1. No category

Rallares relation till sin omgivning i Norrbotten under åren 1886-­1902
Uppsala Universitet, Campus Gotland
{VT 2015 }
Författare {Per-Jonas Pihl}
{C-uppsats i historia}
Handledare {Pontus Rudberg
ABSTRACT
Title: The navvys relation to their surroundings in Norrbotten during the period 1886-1902.
Author: Per-Jonas Pihl. Bachelors thesis History. This study examines the navvys relation to
their surroundings as it is described in newspaper articles, memoars, correspondence and the
navvys own accounts, during the period 1886-1902. A qualitative method is used to answer
the questions of this thesis. Previous research indicates that the surroundings has a negative
view of the navvy. This result is valid both nationally and internationally. The result of this
study is more mixed. The surroundings has sympathies for the tough living conditions of the
navvy but at the same time there are many people who have a negative view of the navvy.
This is especially true for the police. The navvys demarcates deliberately from their
surroundings and they contribute actively in order to create their own class.
Keywords: Railway Navvys, Norrbotten, Malmbanan, Alcohol, Demarcation mechanisms,
Stereotypes, Class consciousness, Living conditions.
2 INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Kapitel 1 INLEDNING
4
Bakgrund
4
Syfte
5
Avgränsningar
5
Källmaterial
5
Kapitel 2 TIDIGARE FORSKNING
6
Rallare i Sverige
6
Svenska rallare i Nordamerika
7
Brittiska förhållanden
8
Kapitel 3 TEORI
10
Klassmedvetande
10
Avgränsningsmekanismer
11
Ekonomiska förutsättningar och dess påverkan på livsstil
12
Arbetet: attraherande eller repellerande?
13
Kapitel 4 METOD
14
Kapitel 5 UNDERSÖKNING OCH ANALYS
16
Malmbanan och den statliga arbetsgivaren
16
Dagstidningar om arbetet vid Malmbanan
17
När rallarna kom till Älvsbyn
21
Memoarer
22
Korrespondens
24
Rallare berättar
26
Avslutande kommentarer
29
Kapitel 6 SAMMANFATTNING
31
KÄLLFÖRTECKNING
33
3 Kapitel 1
INLEDNING
Bakgrund
Från 1800 talets mitt och fram till omkring år 1930 sköttes järnvägsbyggandet i Sverige av
rallare. Det är numera allmänt accepterat att detta järnvägsbyggande fick stor betydelse för
infrastruktur, industrialisering samt ekonomisk tillväxt inom landet. Industrialiseringen
skapade ett behov av ett fungerande transportsystem vilket löstes i och med järnvägen. Men
järnvägen bidrog i sin tur till att påskynda industrialiseringen ytterligare. Det var tack vare
järnvägen som det blev möjligt att etablera industriell verksamhet också i områden belägna på
stort avstånd från kusterna. Järnvägen underlättade på så sätt överföring av människor och
kapital till industriell verksamhet. Resultatet blev ekonomisk tillväxt och att regioner knöts
ihop, exempelvis har vi byggandet av stambanan genom övre Norrland i slutet av 1800 talet.
Dagens svenska samhälle kännetecknas av en hög grad av välfärd. Men hur var förhållandena
för hundra till hundrafemtio år sedan då de allra flesta människor levde under väldigt knappa
förhållanden, en del till och med under omänskliga förhållanden. Ordvalet omänskligt är
starkt. Men sant. Inte minst gällde detta rallarna. Dessa offrade sin hälsa och äventyrade i
många fall sina liv för att vara med och bygga framtiden. Oavsett om de själva var medvetna
om detta eller inte. Människovärdet stod lågt i kurs i 1800 talets Sverige.
Rallarna bodde tätt inpå varandra och hade god sammanhållning vilket fick både positiva och
negativa konsekvenser. Det positiva var att man tog hand om varandra. Det fanns ingen
socialvård i 1800 talets Sverige men kamraterna i rallarlaget ställde upp för varandra när det
behövdes. Det negativa var de oroligheter som lätt uppstod när rallare drog fram genom
byarna. Rallarna hamnade lätt i bråk med ortsbefolkningen och kanske har detta medfört att
dessa av en del har kallats för snusets, brännvinets, slagsmålens och de bredbrättade hattarnas
färgstarka företrädare.
4 Syfte
Syftet med uppsatsen är att undersöka rallarnas relation till sin omgivning såsom den skildras i
tidningsartiklar, memoarer, korrespondens samt rallares egna berättelser under perioden
1886-1902.
För att uppnå detta syfte skall följande forskningsfrågor besvaras:
•Hur beskrev omgivningen sin syn på rallarna?
•Hur motiverades deras omdömen om rallarna?
Avgränsningar
Denna uppsats kommer endast att undersöka förhållanden i Norrbotten under perioden
1886-1902. Rumslig och tidsmässig avgränsning motiveras med vad det finns för tidigare
forskning om rallare. Runo Nilsson har skrivit en avhandling som behandlar förhållanden i
Jämtland-Härjedalen under perioden 1912-1928. Min studie kan då komplettera Nilssons
genom att studera en annan tidsperiod och en annan region.
Källmaterial
Jag använder mig av olika typer av källor i uppsatsens undersökning. Tidningsartiklar från
samtid används för att återspegla omgivningens syn på rallaren. Tidningshistorian kommer
från Haparandabladet samt Norrbottens Kuriren. Korrespondens mellan rallarnas arbetsbefäl och
myndigheter ger även en bild av länsmannens och polisens syn på rallaren. Båda dessa
källtyper används för att tydiggöra mer konkret vad det var som omgivningen var missnöjd
med när det gällde rallarna. Memoarer samt rallares egna berättelser ger ytterligare
information. Dessa kan användas till att försöka klargöra om omgivningens syn på rallare
motsvarade den verklighet som rallarna själva beskrev.
5 Kapitel 2
TIDIGARE FORSKNING
Rallare i Sverige
Rallarna hade en utanförställning i samhället. Detta svetsade samman kåren och skapade
gruppsolidaritet, menar Nilsson (1982). 1 Levnadsstandard påverkar levnadssätt. 2 Rallarnas
bostadselände verkar demoraliserande på dem. Snuskiga och otrevliga baracker fick arbetarna
att tappa självaktningen. Svårigheter med livsmedelsförsörjningen gjorde att det ibland
uppstod upplopp.
3
Primitiva levnadsförhållanden skapade ofta en viss råhet i
fritidssysselsättningar och nöjesliv. Detta väckte ofta misshag bland lokalbefolkningen. 4
Rallaren for vanvördigt och respektlöst fram gentemot gamla värden och traditioner. Deras
levnadssätt stämde helt enkelt inte överrens med det omgivande samhällets. Dessutom
arbetade de på söndagar. Det var bland rallarna en självskriven lag att hålla ihop mot de
bofasta. Men Nilsson menar att de rallare som oftast ställde till problem var de som inte
arbetade i lag utan istället de som fick hoppa in där arbetskraft tillfälligt behövdes. 5 Så sent
som år 1912 kunde dessa lösarbetare på vissa håll utgöra så mycket som en femtedel av
arbetsstyrkan. En lösarbetare kunde lämna sin arbetsplats då han fått ihop tillräckligt med
pengar, för att under någon månad vara ledig. 6
Nilsson (1989) menar att det fanns flera faktorer som påverkade rallarnas förhållande till
ortsbefolkningen. En negativ faktor kunde vara brist på livsmedel på anläggningsorterna.
Detta medförde ett efterfrågeöverskott på varor och medföljande stigande priser. En annan
negativ faktor som spelade in var att man ofta från lokalt håll förväntade sig att
järnvägsbygget skulle ge god sysselsättning åt befolkningen på orten. På en del håll beslöt man
sig därför att skrämma bort de anländande rallarna. Men rallarna var oftast stridsvilliga när det
gällde att försvara sina jobb och dessutom hade de både fysisk styrka och stor rörlighet.
1
Nilsson, Runo B.A., Rallareliv: arbete, familjemönster och levnadsförhållanden för järnvägsarbetare på
banbyggena i Jämtland- Härjedalen 1912-1928, Almqvist & Wiksell, Stockholm, 1982, s 14.
2
Nilsson, Rallareliv, s 124.
3
Nilsson, Rallareliv, s 135-145.
4
Nilsson, Rallareliv, s 163.
5
Nilsson, Runo, Järnvägsarbetarna: arbete, levnadsförhållanden och kontakter med lokalbefolkningen, i
Oknytt: medlemsblad för Johan Nordlander- sällskapet, 1989, s 78-79.
6
Nilsson, Järnvägsarbetarna, s 82-83.
6 Ytterligare ett orosmoment var rallarnas förhållande till kvinnor. Nilsson menar dock att de
flesta rallare förmodligen inte var mer hänsynslösa än andra människor men att de stod
utanför lokalsamhällets bedömningar. Nilsson menar att det säkert också fanns rallare som
försökte placera sig med rättigheter i både hemmiljön och på arbetsorterna. 7
Det förekom att norrmän tog jobb som rallare på en del svenska järnvägsbyggen. En sådan
rallare kallades slusk. Norrmännen skildrar svenska rallare som de främsta både när det gällde
fylleslag och slagsmål. Norska berättare är inte eniga i domen av de svenska, det fanns
nyanser. Någon skildrar den svenske rallaren som en person som var först i allt. Både i arbete
och i fest. Ytterligare någon norrman påtalar det ovanliga med att finna nykterhetskämpar
bland de svenska rallarna eftersom det går så många rykten om deras fylleslag bland norska
sluskar. 8
Svenska rallare i Nordamerika
Edith Hazelzet skildrar svenska rallares liv i Nordamerika under slutet av 1800 talet samt
början på 1900 talet, såsom de själva upplevde det. Hazelzet menar att rallarna hade ganska
speciella
arbetsvillkor,
yrkeskultur,
social
särställning
samt
livsstil.
