Vem var möbelsnickaren Sjunne? Vem var Sjunne Johansson, som tillverkat min chiffonjé, som under många år fanns i Stavhult och som nu är i min ägo. Allt jag vet är, att han var en mycket skicklig möbelsnickare och att han 1878 gjorde den fina chiffonjé, som min farfars far, Fredrik i Stavhult, köpte. På baksidan av den lilla dörren är skrivit, Berget Sj den 4 april 1878. Tacksam för svar. Alf Elmberg Frågan hamnade hos Allehandas redaktion och senare hos mig, men ingen Sjunne i sikte i Agunnaryd, men däremot blev det napp när man sökte bland snickare i Ryssby. Sven Johan Johansson (Sjunne), född 1843 i Ryssby var äldst av tio syskon. Hans far Johannes Svensson arbetade i ungdomen på Bockatorps gård (numera Stensjöholm) i Agunnaryd. Närmaste by var Stavhult där beställaren av möbeln, Fredrik Petersson, växte upp. Man kan förmoda att familjerna kände väl till varandra. Vid tiden för beställningen bodde dock Fredrik med hustru Ingrid Kajsa Petersdotter på östra Adamsberg eller Berget under Össjö Johansgård Södra Ljunga, åren 1874-1880. Möbelsnickaren Sven Johan Johansson ”Sjunne” 1843-1929 bland arbetsanteckningar kan utläsas även händelser av privat karaktär. Hans föräldrar bodde på torpet Malmen, men de emigrerade på ålderdomen till Amerika tillsammans med en son. Berget var välkänt speciellt under senare delen av 1900-talet genom familjen Christoffersson, vilka drev en omtalad blomsterodling, Judith Christoffersson var också expert på olika mossarter, varför platsen blev vida känt bl.a. av Svenska Naturskyddsföreningen som besökte Berget 1965. Snickaren Sven Johan Johannesson, kallad ”Sjunne” bodde vid denna tid 1878, som tjänstefolk i Grindstugan, Tranhults gård med hustru Magdalena Carlsdotter. De hade en son Karl Bernhard född 1874, samt ytterligare två barn som dock inte överlevde. Det var endast en kort vägsträcka mellan Tranhults gård över mossen och fram till Berget, där chiffonjén tillverkades, troligen bodde Sjunne där tillfälligt medan arbetet pågick. Senare ättlingar till Sven Johan kände inte till namnet ”Sjunne”, men Anna Fransson, dotter till Christofferssons på Berget, hade hört talas om denne Sjunne och hon hade en del att berätta. Genom att följa Sjunnes släktled framåt i tiden hamnade jag i Tunalund Ryssby, hos Kent Ivarsson. Här fanns Sven Johans arbetsböcker bevarade, tillsammans med flera andra prydligt skrivna böcker 1868-1911, unika klenoder för släkt och hembygdsforskare. Med hjälp av Ivarsson spårades även en bild av denna duglige hantverkare, se ovan. Sven Johan arbetade på de flesta större gårdar i trakten, troligen som gårdssnickare och Torpet Malmen, Ryssby. Målning av arkitekt Aron Johansson, bror till Sjunne. Sven Johans förtjänst på vintern var 1 kr om dagen i Tranhult, medan han sommartid fick ersättning med hela 2 kr/dag. När han därefter anställdes på Ugglandsryd blev dagsförtjänsten 2 kr/dag året om. Sven Johan flyttade till Tunalund 1895. Samma år uppförde han här en snickarverkstad som ännu används av hans ättlingar. Men innan dess hade SJ tydligen byggt ett eget hus, detta enligt en berättelse av C. W. von Sydow i boken ”Minnen från min barndomstid på Tranhult (1878-1885). Utdrag ur boken är nedtecknat av Bertil Bexell: Det saknades ej trolldom i bygden. Vid västra mossen mellan Södratorp och Västerlund stod en gammal knotig tall, som kallades trollferen. I hål efter avfallna grenar eller borrade hål låg en hop små trollstrutar instoppade för sjukdomar. Författarens far, Otto Ludvig von Sydow, ägare av Tranhults gård, beslöt fälla feren men ingen vågade hjälpa honom mer än snickaren Sjunne. Man trodde att den