1. No category

Rolf Hedin Ulf Norenius Åke Sandin
En pacifistisk
argumentsamling
Förord 1 & 2
En pacifistisk samhällssyn
En pacifistisk moral
En pacifistisk människosyn
Om frihet
Om fred
Om krig
Om krigets orsaker
Om försvar i allmänhet
Om Sveriges krigsmakt
Om militären och militarismen
Om militärtjänstvägran
Om gerillakrig
Om u-länderna
Om kyrkan och religionen
Om våld
Om ickevåld och civilmotstånd
Om revolution
EN PACIFISTISK ARGUMENTSAMLING
sidan 2 av 13
Förord 1
Svenska freds- och skiljedomsföreningens
årskongress 1973 beslutade att en pacifistisk
argumentsamling skulle utarbetas och publiceras i serien ”Kampen för fred”. En arbetsgrupp med denna uppgift valdes också. Den
kom att bestå av Rolf Hedin, Ulf Norenius och
Åke Sandin.
Vi inom arbetsgruppen har delat upp vårt
material i fyra avdelningar: Pacifistiska argument, det militära etablissemangets argument med våra motargument, våldsrevolutionärernas argument med våra motargument,
samt citatsamling. Den här föreliggande skriften utgör alltså den första delen av de fyra.
Huvudansvarig för den är Ulf Norenius.
Vi har kallat den delen ”En pacifistisk argumentsamling”. Med det vill vi understryka att
vi inte tror att vi har katalogiserat alla pacifistiska argument. Det vore en nästan omöjlig uppgift. Vi har heller inte försökt skriva
någon ”pacifistens lilla röda” med de enda
”rätta” argumenten. Vår argumentsamling är
bara en av flera tänkbara.
Vi har heller inte försökt begränsa oss till
någon gemensam nämnare, som alla som kallar sig pacifister skulle kunna skriva under. För
övrigt finns redan ett pacifistiskt åsiktsminimum formulerat av Johan Galtung i hans bok
Forsvar uten militærvesen. I stället har vi försökt
utforma en pacifistisk helhetssyn, väl medvetna om att det finns fler.
Om det inte framgått tillräckligt klart av
ovanstående vill vi precisera oss på en punkt:
Den följande argumentsamlingen är inte att
betrakta som Svenska freds officiella uppfattning. Vi är ensamma ansvariga för innehållet.
Rolf Hedin Ulf Norenius Åke Sandin
Förord 2
Denna broschyr har återutgivits som pdfdokument 2005. Den grafiska utformingen
och illustrationerna är inte originalutgåvans
från 1973. Då gavs argumentsamlingen ut av
Svenska freds- och skiljedomsföreningen.
Dokumentet är starkt präglat av den tid det
skrevs i och skulle knappast ges ut av Svenska freds i dag. Det är ett diskussionsunderlag. Läs, som alltid, kritiskt och tänk själv.
Dokumentet är ett utmärkt träningsredskap
för hjärngymnastiken! Det är fortfarande efter dryga 30 år mycket användbart. Sprid det
till alla!
Nätverket för avrustning
En pacifistisk
samhällssyn
Pacifismen bygger inte enbart på
vissa etiska värderingar, utan
också på en samhällsanalys.
En global klasskamp
I dagens värld pågår en kamp på det globala planet, mellan å ena sidan de rika och förtryckarna, som till största delen återfinns i
i-länderna, och å andra sidan de fattiga och
de förtryckta, som till största delen återfinns
i u-länderna. Klassgränserna följer dock inga
nationsgränser. Det finns fattiga och förtryckta även i i-länderna och rika förtryckare även
i u-länder.
Pacifismens mål är ett ickevåldsligt samhälle, det vill säga en global positiv fred grundad på frihet och social rättvisa. Pacifisten tar
därför ställning för de förtryckta, mot förtrycket.
Kravet på social rättvisa innebär att jordens
resurser måste fördelas jämlikt, utan hänsyn
till nationsgränser. Fredens samhälle, ickevåldssamhället, måste alltså vara globalt och
kan inte existera inom en enskild stat eller
inom en grupp av stater. Nationalstaterna representerar makthavarnas, de rikas och överklassens intressen. Dessa kategorier använder
de nationella resurserna, inklusive krigsmakterna, för sina egna syften.
Globala problem kräver gemensamma lösningar. En begränsning till det egna landets intressen kan inte vara realpolitik på lång sikt.
Det är på denna punkt som pacifisterna, liksom socialisterna, kan beskyllas för att ha svikit sina ideal. Under första världskriget övergav såväl pacifisterna som socialisterna sina
internationella målsättningar till förmån för
egoistisk nationalism.
En världsregering är ingen framkomlig väg
ur detta dilemma. En regering är definitionsmässigt en institution med monopol att bru-
ka ”legalt” våld. Det är ingen lösning att göra
alla krig till inbördeskrig.
Den etablerade världen idag håller på att
utvecklas till ett totalitärt system. Den icke
etablerade världen utvecklar ett revolutionärt motvåld. Att ställa sig passiv i denna globala klasskamp betyder att stöda förtrycket.
Å andra sidan kan fred inte byggas med våld.
Pacifisterna i i-länderna deltar i dagens läge
i kampen mot imperialismen och andra former av internationellt förtryck genom ickevåldsaktioner där de befinner sig. Detta är
dels det enda sättet att försöka bryta utvecklingen mot allt mer våld och människoförakt
i samhället, dels det bästa sättet att angripa
makthavarnas källor till ekonomisk och politisk makt. Att med våldsmetoder försöka förändra maktstrukturen i ett i-land skulle bara
ge makthavarna en orsak att sätta in ännu
kraftigare våldsmedel. Och ingen kan mäta
sig med staten när det gäller våldsresurser.
Pacifismen är antiauktoritär
Pacifismen är antiauktoritär. Ett samhälle
byggt på jämlikhet kan inte skapas via en auktoritär rörelse (mål och medel måste stämma
med varandra).
Den teknologiska apparaten i dagens industrisamhälle är i sig självt auktoritär. Teknologin tjänar en auktoritär politik och blir ett
instrument för ett strömlinjeformat förtryck.
Expertvälde och byråkrati kräver underdånig
anpassning. En antiauktoritär rörelse innebär
därför sociala förändringar. Auktoritära personer kommer att motsätta sig detta därför
att deras auktoritet är beroende av samhällelig status.
En antiauktoritär rörelse som organiseras
utanför de etablerade institutionerna undergräver dessas makt, och kan så småningom
bilda en motmakt, en dubbelmakt, en parallell makt.
Militär makt
Överhetens makt grundar sig ytterst på fysiska tvångsmedel: ekonomiska och militära. Ofta kan det räcka med hot om deras användande. Men överheten är också i längden
beroende av att få sin auktoritet accepterad
genom okritisk lydnad och underkastelse.
I de västerländska samhällena har den
EN PACIFISTISK ARGUMENTSAMLING
sidan 3 av 13
gamla aristokratin ersatts av den ekonomiska överklassen som det militära systemets
viktigaste stöd. Stödet och behovet är ömsesidigt.
