1. No category

= tdCjFE
National Library
of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
5.0
A
STATENS
OFFENTLIGA
UTREDNINGAR
1952:16—17
UTRIKESDEPARTEMENTET
TULL- OCH VALUTALÄTTNADER I RESANDETRAFIKEN
MELLAN DE NORDISKA
LÄNDERNA
Betänkanden
nr 2 och 3 avgivna
av Nordiska parlamentariska
kommittén
för friare samfärdsel m. m.
S T O C K H O L M 1952
Statens offentliga utredningar 1952
Kronologisk
1. 1949 års uppbördssakkunniga. 2. Betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet. Hseggström. 457 s. F i .
2. Förslag till lag om bankrörelse m. m. Gummesson.
212 s. F i .
3. Löneplan eller kollektivavtal. Kihlström. 100 s. C.
4. Nordisk passfrihet. Betänkande nr 1. Beckman. 38 s.
U.
5. Det yngsta fångvårdsklientelet. Av T. Eriksson. Kihlström. 20 s. J u .
6. Betänkande med förslag till allmänt resereglemente
m. m. Hseggström. 173 s. C.
7. Allmän folkomröstning. 1950 års folkomröstnings- och
valsättsutrednings betänkande. 2. Kihlström. 96 s. J u .
8. Folkomröstningsinstitutet i Schweiz. Av E. Hastad.
Bilaga 1 till 1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 2. Kihlström. 216 s. J u .
9. Folkomröstningsinstitutet i Förenta staterna. Av E. G.
Ohlin. Bilaga 2 till 1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 2. Kihlström. 159 s. J u .
förteckning
10. Sjömännens sjukförsäkring. Appelberg, Uppsala. 152
s. H.
11 Yttranden m. m. över 1950 års långtidsutrednings
betänkande. Ekonomiskt långtidsprogram 1951—1955.
Beckman. 66 s. F i .
12. 1944 års nykterhetskommitté. 3. Undervisning, folkupplysning och forskning på alkoholfrågans område.
Victor Petterson. 95 s. F i .
13 Betänkande angående vissa fiskerättsliga förhållanden
inom lappmarkerna samt tillgodogörandet av fisket i
kronovattnen därstädes och i Jämtlands län m. m.
Marcus. 246 s., 1 karta. Jo.
14. Förslag till kommunallag m. m. Kommunallagskommitténs betänkande. 3. Kihlström. 447 s. I.
15. Barrskogstillgångarna och skogsindustriens råvaruförsörjning. Beckman. 135 s. II.
16—17. Tull- och valutalättnader i resandetrafiken mellan de nordiska länderna. Betänkanden nr 2 och 3.
Gernandt. 31 resp. 15 s. U.
Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E = ecklesiastikdepartementet. J o — jordbruksdepartementet.
STATENS
OFFENTLIGA
UTREDNINGAR
1 9 5 2 : 1 6 — 17
UTRIKESDEPARTEMENTET
TULL- OCH VALUTALÄTTNADER I RESANDETRAFIKEN
MELLAN DE NORDISKA
LÄNDERNA
Betänkanden
av Gordiska
nr 2 och 3 avgivna
parlamentariska
för friare samfärdsel
kommittén
m. m.
GERNANDTS BOKTRYCKERI
STOCKHOLM 1952
Till
Konungen.
Svenska gruppen av Nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel m. m. får härmed överlämna den svenska texten till kommitténs
andra och tredje betänkanden med förslag till tull-, respektive valutalättna-
der i resandetrafiken mellan de nordiska länderna. Betänkandena, som är
likalydande för de fyra länderna och utan reservationer, överlämnas samtidigt jämväl i Danmark, Finland och Norge.
Betänkandet med förslag till tullättnader syftar dels till en liberalisering
av gällande bestämmelser rörande skyldighet för resande att betala tull och
skatt och att prestera in- och utförseltillstånd för i handbagaget medförda
varor och dels till att befria resande från reguljär tullvisitation. Kommittén
är enig i uppfattningen, att de i detta stycke gjorda förslagen ej är av mer
omfattande och omgestaltande natur än att varje lands regeringar och parlament borde kunna se sig i stånd att i nuvarande läge acceptera dem. Man
hoppas därför, att de förslag, som kan genomföras i administrativ ordning
— framför allt i fråga om lättnader i in- och utförselföreskrifterna och
beträffande tullkontrollens utövande — skall behandlas omedelbart, så att
de föreslagna nya föreskrifterna skall kunna träda i kraft redan till sommaren 1952, samt att övriga förslag behandlas så snabbt sig göra låter.
Betänkandet rörande valutalättnader innehåller dels en allmän gemensam
del med sådana förslag till valutalättnader, som kommittén anser varje
deltagarland borde kunna genomföra som ett minimum i nuvarande läge,
och dels en speciell del, där varje nationell grupp lämnar förslag — med
hänsyn taget till sitt lands särskilda valutasituation — till sin respektive
uppdragsgivare rörande höjning av turistvalutatilldelningarna samt beträffande den kvarvarande valutakontrollens lämpliga organisation. Kommittén
anser, att de förslag, som man här kommit fram till, bör kunna genomföras
till instundande sommar.
Helsingfors den 26 april 1952.
Underdånigst
Rolf Edberg
Leif Cassel
Filip Kristensson
J. F. Grym
Olof Pålsson
I Sten
4
Aminoff
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR
1952:16
UTRIKESDEPARTEMENTET
LÄTTNADER I TULLBEHANDLINGEN
I RESANDETRAFIKEN MELLAN DE
NORDISKA LÄNDERNA
Betänkande
av Nordiska
nr 2 avgivet
parlamentariska
för friare samfärdsel
kommittén
m. m.
GERNANDTS BOKTRYCKERI
STOCKHOLM 1 9 5 2
Innehåll
Kap. I.
Kap. II.
Kap. III.
Kap. IV.
Bilaga 1.
Bilaga 2.
Grundläggande synpunkter beträffande tullbehandling och tullkontroll i den internordiska resandetrafiken
Gemensamma nordiska regler för tullklarering av resande . . . .
A. Grundläggande principer för de gemensamma reglerna . . . .
B. Koordinering av reglerna om fri in- och utförsel av reseutrustning och reseproviant
Reseutrustning
Reseproviant etc
C. Utvidgade möjligheter för resande att fritt medföra andra varor
än reseutrustning och reseproviant
Tull- och avgiftsfrihet
In- och utförselrestriktioner
Kommitténs förslag beträffande resandes möjligheter att fritt inoch utföra varor
Tullkontrollen vid gränserna mellan de nordiska länderna . . .
Kontrollen på inreseorten
Ingen regelbunden tullvisitation
Handbagage
Kommitténs förslag till gemensamma nordiska regler för tullbehandling av resande
Förteckning över varor, som resande, vilka är bosatta i något av de
nordiska länderna, enligt gällande föreskrifter äger införa till
dessa länder
Förteckning över varor, som resande, vilka är bosatta i något av de
nordiska länderna, enligt gällande föreskrifter äger utföra från
dessa länder
9
12
12
13
13
14
14
17
17
23
23
24
24
2G
28
30
7
FÖRSTA
KAPITLET
Grundläggande synpunkter beträffande tullbehandling och
tullkontroll i den internordiska resandetrafiken
Den kontroll, som de resande underkastas vid gränserna, består dels av personkontroll, som utövas av passkontrollen, och dels av den av tullväsendet utövade kontrollen rörande in- och utförsel av varor och valuta. Sedan Nordiska
parlamentariska kommittén för friare
samfärdsel m. m. i sitt första betänkande (Nordisk passfrihet, Betänkande
del I) rekommenderat, att man som
ett inledande steg i riktning mot
ett fullständigt upphävande av passtvånget vid gränserna mellan de nordiska länderna genomför en inbördes
passfrihet för dessa länders egna medborgare, har kommittén till närmare
prövning tagit upp problemet rörande
möjligheterna att förenkla tullkontrollen och framlägger i detta betänkande
de resultat, som kommittén hittills kommit till i dessa avseenden. Kommittén
har ansett det vara sin uppgift att även
på detta område undersöka möjligheterna att inom snar framtid genomföra
praktiska och märkbara lättnader i den
internordiska
resandetrafiken.
Med
hänsyn till de olikartade förhållandena
i de nordiska länderna har man tagit
som praktisk utgångspunkt för sina
överväganden, att de förslag, som man
lämnar, skall vara förenliga med respektive lands aktuella läge såväl i försörjningsmässigt och handelspolitiskt
avseende som beträffande gällande tullavgifter och annan varubeskattning.
Kommittén h a r emellertid kommit till
RÄTTELSE
Sid. 9, rad 7 uppifrån, höger spalt,
står: sedvanligt resgods, skall vara
sedvanlig reseutrustning.
det resultatet, att det även under dessa
förutsättningar borde vara möjligt att
nå betydande resultat. Man anser, att
det kan genomföras gemensamma
nordiska regler för
tullklarering,
1) som ger de resande rimlig frihet
att — utöver sedvanligt resgods — medföra även andra varor;
2) som i det stora flertalet fall kommer att medföra att någon egentlig tullvisitation av det bagage, som de resande för med sig, icke blir
nödvändig;
3) som de resande utan besvär kan
göra sig underrättade om och
4) so/i? den resande allmänheten därför kan och även torde komma att anse
det rimligt att efterleva.
Därest man erhåller dylika gemensamma regler om tullklarering, kommer tullkontrollen vid gränserna mellan de nordiska länderna att kunna inrättas på så sätt, att de resande som
regel passerar kontrollen utan att de
själva eller deras bagage underkastas
visitation; reglerna skulle nämligen
möjliggöra att visitationer blott sker i
form av stickprov och i mycket begränsad omfattning.
Omfattningen och karaktären av den
tullkontroll, som de resande underkastas, bestämmes i väsentlig utsträckning av mängden och arten av de
kontrolluppgifter, som gällande bestämmelser pålägger tullväsendet samt
av de större eller mindre riskerna
för att de resande kommer att över-
träda dessa föreskrifter. Det h a r därför
legat nära till hands för kommittén att
ta upp till prövning, huruvida man
icke, då det rör sig om tullkontrollen
vid gränserna mellan de nordiska länderna, utan skada skulle k u n n a befria
tullväsendet från en del av de många
kontrolluppgifter, som u n d e r tidernas
lopp ålagts detsamma. Man h a r vidare
uppmärksammat, att risken för att de
resande gör sig skyldiga till överträdelser av gällande föreskrifter växer i
samma omfattning, som bestämmelserna gör intrång i de resandes möjligheter att medföra valuta och varor i en
utsträckning, som den resande allmänheten anser nödvändig eller rimlig. Ju
längre man kan tillmötesgå de resandes
skäliga önskemål i detta hänseende,
desto längre kan man gå i riktning mot
att befria resandeströmmen från regelbunden tullvisitation. Kommittén har
därför ansett det vara angeläget att
företaga en detaljerad genomgång av
de in- och utförselföreskrifter, som berör resandetrafiken, och att söka påvisa, på vilka områden man i nuvarande
försörjningsläge samt med nuvarande
tull- och skatteförhållanden bör ha möjligheter att genomföra påtagliga lättnader.
Det ligger i sakens natur, att besvären
och olägenheterna för de resande i hög
grad ökas, därigenom att de under nuvarande förhållanden underkastas tullvisitation vid såväl in- som utresa,
m. a. o. att varje gränspasserande föranleder två tullvisitationer. Förbättringen och utjämningen i försörjningsförhållandena mellan de nordiska länderna har under de senare åren i praktiken medfört en något liberalare kontroll av de resande i synnerhet vid utresan. Man torde dock icke inom den
närmaste framtiden kunna emotse en
så fullständig normalisering av förhål10
landena, att man genom att utförselrcstriktionerna helt slopas kommer bort
från den dubbla visitationcn i den internordiska resandetrafiken. Genom en
lämplig koordinering av de in- och utförselföreskrifter i de nordiska länderna, vilka är av betydelse för reselivet, och genom att etablera ett praktiskt samarbete mellan de nordiska ländernas tullmyndigheter, torde man
emellertid kunna skapa förutsättningar
för att ersätta den nuvarande dubbla
tullkontrollen med en kontroll, som i
den mån densamma i övrigt framgent
kan anses vara påkallad, blott äger rum
på ena sidan gränsen.
Kommittén räknar även med att det
på en rad områden, där det enligt nuvarande bestämmelser åligger tullväsendet att utöva kontroll vid in- eller
utresa, kommer att bli möjligt att inskränka kontrollen eller helt slopa densamma i den internordiska resandetrafiken. Sålunda må framhållas, att kommittén i ett samtidigt med detta överlämnat betänkande rörande resevalutaproblemet föreslagit, att den regelbundna valutakontrollen bör upphöra vid
gränserna mellan de nordiska länderna.
Redan därigenom kommer ett väsentligt resultat att ha nåtts beträffande
lättnader i tullkontrollen för såväl den
resande allmänheten som tullväsendet.
