1. No category

PIONJÄRINDUSTRIER I SÖDERMÖRE
Bökenbergs glasbruk
I Germundslycke i Halltorp låg under 1600-talets förra hälft Bökenbergs glasbruk, som var
Smålands äldsta. 1623 hade en man vid namn Johan Glauwe, troligen holländare, fått
privilegier av Gustaf II Adolf att uppföra glasbruk och sågkvarnar i Småland. 1624 är bruket
igång i Germundslycke. 1624 får han kungens tillstånd att friköpa kronogårdarna
Germundslycke, Prästlycke, Vinterbo, Uttersbo och Håknabo. I Germundslycke byggde han
sin sätesgård, som han gav det mera ståndsmässiga namnet Bökenberg (Bokeberg).
Glas tillverkades av sand och soda. Här i Norden ersattes
sodan med hemproducerad pottaska, som var aska från
bränt lövträ. Den bästa askan fick man av bok – och boken i
det gamla Sverige växte bara här nere mot Blekingegränsen.
Därav lokaliseringen.
Vid bruket tillverkades främst fönsterglas, men också ”glas,
flaskor och allehanda sköna alster”. Glauwe drev hyttan
ihop med kompanjoner som var yrkesmän, Henrik
Herweigh är känd sådan.
Glashyttan låg nere vid ån 400 m söder om byn. Ytterligare en hytta byggdes i Prästlycke.
I ett och ett halv årtionde pågick tillverkningen här i den vanliga lunken, men 1637 sker en
markant förändring. Kronan får upp ögonen för bruket, kanske var det då det enda av
betydelse som var i drift i Sverige. Det blev föremål för en statlig industrialiseringssatsning.
Detta är på drottning Kristinas tid. För att Glauwe starkt skulle kunna utveckla sin
glasbruksdrift blev han tilldelad 11 kronogårdar i området, i Trottorp, Lyckhult, Yggesbo,
Göddabo, Kettilhult och Ålebo, Skogarna skulle tjäna som vedfång.
Men krävande villkor uppsattes. Glauwe skulle tillverka rent och klart fönsterglas, dricksglas,
flaskor och ”sköna alster”, ta in goda mästare utrikes ifrån och bruket i ”fullkomligt esse
bringa”. Han skulle också här utbilda svenska ungdomar i konsten att göra glas. Här har vi
den första svenska glasskolan! Om han inte lyckades, skulle gårdarna återtas. Till att övervaka
detta sattes landshövdingen i Kalmar, Conrad Falkenberg, som ingalunda var Glauwes vän.
Det var säkert inte lätt att i det U-land
som Sverige då var, att med hjälp av
halvdant yrkesfolk utrikes ifrån tillverka
några topprodukter. Resultatet utföll inte
till belåtenhet.
Alltnog, landshövdingen skred till aktion
och tog ifrån honom donationsgårdarna.
Glauwe klagade hos Riksrådet. Det
retade Falkenberg, som en söndag kom
åkande med vagn och följe till Halltorps
kyrka, där han i kyrkfolkets åsyn
arresterade Glauwe, slog honom med sin
käpp och förde honom till fängsligt
förvar i Kalmar.
Detta torde ha hänt 1641.
Den hjälpsamme landshövdingen lär ha
skaffat yrkesfolket arbete vid andra
hyttor. När Glauwe efterhand släpptes
stod han där utan både kapital och
yrkesarbetare. Verksamheten lades ner.
Så slutade Smålands första glasbruk.
Själv dog Glauwe 1644.
Hans hustru Gertrud Hörling, ”bedrövad
änka”, kom att bo på Lyckhult varifrån
hon drev handel med pottaska till sin död 1658.
Johan Glauwe arresteras.
Döttrarna ärvde de köpta gårdarna. Maria fick Bökenberg (Germundslycke), såld 1664.
Magdalena, g.m. lantmätaren hans Ruth, ärvde Prästlycke och Håknabo, medan Maria g.m.
strandridaren Petter Bong fick Vinterbo och Utterbo. Gårdarna sålda 1666.
Ruinerna efter hyttan stod kvar nere vid ån c:a 400 m söder om den
östra gården i Germundslycke i 250 år. På 1880-talet blev den
nedbruten när platsen odlades till åker. En stenmur vid åkerkanten
av väl tuktad sten torde vara byggd av resterna. Det berättades av
”de gamle” att åtskilliga glasfynd då gjordes.