9
Anläggningsarbetsplatserna ligger ofta isolerade ute i vildmarken. Till följd av denna
lokalisering är anläggarsamhället ofta en sluten social gemenskap, menar hon. Att rallarna bor
på sina arbetsplatser påverkar i hög grad deras livssituation och sociala relationer. Det uppstår
en stark social kontroll som sträcker sig utanför arbetslivet och in på fritids- och privatlivets
område. 10 Dock fanns ibland en råhet i rallarelivet som Hazelzet menar var en följd av
kamratlivet. Ibland är rallarna förgrymmade över den behandling som de får av omgivningen,
samt de dåliga bostäderna och den låga lönen. En del rallare skildrar det till och med som en
form av slaveri. Bilden är blandad. 11
Enligt Hazelzet så är det svårt att säga något om hur rallarna i allmänhet värderades i det
nordamerikanska samhället. Hon menar att rallarnas levnadsmönster med egna normer och
värderingar skilde sig avsevärt från andra samhällsgrupper. Enligt vissa rallare skall det vara
svårt att få annat arbete efteråt eftersom järnvägsarbetare har ett dåligt rykte. Omgivningen
7
Nilsson, Järnvägsarbetarna, s 93-94.
Bull, Edvard, Renhårig slusk, Tiden norsk forlag, Oslo, 1961, s 249-254.
9
Hazelzet, Edith, Give med swedes and snoose! En uppsats om svenska rallares liv och arbete på de
nordamerikanska järnvägsbyggena, Examensuppsats, Skandinaviska institutionen, Rijksuniversiteit Groningen,
Nederländerna, 1993, s 1-4.
10
Hazelzet, Give me swedes and snoose! s 25.
11
Hazelzet, Give me swedes and snoose! s 44-45.
8
7 var ibland avogt inställda till rallare eftersom de var rädda för dem. Detta menar Hazelzet
skall nog inte betraktas som allmängiltigt för hela Nordamerika. Dessutom kan denna
inställning ha förändrats något över tid. 12
Brittiska förhållanden
Järnvägsbyggandet i Storbritannien låg några årtionden före Sverige i tid. Brooke menar att
rallaren blivit känd och respekterad för sin enorma fysiska styrka. Men att allmänhetens syn
på rallaren dessutom kan beskrivas med orden obehärskad och stridslysten snarare än med
orden disciplinerad och intelligent. Detta är, menar Brooke, den traditionella bilden. Men
författaren hävdar att detta är en grov karikatyr. Om man studerar källorna märker man
nämligen att dessa är både magra och tendentiösa. Tidningarna rapporterade, menar Brooke,
endast rallarnas missdåd och missionärerna var missnöjda med rallarnas ovilja att ta till sig
högre samhällsgruppers moral och beteendemönster. En samtida brittisk arbetsgivare
beskriver till och med rallare som de mest okultiverade varelserna på jorden. Rallare var ett
släkte vars namn var en synonym till ociviliserat och våldsamt beteende. 13 Brooke menar att
visserligen fanns det mycket hos rallaren som ogillades av omgivningen. Men det fanns också
sådant som uppskattades. Till exempel det faktum att rallaren tog hand om sina skadade och
sjuka arbetskamrater och att de ofta erbjöd hjälp till nya arbetskamrater som anlänt till
arbetsplatsen utan några pengar på fickan. 14
När det gäller strejker, menar Brooke, var de inte vanliga. Det var vanligare att rallaren visade
sitt missnöje genom upplopp och andra oroligheter. Brooke menar att detta berodde på att
rallaren inte trodde på strejken som ett framgångsrikt sätt att uppnå vad man ville, vilket
vanligtvis var högre löner. Den brittiske rallaren visste att strejker vanligtvis slutade antingen
med att de fick gå tillbaka till jobbet utan att uppnå sina mål eller att de blev av med jobbet.
Ofta var man i konfrontation med polis och ibland med militär.
15
Missionärer hade
inledningsvis problem med rallare. Men ofta lyckades de få rallarna att leva lite sundare
genom att erbjuda dem tillgång till olika spel, dagstidningar och tidskrifter. Kanske kunde
man även få dem att dricka varm choklad? Brooke menar att rallare ofta var svårflörtade till
en början. Man kunde ofta dra nedsättande skämt om prästerna. Men efter ett tag märkte
12
Hazelzet, Give med swedes and snoose! s 45-46.
Brooke, David, The railway navvy: that despicable race of men, David & Charles, London, 1983, s 7-10.
14
Brooke, The railway navvy, s 51.
15
Brooke, The railway navvy, s 119-120.
13
8 rallarna att dessa präster hade något som de ville ha. Vilket ibland kunde resultera i ett mer
hälsosamt leverne. 16
Enligt Coleman förekom rallarupplopp ofta. Militär fick kallas in och allmänheten fick leva i
rädsla för sin hälsa. Men upploppen var interna uppgörelser mellan skotska, irländska och
engelska rallare. Visserligen var allmänhetens uppfattning att rallaren var våldsam. Men enligt
Coleman så var alkoholen grunden till detta och rallaren var inte alls en ond människa. Dock
var man alltför sysselsatt med att fördriva sin fritid på brittiska pubar. Enligt Coleman skulle
rallaren ha druckit alkohol i princip varje dag, även på jobbet. Detta var en syn på saken. Men
Coleman skriver också om en annan typ av rallare. En skötsam rallare präglad av solidaritet
mot sina arbetskamrater och lojalitetskänslor till sitt arbete. 17
16
Brooke, The railway navvy, s 134.
Coleman, Terry, The railway navvies: a history of the men who made the railways, Penguin books, London,
1968, s 93-108.
17
9 Kapitel 3
TEORI
Klassmedvetande
Människor förenas av särskilda egenskaper. 18 Termen klass kan inte bara analyseras utifrån
ekonomiska och politiska perspektiv, utan även kulturella. 19 Klass kan innebära kultur eller
livsstil men det kan också betyda strukturerad social och ekonomisk ojämlikhet. Då relaterad
till innehavet av ekonomiska resurser samt maktresurser. Statusbegreppet kan innebära en
uppfattning om livsstil eller social ställning. Ofta kan statusgrupper vara mer sammanknutna
på basis av kultur snarare än ekonomi. 20
I det traditionella industrisamhället var människors identiteter mer stabila i jämförelse med
dagens samhälle, det vill säga de var mer lätta att förstå och ringa in. Men samtidigt var
människors identiteter förr i tiden mer komplexa än vad vi anar, menar Holgersson. Klass är
ett begrepp vars exakta innehåll inte är bestämt på förhand. Det förändras och byter skepnad.
21
För hundra år sedan var klassbegreppet mer oberoende av hur människor själva tolkar sin
situation. Marknaden var mer styrande över klassgrupperingar. De som tillhörde samma
klassituation uppfattade att de tillhörde en sådan grupp och handlade därefter. 22 Holgersson
menar att när kapitalismen bröt igenom och industrialismens konflikter var som starkast var
också chansen störst att människor utvecklade ett klassmedvetande som var i tydlig motsats
till andra klasser. 23 Holgersson menar att makt inte var en enkel relation mellan å ena sidan
förtryckare och å andra sidan förtryckta. Makt var i 1800 talets Sverige något som fanns
överallt och ingenstans. Något som var svårt att sätta fingret på men likafullt var en starkt
genomträngande kraft. Vidare menar Holgersson att individen formas av flera maktordningar
samtidigt. Identiteter formas genom att flera begrepp länkas till varandra genom likhet eller
skillnad. 24 Det vill säga likhet förstärker identiteten.
18
Holgersson, Ulrika, Klass: feministiska och kulturanalytiska perspektiv, Studentlitteratur AB, Lund, 2011, s
38-39.
19
Holgersson, Klass: feministiska och kulturanalytiska perspektiv, s 11.
20
Holgersson, Klass: feministiska och kulturanalytiska perspektiv, s 19-22.
21
Holgersson, Klass: feministiska och kulturanalytiska perspektiv, s 28-31.
22
Holgersson, Klass: feministiska och kulturanalytiska perspektiv, s 56-64.
23
Holgersson, Klass: feministiska och kulturanalytiska perspektiv, s 70.
24
Holgersson, Klass: feministiska och kulturanalytiska perspektiv, s 135-143.
10 Avgränsningsmekanismer
En hög grad av social skiktning innebär att de sociala skikten skiljer sig åt markant i sin
ställning och i sina relationer i produktionen. Dessutom att det råder en ojämn fördelning av
det som eftersträvas mellan skikten i samhället. Vidare att skikten skiljer sig åt med avseende
på makt och inflytande och att skikten är socialt uppspaltade. Det vill säga segregerade i
bemärkelsen att varje skikts medlemmar är socialt sammankittade, kulturellt homogena och
kollektivt handlande med stora klyftor i dessa avseenden utåt i jämförelse med andra skikt.
Det är denna sociala skiktningens segregation som bidrar till att skikten kan bli bestående och
utgöra självständiga samhällsdelar.
25
Samhällsskikt kan också ses som helheter eller som
kollektiv med inre sammanhållning, klassmedvetande, intresse, gemenskap, anda, samt
värderingar. Ett samhällsskikt kan vara mer eller mindre segregerat med avseende på graden
av skiktmedvetenhet bland medlemmarna. Graden av integration och kommunikation inom
skiktet och frånvaron av sådan till andra skikt. Graden av intressegemenskap mellan
medlemmarna inom skiktet och av intressekonflikt mellan olika skikt. Graden av
sammanhållning och positiva relationer mellan medlemmarna i skiktet och av konflikter och
rivalitet mellan skikten. Graden av enighet bland medlemmar inom skiktet och oenighet
mellan skikten. Graden av kulturell homogenitet ifråga om beteendemönster, attityder,
normer och värderingar inom skiktet och graden av heterogenitet i detta avseende mellan
skikten. 26
Det finns olika faktorer som medverkar i de skiktbildande och skiktförstärkande
mekanismerna. De yttre faktorerna utgörs av den ekonomiska, politiska och sociala ramen
hos respektive samhälle. Detta skapar de yttre förutsättningarna för skiktbildning samt
skiktbevarande. Det kan handla om normer i samhället samt de krafter som upprätthåller
dessa normer i form av institutioner och organisationer. De inre faktorerna gäller den
kulturella och sociala uppspaltningens framträdande. Medlemmarna inom skikten uppvisar
vissa likheter i beteendemönster och inställningar medan medlemmar från olika skikt skiljer
sig åt i dessa avseenden. Dessutom gäller att de som tillhör samma skikt är i någon
utsträckning socialt sammanknutna och utgör ett kollektiv medan det tenderar att råda sociala
klyftor och barriärer mellan personer som tillhör olika sociala skikt.
27
Funktionell
differentiering ger upphov till en uppdelning av människor i kategorier där medlemmarna har
25
Dahlström, Edmund, Klasser och samhällen: teorier om social skiktning och social integration, Bokförlaget
Prisma, Stockholm, 1971, s 7-8.
26
Dahlström, Klasser och samhällen: teorier om social skiktning och social integration, s 13.
