1. No category

Den permanenta arbetslöshetens
landskap och utanförskap
BLÅELD MEDIA
2015
”
Det senaste decenniet har det talats och skrivits mycket om det av
lång tid i arbetslöshet betingade utanförskapet. Alliansregeringens
arbetslinje var det mest omfattande och radikala greppet hittills, för att
söka få bukt med detta allvarliga samhällsproblem.
Arbetslinjen rönte vissa framgångar, men priset betalades i hög utsträckning av de som
står längst från ett fast arbete. Människor som har mycket svårt att ens få ett tidsbegränsat
arbete, stöttat av kraftiga lönesubventioner. Dessutom upphörde inte utanförskapet att
växa - däremot ändrade det delvis karaktär, så att det nu är än djupare rotat.
Sjukförsäkringsreformen och Europas högsta asylinvandring per capita (samt till den
knuten anhöriginvandring) har bidragit till en situation, där de svagaste grupperna
på arbetsmarknaden är ännu svagare än förut. Det rör sig om över en kvarts miljon
långtidsarbetslösa, som få arbetsgivare på den reguljära arbetsmarknaden vill veta av.
Efterfrågan på politiskt mod, nytänkande och handlingskraft är stor.
Behovet av en reformerad arbetsmarknad är en fråga som stötts och blötts de senaste
åren. För de riktigt svaga grupperna torde dock en annan förändring vara mer angelägen:
att det skapas förutsättningar för framväxt av en alternativ arbetsmarknad.
Samt kanske viktigast av allt: en alternativ arbetsmarknadspolitik. Med det snaraste.
JÖRN BÄCKSTRÖM
Redaktör för Blåeld Medias omvärldsbevakning. Överlevare och ögonvittne.
2
Olika aspekter av detta utanförskap avhandlades i en serie texter på Blåelds nyhetssida
under hösten 2014. Dessa texter har nu samlats i det här häftet.
Bortvalda och utsorterade - arbetsmarknadens restposter.
Om utslagningsmekanismerna inom arbetsmarknadspolitiken.
Blåeld inkluderar och integrerar de minst efterfrågade på
arbetsmarknaden.
På Blåeld handlar integration i mycket om att skapa en beredskap
s. 4-5
s. 6-7
inför arbetslivets krav, som ett nödvändigt steg på vägen tillbaka till
arbetsmarknaden.
Mänskliga minusposter - alla människor presterar inte lika
mycket av värde.
Fler och fler människor blir olönsamma att ha anställda. Kraven på
s. 8-11
arbetsmarknaden höjs successivt och utslagningen blir därefter. Ett växande
antal har hamnat i vad som i realiteten är permanent arbetslöshet.
Sverige av idag: Sysselsättningsgap, segregation och utanförskap.
Det är få länder i Europa som har så stor skillnad i sysselsättning
mellan infödda och invandrade som Sverige. Konsekvenserna av detta
s. 12-13
sysselsättningsgap har vuxit till ett accelererande samhällsproblem.
Det bidde bara en tummetott. Ofta orealistiska förväntningar på
arbetsmarknadspolitikens program och projekt.
Det är svårt att hjälpa individer från de svagaste grupperna till arbete.
s. 14-16
Betydligt svårare än gemene man, opinionsbildare och politiker vanligtvis
föreställer sig.
3
Bortvalda och utsorterade arbetsmarknadens restposter
Arbetsmarknad och arbetsmarknadspolitik handlar i påfallande stor utsträckning om
att välja bort och sortera ut människor. De olycksdrabbade som hamnat i fas 3 har
blivit bortvalda många gånger. Omsorgsfullt utsorterade. Exkluderade in extenso.
Arbetsmarknaden har inte varit nådig; arbetsmarknadspolitiken inte till någon hjälp.
4
Oavsett vilka program och åtgärder som rikets regeringar har använt sig av de senaste decennierna, så
kvarstår de grundläggande utstötningsmekanismerna.
olycklige kortet med den för många fasaväckande texten:
”Gå till fas 3. Gå raka vägen till fas 3, utan att passera GÅ!”.
Utbildningssatsningar kan knappast råda bot på
exkluderingens elände. Är det något som är utsorterande,
så är det utbildningar. De är sällan individanpassade, utan
syftet, studieplanen och målen med utbildningen är lika
för alla. Den som inte klarar svårigheterna eller hänger
med i tempot blir obönhörligen efter, och kommer att ha
det emot sig vid ett framtida jobbsökande.
Så är vi alltså där. Fas 3. Slutstation. Nå, där är vi väl
alla lika, ändå?
Detta förhållande är ett av de tyngsta skälen till att många
utbildningar kräver tidigare kvalifikationer och/eller
godkända tester, för att någon ska bli antagen till dem. Se
- redan där en utslagningsmekanism, innan utbildningen
ens är påbörjad.
Plusjobben, socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska svanesång under sin förra regeringsperiod, har
såväl förespråkare som belackare. Oavsett vilken sida
man ställer sig på i den debatten, är det ett faktum att
långtidsarbetslösa människor valdes bort även i detta
sammanhang.
Det var inte så, att alla som ville ha ett plusjobb också
fick det. Många hugade kandidater fick nej, därför att de
tilltänkta arbetsgivarna helt enkelt inte var intresserade.