På 1940-talet gjordes en arkeologisk undersökning på platsen under
ledning av professor Anderbjörk i Växjö. Uppdragsgivare var disponent William Stenberg på
Gullaskuvs glasbruk som i sin ägo hade ett gammalt glas, en remmare, som uppgavs var gjord
på Bökenberg. Vid undersökningen fann man bl.a. deglar för exakt samma glas. Detta togs
som bevis för att påståendet var riktigt.
Wärnaby såpebruk
Under förmyndartiden för Axel Oxenstiernas sonsöner byggdes vid Halltorpsåns fall vid
Wärnanäs Wärnaby Såpebruk, Sveriges allra första tvättmedelsindustri. Bakom detta låg
naturligtvis myndigheternas strävan att industrialisera Sverige. Ledare för förmyndarkommittén var Israel Lagerfeldt, vicepresident i Kommerskollegiums. Från Holland
inkallades en kunnig mästare, David Lembke, och under hans ledning uppfördes åren 16671670 såpebruket. Från Holland togs också in yrkesfolk och här kom under 100 år att tillverkas
såpa främst för Kungliga huvudstadens behov. Bruket hade enl. privilegier som utverkats av
Såpebruksinspektorens bostad, färdig 1670. Påbyggd med en andra våning på 1770-talet.
Den inrymde under 1800-talet och 1900-talets början tjänstemannabostäder, gårdskontor och
1876-1952 Wärnanäs postkontor. Under huset finns fem källarrum med slagna tegelvalv.
I bakgrunden syns Brömsebrobyggnaden.
änkedrottning Ulrika Eleonora, Karl XI:s mor, ensamrätt på all såpetillverning i Småland.
Såpan framställdes av pottaska och talg, senare även vegetabiliska oljor. Pottaska var bränd
aska av lövträ, främst ek, bok, björk och al. Boken gav den bästa pottaskan. Den brändes på
grevskapets skogar och gav bönderna goda extrainkomster. När Karl XI blev kung bestämde
han att all pottaska som framställdes i Småland skulle föras till Wärnanäs.
Talgen fick man från gamla kor – och sådana har det alltid funnits gott om i Småland.
Vegetabiliska oljor kom av hemmaproducerat lin, av hampa som köptes från Balticum, och
senare av en av myndigheterna mycket omhuldad växt som kallades rapsat, vår tids raps.
Oljefröna krossades vid stampar drivna av vattenkraft från ån. Pottaska, talg och olja kokades
samman till såpa i såpehuset, en envånings korsvirkesbyggnad som stod där kontoret finns
idag. Såpan förpackades i kaggar som fördes ned till Wärnanäs hamn, där de lastades på
fartyg för vidare transport till Kalmar eller Stockholm. Bruket hade egen handels- och
seglationsrätt, något som ”stack i ögonen” på Kalmars borgare.
Byggnaderna på Wärnaby bruk 1792. 1. Inspektorsbostaden, 2. Brömsebrobyggnaden,
3. Såphuset, 4. Oljeslageriet, 5. Mjölkvarn, 6. Enbladig såg, 7. Ladugårdshus,
8. Pack- och våghus, 9 o 10 arbetarstugor, 11 o 12 trädgårdar.
En god dokumentation av arbetet vid såpebruket ger lantmätaren Adolph Modéer i sin
sockenbeskrivning över Halltorp och
Voxtorps socknar 1767. Han anger, att
Wärnaby bruk då hade 8 kar och att det
tillverkades 150 fjärdingar såpa i varje
kok. Vanligen gjordes 12 kok varje år, det
gör 1.800 fjärdingar. Räknat efter en vikt
av 25,5 kg pr fjärding blir årsproduktionen
45.900 kg.
Modéer skriver också, att till varje kok
åtgår 8 åhmar olja, 40 lispund talg och 500
lispund pottaska. En åhm är 60 kannor (en
kanna 2,61 lit) vilket gör 1.253 liter olja pr
kok. Ett lispund är 8,5 kg vilket ger 340 kg
talg och 4.250 kg pottaska pr kok.
Såpekokare
Såpetillverkningen vid Wärnaby bruk pågick i hundra år. 1771 förvärvades godset av
bancokommissarien Arvid Egerström som mest var intresserad av oljeslageriet. Känt är, att
han här lät tillverka finare matolja av bokollon, som han köpte för 6 daler tunnan.
Såpetillverkningen synes helt ha upphört i. o. m att Egerström sålde Wärnanäs 1782.