Den tekniska utvecklingen har vidare givit
militären större makt över samhällsutvecklingen. Dels tränas militären redan i fredstid i
funktioner, till exempel administrativa, som är
direkt användbara på det civila samhället, dels
har det totala kriget gjort att militären fått allt
större krav och intressen av traditionellt civila
samhällssektorer, till exempel kommunikationer, industrilokalisering, forskning.
Kapprustningen medför, bland många andra nackdelar som miljöförstöring och resursförbrukning, också att det militära inflytandet
över samhället stärks. Militären blir med andra ord i allt högre grad en politisk maktfaktor att räkna med.
Staten
Ingen stat kan bevara sin enhet enbart med
tvångsmedel, men ingen stat kan heller existera utan tvångsmedel. Därför kan staten
heller aldrig bli ett medel i byggandet av ett
frihetligt samhälle, eftersom den för sin existens är beroende av monopoliserade våldsoch tvångsmedel ( jämför mål och medel samt
proletariatets diktatur ).
Den ekonomiska centraliseringen medför
även en politisk centralisering och stärker
därvid statens makt. Den politiska makten begränsas sålunda till ett fåtal individer, och det
går inte att skapa några garantier för att en sådan maktkoncentration kan begränsas.
Den centraliserade staten är i besittning
av metoder och resurser för att indoktrinera
befolkningen att identifiera sig med dess intressen. Ett exempel på detta är den allmänna värnpliktens idé, det vill säga att varje individ (manlig) inte skulle vara bara juridiskt utan
också moraliskt ”tvungen” att dö och döda för
statens intressen. Detta är dubbelmoral, eftersom staten själv fördömer liknande handlingar när de utövas av individerna efter fri vilja (mord). (Statens tolerans mot pacifisterna
är repressiv och kommer alltid att förbytas i
sin motsats den dag staten känner sig hotad.)
Demokrati
Militarism och demokrati är två oförenliga
begrepp. Närvaron av ett militärt komplex i en
stat försvagar demokratins ideologiska grund
och är alltid ett hot mot demokratin. Hemlighetsmakeriet, lydnadsplikten och tron på våldet som argument står i strid med demokratins grundprinciper.
Lag och ordning
(inklusive så kallad rättvisa och polisiärt våld)
Som tidigare påpekats vidmakthålls staten
genom hot om våld. Rättvisan, det vill säga
domstolarna, är underställda staten och alltså ett redskap för denna. Eller de kommer åtminstone att bli det i krissituationer. Det vill
säga: ”Rätten” står i maktens tjänst.
Strävan efter ”lag och ordning ” innebär i
praktiken speciella åtgärder mot minoriteter
som betraktas som farliga för den bestående
”ordningen ”. Polisen är det viktigaste redskapet i detta syfte. Vad som polisen tillåts göra
blir nämligen lagens reella innebörd.
Det är vetenskapligt säkerställt att det mesta våldet i historisk tid utövats av just dem
som föregivit att de försökt bevara ”lag och
ordning”, det vill säga sökt skydda en social ordning mot förändringar (bevara klasssamhället).
Ett ickevåldssamhälle
Ett ickevåldssamhälle är ett frihetligt samhälle. Frihet får dock inte innebära frihet att
söka egen fördel på andras bekostnad. Pacifismen tar därför avstånd från den liberal-kapitalistiska individualmoralen. Det är inte bara
makten utan också friheten som kan missbrukas. Pacifisten sätter solidariskt samarbete på
frivillig grund som alternativ till konkurrensindividualismen.
Samarbetet, solidariteten och de frivilliga
begränsningarna av individens frihet grundar sig på övertygelse bibringad genom uppfostran, erfarenhet och insikt. I de fall detta
är otillräckligt, vilket kommer att bli vanligt
under en lång och icke klart avgränsad övergångsperiod, måste vi lita till ickevåldsliga
medel för att uppnå anpassning. Belöningsprincipen bör ges företräde framför straffprincipen så att de korrigerande åtgärderna
inte kommer i motsatsförhållande till målsättningen.
Det ickevåldsliga samhället grundar sig
alltså på personlig frihet och ömsesidig hjälp.
Tvånget (och då givetvis också våldet) är teoretiskt utrotat, praktiskt reducerat till ett minimun. Gemenskapen har maximala utvecklingsmöjligheter. Makten är decentraliserad,
vilket balanseras av solidariteten. Direkt och
demokratisk självstyrelse tillämpas, även
inom produktionen (arbetarförvaltning).
Ickevåldssamhället kräver alltså en ”kulturrevolution” i ny mening. Om inte människorna
förändras samtidigt med strukturerna kommer alla reformer att stanna på papperet.
EN PACIFISTISK ARGUMENTSAMLING
sidan 4 av 13
En pacifistisk moral
Varje ideologi, varje ”ism”,
måste ha någonting att utgå
ifrån. Något som anses givet,
ett axiom.
Pacifismens axiom är att mänskligt lidande
i sig är av ondo, och alltså bör minimeras. Vi
anser att bevisbördan åligger dem som eventuellt vill hävda motsatsen, det vill säga att
mänskligt lidande i sig är något positivt som
bör eftersträvas.
Vi har med detta inte tagit ställning till om
inte visst lidande i vissa fall kan rättfärdigas
utifrån en speciell situation. Men vi hävdar att
varje tillfogande av lidande är i behov av rättfärdigande, eller i varje fall försök till sådant.
Ändamålet helgar
aldrig medlen
Jesuitordens omvända devis är en grundtanke inom pacifismen. Den har också ofta
blivit kritiserad, precis som jesuiternas ”rättvända ” variant. Därför ska vi ta upp detta problem ganska utförligt här.
1 Principen ”ändamålet helgar medlen”
kan bara rättfärdigas om en handlings effektivitet är det enda kriteriet, det vill säga uppställs som ett absolut mål. I så fall blir allt tilllåtet, det enda som betyder något är att lyckas (… i affärer eller med att genomföra proletariatets diktatur…).
2 Målet kan ibland rättfärdiga medlen,
men detta får därför inte bli en etisk norm.
Målet rättfärdigar medlen bara i de fall då
dessa inte kommer i strid med målet.
3 Om målet ska helga medlen, vad ska då
helga målet? Och vem ska göra det? I praktiken kommer det bli den eller de som för tillfället står i begrepp att utöva vissa handlingar.
I takt med att de ser sina mål som angelägna kommer de också att rättfärdiga sina egna
övergrepp.
4 Varje handling är på samma gång mål och
medel. Genom att nämligen ständigt förflytta
”slutmålet” till något som alltid blir i fjärran
gör man varje mål till ett medel (jämför det
klasslösa samhället).
Genom att godtyckligt skilja ut en del av
denna handlingskedja kan man få konstlade
relationer mål–medel, där vissa medel görs
till så kallade delmål (dagskrav). I ett längt
tidsperspektiv är dock varje handling den föregåendes mål och den efterföljandes medel.
Inget så kallat ”slutmål” kan få rättfärdiga vilka omänskliga handlingar som helst.