Trots en heltäckande lönesubvention.
Att kvotera in svaga och otillräckliga arbetslösa, då - kan
inte det vara en framgångsrik väg att gå? Mindre troligt,
det med. Kvotering är ofta ett nollsummespel. Att en
person blir inkvoterad, innebär för det mesta att någon
annan blir utkvoterad, dvs bortvald och utsorterad. Det
är dessutom sällan den med de bästa kvalifikationerna
eller förutsättningarna, som blir utkvoterad. Kvoteringen
drabbar också den de svaga och mindre eftertraktade.
Jobb- och utvecklingsgarantin är ett tydligt, närmast
fläckfritt, exempel på utsortering inom arbetsmarknadspolitiken. Om den långtidsarbetslöse inte lyckats skaffa
sig ett jobb under fas 1, så varsågod, skoningslöst vidare
till fas 2. Gick det lika illa under fas 2, så tilldelades den
Glöm det. Också inom fas 3 förekommer utsortering. Trots
all klagan om att man inte vill vara ”gratis arbetskraft”, så
önskar sig många av deltagarna i fas 3 sysselsättningar hos
en etablerad och resursstark arbetsgivare, med så nära
ordinarie arbetsuppgifter som det går att komma. För att
på det sättet, genom strävsamma och goda insatser, med
tiden kanske kunna kvalificera sig för en subventionerad
anställning. Som i sin tur, förhoppningsvis, kan leda till
ett fast arbete.
De senaste åren har det stora flertalet av Blåelds fas
3-deltagare aktivt sökt sig till organisationens olika
sysselsättningar, bland annat via kontaktskapande på
Möjligheternas mässa. Hösten och förvintern 2013 var
trycket tidvis så stort, att Blåeld fick tacka nej till sökande.
Så har det inte alltid varit. De första åren Blåeld bedrev sin
verksamhet, var det många av de anvisade deltagarna som
hellre hade velat vara hos en ”riktig arbetsgivare”.
Att de till slut hamnade hos Blåeld, berodde helt enkelt
på att ingen ”riktig arbetsgivare” var intresserad av dem.
Ens som fri arbetskraft och med ett anordnarbidrag om
c:a 5.000 kronor per månad som bonus.
Så ett antal av Blåelds deltagare var och är långtidsinskrivna
som, efter att ha blivit utsorterade i varje tidigare instans,
nu också blivit bortvalda inom fas 3.
Med detta sagt: när fas 3-deltagaren väl har valt Blåeld och
verksamhetschefen Lasse Reuterberg hälsat henne eller
honom välkommen med ett fast handslag och ett varmt
leende, så är det slutsorterat.
För Blåelds verksamhet är inkluderande. Den är dessutom
integrerande, dock i en annan mening än den som vanligtvis läggs i begreppet.
5
Blåeld inkluderar och integrerar de minst
efterfrågade på arbetsmarknaden
Många av deltagarna på Blåeld har av olika skäl varit
arbetslösa så länge, att då de börjar i verksamheten har
de i realiteten förlorat förmågan att klara av och sköta
ett arbete.
De behöver praktiskt och socialt stöd för att väcka liv i
slocknad kompetens och komma in i vardagsrutiner anpassade efter arbetslivet. I sin egen takt och utan stress och
prestationskrav.
Utgångspunkten är enkel: innan de kan få ett arbete, måste
de klara av att arbeta. Den processen kan ta tid.
Det talas jämt och ständigt om att få människor i jobb, i
samband med arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Men de
flesta av de människor som kommer till Blåeld behöver
till att börja med insatser som stärker dem själva, i
kombination med insatser som stärker deras ställning på
arbetsmarknaden. Därefter kan det vara dags att titta åt
jobbhållet till.
För deltagare som visat att de är redo för ett arbete och
som gett prov på de kvaliteter som efterfrågas, har Blåeld
6
emellanåt möjlighet att erbjuda anställning i sina sociala
företag. De som får chansen rekryteras som på de flesta håll;
det vill säga utifrån hur deras kombination av kunskaper,
erfarenheter, förmåga och personliga egenskaper matchar
uppgiften ifråga.
Men i ett väsentligt avseende skiljer sig Blåeld från mängden av arbetsgivare: de som anställs kommer ur flera av
de värst stigmatiserade grupperna på arbetsmarknaden
- äldre, människor med funktionsnedsättning eller trist
sjukdomshistorik, utrikes födda. Trots dessa faktiska eller
symboliska handikapp kvoteras ingen in. Kompetens och
lämplighet avgör.
Läser eller hör man ordet ”integration” i samhällsdebatten,
kan man vara övertygad om att samtalsämnet rör
invandring och invandrare i förhållande till Sverige och
svenskarna, eller vice versa.
På Blåeld handlar integration om något annat. Här är det
långtidsarbetslösheten, den faktor som förenar deltagarna
och skiljer dem från arbetsmarknaden, som är den
centrala frågan.
Den integration det rör sig om är därför en integration
av långtidsinskrivna arbetslösa, från stigmatiserade och
ibland diskriminerade grupper, in på arbetsmarknaden.