27
Dahlström, Klasser och samhällen: teorier om social skiktning och social integration, s 17.
11 likartade yttre positioner och villkor. Till dessa yttre villkor hör att medlemmarna i varje sådan
kategori har jämförelsevis lika mycket makt, lika tillgång till ekonomiska resurser samt
likartade intressen objektivt sett. Dahlström menar att dessa likartade yttre villkor kan skapa
grunden för social segregation så att medlemmar inom skiktet tenderar att utveckla
sammanhållning samt avskärma sig utåt gentemot andra skikt. 28 Uppdelningen i yttre och inre
faktorer utesluter inte orsakskedjor i båda riktningarna. Det finns ett samspel mellan yttre och
inre faktorer. De yttre faktorerna är arbetares allmänna arbetsvillkor som till exempel
anställningsvillkor, auktoritärt ledarskap, långt driven arbetsuppdelning samt ett system av
incitament. Arbetarna tenderar att utveckla ett kollektivt försvarssystem mot detta. Man får
ett arbetarkollektiv med betoning av lojalitet och sammanhållning mot företagets ledning,
normer för produktionsbegränsning, olika kampmedel för att skydda sig i form av maskning,
vilda strejker, ohörsamhet och så vidare. De lika arbetsvillkoren leder till likartade
beteendemönster och likartade inställningar, sammanhållning samt kollektiva aktioner. 29
Ju mer ett skikt utvecklar särkultur desto större hinder skapas för interaktion, kommunikation
och rörlighet mellan detta skikt och andra skikt. Frånvaron av kontakt och av kommunikation
mellan skikten skapar förutfattade meningar och missuppfattningar samt underlättar
ömsesidig
mytbildning
och
stereotypbildning.
30
Vidare,
menar
Dahlström,
blir
underprivilegierade ofta bärare av en kultur som i det rådande samhället håller dem kvar i en
underprivilegierad ställning. Låga löner, dåliga bostäder, sanitära olägenheter, näringsbrist
samt sämre social service bidrar till särkulturella drag vad gäller motivation, moral, kunskaper
och färdigheter, språk, seder och bruk samt handlingsbenägenhet. Vidare är det så att
upplevda skillnader i kulturella mönster förstärker konflikter. 31
Ekonomiska förutsättningar och dess påverkan på livsstil
Rallarna hade ofta ett speciellt konsumtionsmönster. Många av dem levde för dagen vilket
innebar att de hellre lade sina intjänade pengar på konsumtionsvaror, som ofta var alkohol,
istället för att lägga dem på kapitalvaror. Detta berodde delvis på att de hade låga löner men
också på deras livsstil. Pengarna spenderades på en gång och tillfredsställde omedelbara
behov istället för att se mer långsiktigt på det och spara till en bättre framtid. Detta gällde
dock ej alla men i alla fall ofta tillfällighetsarbetarna. Dobb menar att detta fenomen är ett
28
Dahlström, Klasser och samhällen: teorier om social skiktning och social integration, s 18.
Dahlström, Klasser och samhällen: teorier om social skiktning och social integration, s 19.
30
Dahlström, Klasser och samhällen: teorier om social skiktning och social integration, s 30-31.
31
Dahlström, Klasser och samhällen: teorier om social skiktning och social integration, s 33.
29
12 kännetecken för mänsklig psykologi. En människas aversion från att spara ökar när han blir
fattigare beroende på att hans omedelbara behov blir viktigare att tillfredsställa. 32 Vidare
bidrog i rallarnas fall det riskfyllda arbetet till att man levde för dagen. Ett inom
nationalekonomin lämpligt begrepp är den marginella konsumtionsbenägenheten. Olika
människor kan ha olika sådana. Oftast har fattiga människor en hög marginell
konsumtionsbenägenhet. Detta beror på att de har många otillfredsställda behov vilket
medför att de omedelbart spenderar det inkomsttillägg de får. Rika människor däremot
konsumerar redan allt de behöver och har alla sina behov tillfredsställa vilket medför att de
istället ökar sitt sparande när inkomsten ökar. 33
Arbetet: attraherande eller repellerande?
Maktlöshet kan vara brist på kontroll över arbetsförhållanden eller brist på kontroll över den
omedelbara arbetsprocessen. Under tidig kapitalism var det mycket mer vanligt att arbetaren
kunde förlora sitt jobb som ett resultat av marknadskrafter eller som ett resultat av
arbetsgivarens nyckfullhet. Blauner menar att viktigt för den enskilde arbetaren är att ha
kontroll över arbetstakten. Det kan ses som ett bekräftande på mänsklig värdighet. 34 Att
arbeta i arbetslag med en god kamratanda minskar problemen med att arbetaren upplever
arbetet som tråkigt och monotont. Att han blir likgiltig inför sina arbetsuppgifter. 35
Sett från arbetsgivarens synvinkel så är en nöjd arbetare samma sak som en produktiv
arbetare. I 1800 talets Sverige så hade ej rallarnas arbetsgivare riktigt hunnit ta till sig detta. En
missnöjd arbetare kan använda låg produktivitet som ett medel för att visa missnöje gentemot
arbetsgivaren. Om arbetet kan erbjuda arbetaren möjlighet att tillfredsställa sina behov blir
också arbetaren mer nöjd med sitt arbete. 36 Det finns flera faktorer inneboende i arbetet som
kan vara både sådant arbetaren är nöjd med som sådant han är missnöjd med. Lön och
arbetschefer kan vara två sådana exempel. Det omgivande samhällets kännetecken och
egenskaper kan också påverka den enskilda arbetarens känslor inför arbetet och därmed också
påverka hans produktivitet. Dessa kännetecken kan påverka det kvantifierbara sambandet
mellan tillfredsställelse med arbetet och produktiviteten. 37
32
Dobb, Maurice, Wages, cambridge economic handbooks, Nisbet, 1928, s 101-102.
Begg et al, Economics, 2014, s 370.
34
Blauner, Alienation and freedom: the factory worker and his industry, 1964, s 16-21.
35
Blauner, Alienation and freedom, s 26-28.
36
Zytowski, Donald G., Vocational behavior: readings in theory and research, Iowa state university, 1968, s
399-402.
37
Zytowski, Vocational behavior, s 420-422.
33
13 Kapitel 4
METOD
Studien bygger på empirisk tolkning i syfte att nå förståelse. Tolkningen måste då ske utifrån
ett helhetsperspektiv. Delen skall förstås utifrån sin plats i kontexten. Det blir viktigt att hålla
en kritisk distans under tolkningen och den dialog som förs med källorna. Man måste
klarlägga och förhålla sig till de maktförhållanden och de intressen som påverkade aktörens
och epokens yttranden och handlingar. 38 Redovisning av empiri och analys av den kommer
att ske växelvis.
Eftersom jag är intresserad av omgivningens syn på rallare väljs en kvalitativ metod för att
söka komma åt svaret. 39 Jag måste ta med i beräkningen att mina förväntningar kan förändras
i mötet med källorna. Dessutom måste tendentiösa källor hanteras och användningen av
dessa i min undersökning motiveras. Även om en tendentiös källa inte kan användas till att
fastställa hur rallarna egentligen var, så kan den ändå användas till att få en uppfattning om
omgivningens syn på rallare och det samhällsklimat som rådde under den period som studien
omfattar. I mitt fall så får alltså en tendentiös källa ett värde. Detta eftersom den kan hjälpa
till att svara på uppsatsens syfte. Viktigt blir dock att kunna upptäcka eventuella tendenser i
källorna. 40
En kvalitativ studie handlar inte om att klassificera. Snarare har sådana undersökningar som
objekt den livsvärld som människor har, och därmed den mening de knyter till sig själva och
sin situation. Livsvärlden bestämmer olika människors natur och gör dem till de slags
människor de är. Själva meningen kan inte undersökas endast genom observation utan
kunskap om denna mening får vi genom tolkning av det vi observerar, man kan inte isolera
variabler och finna samband mellan dem som gäller alla människor. Det blir viktigare att nå
en förståelse för hur människorna såg på sig själva och deras relation till omgivningen. 41
38
Florén, Anders & Ågren, Henrik, Historiska undersökningar: grunder i historisk teori, metod och
framställningssätt, Studentlitteratur AB, Lund, 2012, s 141.
39
Bjarne Larsson, Gabriela (Red.), Forma historia: metodövningar, Studentlitteratur AB, Lund, 2002, s 250.
40
Bjarne Larsson, Forma historia, s 16-17.
41
Hartman, Jan, Vetenskapligt tänkande: från kunskapsteori till metodteori, Studentlitteratur AB, Lund, 2011, s
273.
14 Eftersom jag är ute efter att nå vetenskaplig kunskap, via förståelse, så måste tolkningen
kunna rättfärdigas, detta görs genom val av metod. Datainsamling och dataanalys sker
omväxlande. Först samlas en mindre mängd data in för analys och sedan görs ett nytt
datainsamlande på basis av vad jag kommit fram till. Ny data analyseras och jämförs med
tidigare insamlat material. Att börja analysera i ett för tidigt stadium av uppsatsarbetet
kommer att undvikas. Annars finns risk för att tidiga idéer påverkar hur jag observerar och
tolkar i alltför hög grad. En fördel med mitt valda tillvägagångssätt är att jag kan koncentrera
mig på vad som är viktigt. Istället för att samla på mig en stor mängd data som inte visar sig
ha relevans för problemformulering och relevanta teorier. Forskningsprocessen är alltså i
detta fall inte linjär. Resultatet av vad jag tidigare kommit fram till har en påverkan på den
fortgående planeringen. 42
Naturligtvis finns alltid en risk med ovanstående metod. Den allvarligaste risken är att jag
alltför tidigt i undersökningen får för mig att vissa teoretiska idéer är viktiga. Sedan kommer
man bara att bekräfta dem genom att göra tendentiösa urval samt tendentiöst datainsamlande.
43
Sådant går dock att undvika. Dels genom att hela tiden vara medveten om att inte börja
teoretisera alltför tidigt. Dels genom att fundera kring hur resultatet av min undersökning kan
komplettera och bilda nya teorier om sådana öppningar visar sig finnas. Det är trots allt så att
existerande teorier är tillkomna under en viss tid och det samhällsklimat som då rådde. Det är
inte alltid så att alla teorier är modifierade med hänsyn till tiden eller att de alltid är hundra
procentigt robusta.
42
43
Hartman, Vetenskapligt tänkande, s 275-289.
Hartman, Vetenskapligt tänkande, s 291.
