysiska hälsoproblem. En palestinsk medelålders kvinna berättar att hon visade upp ett läkarintyg för att visa att hon hade hälsoproblem, men att Arbetsförmedlingen avvisade intyget eftersom det inte var ett av Arbetsförmedlingen godkänt dokument. Ändå vidtogs inga andra åtgärder; personen i fråga skickades inte till en annan läkare. Medan informanterna hävdar att fysiska sjukdomar i allmänhet är väl kontrollerade och tas hänsyn till, är situationen annorlunda när det gäller känslomässiga och psykiska problem. Informanterna uppger hur avsaknaden av psykiskt välbefinnande inte möts med förståelse (det kan ses som ett sätt att undvika ansvar), eller hur det inte blir någon reaktion alls (informanterna ges rådet att ”bara ta det lugnt”), eller så skickas personen i fråga till en fysisk läkarundersökning (och när resultatet inte visar några fysiska hälsoproblem, får personen återvända till sitt tidigare program). Många informanter säger att de redan var utmattade och till och med traumatiserade när de kom in i Sverige. De nämner problem rörande koncentration och minne, nedstämdhet och brist på energi. Alla de som väntar på att deras nära och kära ska komma till Sverige, eller vars familjer är utspridda i olika länder, talar om rädsla och ängslan, om hur mycket kraft som den ständiga oron tar och hur hjälplösa de känner sig, eftersom de är oförmögna att ge sina familjemedlemmar det skydd och den hjälp som de behöver. Somliga 50 beskriver skuldkänslor, eftersom de själva är i säkerhet medan deras nära och kära fortfarande är i fara. För andra gör oron det omöjligt för dem att koncentrera sig på integrationen och språkinlärningen. Först när familjerna är i säkerhet kan de börja tänka på framtiden. Det som är gemensamt för praktiskt taget alla informanterna, oberoende av bakgrund eller specifik livssituation, är att om de inte kan följa eller göra framsteg i etableringsprogrammet, så förvärras deras stress. Flera informanter säger att allt besvär med långa dagar, fulltecknade scheman och praktiska problem inte skulle ha någon betydelse om de kunde göra framsteg i etableringsprogrammet.7 Sammanfattningsvis tyder resultaten på att det är svårt för nyanlända att skilja mellan fysisk hälsa och psykiskt välbefinnande; dessutom är det svårt för de flesta nyanlända att på ett rationellt sätt se något samband mellan etableringsprogrammet och deras hälsa och välbefinnande. För de flesta informanter tillhandahåller etableringsprogrammet etableringsersättning, språkinlärning samt stöd och hjälp med att hitta ett jobb eller en praktikplats; därför är det svårt för många av dem att tänka på sådant som har med hälsa och välbefinnande att göra i det sammanhanget. Men av deltagarnas åsikter och erfarenheter att döma verkar det ändå som om många av de nyanlända är utsatta för psykisk, psykologisk och känslomässig belastning, i form av besvär som förefaller vanliga men också svåra att uttrycka, förstå och söka hjälp för. Resultaten tyder vidare på att det finns en tvåvägsrelation mellan hälsan och etableringsprogrammet. Å ena sidan påverkar deltagarens hälsotillstånd hans eller hennes förmåga att delta i och framgångsrikt Vissa informanter nämner att de funderar på att hoppa av etableringsprogrammet. Tidigare forskning visar att endast omkring 60 procent av studenterna lyckas klara den första SFI-kursen och att omkring en fjärdedel hoppar av (Bevelander, Dahlstedt och Rönnqvist, 2019). Mer forskning skulle behövas om de villkor som leder till att studenterna inte kommer någon vart i sina språkstudier och till avhopp, trots att motivationen att lära sig finns. 