Oljeslageriet drevs däremot ännu mot slutet av 1810-talet. 1817 och 1818 tillverkades här 200
kannor olja årligen. Om såpsjuderiet vet man, att den förste Mannerskantz lät kasta ut de
kvarvarande såpekoksinventarierna och istället installera två brännvinspannor om 90 kannors
rymd. Det var bättre affär. Detta var gjort 1801.
Det gamla såpehuset, som var ett envånings korsvirkeshus, kan ha stått kvar på sin plats till
1866, då det nuv. kontoret byggdes som ortens första mejeri.
Lovers alunbruk
Lovers alunbruk, ett av Sveriges nio alunbruk, var i drift vid Kolboda i Hagby åren 17241841. Under närmare 120 års verksamhet skapades här den avfallshög på över 5 ha som i
dagligt tal kallas Rödfyren.
Historien börjar i Degerhamn på Öland. Där går råmaterialet, alunskiffern, i dagen i
landborgsbranten i ett betydande lager under kalkstenen. 1723 hade en landshövding
Fleetwod tillsammans med assessorn vid Göta Hovrätt, Rothleib, utverkat Kongl Majt:s
privilegier på att få anlägga ett alunbruk vid Degerhamn. Provkokningar gjordes, men man
kom snart underfund med, att så mycket ved som behövdes för att driva ett fullt utbyggt bruk
fanns inte på Öland. De fann, att det var billigare att frakta över skiffer till Småland än all den
ved som behövdes, därifrån. Därför sökte de på Smålandssidan efter en lämplig plats, ”och
fann den på byn Torps ägor i Hagby socken, en bit uppströms Loversån”. Där vid en gammal
hamn i ån var en idealisk plats. Hit upp kunde man gå med små fartyg, hit kunde ved köras
ner från Smålandsskogarna, och här var tillgång till det färskvatten som behövdes vid
tillverkningsprocesserna.
1724 började aluntillverkningen här. Den leddes av en av Sveriges på sin tid främsta tekniska
ingenjörer, Jacob Fagott, som under sex år byggde upp bruket. Han efterträddes som inspektor
av Sven Elfström, denne i sin tur av sonen Anders Elfström från åren före 1750 till 1786.
Råmaterialet, alunskiffern, bröts i dagbrott
i landborgsbranten vid Degerhamn och
skeppades med små fartyg över sundet och
uppför ån till bruket. De är på 1780-talet
kända som Engelen, Jungfrun, Hjorten,
Svanen och Lammet och hade 2-3 mans
besättning. De gick isfri tid i skytteltrafik
över sundet och förde över c:a 6.000 ton
skiffer om året. För effektivitetens skull
lastades de här vanligen av om nätterna så
de kunde gå nästa morgon igen.
Från skogarna kom veden. Kronan, som
hade stora skatteinkomster av bruket,
gjorde 1757 ett skattelindringsavtal med
bönderna i sju kyrksocknar – Arby,
Hagby, Halltorp, Voxtorp, Ljungby,
Mortorp och Söderåkra – att emot
nedsättning av skatten leverera ved till
bruket. Förvisso mot betalning – men det
var plikt! Jättebra, tyckte bönderna, skog
har vi hur mycket som helst. Men där bet
de sig i tummen. När bruket gick som bäst
på 1790-talet gick här åt närmare 10.000
kubikmeter ved om året. Skogarna i
området tog slut!
Lovers alunbruk 1801.
1. Inspektorens tjänstebostad. 2. Arbetarbostäder. 3. Magasin. 4. Karlag, 4 st.
5. Skifferhus. 6. Pannhus. 7. Karhus. 8. Alunbod. 9. Vedgård.
Lovers bruk var en processindustri. Arbetena började i slutet av april (det var för kallt och
blåsigt och gick åt för mycket ved tidigare) och höll på till dagen före julafton. Under denna
tid arbetade det fast anställda folket varje dag hela säsongen, även lördag och söndag. Kyrkan
satte sig emot detta, folket kom ju inte till kyrkan. Driftsledningen löste detta. De anställde en
adjunkt som höll bön med arbetsfolket om morgnarna och på söndagarna även läste för dem –
sen var det bra!