15 Kapitel 5
UNDERSÖKNING OCH ANALYS
Malmbanan och den statliga arbetsgivaren
Malmbanans södra utkant är Luleå. Det var till att börja med engelsmännen som anlade
banan. 44 Arbetet under ledning av engelsmännen påbörjades under 1883 och avslutades 1889
då det engelska bolaget gick i likvidation. 45 Det var oerhörda mödor att bygga denna järnväg.
Stakargänget kom först. Sedan jordschaktarna, då vallen lades tillrätta. Sist kom rälsläggarna.
Rallarna hade ett pyttelitet ånglok som de utförde arbetstransporterna med allteftersom banan
sträcktes. Ibland måste rallarna bygga tunnel. Malmbanan kostade på att bygga. Tårar, blod
och svett. Men den måste bli till. Det svarta guldet från gruvorna i Kiruna skulle ut till
världen. Den 14 juli 1903 invigdes den färdiga malmbanan i kunglig närvaro. 46
Malmbanan var utan tvivel det mest exotiska och svårgenomförda järnvägsbygge som vårt
land dittills skådat. Den stora skillnaden mot andra järnvägsbyggen var att detta ägde rum i
praktiskt taget väglöst land. Det var glest mellan människor och gårdar. Kapitalet, materielen
och arbetskraften togs utifrån. Det fanns i Norrbotten varken ingenjörer eller arbetare.
Rallarna blev en ny kategori människor i Norrbotten. 47 Den språkförbistring som ett engelskt
ägandeskap medförde vållade en del konflikter. Engelsmännen talade nämligen nästan ingen
svenska. Detta gjorde rallarna misstänksamma ibland. Som när löneutbetalningarna uteblev
och man fick lyssna på slingrande förklaringar förmedlade av en tolk. 48
År 1889 övertogs dock ägandeskapet för denna järnväg av den svenska staten. Den statliga
arbetsgivaren är politiskt tillsatt, den är påverkbar samt möjlig att avsätta politiskt. Något som
skiljer staten som arbetsgivare från privata. Detta får konsekvenser för de statsanställda. De
sista tre decennierna av 1800 talet samt början av 1900 talet brukar av en del kallas för
organiserad kapitalism. Under denna organiserade kapitalism växte ett samarbete mellan stat
och industri fram. Statsmakten blev mer ingripande i och intog en mer aktiv roll i näringslivet.
44
Svenska turistföreningens årsskrift 1963, Svenska turistföreningens förlag, Stockholm, s 37.
Norrbottens museum årsbok, Malmbanan 100 år, s 169.
46
Svenska turistföreningens årsskrift 1963, s 44-48.
47
Malmbanan 100 år, s 44.
48
Malmbanan 100 år, s 48.
45
16 Staten fastställde ensidigt de statsanställdas arbetsvillkor.
49
Vid slutet av 1800 talet
betraktades de statsanställdas löner som en balanspost bland alla andra i den statliga
budgeten. Det var inte tal om marknadsanpassning av lönerna. Riksdagen vägleddes i
praktiken av snålheten som princip. Det gällde att hålla nere denna balanspost i budgeten. Ju
lägre lönen var desto större var möjligheterna till ett gott budgetutfall. 50
Dagstidningar om arbetet vid Malmbanan
I Norrbottens Kuriren från den första juni 1886 står om strejken vid Karlsvik. Detta är enligt
vad redaktionen känner till den första strejken härstädes. Man skriver att arbetarna under hela
strejkperioden har uppfört sig på ett i allo oklanderligt sätt. 51 Tio dagar senare står i samma
tidning att strejker börjar höra till ordningen för dagen på vår ort. Senast har järnvägsarbetare
vid Luleå-Ofotenbanan ställt in sitt arbete. Strejken uppges ha startats av ett arbetslag från
Piteå som fordrade högre dagavlöning, men då detta ej kunde beviljas så sökte de genom trug
och hot förmå de övriga att strejka. För närvarande, skriver man, har samtliga schaktare
utefter hela linjen ställt in sitt arbete. Däremot har de vid skenläggningen sysselsatta, som
arbetar på ackord, ej deltagit i strejken. Arbetarna skall ha begärt en dagavlöning på tre
kronor, men järnvägsbolaget vill endast lämna två kronor och tjugofem öre. De strejkande
syns i stora skaror i staden men de har förehållit sig stillsamt och ordentligt. 52
Haparandabladet skildrar en del mindre oroligheter som skall ha inträffat i Luleå stad i slutet
på juli år 1886. Man menar att järnvägsarbetarna skall ha uppfört sig mycket stilla och hyggligt
då de är uppåt linjen. Till och med landsbefolkningen är mycket belåtna med dem. Men tyvärr
finns, enligt tidningen, några rötägg bland rallarna. Då dessa rötägg om lördagskvällarna
kommer till Luleå stad så anser de det alldeles nödvändigt att byta om skinn. En söndagsnatt
skall några stycken berusade järnvägsarbetare ha stormat in i en familjs bostad och under
oljud, svordomar och hotelser ha skrämt den sjuka hustrun och de små barnen. Brandvakten
skall ha kommit i rättan tid till hjälp. Händelsen är, skrivs det, en uppmaning till alla att väl se
till att portar och dörrar blir ordentligt stängda samt att jungfrur håller sig inne om nätterna. 53
49
Kvarnström, Lasse et al, I statens tjänst: statlig arbetsgivarpolitik och fackliga strategier 1870-1930, Arkiv
förlag, Lund, 1996, s 12-16.
50
Kvarnström et al, I statens tjänst, s 35.
51
Norrbottens Minne, Folkrörelsernas arkiv i Norrbotten 1225 Malmbanans vänner. Tidningsklipp. Rallare 200,
Norrbottens Kuriren, 1886-06-01.
52
NM, Folkrörelsernas arkiv i Norrbotten 1225 Malmbanans vänner. Tidningsklipp. Rallare 200, Norrbottens
Kuriren, 1886-06-11.
53
NM, Folkrörelsernas arkiv i Norrbotten 1225 Malmbanans vänner. Tidningsklipp. Rallare 200,
Haparandabladet, 1886-07-22.
17 Den trettonde december år 1887 skriver Norrbottens Kuriren en artikel om rallarnas
situation. Förhållandena bland arbetarna skildras som mycket sorgliga. Man menar att i
synnerhet brännvinet, såsom oftast, är skuld till detta. Lönnkrögeri florerar uppåt linjen,
skriver man. Från utskänkningsställena i Luleå medförs ansenliga kvantiteter spritvaror till
arbetsplatserna. Man menar också att det liv som dessa arbetare måste föra är högst eländigt.
Tjugo, trettio, fyrtio stycken logeras tillsammans i usla baracker i vilka knappast tio personer
ryms. Dessutom saknar dessa bostäder både eldstad och ordentliga fönster. 54
En insändare till Haparandabladet återges i denna tidning den nittonde januari år 1888. Man
menar att i Gällivare så tillbragte man förr i tiden julen i frid och lugn. Men nu, sedan en hop
folk från södra orten som borde äga en större hyfsning kommit hit, så börjar råhet och dåliga
seder ta överhanden. Nu hör slagsmål, fylleri, svordomar, oljud med mera till ordningen för
dagen. Insändaren skriver att då alla blivit yra i huvudet så slår man sönder fönster och dörrar
och bedriver allt möjligt ofog. Därav har samhället att vänta bittra frukter. Vidare, skriver
insändaren, så sönderslogs söndagen före jul nästan alla fönstren på strandbyggnaden i
gästgiveriet. Ett ölfat sågades itu. I prästens arrendatorsbostad inkastades nattetid en
järnspade genom fönstret. Några personer boende i kyrkostugan skall ha fått stryk så att de i
flera dagar blev oförmögna till arbete. Då länsmannen kom till stället för att hålla ordning så
tog man i ring och hoppade omkring honom så att han vackert måste falla till bönboken för
att slippa ut. Insändaren vädjar till järnvägsbolaget om att tillräckligt med ordningsmän
anställs och att tillgängligheten på berusande drycker försvåras. Detta eftersom ännu mera
arbetare förväntas att samlas i Gällivare och i närheten av kyrkoplatsen. Man skriver att det
rimligtvis inte är i bolagets verkliga intresse att dessa arbetare som en rövarhjord skall få
hemsöka det värnlösa samhället. 55
Den tredje mars år 1888 står det i Haparandabladet att sjukligheten i Gällivare har tilltagit i
oroväckande grad. Såväl bland befolkningen i byarna som bland järnvägsarbetarna. Omkring
trettio rallare skall vara sängliggande. Två tredjedelar i Sandträsk och återstoden i Gällivare.
De sjuka beskrivs vara i avsaknad av tillräcklig läkarvård eftersom läkaren är stationerad
tretton mil från den plats där arbetsstyrkan huvudsakligen är placerad. Man menar att ett
sjukhus med trettio till femtio sängar jämte oavbruten läkarhjälp vore behövlig. Vidare skriver
54
NM, Folkrörelsernas arkiv i Norrbotten 1225 Malmbanans vänner. Tidningsklipp. Rallare 200, Norrbottens
Kuriren, 1887-12-13.
55
NM, Folkrörelsernas arkiv i Norrbotten 1225 Malmbanans vänner. Tidningsklipp. Rallare 200,
Haparandabladet, 1888-01-19.
18 man att järnvägsbygget förmodligen kommer att avbrytas för några månader och ett stort
antal arbetare snart kommer att avskedas. Troligtvis, skriver tidningen, blir det
norrbottningarna som får gå först. Detta på grund av det gräsliga sedlighetsbrottet vid
Sandträsk som norrbottningarna gjort sig skyldiga till. Sörlänningarna, skriver man, kan
visserligen vara supiga och bråkiga, men i massa har de ej gjort sig skyldiga till en sådan
djurisk brottslighet som förövarna vid Sandträsk. Dessutom anser arbetsledningen att
sörlänningarna är mer arbetsvilliga jämfört med norrlänningarna. 56 Tolv dagar senare står i
Norrbottens Kuriren att sjukligheten bland arbetarna avtagit något och att ett antal av 850
arbetare har avlösts varvid det uppstått några mindre oroligheter. Detta på grund av att en del
av arbetarna varit tvungna att under tre till fyra dagar efter att de blivit uppsagda avvakta
bantågs avgång till Luleå för att kunna komma hem. Under denna tid skall de, skriver
tidningen, ha gått flockvis hus villa eftersom de efter uppsägningen måstat lämna de kojor
som de förut bebott. 57
Ytterligare en strejk skildras i Norrbottens Kuriren den femte april år 1889. Man menar att de
strejkande förhålla sig oklanderligt. Man har anledning att hoppas att arbetet snart skall
återupptas sedan orsaken till strejken blivit undanröjd. 58 Elva dagar senare kunde man i
samma tidning läsa att någon penningförstärkning ännu inte anlänt till arbetarnas avlöning.