7 51 genomföra etableringsprogrammet, men å andra sidan kan ett intensivt etableringsprogram på heltid, kombinerat med övergripande livsförändringar, också utgöra en påfrestning för deltagarens hälsa och välbefinnande. Dessutom antyder resultatet att tillfredsställelse med etableringsprogrammet kan tänkas korrelera med psykiskt välbefinnande men inte nödvändigtvis med fysisk hälsa. Nyanlända som uppger hög tillfredsställelse med etableringsprogrammet uppger också höga nivåer av psykiskt välbefinnande. Likaså bedömer de som är mycket kritiska till etableringsprogrammet sitt psykiska välbefinnande som dåligt eller mycket dåligt. Studien förser oss inte med redskap för att veta om det är tillfredsställelsen i sig som ger upphov till välbefinnande eller om det är tvärtom. Mer forskning behövs om denna fråga. Slutligen finns det flera tecken på att fysiska hälsoproblem tas om hand snabbare och mer effektivt än problem med det psykiska välbefinnandet, under etableringsprogrammet. Det är inte klart om det är fallet därför att fysiska symtom är lättare att upptäcka och lättare att beskriva och identifiera, eller om det är därför att det finns större erfarenhet och tillgång till ett bättre system när det gäller att upptäcka och erbjuda behandling för fysiska problem. Men man kan dra den slutsatsen att det finns en risk för att särskilt problem med psykiskt välbefinnande förblir oupptäckta och försummade under etableringsprogrammet, eftersom många nyanlända upplever att deras känslor av bristande välbefinnande sällan tas på allvar, möts av förståelse eller blir föremål för åtgärder. I följande kapitel är alla de viktigaste resultaten av studien sammanställda och kortfattat summerade. SAMMANFATTNING Det har tidigare dokumenterats att migrantbefolkningen i Sverige har en lägre nivå av fysisk och psykologisk hälsa än infödda svenskar, och 52 att särskilt nyanlända flyktingar skulle ha glädje av mer krisstöd än vad som är tillgängligt i dag. Syftet med denna studie var att sätta fingret på förhållanden i etableringsprogrammet som kan påverka nyanlända flyktingars hälsa och välbefinnande. Detta gjordes genom att utforska hur nyanlända flyktingar uppfattar och upplever etableringsprogrammet, i vilken grad etableringsprogrammet motsvarar deras individuella behov samt hur nyanlända uppfattar sin hälsa och sitt välbefinnande. För studien intervjuades 40 individer i åtta fokusgrupper under de sista månaderna av 2014. Presentationen av resultaten börjar med Yanas historia. Hon är en ung syrisk kvinna som, liksom de flesta andra informanter i denna studie, ger flera exempel på att hon känner sig både känslomässigt och psykiskt tyngd. Hennes historia tjänar som exempel på hur en långvarig utsatthet för multipla stressfaktorer kan utgöra ett hot mot migranters psykiska välbefinnande. I första delen av studien, med titeln ”En inblick i de nyanlända migranternas liv”, diskuteras hur individuella mål, familjesituation och uppfattad social isolering från det omgivande samhället kan påverka individuellt välbefinnande och deltagande i etableringsprogrammet. Eftersom de nyanlända representerar alla samhällsskikt, varierar livsmålen, ofta bortom de mål som sätts upp och omfattas av etableringsprogrammet. Resultaten tyder på att livsmål hänger samman med välbefinnande på olika sätt. Välbefinnandet verkar öka om etableringsprogrammet stödjer individen i hans eller hennes strävan att nå sina livsmål. Men om dessa förefaller omöjliga att nå från början, eller om de inte erkänns eller stöds av omgivningen, blir välbefinnandet lidande. I sådana situationer är den negativa inverkan på välbefinnandet större ju starkare personen håller fast vid sina livsmål. Resultaten antyder också att om personliga preferenser står i konflikt med etableringsprogrammet, sätts motivationen att genomföra etableringsprogrammet på spel och är kanske till och med allvarligt äventyrad. Detta skulle undergräva eventuella vinster och skulle kunna leda till avhopp. 53 Vidare beskriver många nyanlända den närmaste familjen som en viktig källa till glädje, stöd och trygghet. Alltså kan familjen ses som en tillgång, i likhet med personliga färdigheter, utbildning och yrkeslivserfarenhet. Familjen påverkar vilka personliga mål och behov man har, och i vissa fall kan sådant som har med familjen att göra till och med överskugga allting annat och minska fokus på personliga behov. Då många nyanlända fortfarande är mitt uppe i en oavslutad migrationsprocess, sätter ansvar för familjen en betydande press på de flesta av dem, psykiskt, känslomässigt och ekonomiskt. Resultaten tyder på att eftersom familjen är central för de flesta deltagare, finns det en potentiell konflikt mellan en nyanländ flyktings mer kollektiva tänkesätt och den