som fällde tallen skulle drabbas av någon av alla sjukdomar som stoppats in, alternativt att egna gården skulle brinna eller att man skulle få gå från gård och grund för den som vågade röra feren. Senare hände det att Sjunnes hus som han byggt vid vägen mot Ljungby verkligen brann och att författarens far fick lämna sin gård, Tranhult 1886. Sven Johans familj flyttade alltså till Tunalund 1895. Här dog hans hustru Magdalena 1925 och själv dog han 1929. Efter dem övertog sonen Karl Bernhard hemmet och efter honom sonsonen Axel i nästa generation. Därefter Axels dotter Anita Ivarsson med familj. Anita dog tidigt och maken Kent Ivarsson bor kvar här med sambo. Genom Kents döttar fick jag tillgång till fotot. Något än mer intressant fann jag genom dessa ättlingar om Sven Johans föräldrar och brodern Aron. Föräldrarna Johannes Svensson med hustru Stina Lena Jonasdotter, samt sonen Axel född 1864, emigrerade 1879 till Amerika från torpet Malmen. En bedrift kan tyckas då Johannes Svensson vid resan var 63 år och hustrun 57 år. En annan av sönerna, Aron född 1860, fick i ungdomsåren ekonomisk hjälp av flera betydande personer att utbilda sig till arkitekt. Han fick efter läroverksstudier tillfälle att studera även utomlands och anställdes 1884 som arkitekt i Överintendentsämbetet. Det var också de som bekostade hans utlandsstudier. Aron Johansson blev mest känd och omskriven för sina ritningar till Riksdagshuset och Riksbanken. Riksdagshuset stod klart att användas till 1905 års riksdag, medan Bankbyggnaden blev klar 1906. I väggen på denna byggnad smög han in sitt självporträtt. Det är även Aron som målat av sitt gamla barndomshem Malmen. Källa: Sök på Aron Johansson Helgeandsholmen, Riksdagshuset eller läs ”En bok om Ryssby” av Bertil Bexell, där ett helt kapitel är ägnat åt Aron Johansson. Gunvor Karlsson Tack till vår gästskribent, som denna gång är Alf Elmberg från Göteborg, chalmersingenjör (VoV), med insatser bl. a. inom svensk energihushållning. Författare av flera böcker med specialintresse för konsten och högst påtagligt för skandinaviska konstnärer. Alf Elmberg avser att fördjupa sig i sina fäders historia från Stavhult och Granhult och med tiden kan vi kanske se fram mot ytterligare bygdehistorik från Agunnaryd. 13 DEN GAMLA CHIFFONJÈN I en av de små utdragslådorna till höger i den gamla chiffonjén ligger min farfars oxasno och min farmors urgamla glasögon. Oxasnon liksom glasögonen är som länkar till mitt förflutna. På det mycket slitna glasögonfodralet läser jag ”Gottfr. Stenson Bok- & pappershandel Ljungby” och jag förstår, att det var där, som farmor köpte sina glasögon för så länge sedan. Jag har några länkar till, men de är inte många. Min och min släkts historia är i mycket både dold och glömd, har aldrig blivit skriven, har nog tyckts vara utan intresse. Ett undantag är några sidor i min bok ”Kära barnbarn – något om hur det har varit” (2004). Och ändå, mina farföräldrar fick sex barn och tio barnbarn. På min mors sida har jag egentligen bara ett gammalt och märkligt ting till det frånvarande minnets hjälp. Det är min morfar Hjalmar Almborgs nötknäckare. Jag har förstått dess särskilda ovanlighet, ett i trä på fot skulpterat ganska stort gaphuvud. Det är en svartmålad manskropp med grönt skägg och grönt hår och med en huvudbonad med uppvikt skärm. Enligt min mor kommer den från trakten av Eksjö, där min morfar var född och uppvuxen. Min morfar dog flera år, innan jag föddes. Min mormor Hulda i den lilla lägenheten högst upp i hörnhuset vid Suellsgatan i Landskrona var dotter till skutskepparen och fiskaren Anders Peter Isberg i