1. No category

LAGE01 Civilrättskipning och
internationell privaträtt
Rättningskommentarer till tentamen
13 mars 2015
Eventuell begäran om omprövning av betyg skickas via e-post till
studieadministratören. Begäran ska innehålla en tydlig och saklig
motivering.
1
Fråga 1, 20 p, Examinator: Joel Eriksson
a) Rätt. Utgångspunkten i svensk rätt är att processuella avtal parterna emellan är ogiltiga om
det inte finns uttryckligen lagstadgat stöd för ett sådant avtal. Parterna i ett dispositivt
tvistemål kan gemensamt avtala om så kallad prorogation, dvs att som i det här fallet
bestämma att en viss tingsrätt ska vara korrekt forum för deras tvist. Detta uttrycks i 10:16 RB
och är ett undantag från huvudregeln om laga domstol i 10:1 RB.
b) Fel. Den absoluta huvudregeln för alla förhandlingar vid allmän domstol är
offentlighetsprincipen och principen om förhandlingsoffentlighet. Detta uttrycks både i EKMR
Art 6.1 och RB 5:1 1 st samt i 2:11 RF.
c) Rätt. KFM får enligt 7:1 1p UB samt 7:3 UB ta lön i anspråk för en utmätning (sk
löneutmätning). Vidare går löneutmätning till just så att gäldenären får behålla ett
förbehållsbelopp och all lön utöver detta belopp blir föremål för utmätningen, vilket framgår
av 7:4-5 UB.
d) Fel. Parterna som har ingått en privat medlingsöverenskommelse kan ansöka om en så
kallad verkställbarhetsförklaring, 7 § Lag (2011:890) om medling i vissa privaträttsliga tvister.
När domstolen har förklarat medlingsöverenskommelsen verkställbar blir det en
exekutionstitel, UB 3:1 2 p.
e) Fel. Ett yrkande ska enligt RB vara bestämt. Detta innebär att lös egendom, som t ex ett
fordon, ska individualiseras så långt det går, med t ex angivande av registreringsnummer,
samt att yrkade summor ska vara exakt angivna. RB 42:1 1 p.
Max 4 poäng per delfråga
Fråga 2, 20 p, Examinator: Peter Westberg
a) Detta är en fråga om informationsanskaffning i tvistemål, närmare bestämt en rad försök i
från en part att med domstolens hjälp få tag på information som motparten eller någon annan
har. För att kunna besvara frågan korrekt måste man noggrant ta reda på vad
rättegångsbalken innehåller för slags plikter vid behov att komma åt information, vilket slags
information som plikterna omfattar, vem som har dessa plikter och mot vem plikterna gäller.
Här bör man bland annat hålla isär fallet att en part vill veta vad ett av motparten redan
åberopat bevismedel har för innehåll och fallet att en part vill själv komma åt ett bevis som
motparten inte har åberopat. Notarien bör lägga fram följande rättsutredning:
Gun-Maries första yrkande går ut på att hon vill närmare veta innehållet i ett bevismedel som
käranden Urban redan har åberopat i rättegången. Gun-Marie vill inte vänta med att höra vad
Hillevi kommer att säga vid huvudförhandlingen utan på förhand få information om Hillevis
besiktning. Hillevi är en partssakkunnig, se 40 kapitlet 19 § rättegångsbalken, d.v.s. en expert
som anlitats av käranden Urban i den nu aktuella rättegången mot Gun-Marie och som Urban
2
vill använda som bevismedel för sina påståenden om undermåligt utförd fasadputsning. Vilka
plikter som Hillevi har som partssakkunnig i rättegången regleras i 40 kapitlet
rättegångsbalken. En av dessa plikter är att Hillevi på parts begäran ska höras muntligen vid
huvudförhandlingen i målet, se 40 kapitlet 19 § och 8 § samt 35 kapitlet 8 § rättegångsbalken.
Det saknas en bestämmelse som ger domstolen behörighet att förplikta Hillevi att muntligen
höras av en part före huvudförhandlingen och utan närvaro av domare och motpart. GunMaries första yrkande om rätt till enskilt samtal med den partssakkunniga ska alltså ogillas.