Saker som kön, ålder, funktionsnedsättningar, sjukdomshistorik, etnicitet, födelseland, hudfärg, med mera är med
fullständig självklarhet irrelevanta i sammanhanget.
Sedan starten år 2010 har Blåeld varit värd och värmestuga
för omkring 400 fas 3-deltagare. I dagsläget rör det sig om
ungefär 200 stycken. Nästan alla har haft långa anvisningar
och nästan alla har stannat anvisningstiden ut. Undantaget
då de c:a 80 deltagare som lyckats få tag på ett arbete,
externt eller i något av Blåelds sociala företag, under dessa
fyra år.
Blåelds verksamheter gör också en del nytta, för samhälle
och omvärld. Stortorpsparken, en lätt förfallen folkpark,
rustas upp. Blå Bandets fansamling har fotograferats
och dokumenterats, vilket bidrar till att bevara vårt
kulturarv. På Blåeld i Fittja arbetar deltagarna med ett
välgörenhetsprojekt för flyktingbarn från Syrien.
Den inkluderande aspekten skapar trygghet för deltagarna. På Blåeld riskerar ingen deltagare att kastas ut
ur verksamheten på grund av bristande kompetens, klen
prestationsförmåga, svag produktivitet, svårigheter att lära
eller låg ambitionsnivå.
Alla deltagare som accepterar och rättar sig efter Blåelds
uppsättning av grundvärderingar, beter sig någorlunda
hyfsat mot omgivningen och håller sig inom det av
myndigheterna uppsatta regelverket har sin plats på Blåeld,
så länge anvisningen från Arbetsförmedlingen varar.
Det går att straffa ut sig, men det kräver en ordentlig
ansträngning. Då ska deltagaren missköta sig illa. Antingen genom att störa och förstöra i verksamheten så det
blir problematiskt för övriga deltagare, eller genom att
bryta mot regelverket på ett sätt som Arbetsförmedlingen
finner oacceptabelt.
De flesta, kanske rent av alla, som försvunnit från Blåeld av
dessa skäl, hör nog egentligen inte hemma inom den öppna
delen av arbetsmarknadspolitiken. De borde snarare ha en
tät och intim kontakt med socialtjänst, sjukvård och/eller
kriminalvård.
Arbetslinjen kommer att bestå, hand i hand med en hög
arbetslöshet
Det som under alliansens tid vid makten kallats för
arbetslinjen, fanns långt före det att regeringen Reinfeldt
tillträdde. Den kommer att fortsätta lägga sin tunga hand
på de arbetslösa, framförallt de långtidsinskrivna, under
överskådlig tid framöver. Oavsett regeringskoalition och
oavsett vilka förskönande benämningar den kommer att
ges.
Med tanke på hur arbetslösheten sett ut de två senaste
decennierna, och prognoser om teknikutvecklingen
och den fortsatta globaliseringen i en nära framtid, är
denna arbetslinje en chimär. Den kommer ändå troligen
att bibehållas, om inte annat så för att disciplinera
medborgarna.
Samtidigt som föreställningen om arbetslinjen kommer
att upprätthållas, finns det starka indicier för att den så
kallade jämviktsarbetslösheten kommer att ligga kvar
kring 6-7 procent av arbetskraften. Det betyder att om
arbetslösheten långvarigt faller under denna nivå, kommer
den ekonomiska inflationen att öka.
Svensk ekonomisk politik har sedan depressionsåren
i början av 1990-talet i hög grad inriktats på att hålla
inflationen nere. Så lär det förbli. Därför kommer det
knappast att göras några egentliga ansträngningar för att få
ned arbetslösheten under jämviktstalet. Oavsett det fagra
talet om ”full sysselsättning” från såväl höger som vänster.
Detta innebär, att hundratusentals människor i Sverige
även i fortsättningen kommer att befinna sig där de
befunnit sig de senaste många åren: så långt från den
ordinarie arbetsmarknaden, att deras tillvaro kommer att
pendla mellan öppen arbetslöshet, tidsbegränsade korta
subventionerade anställningar och arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.
I ett sådant landskap kommer aktörer av Blåelds slag att
vara oundgängliga. Organisationer som kan erbjuda
långvariga och meningsfulla aktiviteter, i gemenskap och
i ett fungerande sammanhang, till dessa arbetsmarknadens
minst efterfrågade. Förhoppningsvis också i någon utsträckning bidraga till att människor hittar ett arbete,
kanske främst då i sociala företag.
Så kan de långtidsarbetslösa hjälpas att bibehålla sin
arbetsduglighet och ett mått av mänsklig värdighet, trots
att de i praktiken befinner sig i ett konstant utanförskap.
På så vis slås de inte ut helt på en arbetsmarknad som
de formellt tvingas tillhöra, för att kunna lyfta sin magra
ersättning från samhällets understödssystem.
Det sägs att ingen människa är en ö. I den traditionella
svenska arbetsmarknadspolitiken är tyvärr alltför många
långtidsinskrivna som isolerade kobbar och skär, i en
vindpiskad och vinterfrusen ytterskärgård. Det enda som
bryter monotonin i den deprimerande tillvaron, är då en
av Östersjöns många passagerarfärjor glider förbi. Där
ombord, i värmen och gemenskapen, verkar det riktigt
trivsamt. Där, ombord.