Även om ovan antydda inskränkningar i tullväsendets kontrollfunktioner genomföras och gällande regler beträffande tullbehandling av resande revideras i av kommittén förutsatt utsträckning, är detta dock icke liktydigt
med att resandetrafiken mellan de nordiska länderna kommer att försiggå lika
fritt som resandetrafiken inom de enskilda ländernas gränser. Under rådande förhållanden vill kommittén icke
bestrida, att det kan vara erforderligt
att i viss utsträckning bibehålla tull-
kontrollen vid gränserna av resande
mellan de nordiska länderna bl. a. av
den anledningen, att n ä m n d a kontroll
icke som passkontrollen kan ersättas
med andra kontrollformer. Tullpersonal måste vidare även i fortsättningen
finnas vid gränsövergångsorterna för
tullbehandling av varukollektioner och
andra varor, som medföras av resande,
och vilka erfordrar tullbehandling, samt
för att övervaka, att resandetrafiken
icke utnyttjas i otillåtet kommersiellt
syfte (smuggling e t c ) .
Då man sålunda icke kan förutsätta,
att tullkontrollen för närvarande helt
kan avskaffas, har man heller icke föreslagit någon formell inskränkning i de
befogenheter, som tullväsendet enligt
nu gällande regler har att företaga
visitation av de resande eller av det
bagage, som de resande för med sig.
Ä andra sidan är det kommitténs uppfattning, att de gällande in- och utförselbestämmelserna gör tullkontrollen vid
de internordiska gränserna alltför omständlig för de resande. Som anförts i
kommitténs betänkande om nordisk
passfrihet har en utomordentligt intensiv utveckling ägt rum av den nordiska
resandetrafiken efter andra världskrigets slut. Av den i nämnda betänkande
anförda resestatistiken framgår, att
medborgarna i de nordiska länderna
år 1950 företog sammanlagt ungefär 3,7
miljoner inresor till annat nordiskt
land, vilket motsvaras av att resande
nordbor u n d e r samma år passerat tullkontrollerna vid de skilda nordiska inoeh utreseorterna vid 3—4 gånger så
många tillfällen. Det är uppenbart, att
tullkontrollen, såsom den nu vanligen
utövas, genom att det medförda bagaget underkastas en relativt omfattande
visitation, icke kan undgå att hämma
trafiken samt på det hela taget vålla de
resande betydande besvär i synnerhet
vid de starkt trafikerade gränsövergångsställena. Som kommittén tidigare
framhållit bör det emellertid vara praktiskt möjligt att omlägga tullkontrollen
på ett sådant sätt, att olägenheterna av
densamma i stort sett undanröjes för
de resande. Kontrollens syfte är i främsta rummet preventivt. Den avsedda effekten bör kunna nås utan att man behöver företaga visitation av de resande
och deras handbagage i någon mera betydande omfattning. Det kommer i allmänhet att vara fullt tillräckligt, att
kontrollen endast sker undantagsvis,
därest bestämmelserna för tullklarering är sådana, att de lämnar de resande ett rimligt mått av frihet.
1 följande avsnitt redogöres närmare
för de tidigare berörda problemen beträffande tullklarering och tullkontroll
i den internordiska resandetrafiken,
och de anförda synpunkterna utvecklas
i detta sammanhang närmare.
11
ANDRA
KAPITLET
Gemensamma nordiska regler för
tullklarering av resande
A. Grundläggande principer för de
gemensamma reglerna
Kommittén anser en av de väsentligaste förutsättningarna för en förenkling och jämkning av tullkontrollen beträffande de resande i den internordiska resetrafiken vara, att de i de
olika nordiska länderna gällande reglerna om tullklarering av resande i
största möjliga utsträckning bringas i
överensstämemlse med varandra. Som
framgår av de i bilagorna 1 och 2 lämnade översikterna över de nu gällande
bestämmelserna beträffande resandetrafiken i de enskilda nordiska länderna, innehåller reglerna en rad skiljaktigheter, vilka snarare torde bero på
tillfälligheter än på olikheter i reella
förhållanden. Vid utformningen av det
efterföljande förslaget till gemensamma
nordiska regler har man utgått från att
bestämmelserna om införsel av resgods
etc. utan särskild införseltillåtelse (införsellicens) bör i största möjliga utsträckning vara lika i samtliga nordiska länder. Det förutsattes vidare, att
bestämmelserna om utförsel av resgods
etc. utan särskild utförscltillåtelse (utförsellicens) som regel icke innehåller
snävare gränser för vad som får medföras fritt än motsvarande införselbestämmelser eller m. a. o. att de sistnämnda angiver minimum för den fria
utförseln. Så länge valuta- och försörjningsförhållandena är sådana, att man
12
måste hålla utrymmet för de resande
att medföra varor, som inköpts i utlandet, inom moderata gränser, synes
det vara enkelt och praktiskt, att man
i motsvarande omfattning tillåter de
resande att införa varorna tull- och
avgiftsfritt. Gemensamma regler av en
sådan karaktär kommer dels att vara
lättförståeliga för de resande och dels
möjliggöra, att den tullvisitation, som
kan ifrågakomma, äger rum endast på
ena sidan gränsen.
Det må anmärkas, att man i det
längre fram i betänkandet behandlade
förslaget till gemensamma regler om
tullklarering av resande endast sysselsätter sig med bestämmelser om tull
och eventuella andra avgifter, vilka pålägges varorna vid införseln, samt med
de allmänna föreskrifterna om reglering av in- och utförsel av varor, vilka
har sin grund i valuta- eller försörjningsförhållandena. De föreslagna gemensamma reglerna berör däremot
icke sådana speciella in- eller utförselbestämmelser, som grundar sig på lagstiftning om vapen, om gifter, om bekämpande av smittosamma sjukdomar
osv. Man har för avsikt att i annat sammanhang komma in på den kontroll,
som tullväsendet utövar på dessa områden, i den mån dylika föreskrifter
är av betydelse för kontrollen av resandetrafiken.
Kommittén har vidare för avsikt att
närmare undersöka möjligheterna att
åstadkomma lättnader i gällande regler
om tullbehandling av motorfordon och
lustfartyg (segel- och motorbåtar), vilka
användes för befordran av resande mellan de nordiska länderna samt eventuellt senare framkomna med rekommendationer i dessa avseenden.
B. Koordinering av reglerna om fri in- och
utförsel av reseutrustning och reseproviant
Såväl tullagstiftningen som de allmänna import- och exportförbuden innehåller i samtliga nordiska länder
regler, enligt vilka reseutrustning kan
införas tull- och avgiftsfritt, respektive
in- eller utföras utan särskilt tillstånd
(licens). Motsvarande regler gäller beträffande resandes möjligheter att fritt
medföra närings- och njutningsmedel
till bruk under resan. Som man kunnat
förutse överensstämmer reglerna rörande reseutrustning i stort sett med
varandra, om man bortser från den något olika utformningen. Vad gäller reglerna om rescproviant etc. synes något
större olikheter vara vid handen.
Även om de nuvarande skiljaktigheterna beträffande den praktiska tillämpningen av tullklareringsreglerna knappast är av större betydelse, anser kommittén det likväl önskvärt, att reglerna
bringas i bättre överensstämmelse med
varandra. Det kan även anses påkallat
att få en klar gränsdragning mellan å
ena sidan varor, som fritt kan medföras som reseutrustning etc. och å
andra sidan andra varor, som de resande kan föra med sig i sitt bagage
och beträffande vilkas fria in- eller utförsel man förutsätter att särskilda regler fastställes.
Reseutruslning
Kommittén rekommenderar därför,
att de skilda nordiska länderna var för
sig genomför en sådan ordning, att
nedan nämnda effekter och föremål,
när dessa inedföres av de resande till
eget bruk under resan såsom reseulruslning, skall få in- och utföras tulloch avgiftsfritt samt utan särskilt inoch utförseltillstånd:
a) klädespersedlar, sängkläder och andra till personligt bruk avsedda föremål såsom ur, smycken, toilettartiklar o. dyl.;
b) annan sedvanlig reseutrustning, såsom kikare, fotografi- och smalfilmsapparat med tillhörande framkallade eller icke framkallade fotografiska plåtar eller film, portabla musikinstrument, grammofon jämte ett
rimligt antal grammofonskivor, radiomottagningsapparat samt skrivmaskin;
c) cykel,
campingutrustning
samt
sportartiklar (exempelvis jaktvapen
och annan jaktutrustning, fiskredskap jämte tillbehör, skidor, tennisrackets, kanoter och liknande småbåtar utan motor, inklusive hopfällbara b å t a r ) ;
d) barnvagn eller sjukvagn (rullstol).
För att nämnda effekter och föremål
skall få medföras tull- och avgiftsfritt
etc. torde som regel få förutsättas, att
den resande medfört varorna från hemlandet och avser att medföra dessa tillbaka.
Som reseutrustning bör emellertid
även räknas klädespersedlar, som är
avsedda för eget bruk och som anskaffats under uppehållet utanför hemlandet, då kläderna kan betecknas som en
del av vedcrbörandes personliga utrustning. En dylik bestämmelse kommer
även att i huvudsak stämma överens
med de nordiska ländernas nuvarande
regler och praxis. Vad beträffar kläder,
13
som utgöras av pälsverk eller som är
försedda med pälsbesättning,är emellertid förhållandena något olika. I Norge
debiteras sålunda alltid tull för kläder
av dylikt slag, när de anskaffats under
resa i utlandet och medföres hem av
personer, som är hemmahörande i
Norge. Förhållandet är i viss utsträckning detsamma i Danmark, medan man i Finland och Sverige icke
gör någon skillnad mellan pälsverk och
andra slags klädespersedlar. Det skulle
naturligtvis stämma bäst överens med
grundtanken i de föreslagna gemensamma reglerna, om denna skiljaktighet i tullklareringen av resande i
de olika nordiska länderna helt undanröjdes, men enligt vad som upplysts
under överläggningarna inom kommittén låter sig detta för närvarande knappast göra. Då det emellertid rör sig om
en rätt oväsentlig detalj, är man inom
kommittén enig om att nuvarande
praxis i de enskilda länderna — om så
önskas — kan bibehållas.
Reseproviant
etc.
Frågan om möjligheterna att i viss
utsträckning
fritt
kunna
medföra
närings- och njutningsmedel som reseproviant för bruk under resan eller under uppehållet i utlandet har varit av
särskilt stor praktisk betydelse för de
resande under de första åren efter andra världskriget, då livsmedelsförsörjningen var mycket olika i de skilda
länderna. Sedan förhållandena på detta
område på det hela taget åter blivit
normala, har problemet blivit mindre
betydelsefullt. Olägenheterna att medföra mer omfångsrikt bagage, än vad
som är nödvändigt, torde ge tillräcklig
garanti emot att missbruk ej kommer
att äga rum, även om man tillåter en
rätt vittgående frihet på denna punkt.
På grund härav anser man det till14
fyllest, att i de föreslagna gemensamma reglerna medtages en föreskrift
om att resande fritt äger medföra närings- eller njutningsmedel för bruk
u n d e r resan samt vissa småförnödenheter såsom tvål, parfymeriartiklar
och liknande varor i rimlig mängd.
Till denna kategori varor bör även hänföras dagliga tidningar,
tidskrifter,
böcker o. dyl. Reglerna torde dock få
innehålla den inskränkningen, att högt
beskattade njutningsmedel såsom vin
och sprit och tobaksvaror endast får
medföras fritt i vissa bestämda kvantiteter.
C. Utvidgade möjligheter för resande att fritt
medföra andra varor än reseutrustning
och reseproviant
Man kan i allmänhet räkna med att
såväl den resande, som reser till utlandet, som den, som återvänder hem efter
en utlandsresa, av en eller annan orsak
för med sig — förutom sin reseutrustning och eventuell reseproviant — även
en del andra varor i sitt bagage. Har
man för avsikt att besöka släkt och
vänner i utlandet, önskar man ofta ha
med sig gåvor. På motsvarande sätt
kan resande ha mottagit gåvor under
uppehåll i utlandet eller själv inköpt
föremål, som de gärna önskar föra med
sig hem som reseminnen eller i övrigt
för eget bruk eller som gåvor till familjemedlemmar eller till andra närstående personer.
Tull- och
avgiftsfrihet
På det hela taget har samtliga nordiska länder i sin tullagstiftning
och
därmed sammanhängande administrativa föreskrifter fastställt utomordentligt snäva gränser för vad en resande
får införa tull- och avgiftsfritt utöver
egentlig reseutrustning. I den danska
tullagens föreskrifter om tullfrihet för
resgods heter det, att tullstyrelsen har
bemyndigande att tillåta fri införsel av
småsaker, som medföres av resande och
för vilka avgifterna uppgår till ett obetydligt belopp. Motsvarande finska, norska och svenska lagföreskrifter innehåller icke samma uttryckliga bemyndiganden att tillåta tullfri införsel av annat
än egentliga reseförnödenheter. I praktiken synes det dock knappast föreligga väsentliga skiljaktigheter på denna punkt. Vare sig man — såsom i den
danska instruktionen om tullbehandling av resgods •— i det väsentliga överlåter åt tullpersonalens fria bedömande
att fastställa den närmare gränsen för
vad som kan tillåtas inkomma fritt
eller, såsom i norska finans- och tulldepartementets cirkulär den 6 september 1917 jämte senare ändringar, fastställer en bestämd gräns för det tulloch avgiftsbelopp, från vilket man kan
bortse (5 kr.), blir tillämpningen i
praxis i viss utsträckning densamma.
Därest tullkontrollen av de resande
skall kunna genomföras inom rimlig
tid och utan att förorsaka friktioner
mellan
tullpersonalen och trafikanterna, går det icke att tillämpa ifrågavarande föreskrifter alltför bokstavligt.