Även Gun-Maries andra yrkande går ut på att hon vill närmare veta innehållet i ett bevismedel
som käranden Urban redan har åberopat i rättegången. Gun-Maries andra yrkande riktas mot
Urban, alltså käranden, inte mot Hillevi. Gun-Marie vill att Urban ska se till att Hillevi upprättar
ett skriftligt utlåtande och att utlåtandet ska skickas till Gun-Marie så att hon får det före
huvudförhandlingen. Som kärande har Urban en plikt att redan i stämningsansökan redovisa
vilka bevismedel som han åberopar till stöd för sin talan och vilket bevistema varje bevismedel
ska styrka. Plikten handlar inte om han måste redovisa vilket innehåll dessa bevismedel har
och inte heller att hur han menar att dessa bevismedel ska förstås och bevisvärderas.
Rättegångsbalken bärs upp av tanken att den innehållsliga presentationen först ska ske vid
bevisupptagningen under huvudförhandlingen, se 35 kapitlet 8 § rättegångsbalken, dock med
det tillägget att käranden bör ge in sina skriftliga bevis redan tillsammans med
stämningsansökan, 42 kapitlet 2 § sista stycket rättegångsbalken, och att domstolen kan fatta
beslut under förberedelsen som ska tillförsäkra att åberopad bevisning finns tillgänglig vid
huvudförhandlingen, se 42 kapitlet 19 § 1 stycket rättegångsbalken. Här ska noteras att ett
skriftligt sakkunnigtlåtande inte utgör ett skriftligt bevis i rättegångsbalkens mening (den
sakkunnige är ett bevismedel för sig och följer reglerna i 40 kapitlet rättegångsbalken). GunMaries yrkande ska därför ogillas så vitt avser att domstol ska ålägga Urban att skicka över
sakkunnigutlåtandet till Gun-Marie före huvudförhandlingen. [En annan sak är – vilket tas upp
nedan – att Hillevi får åläggas ge in ett skriftligt utlåtande.]
[Ett möjligt och alternativ sätt att uppfatta Gun-Maries yrkande skulle vara att det utgör en
begäran om processuell edition, se 38 kapitlet 2 § rättegångsbalken. Edition avser åtkomst av
skriftliga bevis. I princip ska editionsplikten avse ett redan existerande dokument och inte
innebära ett åläggande att upprätta ett sådant. Vidare bör observeras att ett skriftligt
sakkunnigutlåtande inte utgör ett skriftligt bevis i den mening som åsyftas i ovan nämnda § 2,
se NJA 1963 s 72, med det undantaget att ”unika” sakkunnigutlåtanden skulle kunna bli
föremål för edition, se NJA 2011 s 241. Man ska också notera att det är den sakkunnige som
enligt 40 kapitlet rättegångsbalken utgör bevismedlet, inte dennes skriftliga utlåtande.]
Gun-Maries tredje yrkande går ut på att hon själv vill komma åt ett bevis som ännu inte finns,
nämligen att hon och hennes expert ska få göra en egen fristående besiktning. Gun-Maries
begäran innebär därför att hon och hennes expert ska få domstolens tillstånd att före
huvudförhandlingen inspektera Urbans fabriksbyggnad – ett tillstånd som skulle innefatta en
plikt för Urban att ge Gun-Marie och hennes expert sådant tillträde till Urbans fastighet, där
fabriksbyggnaden ligger, att byggnadens fasad kan granskas. De regler som rättegångsbalken
har om inspektioner och besiktningar finns huvudsakligen i 39 kapitlet rättegångsbalken och
kallas med balkens terminologi för syn. Den i balken reglerade synen (inspektion, besiktning)
får bara genomföras av domstolen och som regel (se 35 kapitlet 8 § rättegångsbalken) ska den
ske vid en huvudförhandling med parterna närvarande. Domstolen har inte fått något mandat
3
att tillåta eller delegera till en part att själv genomföra sådan syn (besiktning), se JO beslut
2014/15: JO1. Enligt 40 kapitlet 5 § 2 stycket rättegångsbalken får däremot en sakkunnig med
domstolens tillstånd genomföra inspektioner före en huvudförhandling och då inom ramen
för det sakkunniguppdrag som denne får. Regeln gäller sannolikt bara för en sådan sakkunnig
som utses av domstolen, s.k. domstolssakkunnig, inte för en sådan expert som en part anlitar
själv, s.k. partssakkunnig, se 40 kapitlet 19 § rättegångsbalken som saknar hänvisning till 5 §.
Gun-Maries yrkande ska därför ogillas i detta avseende.