individuella inställning som präglar etableringsprogrammet. Med andra ord tyder resultaten på att även om etableringsprogrammet är ett personligt projekt, så uppfattas, genomförs och bedöms det av många deltagare med familjen för ögonen. Följaktligen kan ett etableringsprogram, som ur ett rationellt och pragmatiskt perspektiv borde vara lämpligt för en individ, upplevas som omöjligt att hantera och på så sätt ha en negativ inverkan på välbefinnandet. Dessutom pekar resultaten på att social isolering från det omgivande samhället uppfattas som ett betydande problem av många nyanlända. Social isolering kan ses som ett ouppfyllt psykologiskt behov som förhindrar uppkomsten av en känsla av tillhörighet i samhället. Den står också i vägen för känslor av att vara respekterad, uppskattad och önskad, och kan därför bidra till ohälsa och avsaknad av välbefinnande. Resultaten av den andra delen av studien, med rubriken ”Etableringsprogrammet – en möjlighet eller en belastning?”, antyder att nyanlända som deltar i etableringsprogrammet har vitt skilda livserfarenheter, resurser och förväntningar. Eftersom det nya livet i Sverige fortfarande i högsta grad är i vardande, behöver nyanlända fokusera på de grundläggande och mest trängande behoven och utmaningarna i livet. När väl sådant som bostad och familjeåterförening är löst, upplever många informanter att fler 54 personliga resurser och mer uppmärksamhet och kraft frigörs till etableringsprogrammet och till inlärning. Genom deltagarnas åsikter och erfarenheter har vi kunnat få större förståelse för under vilka omständigheter som det stöd de har fått värdesätts av deltagarna och under vilka omständigheter etableringsprogrammet kanske misslyckas med att tillhandahålla uppskattad hjälp. I kapitlet med rubriken ”Varför är det svårt att ha huvudrollen i sitt eget liv?” ligger fokus på de praktiska aspekterna av etableringsprogrammet; dess innehåll, beslutsfattande, förändringar som gjorts och kommunikation. Genom deltagarnas åsikter och erfarenheter framstår etableringsprogrammet som ett i förväg planerat, förhållandevis stelbent program, som deltagarna har endast begränsade möjligheter att påverka. I samband med etableringsprogrammet uppfattar endast några få deltagare att de har huvudrollen i sina egna liv. I stället uppfattar de flesta informanter att det är arbetsförmedlaren inom etableringen som bestämmer över deras dagliga liv. De flesta nyanlända har byggt upp omfattande sociala nätverk bland andra nyanlända, och de delar med sig av sina erfarenheter; de jämför programmen och de är medvetna om skillnaderna mellan kurser och tjänsteleverantörer. Ändå känner de flesta informanter att de inte har möjlighet att ge tillräckligt med återkoppling på aktiviteterna, eller att om de får den möjligheten så har deras åsikter endast begränsad inverkan på beslutsfattandet. Detta bidrar till känslor av maktlöshet och hopplöshet. Resultaten pekar på att förhållandet mellan nyanlända och Arbetsförmedlingen är av avgörande betydelse för de flesta nyanlända och att det finns ett samband mellan hur deltagarna uppfattar det förhållandet och deras självkänsla och allmänna välbefinnande. Nödvändiga resurser och kompetenser behövs när det gäller tillhandahållandet och organiserandet av etableringskurser och etableringsaktiviteter, för att främja förståelsen av komplexiteten i individuella situationer; den potential som redan finns hos migranterna måste uppskattas och utnyttjas, och man behöver hitta sätt att underlätta samspelet med befolkningen i stort 55 och stödja individer i deras strävan efter att nå sina personliga mål. I kapitlet med rubriken ”Kopplingar mellan etableringsprogrammet och välbefinnande” finns indikationer på att det är svårt för de flesta nyanlända att skilja mellan fysisk hälsa och psykiskt välbefinnande; dessutom är det svårt för de flesta nyanlända att på ett förståndsmässigt plan se något samband mellan etableringsprogrammet och deras hälsa och välbefinnande. För de flesta informanter tillhandahåller etableringsprogrammet etableringsersättning, språkinlärning och stöd när det gäller att hitta ett arbete eller en praktikplats; därför är det svårt för många av dem