5 Medlen påverkar målen. Medlen måste därför, så långt det är möjligt, vara en del
av realiseringen av målen. Till exempel bör en
organisation som kämpar för demokrati vara
demokratiskt och inte hierarkiskt uppbyggd.
Demokratin lärs då redan i kampen och blir
inte bara ett mål utan också ett medel. I motsatt fall riskerar man att den hierarkiska–auktoritära strukturen överförs till målet, det vill
säga att demokratin blir odemokratisk.
6 Mål och medel måste rättfärdigas utifrån
samma moraliska principer.
7 Varje människa är i sig ett mål, ingen
människa får betraktas som ett medel. Att
döda en människa är att göra henne till en
sak, att betrakta henne som ett medel.
Politik och moral hör ihop
1 Det går inte att klart urskilja politiska
handlingar från alla andra. Och även om så
skulle vara fallet följer därav inte att dessa
inte skulle vara underkastade etiska normer.
2 Att hävda att moralen skulle vara underordnad politiken innebär att man går med på
att in blanco rättfärdiga alla handlingar för ett
visst erkänt mål, det må så vara gud, fosterlandet eller revolutionen. Något sådant är inget annat än ett försök att legitimera den mest
hänsynslösa realpolitik.
3 Vad Marx inte visste, eller hade förmåga
att förutse, var den vapentekniska utvecklingen. Våldet, som för Marx tedde sig som ett sekundärt problem i samband med den sociala
revolutionen, har idag blivit en central faktor
i problematiken.
Individmoral
och gruppmoral
1 Det får inte vara någon skillnad på individuell moral och gruppmoral. Varje moralisk uppfattning måste vara generell och gälla alla lika.
2 Den som inte vill gå med på ett generellt normsystem måste visa att de olika sys-
tem han hon vill uppställa gäller i klart åtskilda fall.
3 Även om man vill skilja på två slags moral, pliktetik och ansvarsetik, finns det ingenting som säger att det ena skulle gälla bara
på grupplanet och det andra bara på det individuella planet. Frågan om pliktetik eller ansvarsetik återfinns i stället i båda fallen.
4 En handling som är moraliskt felaktig på
det individuella planet, till exempel mord, kan
inte bli riktig för att man flyttar över den till
det kollektiva planet.
5 Egoismen får aldrig upphöjas till moralisk princip, därför att den inte uppfyller kravet på att vara generell. Det gäller även gruppegoism, till exempel nationalism.
Ansvar för sina handlingar
1 Ingen kan komma undan ansvar genom
att säga att just hans insats inte har någon betydelse.
2 Var och en måste ta ansvar för sina handlingar, även när han handlar på order av civil
eller militär chef. Detta är den grundläggande
princip som gäller för internationell rätt. Men
för att detta ska vara möjligt måste han någorlunda kunna överblicka sin situation. Den
enskilde soldaten kan inte det. Militarismen
bygger i stället på att ansvaret kan överföras
till någon annan (befälet).
3 Pacifismen respekterar dem som i sitt
samvete är övertygade och känner sig förpliktigade att som en sista utväg använda våld för
att undanröja uppenbara sociala orättvisor.
Pacifismen tar inte avstånd från människor
utan från handlingar.
4 Att ta ansvar för sina handlingar innebär
också att ta ansvar för de handlingar man underlåter att utföra. Pacifisten tar avstånd från
passivitet och underkastelse.
Vördnad för livet
1 Människolivet är okränkbart. Det finns
inga ”de andra”.
2 Ett krig som kräver 10 miljoner människoliv är inte mer moraliskt än ett som kräver 20 miljoner liv. Samtidigt är det dock ett
mål i sig att minska det mänskliga lidandet så
mycket som möjligt. I praktiken måste därför andra värderingar än rent moraliska också läggas. Det vill säga handlingsetiken bör
EN PACIFISTISK ARGUMENTSAMLING
sidan 5 av 13
En pacifistisk
människosyn
kompletteras med en ansvarsetik. Detta motsäger emellertid inte det riktiga i ovan nämnda etiska princip.
3 I en kampsituation kan vi inte rädda allt,
men låt oss åtminstone försöka rädda våra liv
(obs det finns inga ”fiender” vars liv inte innesluts i denna formulering). Annars blir framtiden inte möjlig.
4 Rätten till liv och lycka kan bara uppnås
om vi i handling respekterar att den rätten tillhör alla människor.
5 Staten kan lika litet i fred som i krig befalla människor att döda varandra.
6 Om jag inte bör delta i dödande bör jag
också försöka förhindra att andra gör det. Jag
måste bekämpa det system som godtar dödandets princip.
Rätt och orätt
1 Det är bättre att lida orätt än att göra
orätt. Men pacifismen är inget passivt lidande och uthärdande av orättvisor, utan den risk
och det lidande som uppkommer genom aktivt motstånd.
2 Erkänn varje parts rätt att framhålla sin
”sanning” men förneka varje parts rätt att påtvinga andra denna ”sanning” genom individuella eller kollektiva våldshandlingar.
3 Finns det inga alternativ kan våld vara
oundvikligt, men det är fortfarande inte rättfärdigat. Det oundvikliga kan inte underkastas moraliska värderingar.
4 Solidaritet med hela mänskligheten måste gå före solidaritet med en viss grupp, till
exempel nationen, när dessa båda inte går
att förena.
5 Det samhälle där man funnit det nödvändigt att skriva lagar som förbjuder människorna att döda varandra, att stjäla från varandra,
att misshandla varandra, det samhället är moraliskt bankrutt.
1 Människan är varken ond eller god. Människan är en blandning av onda och goda
egenskaper. Det gäller att låta henne utveckla de goda egenskaperna på de ondas bekostnad.
2 Människans ”ondska ” leder i första hand
inte till våld, utan till aggressivitet och konflikt. Det gäller att kunna lösa konflikterna
utan våld.
3 Aggressionens syfte är att bevara arten,
men aldrig på ett sådant sätt att vissa artmedlemmar dödas.
4 Våld är ingen naturlig egenskap hos
människan. Viktigare än tesen om den starkares seger i urvalskampen är tesen om driften
till inbördes hjälp och samarbete.
5 Varje människa är ett mål i sig. Ingen
människa får betraktas som ett medel.
6 Skilj på sak och person. Se brodern i din
fiende. Först när du upphört att hata urskiljningslöst kan du börja bekämpa de strukturer
som både du och din fiende lider under.
7 Den enskilde fattar sina beslut inte bara
utifrån sina ekonomiska och sociala omständigheter, utan också utifrån sina åsikter och
sin övertygelse (jämför marxismens uppfattning om ideologin som överbyggnad).
8 En pacifist sätter sig inte till doms över
oliktänkande eller människor som handlar annorlunda än han själv skulle ha gjort. Det hindrar dock inte pacifisten från att ha en uppfattning och önskan om hur man borde bete
sig i en viss given situation.
EN PACIFISTISK ARGUMENTSAMLING
sidan 6 av 13
Om frihet
1 Frihet och militarism står i motsats till
varandra. Den som älskar friheten måste bekämpa militarismen.