Arbetet gick till såhär: alunskiffern lastades av fartygen i hamnen. Det fanns 13 man anställda
för detta, men ofta tog även bruksarbetarna, trots att de arbetade varje dag hela året,
extraknäck om nätterna med detta. Skiffern bars iland i korgar till lager i ett skjul. Därefter
brändes skiffern i stora bål med ved. (Det sägs, att all växtlighet i trakten tidvis var täckt av
rött damm). Den brända skiffern fördes nu till stora kar nergrävda i marken, det var 8 kar i
varje karlag (grupp), en för varje panna. I karen pumpades vatten från ån. Vattnet löste salter
ur den brända skiffern och en lut bildades. När den efter en tid nått viss styrka pumpades den
upp och rann i rör av borrade stockar ner till en uppsamlingsbrunn vid pannhuset. Pannhuset
var brukets hjärta. Här fanns fyra pannor som var 6 m långa, 3,6 m breda, försedda med låga
kanter – och gjorda av bly! Var och en hade en skorsten på 14-17 m. Luten fylldes på i
pannorna och under dem eldades det svagt dag och natt. Vatten dunstades bort och luten
förtjockades. När den nått rätt konsistens fördes den vidare till karhusen. Vid Lovers bruk
fanns 120 kar. I dessa kar avsatte sig efterhand de eftertraktade alunkristallerna, Efter några
omraffineringar var produkten klar. Alunet förpackades i tunnor för försäljning. Vid bruket
tillverkade kring 1790 1.300 tunnor årligen.
Vid Lovers alunbruk arbetade 50-60 män och kvinnor som hade lika lön för lika arbete. Då
mycket av arbetsuppgifterna gick på ackord och beting hade de med sig sina barn – minst lika
många barn arbetade på bruket – kanske 150 personer.
Lönen var efter arbetsuppgiften. Pannesvenner och fyrbökare (eldare) i pannhuset hade 20
öre, men så arbetade de också ett helt dygn i taget, lediga nästa. De som ”gjorde lut” och
”gjorde kar” betalades med 10 öre om dagen, ”sätta och ansätta fyr” gav 8-9 öre, ”pumparna”
hade 8 öre om dagen. De sämst betalda var de som ”löpte svart”, d.v.s. bar ut den avlutade
skiffern på avfallshögen, de hade 3-7 öre. Halvvuxna pojkar och utslitet folk. Den lokala
traditionen är, att mycket av Rödfyren är utburen i kvinnoförkläden.
Vid Lovers Bruk fördes bok över arbetsfolket och deras avlöningar. Här del av sida med
avlöningsnoteringar för bruksarbetaren Jaen Nilsson år 1785. Hans förtjänst pr månad synes
varit 4-5 Riksdaler Specie. 2 ½ skäppa råg har kostat honom 1 Rdr 15 skilling 4 runstycken.
På 1790-talet hette inspektoren Peter Lovén som ägde och bodde på Hagby gård. Han drev
upp bruket till hög produktion, hade provision och lät det sedan för sina inkomsters skull ”gå
för rost och röta”. Förfallet kom och Lovén blev avsatt. I det skedet hade ännu ett alunbruk
startats vid Degerhamn på Öland – Ölands alunbruk eller Södra bruket. De hade ännu större
problem med vedfrågan och blev ålagda att elda med skiffer som innehåller ett par procent
olja. En panna för ändamålet började efterhand här utvecklas. I detta skede flyttade en
bokhållare över från Ölandsbruket till Lovers bruk. Hans namn var Ture Albin. Han kunde en
del om denna panna. I Lovers utvecklade han den till fulländning, tog patent på den och blev
snart inspektor på bruket. Veden var närmast slut i Möre, nu hade man en panna som kunde
eldas med skiffer. Varför skulle man nu göra den långa omvägen över Hagby. Under 1830talet byggdes Norra bruket vid Degerhamn, husen revs på Lovers bruk och allt byggnadsmaterial av värde skeppades över till Öland. 1841 var flyttningen klar. Kvar i Hagby fanns
bara den stora Rödfyren som ett minne av 120 års verksamhet – och en mängd utarbetat
arbetsfolk som skulle ligga Hagby kommun till last i upp emot 30 år!
Lovers alunbruk i slutfasen kring 1840.
Alun var förr en begärlig naturkemikalie som användes främst i garverier, i textilindustrin (till
att beta garn och tyg som skulle färgas), vid pappersframställning (bestryka papper så det gick
att skriva på det) och vid framställning av läkemedel. Alunet har en blodstillande effekt, män
som rakade sig med de stora rakknivarna förr skar sig lätt över rynkorna. Ett alunstift till
hands stoppade blodflödet.
Längre fram kunde kemiskt industri framställa produkter med samma användningsområde
mycket billigare. Alunet konkurrerades ut. De bägge öländska alunbruken köptes samman och
övergick till kalkbränning. Längre fram gick de upp i Ölands Cement AB och ingår numera i
Cementa.