Hur krisen skall fortlöpa är ovisst. Men av att döma från telegram från London tycks gott
hopp finnas om att allt snart skall ordnas till det bästa och att likvid skall kunna ske inom
kort. 59
Den sista maj år 1889 skriver man i Norrbottens Kuriren om de beklagansvärda villkor som
järnvägsarbetarna får utstå. Man menar att de stackars arbetarna fått vänta på likvid förgäves i
månader och att de vecka efter vecka fått gå och vänta i Luleå för att kunna komma med båt
till sydligare orter. De stuvas sedan ombord på en ångare i utblottat tillstånd och utan medel
att uppehålla livet tills de kommer till sin hembygd eller till den plats där de kunna erhålla
arbete. Man menar att efter årslånga försakelser i obygderna står nu hundratals arbetare
utblottade. Vad de fått ut av sina innestående medel har för de flesta strukit med under den
56
NM, Folkrörelsernas arkiv i Norrbotten 1225 Malmbanans vänner. Tidningsklipp. Rallare 200,
Haparandabladet, 1888-03-08.
57
NM, Folkrörelsernas arkiv i Norrbotten 1225 Malmbanans vänner. Tidningsklipp. Rallare 200, Norrbottens
Kuriren, 1888-03-20.
58
NM, Folkrörelsernas arkiv i Norrbotten 1225 Malmbanans vänner. Tidningsklipp. Rallare 200, Norrbottens
Kuriren, 1889-04-05.
59
NM, Folkrörelsernas arkiv i Norrbotten 1225 Malmbanans vänner. Tidningsklipp. Rallare 200, Norrbottens
Kuriren, 1889-04-16.
19 tid arbetet legat nere. Vidare, skriver man, att det inte alls är konstigt att många fallit offer för
dryckenskap. Denna last näres oftast och lättast av modlöshet och hopplös förtvivlan vid
tanken på framtiden. 60
Norrbottens Kuriren skildrar ofta rallarnas strejker som ordningsamma. Arbetarna uppförde
sig under dessa på ett oklanderligt sätt. Man har förehållit sig stillsamt och ordentligt. Även
Haparandabladet skriver om rallarna som oftast skötsamma. I alla fall då de arbetar. Till och
med landsbefolkningen är belåtna med dem. Men samtidigt uppmanar man allmänheten att se
till att husets dörrar hålles ordentligt stängda nattetid. Rallarnas situation skildras också i
Norrbottens Kuriren. Man skildrar förhållandena som mycket sorgliga och talar om
problemet med brännvinet. Dessutom talar man om deras eländiga boendeförhållanden.
Haparandabladet är mer delad i sin kritik. En insändare skildrar rallare som en rövarhjord
som hemsöker det värnlösa samhället. En annan artikel talar om rallarnas akuta behov av
läkarvård medan det andra dagar skrivs om att rallarna har utrotat stadens brännvinslager
genom konsumtion. Norrbottens Kuriren visar mer förståelse över rallarnas missnöje. Där
skrivs om utebliven löneutbetalning och att rallarna trots att de fått vänta mycket länge på
denna visat upp ett hedrande uppförande. När det gäller den källkritiska granskningen av dagstidningarna Haparandabladet samt
Norrbottens Kuriren så är det min uppfattning att dessa är trovärdiga. Källorna är för det
första äkta. Visserligen har jag använt mig av avskrifter från de äldsta dagstidningarna som jag
hittat. Dessa avskrifter är gjorda av arkivpersonal. Att denna arkivpersonal skulle vilja
förfalska historien förefaller mig inte troligt. I så fall skulle arkivpersonalen vid
nedskrivningstillfället veta exakt vad dessa avskrifter kommer att användas till. Detta kan de
omöjligt veta många år i förväg. Detta innebär samtidigt att källorna ej är tendentiösa.
Arkivpersonalen har bara gjort exakta avskrifter av dagstidningarna. Återstår då frågan om
själva originalen var tendentiösa. Haparandabladet är en politiskt oberoende tidning och är
därför inte tendentiös. Norrbottens Kuriren är heller inte tendentiös. Denna är ju en
högerpolitisk tidning och har således inget intresse av att skriva förskönande om rallaren. När
det gäller tidskriteriet så är det i högsta grad uppfyllt för bägge dessa tidningar. Händelserna är
troligtvis nedskrivna direkt efter händelseförloppet eller maximalt några dagar senare. Vi vet
dock inte något när det gäller beroendekriteriet. Det är inte omöjligt att informationen utgörs
av sådant som blivit berättat mellan olika personer. 60
NM, Folkrörelsernas arkiv i Norrbotten 1225 Malmbanans vänner. Tidningsklipp. Rallare 200, Norrbottens
Kuriren, 1889-05-31.
20 Både Norrbottens Kuriren och Haparandabladet ger svar på min forskningsfråga rörande hur
omgivningen beskrev sin syn på rallaren. Att Norrbottens Kuriren visar stora sympatier för
rallaren är ett tydligt tecken på att allmänheten faktiskt hade förståelse för rallarna.
Haparandabladet är mer rättfram i sin kritik. Allmänheten hade, via det som skrevs i
dagspressen, förståelse för rallaren. Man ansåg inte rallaren som ond alltigenom, även om det
kanske fanns vissa som tyckte det. Haparandabladet visar missnöje med rallarna när det gällde alkoholen och när det gäller
rallarnas beteende gentemot lokalbefolkningen. Man störtar in i familjers bostäder nattetid,
svär, för oljud, hotar och skrämmer. Vidare skildrar man rallaren som att han slår sönder
dörrar och fönster och bedriver allt möjligt ofog. Man ogillar också rallarnas beteende
gentemot prästerskapet och länsman. Som, man menar, ofta blir förnedrade av rallarna. Man
talar även om gräsliga sedlighetsbrott som rallarna gjort sig skyldiga till. Även Norrbottens
Kuriren skriver om skadegörelse. Allmänheten tyckte med andra ord illa om rallarens
våldsamhet och deras alkoholkonsumtion. Man verkar ha varit rädda för rallaren. Rallarens
grova humor var också något som många ogillade. Haparandabladet beskriver rallarnas
ansvarskänsla som ambivalent. Man menar att järnvägsarbetarna har uppträtt mycket stilla
och hyggligt då de är i arbete. Men att det finns några rötägg bland rallarna som festar alltför
hårt på lördagskvällarna. Detta besvarar min andra forskningsfråga som handlade om hur
omgivningen motiverade sina omdömen om rallarna. När rallarna kom till Älvsbyn
Till Älvsbyn kom järnvägen år 1893. Med den kom rallarna. Den bofasta befolkningen var
inte alls attraherad vare sig av järnvägsbygget eller av rallarna. Rallarna var inte rädda av sig.
Varken att ta i när det gällde arbetet eller när det gällde att använda knytnävarna. Solidariteten
inom rallarkåren var stark. Gothefors (1993) menar att en stark hederskänsla, rättvisa och
renhårighet blev rallarnas adelsmärke. Men samtidigt så reagerade rallarna starkt om de inte
mötte samma egenskaper hos dem som de hade att göra med. Om rallarna blev illa bemötte
så skulle rättvisa skipas. Männen ogillade dem men kvinnorna gillade dem. Det berättas om
en man som spikade för fönstret till hans flickväns fönster i syfte att förhindra rallare från att
ta sig in.
61
61
Gothefors, Ulf, ”…Ej wana att böja sig för någon”- Älvsbyn år 1893, 1993, s 19-21.
21 De rallare som kom till Älvsbyn hade ett visst förakt för männen där uppe, menar Gothefors.
De kallade dem för råskinn och tyckte att de var tämligen primitiva. Men norrlänningarna
ville inte böja sig utan vidare, framförallt när de märkte att rallarna var ute efter deras kvinnor.
När stambanebygget började närma sig sitt slut började rallarna festa mer och mer.
Stämningen mellan rallarna och ortsbefolkningen blev alltmer spänd och övergick i
handgemäng. Det blev ett mycket vilt och långvarigt slagsmål med en stor mängd personer
inblandade. Med påföljande rättsfall. Efter händelserna var stämningen mycket spänd mellan
rallarna och ortsbefolkningen. Hämndlystnaden var stark på bägge sidor. Det förekom
upprepade hotelser och skärmytslingar. Militär stannade kvar under några veckor tills lugnet
blivit någorlunda återställt. 62 Ulf Gothefors skrift utkom år 1993 och skildrar händelserna i Älvsbyn hundra år tidigare.
Den bygger på protokollshandlingar och artiklar från Norrbottens Kuriren. Att källan bygger
på protokoll innebär att den inte är tendentiös. Tidskriteriet är uppfyllt med tanke på vilka
källor den baseras på. Dessa är ju nedskrivna direkt efter händelseförloppet. Vidare är
protokollshandlingar förstahandsuppgifter men artiklarna i Norrbottens Kuriren kan mycket
väl vara andrahandsuppgifter. I vilket fall som helst så är de nedtecknade i nära anslutning till
händelseförloppet. Gothefors skrift ger svar på mina två forskningsfrågor om än något annorlunda. I Älvsbyn
1893 var man inte alls lika glad åt rallarna. Norrlänningarna var ofta arga på rallarna då de
märkte att de var ute efter deras kvinnor. Det rådde ofta ett spänt förhållande mellan rallare
och ortsbefolkningen i Älvsbyn. Dessutom så tycker man att rallarna var bråkiga. Även
Gothefors beskriver rallarnas ansvarskänsla som ambivalent. Det var först när bygget började
närma sig sitt slut som rallarna började festa mer och mer.
Memoarer
Langning förekom ofta utefter järnvägsbyggena. Enligt Svanbäck (1931) skall denna ha varit
mer omfattande ju längre norrut man kom. 63 Det förekom också att rallarna inte var nöjda
med langarnas prissättning. Då kunde de klå upp langarna och lägga beslag på deras spritlager.
64
Boken Rallarminnen skildrar i mångt och mycket samma saker som Svanbäck gör. En
författare beskriver det som att den enda sjukdom som drabbade rallarna var baksmälla. Detta
62
Gothefors, ”…Ej wana att böja sig för någon”, s 24-41.