att tänka på frågor som rör hälsa och välbefinnande i det sammanhanget. Men det framgår ändå av deltagarnas åsikter och erfarenheter att många nyanlända utsätts för psykiska och känslomässiga påfrestningar. Sådana besvär förefaller vanliga men också svåra att uttrycka, förstå och be om hjälp för. Resultaten tyder på att det finns en tvåvägsrelation mellan hälsan och etableringsprogrammet. Å ena sidan påverkar deltagarens hälsotillstånd hans eller hennes förmåga att delta i och framgångsrikt genomföra etableringsprogrammet, men å andra sidan kan ett intensivt etableringsprogram på heltid, i kombination med svårigheter i livet i stort, utgöra en påfrestning för deltagarens hälsa och välbefinnande. Vidare tyder resultaten på att tillfredsställelsen med etableringsprogrammet kanske korrelerar med psykiskt välbefinnande men inte nödvändigtvis med fysisk hälsa. Nyanlända som uppger hög tillfredsställelse med etableringsprogrammet uppger också höga nivåer av psykiskt välbefinnande. Likaså bedömer de som är mycket kritiska till etableringsprogrammet sitt psykiska välbefinnande som dåligt eller mycket dåligt. Studien förser oss inte med redskap för att veta om det är tillfredsställelsen som ger upphov till välbefinnande eller om det är tvärtom. Mer forskning behövs i den frågan. Slutligen finns det indikationer på att fysiska hälsoproblem tas om 56 hand snabbare och mer effektivt än problem med det psykiska välbefinnandet, inom etableringsprogrammet. Det framgår inte om detta är fallet därför att fysiska symtom är lättare att upptäcka, beskriva och identifiera, eller om det är därför att det finns mer erfarenhet och ett bättre befintligt system för att upptäcka och erbjuda behandling mot fysiska problem. Men man kan dra den slutsatsen att det finns en risk för att i synnerhet problem med psykiskt välbefinnande förblir oupptäckta och försummade inom etableringsprogrammet, eftersom många nyanlända upplever att deras känslor av bristande välbefinnande sällan tas på allvar, möts av förståelse eller blir föremål för några åtgärder. SLUTSATSER Människor som kommer till Sverige som flyktingar bär på ett flertal trauman, bekymmer och problem. Det går inte att förvänta sig eller ens hoppas på att alla dessa problem ska kunna tas om hand inom en kort tidsrymd, om de alls kan tas om hand. Det vi kan hoppas på är att kunna lindra några av problemen, genom ett proaktivt och välfungerande etableringsprogram. Fokus bör ligga på de mest framträdande obalanserna och hindren i strävan efter integration, och de bör tas om hand på ett strukturerat och konsekvent sätt, i den mån det är möjligt. Den typiske nyanlände vill inte bli sedd som en kund utan vill ha huvudrollen i sitt eget liv, det vill säga vara en individ som strävar efter att uppnå, bevara, skydda och utveckla sådant som han eller hon värdesätter. Därför är det nödvändigt att fråga sig hur man ska underlätta eller stödja en sådan strävan, och hur man ska hålla de faktorer stången som utgör en risk för individuell hälsa och psykiskt välbefinnande. Deltagare i den här studien uppger vitt skilda individuella och systemiska faktorer som skulle kunna undergräva deras hälsa och välbefinnande under etableringsprocessen. För vissa nyanlända är 57 det efterdyningarna av traumatiska händelser som de upplevt före och under migrationen, förlusten av vänner och släktingar samt separationen från de närmaste familjemedlemmarna, som utgör de största utmaningarna. För andra är de viktigaste frågorna olösta praktiska problem i det nya livet i Sverige, förlorade eller nedvärderade resurser och kompetenser, meningslösheten i de dagliga aktiviteterna, maktlösheten och den begränsade kontrollen över sitt liv, svårigheterna med att förstå sin omgivning och att kommunicera med de infödda, liksom upplevd felplacering eller en känsla av att inte komma vidare i etableringsprogrammet eller i sökandet efter arbete. Resultaten av den här studien fäster särskild uppmärksamhet vid behov relaterade till psykiskt välbefinnande, eftersom de flesta informanter uppfattar att de har större problem med det psykiska välbefinnandet än med den fysiska hälsan. Några av de problem som har med välbefinnandet att göra och som för närvarande riskerar att förbli oupptäckta, eller som kanske förtjänar mer uppmärksamhet, visas i följande diagram. 