2 Frihet förutsätter liv.
3 Frihet är inte, och har aldrig varit, ett
statiskt tillstånd. Frihet innebär alltid frigörelse, och i sista hand kamp mot etablerade
institutioner och intressen. FRIHET ÄR STÄNDIG KAMP ! ! !
4 Frihet kan antingen definieras negativt,
som frihet från tvång, frihet från fruktan och
så vidare. Frihet kan också definieras positivt,
som förverkligandet av vissa livsideal. Men
för att detta ska vara möjligt måste först friheten existera i de negativa betydelse. För alla
människor. Den positiva friheten förverkligas
i kampen för andras rätt till frihet (i negativ
betydelse). Eller annorlunda uttryckt: Kämpa
för mänskligheten, i synnerhet de förtryckta
bland oss. Kämpa mot makthavarna, bekämpa staten.
5 Frihet från fruktan förutsätter global militär avrustning.
Om fred
1 Man kan inte skapa fred med krig som
medel.
2 Fred som enbart frånvaron av krig är
otillfredställande. Den passiva, negativa freden, är ingenting annat än vapenvila. I och
för sig innebär det givetvis någonting positivt
med vapenvila, eftersom krigets dödande och
lemlästande då för tillfället upphör, men detta
mål är ofullständigt. Det öppna våldet får inte
glida över i det dolda.
3 Endast genom rättvisa når man sann och
varaktig fred. En fred som upprätthålls med
våld kommer alltid att vara lika bräcklig som
orättvis. De starkare nationerna, de starkare
klasserna och så vidare, kommer att styra.
4 Kampen för fred är i första hand en kamp
inom det egna landet för att upplysa människorna om fredens nödvändighet.
5 Pacifismen har alltid hållit sin vision av
en rättvis fred levande genom att låta sina
ideal bli vägledande för handlingarna i det
dagliga livet.
6 Upprätta internationella fredskårer. Få
saker överbryggar motsättningar så effektivt som gemensamt deltagande i konstruktiva handlingar.
7 Fredsforskning behövs därför att genom
denna skapas en grupp ”motexperter”. Militärernas inflytande över krigs- och fredspolitik
grundar sig bland annat på deras förmåga att
framställa sig själva som de enda som egentligen begriper saken. Fredsforskningen kan ge
alternativ information.
8 Den fredspolitiska målsättningen måste vara överordnad den säkerhetspolitiska.
Det är viktigare att bevara världsfreden än att
förhindra angrepp på till exempel Sverige. Att
just Sverige skulle vara skyddat för angrepp
innebär ingen garanti för världsfred.
9 Fredens samhälle kan inte existera i en
enda stat, eller inom en grupp av stater, utan
måste vara globalt.
10 Fredens sak sammanfaller med en global ickevåldsrevolution.
Om krig
1 Kriget som sådant måste avskaffas om
mänskligheten ska kunna överleva. Krig är ett
brott mot mänskligheten.
2 I ett modernt krig kan vi inte tala om att
vi slåss för kommande släktled. Det moderna
kriget förstör förutsättningarna för att människor över huvud taget ska kunna existera i
en framtid.
3 I krig utplånas de värden man säger sig
vilja försvara.
4 Kriget brutaliserar dem som deltar i det.
5 Den militära utvecklingen ger ökad
otrygghet i stället för ökad trygghet.
6 Kriget har blivit säkrare för generalerna
men osäkrare för civilbefolkningen.
7 Accepterande av krig innebär en eftergift
åt våldet som argument, det vill säga i princip
att man går med på att makt är lika med rätt.
8 Att lindra människors lidande i krig är givetvis från humanistisk ståndpunkt önskvärt.
Men tanken på ”humana krig” för också med
sig ett accepterande av kriget som ett instrument att lösa konflikter. Pacifisten vill avskaffa krigen, inte reglera dem.
9 Vanliga hyggliga människor skickas ut
för att slå ihjäl andra hyggliga människor som
de inte har något otalt med. Vad försvarar de
då? För vem eller vilkas intressen dödar och
dör de? Hur kan det komma sig att de verkligen ställer upp på detta vansinne?
10 Kriget, som skulle bli det sista och göra
slut på alla andra krig. Det är denna galna tanke som jämsides med vapenteknikens utveckling har gjort den fruktansvärda våldsupptrappningen i vår tid.
11 Det moderna kriget är totalt. Det totala
kriget kräver ett totalt försvar. Samhällets civila och militära försvarsåtgärder samordnas,
vilket ger militären ökat inflytande över civila
sektorer i samhället.
Om krigets
orsaker
1 Sociala orättvisor är en av orsakerna till
krig.
2 Krigsmakters blotta existens är en orsak
till krig. Rustningar för krig leder till krig, inte
till fred. Militära system är i sig själva ett hot
mot freden.
3 Planeringen av ett möjligt krig kan orsaka uppkomsten av ett verkligt krig.
4 Kriget har i alla tider bara skenbart löst
vissa problem, för att i stället skapa en hel serie nya.
5 Riskerna för krig och behovet av militär
upprustning (mer sällan nedrustning och aldrig avrustning...) bedöms, av dem som är mest
beroende av militärapparatens fortsatta existens och tillväxt, det vill säga militära, politiska och ekonomiska makthavare. Riskbedömningen blir därför alltid sådan att den verkar
konserverande, både vad gäller det militära
försvaret och samhället i dess helhet. Risken
för krig har blivit ett argument för krig.
EN PACIFISTISK ARGUMENTSAMLING
sidan 7 av 13
Om försvar
i allmänhet
1 Ett försvar behöver inte vara avskräckande i betydelsen hot om vedergällning. Försvaret kan också vara förebyggande, undandragande eller bygga på återuppbyggnad eller
osårbarhet.
2 Det idealiska försvaret är det som dels
ger den försvarande gruppen skydd och säkerhet, dels hjälper den presumtive fienden
så att sannolikheten för konflikt minskar (jämför civilmotstånd).
3 Försvar i vår tid är att trygga mänsklighetens överlevnad genom att skapa ett ekonomiskt system i harmoni med naturen.
Den sociala hotbilden tränger allt mer undan den militära.
4 Militärt försvar är statens och inte folkets försvar.
5 Att dräpa effektivt har ingenting med
fosterlandskärlek att göra.
Om Sveriges
krigsmakt
1 Krigsmakten utgör en maktfaktor som
hindrar utvecklingen mot en värld med social, ekonomisk och politisk jämlikhet, det vill
säga en global positiv fred.
2 Krigsmakten vidmakthåller och förstärker nationalistiska, auktoritära, konservativa
och vissa pessimistiska attityder.
3 Krigsmakten kan aldrig göra anspråk
på att försvara demokratiska värden direkt
genom att tillämpa dem. I stället måste man
nöja sig med att försvara dem indirekt genom
att värna om något annat som man tror är en
väsentlig förutsättning för dem (Sveriges geografiska gränser till exempel).
4 Effektivt massmord, som ju är varje
krigsmakts målsättning, kräver auktoritär
organisation, oavsett vilka höga ideal man
säger sig försvara.