7
Mänskliga minusposter - alla
människor presterar inte lika
mycket av värde
Allt fler i arbetskraften bidrar med allt för lite i arbetslivet. De utkristalliserar sig som
minusposter i företagens bokslut. Hamnar de i arbetslöshet, upptäcker många av
dem snart att de inte är välkomna någonstans på arbetsmarknaden längre.
8
De faller genom systemet och befinner sig efter ett par år i
fas 3, tillsammans med många andra i arbetsgivarnas ögon
olönsamma personer. Hjälpen från Arbetsförmedlingen
upplevs av en del som obefintlig. Men även de som får
efterfrågade insatser på vägen, upptäcker att det stödet
inte är tillräckligt för att få dem i arbete igen.
De är helt enkelt inte attraktiva på den ordinarie arbetsmarknaden längre, oavsett ansträngningar från den traditionella arbetsmarknadspolitiken.
Det är svårt att säga något positivt om framtiden, för
dessa drabbade individer. De insatser som erbjuds inom
dagens arbetsmarknadspolitik tycks alltså bristfälliga och
otillräckliga; de åtgärder som bebådas för morgondagen
förefaller mindre lämpade för målgruppen. Såväl befintlig
som förebådad politik har drag av spekulation och orealistiska förväntningar.
I väntan på bättre tider, vore det intressant att se fas 3
utvecklas i stället för att avvecklas. Med en alternativ arbetsmarknadspolitik kan grunden läggas för en alternativ arbetsmarknad, för flera tiotusental långtidsarbetslösa.
Mänskliga minusposter
Det kan på goda grunder misstänkas att en betydande del
av arbetsmarknadens restposter hamnat i den obekväma
sitsen, därför att de är minusposter i företagens bokslut.
Även med kraftiga lönesubventioner och anpassningar av
arbetsplatser och arbetsuppgifter.
Den fritt tänkande och frispråkige nationalekonomen Tino
Sanandaji har skrivit en krönika i affärstidningen Realtid
(Realtid 2014-08-26: Arbetslinjen rår inte på improduktiv
arbetskraft) med smått dramatisk innebörd, om de torftiga
framtidsutsikterna för dessa mänskliga minusposter.
Sanandaji beskriver hur nationalekonomiska standardmodeller för att analysera och åtgärda strukturell arbetslöshet inte längre fungerar. Han noterar att lågutbildades
sysselsättningsgrad sjunkit från 75 procent 1990 till
bedrövliga 59 procent 2013 - trots att Alliansens arbetslinje
var avsedd att göra människor ur denna grupp mer
attraktiva på arbetsmarknaden.
Den förklaring som presenteras i krönikan, till att modellerna inte längre är adekvata och relativt lågproduktiva
personer inte välkomna på arbetsmarknaden, är
tankeväckande och lätt skrämmande.
Krönikan bör läsas i sin helhet, men här några nyckelcitat
ur densamma:
Tesen är att många arbetslösa idag är ”negativproduktivitetsarbetare” - arbetare som skapar större kostnader för
arbetsgivaren än de bidrar till verksamheten.
En improduktiv person som stör produktionen skapar
därför stora förluster. Det kan handla om att sänka kvalitet,
skapa konflikt och dålig stämning, ge dålig service till
kunder eller helt enkelt vara inkompetent. Den svagaste
länken i kedjan avgör produktiviteten för hela teamet.
Men om arbetslösa alltmer handlar om negativproduktivitetsarbetare är den deprimerande slutsatsen att vare
sig högerns eller vänsterns standardverktyg kan lösa
utanförskapet. Vi måste i så fall tänka nytt när det gäller
utanförskapet.
Klassiska arbetsmarknadspolitiska åtgärder såsom
utbildningar, praktikplatser och kraftiga lönesubventioner
under en längre tid, förefaller inte vara tillräckliga för att
ge de mindre eftertraktade individerna en plats i dagens
arbetsliv.
Nya synsätt, metoder och verktyg är uppenbarligen av
nöden.
Det talas ofta om behovet av en reformerad arbetsmarknad.
Ibland också om en alternativ arbetsmarknad, för de mer
oförmögna.
Kanske behövs det därtill en alternativ arbetsmarknadspolitik, vars främsta syfte inte skulle vara att få människor i
arbete, utan att hålla dem i arbetsfört skick. Samt att hjälpa
till med att slussa in de som så behöver, i verksamheter
inom den alternativa arbetsmarknaden.
För den bistra sanningen är, att kraven på den ordinarie
arbetsmarknaden är stora och ständigt ökande. Den som
9
inte håller måttet riskerar bli en börda för arbetskamraterna.
Utslagningen är hård, emellanåt brutal.
Vägen mot fas 3
En vecka efter valet, söndagen den 21 september 2014,
sände SVT Östnytt ett halvtimmeslångt program som
heter ”Vägen mot fas 3”. Syftet med programmet sades
vara att försöka hitta orsakerna till att människor hamnar
i fas 3.
Tittaren fick under programmets gång träffa några
arbetslösa personer, tjänstemän på olika arbetsförmedlingar
och en forskare vid Institutionen för arbetsmarknads- och
utbildningspolitisk utvärdering (IFAU), professor Anders
Forslund.