Även om det utan tvivel kan sägas, att
tullväsendet i samtliga nordiska länder
i praktiken som regel visar stor smidighet och stort tillmötesgående, är det
emellertid såväl från de resandes som
från tullväsendets synpunkt otillfredsställande, att praxis och administrativa
regler icke stämmer bättre överens.
Tullagstiftningens föreskrifter utgör
i och för sig icke något h i n d e r för resande att införa varor efter en utlandsresa, förutsatt att tull erlägges för tullpliktiga varor. Ofta kan det emellertid
förefalla orimligt för de resande, att de
skall betala tull eller eventuella andra
avgifter för gåvor eller a n d r a nyförvärvade saker, som de för med sig hem
efter en resa. Beträffande turister i allmänhet torde det endast vara sällan
som möjligheten att göra ett ekonomiskt fördelaktigt inköp i utlandet utgör den främsta anledningen till att de
köper skilda saker med sig hem. Bortser man från sådana varor, beträffande
vilka brist råder i den resandes hemland, torde det i regel endast röra sig
om mycket obetydliga ekonomiska fördelar, som kan vinnas. Köper man varor i detaljhandeln 1 torde priserna i
de flesta länder i större eller mindre
grad vara belastade med tull eller andra
avgifter eller bestämmas genom det
tullskydd, som varorna åtnjuter. Det är
i stort sett samma varukategorier, som i
de skilda länderna göres till föremål
för tull- eller annan varubeskattning.
Om den resande skall förtulla eller betala avgifter för vad han köpt i utlandet, utsattes han därför i realiteten för
en dubbelbeskattning, som i princip
icke är tilltalande. 2 Därtill kommer den
mer väsentliga synpunkten, att undersökningen och uppvägningen av varorna samt uträkningen och betalningen av
tull och avgifter både för de resande
och för tullpersonalen medför tidsför1 Kommittén har uppmärksammat, att
det i vissa länder varit möjligt för turister
etc. att inköpa varor (framför allt tobak
och sprit) tull- och avgiftsfritt, därest leverans sker vid ifrågavarande lands yttergränser. Som framgår längre fram i betänkandet (sid. 25) föreslår kommittén, att
dylik eventuell försäljning till resande
upphör i de nordiska länderna.
2
Kommittén har i detta sammanhang
icke bortsett ifrån att det i enstaka fall
förekommit, att resor företagits i gränsområdena till grannländerna i syfte att
ekonomiskt utnyttja prisskillnader, som
betingats av beskattning eller subventioner. Som framgår av kommitténs förslag
rörande den lokala gränstrafiken (se sid.
22) har man uppmärksammat, att behov
eventuellt kan förefinnas för särskilda föreskrifter i dessa avseenden.
15
lust och arbetsinsats samt på det hela
taget ett sådant besvär, att allt detta
ofta icke står i rimligt förhållande till
de småbelopp, som det rör sig om.
Kommittén har därför funnit det
ligga nära till hands att överväga, huruvida man icke utan att skada berättigade intressen kunde väsentligen liberalisera gällande regler om vad resande
får medföra tull- och
avgiftsfritt.
Vad beträffar den statsfinansiella
sidan av problemet är denna otvivelaktigt utan större betydelse, så länge
man i varje fall icke går längre än till
att tillåta fri införsel i rimlig mängd
av till eget bruk inköpta eller som gåvor förvärvade varor.
Det har icke varit möjligt att förebringa fullständiga upplysningar rörande de tull- och skatteavgifter, som
influtit i de skilda nordiska länderna
genom tullklarering av varor, som medförts av resande. Enligt föreliggande
upplysningar är dessa intäkter relativt
obetydliga i Danmark, Finland och Sverige, under det att det i Norge rör sig
om något större belopp.
I Danmark uppgick intäkterna genom
förtullning av resgods under budgetåret 1950—51 till drygt 165.000 danska
kronor, varav mindre än hälften härrörde från den internordiska resandetrafiken. Rörande förhållandena i Norge har upplysts, att motsvarande inkomster år 1951 uppgick till sammanlagt G70.000 norska kronor i Kongsvingers och Haldens tulldistrikt. Vid en
bedömning av siffran får man emellertid ta med i betraktande, att Norge under ifrågavarande år ännu hade textilransonering, och att det på en del andra
varuområden fortfarande förekom en
viss brist. En svensk undersökning
visar, att Malmö sjötull under tidsperioderna januari—mars och juni—augusti
1951 — eller under sammanlagt 6 må16
nader —- hade uppburit mindre än
40.000 kronor i tull och skatt genom
rcsgodsförtullningar. Motsvarande inkomster uppgick i Hälsingborg u n d e r
perioderna december
1950—februari
1951 och juni—augusti 1951 till knappt
35.000 kronor. Vid Svincsund visar en
liknande beräkning u n d e r två tremånadersperioder 1950—1951 en sammanlagd inkomst på endast 5.000 kronor.
De på det hela taget obetydliga tulloch andra avgiftsbelopp, som avkräves
vid tullklareringen av resande, kan
knappast betraktas som mätare för i
vilken utsträckning de resande medför
andra varor än reseutrustning. Att beloppen är så små torde utan tvivel bl. a.
kunna förklaras av att tullmyndigheterna i praktiken sträcker sig åtskilligt
längre i att medgiva tullfrihet för medförda varor än tullföreskrifterna strängt
taget tillåter. Inkomstbortfallet för statskassan torde genom införande av liberalare regler på detta område därför
heller icke bli så stort, som man måhända vid första anblicken kunde befara. I samband med ett genomförande
av den föreslagna liberaliseringen minskas även tullkontrollens arbetsuppgifter beträffande resandetrafiken avsevärt, och framför allt vid de större
gränstullorterna torde man därför kunna antaga, att utgifterna för kontrollen
kommer att minskas.
Kommittén anser heller icke, att man
från näringspolitiska
synpunkter kan
göra några allvarligare invändningar
mot att varor, som resande för med sig
hem, underkastas liberalare regler beträffande debitering av tull och andra
avgifter än hittills. Det kan naturligtvis
icke bestridas, att man därigenom något
försvagar det skydd, som varje lands
näringsliv för närvarande
åtnjuter.
Enligt kommitténs uppfattning finns
det emellertid ingen anledning att till-
mäta detta förhållande någon nämnvärd
betydelse. Som redan anförts är det endast i ringa utsträckning de förmånliga
inköpspriserna, som för det stora flertalet resande utgör den väsentligaste
anledningen till att de önskar köpa med
sig varor hem från utlandet. Under förutsättning att försörjningsförhållandena
blott är någorlunda normala, kommer
den varuinförsel, som man öppnar vägen för, i stort sett att motsvaras av den
utförsel, som följer av att utländska
resande på motsvarande sätt köper eller
förvärvar varor under uppehållet i landet och tar med sig dessa vid utresan.
In- och
utförselrestriktioner
Under åren efter andra världskrigets
slut h a r det otvivelaktigt i högre grad
varit in- och utförselrestriktionerna
än
tull och andra pålagor, som hindrat de
resande från att i den utsträckning,
som de önskat, medföra varor till utlandet eller hem efter utlandsresa. Som
framgår av de i bilagorna nr 1 och 2
lämnade översikterna över de enskilda
nordiska ländernas nuvarande bestämmelser beträffande resandes möjligheter
att in- och utföra varor utan särskilt
tillstånd (licens) gäller på det hela taget rätt snäva begränsningar. Eftersom
huvudregeln innebär att resande icke
äger rätt att medföra mer än vad som
enligt reglerna får medföras fritt, blir
de resande i realiteten ställda inför inoch utförselförbud så snart det är
fråga om andra varor eller större kvantiteter av en vara än vad som gäller i undantagsföreskrifterna. Med hänsyn till den fortskridande utjämningen
av försörjningsförhållandena i de olika
nordiska länderna har kommittén kommit till uppfattningen, att man även på
de områden, där restriktioner gäller,
borde kunna genomföra betydande lättnader för de resande. Det må dock näm-
2
nas, att man i Sverige redan i nuvarande
läge i stor utsträckning kunnat upphäva in- och utförselrestriktionerna för
de resande. De lättnader, som kommer
Sverige till del genom den av kommittén eftersträvade likformigheten beträffande de nordiska ländernas inoch utförselbestämmelser avseende resgods e t c , kommer därför huvudsakligen
att gälla den generella tullkontrollen.
Kommittén har i detta sammanhang
haft uppmärksamheten fästad vid att i
de länder, i vilka tilldelningen av resevalutan är relativt knapp, ett visst samband råder mellan denna och in- och
utförselregleringarna av varor. Den
frihet, man ger de resande att inköpa varor i utlandet och medtaga dessa hem, bör stå i rimligt förhållande till
de valutabelopp, som de resande kan
förvärva på legalt sätt för reseändamål.
På motsvarande sätt bör friheten att utföra varor icke kunna utnyttjas för att
göra icke tillåtna valutainköp. Slutligen
finns det även på detta område vissa
näringsintressen, till vilka hänsyn bör
tagas.
Det må i detta sammanhang framhållas, att de belopp för tull- och avgiftsfrihet respektive licensfrihet, som kommittén rekommenderar (jfr sid. 19),
har rättats efter den högsta summan,
som den nationella gruppen från det
land eller de länder, som har den
strängaste valutakontrollen för resandetrafiken, ansett vara möjlig att få genomförd i sitt hemland. Från den svenska gruppens sida skulle man i och för
sig icke haft något emot att rekommendera ett högre fribelopp. Man har emellertid ansett det vara av större värde
att få till stånd ett enhetligt och hållbart system, som möjliggör lättnader i
tullkontrollen i samtliga nordiska länder, än att göra en reservation för Sveriges del beträffande fribeloppets stor17
lek, vilket måhända skulle medföra att
genomförandet av hela det gemensamma förslaget i övrigt äventyrades.
Kommitténs förslag
resandes möjligheter
och utföra varor
beträffande
att fritt in-
De tilltänkta möjligheterna för de resande att i viss utsträckning få medföra
fritt annat än reseutrustning och reseproviant bör å ena sidan tillgodose de
resandes rimliga önskningar att obehindrat få medföra varor från utlandet
för privat bruk men bör å andra sidan
icke få orsaka legaliserandet av en trafik, som i realiteten är smuggling eller
överträdelse av in- och utförselregleringarna. Kommittén anser sålunda, att
det uttryckligen bör fastslås, att en befrielse från att erlägga tull och andra
avgifter samt från att prestera in- eller
utförseltillstånd
i
överensstämmelse
med härom i varje enskilt land fattade
bestämmelser endast gäller varor, som
de resande ej medför i omsättningssyfte eller för användning i yrkesmässig rörelse. Med varor till privat
bruk förstås även sådana föremål, som
de resande har med sig som gåvor till
närstående (familjemedlemmar e t c ) .
För att ytterligare understryka denna
inskränkning och för att underlätta tilllämpningen av bestämmelserna bör vidare den förutsättningen föreligga, att
det av varornas mängd och beskaffenhet skall framgå, att ändamålet med införseln är den ovan angivna. Som framgår av följande avsnitt beträffande den
praktiska tillämpningen av tullkontrollen av resande är det slutligen kommitténs uppfattning, att de berörda bestämmelserna om fri in- och utförsel av
andra varor än reseutrustning och reseproviant av kontrollmässiga skäl endast
bör avse, vad de resande bär på sig
eller medför som handbagage, d. v. s.
18
det av den resande vid in- och utresa
personligen medförda bagaget, under
det att reglerna icke avses gälla varor,
som de resande inför på annat sätt.
Beträffande den n ä r m a r e definitionen
av handbagage hänvisas till avsnittet
därom (jfr sid. 24—25).
Kommittén har varit inne på den
tanken att icke föreslå några andra generella inskränkningar i de resandes
möjligheter att fritt medföra varor än
att varorna skall medföras i handbagaget och karaktäriseras såsom avsedda
för privat bruk. Tanken härpå måste
emellertid uppgivas redan av den anledningen, att värdet av de varor, beträffande vilka man tillåter en fri införsel från utlandet — såsom förut
nämnts — bör stå i rimligt förhållande
till storleken av de valutabelopp, som
ställs till resandes förfogande. Därest
man önskar nå fram till en för samtliga
nordiska länder antagbar gemensam
regel torde dessutom den
värdegräns,
som man föreslår, få stå i rimligt förhållande till resevalutatilldelningen i
det land eller de länder, som har den
snävaste tilldelningen.
Det skulle kunna hävdas, att begränsningen i valutatilldelningen icke borde
vara avgörande för vad resande äger
föra med sig hem, därest de icke inköpt
varorna i utlandet utan förvärvat dessa
såsom gåvor. Kommittén anser emellertid, att det redan av kontrollmässiga
skäl måste anses uteslutet att göra någon skillnad i dessa avseenden. Den
värdegräns, som bestämmes, måste därför gälla samtliga varor, som de resande förvärvat i utlandet, såvida de
icke kan medföras fritt som reseutrustning eller reseproviant.
Under dessa förhållanden kan man
knappast komma längre än att fastställa en generell maximigräns för vad
resande får medföra fritt. Det torde, om
man tar med alla faktorer i betraktandet, säkerligen vara ändamålsenligast
att icke sätta gränsen alltför högt. På
en del punkter finns det nämligen, som
förut nämnts, fortfarande skiljaktigheter i försörjningsförhållandena i de
nordiska länderna, och man kan heller
inte helt bortse ifrån att det på tulloch skatteområdena finns vissa olikheter mellan länderna. Ställer man målet
mycket högt riskerar man, att en rad
speciella inskränkningar måste införas
beträffande enskilda varor och varukategorier av försörjningsmässiga
och
skattepolitiska skäl.