5 Krigsmaktens avskräckande effekt är en
myt. Det förutsätter nämligen att en tänkbar
angripare handlar rationellt. (Obs. Detta argument kan vändas även mot ickevåldsförsvar,
men då blir skadorna väsentligt mindre).
6 Krigsmakten i dagens läge utgör också
ett hot mot oss själva.
7 Sverige har haft fred (=vapenvila) i 160
år. Det har vi haft trots krigsmakten, inte tack
vare denna.
8 Svensk militär avrustning skulle gagna
inte bara Sverige, utan hela världen.
9 Militära beslut fattas praktiskt taget alltid över huvudet på folket (Jämför Viggen).
10–15% stöd hos befolkningen i dess helhet).
5 Den civila kontrollen över det militära
avtar i takt med att civila och militära värderingar kommer i konflikt med varandra.
6 Bland sökande till officersyrket är personer med auktoritära värderingar överrepresenterade jämfört med sökande till andra yrkesgrupper (gäller vid internationell
jämförelse).
7 För att den militära elitens makt ska kunna brytas är det viktigt att det existerar andra
institutioner som representerar konkurrerande värden inom samma ämnesområde (fredsforskarna).
Militarismen
Om militären
och
militarismen
Militären
1 Det är fel att betrakta militären som en
sorts vetenskapsmän inom sitt speciella område. Den egna gruppens (kårens) intressen kan komma i konflikt med folkets (jämför avrustning), det vill säga med det som
skulle försvaras. Militären kommer i det läget att uppträda som en självständig politisk och ekonomisk makt, som värnar vissa
grupp(klass)intressen.
2 Militärerna har ett gemensamt yrke och
en gemensam utbildning och är utsatta för
samma indoktrinering. Detta grundlägger en
kåranda, där till exempel enskilda medlemmars klasstillhörighet betyder mindre. Det är
alltså ingen lösning att bredda rekryteringen
till officerskåren.
3 Den militära kårandan gör att militärerna inte kan vara neutrala och objektiva tjänstemän när militärpolitiska bedömningar ska
göras.
4 Officerskåren förblir klart avskild från
resten av samhället vad gäller ideal och värderingar. (1965 röstade 85% av de svenska officerarna på dåvarande högerpartiet, som hade
1 Militarismen har alltid varit ett vapen i
härskande klassers och personers händer för
att befästa deras makt. Den har varit och är ett
ständigt hot mot varje demokrati. Ingen organisation kan vara militär och samtidigt demokratisk. Det är två antiteser.
2 Även om militarismen någon gång har
tagits i folkets tjänst så har det på sikt vållat
obotlig skada. Makten har med militarismens
hjälp centraliserats och folkets frihetsverk på
nytt slagits i spillror (jämför Sovjet).
3 Militarismens natur är sådan att den aldrig kan ställas under folklig kontroll (jämför
IB affären).
4 Militär utbildning brutaliserar befolkningen redan i fredstid.
5 Militär upprustning gynnar militarismen,
liksom tekniskt avancerade vapensystem tenderar att sprida den till, normalt, civila sektorer av samhället.
Om militärtjänstvägran
1 Den som vägrar militärtjänst uppfyller
normerna i en etik som fördömer krigets irrationalitet.
2 Militärtjänstvägran förhindrar inga krig,
och påverkar heller inte krigens omfattning i
någon nämnvärd grad. Men vad vi gör i vårt
dagliga liv påverkar vårt handlande i kom-
EN PACIFISTISK ARGUMENTSAMLING
sidan 8 av 13
mande valsituationer. Det är därför riktigt
att vägra militärtjänst utifrån rent känslomässiga grunder. Något annat vore att förneka sin
egen övertygelse och sig själv. Målet måste
dock vara att den känslomässiga vägran får en
instrumentell innebörd, det vill säga blir en
meningsfull politisk handling.
3 En pacifist måste redan i fredstid handla så att han i krigstid inte kommer att delta i
krigshandlingar.
4 På grund av den bristande reella yttrandefriheten finns det bara ett sätt att effektivt protestera mot det militära: Att vägra delta själv.
5 Varför ska den flockvarelse som okritiskt
accepterar militärtjänst betecknas som mogen, medan den som har kraft och mod att
vägra detta ska betraktas som omogen?
6 Militärtjänst används under beteckningen ”uppfostran” att fördärva det bästa hos
den manliga delen av ungdomen: Självkänslan, ansvaret, aktningen för andra, kritiken
och viljan.
7 Militärtjänstvägran är bara den negativa
delen av den kamp, vars positiva del är undanröjande av krigens orsaker.
8 Militärtjänstvägran kan vara privat och
defensiv eller social och offensiv. Med det första avses ett accepterande av vapenfri tjänst
eller civilt arbete på makthavarnas villkor. Social och offensiv militärtjänstvägran är däremot en revolutionär handling.
9 Militärtjänstvägran är en mänsklig rättighet, oavsett på vilken grund individen vägrar. Vad är andra mänskliga rättigheter värda
om inte individen själv får avgöra vad han vill
leva för, och vad han ska dö (och eventuellt
döda) för.
Om gerillakrig
1 Gerillaverksamhet har alltid en benägenhet att framkalla blodiga repressalier.
2 Gerillakrigare glider oundvikligen in i en
militaristisk ideologi som förhärligar krigarens mod och den dödade hjältens ära. (Jämför ”Befria Södern ”)
3 Avhumaniseringen av fienden är ett viktigt led i all militär utbildning. Det gäller även
för gerillakrigare. (Jämför Mao, Che med flera)
4 Om idén med gerillakrig är att göra det
möjligt för motparten att utnyttja sin militära
överlägsenhet och sedan vända detta till egen
fördel, så går ickevåldet ännu längre i det avseendet.
5 Om en social rörelse har ett accepterat mål, till exempel de väpnade befrielserörelserna i ”tredje världen” måste man göra
både en politisk och en moralisk bedömning
av medlen. Det är här skillnaden mellan ickevålds och våldsrevolutionärer kommer fram.
Analys och målsättning är densamma. Den
som utesluter de moraliska hänsynen riskerar
dels att hamna i en dogmatism, dels att få dyrköpta så kallade Phyrrussegrar.
Om
u-länderna
1 Det är i i-länderna strukturförändringarna måste börja om u-länderna någonsin ska
få sin chans.
2 Det internationella politiska handelsmönstret är kärnan i de orättvisor som finns
mellan u-länder och i-länder.
3 Hjälp till u-länderna är krigsförebyggande, det vill säga försvar.
4 Den troligaste storkonflikten i världen
är den mellan rika och fattiga länder. I den
konflikten kommer den svenska krigsmakten att stå på i-ländernas sida (den försvarar
ju ett i-lands struktur), det vill säga på de rikas
sida, på utsugarnas sida, på imperialisternas
sida. Pacifisterna däremot kommer att kämpa solidariskt med de fattiga folken för social rättvisa (men med de metoder de själva finner adekvata).
5 Orsakerna till förtrycket är inte bara
makthavarnas våld, och brutalitet, utan också
de förtrycktas egen svaghet och egoism.
6 Resurser som är nödvändiga för alla människor får inte tillhöra någon speciell grupp eller individ.
7 Globala problem kräver gemensamma
lösningar.