Borstahusen, som var en något legendarisk ortsbo och som periodvis ansågs vara en aning förmögen men också en mycket godtrogen långivare och benägen att lite för ofta låta sig tröstas med starka drycker. Jag har min mormors bödeknivar och en bödenål, små redskap för att laga fiskarenas garn, också ett par bringare av porslin. Böderedskapen ligger i samma utdragslåda som min farfars oxasno och min farmors gamla glasögon. Oxarna mättes i kvarter för att kunna taxera vikten. En 14 kvarters prima oxe vägde ca 700 kilo. Oxasnon höll cirka 15 kvarter, varje kvarter var markerad med en ögla. Måttet togs ofta runt framkroppen. De flesta bönder bar oftast med en Oxasno i fickan. I vår stora bokhylla har jag ett bidrag till min mors släkthistoria. Det är boken ”Stationerna”, som är min mors kusin Henning 14 Isbergs krönika om släkt och eget liv, rötter i Borstahusen. Henning berättar i boken om släktens ursprung i Ysane i allra västligaste Blekinge; ett Y blev ett I. I boken finns bland andra fotografier ett på Anders Peter Isberg. Jag lärde känna Henning efter mina föräldrars bortgång. Han var präst och hade varit kyrkoherde i skånska Sövestad, som ligger nära Ystad, och där var han också uppmärksammad kulturpersonlighet, som skrev böcker om sina kyrkor och hembygder. Under flera år skrev vi brev till varandra, ”Kära släktingar”. På min fars sida har jag flera gamla verktyg och andra ting. Det är sådant, som har tillhört mina farföräldrar Annie och Johan Elmberg. På väggen i det rum, som jag kallar korridoren, hänger farfars alnamått och hans vattenpipa tillsammans med farmors skäkteträ och potatiskvarn, som är ett mycket ovanligt hushållsredskap. Sven Johans dagbok för mars/april 1878 Bild av potatiskvarn ur HBF;s arkiv Far berättade en gång för mig, att farmor hade använt kvarnen några gånger under det första världskrigets missväxtår, då gårdens mjöl inte räckte till för farmors brödbak i köket på Rataryd Mellangård i Angelstad socken i Sunnerbo härad och jag kan lätt tänka mig, att bondefamiljens brödbehov var ganska stort. Den gamla kvarnen är av trä, en handskuren stor skruv i ett cylindriskt inre med hål att stoppa in potatisen i och tillverkad på 1800-talet eller ännu tidigare. Jag kan för min inre blick se min farmor arbetande med kvarnen lagd på det stora runda köksbordet och tittande ut genom kökets norrfönster, granngårdarna vid vägen, Gunnagård längst bort, ljudet från vedspisen bakom henne. Framför mig ser jag nu min far med en brädbit, som han arbetar med. Han gör en bräda att spela ”svälta räv” på. Han tillverkar sin leksak på gården med självhushåll, där det aldrig eller mycket sällan fanns pengar för att köpa leksaker till barnen. Han är noggrann. Nu ligger den lilla brädan på en av hyllorna i vår stora bokhylla. Jag har också en av min fars barnböcker, ”Min grannes skor”. Den ingick i Barnbiblioteket Gullvivan och är tryckt i Stockholm 1910. Jag gissar, att han fick den av sina mostrar i Mölndal. Av dem, Betty och Ida, fick han nämligen som minne av konfirmationen ”Du och din framtid”, en liten bok med vägledning till kristet liv och tryckt i Stockholm 1915. Båda böckerna förvarar jag i det lilla skåpet i den gamla chiffonjén. I den nedre av de tre stora lådorna i chiffonjén har jag en del gamla släkthandlingar och andra papper, en sorts familjearkiv. Till de äldsta handlingarna hör några amerikabrev, brev till min fars farföräldrar i Stavhult i Agunnaryds socken från utvandrade släktingar och en av dem var Carl Lundén, min farfars yngre bror, som så småingom återvände till sin småländska hembygd och då blev de slingrande grusvägarnas flitige och