Svanbäck, En rallares levnadsminnen, s 98.
64
Svanbäck, En rallares levnadsminnen, s 130.
63
22 berodde på att lokförarna, på tågen som gick mellan Luleå och arbetsplatserna varje dag,
gärna åtog sig att frakta brännvinsdunkar åt rallare utöver den proviant och annan sorts
material som de egentligen skulle frakta. 65
Det var också mycket vanligt att rallarna, när de var lediga, for in till städerna för att festa
runt. Detta festande kunde pågå några dagar. Så länge man hade några pengar kvar. Rallarna
delade allt vilket innebar att man festade tills alla i laget hade slut pengar. 66 En författare
beskriver hur han fick ett tillfälligt jobb på en arbetsplats i Luleå. Men då kom det hoptals
med penningstarka rallare till staden, och det blev omöjligt för honom att få arbeta i fred.
Rallarlaget ville ha med honom på festandet. En rallarebas som tjänat stora pengar på
schaktningsarbete skulle ha erbjudit honom tio kronor om dagen om han följde med och
festade istället för att arbeta. Detta var mer än det tredubbla han tjänade på den nya
arbetsplatsen. 67
Memoarsamlingen Rallarminnen beskriver rallarnas festande som något som var avsett för
fritiden. Det var mycket vanligt att man festade hårt när man var ledig. I en berättelse skildras
en före detta rallare som endast var villig att missköta sitt nya jobb när han blev erbjuden tio
kronor om dagen för att istället följa med och festa med sina gamla arbetskamrater, rallarna.
Tio kronor om dagen var då drygt tre gånger så mycket som han fick av det nya jobbet. Boken Rallarminnen är utgiven av Nordiska museet år 1949. Denna bok ingår i serien svenskt
liv och arbete. Boken är indelad i flera kapitel där varje kapitel utgörs av en gammal rallares
levnadsminnen från sitt arbete. Nordiska museet själv beskiver sin insamling och
dokumentation som målmedveten, förankrad i program samt förankrad i forskning. Målet är
att kritiskt kunna reflektera över historien. 68 Vi kan dock inte utesluta att det finns vissa
källkritiska brister i denna bok. Visserligen är utgivaren betrodd och det som skrivs utgörs av
förstahandsuppgifter. Dessa förstahandsuppgifter består av före detta rallares egna berättelser.
Men vi kan inte utesluta att de rallare som berättar om sina liv i denna bok ljuger eller
överdriver. När det gäller tidskriteriet så kan man inte heller utesluta den mänskliga glömskan
som möjlig felkälla. Berättelserna startar vid 1880 tal och boken är utgiven år 1949, det vill
säga cirka sextio år senare. Detta är en ganska lång tidsperiod och gamla människor har som
65
Nordiska museet, Rallarminnen, Victor Pettersons bokindustriaktiebolag, Stockholm, 1949, s 27.
Nordiska museet, Rallarminnen, s 40.
67
Nordiska museet, Rallarminnen, s 54.
68
Nordiska museet, Stockholm, http://www.nordiskamuseet.se/samlingar/insamling/insamlingspolicy 2015-0213.
66
23 bekant ofta dåligt minne. Detta får främst implikationer för den sak och förnuftsmässiga
granskningen. Att någon skulle ha erbjudit en kompis tio kronor om dagen för att komma
med och supa är en detalj som kan diskuteras. Men jag dömer inte ut detta påstående som
osant då det säkerligen bara handlade om några dagars supande. Normalt sätt så brukar man
säga att memoarer kan vara tendentiösa och detta kan vi heller inte utesluta för denna bok.
Ytterligare en sak som bör nämnas i sammanhanget är att insamlingen av rallarnas berättelser
till viss del sponsrades med ekonomiska medel men jag ser inte detta som något som skulle
orsaka medvetna felaktigheter i rallarnas minnen. Korrespondens
Det förekom klagomål på rallarnas uppförande. Speciellt när de fått i sig alkohol. Man tyckte
att detta var en källa till oordningar. I slutet på februari år 1902 kom det ett brev till
landshövding K.J. Bergström. Detta brev hänvisar till en serie skrivelser gjorda av
arbetschefer, avdelningsingenjörer samt en polisman. Bakgrunden är ett klagomål på
tillståndsbevis för alkohol som utfärdats och som enligt uppgift skall ha orsakat en del tumult
från rallarnas håll. Det är länsman E.J Weizner som framför klagomål. Weizner menar att det
till följd av utfärdande av tillståndsbevis skall ha uppstått en del oroligheter under hösten
1901. 69
En av de nämnda avdelningsingenjörerna skall dock endast ha gett två stycken tillståndsbevis
under hösten 1901. Detta skall ha skett i bästa avsikt, i syfte att förhindra att spritvaror istället
köptes av langare. Man menar vidare att dessa tillståndsbevis under inga omständigheter kan
ha varit orsak till oordningar. Detta eftersom man menar att det stått polisen fritt att, om den
så ansett skäligt, lägga beslag på spritvarorna. Avdelningsingenjör har dock inte erhållit någon
begäran om förbud mot sådana tillståndsbevis, från polisens håll. Dessutom skall det av
polisens svar framgått att till och med en länsman själv en gång utfärdat sådant tillståndsbevis.
Vidare
framgår
det
av
brevväxlingar
att
en
av
arbetsförmännen
missbrukat
avdelningsingenjörs förtroende då han skall ha tagit hem ett större parti än tillåtet.
Avdelningsingenjör menar att inga oordningar skall ha uppstått till följd av hans utfärdanden.
Samt att arbetarna satt sin ära i att ej missbruka befälets förtroende, då de fått sprit i
69
NM, F13:6. Handlingar rörande misshälligheter mellan polismyndighet och arbetsbefäl anställda vid
Statsbanebygget Gellivare- Riksgränsen 1901-02.
24 begränsade mängder till helger och arbetsavslutningar. Syftet har varit att förhindra handel
med langare.
70
En annan skrivelse är daterad den sextonde november år 1901. Den är skriven av ett
arbetsbefäl i Vassijaure. Befälet menar att det blir svårt att kontrollera sprittillförseln. Speciellt
sommartid då den kommer från flera håll. Spritlangarna är listiga och hittar alltid nya vägar,
skriver man. Den enda åtgärd som arbetsbefälet tror på är att polisen här på distriktet sätter
sig i förbindelse dels med polisen i Rombaksbotten och dels med ångbåtsexpeditörerna i de
norska hamnarna. Vidare skriver man så torde det vara synnerligen välgörande om
polismakten hindrar kringvandrande handlande från att bedriva sitt ofog på distrikten. Befälet
menar att dessa handlande gör mer skada än spritlangarna. Detta eftersom det ofta uppstår
slagsmål och andra oroligheter när man lurar av arbetarna en icke ringa del av deras
arbetsförtjänster. Arbetsbefälet riktar också kritik mot kaféerna längs linjen. På dessa serveras
ju inte bara mat och kaffe utan också spritvaror i obegränsade mängder. Man skriver att
polisen borde agera förebyggande istället för att åtgärda redan begångna förseelser. Dessutom
så föreslår arbetsbefälet tillsättande av ytterligare polismän. Däremot anser sig inte
arbetsbefälet kunna agera polisman själv eftersom han menar att då skulle han lätt hamna i
konflikt med arbetarna. 71
En tredje skrivelse är daterad Vassijaure den tionde februari år 1902. Här skriver en
arbetschef om klagomål som mottagits från polisens håll rörande bristande tillmötesgående.
Ämnet som diskuteras är de skjutsar med häst eller dressin som polisen förväntar sig bli
utrustade med av statsbanan. För att undvika missförstånd så anser sig arbetsbefälet nödgad
att berätta vad detta beror på. Arbetschefen har fått order av överingenjören att inte
tillhandahålla sådana transportmedel för länsman och övriga polismän bekostade av
statsbanan. Enda undantaget är då arbetschefen anser det nödvändigt för att kunna
upprätthålla ordningen bland arbetarna. 72
Länsman och polisen verkar ha haft en mer negativ bild av rallaren. Man ansåg sig ofta ha
problem med rallarna. Speciellt när de fått i sig alkohol. De ansåg att rallarna var en källa till
70
NM, F13:6. Handlingar rörande misshälligheter mellan polismyndighet och arbetsbefäl anställda vid
Statsbanebygget Gellivare- Riksgränsen 1901-02.
71
NM, F13:6. Handlingar rörande misshälligheter mellan polismyndighet och arbetsbefäl anställda vid
Statsbanebygget Gellivare- Riksgränsen 1901-02, Nr 329.
72
NM, F13:6. Handlingar rörande misshälligheter mellan polismyndighet och arbetsbefäl anställda vid
Statsbanebygget Gellivare- Riksgränsen 1901-02, Nr 331.
25 oordningar. Polisen har också framfört skriftliga klagomål rörande bristande tillmötesgående
från arbetsbefälens sida. Det förekom klagomål på rallarna att de orsakade oroligheter. Men
detta var speciellt när man fått i sig alkohol, skriver man. Enligt arbetsbefäl skall arbetarna ha
satt sin ära i att endast festa på lediga dagar och vid arbetsavslut. Man kan fråga sig om rallares avgränsning mot andra samhällsgrupper var medveten. I en
skrivelse mellan arbetsbefäl och myndighet framgår att rallarbasen vill undvika missförstånd
avseende eget agerande. Han vill inte få en dålig relation till polisen. Därför skriver han ett
brev där han förklarar eget agerande gentemot densamma samt vad detta agerande beror på.
En annan skrivelse indikerar dock medveten avgränsning från rallarbasens sida. Där framgår
tydligt att rallarbasen vill att polisen tar tag i de oegentligheter som råder längs banbyggena
och som drabbar rallarna. Men samtidigt skriver han att han inte själv kan agera polisman
eftersom han då lätt skulle hamna i konflikt med arbetarna. Även om bilden är dubbel så är
den ganska klar. Det förekom en medveten avgränsning från rallarnas håll. Det handlar inte
enbart om en omedveten sådan. Rallarna är aktiva i att själva bidra till denna avgränsning. När det gäller korrespondens så är denna trovärdig. Det har inte gått särskilt lång tid mellan
händelseförloppen och nedskrivandet. Uppgifterna består till största delen eller till fullo av
förstahandsuppgifter. Källan är äkta under förutsättning att inte någon haft intresse av att
förfalska den långt senare. Den kan dock mycket väl vara tendentiös. Men man skriver att
rallaren bara missköter sig ibland. Man svartmålar inte rallaren och därför bedömer jag den
som ej tendentiös i detta fall.