8 Även om tanken på ett ickevåldsmotstånd i Vietnam kan avfärdas som ren spekulation, kvarstår ändå problemet att förhindra att flera Vietnam uppstår, så att det
fruktansvärda folkmordet där inte ska behöva upprepas.
9 Vietnam är ett slagfält mellan kapitalistisk och socialistisk imperialism. Vietnams befrielse kommer att bli mycket relativ. Antingen fortsätter folket att vara en satellit inom
den socialistiska sfären, eller blir det inom
den kapitalistiska.
Om kyrkan
och religionen
1 Evangeliet är revolutionärt. Kyrkans
största svek är att hon varken i förkunnelse
eller handling har tagit vara på evangeliets
budskap om kärleken som socialrevolutionär
maktfaktor. Det är ett svek både mot mänskligheten och mot Kristus. Jesu egna handlingar var uttryck för en revolt mot det bestående samhället.
2 När kristendomen försvaras med vapen
har den upphört att vara kristendom.
3 Så länge inte kyrkan klart säger nej till
bruk av våld, så länge kommer våld att utövas
i kyrkans, Guds och Kristi namn.
4 Kyrkan kan idag inte bara säga ja till det
revolutionära våldet på samma sätt som man i
alla tider sagt ja till statens militära våld. Kyrkan skulle då spela den ynkliga rollen av anpassling igen, bara med den skillnaden att
man nu hittat en ny typ av krig att välsigna.
5 Det finns en lydnad mot Gud som leder till frihet, mognad och kritiskt självständig hållning till alla människors lagar, politiska. ideologier och av människor skapade
strukturer.
Det finns en annan lydnad mot Gud, kyrkan
och ämbetsmännen, som kan utnyttjas och utnyttjas av förtryckarna för att passivisera och
exploatera den undergivet kristne.
6 Många progressiva ickevåldsrörelser har
letts av enskilda religiöst inspirerade perso-
EN PACIFISTISK ARGUMENTSAMLING
sidan 9 av 13
ner: Gandhi, Martin Luther King, Helder Camara, Caesar Chavez med flera.
7 I Sverige har kyrkan en unik rättighet: att
få beskatta folket. Är det priset för att kyrkan
ska välsigna staten, dess krig och dess krigsmaskin?
8 De första århundradena efter Kristi död
var kyrkan rent pacifistisk. Genom kyrkans liering med staten tvingades den senare ge avkall på det pacifistiska innehållet i religionen.
Om våld
1 Våld föder våld. För att minska människors lidande måste vi bryta våldets onda spiral, och det kan bara göras genom radikalt
ickevåld. Den som möter våld med våld legitimerar därmed, i motpartens ögon, ytterligare våld.
2 Våld minskar möjligheterna till dialog,
eller omöjliggör dialog helt.
3 Våld har en tendens att institutionalisera sig självt.
4 Våldet har i historien alltid hjälpt till att
utkristallisera en maktelit, ofta den mest hänsynslösa och militaristiska.
5 Med våld mäter man styrka. Vem som är
starkast har ingenting att göra med vem som
har rätt. Makt får aldrig bli lika med rätt.
6 Konflikter får vi alltid dras med. De ska
lösas, inte avskaffas.
7 Med våld bygger man inte upp. Våld är
destruktivt.
8 Medlen påverkar målen. Våld tar uppmärksamheten från kampens mål till dess
medel.
9 Om man dödar orättvisans hantlangare utplånar man inte orättvisan (det vill säga
skilj på sak och person). Att möta våld med
våld leder inte till seger för rättvisan, utan
för våldet.
10 Våld är definitionsmässigt av ondo
därför att det betyder tillfogande av ofrivilligt lidande.
11 Våld skapar blindhet. Våldsutövaren
ser inte längre hur han är offer för sitt eget
system.
12 Motstånd genom våld brutaliserar angriparen ytterligare.
13 Våld gör varje människa som brukar
det omänsklig, även om hon brukar det ofrivilligt.
14 Brutaliseringen av våldsutövarna är
inte bara en följd av upprepat våldsbruk, det
är också dess förutsättning.
15 Det är vetenskapligt bevisat att beslutsfattare under väpnad konflikt styrs på ett sådant sätt att varje parts grunduppfattning
stärks. Det vill säga våldsbruket gör att ens
handlingar gentemot motparten kommer att
präglas av allt större fientlighet.
16 Hot om våld kan verka avskräckande,
men när man vädjar till motpartens fruktan
kan detta också utlösa hans aggression, vilket
sedan leder till hämndlystnad.
17 Våld och terror verkar bäst bland människor som känner sig ensamma.
18 Det finns ingen auktoritet med rätt att
bli åtlydd och därför heller inget juridiskt berättigat våld.
19 Definition av begreppet politiskt våld:
Det på gruppbas organiserade och med hjälp
av tvångsmedel utförda dödandet eller tillfogandet av svåra lidanden.
20 Om någon våldför sig mot mina barn
är det inget skäl för mig att våldföra mig mot
hans eller andras barn.
21 Människor kan bara göras ansvariga för
det våld som utövas av dem, inte för det våld
som utövas mot dem (jämför polisingripanden vid en ickevåldsaktion).
22 Våld är ingen naturlig egenskap hos
människan. Det sociala våldet hos däggdjuren
har bara två orsaker: Bristsituationer (brist på
föda, vatten, boplats, sexualpartner och så vidare) och stress. Det senare är också i sig en
bristsituation: Brist på socialt utrymme, det
vill säga kränkning av den personliga integriteten. Att aggressioner utlöses via våldshandlingar hos människan är i hög grad en kulturprodukt, och alltså inte biologiskt betingat.
23 Försvarsvåld är lättare att förlåta. Den
anfallandes våld måste man alltid fördöma.
24 Om våld är den sista utvägen måste vi
först satsa maximalt på att finna den näst sista.
EN PACIFISTISK ARGUMENTSAMLING
sidan 10 av 13
Om ickevåld
och civilmotstånd
Ickevåld är inte bara en kampmetod eller en moralisk dogm,
utan en livsåskådning, en samhällsuppfattning och ett sätt att
vara.
(Civilmotstånd = ickevåld som
totalförsvar)
Ickevåld
1 Ickevåld i teori (undervisning) och praktik (aktioner) dämpar den individuella aggressiviteten.
2 Valet står mellan motstånd och underkastelse, inte mellan våld och passivitet. Pacifisten väljer motstånd framför underkastelse
därför att han hon inte vill fred till varje pris.
Pacifisten tar avstånd från passivitet (= negativt ickevåld) därför att människorna då inte
får möjligheter att ge sitt känslomässiga engagemang i konflikten något konkret uttryck
(det vill säga det leder till självförnekelse).
Pacifisten förordar därför ett aktivt (positivt)
ickevåld som form för motstånd. Negativt ickevåld är ofta första steget mot våld.
3 Sinnelaget är grunden för ickevåld. Inget
hat får riktas mot fiendens person.