58 Bristande välbefinnande bland nyanlända migranter Trauman Trauma Painful Smärtsamma minnen memories och rädslaand fear Fysiska smärtor Physical pains Sömnlöshet Insomnia Bekymmer ochanxiety ängslan Worry and Un-wellBristande being among välbefinnande thebland newly nyanlända arrived migranter migrants Loss of Förlust av minne och memory and koncentrationsförmåga concentration Stress Stress Mistrust and Bristande tillit och feelings of känslor av otrygghet insecurity Identitetsförlust Loss of identity Loss of selfesteem Apati och depression Depression Förlorad självkänsla 59 Eftersom migrantpopulationen blir mer och mer heterogen i fråga om både resurser och de utmaningar och svårigheter de ställs inför, är det mottagande systemet också utsatt för ett ökat tryck. Resultaten antyder att det finns risk för en krock mellan de nyanlända och systemet, och att det ställs krav på systemet från många olika håll. De nyanländas behov och förväntningar är stora och vitt skiftande, eftersom de försöker lösa alla livsproblem samtidigt. De bäst utrustade av de nyanlända förväntar sig flexibilitet och individuellt stöd för att kunna dra nytta av programmet; de sämst utrustade bland de nyanlända kan inte hänga med i programmet och behöver därför stöd och uppmärksamhet. Alla nyanlända möts av ett system vars förhållningssätt är relativt snävt och pragmatiskt. Parallellt med den här kampen om begränsade resurser och begränsad uppmärksamhet, och med problem med prioriteringar bland olika målgrupper och individer, finns ett tyst rop på mer uppmärksamhet på psykiskt välbefinnande, på grund av obehandlade psykologiska trauman men också på grund av en ökande psykisk stress orsakad av en känsla av hopplöshet och av att stå stilla och inte komma någon vart. Det går att urskilja två huvudvägar för att stärka det psykiska välbefinnandet. För det första kan man ägna mer direkt uppmärksamhet åt frågor som handlar om psykiskt välbefinnande. Tydliga åtgärder behövs för att problem förknippade med psykiskt välbefinnande ska kunna identifieras lättare och tas om hand mer effektivt; sådana åtgärder exemplifieras i följande figur. 60 Med fokus på migranters psykiska välbefinnande Medvetenhet om problemet Specifik hjälp och specifikt stöd Information om ämnets komplexitet Psykiskt välbefinnande Fastställande av individuella behov Möjligheter att prata Den andra vägen framåt är att förbättra etableringssystemet så att det blir mer uppmärksamt på individuella behov. Som tidigare nämnts, har Ryan, Dooley och Benson (2008) studerat det psykiska välbefinnandet i samband med anpassningen till den nya miljön hos människor i västländerna som tvingats att migrera. De drar den slutsatsen att välbefinnandet är som mest i farozonen när förlusten eller nedvärderingen av befintliga resurser kombineras med begränsade möjligheter i det nya samhället, när grundläggande behov inte tillgodoses, när livsmål inte kan uppnås och när personen i 61 fråga utsätts för krav som uppfattas som ohanterliga. Om vi tillämpar modellen på insamlade data, kan flera iakttagelser göras. För att inrikta programmet mot ett bättre omhändertagande av välbefinnandet, bör en rad frågor övervägas: - Hur skulle individens förlust av befintliga resurser kunna minimeras? - Hur skulle individens ökade resurser kunna maximeras? - Hur skulle etableringsprogrammet kunna utgå från individuella mål och behov på ett bättre sätt? - Hur ska man gå tillväga för att upptäcka och förhindra orimliga krav? - Hur skulle programmet kunna ta bättre hand om de begränsningar som existerar vad gäller tillträdet till arbetsmarknaden och till samhället i stort? Det finns inga enkla svar på dessa frågor. Ett antal förslag, som inspirerats av den här studien och dess många migrantröster, står att läsa i den sista figuren på nästa sida. 62 Förbättring av etableringsprogrammet för att uppnå bättre välbefinnande Minimera förlusten av personliga resurser Maximera förvärvandet av personliga resurser Förhindra att deltagarna står still och inte kommer någon vart eller utvecklas