Så här långt skulle alltså domstolen ogilla samtliga Gun-Maries yrkanden. Men nu får man inte
stanna vid detta. Det finns nämligen regler om att domstolen ex officio, d.v.s. utan att parten
Gun-Marie yrkar det, ålägga en redan åberopad partssakkunnig (Hillevi), att inge en skriftlig
redovisning av sina slutsatser och observationer samt de skäl och omständigheter på vilka
slutsatserna och observationerna är grundade, se 40 kapitlet 7 § 2-3 stycket rättegångsbalken.
Föreläggandet ska gå ut på att utlåtandet lämnas in till domstol och så snart domstolen har
fått utlåtandet, ska domstolen se till att det hålls tillgängligt för parterna, se 40 kapitlet 7 § 4
stycket rättegångsbalken. ”Hållas tillgängligt” betyder att det blir möjligt för Gun-Marie att på
eget initiativ kontakta domstolen och begära och få en kopia av Hillevis redovisade
expertomdömen före huvudförhandlingen, om nu inte domstolen väljer att självt kopiera
utlåtandet och sända över en kopia till vardera parten.
Maximalt 8 poäng
b) Frågan handlar om den yttre ram som domstolen måste hålla sig inom vid utformningen av
sitt domslut. Rådmannen bör göra följande reaktion på notariens förslag till domslut.
Allmän domstol får inte döma över annat eller mera än vad part har yrkat i behörig ordning, se
17 kapitlet 3 § rättegångsbalken. I det aktuella fallet har käranden yrkat betalning med en
specifik summa pengar på 234.000 SEK. Ett bifall till käromålet får bara handla om att
svaranden förpliktas betala den yrkade summan eller ett lägre belopp. Gun-Marie har inte
mandat att som svarande få prövat ett till kärandens yrkande alternativt men kvalitativt
annorlunda yrkande, oavsett om detta alternativa yrkande skulle innehålla en mot svaranden
lindrigare påföljd än den som kärandens yrkande omfattar. Som svarande har Gun-Marie inte
rätt att till sakprövning få upptaget ett yrkande som innebär att en förpliktelse ska riktas mot
henne själv, lika litet som hon i egenskap av svarande har rätt att få sakprövat ett yrkande
som riktar en förpliktelse mot käranden. Svarandens uppgift är bara att försvara sig mot
kärandens yrkande genom att helt eller delvis motsätta sig bifall till kärandens yrkande –
antingen ska käranden inte ha någon betalning alls eller så ska denne ha ett lägre belopp än
vad denne har begärt.
Detta betyder att Gun-Maries påstående om en rätt för henne att få avhjälpa fel i utförd tjänst
inte utgör ett medgivande av käromålet och kan alltså inte läggas till grund för en dom på
formell grund, se 42 kapitlet 18 § 1 stycket 3 punkten rättegångsbalken. Hennes påstående
kan på sin höjd uppfattas som ett åberopande av ett motfaktum, d.v.s. som ett rättsfaktum
som ska prövas efter det att domstolen slagit fast att käromålet i och för sig ska bifallas på de
av käranden åberopade omständigheterna och anförda bevis. Om gällande civilrättsliga regler
innebär att Gun-Marie har rätt att före allt annat göra rättelse i utförd tjänst, kan ett sådant
motfaktum leda till att kärandens yrkande om betalning ska ogillas.
4
Maximalt 7 poäng.
c) Frågan handlar om förlorande parts rätt att få en meddelad dom undanröjd på grund av ett
grovt rättegångsfel.
Man kan möjligen förledas tro att Gun-Marie överklagar till egen nackdel, eftersom det
överklagade domslutet just har fått det innehåll som motsvarar vad hon i tingsrätten har
förklarat sig vara beredd att göra, nämligen att avhjälpa ett eventuellt bristfälligt putsarbete.
Den förklaringen utgör emellertid inte något yrkande på domslut och tingsrätten har saknat
lagstöd för att låta förklaringen under den felaktiga beteckningen av att vara ett
”medgivande” bli domslutet i målet. Det enda yrkande på domslut som har framställts i
tingsrätten är kärandens begäran på betalning till en exakt summa pengar. Domslutet ska
därför vara ett svar på detta yrkande, inget annat.