4 Ickevåld är inte detsamma som pacifism,
och tillämpandet av ickevåld kräver inte någon pacifistisk övertygelse. Å andra sidan visar erfarenheten att pacifisterna har speciellt
goda förutsättningar att lyckas i ickevåldskamp. Det beror på att pacifisten utövar ickevåld av etisk övertygelse. För ickepacifisten
blir ickevåld bara en strategisk (pragmatisk)
kampform. För honom återstår alltid våldet
”som ett yttersta argument”. Han kan därför lättare bibringas uppfattningen att ickevåldet inte leder fram till önskat resultat i tider av motgång.
5 Den som deltar i ickevåldskamp kan hoppas på att komma ur denna med bibehållen eller stärkt moral.
6 Ickevåld är den kampform som erbjuder den minsta konflikten med de vedertag-
na moraliska och förnuftsmässiga värderingarna i samhället, och som också på ett direkt
sätt utgör ett försvar för dessa genom att tilllämpa dem.
7 En rörelse är inte ickevåldslig bara för
att den för tillfället inte använder våld (jämför SKP).
8 Ickevåld fostrar inga terrorister.
9 Ickevåld frigör både den förtryckte och
förtryckaren.
10 Uppfattningen att ickevåld skulle vara
lika med självmord i en kamp på liv och död
är felaktig. Vilket folk led mest: Indierna under Gandhis ickevåldsuppror eller kenyanerna under det våldsamma Mau Mau-upproret?
I båda fallen var den brittiska imperialismen
och dess legoknektar motståndare. Man kan
emellertid jämföra Indien även med Kina och
påpeka att folkets sociala situation är betydligt bättre i Kina idag. Det har emellertid mindre med formerna för befrielsekampen att
göra än med uppföljningen av denna.
11 Genom ickevåld kan en uppbyggnadsprocess starta utan en föregående förstörelse
av mänskliga och materiella värden.
12 Våld är nödvändigt ibland, påstår somliga. För dem kommer denna profetia snart att
besanna sig själv. Närmare bestämt vid första
misslyckade ickevåldsaktion. Men även den
fanatiske ickevåldsanhängaren kommer att bli
besviken. Ickevåld kan lika litet som någon annan kampform föra till framgång i alla lägen.
Ickevåldsaktion
1 Ickevåldsaktion är tillämpad demokrati. Vi hyllar strejker och fredliga demonstrationer när de utföres mot totalitära regimer.
Vi måste då också säga ja till samma metoder
när de används mot ”demokratiska regeringar”. (Om dessa förklarar vissa strejker eller demonstrationer för olagliga är det alltså exempel på totalitär politik.)
2 Ickevåld är aktivitet. Passivitet, underkastelse och feghet måste övervinnas.
3 Ickevåld är ”politisk jiujitsu”.
4 Repressalier mot ickevåldsaktioner betyder att motparten erkänner att dessa utgör
en maktfaktor.
5 Villigheten att offra sitt liv är den yttersta
konsekvensen av deltagande i vissa ickevåldsaktioner, liksom fallet är vid deltagande i väpnad kamp.
6 Ickevåldsaktionen syftar inte till att skada motparten mer än sig själv. Det är våldets
skenbara triumf. Att den egna sidan tillfogas
skador är alltså inget argument mot ickevåld.
7 Den som ska delta i ickevåldsaktioner
måsta förbereda sig lika noga som den som
ska delta i väpnad kamp. Men det räcker inte
med tekniskt kunnande. Man måste också ha
en andlig, psykisk utbildning för att kunna
möta våld med ickevåld.
8 En misslyckad ickevåldsaktion, framkallar inte lika katastrofala följder som en misslyckad våldsaktion.
Ickevåld i dagens värld
1 Ickevåld är inte bara ett försvar för status quo, utan, utan lika mycket ett medel för
förändring.
2 Vare sig man moraliskt sett är anhängare
av ickevåld eller inte visar en analys av de politiska förhållandena i dagens värld att inom
i-länderna måste man av pragmatiska (praktiska) och strategiska skäl lita till ickevåldsliga kampmetoder för att kunna åstadkomma
förändringar.
3 Ickevåld är de fattigas vapen. De styrande är maktlösa om de underlydande inte fogar
sig eller åtminstone samarbetar.
4 För att ickevåld ska vara möjligt måste de
förtryckta i sitt inre övervinna den aggression
som blir en följd av det etablerade våldet.
5 Ickevåldsanhängarna kommer alltid att
kämpa på de förtrycktas sida, men med ickevåldsliga medel.
6 Ickevåldskampen kommer att beskyllas
för våld och förräderi så fort den hotar den
existerande maktfördelningen i något samhälle.
7 Erfarenheter av ickevåldskamp i den västerländska kulturkretsen visar att kvinnorna
ibland kommit att spela en avgörande roll, till
skillnad från militär kamp där ”kvinnor och
barn” hör till det som ska försvaras och förbli
passiva (eller av sekundär betydelse).
Ickevåld mot diktatur
1 Ickevåld kan användas inte bara mot en
främmande makt, utan också mot en maktfullkomlig byråkrati eller inhemsk diktatur.
2 Diktatur gör varje form av motstånd
svårt att genomföra. Det finns inget skäl att
EN PACIFISTISK ARGUMENTSAMLING
sidan 11 av 13
tro att det skulle vara lättare att slå ned ickevåld än andra kampformer.
3 Ickevåldsaktioner kan bli speciellt besvärliga för en kommunistisk (= typ Sovjetunionen) regim just därför att de inte passar in
i det ideologiska mönstret för kontrarevolutionär handling.
4 Ickevåld är inte omöjligt ens gentemot
den mest hänsynslöse diktator, till exempel
Hitler. Det gäller emellertid då att ta till vara
ickevåldets förebyggande effekter och sätta
in kampen i ett så tidigt skede som möjligt.
Att bygga upp en ickevåldsrörelse under en
fascistisk diktatur med den moderna teknikens alla övervakningsmedel till sitt förfogande torde vara en nästan omöjlig uppgift (detsamma gäller för gerillarörelser).
Civilmotstånd…
1 Ingen behöver frukta att bli angripen av
ett ickemilitärt försvar. Det finns inga militära hemligheter, och inga militära baser som
en eventuell angripare behöver ”lägga sig till
med först”.
2 Civilmotstånd har alla neutralitetens fördelar, men inga av dess nackdelar. En neutral
nation behöver inte hålla sig med militärmakt
för att uppfylla Haagkonventionens bestämmelser.
3 Civilmotstånd är grundat på strategiska bedömningar, inte moraliska. Pacifister
kan delta, men en övergång till civilmotstånd
förutsätter alltså inte att alla människor omvänds till pacifister.
4 Civilmotstånd har största möjligheterna
att tillämpas framgångsrikt i tekniskt utvecklade samhällen.
5 Civilmotstånd innebär att motstånd
bjuds genom att ett demokratiskt antiauktoritärt samhälles grundläggande värderingar praktiskt tillämpas.
6 Civilmotstånd är mindre beroende av
stöd utifrån än alla andra motståndsformer.
7 Civilmotstånd innebär en kamp mot
våldssamhället. Det är därför oförenligt med
militärt försvar.