i etableringsprogrammet Ta fasta på befintliga färdigheter och resurser Utgå från individuella mål och behov Få bukt med orimliga krav Undanröja begränsningar Titta på helheten Tillhandahålla hjälp med valideringen av befintliga färdigheter och kvalifikationer Undvika onödiga krav Ge möjlighet till umgänge med infödda svenskar Undvika överlappande scheman Ordna bättre tillgång till arbeten med hjälp av praktikplatser Fokusera på mål och resultat i stället för på antal timmar Minimera antalet avhopp Avsätta tid för god kommunikation Använda befintliga färdigheter på ett kreativt sätt Se till att det finns en möjlighet att gå snabbare fram för dem som vill och kan studera på egen hand Ge möjlighet till regelbunden kontakt Utnyttja möjligheten till självstudier och ITbaserad inlärning bättre Använda etableringslotsarna mer effektivt Ge extra stöd åt de svagaste i klassrummen Lämna utrymme för återkoppling in 63 REFERENSER Andersson, R. och Weinar, A., 2014. Integration policies – Sweden country report. INTERACT RR 14, Robert Schuman Centre for Advanced Studies, San Domenico di Fiesole: European University Institute. Barnes, D.M. och Almasy, N., 2005. Refugees’ perceptions of healthy behaviors. Journal of Immigrant Health, 7(3), s.185-93. Bevelander, P., Dahlstedt, I. och Rönnqvist, S., 2010. ”Sweden” (2010). I: Migration, Employment and Labour Market Policies in The European Union, Part 2: Labour Market Integration Policies in the European Union (2000-2009), (Red. Anna Platonova & Guliana Urso), IOM. Connor, P., 2010. Palm for the soul: Immigrant religion and emotional well-being. International Migration, 50(2), s.130-157. Creswell, J.W., 2013. Qualitative Inquiry & Research Design. Choosing among Five Approaches. London: Sage. Edwards, N., Ciliska, D., Halbert, T. och Pond, M., 1992. Health promotion and health advocacy for and by immigrants enrolled in English as a second language classes. Canadian Journal of Public Health, 83(2), s. 159-62. Emilsson, H., 2014. No quick fix: Policies to support the labor market integration of new arrivals in Sweden. Washington DC and Geneva: Migration Policy Institute and International Labour Organization. Feijen, L. och Frennmark, E., 2011. Kvalitet i svensk asylprövning. En studie av Migrationsverkets utredning av och beslut om internationellt skydd. Stockholm: UNHCR. Freund, A.M. och Riediger, M., 2001. What I have and what I do – The role of resource loss and gain throughout life. Berlin: Max Planck 64 Institute for Human Development and Education. International Association for Applied Psychology. Fundberg, A., 2012. Utan en klapp på huvudet – Etableringsuppdraget och hälsa. Partnerskap Skåne. Länsstyrelsen i Skåne län. Hagelund, A., 2010. Dealing with the dilemmas: Integration at the street-level in Norway. International Migration, 48(2), s.79-102. Hansen, A.R., Ekholm, O. och Kjoller, M., 2008.Health behavior among non-Western immigrants with Danish citizenship. Scandinavian Journal of Public Health, 36(2), s.205-10. Hjern, A., 2012. Migration and public health. Health in Sweden: The National Public Health Report 2012. Chapter 13. Scandinavian Journal of Public Health, 40(9), s.255-67. Hyman, I. och Guruge, S., 2002. A review of theory and health promotion strategies for new immigrant women. Canadian Journal of Public Health, May-June, s. 183-7. Ihle, R., 2006. Social Work as Guide to Refugee Integration – from needs to individual planning programs. AMID WP:55. Bergen: Bergen University College. Jokisaari, S., 2006. Kotouttamislain merkitys kotoutumisessa maahanmuuttajan näkökulmasta. Reports:18. Turku: Siirtolaisinstituutti. Jönsson, L. 2014. Mottagande och etablering av nyanlända i Skåne 2013. Länsstyrelsen Skåne. Koochek, A., Mirmiran, P., Azizi, T., Padyab, M., Johansson, S.E., Karlström, B., Azizi, F. och Sundqvist, J., 2008. Is migration to Sweden associated with increased prevalence of risk factors for cardiovascular disease? European Journal of Cardiovascular Prevention and Rehabilitation, 15(1), s.78-82. Kreps, G.L. och Sparks, L., 2008. Meeting with health literacy needs of 65 immigrant population. Patient Education and Counseling, 