Vid ett införande av sådana undantag eller speciella inskränkningar torde
man komma att stöta på en hel del
praktiska svårigheter. Det torde visa
sig, att de enskilda nordiska ländernas
intressen på detta område avviker från
varandra i viss utsträckning. Det finns
exempelvis vissa varor, som man från
dansk sida av försörjningsskäl måste
vinnlägga sig om att få medtaga på
undantagslistan, ehuru samma varor är
frilistade i Norge. Man är inom kommittén enig om att den värdegräns, som
skall finnas i de föreslagna gemensamma reglerna om tullklarering, icke kommer att bli användbar i praktiken, såvida icke densamma kommer att gälla
samtliga varor (bortsett från reseutrustning och reseproviant), som den resande bär på sig eller medför i sitt
handbagage, oavsett om dessa varor
finns upptagna på frilistor eller ej i de
enskilda länderna. Samtidigt måste man
likväl medge, att ett land kan finna det
svårt att ge sin anslutning till bestämmelser, som föreskriver förbud mot eller särskilda inskränkningar beträffande införseln av varor, som finns upptagna i vederbörande lands frilistor.
Dessutom skulle det vara i hög grad
olämpligt, om bestämmelserna skulle in-
nehålla ett större antal undantag från
huvudregeln.
Såväl för den resande allmänheten
som för tullväsendet är det av stor vikt
att de regler, som man fastställer, är så
enkla och klara som möjligt. Därtill
kommer slutligen, att även en relativt
låg värdegräns torde vara tillräcklig
för att säkerställa att de allra flesta resande får möjligheter att fritt medföra
de varor, som de köpt eller förvärvat på
annat sätt i utlandet.
Kommittén föreslår som en följd av
ovanstående, att en värdegräns på 350
danska och norska kronor
motsvarande
275 svenska kronor och 10.000 finska
mark tills vidare fastställes för de varor,
som — utöver reseutrustning och reseproviant — fritt kan få medföras av
resande, när varorna medföres av resandena i handbagaget och är avsedda
till privat bruk. Den föreslagna värdegränsen ligger icke högre än att det
enligt kommitténs uppfattning skulle
vara möjligt för samtliga nordiska länder att omedelbart antaga densamma
som minimigräns såväl för tull- och avgiftsfri införsel som för in- och utförsel
utan särskilda formaliteter
(licens, anmälan o. dyl.). Fastställes värdegränsen
till ovannämnda belopp, torde det enligt
kommitténs uppfattning bli nödvändigt
att införa särskilda undantagsbestämmelser endast beträffande ett helt litet
antal varuslag. De varuslag, som det h ä r
är fråga om, återkommer kommittén till
i det följande.
Det bör tilläggas, att en bidragande
orsak till att valet av värdegräns blivit
den ovannämnda är, att man därigenom
når den praktiska fördelen att få ett
belopp, som överensstämmer med den
gräns för fri varuinförsel och fri varuutförsel, som O. E. E. C:s råd 1949 rekommenderade medlemsstaterna att tilllämpa beträffande utländska turister,
19
som är hemmahörande i europeiska
länder (50 dollars). Dessa bestämmelser
tillämpas i praktiken för närvarande i
de flesta nordiska länder.
Av praktiska orsaker bör värdegränsen tillämpas så, att det endast är varor,
vilkas värde i sin helhet ligger innanför den fastställda värdegränsen, som
man är berättigad att medföra fritt. En
vara, vars värde förorsakar att det sammanlagda värdet av de medförda varorna överstiger den övre gränsen bör
därför icke komma i åtnjutande av förmånsbehandlingen utan måste tulldebiteras och beskattas i sin helhet vid införseln och underkastas i vederbörande
land gällande allmänna regler beträffande in- och utförseltillstånd (licens),
även om den resande därigenom förhindras att helt utnyttja det fria beloppet. Medför en resande exempelvis två
föremål, av vilka det ena har ett värde
av 250 kr. och det andra ett värde av
150 kr., bör han sålunda endast ha rätt
att medföra ett av föremålen fritt, under det att det andra föremålet blir underkastat gällande regler beträffande
förtullning och beskattning samt inoch utförsel. Vilket av föremålen, som
må införas fritt, bör överlåtas till den
resande själv att avgöra.
Kommittén önskar i detta sammanhang framhålla, att avsikten med de föreslagna gemensamma reglerna är att
dels få fastslaget vissa
minimibestämmelser om gynnsam behandling av resande, vilka samtliga nordiska länder
bör åtaga sig att tillämpa, samt dels på
samma gång få fastställt de förutsättningar, som skall gälla, för att de resande skall kunna passera tullkontrollen utan att ha skyldighet att annat än
efter anfordran uppvisa det medförda
bagaget för tullklarering. De gemensamma reglerna har icke till syfte att
förhindra, att de resande exempelvis
20
vid tullklarering i samband med återkomsten till hemlandet kommer i åtnjutande av sådana regler, vilka ger dem
en ännu gynnsammare behandling.
Möjligheterna härtill kan särskilt tänkas komma att förefinnas beträffande
införsel av varor utan särskilt införseltillstånd (licens), eftersom de nordiska
ländernas varufrilistning är skiljaktig,
men måhända även beträffande tullbeläggning och beskattning, för så vitt det
bland de medförda varorna finnes sådana, som icke är tull- eller skattebelagda i införsellandet.
Bestämmes värdegränsen till 275 kr.,
kommer det endast att bli nödvändigt
att införa särskilda begränsningar
för
ett fåtal varor. Kommittén är bl. a. införstådd med att det av försörjningsskäl
kan vara nödvändigt att införa särskilda
inskränkningar för varor, som är ransonerade i något eller några men icke
alla nordiska länder (exempelvis kaffe).
Huvudsakligen av skatteskäl bör tillsvidare även bestämda maximikvantiteter fastslås för vad resande får medföra
i fråga om vin och sprit samt tobaksvaror. Kommittén föreslår, att högsta
fria kvantiteten blir för vin och sprit
högst två liter, därav dock högst en
liter sprit, för tobaksvaror 200 stycken
cigarretter eller 250 gram tobaksvaror
i annan form samt för
cigarrettpapper
200 blad.
De föreslagna maximigränserna betecknar i jämförelse med nu gällande
bestämmelser i en del av de nordiska
länderna en avsevärd ökning av de
kvantiteter, som får införas utan tull eller annan avgiftsbeläggning. Kommittén är medveten om att de relativt
snäva begränsningar, som nu tillämpas
i vederbörande länder
beträffande
ovannämnda speciella varor, måste ses
i samband med det förhållande, att en
icke obetydlig försäljning av icke för-
tullade eller beskattade varor av nämnda kategori äger rum i fartygs-, färjoch flygtrafiken mellan de nordiska
länderna. Kommittén medger att det
icke minst i Öresundstrafiken kan uppstå vissa vanskligheter beträffande tilllämpningen av de förslagna liberala
reglerna, vilka knappast skulle kunna
göras till föremål för allvarligare invändningar från myndigheterna sida
såvida det rör sig om vin, sprit och tobaksvaror, som inköpts på sedvanligt
sätt och i beskattat skick.
Därest försäljningen av obeskattade
varor icke hade förekommit, är det
kommitténs uppfattning, att det knappast hade varit förbundet med större
betänkligheter — i varje fall icke beträffande tobaken — att i den internordiska resandetrafiken ställa sig ännu
mer liberal än vad som föreslagits och
måhända till och med helt slopa speciella inskränkningar.
Danska finansministeriet riktade i en
skrivelse den 15 september 1951 en
hemställan till den danska gruppen av
kommittén, att spörsmålet om proviantering med obeskattade rusdrycker samt
tobaksvaror till fartyg i Öresundstrafiken måtte bli föremål för behandling
inom kommittén. Problemet har även
uppmärksammats i Sverige, där statsrevisorerna i sin berättelse år 1950 understrukit angelägenheten av att åtgärder vidtoges för ett upphävande av
möjligheterna att proviantera i Sverige
med icke beskattade varor. Statsutskottet hemställde sedermera med anledning av revisorernas berättelse, att
svenska riksdagen måtte föranstalta om
en närmare utredning av frågan om
pro vianteringsförf äran det vid utrikes
fartygstrafik av mera lokal karaktär.
Utskottets hemställan bifölls senare av
riksdagen.
Kommittén har icke ansett det vara
sin uppgift alt söka finna en konkret
lösning av detta problem utan rekommenderar, att man söker få till stånd en
lösning genom överläggningar mellan
respektive länders berörda myndigheter. När de resande får väsentligt större
möjligheter än hittills att fritt medföra
varor från annat nordiskt land och då
man samtidigt i huvudsak befriar dem
från tullvisitation, är det enligt kommitténs uppfattning endast en naturlig
följd, att resande, som begagnar sig av
sjö- och luftförbindelserna mellan de
nordiska länderna, får ge avkall på de
för den enskilde resenären oväsentliga
fördelar, som nuvarande provianteringsbestämmelser ger utrymme för,
därest det skulle visa sig att en fullt
betryggande kontroll av försäljningen
av obeskattade varor icke kan genomföras.
Kommittén hemställer att de föreslagna förhandlingarna mellan myndigheterna påskyndas så mycket som möjligt, i synnerhet om de nu rådande
förhållandena på detta område skulle
komma att lägga hinder i vägen för genomförandet av den av kommittén föreslagna reformen beträffande tullklarering och tullkontroll.
Kommittén har också uppmärksammat de speciella problem, som är förbundna med den lokala gränstrafiken.
Dessa problem är relativt olikartade
alltefter förhållandena i de olika gränsdistrikten och låter sig därför enligt
kommitténs mening liksom hittills bäst
lösas genom ömsesidiga förhandlingar
mellan de berörda länderna. Hittills
har för befolkningen i de internordiska
gränsdistrikten som regel gällt gynnsammare bestämmelser än övriga resenärer kommit i åtnjutande av. Principiellt önskar kommittén uttala, att någon
diskriminering av den internordiska
gränstrafiken i jämförelse med övrig
21
internordisk resandetrafik icke bör få
ske i den meningen, att gränsbefolkningen icke skulle tillåtas in- och utföra varor tullfritt och i samma omfattning som övriga resande. I detta
sammanhang vill kommittén framhålla,
att det i fråga om tullklarering och tullkontroll vid de större överfartsorterna,
exempelvis vid Öresund, icke torde
vara praktiskt möjligt att genomföra en
behandling, som är olika för lokala resande och andra resenärer, utan att
man därigenom skulle i hög grad förringa värdet av den reform, till vilken
kommittén siktat. Vid de mindre gränskontrollorterna utefter landgränserna
torde tulltjänstemännen ofta väl känna
gränsbefolkningen, beträffande vilken
hittills särskilda föreskrifter om gränshandel etc. gällt, och på grundval av
denna kännedom ha förutsättningar att
tillse att icke de föreslagna lättnaderna
utnyttjas i otillåtet syfte. Med detta har
kommittén icke tagit ställning till huruvida vissa bestämt avgränsade kategorier såsom järnvägs- eller fartygspersonal eller andra, vilkas verksamhet
medför, att de dagligen eller mycket
ofta far fram och tillbaka över en
gräns, eventuellt bör underkastas vissa
inskränkningar i möjligheterna att medföra varor.
22
Förslaget till nya regler
beträffande
tullklarering av resande tar i överensstämmelse med de instruktioner, som
kommittén erhållit av respektive regeringar och riksdagar, direkt
endast
sikte på den internordiska
resandetrafiken. Eftersom man emellertid genom
det gjorda förslaget om lättnader i tullklareringen, såsom framgår av kapitel
III, bl. a. eftersträvar att skapa förutsättningar för en minskning av tullkontrollen vid gränserna mellan de
nordiska länderna till ett minimum följer härav att tullklareringen och tullkontrollen i trafiken mellan Norden
och länder utanför Norden i viss utsträckning förlägges till yttergränserna.
och att detta problem därför i viss utsträckning blir en för de nordiska länderna gemensam angelägenhet. Beträffande de föreslagna reglerna om tullklarering av resande i den internordiska trafiken är kommittén av den meningen, att de i och för sig icke är mer
vittgående än att man torde kunna förvänta att samtliga nordiska länder kommer att se sig i stånd att tillämpa dessa
på alla resande, oavsett varifrån de
kommer och vart de ämnar resa.
TREDJE
KAPITLET
Tullkontrollen vid gränserna mellan de
nordiska länderna
Kontrollen på inreseorten
Genom den av kommittén föreslagna
koordineringen av de nordiska ländernas regler för tullklarering av resande
har man i första h a n d eftersträvat att
uppnå, att de resande vid passerandet
av gränserna mellan de nordiska länderna befrias från två kontroller vid
en och samma gräns. Genom gemensamma bestämmelser av tidigare behandlad art anser kommittén, att
vägen röjts för en förenklad tullkontroll, enligt vilken man avskaffar kontrollen på ena sidan av gränsen.