alltid kostymklädde cyklist, hans gamla och väl använda cykel you see. Han bodde som gammal i sin barndoms bygd, Tranhult nära Stavhult. Andra amerikabrev har skrivits av farfars yngre syster Ida, Miss Fredriksson som blev Mrs Johnson. Bådas brev är handskrivna men tyvärr mycket svårlästa på grund av handstil, stavning och språkbruk. Jag har aldrig på allvar försökt att tolka breven. Men det vore förvisso intressant att ta del av brevens innehåll, utvandrade släktingars liv för mer än hundra år sedan. I en mindre chiffonjélåda har jag några gamla kort med jul-, påsk- och födelsedagshälsningar till min far i hans tidiga barndom, också ateljéfotografier i litet format. Det troligen äldsta fotot visar min farmors far mjölnaren på Granhults kvarn belägen nära det diabasbrott, Målaskogsbergen i Agunnaryds socken eller dess närhet, där min farfar var arbetsledare av något slag, när han träffade min farmor mjölnarens dotter. På chiffonjén står två små vackra och välgjorda gamla träramar med mina farföräldrars fotografier tagna av fotografer i Torne och Ryssby. Ibland säger jag mig, att det nog är förlovningsfoton. Den gamla chiffonjén slutligen och jag är tacksam för att Gunvor Karlsson i Agunnaryd har hjälpt mig till kunskap om hur historien om den gamla chiffonjén började. Hon har varit framgångsrik forskare och i Ryssby funnit dagboksanteckningar om chiffonjéns tillkomst och jag är verkligen tacksam för hennes hjälp och intresse. Mina förfäder, min fars farföräldrar Ingrid och Fredrik Petersson i Stavhult i Agunnaryds socken bodde med sin familj några år på 1870-talet på Östra Adamsberg, en gård under Össjö Johansgård. Den lilla gården var också känd som Berget. Fredrik var väl bekant med bygdens skicklige möbelsnickare, som hette Sven Johan Johannesson men som också var känd som Sjunne. Denne var nästan jämnårig med Fredrik och äldst i en stor syskonskara. Han kom från Ryssby men var verksam på flera av de större gårdarna i bygden. Under Fredriks och Ingrids år på Berget bodde Sjunne i närbelägna Tranhult. Det var denne Sjunne, som ”förfärdigade” chiffonjén. Han gjorde det på Berget och året var 1878. Fredrik var hans beställare och man får tänka sig, att hans ekonomiska situation var någorlunda god dessa år och att Sjunne inte krävde alltför högt pris. Fredrik och Ingrid och deras familj flyttade 1880 till Stavhult, där de sedan bodde resten av sina liv. Familjen blev stor. Jag kan föreställa mig flyttningen och dess bestyr, packande av lösöre och resor med häst och vagn, den smala och slingrande grusvägen genom skog, människor som de kände vinkande, när de for förbi. Chiffonjén reste den korta sträckan på en flakvagn, skyddad med en gammal hästfilt och väl surrad, inga repor på de fina ytorna och alla lådor oskadda. Äldste sonen Johan, som skulle bli min farfar, var 8 år och satt på kuskbocken jämte Fredrik. Och sedan, chiffonjén står på plats inne i stora rummet i gården i Stavhult. Den är så fin, en granne har hjälpt Fredrik att bära in den. Ingrid och Fredrik gör i ordning chiffonjén, de fyller lådorna med varjehanda, som de tycker skall ha sina platser i de stora och små lådorna och i det lilla skåpet, vars dörr på insidan är märkt ”Förfärdigad av Sj. Johansson, Berget den 4 april 1878”. De räknar på nytt lådorna och Johan är med och det är 21 lådor. När jag läser orden på den lilla skåpsdörren blir jag en Boningshuset i Stavhult som det såg ut på Fredriks tid, det fanns förut en byggnad till vänster om huset, i vinkel mot nuvarande. Gårdsarrendet delades mellan syskonen Fredik och Christina, familjerna var s.k. Hälftenbrukare och troligen