Rallare berättar
Här kommer en berättelse från Bror Svensson som återger sina minnen från Malmberget.
Berättelsen är nedtecknad av Astrid Odstedt i Kiruna år 1944. Svensson var i 17 års åldern då
han kom dit första gången. Han skriver att rallarna fick bo i torvkojor. Men trångboddheten
var kolossal i Malmberget. Det gick till och med så långt att folk bara klev på i kåkarna hos
obekanta och tog sig plats och blev ”medlem av familjen”. Han skildrar också den langning
som bedrevs. Enligt Svensson så var sprithandeln och langningen organiserad. Det fanns
någon som kallades ”Grå-Gustaf”. Han var stor grosshandlare i sprit. Grå-Gustaf for till
26 Gammelstad i Luleå och gjorde sprituppköpen. Sedan forslades denna i järnvägsvagn till
Gällivare och nattetid körde han själv spriten till Malmberget där den såldes till langarna. 73
Vidare berättar Svensson om en gång när några rallare begav sig till Gammelstad för att köpa
sprit. Det var ett vanligt tillvägagångssätt för rallarna att skicka iväg ett par/tre man för
sådana uppköp. Denna gång skall det ha varit två till trehundra liter som hämtades. Men
länsman Lomm skulle ha räknat ut det där. Det var nämligen förbjudet att föra sprit över
lappmarksgränsen. Så Lomm gjorde beslag. Gubbarna blev utan sprit. Men detta skall enligt
Svensson ha varit ett farligt ingrepp. Trehundra man kom marscherande från Malmberget och
ned till Lomm i Gällivare. Man skulle ta tillbaka spriten. Detta var inte det första beslag som
Lomm hade gjort. Men det här rågade måttet. Gubbarna trängde in massvis i Lomms hus och
tvingade honom att lämna ut spriten. Annars hade de nog burit ut gubben i bara skjortan,
menade Svensson. 74
Följande dag skulle rallarna bege sig till Luleå för att tala med engelska bolagets ledning
angående utebliven avlöning. Sedan skulle de tala med landshövdingen. De strejkande kom
marscherande efter järnvägslinjen till Gällivare. Det var nog mellan tre och fyra hundra
stycken. Många av dem kånkade och bar så troligen hade de med sig sprit och öl säckvis,
menar Svensson. Gällivareborna hade också samlats när de fick höra om resan, så
sammanlagt var det mellan sju och åttahundra som skulle bege sig till Luleå. I Sandträsk
stoppades dock de strejkande av ett helt kompani från Norrbottens regemente. 75
I en radioinspelning berättar Ulla Persson om pastorns svårigheter med rallarna. Yngre rallare
hade sagt så här: ”Präst du är onödig”. Eller: ”Präst du får vänta. Vi skall spela färdigt”. Man
spelade kort särskilt flitigt på avlöningsdagar. Då förlorade man snabbt sina slantar. Pastorn
han satt där och väntade tålmodigt på klartecken, medan han stämmer sin fiol. Var då Kiruna
friskt och sunt under denna tid? Nej, det fanns så mycket som sexton öltappar och vid
bryggeriet var det ett herrans busliv med öl och brännvinssupande kortspelare. Skrän och
skrål hördes i mörkret där man låg i fyllan och villan, endast belyst av ett eller annat
73
NM, Folkrörelsernas arkiv i Norrbotten 1225 Malmbanans vänner. Tidningsklipp. Rallare 200. Efter Astrid
Odstedt.
74
NM, Folkrörelsernas arkiv i Norrbotten 1225 Malmbanans vänner. Tidningsklipp. Rallare 200. Efter Astrid
Odstedt.
75
NM, Folkrörelsernas arkiv i Norrbotten 1225 Malmbanans vänner. Tidningsklipp. Rallare 200. Efter Astrid
Odstedt.
27 stearinljus. En kusk från Malmberget anlände med massor av jäst, socker, potatis och fyrtio
liter konjak. För man kunde ju bli sjuk och behöva medicin. 76 Man skall högakta rallarna för deras enorma slit vid banbyggena. Man jobbade mellan klockan
06.00 till klockan 18.00. En timmes middag och en liten kafferast på eftermiddagen. Det var
att springa med rallarkärran så att armarna blev längre än benen, mot kvällen. Skjortan hade
hög status i rallarkretsar. Det du, och med tummarna i armhålorna, då kan man verkligen se
retsamt stöddig ut och locka till slagsmål, berättar Persson. Men rallarna är renhåriga, pålitliga
och duktig i sitt arbete. Kallblodig i fara, trofast mot sina vänner. Hjälpsam och givmild mot
den som har mindre än han. 77 Vi skall inte heller glömma de musikaliska rallarna som
hanterade enradigt dragspel och fiol. Många storsångare bland dem hade inget emot att
uppträda. Sanningen säger att en jordnäve snus var det enda som de behövde för att de skulle
komma igång. De sjöng rallarvisorna efter varandra utan uppehåll. De sjöng under arbetet
också, arbetarsånger. 78 Ulla Persson bygger sina återgivningar på stora delar av Astrid Odstedts intervjumaterial med
gamla rallare. Intervjuerna är gjorda under 1940 tal och radioprogrammen sändes vid mitten
av 1990 talet. Källan kan mycket väl vara tendentiös och den består av andrahandsuppgifter.
Vi kan inte utesluta att berättaren ljuger eller överdriver. Dessutom finns risk för
missuppfattningar då källan bygger på andrahandsuppgifter. Risken finns att denna källa är en
förfalskning vilket innebär att sanningshalten måste ifrågasättas. Men det Ulla Persson säger
stämmer överens med andra källor som jag bedömer trovärdiga. Källor som är oberoende av
dessa radioprogram. Rallaren Bror Svenssons berättelse är nedtecknad år 1944 av Astrid Odstedt. Detta skulle vara
cirka fyrtio år efter händelserna utspelade sig. Svensson berättar att det på grund av
bostadsbristen kunde förekomma att rallaren tog sig vissa friheter när det gällde att hitta
bostad. Det finns också tecken på att rallaren såg sig som viktigare än andra människor. Vilket
bland annat märks i Ulla Perssons berättelser. I alla fall tyckte rallaren att han var viktigare än
prästen. Att rallaren ibland ville se stöddig ut och locka till slagsmål kan också vara ett tecken
på att han tyckte att han var viktig. Hur pass vanligt förekommande detta var är svårt att säga.
Dessutom så måste trovärdigheten i dessa två berättelser ifrågasättas. Men eftersom det som
76
NM, EA 538 F1:3, Ödemarkens morgonrodnad, radioinspelning, Ulla Persson berättar, Kassett 3.
NM, EA 538 F1:3, Ödemarkens morgonrodnad, radioinspelning, Ulla Persson berättar, Kassett 3.
78
NM, EA 538 F1:3, Ödemarkens morgonrodnad, radioinspelning, Ulla Persson berättar, 1994-12-28.
77
28 beskrivs är något negativt så får väl ändå trovärdigheten betraktas som acceptabel. Man vill ju
ogärna svartmåla sig själv. Det förefaller heller inte särskilt troligt att Ulla Persson vill
svartmåla rallaren. Speciellt med tanke på att hon tills största delen verkar vilja ge en positiv
bild av rallaren i sina berättelser. Av ovanstående resonemang kan man dra slutsatsen att
rallaren ibland ansåg sig ha speciella rättigheter. Något som påverkade omgivningens syn på
rallaren på ett negativt sätt. Man kan också fråga sig om rallarna bidrar aktivt till att skapa sin egen klasstillhörighet?
Rallaren spelade ofta bort sin avlöning på kortspel när man väl fått den. Stor
alkoholkonsumtion gjorde också rallaren fattig. Bror Svensson, en gammal rallare, skildrar
rallarnas aversion mot överheten. Man hade samlats i hundratal för att tala reson med
ledningen och sedan med landshövdingen. Detta kan ses som ett tecken på att man aktivt
förstärker sin egen klasstillhörighet. Man agerar med strejker och arbetsvägran istället för att
starta fackföreningar och därigenom ta sig ur fattigdomen på ett mer förhandlande och
demokratiskt sätt. Att man dessutom hade med sig stora mängder alkohol på resan gör att
man kan se det som att rallaren agerar efter sin egen klasstillhörighet. Berättelsen som Bror
Svensson återger kan naturligtvis ifrågasättas men det vore konstigt om han som rallare ville
svartmåla sig själv. Dessutom stämmer påståendet om frekvent kortspel överens med bland
annat prästers ämbetsberättelser. Avslutande kommentarer Jag har med hjälp av ovan angivna källor försökt att svara på undersökningens två frågor. Hur
beskrev omgivningen sin syn på rallarna, samt hur motiverades deras omdömen om rallarna?
Detta har jag lyckats med i hög grad även om man för vissa källor får ta stöd av andra
oberoende källor för att kunna dra några egentliga slutsatser. En viss försiktighet bör dock
eftersträvas. Mina källor ger utrymme för att ge olika typer av svar. En del källor kan bara
användas till att svara på om något förekom eller inte. De kan inte användas för att svara på
hur pass vanligt förekommande något var. Medan andra källor faktiskt kan ge ett sådant svar.
Man får dock vara försiktig med att göra generaliseringar. Dessutom har jag som tolkare av
källorna en viss påverkan på undersökningens resultat. Detta förhållande är jag medveten om
och detta har jag aktivt eftersträvat att minimera. Man kan också använda sig av statistik för att diskutera frågeställningarna. Det förefaller som
om omgivningens syn på rallaren till stora delar bygger på stereotypa föreställningar. Läkare
29 har fastställt dödsorsak för de rallare som dog vid arbetet med Malmbanan och som blev
begravda vid rallarkyrkogården Tornehamn. Endast tre dödsfall av trettiotre skall enligt
uppgift ha dött av sådant som kan kopplas till alkoholen. Detta gäller för åren 1899-1902. Det
ena fallet handlar om en rallare som dog vid en eldsvåda när han var överlastad av starka
drycker. Men de allra flesta rallare dog av olycksfall i arbetet eller av febersjukdomar och
lungsjukdomar som ju har ett nära samband med arbetet. Två fall finns av hjärnblödning. 79
När det gäller just hjärnblödning så gäller att ett stort alkoholintag ökar risken för denna
sjukdom. 80 79
Tornehamns Kyrkogård: Gravbok, Historia.