Hovrätten ska först ta ställning till om prövningstillstånd ska lämnas, se 49 kapitlet 12 §
rättegångsbalken. Sådant tillstånd får hovrätten meddela på olika s.k. dispensgrunder, se 49
kapitlet 14 § 1-4 punkterna rättegångsbalken. Den överklagande parten ska visserligen
åberopa vilka omständigheter som denne menar ska räcka för att tillstånd ska meddelas, se 50
kapitlet 4 § 1 stycket 4 punkten rättegångsbalken, men hovrätten är inte bunden av dessa
utpekade omständigheter utan får och ska vid sin tillståndsprövning beakta andra
omständigheter som framgår av den överklagade domen. I det nu aktuella målet ska
hovrätten ta fasta på att tingsrätten har meddelat en dom i strid mot 17 kapitlet 3 §
rättegångsbalken och dömt över annat än det som käranden har yrkat. Prövningstillstånd ska
därför meddelas med stöd av 49 kapitlet 14 § 4 punkten rättegångsbalken. Uttrycket
”synnerliga skäl” i denna bestämmelse åsyftar bland annat rättegångsfel och sådana ska
hovrätten (enligt lagmotivuttalanden) ex officio uppmärksamma, d.v.s. utan att överklagande
part själv åberopar felet. I detta fall aktualiseras 50 kapitlet 28 § rättegångsbalken (jämför 59
kapitlet 1 § 1 stycket 4 punkten rättegångsbalken). En dom över annat än vad käranden har
yrkat har påverkat målets utgång och kan typiskt sett inte avhjälpas i hovrätten (eftersom
hovrätten normalt inte av en tingsrättsdom grundat på ett medgivande kan utläsa hur
tingsrätten har ställt sig till en sakprövning av kärandens yrkande).
Efter meddelat prövningstillstånd ska hovrätten, efter det att motparten getts tillfälle att yttra
sig över överklagandet, undanröja tingsrättsdomen i sin helhet, se 50 kapitlet 28 §
rättegångsbalken. Samtidigt ska hovrätten besluta att återförvisa målet till tingsrätten för
fortsatt behandling, se 50 kapitlet 29 § 1 stycket rättegångsbalken.
Allt detta betyder att Urbans argumentation om återtagande av ett medgivande saknar
betydelse för hovrättens prövning av överklagandet. För övrigt kan slås fast att Gun-Marie
aldrig i tingsrätten har gjort något medgivande av kärandens yrkande på betalning.
Maximalt 5 poäng
5
Fråga 3, 20 p, Examinator: Lotta Maunsbach
a) Tolkning av tvistlösningsklausulen. Är det verkligen en skiljeklausul?
Av 1 § LSF framgår att ett giltigt skiljeavtal föreligger om tvisten är dispositiv och för att
skiljeavtal som har ingåtts innan det har uppkommit en tvist mellan parterna ska vara giltiga,
krävs att skiljeavtalet knyter an till ett särskilt rättsförhållande. Detta uttrycks oftast i en
skiljeklausul som är intagen i parternas materiella huvudavtal med lokutionen ”tvister med
anledning av detta avtal”, vilket är tillräckligt för att kravet på ett angivet rättsförhållande ska
vara uppfyllt. I denna del är inte tvistlösningsklausulen för vag.
Däremot är den aktuella tvistlösningsklausulen vag i andra delar. Tolkningsregeln är att det
otvetydigt måste framgå att parterna verkligen har avsett att avstå från domstolsprövningen
till förmån för ett skiljeförfarande, i annat fall ska klausulen tolkas som om ett
privatdomarförfarande avses. Det finns inte någonting i tvistlösningsklausulen som tyder på
att det är ett medlingsförfarande som avses. Denna tolkningsregel stämmer också väl överens
med Europadomstolens praxis.
Skiljeavtal och privatdomaravtal ger upphov till olika rättsverkningar. Ett skiljeavtal utgör ett
dispositivt processhinder, 10 kap 17a § RB och 4 § LSF, medan ett privatdomaravtal helt
saknar processhindrande verkan. Den troligaste tolkningen är att det på grund av
otydligheterna i tvistlösningsklausulen är ett privatdomarförfarande som aves.
Tvistlösningsklausulen utgör då inte ett processhinder och tingsrätten ska inte avvisa talan
utan ta upp denna till sakprövning. Max 5 p.
b) Utgångpunkten är att förhandlingar inför domstol ska vara offentliga, 2 kap 11 § 2 st RF och
5 kap 1 § 1 st RB.
Parterna har inte någon möjlighet att genom avtal komma överens om att förfarandet inför
domstol ska ske inom stängda dörrar och att handlingar ska vara sekretessbelagda. Detta
beslut fattar tingsrätten helt mot bakgrund av de regler som finns i rättegångsbalken och
offentlighets- och sekretesslagen, jfr 5 kap 1 och 4 §§ samt 36 kap 2 § OSL. Parterna kan
genom att framställa ensidiga processhandlingar inför domstolen framföra önskemål om
stängda dörrar eller att handlingar ska sekretessbeläggas, men det är alltid domstolen som
fattar beslutet oavsett parterna önskemål eller eventuella partsavtal.