De långtidsarbetslösa som Östnytt låter komma till tals
verkar fullt kapabla och arbetsföra. Enligt programmet
skulle de kunna ha haft ett jobb, om de bara fått rätt hjälp
från Arbetsförmedlingen.
För den som är intresserad av sådana här frågor är det ett
utmärkt program - dock med en tydlig svaghet.
Visst finns det ett antal kapabla och arbetsföra människor
som hamnat i fas 3, trots att åtgärden var tänkt som ett
alternativ till förtidspensionering.
Men de som gjort programmet har inte brytt sig om
att spåra upp någon av alla de fas 3-deltagare, som inte
är så kapabla och som knappt klarar ens en kravlös
sysselsättning, efter många år i arbetslöshet. Människor
som behöver hjälp med att komma upp på banan och bli
arbetsföra igen, innan det är meningsfullt att börja tala om
arbete på den ordinarie arbetsmarknaden.
Detta medför att den oinformerade tittaren får en skev
bild av hur det egentligen ser ut med deltagarna i fas 3.
Intrycket blir att en representativ fas 3-deltagare är en
kompetent och kapabel individ, som skulle ha haft ett jobb
för länge sedan om bara Arbetsförmedlingen organiserat
sig och bjudit till lite bättre.
Tyvärr är det snarare så, att den genomsnittlige fas
3-deltagaren är begränsat arbetsför och en föga anställ-
10
ningsbar figur. Det finns ofta reella skäl till att de arbetslösa
som hamnat så långt ut i marginalen inte är eftertraktade
på arbetsmarknaden.
Statskontoret gav för ett år sedan ut en rapport, som heter
”Orsaker till långtidsinskrivning hos Arbetsförmedlingen”.
Även där beskrivs vägen till fas 3. Av rapporten framgår att
majoriteten av de som hamnat i fas 3 har stora svårigheter
på arbetsmarknaden, för det mesta av lätt begripliga
orsaker och inte sällan på grund av flera samverkande
faktorer.
Blåeld gjorde under senvåren 2013 en egen studie, ”Leder
det till jobb, då?”, som beskrev statusen hos den grupp
människor som haft fas 3-placering vid Blåeld. Det rörde
sig då om drygt 150 personer.
Av den studien framgick det tydligt, att det i allmänhet
fanns goda skäl till att deltagarna hade gått arbetslösa
länge, fallit genom systemet och till slut hamnat i fas 3.
Mycket få bedömdes som kapabla att utan vidare klara ett
arbete på den ordinarie arbetsmarknaden, med de krav
detta ställer.
Det finns gott om tänkbara alternativ - men varför inte
ett otänkbart?
Vad gäller utvecklingen på arbetsmarknaden, är det väl
rimligt att tro att darwinismen styr även där. De som bäst
förmår anpassa sig till de förändrade villkoren kommer
också att klara sig kvar.
Färre jobb totalt och högre krav av olika slag gör det än
viktigare att ha jobbat med rätt saker, i rätt branscher och
företag, och att ha ett väl utvecklat kontaktnät av betydelse.
Paradoxalt nog kan den ökade utslagningen leda till att
fler människor med svårigheter i arbetslivet kommer att få
möjligheter på en alternativ arbetsmarknad.
Av det enkla skälet, att när den ordinarie arbetsmarknaden
krymper, kommer antalet välutbildade och relativt röststarka arbetslösa nå sådana volymer att politikerna (förhoppningsvis) känner sig tvungna att ändra spelreglerna.
Hur en hållbar alternativ arbetsmarknad, med tillräckligt
många arbetstillfällen, skulle se ut vet vi inte mycket om.
Socialt företagande har en del förespråkare, men har än
så länge inte lyckats skapa mer än c:a 10 000 jobb runt
om i landet. Ställ det i relation till antalet deltagare i fas
3, där det för stunden finns omkring 35 000 människor.
Det stora flertalet av dessa skulle gärna vilja ha ett avlönat
arbete, för att dryga ut en för det mesta knapp försörjning.
Lek med tanken att utveckla fas 3, i stället för att avskaffa
åtgärden.
Med ett regelverk bättre anpassat till deltagares och seriösa
anordnares behov, med betoning på sociala och mänskliga
aspekter, med arbetsuppgifter och sysselsättningar som
stärker individen och gör nytta för omgivningen, så finns
där ett storskaligt embryo till en alternativ arbetsmarknad.
Komplettera med en ersättning (kalla det gärna lön) som
det går att leva på, inte bara överleva, så skulle tillvaron
bli uthärdlig också för långtidsinskrivna med genuina
svårigheter på arbetsmarknaden.
En sådan förändring förutsätter dock, att politiker och
opinionsbildare ger upp den förlegade tanken om full
sysselsättning och accepterar en omfattande utslagning
från den ordinarie arbetsmarknaden. Tillåt i stället att
människor förs över till en alternativ arbetsmarknad,
kraftigt subventionerad, med mjukare villkor och lägre
krav. För många permanent, men med värdigheten i
behåll.
Satsa sedan offensivt på en optimal nationell produktion,
pådriven av ett fritt och ostyrigt näringsliv i stort och smått.