Ericsson, Elsy & Ericson, Thomas, Medicinska sjukdomar: Patofysiologi, omvårdnad, behandling,
Studentlitteratur AB, Lund, 2013, s 251.
80
30 Kapitel 6 SAMMANFATTNING Jag har i min undersökning tittat på den norrbottniske rallaren under perioden 1886-1902.
Denna studie kompletterar vad som finns skrivet tidigare om rallare. Studien syftar till att
undersöka rallares relation till sin omgivning med fokus på hur omgivningen såg på saken.
Två forskningsfrågor har jag haft. Den ena handlar om hur omgivningen beskrev sin syn på
rallare. Den andra hur omgivningens syn på rallare motiverades. För att söka svara på
forskningsfrågorna har jag använt mig av artiklar i dagstidningar, samtida skrifter, memoarer,
korrespondens mellan myndigheter och arbetsbefäl samt rallares egna berättelser. Tidigare forskning visar att rallarna hade en utanförställning i det svenska samhället. Samma
förhållande gällde internationellt. Men detta svetsade samtidigt samman kåren och skapade
gruppsolidaritet. Primitiva levnadsförhållanden och svåra arbetsförhållanden verkade
demoraliserande på rallarna. Något som påverkade omgivningens syn på rallaren negativt.
Rallarnas levnadssätt stämde inte överrens med det omgivande samhällets. Man bröt mot
normer och gamla traditioner. Men samtidigt visar forskning på att det fanns fler än en
rallartyp. Det fanns de som skötte sig och så fanns det de som misskötte sig. Flera faktorer
bidrog till att göra rallaren missnöjd och därigenom påverka dennes beteende. Däribland var
brist på livsmedel, intressekonflikter med ortsbefolkning rörande jobb och konkurrens om
kvinnor, samt utebliven löneutbetalning. Resultaten av undersökningen visar att omgivningen hade en i mycket dubbel syn på rallaren.
Man hade förståelse för deras svåra levnadsbetingelser och det negativa beteende detta kunde
medföra. Men samtidigt så ogillade man rallarnas grova humor och våldsamma beteende. Det
finns sådant som tyder på att många var rädd för rallaren och vad denne kunde åstadkomma
när han fått i sig alkohol. Man ogillade bland annat att rallaren drev med prästerskapet,
religionen samt vad deras flockmässiga beteende kunde medföra. Länsman och polisen hade
en ännu mer negativ syn på rallaren. Rallarnas strejker skildras som ordningsamma men det skrivs om problemen med alkohol.
Omgivningen såg inte på rallaren som ond alltigenom. Samtliga av mina källor skildrar
31 rallarens ambivalenta ansvarskänsla. Det vill säga att man jobbade hårt på arbetstid men att
det förväntades mer eller mindre att man skulle bryta mot denna pliktkänsla på fritiden,
genom att konsumera alkohol. Att inte missköta arbetet vekar ha varit något som de flesta
rallare höll hårt på. Det förekom en medveten avgränsning från rallarnas håll gentemot andra samhällsgrupper
och andra yrkesgrupper. Till och med kunde detta gälla arbetsbefäl. Detta bidrog naturligtvis
till att förstärka stereotypa uppfattningar som omgivningen hade samt att göra deras syn på
rallare mer negativ. Det finns också vissa indikationer på att rallarna själv bidrog till att skapa sin egen
klasstillhörighet. Det förekom masstrejker och kollektiv arbetsvägran istället för att gå lugnare
tillväga. Dessutom hade man en hög alkoholkonsumtion och var inte generad att visa detta.
Man kunde också tycka att man var viktigare än andra och ta sig vissa friheter. Statistik tyder dock på att den negativa bild som många i omgivningen hade på rallaren
baserade sig på stereotypa föreställningar. Det finns bevis på att rallaren arbetade ihjäl sig, inte
att han söp ihjäl sig. Denna slutsats baserar jag på läkares undersökningar av dödsorsaker för
rallare under åren 1899-1902. Men detta antyds också i tidningsartiklar så tidigt som år 1886. 32 KÄLLFÖRTECKNING Tryckta källor Norrbottens Minne, F13:6. Handlingar rörande misshälligheter mellan polismyndighet och
arbetsbefäl anställda vid Statsbanebygget Gellivare- Riksgränsen 1901-02.
Norrbottens Minne, F13:6. Handlingar rörande misshälligheter mellan polismyndighet och
arbetsbefäl anställda vid Statsbanebygget Gellivare- Riksgränsen 1901-02, Nr 329.
Norrbottens Minne, F13:6. Handlingar rörande misshälligheter mellan polismyndighet och
arbetsbefäl anställda vid Statsbanebygget Gellivare- Riksgränsen 1901-02, Nr 331.
Norrbottens Minne, Folkrörelsernas arkiv i Norrbotten 1225 Malmbanans vänner.
Tidningsklipp. Rallare 200. Efter Astrid Odstedt.
Norrbottens Minne, Folkrörelsernas arkiv i Norrbotten 1225 Malmbanans vänner.
Tidningsklipp. Rallare 200, Norrbottens Kuriren, 1886-06-01.
Norrbottens Minne, Folkrörelsernas arkiv i Norrbotten 1225 Malmbanans vänner.
Tidningsklipp. Rallare 200, Norrbottens Kuriren, 1886-06-11.
Norrbottens Minne, Folkrörelsernas arkiv i Norrbotten 1225 Malmbanans vänner.
Tidningsklipp. Rallare 200, Haparandabladet, 1886-07-22.
Norrbottens Minne, Folkrörelsernas arkiv i Norrbotten 1225 Malmbanans vänner.
Tidningsklipp. Rallare 200, Norrbottens Kuriren, 1887-12-13.
Norrbottens Minne, Folkrörelsernas arkiv i Norrbotten 1225 Malmbanans vänner.
Tidningsklipp. Rallare 200, Haparandabladet, 1888-01-19.
33 Norrbottens Minne, Folkrörelsernas arkiv i Norrbotten 1225 Malmbanans vänner.
Tidningsklipp. Rallare 200, Haparandabladet, 1888-03-08.
Norrbottens Minne, Folkrörelsernas arkiv i Norrbotten 1225 Malmbanans vänner.
Tidningsklipp. Rallare 200, Norrbottens Kuriren, 1888-03-20.
Norrbottens Minne, Folkrörelsernas arkiv i Norrbotten 1225 Malmbanans vänner.
Tidningsklipp. Rallare 200, Norrbottens Kuriren, 1889-04-05.
Norrbottens Minne, Folkrörelsernas arkiv i Norrbotten 1225 Malmbanans vänner.
Tidningsklipp. Rallare 200, Norrbottens Kuriren, 1889-04-16.
Norrbottens Minne, Folkrörelsernas arkiv i Norrbotten 1225 Malmbanans vänner.
Tidningsklipp. Rallare 200, Norrbottens Kuriren, 1889-05-31.
Tryckta källor, world wide web
http://www.nordiskamuseet.se/samlingar/insamling/insamlingspolicy 2015-02-13, Nordiska
museet, Stockholm.
Otryckta källor
Norrbottens Minne, EA 538 F1:3, Ödemarkens morgonrodnad, radioinspelning, Ulla Persson
berättar, Kassett 3.
Norrbottens Minne, EA 538 F1:3, Ödemarkens morgonrodnad, radioinspelning, Ulla Persson
berättar, 1994-12-28.
Litteratur Begg et al, Economics, McGrawHill education, 2014.
Bjarne Larsson, Gabriela (Red.), Forma historia: metodövningar, Studentlitteratur AB, Lund, 2002.
Blauner, Alienation and freedom: the factory worker and his industry, the university of chicago press,
1964.
34 Brooke, David, The railway navvy: that despicable race of men, David & Charles, London, 1983.
Bull, Edvard, Renhårig slusk, Tiden norsk forlag, Oslo, 1961.
Coleman, Terry, The railway navvies: a history of the men who made the railways, Penguin books,
London, 1968.
Dahlström, Edmund, Klasser och samhällen: teorier om social skiktning och social integration,
Bokförlaget Prisma, Stockholm, 1971.
Dobb, Maurice, Wages, cambridge economic handbooks, Nisbet, 1928.
Ericsson, Elsy & Ericson, Thomas, Medicinska sjukdomar: Patofysiologi, omvårdnad,
behandling, Studentlitteratur AB, Lund, 2013.
Florén, Anders & Ågren, Henrik, Historiska undersökningar: grunder i historisk teori, metod och
framställningssätt, Studentlitteratur AB, Lund, 2012.
Gothefors, Ulf, ”…Ej wana att böja sig för någon”- Älvsbyn år 1893, 1993
Hartman, Jan, Vetenskapligt tänkande: från kunskapsteori till metodteori, Studentlitteratur AB,
Lund, 2011.
Hazelzet, Edith, Give med swedes and snoose! En uppsats om svenska rallares liv och arbete på de
nordamerikanska järnvägsbyggena, Examensuppsats, Skandinaviska institutionen, Rijksuniversiteit
Groningen, Nederländerna, 1993.
Holgersson, Ulrika, Klass: feministiska och kulturanalytiska perspektiv, Studentlitteratur AB, Lund,
2011.
Kvarnström, Lasse et al, I statens tjänst: statlig arbetsgivarpolitik och fackliga strategier 18701930, Arkiv förlag, Lund, 1996.
Nilsson, Runo B.A., Rallareliv: arbete, familjemönster och levnadsförhållanden för järnvägsarbetare på
banbyggena i Jämtland- Härjedalen 1912-1928, Almqvist & Wiksell, Stockholm, 1982.
35 Nilsson, Runo, Järnvägsarbetarna: arbete, levnadsförhållanden och kontakter med lokalbefolkningen, i
Oknytt: medlemsblad för Johan Nordlander- sällskapet, 1989.
Norrbottens museum årsbok, Malmbanan 100 år, 1988.
Norrbottens Minne, Tornehamns kyrkogård: Gravbok, historia.
Nordiska museet, Rallarminnen, Victor Pettersons bokindustriaktiebolag, Stockholm, 1949.
Svenska turistföreningens årsskrift 1963, Svenska turistföreningens förlag, Stockholm.
Svanbäck, S.M. En rallares levnadsminnen, Tidens förlag, Stockholm, 1931. Zytowski, Donald G., Vocational behavior: readings in theory and research, Iowa state university,
1968.
36