Idag ägs Rödfyren av Södermöre Hembygdsförening och är en plats för upplevelser och
rekreation. Vandringsleden, Möreleden, går genom området och information finns uppsatt på
den gamla bruksplatsen.
Lovers Tändsticksfabrik
Hagbyåns nedersta fall vid Lovers har i alla tider drivit kvarnar. Redan på medeltiden ägdes
en kvarn här av den i bygden välbesuttna Bondesläkten. På 1850-60-talen fanns här en kvarn
med tre par stenar jämte en väderkvarn.
Lovers kvarn vid Laga skiftet omkr. 1850. En kvarn finns markerad i ån och på tomten finns
en väderkvarn. Tändsticksfabriken kom att ligga på ön o ån.
1873 inköptes platsen av ett Kalmarkonsortsium som här anlade en tändsticksfabrik. Innan
den var färdig gick bolaget i konkurs. Året efter bildades Lovers Tändsticksfabriks AB som
fullföljde bygget. Inte heller det bolaget lyckades. 1878 övertogs driften av Nya Lovars
Tändsticksfabriks AB. 1883 brann fabriken och även det bolaget upphörde. Följande år köptes
platsen av handelsmannen Julius Alexander Hansén som ägde Loversgården. Han byggde upp
fabriken och kom igång. 1886 gjordes här 2.500 kistor tändstickor. Men det var eldfängd vara,
tändstickor som kunde tändas mot vad som helst. 1887 brann fabriken igen. Hansén gav upp,
sålde allt och reste till Amerika.
Fabriken köptes nu av tändsticksgrossister i London som strävade efter att lägga under sig den
svenska tändsticksfabrikationen. Detta misslyckades de med, de fick bara klorna i 5-6
fabriker.
Vid Lovers tillverkades nu säkerhetständstickor som bara gick att
tända mot askens plån. De tillverkades under namnet Swedish
Matches, ett namn son står sig än idag.
Tändstickor tillverkades av aspstock som sågades för hand i trillor
lagom långa till tändstickor. Trillorna barkades varefter det med en
specialhyvel hyvlades ut tändstickssplint för hand. Längre fram
svarvades trillorna och splinten hackades fram med speciella verktyg,
senare maskin. Efter torkning togs splinten in i fabriken, lades på ett
bord med höga kanter, reddes upp för hand och lades i jämna staplar.
Sedan vidtog buntningen. Splinten packades i en tvådelad trädosa
med järnring i mitten. När dosan var full togs trädelarna bort och man hade en bunt med
järnring som midjebälte.
Nästa moment var svavling och satsning. Svavel i ett tunt lager värmdes till flytande form på
en plåt varunder det eldades. Bunten med splint vreds till en solfjäder så att änden på varje
sticka blev fri, varefter dom doppades i svavlet.
Satsningen gick till på samma vis. Tändsatsen var också anbringad på en järnplåt uppvärmd
underifrån med fotogenlampa. I detta dopades splinten ånyo. Solfjädrerbuntarna lades därefter
på torkbrädor och sattes in i torkrum.
De färdiga tändstickorna paketerades för hand i kapslar, senare askar. Kapslar och askar
tillverkades på ackord i stugorna runt om i byarna. Kapslarna förpackade på sin tid 50 i varje
kartong, 100 kartonger blev en packlåda på 5.000 kapslar.
Lovers tändsticksfabrik 1905
Fabriken köptes 1913 av det nybildade Kreugerägda Förenade Svenska Tändsticks AB.
1917 ombildade Ivar Kreuger detta till Svenska Tändsticks Aktiebolaget. Ny modern fabrik
byggdes i Kalmar. 1918 nedlades gamla omoderna fabrikerna i Lovers och Mönsterås och
produktionen koncentrerades till Kalmar.
Tändsticksfabriken i Lovers betydde på sin tid mycket för bygden. 40-talet personer hade sitt
arbete där. De kom främst från Kolbodagatan, men också från andra håll. Det berättas, att
stigar de vandrade gick över markerna från såväl Sandviksgatan som Ekenäs. Somliga av dem
fortsatte efter nedläggningen att arbeta på tändsticksfabriken i Kalmar.