Med fortsatt ökad produktivitet och ökat kunskapsinnehåll
hos arbetskraft, maskiner, produkter och tjänster, och
därmed också ett kraftigt ökat förädlingsvärde.
Så får det visa sig hur många lågproduktiva och ickeproduktiva som landet långsiktigt kan ha råd med, ekonomiskt och socialt.
11
Sverige av idag - sysselsättningsgap,
segregation och utanförskap
Få länder inom OECD har ett större sysselsättningsgap mellan inrikes och utrikes födda än
Sverige. Enligt Statistiska Centralbyrån låg sysselsättningsgraden 2013 på drygt 66 procent
för utrikes födda, medan inrikes födda hade en sysselsättningsgrad på drygt 83 procent.
Nationalekonomen och forskaren Andreas Bergh har
studerat tänkbara orsaker till detta sysselsättningsgap.
Därefter har han jämfört troliga orsaker till problemet
med de olika politiska partiernas förslag om hur saken ska
åtgärdas.
Han kommer fram till den nedslående slutsatsen, att
politikernas förslag till lösningar tyvärr inte matchar de
sannolika orsakerna till situationen.
Favoritförslagen hos de politiska partierna är dels att
motverka främlingsfientlighet och diskriminering på
arbetsmarknaden, dels att försöka höja utbildningsnivån
hos den invandrade delen av befolkningen. Men det kan
jämföras med att försöka slå in öppna dörrar, det vill säga
att det är både onödigt och meningslöst.
Det förhåller sig nämligen så, att främlingsfientligheten i
12
Sverige är näst lägst i OECD och integrationspolitiken i
Sverige är bäst, enligt internationella jämförelser. Till det
kan läggas att andelen högutbildade bland utlandsfödda i
Sverige ligger på OECD-genomsnittet.
Nå, frågar sig nu vän av ordning, var brister det då?
Jo, svarar Bergh, de två variabler som troligen bäst
förklarar sysselsättningsgapet är dels andelen asylsökande
per capita, där Sverige ligger högst i Europa, dels
den hoppressade lönestrukturen och de omfattande
kollektivavtalen i Sverige.
De lägsta lönerna är för höga, liksom kraven på acceptabla arbetsförhållanden. Därigenom blir inte den okvalificerade arbetskraften, som de senaste decenniernas
asylsökande i hög utsträckning får räknas till, tillräckligt
lönsam att anställa.
Någon betydande minskning av antalet asylsökande är
knappast att vänta under överskådlig tid. Den nuvarande
trenden går tvärtom mot en ökande tillströmning. Och
att försöka försämra löne- och arbetsvillkor för redan
befintliga svaga grupper, i den uttalade avsikten att få
utpekade etniska minoriteter i arbete, tror inte statsvetaren
Peter Santesson att något politiskt parti skulle våga föreslå.
Så ser receptet för politiskt frammanade etniska motsättningar ut, menar Santesson. Det är svårt att säga emot
honom.
Så sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda
lär bestå, inte minst vad gäller nyanlända invandrare från
Afrika och Mellanöstern. Detta är problematiskt på flera
sätt, framför allt förstås ekonomiskt och socialt.
Ett särskilt bekymmer är, att sysselsättningsgapet går hand
i hand med segregationen och utanförskapet.
Nationalekonomen och forskaren Tino Sanandaji
har uppdaterat Utanförskapets karta, på uppdrag av
tankesmedjan Den Nya Välfärden.
Sanandaji har använt sig av samma beräkningsmetoder
som tillämpades för att ta fram de tidigare versionerna av
detta bedrövelsens dokument. Han kommer fram till att
antalet så kallade utanförskapsområden i Sverige ökat från 156 stycken då Alliansregeringen tillträdde, till 186
stycken efter två mandatperioder under borgerligt styre.
Inget bra facit för en regering, som gick till val med en
uttalad ambition att bryta utanförskapet i Sverige.
Att utvecklingen går åt fel håll är en börda för hela
landet. Mångmiljonbelopp pumpas gång på gång in i ofta
meningslösa och misslyckade projekt för att försöka lyfta
olika områden i det ena eller andra avseendet.
Det kan gälla försök att förbättra skolresultat, att skapa
arbetstillfällen åt ungdomar, bygga eller utrusta lokaler
för mer eller mindre samhällsnyttiga ändamål, förbättra
infrastruktur, utveckla det lokala näringslivet - listan över
sådana kostsamma projekt kan göras lång, mycket lång.
Oavsett kostnaderna för landet som helhet - värst är det
förstås för de alldeles vanliga människor, som sitter fast i
dessa områden.
Många av dem är invandrade det senaste decenniet; en del
av dem har kanske aldrig sett någon annan del av Sverige
än det område de bor i.
Detaljerade skräckskildringar från vardagslivet i utanförskapsområden dyker då och då upp, även i etablerad
media.
En undersökning som utbildningsföretaget Eductus lät
utföra 2013, bland drygt 1 100 personer som läste svenska
för invandrare, visade att mer än en tredjedel av dem
aldrig talade svenska utanför klassrummet. En tredjedel
av dem umgicks inte med svenskspråkiga och en av tio var
inte intresserade av att lära känna fler svenskar.
Så ser vägen till segregation ut.