Kommittén har övervägt, huruvida den
tullkontroll, som kommer att kvarstå i fortsättningen, bör förläggas till
utrese- eller inreseorten. Från de
resandes synpunkt synes det i och
för sig vara oväsentligt, om kontrollen sker på den ena eller på den andra
orten. Kommittén anser det därför icke
vara mer än rimligt att i viss utsträckning låta frågan stå öppen, bl. a. även
av den orsaken, att det vid den närmare
utformningen av den nya ordningen till
äventyrs kan visa sig vara praktisk, att
man inrättar sig olika vid skilda gränsövergångsställen. Det slutliga avgörandet
bör därför överlåtas åt vederbörande
myndigheter att träffa genom inbördes
avtal. Vid överläggningarna inom kommittén h a r man emellertid kommit fram
till att de praktiska skälen talar för att
kontrollen vanligtvis äger rum vid in-
resan. Man u p p n å r därigenom, att kontrollen äger rum i det land, där eventuell tull och andra avgifter för medförda
varor skall erläggas.
Då man icke kan vänta, att gällande utförselrestriktioner för närvarande
helt kan upphävas i alla nordiska länder, är kommittén införstådd med att
det kan bli nödvändigt att träffa särskilda anstalter för att säkra, att de resande efterkommer gällande utförselföreskrifter samt att överträdelser av
dylika föreskrifter i förekommande fall
beivras. En resande, som handlar i strid
med reglerna om fri varuinförsel, kommer ofta även att ha överträtt utförselföreskrifterna i det land, från vilket
han rest ut. Kontrollen i inreselandet
kommer i sådana fall automatiskt att
verka även i utreselandets intresse. De
enskilda länderna kan dock fortfarande
tänkas ha intresse att själva bevara möjligheterna att i viss utsträckning övervaka att gällande utförselföreskrifter
efterlevas. Kommittén är av den uppfattningen, att behovet av en sådan kontroll kommer att kunna säkras utan att
det blir nödvändigt att göra avkall på
principen om att de resande endast behöver underkastas en tullkontroll för
var gång en gräns passeras. Ligger denna kontroll i inreselandet, bör den
eventuellt erforderliga utförselkontrollen kunna tillgodoses
a) antingen genom att tullmyndigheter23
na i inreselandet rapporterar konstaterade överträdelser av utreselandets utförselföreskrifter till sistnämnda lands tullmyndigheter,
b) eller genom att tullpersonal från utreselandet får tillfälle att deltaga i
tullkontrollen i inreselandet,
c) eller genom att tullmyndigheterna i
inreselandet utrustas med formell
befogenhet att dels övervaka efterlevnaden av utreselandets utförselbestämmelser och dels föranstalta
att eventuella överträdelser beivras.
Kommittén önskar slutligen framhålla,
att det vid vissa gränsövergångsställen
kan visa sig vara ändamålsenligt att upprätta gemensamma tullstationer. Detta
gäller i synnerhet vid de gemensamma
landgränserna och kommittén rekommenderar därför, att man vid dessa på
något eller några lämpliga ställen försöksvis upprättar gemensamma tullstationer för resandetrafiken.
Med hänvisning till de eventuella gemensamma tullstationerna samt till utbyggnaden av samarbetet mellan de nordiska ländernas tullmyndigheter i övrigt torde det vara ändamålsenligt, att
avtal träffas mellan länderna, enligt
vilka respektive länders tullmyndigheter tillförsäkras möjligheter att i viss
närmare bestämd utsträckning utöva
sina befogenheter på de andra ländernas territorier.
Kommittén önskar i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på hur
man i de europeiska länder, mellan vilka man hittills sökt förenkla gränstullkontrollen
(Belgien—Nederländerna—
Luxemburg samt Schweiz och vissa av
Schweiz' grannstater) sökt lösa problemet. Man har i allmänhet träffat avtal
om att båda angränsande staters erforderliga tullföreskrifter jämte berörda
straffbestämmelser skall äga tillämplighet inom vissa begränsade mindre om24
råden, såsom exempelvis inom en ge- I
mensam tullstation eller inom båda
grannstaternas tullstationer. Det torde
säkerligen vara ändamålsenligt, att
motsvai-ande avtal träffas mellan de
nordiska länderna.
Ingen regelbunden tullvisitation
Kommittén utgår från att den tullkontroll, som kommer att kvarstå, tilllämpas mer liberalt än hittills. Det bör
enligt kommitténs uppfattning vara det
normala, att de resande icke h a r skyldighet att utan anfordran uppvisa medfört bagage för visitation, därest detsamma icke innehåller annat än vad
som enligt de föreslagna tullklareringsreglerna kan passera fritt, samt att visitation av handbagage sker stickprovsvis och i minsta möjliga omfattning.
Kommittén önskar samtidigt gärna betona, att det måste anses vara en naturlig konsekvens av den befrielse från
tullkontroll, som följer av den föreslagna ordningen, att de resande noggrant efterkommer skyldigheten att
själva till tullväsendet ange alla varor,
som icke får passera fritt, samt att resande, som icke följer denna skyldighet,
givetvis
är
underkastade
gällande
strafföreskrifter.
Handbagage (personligen medfört resgods)
Enligt de föreslagna reglerna om resandes möjligheter att inom vissa gränser fritt kunna medföra andra varor än
reseutrustning och reseproviant föreligger den förutsättningen, att varorna
inedföres i handbagaget. Man h a r därvid
dryftat, huruvida med handbagage skulle kunna förstås resgods, som den resande själv bär eller medför i järnvägskupé,
på flyg, i buss, personbil etc. Man har
vidare övervägt att fastställa en bestämd maximivikt, exempelvis 40 kilo.
Regler av ovannämnda slag skulle dock
lätt medföra en del svårigheter. För den
praktiska utövningen av tullkontrollen
torde det vara tillräckligt och mer ändamålsenligt att med handbagage förstå
allt resgods, som förs fram på inreseorten vid inresetidpunkten, och vilket
sålunda kan göras till föremål för samtidig tullklarering. Kommittén är emellertid införstådd med att under alla
omständigheter en reguljär visitation
av resandes bagage bör äga rum, då bagagets omfång anses överstiga det normala. Kommittén har därför stannat för
denna definition av handbagage.
Enligt nu gällande regler är det möjligt för resande att medföra obeskattade
varor från frihamn eller frilager etc.
vid utresa ur länderna. Man är inom
kommittén enig om att denna ordning
icke kommer att vara förenlig med de
tilltänkta reglerna rörande tullklarering och tullkontroll. Avtal bör därför
träffas mellan de nordiska ländernas
myndigheter varigenom säkras, att utförsel av obeskattade varor som handbagage icke får äga rum från ett nordiskt land till ett annat, såvida icke
varorna åtföljes av tullhandlingar, som
leder till att de i inreselandet kommer
att underkastas sedvanlig tullbehandling.
25
FJÄRDE
KAPITLET
Kommitténs förslag till gemensamma nordiska regler
för tullbehandling av resande
På resa mellan de nordiska länderna
samt till och från nordiskt område må
resande i vart fall in- och utföra nedan
under punkterna A—C uppräknade varor och föremål utan att erlägga tull
eller skatt samt utan att uppvisa särskilt införsel- eller utförseltillstånd:
A. Reseutrustning
1. Följande effekter och föremål, då
de medföras av den resande till eget
bruk under resan:
a) klädespersedlar, sängkläder och andra till personligt bruk avsedda föremål såsom ur, smycken, toilettartiklar o. dyl.,
b) annan sedvanlig reseutrustning, såsom kikare, fotografi- och smalfilmsapparat med tillhörande framkallade
eller icke framkallade fotografiska
plåtar eller film, portabla musikinstrument, grammofon jämte ett
rimligt antal grammofonskivor, radiomottagningsapparat samt skrivmaskin;
c) cykel, campingutrustning samt sportartiklar (exempelvis jaktvapen och
annan jaktutrustning, fiskredskap
jämte tillbehör, skidor, tennisrackets,
kanoter och liknande småbåtar utan
motor, inklusive hopfällbara b å t a r ) ;
d) barnvagn eller sjukvagn (rullstol).
2. För eget bruk avsedda klädespersedlar, som anskaffats under uppehåll
utanför hemlandet, då kläderna i förhållande till mängd och värde samt i
2 (i
förhållande till längden av den resandes vistelse utanför hemlandet kan betecknas som en del av hans personliga
utrustning.
B. Reseproviant etc.
Närings- och njutningsmedel för behovet under resan; vidare tvål, parfymeriartiklar och liknande småförnödenheter för eget bruk i rimlig mängd.
Njutningsmedel, som särskilt nämnts i
punkt C, må emellertid icke medföras
fritt i större utsträckning än som filiates
enligt föreskrifterna i nämnda punkt.
C. Övriga varor
Utöver ovan under punkterna A och
B nämnda föremål och effekter e t c ,
varor till ett sammanlagt värde av högst
275 svenska kronor räknat efter detaljhandelspriset på varorna i inköpslandet, då varorna medföres på personen
eller i handbagaget (det vid in- eller
utresa personligen medförda bagaget)
och under förutsättning att det av varornas mängd och
sammansättning
framgår, att in- eller utförseln icke sker
i försäljningssyfte utan uteslutande till
icke yrkesmässig förbrukning eller icke
yrkesmässigt bruk (inklusive som gåvor till närstående för personligt b r u k ) .
Överstiger sammanlagda värdet av
medförda varor av sådant slag, som anföres under denna punkt ovannämnda
belopp på 275 kronor, skall envar vara,
vars värde medför att det sammanlagda
värdet av de medförda varorna överstiger detta belopp, vid införseln tulloch avgiftsbeläggas i sin helhet och varans in- eller utförsel i övrigt göras till
föremål för licensbehandling i enlighet
med i varje enskilt land gällande
införsel- och utförselföreskrifter.
Av nedan uppräknade varor må i vart
fall medföras fritt:
Hans
Hedtoft
Niels Elgaard
Olavi Kajala
Uuno
Hannula
Einar P. Foss
Eino Kilpi
Helge Madsen
Yrjö Soini
Oluf Steen
Bruno
Suviranta
högst två liter vin och sprit (därav en
liter sprit)
högst 200 stycken cigarretter eller 250
gram tobaksvaror i annan form
(1 cigarr = 5 gram, 1 cigarrcigarrett —" 3,3 gram) samt
högst 200 blad cigarrettpapper.
Helsingfors den 26 april 1952
Hj. Lar sen
Hans Borgen
Paul
Ingebretsen
Håkon
Sven
Johnsen
Nielsen
Rolf
Edberg
Leif Cassel
J. F. Grym
Filip
Krislensson
Olof Pålsson
Ebba Östenson
I Hans P. Gotrik
I Åke Frey
I Alf
Gunstrom
I Sten
Aminoff
27
Bilaga
L
Förteckning över varor, som resande, vilka är bosatta i något av de nordiska länderna, enligt
gällande föreskrifter äger införa till dessa länder
Till Danmark
Till Finland
Personer,
som är bosatta i vederbörande
nordiskt
land.
Resgods, inkl. för
nödenheter
för
b r u k under resan
(häri
inberäknat
m a t - och dryckesv a r o r ) . Varor till
ett värde av högst
25 kronor. För resor av kortare varaktighet
än
ett
dygn är värdet endast 5 kronor.
Tullfri införsel kan
blott beviljas för
kläder o. dyl., som
inköpts i utlandet,
därest dessa är anskaffade för b r u k
under resan
och
vidare för småsaker (inkl. m i n d r e
kvantiteter tobaksv a r o r ) , som medföras
för
eget
bruk eller
eventuellt som gåvor.
Licensfritt:
Erforderlig
reseutrustning och varor, som
inköpts för resev a l u t a eller gåvor
till ett belopp av
högst 10.000 mark
(högst 4 kilo kaffe). V a r o r n a
får
icke säljas.
Tullfritt:
Erforderlig
reseutrustning för resan. Vidare 200 cigarretter, 75 cigarrcigarretter, 50 cigarrer
eller 250 gram röktobak samt
(för
personer över 21
år) 2 liter vin, 2
liter öl och 1 liter
andra
alkoholhaltiga drycker. Vidare för egen räkning
eller som gåva till
annan
privatperson varor till ett
värde
av
högst
5.000 m a r k (högst
2 kg kaffe, 1 kg
kakao, 1 kg choklad
eller sötsaker eller
250 gram té. Varorna
få
icke
säljas.
Personer,
som är bosatta i annat nordiskt land.
Resgods, inkl. för- Som ovan.
nödenheter
föib r u k under resan
(häri
inberäknat
m a t - och dryckesvaror samt tobaksv a r o r ) . Varor till
ett värde av högst
25 kronor då varorna skall kvarbliva i D a n m a r k .
Varor av icke h a n delsmässig karakt ä r (inkl. 1/4 liter
toilettsprit och 25
gram
parfymeriartiklar) till högst
28
Till Norge
Till Sverige
Resgods, inkl. för Resgods,
inkl
nödenheter
för förnödenheter
bruk under resan för bruk under
200 cigarretter el- resan. Varor till
ler 250 gram to- den
resandes
baksvaror i a n n a n eget eller hans
form.
1/1
flaska familjs
behov
vin eller sprit, va då värdet icke
ror till ett sam överstiger
100
manlagt värde av kronor för livs
högst 200 kronor, medel och 100
eventuellt
endast kronor för andtill ett värde av r a varor.
hälften av i Norge Tullfritt får ininköpt
belopp i föras: 50 gram
främmande valuta. tobaksvaror och
Varorna får icke 10 gram cigarinföras i omsätt- rettpapper (inningssyfte.
klusive embalTullfri införsel kan lage).
blott beviljas för Mot
betalning
kläder etc. som in av tull får inköpts i utlandet, föras: högst 1/3
under
förutsätt liter sprit och
ning att dessa är 1/1 liter vin.
brukade och bär
spår därav.