71, s.32832. Kreuter, W.M, Lukwago, S.N., Bucholtz, D.C., Clark, E.M. och SandersThompson, V., 2002. Achieving cultural appropriateness in health promotion programs: targeted and tailored approaches. Health Education & Behavior, 30(2), s.133-46. SFS, 2010. Lag om etableringsinsatser för vissa nyanlända invandrare; SFS 2010:197. Lauritzen, C. och Sivertzen, H., 2012. Children and families seeking asylum in Northern Norway: Living conditions and mental health. International Migration, 50(6), s.195-210. Lindencrona, F., 2008. Strategies for a health promoting introduction for newly arrived refugees and other immigrants. Stockholm: Karolinska Institutet. Lindström, M. och Sundqvist, K., 2005. The impact of country of birth and time in Sweden on overweight and obesity: A population-based study. Scandinavian Journal of Public Health, 23(4), s.276-84. Ljungberg, K. och Holmgren, I., 2013. Behov och brister i mottagandet och etableringen av migranter. En kartläggning utifrån Röda Korsets lokala iakttagelser. Stockholm: Röda Korset. Lundberg, P.C., 1999. Meanings and practices of health among married Thai immigrant women in Sweden. Journal of Transcultural Nursing, 10(1), s.31-6. Maller, C., Townsend, M., Pryor, A., Brown, P. och St. Leger, L., 2006. Healthy nature healthy people: “contact with nature” as an upstream health promotion intervention for populations. Health Promotion International, 21(1), s.45-54. Maxwell, J.A., 2005. Qualitative Research Design. An Interactive Approach. 2:a uppl. London: Sage. META, 2014. Mottagande och etablering av nyanlända 2013. www.lansstyrelserna.se/integration 66 Morgan, D.L., 1998. The focus group guidebook. Thousand Oaks: CA: Sage Publications. Palinkas, L.S., Pickwell, S.M., Brandstein, K., Clark, T.J., Hill, L.L., Moser, R.J. och Osman, A., 2003. The Journey to wellness: Stages of refugee health promotion and disease prevention. Journal of Immigrant Health, 5(1), s.19-28. Ryan, D., Dooley, B. och Benson, C., 2008. Theoretical perspectives on post-migration adaptation and psychological well-being among refugees: towards a resource-based model. Journal of Refugee Studies, 21(1), s.4-17. Samarasinghe, K. och Arvidsson, B., 2002. It is a different war to fight here in Sweden – the impact of involuntary migration on the health of refugee families in transition. Scandinavian Journal of Caring Sciences, 16(3), s.292-301. Statskontoret, 2012. Etableringen av nyanlända. En uppföljning av myndigheternas genomförande av etableringsreformen. Stockholm. Sundell Lecerof, S. och Stafström, M., 2011. Olika villkor –olika hälsa. En osynlig intervention? Malmö högskola, Lunds universitet och Uppsala universitet. Sundqvist, J., Bayard-Burfield, L., Johansson, L.M. och Johansson S.E., 2000. Impact of ethnicity, violence and acculturation on displaced migrants: Psychological distress and psychosomatic complaints among refugees in Sweden. Journal of Nervous and Mental Disease, 188(6), s.357-65. Svenberg, K., Skott, C. och Lepp, M., 2011. Ambiguous expectations and reduced confidence: experience of Somali refugees encountering Swedish health care. Journal of Refugee Studies, 24(4), s.690-705. Taloyan, M., Johansson, S.E., Sundqvist, J., Kocturk, T.O. och Johansson L.M., 2008. Psychological distress among Kurdish immigrants in Sweden. Scandinavian Journal of Public Health, 36(2), 67 Kommentar [Ä1]: Correct. Thank you. Kommentar [KG2]: Since you refer only to "Sage" earlier (and I assume it is the same publisher as the one you refer to here), perhaps you should be consistent and remove "Publications" here? Or am I mistaken? s.190-6. Tovatt, C., 2013. Att avkoda systemets regler: Nyanlända invandrares berättelser om mötet med etableringen. Rapport 2013:19. Länsstyrelsen i Södermanlands län. Wikström, E., 2009. Health and Integration when Receiving Resettled Refugees from Sierra Leone and Liberia. I: Resettled and Included. Employment Integration of Resettled Refugees in Sweden (P. Bevelander et al., red.), Malmö: Holmbergs. Zanchetta, M.S. och Poureslami, I.M., 2006. Health literacy within the reality of immigrants’ culture and language. Canadian Journal of Public Health, 97(2), s. S26-S30. 68
© Copyright 2024