Det förefaller dock finnas en medvetenhet i landet om vart
vägen bär. Sveriges Television lät företaget SIFO genomföra en opinionsundersökning i slutet av mars månad.
Enligt den undersökningen är de tre viktigaste frågorna
för svenskar vad gäller invandring dessa: Integration,
arbete och lära sig svenska.
Så folket önskar sig en sak, utvecklingen går åt en annan.
Hur skall detta sluta?
Det här svaret ger nationalekonomen Magnus Henrekson,
verkställande direktör för Institutet för Näringslivsforskning, om den troliga utvecklingen de kommande två
decennierna:
- Mitt grundtips är tyvärr att utanförskapet kommer att
bestå i åtminstone nuvarande omfattning och ses som
något normalt. Vi kommer helt enkelt att vänja oss vid det.
Var och en får lära sig hantera dess praktiska konsekvenser
efter bästa förmåga.
Avsnittet bygger i stor utsträckning på och refererar till följande texter:
Dalarnas Tidningar: Ingen vill föreslå lägre ingångslöner för fler jobb
Ekonomisk Debatt: Utlandsföddas svårigheter på den svenska arbetsmarknaden - partiernas lösningar är otillräckliga
Svenska Dagbladet: Därför är Sverige sämst på integration
Dagens Nyheter: Den svåra vägen framåt
Dagens Nyheter: Rapport från en vårtermin i kaos
Institutet för Näringslivsforskning: Utanförskapet - fortfarande en het politisk potatis om 20 år?
Tino Sanandaji: Jag uppdaterar ”Utanförskapets karta” och hittar fortsatt ökning av utanförskap 2006-2012
Svenska Dagbladet: Farhågor om bristande svenskakunskap
Sveriges Television: Svenskarnas viktigaste frågor inom invandring
13
Det bidde bara
en tummetott
Ofta orealistiska förväntningar på
arbetsmarknadspolitiska program och projekt
14
Det går att urskilja två olika spår inom arbetsmarknadspolitiken. Det ena är det som oftast synliggörs och
debatteras i riksmedierna: åtgärder eller åtgärdspaket
som är riksomfattande, storskaliga och generella lika typ av insats och villkor för alla berörda, oavsett
förutsättningar och de egentliga behoven. Riksdagen
fattar beslut, lagar stiftas, politikens huvudspår rivs
upp på ett ställe och byggs ut på ett annat.
Det andra spåret trafikeras mer i skymundan: lokalt,
småskaligt och ofta med försök till individanpassning.
Många gånger är det organisationer inom civilsamhället
som tillsammans med kommuner drar igång satsningarna,
vanligtvis med det lokala näringslivet involverat.
Flera av de senaste decenniernas huvudspår inom arbetsmarknadspolitiken är välbekanta.
Där återfinns 90-talets arbetslivsutveckling för att kvalificera till en ny a-kasseperiod, millennieskiftets
aktivitetsgaranti för långtidsarbetslöshetens restposter,
plusjobben från mitten av 00-talet, Alliansens uppsamlingsheat jobb- och utvecklingsgarantin, inklusive det
famösa fas 3, och de senaste årens etableringsreform för
nyanlända invandrare.
Samt förstås de ständigt återkommande utbildningarna,
med blandade resultat beroende på konjunkturläge,
bransch och de arbetslösas förutsättningar att först klara
utbildningen och därefter charma en arbetsgivare.
En fördel för staten med denna typ av åtgärder är att
de oftast - med undantag för plusjobben och vissa
utbildningar - är relativt resurssnåla. De kostar inte så
mycket per individ i programmen.
Å andra sidan är åtgärderna för det mesta inte särskilt
effektiva. I praktiken innebär många av dem inte mycket mer
än förvaring och tämligen meningslös sysselsättning. Efteråt
lämnas den arbetslöse lika tomhänt på arbetsmarknaden
och utsatt i samhället som förut.
Dagens Nyheter gjorde i början av år 2013 en genomgång
av Alliansens satsningar så långt och presenterade
forsknings- och utvärderingsresultat. Det var inga stora
framgångar som rapporterades.
Jobbskatteavdragen, liksom RUT-avdraget, bedömdes
ha haft positiva effekter på sysselsättningen. Men de
företeelserna är snarare näringspolitiska åtgärder, än
arbetsmarknadspolitiska.
Nystartsjobben, en subventionerad anställningsform, hade
gett hyfsade resultat. Arbetslivsforskare menade dock, att
bortåt två tredjedelar av dem som fick nystartsjobb skulle
ha fått arbete ändå, så effekten får väl rimligtvis anses
begränsad. I övrigt var det i det stora hela tummen ned.
I skrivande stund, mer än ett och ett halvt år efter det
att Dagens Nyheter publicerade denna genomgång, kan
konstateras att mönstret höll i sig för regeringen Reinfeldt,
mandatperioden ut.
Alliansen gick till val 2006 med den uttalade målsättningen att bryta utanförskapet i samhället och att
sänka arbetslösheten, som då låg kring 6 procent. Med
facit i hand visar det sig att ribban lades för högt.
Utanförskap är en företeelse som är svår både att
definiera och att precisera. Därigenom blir nivån på
utanförskapet också svår att mäta, men de så kallade
utanförskapsområdena har i vart fall ökat kraftigt under
alliansregeringens åtta år vid makten.