Resgods, inkl. pro- Som ovan.
viant för eget bruk
i Norge intill tre
veckor. 200 cigarretter
eller
250
gram tobaksvaror i
annan
form. 1/1
flaska
vin
eller
sprit. Varor till ett
sammanlagt värde
av högst 200 kronor för den resandes eget eller närmaste
familjeanhörigas bruk. Varorna får icke införas
i
omsätt-
Till Danmark
Till Finland
350 kronor under Som ovan.
förutsättning
att
varorna äro avsedda att återutföras.
Tullfritt får införas: 200 cigarretter
eller 250 gram tobaksvaror i annan
form, en öppnad
flaska vin av sedvanlig storlek, 1/4
liter sprit och 1/4
liter
toilettsprit
samt små mängder
parfymeriartiklar
under
förutsättning
att
ovannämnda varor är
avsedda att återutföras. (Restämmelserna gäller icke i
sundstrafiken.)
Till Norge
Till Sverige
ningssyfte.
Före- Som ovan.
mål och varor av
souvenirkaraktär
(inkl.
1/4
liter
toilettvatten
och
högst 25 gram parfym) till ett värde
av högst 350 kronor under förut-;
sättning att varor-|
na är avsedda atti
återutföras.
29
Bilaga 2.
Förteckning över varor, som resande, vilka är bosatta i något av de nordiska länderna, enligt
gällande föreskrifter äger utföra från dessa länder
Personer,
som är bosatta i vederbörande
land.
F r å n Danmark
Från Finland
Resgods,
5
kilo
livsmedel, souvenirer,
silveroch
konstföremål
och
dylikt av lyxkar a k t ä r till ett sammanlagt värde av
högst 100 kronor
Varorna får icke
utföras i omsätt
ningssyfte.
Licensfritt:
Erfor
derlig reseutrustn.,
såvida tullväsendet
bedömer denna så
som svarande till
behovet u n d e r re
san som begagnade
cyklar,
fickel
armbandsur,
pärlor, ädelstenar el
föremål
av
ädel
metall för personligt bruk u n d e r resan.
Reseproviant:
5 kilo livsmedel, v a r a v
högst 2 kilo smör,
2 kilo socker, 250
cigarretter el. 75
cigarrcigarretter el.
50 cigarrer el. 250
gram
röktobak
samt 2 flaskor alkoholhaltiga dryckesvaror.
Vidare
som gåvor v a r o r
till ett värde av
högst 10.000 m a r k
till en vikt av högst
5 kilo och i n n e h å l lande högst 1 kilo
choklad eller sötsaker. Smör, m a r garin, socker, te,
tobak,
apoteksvaror, tvål, t v ä t t m e del och
textilier
(metervaror)
får
icke medtagas. Kaffe och kakao är
utförselförbjudet
ävensom
reseproviant för eget bruk.
Utförseltull
eller
andra avgifter avkräves icke.
Dessutom k a n finska medborgare av
tullväsendet
få
tillåtelse att medtaga
skrivmaskin,
radio, grammofon,
cykel, d y r b a r a r e fo-
F r å n Norge
F"rån Sverige
Resgods,
proviant Resgods,
samt
för eget bruk i ut- per kalendermålandet för
högst nad : 400 gram
tre veckor, 200 i tobaksvaror,
1
garretter eller 250 kilo tvål eller
gram tobaksvaror i dyl.,
10
kilo
annan form samt livsmedel samt
1/1 flaska vin eller varor till
ett
sprit.
värde av högst
250 kronor.
Från D a n m a r k
Från Finland
F r å n Norge
F r å n Sverige
tografiapparat
el.
kikare. Anteckning
göres i passet för
att
kontrollera
återinförseln.
Personer,
som är bosatta i annat nordiskt land.
Resgods,
5
kilo
livsmedel, v a r o r av
icke handelsmässig
karaktär
till
ett
s a m m a n l a g t värde
av högst 350 kronor.
(Bestämmelserna gäller icke i
sundstrafiken.)
Som ovan.
En
person,
som
icke ä r bosatt i
Finland, får vidare
utföra
skrivmaskin, radio, grammofon, cykel, dyrbarare
fotografiapparat eller kikare
eller andra
värdefulla föremål,
då anteckning finnes i passet att vederbörande
infört
dessa.
Resgods,
proviant Resgods,
för
förbrukning samt per kalenunder
hemresan, d e r m å n a d
uppe200 cigarretter el- a) efter
under
ler 250 gram to- håll
baksvaror i a n n a n minst fyra daform,
1/1
flaska gar utöver anvin eller sprit samt komst och avföremål och varor resedagen: 400
av souvenirkarak- gram tobaksvat ä r (inkl. 1/4 liter ror, 1 kilo tvål
toilettvatten och 25 el. dyl., 5 kilo
gram parfym) till livsmedel samt
till ett
ett värde av högst varor
värde av högst
350 kronor.
250 kronor
b) efter kortare
u p p e h å l l : varor
till ett värde av
högst 25 kronor
(dock icke exportförbjudna
varor inkl. tobaksvaror).
STATENS
OFFENTLIGA
U T R E D N I N GAR 19 5 2 : 1 7
UTRIKESDEPARTEMENTET
VALUTALÄTTNADER
I RESANDETRAFIKEN MELLAN DE
NORDISKA LÄNDERNA
Betänkande
av Nordiska
nr 3 avgivet
parlamentariska
för friare samfärdsel
kommittén
m. m.
GERNANDTS BOKTRYCKERI
STOCKHOLM 1 9 5 2
Innehåll
Kap. I. Inledning
Kap. II. Gällande bestämmelser beträffande tilldelning av turistvaluta
resor i de nordiska länderna
a) Danmark
b) Finland
c) Norge
d) Sverige
Kap. III. Allmänna överväganden om valutatilldelningen
Kap. IV. Speciella frågor
a) In- och utförseln av sedlar
b) Valutakontrollen
c) Förhållandet till OF:FX
Kap. V. Sammanfattning
Kap. VI. De nationella gruppernas särskilda förslag
a) Danska gruppens förslag
b) Finska
„
„
c) Norska
,,
„
d) Svenska
,,
„
5
för
•
5
5
6
6
6
7
7
7
7
8
9
10
10
n
113
3
FÖRSTA
KAPITLET
Inledning
I betänkande nr 1 av den 9 januari
1952 om nordisk passfrihet redogjorde
kommittén för sina synpunkter beträffande upphävande av passtvånget mellan de nordiska länderna. Kommittén
hävdade, att det borde vara möjligt att
omedelbart befria nordbor från:
1) att legitimera sig med pass eller
annan legitimationshandling, när de
passerar gränserna mellan de nordiska
länderna,
2) att vara försedda med pass eller
dylik handling under uppehåll i annat
nordiskt land.
I samma betänkande kom kommittén
in på frågan om passets betydelse för
valutakontrollen. Kommittén anförde i
detta sammanhang, att valutakontrollen
mellan de nordiska länderna bör kunna
genomföras utan att därför en regelbunden kontroll är nödvändig i sam-
ANDRA
band med passerandet av gränserna
mellan länderna. Det förutsattes, att
varje enskilt land självt skulle bestämma, hur den inre valutakontrollen bör
ordnas.
Medan kommittén i sina betänkanden
om nordisk passfrihet och om lättnader
i tullkontrollen beträffande resandes
handbagage eftersträvat att införa en
likartad behandling i samtliga fyra länder kommer med nödvändighet ländernas olikartade valutamässiga ställning
att leda till att gemensamma bestämmelser på valutaområdet
icke kan genomföras vid nuvarande tidpunkt. Det
är emellertid kommitténs uppfattning,
att man bör eftersträva att komma fram
till större frihet beträffande växling av
valuta för reseändamål mellan de nordiska länderna.
KAPITLET
Gällande bestämmelser beträffande tilldelning av turistvaluta
för resor i de nordiska länderna
a) Danmark
I Danmark bosatt person kan i överensstämmelse med gällande regler för
tilldelning av valuta för turist-, rekreations- eller nöjesresa disponera över
högst 750 danska kronor årligen för
resor inom EPTJ-området samt vissa
andra västeuropeiska länder. Därutöver
gäller emellertid den speciella bestäm-
melsen, att danska turister, som avser
att resa till Norge eller Storbritannien,
kan få köpa norsk respektive brittisk
valuta för högst 2.000 danska kronor.
Detta belopp kan uttagas även om vederbörande disponerat över fribeloppet
till övriga europeiska länder.
I enlighet med danska valutabestämmelser tillätes resande medföra i danska
5
sedlar vid utresa från eller inresa till
Danmark högst 100 danska kronor. Man
har icke förutsatt att dessa sedlar skall
växlas i utlandet, och danska banker
tillåtas därför icke ta emot danska sedlar, som insänts från utländska banker
för kreditering av den utländska bankens konto.
b) Finland
I överensstämmelse med gällande
finska valutabestämmelser tillätes resande till de övriga nordiska länderna
inköpa valuta intill högst 300 danska
eller norska kronor eller 100 svenska
kronor för varje resa. Därutöver tillåter
emellertid de finska bestämmelserna,
att man vid utresa och inresa medför
högst 30.000 finska mark. Dylika sedlar omsattes i de övriga nordiska länderna efter en kurs, som bestämmes av
bankerna i enlighet med deras behov
av sedlar för försäljning till resande,
som skall fara till Finland. Kursen ligger för närvarande lägre än den ordinarie clearingkursen. Finska sedlar,
som inväxlas i utlandet, kan sändas
in till finsk bank och krediteras ett
speciellt konto; dessa sedlar kan disponeras för täckande av reseutgifter i
Finland.
c) Norge
I överensstämmelse med gällande
norska bestämmelser rörande resevaluta
för turistresor är det tillåtet att inköpa
valuta för högst 300 norska kronor per
person och år för resor inom länder,
som är medlemmar av EPU. Vid inresa
till och utresa från Norge är det tillåtet
att medföra högst 50 norska kronor i
(5
sedlar. Man har icke förutsatt, att dessa
sedlar skall växlas i utlandet, och norska
banker tillätes därför icke ta emot norska sedlar, som insänts från utländska
banker för kreditering av den utländska
bankens konto.
Beträffande resor till Finland gäller
icke bestämmelsen om fribelopp. I samband med sommarolympiaden 1952 har
man emellertid från norsk sida ansett
sig kunna tillåta samma fribelopp för
resa till Finland som för resa till övriga
EPU-länder. Beloppet betraktas icke som
tillägg till den sedvanliga turistvalutan,
utan som ett alternativt utnyttjande av
\ alutakvoten.
d) Sverige
I Sverige bosatt person kan i överensstämmelse med gällande regler för
turist-, rekreations- eller nöjesresa utan
särskild ansökan köpa resevaluta till
följande belopp:
1) för resor till de nordiska länderna
samt till Storbritannien valuta till ett
belopp, som anses skäligt med hänsyn
tagen till resans ändamål och den beräknade tiden för uppehållet i vederbörande land. Valutatilldclningen för
resor till dessa länder inverkar icke på
storleken av tilldelningen av resevaluta
till de övriga länderna,
2) för resor till de övriga EPU-länder
samt övriga västeuropeiska länder högst
750 svenska kronor per person och kalenderår,
3) för resor till de flesta länder utanför Europa högst 500 svenska kronor
per person och kalenderår.
Resande tillätes att vid in- och utresa
medföra högst 100 kronor i sedlar.
TREDJE
KAPITLET
Allmänna överväganden om valutatilldelningen
Studerar man de enskilda ländernas
resevalutastatistik och jämför denna
med gällande bestämmelser beträffande
valutiitilldelning för resor till de övriga
nordiska länderna finner man, att de
nu gällande reglerna för några av dessa
länder icke tillnärmelsevis medför den
begränsning av valutaförbrukning, som
valutaransoneringen och valutakontrollen avser.
F'oljden av en snäv valutatilldelning
och av ett kontrollsystem, som varken är
eller under nuvarande förhållanden kan
vara fullt effektivt, blir att medborgarna i allmänhet mister respekten för
gällande valutabestämmelser. Resultatet
härav blir en omfattande illegal omsättning av resevaluta, dels genom privatelearing, och dels genom försäljning av
landets egna sedlar till underkurs, varigenom medborgarna i det land eller i de
länder, som håller en för låg frigräns,
skaffar sig den önskade resevalutan.
Den resevaluta, som på detta sätt förvärvas till en för landet ogynnsammare
kurs än den officiella, leder å andra sidan till att valutaintäkterna från resan-
FJARDE
de från de övriga nordiska länderna
blir i motsvarande omfattning mindre.
Det torde icke vara möjligt, att beräkna vilket belopp, som på detta sätt
undandrages den ordinarie valutaomsättningen, eller den kursförlust, som
den illegala omsättningen för med sig,
genom att utländska turister köpt landets valuta till en billigare kurs än den
officiella. Det är därför heller icke möjligt att beräkna, vilken verkan en ökad
valutatilldelning kommer att få för varje land.