8 Att vänta med militär av(ned)rustning
tills motparten gör det, det är att frånta civilmotståndet en av dess viktigaste egenskaper,
nämligen att bryta rustningsvansinnet och
våldets spiral.
9 Gränserna för den enhet som ska övergå
till civilmotstånd är framför allt psykologiska
och politiska, inte geografiska.
… i Sverige
10 Med civilmotstånd förhindrar vi att ett
militärt avrustat Sverige blir ett maktpolitiskt
vacuum.
11 Ett militärt försvar av Sverige kommer
att medföra förintelse av de materiella och
andliga värden vi vill försvara. Alternativen
är inte frihet eller ockupation. Alternativen
är ockupation eller ockupation föregången av
enorma lidanden och totalt militärt nederlag.
12 Ett av hindren för militär avrustning i
Sverige är att den så kallade mellankrigsgenerationen nu sitter på ”maktens taburetter ”.
Dessa personers försvarspolitiska syn grundar
sig på en hopplöst föråldrad världsbild.
EN PACIFISTISK ARGUMENTSAMLING
sidan 12 av 13
Om revolution
Revolutionärt våld
och våldsmotstånd
1 Det nya samhället kan aldrig uppstå enbart som en följd av att det gamla försvinner.
Ett klasslöst samhälle uppstår inte som fågel
Fenix ur askan bara därför att grunderna för
ett klassamhälle försvinner. Det nya samhället
måste byggas. Här och nu!
2 Det moderna kriget har gjort de traditionella formerna för revolution förlegade.
Maktövertagande genom våld är en romantisk tanke som vapenutvecklingen gjort till
en illusion.
3 En våldsrevolution skapar en våldsstruktur också i det nya samhället. Den som lärt sig
döda ”sina fiender” kan också döda ”sina vänner”, nämligen om dessa skulle ha en annan
uppfattning om hur det nya samhället borde
utformas, och alltså klassas som fiender, avfällingar, kontrarevolutionärer och så vidare ( jämför ryska revolutionen och proletariatets diktatur).
4 Revolutioner som genomförts med dödande våld har nästan alltid lett till på våld
grundade diktaturer.
5 Genom att bruka revolutionärt våld riskerar man folkmord inom just de befolkningsgrupper för vars skull revolutionen skulle genomföras.
6 Det revolutionära våldet träffar den
oskyldige i samma grad som förtryckarnas
våld gör.
7 Bruk av våld banar vägen för maktlystna,
känslokalla, auktoritära personer med trånga
perspektiv, eventuellt låga motiv och starka
militaristiska tendenser. Den våldsliga kampens natur är sådan. Det revolutionära våldet
utgör inget undantag.
8 Bara den revolutionär som kämpar utan
våld kan (i bästa fall) kontrollera sig själv under kampen. Utan självkontroll ingen kontroll över kampens utveckling, och då givetvis inte heller över det framtida samhällets
utformning.
9 Motstånd genom våld gör förtryck
genom våld mer moraliskt acceptabelt och
därmed också lättare politiskt genomförbart
( jämför kraven på ”lag och ordning” ).
10 Regeringar som förtrycker folket är sällan missbelåtna om de förtryckta griper till
vapen. Makthavarna får då en utmärkt förevändning att sätta in så kallade ordningstrup-
per. När de förtryckta griper till vapen uppger
de nämligen det plan där deras styrka ligger:
Rättvisans, samvetets, sanningens, människovärdets. Genom att de själva dödar rättfärdigar de moraliskt förtryckarnas förtryck.
Många upphör att se att rättvisan finns på de
förtrycktas sida. Och dessutom blir resultatet
bara att fattiga dödar fattiga, eftersom soldaterna rekryteras från de lägre befolkningsklasserna.
11 Om man hävdar att visst bruk av våld är
berättigat i en revolutionär situation, till exempel ett befrielsekrig, räcker det inte med
att visa att våldet är effektivt och målet berättigat. Man måste också kunna visa att det
inte finns några andra alternativ att genomföra samhällsförändringen, vilka skulle medföra mindre lidande än våldsbruket.
12 Många är övertygade om att våld är ett
berättigat försvarsmedel mot ett system som
utövar våld och förtryck mot miljoner människor. Våldsrevolutionärernas idealism, vilja,
ärlighet och ofta även villighet att offra sina liv
ska inte ifrågasättas utan måste erkännas. Pacifisterna fördömer inte dessa människor (och
inte några andra människor heller för den delen...). Det är handlingarna som fördöms.
Statsmakten
1 Staten kan aldrig bli ett medel för övergång till socialism.
2 En våldsrevolution har det politiska (och
ekonomiska) maktövertagandet som mål. En
ickevåldsrevolution har en maximal spridning
av makten som mål.
3 Varje så kallat revolutionärt parti som
ger sig in på en våldsrevolution måste för att
ha utsikter att lyckas stå under någon stormakts ideologiska, ekonomiska och militära
beskydd. Kampen kommer då att glida över
till att gälla politiska maktpositioner, och inte
folkets frihet, vilken man säger sig kämpa för.
4 Utplånande av en härskande klass behöver inte innebära våldshandlingar även om
utplånandet sker under tvång och inte av fri
vilja. Det är nämligen inte de individer som
återfinns i klassen som ska förgöras, utan
klassen som sådan och dess privilegier.
5 Erfarenheten visar att den äkta och
nästan oemotståndliga revolutionära kraften ligger i massornas vägran att tjäna förtryckarstaten.
6 Det etiska rättfärdigandet av revolutionen förutsätter en negativ etisk värdering av
den stat mot vilken revolutionen förfäktas.
7 Det är svårt att dra en skiljelinje mellan
aktioner som är riktade mot en orättfärdig
del av regeringspolitiken, och aktioner riktade mot systemet i dess helhet. Eftersom de
väpnade styrkorna är ständigt avgörande för
hela statsbegreppet och i sista hand är lagens
och ordningens väktare är militärtjänstvägran
i grunden en revolutionär handling.
En ny livsform
1 Problemet med en (om)fördelning av
makten utan våld är samhällets viktigaste politiska problem. Detta förutsätter dock
inte bara en ny politik, utan framför allt en ny
livsform, en ny personlighet (solidaritet, inte
konkurrens!).
2 Det kan inte längre ske några nationella
revolutioner, därför att imperialismens makt
(utövad av nationalstater och multinationella företag) är så vittomfattande. En revolution
måste genomföras i global skala, annars kommer den över huvud taget inte att kunna genomföras. Och detta är något helt annat än ett
flertal nationella revolutioner, hur synkroniserade dessa än må vara.
EN PACIFISTISK ARGUMENTSAMLING
sidan 13 av 13
Riktlinjer för
en revolutionär
ickevåldskamp
1 Den revolutionära
gruppen brukar inte våld
och hotar heller inte
med våld.
2 Den revolutionära
gruppen är villig att uthärda
mer lidande
än den står i begrepp
att tillfoga motparten.
3 Den revolutionära gruppen
har ett konstruktivt program.
4 Kampen riktas mot systemet,
inte mot motståndarens person.