Fredrik Reinfeldt kallade 2006 års nivå på arbetslösheten
(6 procent) för ”massarbetslöshet”. Då han flydde ringen
efter att ha förlorat valet 2014 på teknisk knock-out, var
arbetslösheten uppe i 8 procent.
Trots att Alliansen vidtog ett flertal åtgärder, som ledde i
syftets riktning och i viss mån gav utdelning, uppnåddes
inte de eftersträvade resultaten.
De lokala och småskaliga satsningarna vet gemene man
mindre om. De försiggår i tysthet, omnämns stundom
i lokal- eller regionalpressen. De är som regel bättre
individanpassade än de storskaliga satsningarna från
statens sida och därmed ofta mer resurskrävande per
arbetslös som involveras.
Förhoppningen och förväntan är, att sådana satsningar
ska vara effektivare än de mer generella, vilket då skulle
motivera den större resursåtgången per individ. Men
15
så enkelt är det inte alltid, i vart fall inte om målet är
att få de minst efterfrågade i arbete på den reguljära
arbetsmarknaden.
att känna till hur man åker kollektivt från Södertälje
till Stockholm, framhölls som ett hinder för en del av
projektdeltagarna.
Projektet K2 i Södertälje startades 2012, därför att
kommunen ansåg att Arbetsförmedlingen var alltför
dålig på att få människor i arbete. Ännu senhösten 2013
var förhoppningarna om ett gott resultat stora. Mindre
än ett halvår senare, i mars 2014, var dock tongångarna
annorlunda. Stora resurser hade satsats, mycket arbete
lagts ned, men summeringen av resultatet gav en dyster
bild.
En kompletterande ledarkrönika i Länstidningen ”Utsatthet
bakom kombinationerna” hävdar, att projektet K2 och
andra liknande projekt regelmässigt sätter upp orealistiska
mål för verksamheten.
Av totalt 700 projektdeltagare hade inte mer än 75 stycken
fått ett jobb, de allra flesta en tidsbegränsad anställning
med hjälp av lönesubventioner. Bara 11 av dem hade fått
fasta anställningar, där arbetsgivaren betalar hela lönen
utan subventioner från någon myndighet.
Projektbudgeten var drygt 72 miljoner kronor. Den totala
resursinsatsen i förhållande till antalet människor som
kom i arbete, var alltså nära en miljon kronor per person.
Och, som sagt, bara en handfull av dessa anställningar var
fasta arbeten.
Hur kommer det sig att resultatet blev så magert, trots
de imponerande resurser som satsades?
Det korta och enkla svaret: därför att uppgiften är svår.
Mycket svårare än många föreställer sig och, vad gäller
framförallt politiker och opinionsbildare, vill erkänna.
För ett mer utförligt och detaljerat svar, bjuder en artikel i
Länstidningen Södertälje ”72 satsade miljoner gav 11 jobb”
matnyttiga upplysningar.
Där framgår att många deltagare i projektet stod mycket
långt från arbetsmarknaden. Hälften bedömdes inte ens
vara matchningsbara mot något tillgängligt arbete. Den
stora stötestenen för många var bristande kunskaper
i svenska. Vissa hade också konkreta svårigheter att
orientera i det svenska samhället. En sådan sak som
Ett mycket stort antal människor i arbetsför ålder, i nuläget
c:a en kvarts miljon individer, är inte alls eftertraktade på
den svenska arbetsmarknaden. De kommer huvudsakligen
ur grupperna lågutbildade, utomeuropeiskt födda, funktionsnedsatta samt äldre än 55 år.
I Södertälje hör 80 procent av de arbetslösa till en eller
flera av dessa svaga grupper, skriver Länstidningen. I hela
Sverige rör det sig om 60 till 70 procent.
De stora flertalet av dessa personer har blivit ratade
av arbetsgivare under en lång tid, för det mesta av
goda skäl. I den mån de över huvudtaget sökt jobb.
De har i de flesta fall också fått en njugg tilldelning av
arbetsmarknadspolitikens resurser.
Symbolpolitiska insatser är inte med självklarhet vad
utanförskapets ärrade veteraner i första hand behöver.
Vill seriösa aktörer försöka få människor ur dessa
skaror i arbete, är det knappast så enkelt som att säga
Projekt! och kasta in ett antal miljoner kronor i smeten
och sedan röra om. Det krävs mer än så, under en lång
tid.
Länstidningens slutsats blir denna:
Svårigheterna att rusta dessa människor för en anställning
får inte underskattas.
Samhället måste arbeta långsiktigt och målmedvetet.
Att minska gruppen utsatta kräver ansträngningar och
uthållighet. Och det gäller att förstå svårigheterna.
Blåeld är ett arbetsintegrerande socialt företag som erbjuder meningsfulla arbetsuppgifter i ett flertal
olika verksamheter. Vi är en del av den ideella föreningen Södertörns Blåbandsförening. Föreningens
uppdrag sedan grundandet 1900 har varit att hjälpa människor i utanförskap.
Läs mer på: blaeld.org
Blåeld, Mårbackagatan 19, 123 43 Farsta. 08-605 79 00 [email protected] Org.nr. 815600-1342
16