När man studerar resestatistiken för
de senaste åren måste man emellertid
även ta med i betraktande det väsentligt olika försörjningsläge man haft i de
nordiska länderna. Efter den utjämning,
som ägt rum under senare tid beträffande de materiella förhållandena i varje enskilt land och med hänsyn tagen
till de ekonomiska förhållandena och
prissituationen, har kommittén kommit
till uppfattningen att en liberalare tilldelning av resevaluta icke skulle medföra någon betydande fara för valutautflöde från något av länderna.
KAPITLET
Speciella frågor
a i In- och utförsel av sedlar
b) Valutakontrollen
Gällande bestämmelser beträffande
in- och utförsel av respektive länders
sedlar är, som tidigare nämnts, även
olika. För att få gemensamma regler
föreslår kommittén att samtliga länder
medgiver en fri in- och utförsel av sedlar till ett belopp av minst 100 kronor
i respektive lands valuta.
Även om den ideala lösningen självfallet vore att möjligheter öppnades till
obegränsad överföring av valuta för
reseändamål mellan länderna, har man
klart för sig att förhållandena för närvarande icke lämnar utrymme härtill,
och att man därför icke kan avstå från
varje form av valutakontroll. Det nu7
varande kontrollsystemet bygger i mycket stor utsträckning på passet som
hjälpmedel för kontrollen. Passet som
sådant ägnar sig väl för detta ändamål
både av den anledningen att en och
samma person icke har möjlighet att
inneha flera giltiga pass och därigenom
att man genom passet kan kontrollera
att de resande faktiskt varit i utlandet
och således själva utnyttjat den valuta,
som de köpt.
Även om passfrihet införes för nordbor vid resor mellan de nordiska länderna finns det i princip icke något
hinder emot att passet i fortsättningen
kan användas som ransoneringsunderlag även vid tilldelning av valuta för
resor till de övriga nordiska länderna.
Det är emellertid fullt klart att fördelarna med passfriheten i hög grad
skulle förringas, därest man i fortsättningen nödgades vara i besittning av
pass för att kunna köpa erforderlig resevaluta. Kommittén föreslår därför, att
man i de enskilda länderna inför en
ordning, som gör det möjligt att inköpa resevaluta för resor till de övriga
nordiska länderna utan att man därför
behöver vara i besittning av pass. Den
egentliga valutakontrollen bör enligt
kommitténs mening förläggas till bankstadiet.
Det torde tillkomma varje enskilt
land att självt avgöra, vilket system
landet finner vara tillfredsställande för
att kunna upprätthålla valutakontroll.
Kommittén inskränker sig till att framhålla, att kontrollen bör etableras på så
sätt, att den verkar så litet betungande
som möjligt för de resande. Den regelmässiga valutakontrollen vid gränserna
8
föreslår kommittén upphävd. Där så
anses påkallat, bör denna kunna ersättas med en stickprovskontroll av samma slag, som kommittén föreslagit beträffande resandetullen. I de fall då
både tullgranskning och valutakontroll
skall äga rum bör detta ske vid en och
samma förrättning.
Kontrollen över att valutor icke illegalt förs ut ur eller in i Norden bör ske
vid det nordiska områdets yttergränser
enligt mellan länderna träffade avtal.
c) Förhållandet till OEEC
Liberaliseringskoden den 20 juli
1951 föreskriver i artikel 22 att medlemsländerna vad beträffar "osynliga
transaktioner" skall undvika varje diskriminering sinsemellan. Undantag gäller endast för länder, som antingen är
anslutna till något speciellt monetärt
system eller redan före kodens ikraftträdande hade genomfört särskilda lättnader med avseende på vissa länder.
Under dessa
undantagsbestämmelser
faller bl. a. de svenska och danska särskilda tilldelningarna av resevaluta
gentemot de övriga nordiska länderna
och Storbritannien.
Kommittén är av den uppfattningen,
att de internationella överenskommelserna i allmänhet tar hänsyn till och
främjar regionala avtal, som överensstämmer med och inte kommer i motsättning till de principiella riktlinjer,
som internationellt är uppdragna. Det
internationella samarbetet
befrämjas
genom liberaliseringsåtgärder inom regionala områden av den art, som i
detta sammanhang aktualiserats.
FEMTE
KAPITLET
Sammanfattning
Kommitténs ståndpunkt i valutaspörsmålet kan sammanfattas i följande
punkter:
Kommittén anser, att man bör eftersträva större frihet beträffande tilldelning av valuta för reseändamål inom
Norden.
Kommittén har icke blivit övertygad
om att en återgång till friare valutaförhållanden inom resesektorn skulle medföra några betydande risker för något
av medlemsländerna.
Försiktigheten
bjuder likväl att man går fram i
etapper.
Den utjämning, som ägt rum på det
materiella området mellan länderna
bör möjliggöra, att man redan instundande sommar tar ett första steg i riktning mot en liberalisering genom att
samtliga länder beviljar sina medborgare tillräckliga resevalutabelopp för
internordisk resetrafik, så att behovet
av valuta för sedvanliga semesterresor
tillfredsställes.
På grundval av sina undersökningar
i valutafrågan rekommenderar kommittén därför de enskilda länderna att
omedelbart genomföra
följande
åtgärder:
1) Den regelbundna valutakontrollen
vid de internordiska gränserna upphäHans
Hedloft
Niels
Elgaard
Olavi Kajala
Uuno
Hannula
Einar P. Foss
Eino
Helge
Yrjö Soini
Madsen
OlufSteen
Bruno
Ebba
I Hans P. Golrik
Kilpi
Suviranla
ves. Kontrollen över att valutor icke
illegalt förs ut ur eller in i Norden
sker vid det nordiska områdets yttergränser enligt mellan länderna träffade
avtal.
2) I den mån det anses nödvändigt
inom de enskilda länderna att företaga
kontroll över tilldelningen av resevaluta skall denna kontroll företagas
genom bankerna, varvid bör eftersträvas, att kontrollen göres så litet betungande för de resande som möjligt.
3) För samtliga länder medges fri
in- och utförsel av respektive lands
sedlar till ett minimibelopp av 100 kr.
4) För resor till länder inom det
nordiska området medges största möjliga fribelopp — se de rekommendationer, som de olika nationella grupperna
inom kommittén avgivit för sina respektive länders del.
Kommittén understryker, att det för
ett genomförande av den här föreslagna
liberaliseringen inom vart och ett av
de enskilda länderna ter sig som en
förutsättning, att intet land u n d a n d r a r
sig att lämna sin medverkan till den
allmänna liberalisering, som föreslagits
av de olika nationella grupperna inom
kommittén.
Helsingfors den 26 april 1952.
Hj. Larsen
Hans
Paul
Borgen
Ingebretsen
Håkon
Sven
Johnsen
Nielsen
Rolf
Edberg
Leif
Cassel
J. F. Grym
Filip
Kristensson
Olof Pålsson
Östenson
I Åke Frey
I Alf
Gunstrom
I Sten
Aminoff
9
SJÄTTE
KAPITLET
De nationella gruppernas särskilda förslag
a) Danska gruppens förslag
Den danske gruppe i komitéen finder,
at det ikke kan vaere förbundet med
vaesentlige betsenkeligheder at lade den
nugaeldende regel for tildeling of rejsevaluta til Norge og England, hvorefter
der uden videre kan gives en tildeling
på indtil 2.000 kr. årlig udover anden
rejsevaluta, også komme til anvendelse
på valutatildelingen til rejser til Finland og Sverige. Den danske gruppe
anbefaler derfor, at Danmark for sit
vedkommende gennemforer en sådan
lempelse i de gaddende regler om tildeling af rejsevaluta.
Dersom man ikke fra de danske valutamyndigheders side vil anse det for
tilstra?kkeligt be t ryggen de, at kob af
valuta til rejser i de andre nordiske
lande blot gores betinget af, at der til
banken afgives erklaering om, at den
indkobte valute udelukkende vil blive
anvendt til rejsebrug, anbefaler den
danske gruppe i komitéen kontrollen
med tildelingen af rejsevaluta til de
andre nordiske lande tilrettelagt efter
de i det folgende angivne retningslinier:
Tildelingen af rejsevaluta til de nordiske lande sker på grundlag af et
"nordisk valutakort", der kan fås udloveret i bankerna og deres filialer.
Valutakortet er forsynet med rubriker
til inderhaverens navn og adresse samt
andre eventuelle nodvendige data (fodselår og -dag, fodested). Kortet indrettes endvidere således, at der er pläds
til notering af et större antal kob (og
eventuel tilbagelevering) af nordisk valuta. Ved kob noteras indkobsdato
kebssted (banken eller bankfilialen),
10
det kobte belob i nordisk valuta samt
eventuelt tillige vscrdien deraf i danske
kroner. Kortet har gyldighed i en leengere periode, f. eks. 5 år.
Blanketten til valutakortet er forsynet
med en afrivelig talon (kartotekkort),
der indeholder tilsvarande rubrikker til
indehaverens navn og adresse m. v. som
selve hovedkortet.
Blanketter til valutakort, der til sikring med misbrug eventuelt bor nummereres og udleveres til bankerna efter
rekvisition, fås i disse og deres filialer,
og rubrikerne til navn og adresse m. v.
på hovedkort og talon udfyldes af den,
som onsker kortet udfaerdiget. Den pågseldende må endvidere over for banken på passende made legitimere sig
(vid dåbsattest, korekort, fagforeningsbog o. s. v.), hvorefter banken forsyner
kortet med stempel, dato og underskrift
og udleverer hovedkortet til den pågseldende, medens talonen afrives og indsendes til folkregistret i den kommune,
hvor kortindehavaren har bopsel. Derved muliggores en ret effektiv kontrol
med, at samme person ikke kommer i
besiddelse af flere valutakort.
Selv om rejser i de nordiske lande
kan föregå uden pas, vil der stadig
vasre en hel del mennesker, der er i besiddelse af gyldigt pas. Der er ingen
grund til at besvaere disse mennesker
med at skaffe sig nordisk valutakort. De
bor som hidtil kunne kobe rejsevaluta
også til de nordiske lande på grundlag
af passet.
Ved udfaerdigelsen af nye pas, må
den, der onsker at få pas, oplyse, om
han er i besiddelse af nordisk valutakort. I bekroeftende fald må passet for-
inden udleveringen, medmindre valutakortet tilbageleveres, forsynes med påtegning om, at det ikke kan anvendes
ved kop af nordisk valuta. Politiet kan
ved samarbejde med folkeregistrene
kontrollere rigtigheden af pasansogerens oplysninger.
b) Finska gruppens förslag
Enär en fullständig frigivning av valuta för resor till de nordiska länderna
f. n. icke kan tänkas för Finlands vidkommande, måste en sådan ordning genomföras att en betryggande kontroll
mot missbruk av den internordiska
passfriheten i form av olovlig kapitalflykt o. dyl. förefinnes. Denna kontroll
får dock icke förbindas med en vid
gränsövergångarna regelbundet företagen granskning av resandena, enär de
fördelar som förslaget om passfrihet
strävar till därigenom bleve illusoriska.
För att förhindra att en person, som
ärnar resa till annat nordiskt land,
olovligen inköper valuta i flera olika
banker, är det nödvändigt att valutainköpen antecknas i någon handling,
som bör uppvisas för att valuta överhuvudtaget skall få köpas. En sådan
handling vore ett nordiskt valutakort,
som skulle tillhandahållas av Finlands
Bank samt av affärsbankerna. De sistnämnda skulle periodvis till Finlands
Bank insända förteckningar över utfärdade nordiska valutakort. Över dessa
skulle i Finlands Bank föras ett centralregister, i vilket även skulle införas
samtliga av valutakortets innehavare
företagna valutaköp. Överträdelser mot
bestämmelserna, t. ex. därigenom att en
person anhåller om valutakort i tvcnne
olika banker, skulle snabbt konstateras
vid anteckningen i centralregistret, varefter vederbörande skulle kunna straffas och valutakortet indragas på längre
eller kortare tid.
För de personer, som inneha pass,
skulle samma förfarande gälla. Även vid
inköp mot anteckning i passet skulle
anmälan göras till centralregistret och
missbruk lätt kunna konstateras och beivras. En person, som t. ex. köper resevaluta, som antecknas i passet och sedermera anhåller om nordiskt valutakort och olovligen använder detta, skulle vid anteckningen i centralregistret
konstateras hava brutit mot bestämmelserna.
Risken för att personer skulle köpa
valuta i spekulativt syfte utan avsikt att
företaga en resa torde kunna elimineras antingen genom utfärdande av icke
transferabla resechecker av relativt kort
giltighetstid eller därigenom att biljetten uppvisas vid inköpet. Detta kunde
alternativt tillämpas sålunda, att för
att erhålla sedlar biljetten ovillkorligen
borde uppvisas. I motsatt fall skulle den
resande få nöja sig med resechecker.
Gruppen motsätter sig bestämt det av
valutamyndigheterna framförda kravet
om regelmässig granskning av passet
eller valutakortet vid gränserna. En sådan granskning skulle i de flesta avseenden motsvara passkontrollen, och de
eftersträvade lättnaderna skulle därigenom omintetgöras. I annat sammanhang
har kommittén framfört starka tvivel
om det nuvarande kontrollsystemets effektivitet. Det torde ligga utom allt tvivel, att en formell granskning sådan
som den nuvarande knappast i högre
grad avskräcker från överträdelser av
valutabestämmelserna.
Såsom beträffande tullkontrollen skulle myndigheterna givetvis ha rätt att företaga stickprovsundersökningar. Gruppen kan icke inse, att det i högre grad
skulle äventyra landets valutaförsörjning, om det nuvarande systemet utbytes mot ett smidigare, d. v. s. just i form
11
av stickprovsundersökningar, vilket redan tillämpas i praktiken.