byggdes huset för båda familjerna när de tog över gården omkring 1877. Fredriks anfäder hade bebott och brukat gården sedan slutet av 1700-talet. Här växte Fredrik Petersson upp och här skulle hans släkt bo kvar till omkring 1960, då Karin och Gösta Johansson övertog gården. Mer historik planeras ev, senare under året. aning undrande. Var det Fredrik, som skrev? Det kan i så fall vara en förklaring till namnet Johansson i stället för det rätta, som alltså var Johannesson. För Fredrik var nog Sjunne det vanliga och dess förkortning blev Sj. Men så klart kan det finnas andra förklaringar till att Johannesson blev Johansson. Åren går och barnen på gården i Stavhult blir många och emellanåt blir det svåra år med brist på både mat och penningar och därför ibland skuldsättning till handelsmannen i Bråna. De äldsta barnen flyttar hemifrån och två av dem utvandrar till Amerika, men fyra av dem blir kvar i byn och de två yngsta, som är Oskar och Erik och som bär namnet Fredriksson, tar över gården efter sina föräldrars död. Både Fredrik och Ingrid dog 1928. Året därpå dog Sjunne. De två bröderna förblir ungkarlar och de sköter om hus och ägor och kreatur och chiffonjén står på samma plats år efter år och den används till att ställa husgeråd och kärl med mat och annat på och den fläckas och är till sist inte så fin. Den är ganska begagnad, när bröderna lämnar sin jordiska tillvaro och min far en dag på 1970-talet köper chiffonjén vid en släktintern auktion på brödernas lösöre. Min far tar chiffonjén med sig till en möbelhantverkare i trakten av Arlöv i Skåne, som han känner och denne restaurerar skickligt och noga Sjunne Johannessons gamla möbel. Och efter min fars bortgång 1984 reser chiffonjén med mig till Ingrids och min stenstadsvåning vid Aschebergsgatan i Göteborg och till våningens matsal och där står den till vår dagliga och stillsamma glädje. Ofta har jag undrat över andra möbler, som Sjunne tillverkade. Var i Agunnaryd och Ryssby finns dessa? Vilka är deras ägare? Det finns skäl till en särskild anteckning, som inte gäller chiffonjén men den skicklige snickaren, som ”förfärdigade” den. Sjunne hade en yngre bror, som var mycket begåvad och i en riktning, som påminde om Sjunnes. Båda hade känsla för det goda hantverket, de var skapare. Den yngre brodern, som hette Aron Johansson och som var född 1860, fick hjälp att bekosta en för bygdens unga ovanligt god utbildning. En av hans mecenater var den välkände göteborgaren James Dickson. Aron blev arkitekt och anställd vid Överintendentsämbetet (som sedermera blev Kungliga Byggnadsstyrelsen) och så småningom ansvarig för ritandet av både Riksdagshuset (invigt 1905) och Riksbankshuset (invigt 1906). Han var alltså en välkänd arkitekt, som gjorde flera europeiska studieresor och han ritade många monumentala förvaltningsbyggnader. Man kan fråga sig, hur väl känd han var hemma i Ryssby och i byarna i Agunnaryds socken i Sunnerbo härad och om Sjunne någon gång berättade för Fredrik om broderns framgångar i Stockholm. Och fördes berättelsen i så fall vidare, så att min farfar Johan fick veta? Det ligger nära till hands att tänka på, att på Arons tid fanns inte så många utbildade arkitekter i Sverige. Det är därför ganska troligt att han någon gång träffade sin jämnårige och i Göteborg så välkände kollega Yngve Rasmussen. Den senare var mycket konstnärlig och det var han, som 1913 ritade det ståtliga hörnhus vid Aschebergsgatan och Erik Dahlbergs trappor, där nu chiffonjén har sin plats. Aron Johansson dog 1936 och Yngve Rasmussen redan 1923. Alf Elmberg i november och december 2013 Copyright AE 15
© Copyright 2024