Lovers Konservfabrik
1924 sålde Svenska Tändsticks Aktiebolaget den nedlagda tändsticksfabriken i Lovers till den
nyligen hemvände svenskamerikanen Hjalmar Pettersson Raymond. Han hyrde till att börja
med ut undervåningen till snickerifabrik, medan halva övervåningen gjordes om till
biograflokal. Här drev han ett antal år under lördagskvällar biograf ”Urskogen” samt
kaférörelse. Han startade på Hagbysidan av ån Lovers Hömjölsfabrik, den första i sitt slag i
Sverige. Hade kontraktsodlingar med luzern hos bönder i trakten och hämtade med liten
lastbil tång på Ölands östkust. Malde och blandade Detta var den första hönsfoderfabriken
man känner till. Raymond startade här 1927 pälsdjursuppfödning med räv, en rörelse som
längre fram skull utveckla sig till Nordens största minkfarm i Salthamn norr om Visby.
1930 hyrde han ut den gamla tändsticksfabriken till Kalmar
Konservfabrik som här under fyra år bedrev en stor verksamhet
med konservering av grönsaker, kött, frukt och bär. Jag har sett
etiketter för så exklusiva produkter som ”Grisfötter i gelé”. En
mycket känd produkt var ”Lovers Senap”. 30-talet flickor var
anställda här under säsongerna.
Företaget flyttade senare till Karlshamn där det senare bytte
namn och bransch – det blev Volvo Karosserifabrik i Olofström.
Leksaksfabriken vid Stabbadamm
Där f.d. E 22 passerar över Hagbyån strax söder om Hagby, låg på Bjursnässidan strax
uppströms bron i slutet av 1800-talet en leksaksfabrik. Platsen kallades för den enkla
uppdämningens skull Stabbadamm. Senare kom den att omvandlas till kvarn och slutligen till
snickerifabrik.
Leksaktillverkning hade 1885 påbörjats i Lovers av en ingenjör vid namn Henrik Sundgren,
som varit nere i Tyskland och studerat denna form av industri. Han var dotterson till en
byggmästare Sundgren i Kalmar och fadern ägde Bengt Peterssons gård i Bjursnäs. Dagens
TV-kändis N.P.Sundgren skall vara en ättling. Tillverkningen här skedde i liten skala, men
redan till julen samma år kunde man i Kalmars affärer finna små nätta alster från hans lilla
fabrik.
Hösten 1886 gick Sundgren i kompanjonskap med sågaren A.W. Borell och de uppförde
året därpå en fabrik vid Stabbadamm. Den omnämnes som praktiskt inredd och försedd med
ett flertal maskiner, som drevs med vattenkraft från Hagbyån.
Fabrikens produkter vann efterhand stort erkännande både inom och utom landet. Export av
leksaker skedde härifrån bl.a. till England. En på sin tid stor nyhet som användes här var
glödritning. Sundgren hade träffat på idén i München och metoden användes för att göra
mönster på en del leksaker.
Sundgren och Borell drev fabriken till april 1892, då den såldes till bonden Aug. Svensson i
Skällby, som ägde den till hösten samma år. Den inköptes då av en direktör Lysell i
Stockholm. Lysell kom att driva verksamheten här under ett års tid. Här tillverkades då bl.a.
s.k. ”brummor,” en av den tidens mest populära leksaker. De bands i ett snöre och svängdes
runt, och gav då ifrån sig ett brummande läte.
Leksakstillverkningen kom senare att övertagas av en man i Nybro vid namn Johan Kähr,
som innehade en liten svarveriverkstad, där han tillverkade ”pinnastolar”. 1902 var
tillverkningen av leksaker och sportartiklar en betydande det av hans produktion. Detta
företag övertogs 1905 av sonen Gustaf Kähr, som ledde in tillverkningen i golvbranschen och
utvecklade det till ett storföretag av internationell klass. Betänk att pinnastolar och så leksaker
från Stabbadamm, är grunden för detta jätteföretag.
Lokalerna här köptes 1893 av P.O. Lindgren från Ådh i Söderåkra som gjorde om den till
kvarn. 1899 hände en svår olycka. Lindgren hackade is i vattenhjulet, föll i ån, ådrog sig
lunginflammation och dog.
Efter P.O. Lindgrens död inköptes kvarnfastigheten vid Stabbadamm av Gustaf Johansson i
Hagby, boende där Möregården nu ligger. Han drev snickerifabrik här ett par år tills
byggnaden ödelades av en häftig eldsvåda den 28 augusti 1901. Fabriken återuppbyggdes
aldrig. Några påtagliga rester av gångna tiders verksamhet syns inte på platsen.
2015 03 14 LL