Det förslag gruppen här framställer
kan måhända ersättas med något bättre
och smidigare. Gruppen har endast velat framhålla, att det i varje fall är möjligt att åstadkomma en kontroll, som är
lika betryggande som den nuvarande,
utan att man därigenom gör avkall på
principen om nordisk passfrihet och
möjligheterna att resa mellan de nordiska länderna utan regelbunden valutakontroll vid gränserna.
c) Norska gruppens förslag
Den valutatildeling som har funnet
sted til turistreiser i utlandet i 1951 har
etter de oppgaver gruppen har gjennomgått medfört en ganske betydelig valutautgift, sserlig like överfor Sverige og
Danmark. I tillegg hertil er det utvilsomt, spesielt överfor Sverige, omsatt
betydelige belöp illegalt gjennom privat
clearing eller ved salg av norske sedler
som ulovlig bringes ut av landet. Hvor
store belöp det her kan vsere tale om,
er det ikke mulig å få översikt over,
men på grunn av det betydelige misforhold mellom inntekter og utgifter under
reisesektoren og mellom antall reisende
fra de ovrige nordiske land og den valuta disse h a r avgitt, må en gå ut fra at
det dreier seg om betydelige belöp. Da
vekslingen sannsynligvis i de fleste tilfelle skjer til en for Norge ufordelaktig
kurs, medforer denne illegale omsetning
et direkte valutatap for landet.
Den norske gruppe er av den mening
at en rimelig ökning av fribelopet överfor de ovrige nordiske land vil medfore
en reduksjon i den illegale omsetning
av reisevaluta. Et fribelop på kr. 300 vil
med de nåvserende priser og leveomkostninger ikke vajre tilstrekkelig til
dekning av et normalt ferieopphold i
utlandet, og vil, uansett kontrollsystem,
12
fore til omgåelser og overtredelser av
bestemmelsene. På den annen side vil
den utjevning som har funnet sted mellom de nordiske land på det forsynningsmessige område, redusere reisetrafikken til de andre nordiske land i
så sterk grad at en rimelig ökning av
fribelopet ikke skulle få valutamessige
konsekvenser.
Den norske gruppe vil derfor foreslå
at fribelopet for reiser til de ovrige
nordiske land fra norsk side heves til
n. kr. 500 pr. person pr. år. Samtidig
vil en anbefale at Finnland som medlem i det nordiske samarbeid, på dette
område stilles på like linje med de ovrige nordiske land når det gjelder tildeling av turistvaluta.
En opphevelse av passkontrollen ved
passering av grensene mellom de nordiske land vil nodvendigvis også medfore en omlegging av valutakontrollen
slik den nå praktiseres.
At passfrihet innfores ved passering
av grensen, forhindrer imidlertid ikke
at passet, i den utstrekning det allerede
foreligger, fortsatt kan brukes som legitimasjonsdokument ved kjop av valuta
for reiser innenfor de nordiske land. Av
hensyn til de reisende som ikke er i besittelse av pass, vil gruppen foreslå at
det innfores et valutakort som trer istedenfor passet som legitimasjonsdokument ved kjop av valuta. Valutabelop
som selges av bankene til reiseformål
innfores i pass eller valutakort. Valutakortet bor kunne utstedes av politiet i
byene og av lensmannen på landet, på
en slik mate at det til enhver tid kan
kontrolleres at en person ikke er i besittelse av begge deler. Det må således
kontrolleres at en som onsker valutakort
ikke har pass og at en som ber om pass
innleverer sitt valutakort hvis han har
sådant. Det forutsettes at de valutasalg
som da er notert i valukortet også inn-
fores i passet. De nasrmcre bestemelscr
forutsettes fastsatt av de administrative
myndigheter.
Gruppen er av den mening at den
nodvendige kontroll med reisevaluta er
gjennomfort ved at salget fra bankens
side er innfort i pass respektive valutakort og at enhver annen form for valutakontroll bare bor finne sted ved
stikkprover.
d) Svenska gruppens förslag
der inverkar icke på storleken av tilldelningen av resevaluta till övriga
länder.
2) För resor till övriga EPU-länder
samt övriga västeuropeiska länder jämte besittningar högst 750 kr. per person
och kalenderår.
3) För resor till flertalet utomeuropeiska länder högst 500 kr. per person
och kalenderår.
För valutatilldelningen till affärsresor gäller liberalare regler, vilka emellertid icke inverkar ifråga om resor
till de nordiska länderna, där tilldelningen redan nu i praktiken kan sägas
vara närmast fri.
Anteckningen i passet även för tilldelning av nordisk resevaluta avser att
förhindra uppenbara missbruk. Genom
företeende av passet vid köp av resevaluta skall innehavaren styrka dels att
han är berättigad att inköpa resevaluta,
dels — beträffande turistresa •— att
maximigränsen för tilldelning av turistvaluta icke överskrides. Skyldighet
föreligger att återförsälja icke uttnyttjad resevaluta och anteckning därom
sker likaledes i passet. För affärsresor
tilldelas vanligen visst belopp per dag,
och efterkontroll kan företas av valutakontoret genom infordrande av passet.
I Sverige bosatt person kan enligt nu
gällande regler för turist-, rekreationseller nöjesresa utan särskild prövning
av det centrala valutakontoret mot uppvisande av giltigt pass samt biljett eller
annan handling, som styrker avsikten
att företa utlandsresa, erhålla resevaluta till följande belopp:
1) För resor till de nordiska länderna samt Storbritannien och "the
scheduled territories" valuta till belopp
som anses skäligt med hänsyn till resans ändamål och den beräknade tiden
för vistelse i vederbörande land. Valutatilldelningen för resor till dessa län-
Den svenska gruppen av kommittén,
som finner det angeläget att åtkomsten
av resevaluta för resor till de nordiska
länderna ytterligare underlättas, får
härmed avge följande rekommendation:
I och med att passlegitimationen för
nordbor upphör vid de internordiska
gränserna genom ett förverkligande av
det förslag, som kommittén framlagt i
sitt betänkande nr 1, kan det för Sveriges del icke rätt gärna komma ifråga
att upprätthålla kravet på passlegitimation i bank för tilldelning av nordisk
resevaluta. Några starkare objektiva
skäl kan heller icke åberopas för att bi-
7/7/?- og utförsel
av norske
pengesedler
Etter de någjeldende bestemmelser er
det som kjent adgang til å medbringe
ved inn- og utreise fra Norge inntil n.
kr. 50 i sedler. Da bestemmelsene i de
ovrige nordiske land tillåter et betydelig hoyere belöp, for Sveriges og Danmarks vedkommende inntil respektive
svenske og danske kr. 100 og for Finnlands vedkommende inntil finske mark
30.000, föreslår gruppen at de norske
bestemmelser også endres slik at de
kommer i samsvar med de svenske og
danske bestemmelser. En ökning av belopet for Norges vedkommende til norske kr. 100 pr. person skulle ikke medfore noen oket fare for illegale transaksjoner.
13
behålla nu gällande system. Under sina
överläggningar med representanter för
den svenska riksbanken har gruppen
också kunnat fastställa, att något krav
på att pass skall företes vid köp av valuta till land, för vilket passtvång e)
föreligger, givetvis icke kommer att
ställas. Ej heller har det i nuvarande
valutaläge ansetts påkallat att ersätta
passet med någon form av valutakort.
Den svenska gruppen hyser den uppfattningen, att det är sä betydelsefullt
att den internordiska trafiken frigörs
från alla hämmande moment, att den
anser, att man för att nä detta syfte icke
får hesitera för vad som ur snävare
synpunkt möjligen kan befaras innebära vissa risker. I detta fall torde riskerna vara ringa. Ett slopande av kontrollen över att endast "skäligt belopp"
köpes för resor till de nordiska länderna torde, enligt vad gruppen vid
sina överläggningar med riksbanken
erfarit, icke för närvarande innebära
någon risk för kapitalflykt, destinerad
till dessa länder. Ej heller finns anledning befara någon kapitalflykt av betydelse ur valutaförsörjningssynpunkt
till valutamarknader i utom-nordiska
länder via de övriga nordiska länderna.
Mot denna bakgrund skulle den svenska gruppen icke tveka att förorda att
varje som helst kontroll av resevalutan
till övriga nordiska länder bortfölle.
Med hänsyn till att övriga nationella
grupper för dagen icke kan föreslå en
lika vittgående frigörelse av resevalutan och för att icke riskera ett bakslag
är den svenska gruppen emellertid beredd att ansluta sig till tanken pä att
man tills vidare bibehåller en viss kontrollmöjlighet för att möjliggöra ett beivrande av eventuella uppenbara missbruk av den fria valutatilldelningen.
Denna kontroll kan enklast utföras så,
att köpare av större belopp ifyller en
14
särskild inköpsanmälan, dar "pä tro
och heder" uppgift lämnas om tidigare
valutainköp. För att icke kontrollen
skall bli illusorisk torde underskriften
vid anfordran behöva styrkas, varvid
personkort, postens legitimationskort,
körkort eller annan i riket godtagbar
legitimationshandling skulle kunna användas. Gruppen finner det emellertid
vara av största vikt, att gränsen för det
anmälningsfria beloppet ej sättes alltför snävt. Det är angeläget, att turistresor av normal varaktighet, exempelvis i samband med semester, icke belastas med någon kontroll. Inom gruppen har olika tänkbara beloppsgränser
diskuterats. Gruppen har stannat vid
att föreslå, att inköpskontrollen sätter
in först vid köp av belopp överstigande
motvärdct till 1.000 kr. (förutom sedlar
till det belopp, som får införas till vederbörande l a n d ) . Gruppen
önskar
samtidigt slå fast, att den betraktar den
h ä r föreslagna kontrollanordningcn endast såsom en övergångsform, avsedd
att ge erfarenheter av en friare valutatilldelning. Om icke erfarenheterna avgjort pekar i annan riktning är det
gruppen uppfattning, att man så snart
som möjligt bör ta nästa steg och avveckla även denna sista kontrollrest.
Möjligen kan det befinnas riktigt att
detta sker i samband med att övriga
länder går vidare på liberaliseringens
väg.
F ö r att förhindra eventuella successiva uppköp av resevaluta i spekulationssyfte etc. kan det måhända vara
lämpligt att resecheckar och resekreditiv under här ifrågasatt övergångsskede
ges en uttryckligt begränsad giltighetstid. Med hänsyn till semestertidens
längd och den tid, som normalt kan
anses förflyta mellan valutainköp och
resa samt återresa, torde giltighetstiden
dock icke böra understiga två månader,
vilken tid dock i speciella fall bör
kunna förlängas.
Den, som säljer nordiskt lands valuta
till svensk bank, får i allmänhet antagas vara medborgare i nordiskt land.
Någon passlegitimering skall följaktligen icke fordras av banken. Ej heller
torde någon annan form av legitime-
ring kunna anses erforderlig för att
hindra resande från icke-nordiskt land
från att sälja nordisk valuta, enär språket får antas ge tillräcklig vägledning
härvidlag.
De svenska valutabankerna bör icke
belastas med kontrolluppgifter avseende till dem såld valuta.
Statens offentliga utredningar 1952
Systematisk förteckning
(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)
Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.
Det yngsta fåigvårdsklientelet. [5]
Fast egendom. Jordbruk med binäringar.
Betänkande angående vissa fiskerättsliga förhållanden
inom lappmarkerna samt tillgodogörandet av fisket i
kronovattnen därstädes och i Jämtlands län m. ni. [13]
Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.
Barrskogstillgångarna och skogsindustriens råvaruförsörjning. [15]
Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.
Löneplan ellei kollektivavtal. [3]
Betänkande ned förslag till allmänt resereglemcnte
m. m. [6]
....
Allmän folkomröstning. 1950 års folkomröstnings- octi
valsättsutrednings betänkande. 2. [7] Bilaga 1. Folkomröstningsinstitutet i Schweiz. [8] Bilaga 2. lolkomröstningsinsiitutet i Förenta staterna. [9]
Kommunalförvaltning.
Förslag till kommunallag m. m. Kommunallagskommitténs betänkande. 3. [14]
Industri.
Handel och sjöfart.
Statens och kommunernas finansväscn.
1949 års uppbördssakkunniga. 2. Betänkande med förslag
till vissa äadringar i uppbördsförfarandet. [1]
Kommunikationsväsen.
Bank-, kredit- och penningväsen.
Förslag till lag om bankrörelse in. m. [2]
Politi.
1944 års nyk.erhet&kommitté. 3. Undervisning, folkupplysning ocb forskning på alkoholfrågans område. L12J
Försäkringsväsen.
Nationalekonomi och socialpolitik.
Sjömännens sjukförsäkring. [10]
.... ,
Yttranden m. m. över 1950 års långtidsutrednings betankande. Ekommiskt långtidsprogram 1951—1955. [11]
Kyrkoväscn. Undervisningsväsen. Andlig odling
i övrigt.
Hälso- och sjukvård.
Försvarsväsen.
Utrikes ärenden. Internationell rätt.
Nordisk passfrihet. Betänknde nr 1. [4]
Tull- och valutalättnader i resandetrafiken mellan d<
nordiska länderna. Betänkandcn nr 2 och 3. [16—17
Allmänt näringsväsen.
GERNANDTS
BOKTRYCKERI