Tingsrätten ska därför utreda förutsättningarna för att frångå huvudregeln om offentlighet
och besluta om stängda dörrar och om förutsättningarna enligt 5 kap 1 § 2 st RB är uppfyllda.
Rekvisitet ”synnerlig vikt” kan frångås om sekretessen rör uppgifter om en parts affärs- och
driftsförhållande, 36 kap 2 § OSL, jfr 5 kap 2 st 2 men RB. Hit räknas exempelvis
företagshemlig information, vilket skulle kunna aktualiseras i nu berörda fall. Lagen om
företagshemligheter definierar vad som utgör en företagshemlighet, men det är inte med stöd
av denna lag som domstolen beslutar om sekretess.
6
Tingsrätten får också besluta att uppgifter som lagts fram under förhandlingar som hållits
inom stängda dörrar, inte får uppenbaras, 5 kap 4 § RB. Max 5 p.
c) Svaret på denna fråga avgörs av om tvistlösningsklausulen är en skiljeavtal eller ett
privatdomaravtal, vilket inte är helt klart.
Tolkas tvistlösningsklausulen som ett skiljeavtal medför det att Lisas avgörande är en
skiljedom. Denna har rättskraft och Glasblåsarna ABs talan ska därför avvisas på grund av res
judicata, jfr 17 kap 11 § RB. En skiljedom kan visserligen överprövas, men endast på formell
grund 33-34 §§ LSF. Denna rätt får inte parterna begränsa genom avtal. Prövningen sker då
inför hovrätten och det får inte väckas en ny talan inför tingsrätten, jfr 43 § 1 st LSF.
Tolkas tvistlösningsklausulen som ett privatdomaravtal medför det att Lisas beslut saknar
processuell rättsverkan och det utgör inte ett processhinder. Det står därmed Glasblåsarna AB
fritt att väcka en talan (om samma sak) inför tingsrätten och denna måste ta upp talan till
sakprövning. Däremot kan privatdomaravgörandet få betydelse som avtalsinnehåll mellan
parterna, vilket i sin tur kan få betydelse vid sakprövningen av tvisten. Det framgår av
tvistlösningsavtalet att parterna har förbundit sig att följa beslutsfattarens avgörande. Det har
därmed uppkommit en avtalsbundenhet för parterna och Lisas avgörande innebär att
parterna har kommit överens om att Glasblåsarna AB har rätt till 75 000 kr. Tingsrätten kan
dock döma ut 150 000 kr om Glasblåsarna AB lyckas styrka detta, vilket kan vara svårt om
motparten Finsand AB åberopar privatdomaravgörandet som ett avtal mellan parterna. För
att få bifall till sin förda talan måste Glasblåsarna AB övertyga tingsrätten om att
privatdomaravgörandet, avtalet, inte är bindande mellan parterna.
49 kap 2 § RB är inte aktuell i denna fråga, då den endast avser tingsrättsdomar. Max 5 p.
d) Den som kallas som vittne är skyldig att infinna sig, jfr 36 kap 1 och 7 §§ RB. Däremot
omfattas vissa yrkesgrupper av frågeförbudet enligt 36 kap 5 § RB. Här finns inte något
specifikt angivet för privata beslutsfattare, varken skiljemän eller privatdomare (en medlare är
inte en beslutsfattare). Skiljemän och privatdomare omfattas därmed av den allmänna
vittnesplikten.
Av 36 kap 5 § 2 st framgår att advokater omfattas av frågeförbudet och inte är skyldiga att
vittna om sådant som de har anförtrotts eller fått del av i sin yrkesutövning. Avsikten med
denna reglering är att skydda det förtroendeförhållande som uppkommer mellan en advokat
och dennes klienter. Regeln kan frångås om det följer av lag eller om den till vars förmån
tystnadsplikten gäller ger sitt medgivande till vittnesmålet. Möjligen skulle det kunna
argumenteras för att Lisa Larsson som advokat omfattas av frågeförbudet, jfr NJA 2010 s. 122,
Lindskogs tillägg p. 16. Detta är dock tveksamt.
Skulle Glasblåsarna AB åberopa vittnesförhör med Lisa Larsson, ska tingsrätten tillåta
vittnesförhöret och kalla Lisa Larsson till huvudförhandlingen, om inte tingsrätten bedömer
att den åberopade bevisningen ska avvisas med stöd av 35 kap 7 § RB. Det finns dock inte
något som tyder på att det skulle vara aktuellt.
7
Av 36 kap 6 § RB följer att Lisa skulle kunna vägra att yttra sig om yrkeshemligheter. Det ska
dock poängteras att detta lagrum inte hindrar att Lisa kallas som vittne och hörs om sådant
som framkommit under det privata tvistlösningsförfarandet. Max 5 p.
Fråga 4, 20 p, Examinator: Ulf Maunsbach
A. Påståendet stämmer inte
Frågor om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet avgörs med tillämpning av
Haagprotokollet från 2007. (2p). Frågor om partsautonomi regleras bland annat i
artikel 8(4) där det framgår att frågan om den underhållsberättigade kan avsäga sig sin
rätt till underhåll ska bestämmas enligt lagen i den stat där den underhållsberättigade
hade sin hemvist vid tidpunkten för utpekandet.(2p)
B. Påståendet kan stämma
Rom I förordningen är tillämplig och art 3 anger att det är ok för parterna att välja lag.
Av artikel art 3(3), framgår dock att svensk tvingande rätt blir tillämplig om alla andra
omständigheter av betydelse föreligger i Sverige. Det faktum att svaranden har
hemvist i USA medför sannolikt att regeln inte blir tillämplig. (2 p) Svensk tvingande
rätt kan också bli tillämplig såsom internationellt tvingande regler enligt art. 9. (2 p).
C. Påståendet är felaktigt
Bryssel 1a är tillämplig. Art 7(1)b anger att uppfyllelseorten för tjänster är
leveransorten. (2p) Den uppfyllelseort som framgår av art 7(1)b omfattar alla tvister
som följer av den aktuella leveransen av varor och/eller tjänster, vilket inkluderar en
tvist om betalning. (2p)
D. Påståendet stämmer kanske
Bryssel II förordningen är tillämplig. Art 8, anger att domsrätten följer barnens
hemvist. (2p) I fallet får det anses tveksamt om barnen haft hemvist i Sverige med
hänsyn till den korta tid som de bodde i Sverige. (jmf C-523/07 - A) (2p)
E. Påståendet stämmer delvis
Lag 2012:318 tillämpas när det gäller tillämplig lag i frågor om föräldraansvar.
Utgångspunkten (art 15(1)) är att domstolen tillämpar sitt eget lands lag vid utövandet
av sin behörighet, men inte om barnen (art 15(3)) har ändrat hemvist till en annan
fördragsslutande stat (2 p). Frågor som gäller utövandet av föräldraansvaret ska
bestämmas enligt lagen i det land där barnet har hemvist. (2 p) I artiklarna 15-17 finns
ytterligare undantag och specialregler. Det har inte krävts att dessa har nämnts, men
det har kunna ge poäng.
Max 4 poäng per delfråga
8
Fråga 5, 20 p, Examinator: Michael Bogdan
Angelas krav har utomobligatorisk grund och avser culpa in contrahendo, där tillämplig lag
avgörs av Rom II-förordningens artikel 12 (se också förordningens premiss 30 och Rom Iförordningens artikel 1(2)(i)). Enligt Rom II-förordningens artikel 12(1) skall man tillämpa den
lag som skulle ha tillämpats på avtalet mellan Angela och Nils om detta avtal kommit till stånd.
Artikel 12(2) är inte användbar, eftersom den aktuella lagen kan fastställas i enlighet med Rom
I-förordningens artikel 4(1)(c). Förutsatt att parternas muntliga överenskommelse inte
inkluderade lagval (se Rom I-förordningens artikel 3) och inte heller kan anses att uppenbart
ha en närmare anknytning till New York (se Rom I-förordningens artikel 4(3)) blir svensk rätt, i
egenskap av lagen i det land där den fasta egendomen är belägen, således tillämplig också på
Nils ansvar för culpa in contrahendo. [TILLÄGG: många har inte noterat att Rom Iförordningens artikel 4(1)(c) visserligen förutsätter att avtalet avser sakrätt till fast egendom
(t.ex. ett fastighetsköp), men inte att den aktuella talan avser dylik sakrätt (det kan således
röra sig om en ren betalningstvist). På detta sätt skiljer sig Rom I-förordningens artikel 4(1)(c)
från t.ex. Bryssel Ia-förordningens artikel 24(1).]
9